Kristina Hermansson

fil. doktor, forskare och universitetslektor i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur.

Susanne Sandström

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas från allt presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Att det per automatik skulle vara farligt för barn att bli rädda, ledsna eller oroade av barnlitteratur tycker jag är en befängd idé. Flera receptionsstudier har visat att det som bekymrar vuxna har mycket lite att göra med det som eventuellt oroar yngre läsare. Det gäller exempelvis Maurice Sendaks bilderboksklassiker Till vildingarnas land, som ansågs mycket skrämmande när den först gavs ut i början på 1960-talet. Detta är en gammal debatt, och den kan kopplas till barnpsykologens Bruno Bettelheims psykoanalytiska teorier från 1970-talet, om folksagors symboliska skildringar av motgångar som värdefulla för barns utveckling, men bara om sagorna har ett lyckligt slut. Frågan om vad barn anses behöva skyddas ifrån är fortfarande högst aktuell, på olika sätt. För runt femton år sedan startade i Sverige ett antal uttalat normkritiska förlag för att ge ut barnlitteratur utan stereotyper och förlegade normer. Denna utgivning kan ses som ett svar på en, troligen i högre grad då än nu, ensidig barnlitteraturutgivning vad gäller vilka kroppar och erfarenheter som skildrades. Men tanken att litteraturen helt bör eller kan undvika att i någon mån återskapa normer och stereotyper, tror jag, leder fel. Snarare behöver både litteraturen och läsaren förhålla sig till dem; ingen litteratur har så att säga ryggen fri.

Foto © privat

Att tro det kan vara lika skadligt som att obetänksamt reproducera förhärskande mönster och maktrelationer. Samtidigt är jag glad att exempelvis n-ordet äntligen bytts ut i Pippi Långstrump (även om det kolonialistiska narrativet kvarstår) eller att Stina Wirséns Lilla hjärtat-karaktär kom att granskas kritiskt, även om fokus sorgligt nog snarare hamnade på Wirsén än på den visuella framställningen av karaktären. Jag är också glad över att fler hudfärger, socioekonomiska livsvillkor, familjekonstellationer, sexuella läggningar, kroppsformer och så vidare ryms i barnlitteraturen, på ett ofta icke-stereotypt sätt. Det är viktigt att debatten hålls levande, och vi inte slår oss för bröstet och tycker att vi är färdiga med dessa frågor. Suzanne Osten är sedan decennier en stark röst i denna debatt, där hon företräder hållningen att barn inte alls behöver skyddas från skrämmande upplevelser utan att de tvärtom behöver få ta del av en konst och en litteratur som tar dem på allvar genom att inte väja för det svåra i livet som de ändå kommer att möta.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – tex död, missbruk/misshandel/vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/ konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp/ålder?

Ja, kanske. Jag tror att det kan vara viktigt att förmedla någon form av hopp eller utväg, åtminstone för de yngsta. Men frågan är om eller när detta slutar att vara viktigt och vad som menas med hopp? Själv läste jag mycket skräck avsedd för vuxna som ung, och där fanns sällan något hoppingivande. Hopp behöver dock inte nödvändigtvis innebära lyckliga slut (vad det nu är) eller uppbyggliga lösningar, inte alls. Hopp kan förmedlas på många olika sätt, och det kan också skapas en strävan hos läsaren att göra motstånd mot missförhållanden om de skildras oförminskade och utan att alla frågetecken rätas ut. Till exempel går det ju att finna öppningar även i ett olyckligt slut eller exempelvis i dystopiska ungdomsböcker, som Sofia Nordins trilogi. Hopp behöver dock inte nöd vändigtvis innebära lyckliga slut (vad det nu är) eller uppbyggliga lösningar, inte alls. Hopp kan förmedlas på många olika sätt, och det kan också skapas en strävan hos läsaren att göra motstånd mot missför hållanden om de skildras oför minskade och utan att alla frågetecken rätas ut.

Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen?

Det vore väl fullständigt förödande med litteratur som till varje pris undvek varje ämne som

skulle kunna uppfattas som svårt? Vad skulle sådan litteratur handla om och varför skulle vi läsa den? Sedan kan förstås ordet ”svårt” definieras på väldigt många olika sätt. Varför de behövs? För att livet ofta är väldigt svårt.

Hur långt kan man

Hopp behöver dock inte nöd- gå vad gäller vändigtvis innebära lyckliga slut realism i barn- och ungdomsböcker? (vad det nu är) eller uppbygg- Kan allt som barn liga lösningar, inte alls. upplever i verkliga livet skildras eller Hopp kan förmedlas på många gestaltas? Finns det olika sätt, och det kan också något som man ska undvika att skildra skapas en strävan hos läsaren och gestalta? att göra motstånd mot missför- Jag ser inte realism hållanden om de skildras oför- som en gradfråga, minskade och utan att alla utan som en framställningsform. Återfrågetecken rätas ut. igen är det fråga om hur det görs. Men det finns heller ingen poäng att skildra allt som barn kan uppleva i fråga om övergrepp och våld, till exempel. Syftet bör förstås aldrig vara att återupprepa eller förvärra skador och förtryck. Gro Dahle är en författare som närmar sig riktigt obehagliga ämnen i sina bilderböcker, ofta på ett varsamt men ändå uttrycksfullt och drabbande sätt. Däremot kan jag inte se att hennes försök att gestalta barns möte med pornografi i bilderboken Sesam Sesam (2017) fungerade. Den legitimerar snarare pornografi i sin strävan att inte döma barnet som ramlar in på en porrsida på nätet. Och jag delar inte utgångspunkten att även riktigt unga barn redan är bekanta med porr.

Hur går dina tankar i stort kring barn i utsatthet och gestaltning i barn- och ungdomslitteratur?

Solidaritet med de utsatta. Uppriktighet kan låta klyschigt, men det tror jag också är centralt. I kombination med hög litterär kvalitet, i den mening att det finns en omsorg om uttrycket som går längre än att det på ett enkelt sätt ska förmedla upphovspersonens idé. Sedan noterar jag att strävan att inkludera fler läsare och fler erfarenheter än de som representerar dominerande normer ibland går bet därför att författaren och/eller bildskaparen försöker skildra en utsatthet de inte alls erfarit och därmed återskapar stereotypa antaganden. Men gränsen mellan en socialrealistisk skildring och en stereotyp skildring är inte alltid helt enkel att dra, och böcker landar förstås olika hos olika läsare. Sedan finns å ena sidan risken att det blir för entydigt och därmed sentimentalt, att bilden av barnet som offer återskapas och å den andra risken att det utsatta barnet framställs individualistiskt, som en superhjälte som helt av egen kraft reser sig ur dyngan.