Camilla Lagerqvist

Foto © Stefan Tell

Susanne Sandström

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Jag tror inte alls på att skydda barn ifrån allt som är farligt eller obehagligt i litteraturen, tvärtom tror jag att många barn och ungdomar dras till det som är läskigt och otäckt. Det kan vara kittlande och kanske ett sätt att bearbeta egna rädslor. Jag får klåda av censur, att vuxna ska bestämma vad barn får läsa eller inte. Däremot kanske man får vara lyhörd som förälder om man märker att ens barn funderar mycket kring eller mår dåligt av någonting de

Camilla Lagerqvist

har läst. Då kan det vara bra att ta upp och prata om det som barnet har reagerat på.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – tex död, missbruk/misshandel/vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/ konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp/ålder?

Jag tänker faktiskt varken ålder eller målgrupp när jag skriver en bok utan jag vill berätta en spännande, berörande historia. Kanske tar jag fram min inre trettonåring för jag tänker aldrig i ett uppifrånperspektiv, att nu ska jag som är vuxen förklara och berätta det här för barnen och ungdomarna utan jag skriver en historia som jag själv vill läsa. Däremot behöver man ju inte frossa i hemskheter och utdragna lidande. Det försöker jag undvika för det vill jag inte läsa om själv.

Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Ja, de behövs! Barn matas ju med otäcka bilder hela tiden, ofta i ett större sammanhang som kan vara svårt att ta till sig. Då kan det var bättre att få följa en enskild individs öde i en bok. Det är betydligt lättare att sätta sig in i hur det till exempel är att leva i ett land i krig eller hur det är att drabbas av svält eller svår sjukdom om man får följa det genom ett annat barns/ ungdoms ögon. Det enskilda ödena gör det enklare att förstå de stora skeendena. Det är därför litteraturen är så fantastisk för där kan man skapa både förståelse och empati för sådant som annars bara flimrar förbi på en skärm eller tas upp under en lektion i skolan.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Jag kan bara svara för mig själv, jag tror att man kan ha väldigt mycket realism i barn- och ungdomsböcker. I litteraturens värld ska allt vara möjligt. Däremot skulle jag själv ha svårt att skriva om incest, sexuellt våld och tortyr.

Hur går dina tankar när du skriver om barn i utsatthet? Är det tex enklare, mildrande att låta barn fara illa om man förlägger berättelsen till förfluten tid?

Nej, det tror jag inte, men det kanske kan kännas tryggare för en del läsare. Att de kan tänka att det här hände för länge sedan. Fast tanken är ju att man ska engagera sig i berättelsen och framförallt i huvudpersonens vedermödor och äventyr oavsett om det händer i nutid eller hände för hundra år sedan. Sedan är det ju tyvärr så att vi inte verkar lära oss av historien för saker som vi aldrig trodde skulle hända igen gör ju tyvärr det. Jag tror inte att man ska underskatta unga läsare, de förstår mycket väl att det går dra paralleller från saker som hände för länge sedan till saker som händer i nutid.