Sara Kadefors

Susanne Sandström

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Jag tycker inte att man ska skydda barnen i allmänhet, men man behöver inte heller skildra saker som är för komplicerade för barn att förstå, sådant som man också undviker att prata med barn om eftersom de är för unga för att förstå komplexiteten, som t ex väldigt komplicerade relationer mellan vuxna.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – tex död, missbruk/ misshandel/vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp/ålder?

Jag tycker alltid att det är viktigt med humor, att skildra svåra saker men med en lätt och humoristisk ton. Att som författare vältra sig i misär är aldrig en bra grej. Det viktiga är att ngn ska vilja läsa det man skriver och också kunna ta in det.

Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Alla slags böcker behövs. Underhållande böcker OCH böcker om svåra ämnen. Böcker bjuder in till förströelse men också spegling av verkligheten. Genom att läsa kan man bearbeta sådant som man själv går igenom, sina svåraste och tyngsta känslor, vilket ofta är förlösande.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Nej, inte generellt, men det viktiga ät att utgå från barnet.

Hur gick dina tankar när du skrev om fosterhemsplacerade Billie?

Att boken skulle kännas positiv och livsbejakande trots att det var en bok om en fosterhemsplacerad flicka. Det är inte så enkelt att det alltid är synd om ngn som placeras i en annan familj, det kan vara något roligt och spännande, även om det förstås ofta finns en sorg i botten. Men att bli skild från sina föräldrar vet vi är svårt, vi har mer sällan hört berättelsen om nån som faktiskt ser det hela som en intressant projekt. Det gäller att hitta nya infallsvinklar på saker och ting och inte befästa en gängse bild och uppfattning.