En bok med många bottnar/Jenny Edvardsson

En bok med många bottnar

Jenny Edvardsson

Det är i början av mars månad. På Wanås konst är det dags för vernissage av Beatrice Alemagnas utställning Vi går till parken. Jag är på plats och får möjlighet att samtala med henne. Vi pratar om boken som ligger till grund för utställningen.

Beatrice berättar att idén till boken föddes ur några bilder på lekplatser som hon la ut på sitt

Instagramkonto.

Bilderna kom till mitt under coronapandemin.

Parkerna och lekplatserna i Paris blev helt tomma på barn, då det kom restriktioner som gjorde att man inte fick vistas utomhus eller gå så långt från sitt hem.

Det var en jobbig tid, säger hon. ”Jag kände ett behov av att visa på hopp och en ljus framtid, en framtid där barn på nytt kunde erövra lekplatsen och parken. Lekplatsen kan också ses som början på något nytt, början på barndomen.”

Hon började därför måla upp lekplatser och parker och satte barn i dem. Jenny Franke från

Mirando förlag såg bilderna och tog kontakt med henne. ”Först var jag tveksam. Bilderna var inte gjorda för en bok. De hade olika storlek och var gjorda i olika stil.” Men efter viss diskussion blev Beatrice övertygad. Kanske skulle det kunna bli en bok. Jenny Franke satte Sara Stridsberg och Beatrice i kontakt med varandra under 2020 och Sara fick skriva en text utifrån bilderna, men utan att egentligen veta vilka bilder som skulle vara med i boken eller i vilken ordning de skulle komma. Under hösten samma år fick Sara och Beatrice möjlighet att mötas på Wanås och då bestämdes vilka bilder som skulle ingå i boken och också i vilken ordning de skulle komma. Det är också då som idén om de vita uppslagen kommer till. ”Vi ville att både text och bild skulle få leva sitt eget liv, inte minst då det inte är en berättelse i traditionell bemärkelse”, flikar Beatrice in. Under tiden som bilder och text växer fram för Jenny och Beatrice diskussioner om bokens form. Det blir så småningom en stor och tung bok med tjocka sidor ”mer av en utställningskatalog än en vanlig bilderbok”, säger Beatrice. Hon berättar också att det är första gången som hennes målningar förs fram mer som konst än som illustrationer i en bok.

Det är hon glad över. Samtidigt är det problematiskt för många l äsare ser boken som en barnbok ”men det är inte en barnbok och går inte att läsa som en vanlig barnbok. Bildernas primära målgrupp var aldrig barn. Inte heller Saras text har barnet som primär målgrupp. Man kan inte lämna barnen ensamma med Vi går till parken, fortsätter Beatrice. Hon visar några illustrationer från boken och säger att hon försökt skapa något mystiskt, något att tänka kring, i varje bild. Det gula trädet, som är centralt i ett av uppslagen, behöver inte bara ses som ett träd. Det kan också vara ett moln. Allt är upp till läsaren. Vi fortsätter bläddra i boken. Många uppslag har stora enfärgade partier med någon liten detalj i en kontrasterande färg. Det gör att det blir få detaljer på bilderna och det är ett medvetet beslut från Beatrice. ”När jag skapar bilder på detta sätt kan läsaren läsa in detaljerna på egen hand. Läsaren kan koppla bilden till sådant han eller hon känner till eller har varit med om.” När vi bläddrat oss igenom hela boken berättar Beatrice om formatet som har väckt diskussion. ”Vissa länder kommer inte att låta den vara så stor och tung och inte heller låta den innehålla vita sidor.” Hon säger också att det kommer att finnas bilder som eventuellt behöver korrigeras om boken ska översättas till andra språk. Bilden med myrorna på den barbenta flickans ben är exempelvis för stötande för vissa. Vi pratar om att behöva göra om och förändra för att få ges ut i andra länder och Beatrice säger att det alltid är svåra beslut. ”Om man inte är beredd att kompromissa finns alltid en risk att boken inte ges ut alls”. Vi avslutar vårt samtal med att gå ett varv i utställningen på Wanås konst. På väggarna sitter illustrationer från boken. Placerade så här är det som att gå på en konstutställning. Jag lämnar Wanås konst med en nyfikenhet. Jag vill hem och på nytt läsa och bläddra i Vi går till parken. Väl hemma slår jag mig ner vid matrumsbordet. Jag tar fram boken och läser den med nya ögon. Jag undersöker färger och detaljer. Jag letar efter det mystiska i illustrationerna och jag låter texten läsas utan att kopplas samman med bilderna. Efter min nya läsning kan jag bara instämma med Beatrice. Vi går till parken är inte en berättelse i traditionell bemärkelse. Den är så mycket mer.

, Beatrice Alemagna. Mirando 2021 Vi går till parken Beskuret omslag:

Om Beatrice Alemagna

• Är född i Italien men bor numera i Frankrike. • Gav ut sin första bok på franska i Frankrike. Det tog tio år efter debuten innan hennes böcker började ges ut i Italien. • Som barn fick hon besöka barnboksmässan i Bologna och sedan dess har hon vetat att hon vill arbeta som illustratör och författare. • Hon är självlärd och har aldrig haft möjlighet att gå på konstskola. • När hon påbörjar en ny bok vet hon aldrig i förväg vilken teknik hon ska använda. Det blir i stället texten och det som texten ska förmedla som avgör val av teknik. • Hon tycker mycket om kontraster och arbetar gärna med mörka, dova färger och sedan en ljus eller pastellfärgad detalj.