Katarina von Bredow

Jenny Edvardsson

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. En del menar att barnen ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Dagens barn är ju nästan omöjliga att skydda, så den diskussionen känns lite förlegad, tycker jag. På internet finns de mest hårresande historier, bilder och sajter att motståndslöst och ibland nästan ofrivilligt surfa in på - så jag tror att det är viktigare än någonsin att erbjuda mer verklighetstrogna och nyanserade berättelser som alternativ. Jag tror inte att seriösa skildringar av svåra saker är skadliga, men jag tror samtidigt att det är bra om det finns vuxna i barnens omgivning som kan läsa tillsammans med dem och fånga upp frågor och funderingar kring det som händer i berättelsen.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – död, missbruk/misshandel/ vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/konflikt/ krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp?

Personligen tycker jag att man som läsare behöver lite hopp. Jag vill inte lämna mina läsare i totalt mörker, inte ens när det händer saker som inte går att få ett lyckligt slut på, som när någon dör, till exempel. Ofta utgår jag från hur jag själv känner. Det är okej att boken gör ont, att det kanske rinner en tår emellanåt - men jag vill gärna att författaren sedan tar mig i handen och leder mig förbi det värsta, in på en stig som lovar något annat. En förändring mot något ljusare.

Därmed inte sagt att allting behöver sluta sockersött och lyckligt. Detsamma gäller böcker för barn och unga. Anpassningen till olika ålderskategorier kommer delvis av sig själv eftersom berättelsen oftast har en huvudperson i ungefär samma ålder som den tilltänkta läsaren och jag som skriver då utgår från hens perspektiv. Det som upplevs som en katastrof av en fyraåring kan vara något helt annat än en lika stor katastrof i en femtonårings värld. I första fallet kanske barnets hamster dör - i det andra kanske hyreshuset bredvid bombas sönder och samman med alla sina invånare. För fyraåringen är antagligen hamsterns död hemskare än det förstörda grannhuset med alla invånare skulle vara. Det går inte att jämföra subjektiva upplevelser. Men visst finns det ändå gränser, åtminstone för mig. Jag skulle till exempel inte skriva en bok för små barn med en detaljerad skildring av hur föräldrarna mördas inför huvudpersonens ögon eller något sådant. Det kan få vara smärtsamt och sorgligt, men det måste vara greppbart för målgruppen, tror jag. Och, som sagt, vad berättelsen än handlar om känner jag att det behövs någon form av ljusning eller hopp - åtminstone mot slutet.

Behöver det finnas barn- och ungdomsböcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra/gestalta?

/.../ vissa scener var smärtsamma att skriva. Jag vet inte riktigt var gränsen går. Under över trettio års författarMen känner man inget skap har jag varit och petat och när man skriver så lär krafsat i det där gränslandet. Jag är övertygad om att barn och ju inte läsarna göra det unga kan ta till sig, förstå och heller - så det ingår reflektera kring mycket svårare saker än många vuxna tror. Men liksom i jobbet, tycker jag tror ändå att det behöver jag. finnas möjligheter till igenkänning - eller åtminstone identifikation. En del barn får ju uppleva saker som är så ohyggliga att man knappt ens som vuxen orkar försöka tänka sig in i det och jag tror inte att berättelser som skildrar det allra mest fruktansvärda har något syfte. Risken är snarare att läsaren stänger av för att skydda sig - så som man som vuxen också blir tvungen att sortera lite i nyhetsflödet om man över huvud taget ska vilja leva vidare. Men exakt vad som ska undvikas kan jag inte svara på. Det handlar oftare mer om hur man berättar än vad.

Jag tror absolut att det behövs sådana böcker. För den som har varit med om svåra saker kan det vara oerhört viktigt och befriande att läsa om någon som är med om något liknande. Känslan av att inte vara ensam är kanske det allra viktigaste man kan ge sin läsare. Ofta handlar berättelserna om sådant som är förknippat med skam och/eller skuld och inget man pratar så mycket med kompisar om. Kanske sitter barnet i vissa fall med en vuxen terapeut och får prata - men att läsa om en jämnårig ur hens perspektiv ger något terapeuten aldrig kan bidra med. Vidare tror jag att berättelser om svåra saker vidgar perspektivet för den som inte varit med om något liknande. Förhoppningsvis får en sådan läsare istället för igenkänning en ökad förståelse för sin omvärld, ett bredare seende och en större acceptans.

I Allt som inte syns skildrar du både mobbing och svåra familjerelationer (våld i familjen). Du väjer med andra ord inte för de svåra ämnena. Varifrån fick du inspiration till den boken? Upplevde du att det var svårt att skriva den? Vad har du fått för återkoppling från läsarna?

Både mobbning och våld i hemmet är något som

nästan alla barn har i sin närhet. Någon i klassen blir, eller har blivit, mobbad och någon har blivit slagen eller sett den ena föräldern slå den andra. Av de reaktioner jag har fått hittills att döma så känner barnen igen mycket mer än de vuxna tror. Flera vuxna har sagt eller skrivit att de knappt har orkat läsa en del av mobbningsscenerna i boken under förevändningen att ”det där är inte mobbning, det är tortyr”. Men barnen nickar igenkännande och berättar genast om liknande saker som ”hände i en annan klass förra året” eller ”på min förra skola” - eller så har de läst om något som hänt någon de följer på Instagram. Och när jag berättar att jag inte har hittat på en enda av de hemskheter Joel råkar ut för - även om det i verkligheten hände olika människor vid olika tillfällen - så blir eleverna inte det minsta förvånade, medan läraren ofta ser på mig med häpen fasa. Inspirationen kommer således rakt ur verkligheten. Sedan finns det ju ett drag av önskedröm över min berättelse, vilket flera barn också påpekar. ”I verkligheten skulle Ester aldrig våga visa att hon är kompis med Joel”, säger de. Fast nästan alla gillar ändå att hon gör det - för det ger dem hopp. Det svåraste med att skriva boken var att hitta ett sätt för Joel att ta kontroll över sitt liv. Det fick inte bli så att han först puttas omkring av mobbarna och de vuxnas bristande förståelse och sedan fiskas upp och ställs på fötterna av Ester. Därför var det jätteviktigt att han faktiskt sätter ner foten gentemot Ester och säger att en vänskap man inte vågar visa, och som bara får finnas när det passar henne, inte är någon riktig vänskap. Att det blir tydligt att hon måste välja - och att det är på hans initiativ. Sedan är det klart att vissa scener var smärtsamma att skriva. Men känner man inget när man skriver så lär ju inte läsarna göra det heller - så det ingår liksom i jobbet, tycker jag.