Lina Jansson

Foto © Privat

Susanne Sandström

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barn ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

För mig är litteraturen en fristad, en plats där man kan känna sig mindre ensam. Någonstans att fly in i och lära mig nya saker. Både när jag själv läser men också när jag tecknar och skriver. För mig är det grundpelarna i varför jag konsumerar och själv skapar litteratur. Jag tänker ofta på varför vuxenvärlden vill skydda barnen från det som dom anser som farligt och skadligt. Framförallt tänker jag på sättet de vill skydda barnen. Som ofta resulterar i att plocka bort och censurera det som berättar om det ”farliga”. Jag tänker att man också kan ”skydda” någon från något genom att prata om det. Allt som är skadligt kan inte bara gömmas bort och sopas under mattan. Det som anses som farligt blir bara ännu farligare om man inte kan ha öppna samtal om det. Sen är det ju faktiskt så att det som anses som farligt och otryggt är många barns vardag. Man räknar på att ungefär 1 av 5 barn växer upp i ett hem där det finns någon typ av missbruk och de barnen måste också få läsa litteratur som de kan känna igen sig i. Att utgå från att alla barn lever sitt dagliga liv utan något ”farligt och skadligt” är att vara blind för hur vårt samhälle ser ut. Litteraturen måste vara en plats för alla, men kanske också lite extra för dom som inte har den trygga platsen att luta sig tillbaka på.

Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Absolut, det är en självklarhet att det måste finnas böcker som behandlar svåra ämnen. Återigen så är världen inte en trygg plats på rosa moln. Men om man är fem år så kanske man tror att alla andra lever på den trygga platsen medan man själv lever helt ensam i det man utsätts för. Då kan det vara skönt att få läsa om någon annan som också har det på liknande sätt, så kanske man förhoppningsvis känner sig lite mindre ensam.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Jag tror att man kan gestalta allt. Det svåra och finkänsliga blir HUR man gestaltar det. Allt behöver inte skrivas ut bokstavligt utan kan också gömmas i andra detaljer. Mitt mål när jag skrev Fredagsmys var att få de barn som upplever det som Lou och Ellis upplever i boken att känna igen sig. Medan de barn som inte upplever sitt hem så, ändå skulle tycka att boken var en rolig historia. Jag tror starkt på att allt barn upplever kan gestaltas. När jag jobbade med Fredagsmys läste jag många böcker av den norska författare Gro Dahle som berättar om otroligt svåra ämnen på ett fantastiskt sätt. Hennes böcker är så viktiga och jag hoppas att fler författare skriver om ”farliga och skadliga” ämnen för barn. Det behövs nog mer än man kan ana.

Ur: Fredagsmys, Lina Jansson. Opal 2021