Aron Landahl

Susanne Sandström

Vem är Aron Landahl?

Jag är illustratör från Visby som numera bor i Uppsala. De senaste åren har jag huvudsakligen illustrerat böcker som andra eller jag själv skrivit.

Hur kom du in på illustration? Att göra bilderböcker?

Det var när jag började skolan och ritade en exakt kopia av boken Bråkmonstren. Fröken blev lyrisk och frågade om jag hade hittat på den själv, och jag sa ja för att inte göra henne besviken. När hon på föräldramötet berättade hur duktig jag var så förstod jag att jag skulle bli avslöjad, vilket jag också blev. Jag har fortfarande svårt att förlåta mina föräldrar för den skammen. Senare ritade jag mycket serier och bilder som trycktes upp i en kopiator på pappas kontor, tillsammans med min storebror gjorde vi ett fanzine som hette Mjältbrand. Mitt första rituppdrag var att göra ett vykort till folkmusikgruppen Orientexpressen.

Ibland har jag haft en komplicerad känsla till att arbeta med konst och böcker. När jag gjort det så har jag ibland känt en påtaglig skuld, att det finns så många andra viktiga uppgifter därute som behöver göras. Det finns massa hus som ska byggas, vatten som ska pumpas genom ledningar, sår som ska plåstras om etc. Ska man verkligen prioritera att göra böcker? Under en period var en återkommande mardröm att jag behövde fly från byggjobbare som kastade vitkålshuvuden efter mig. Jag läste en väldigt bra japansk serie, Gen – pojken från Hiroshima, en självbiografisk manga om en pojke som förlorar stora delar av sin familj i bomben men som ändå aldrig tappar sin medkänsla och tro på “det goda”, ens under de hemskaste omständigheter som aldrig tycks ta slut. Den läsupplevelsen fick mig att utbilda mig till sjuksköterska som jag sen jobbat med till och från. Det slog mig så småningom att det ju var en bok som fick mig att vilja göra det, böcker har alltså också en viktig uppgift i sammanhanget. Så då kändes det bra att jobba med böcker igen. Nu tänker jag på det som att sjukvården får representera överlevnad och konsten att fylla livet med mening. Två ganska bra saker.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Förra våren när jag skulle göra en pankakssmet så hade ett av äggen två gulor. Dagen därpå fick jag besked att jag skulle bli tvillingpappa, vilket jag nu också är.

Ur: Titta Lill-Hans, Barbro Lindgren & Aron Landah. Karneval 2022

Så utmaningen just nu är att få båda att sova samtidigt så jag kan få något arbete gjort. En annan grej är att jag fått problem med ögonen, de blir lätt överansträngda när jag står tätt inpå på min målning och stirrar. Så nu kan jag bara jobba i 15 minuterspass, sen måste jag gå iväg till en hög punkt där jag kan blicka bort mot ICA Maxi på andra sidan åkrarna, så att ögonen strechas ut igen.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?

Två böcker som jag tyckte om och fortfarande tycker är intressanta är Elva katter i en säck och Legenden om Valen. Den första kommer från Korea och har en väldigt extrem färgskala i rosa, illgrönt och gult. Katterna drar runt och gör allt som det står att man inte får: går på gräsmattan, äter av frukt i träd, plockar blommor i rabatter osv. Sen kryper de in i en stor säck som det står att det är förbjudet att krypa in i. Men det är ett troll som har lurat dom och bär dom till sin borg där de tvingas arbeta på hans åker. De lyckas rymma och lurar trollet att de krupit in i en förbjuden tunna. När trollet är i tunnan förseglar dom den och rullar den ut för ett berg. En av de stora behållningarna med boken tyckte jag var att det fanns en liten karta i början på boken, där man kunde se hur alla platser katterna vistades på förhöll sig till varandra. Legenden om Valen är gjord i en stil inspirerad av aborginernas konsttradition. En drömsk berättelse om tre valar som strandar i en värld befolkad av olika djur.

Ur: Dropp dropp, Aron Landah. Rabén & Sjögren 2019

Djuren vill hjälpa valarna och behöver söka råd från olika visa ödlor för att veta hur de ska göra. En liten fågel får i uppgift att göra en lång resa, flyga långt från den kända världen för att uppsöka fågelgudarna som styr regnet, så att havsnivån kan höjas. De fina bilderna och den drömska stämningen gillar jag mycket. Båda böckerna känns som egna världar, när man läser dom glömmer man “verkligheten”, det tycker jag om.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Många är bra. Så fort nån gör nåt på ett sätt jag själv inte skulle kommit på kan jag bli imponerad. Alla har ju sin stil som man kan tänja på men aldrig bli av med helt. Så man ska ha tur att gilla sin stil som man ju måste dras med. Men en särskild favorit skulle nog vara Shaun Tan. Ankomsten är en av de bästa bilderböcker jag läst, och även Sommarregler. Sen verkar han ju vara väldigt snäll också. Apropå Ankomsten så hittade jag nyligen boken Dinotopia, av James Gurney, i mina föräldrars källare. Den påminner på flera sätt om Shaun Tans bok i hur man får lära känna en främmande värld ur en främlings perspektiv. En skeppsbruten far och son hamnar på en okänd ö där människor och dinosaurier byggt upp en gemensam kultur i harmoni med varandra. Dinosaurierna står för mycket grovarbete och människorna lite mer av finliret. De har tex ett gemensamt skriftspråk bestående av olika kombinationer av fotavtryck, som syns på skyltar och fasader här och var. I en del av boken får man en dechiffrering av alfabetet, som den noggranne läsaren kan utgå ifrån om man vill uttyda skriften som förekommer som detaljer i bilderna. Detaljer som går de flesta läsarna förbi.

Det är som i albumen där Tintin reser i främmande länder. Hergé gjorde alltid noggrann research även om de flesta läsarna inte kunde läsa de kinesiska tecken han prydde olika bakgrundsskyltar med. Men det var aldrig nonsensskrift, allt var genomtänkt. Det gillar jag. Även så i Dinotopia. Boken har fantastiska bilder, men också mycket text. Det blir en problematisk ratio. De många fina bilderna gör att man vill bläddra snabbt vidare till nästa uppslag, och den långa texten vill att man stannar alldeles för länge. Som liten tyckte jag inte om boken. Jag gillade bilderna men orkade inte läsa texten, och fick därför en känsla av att jag missade mycket. Det finns ett glapp mellan bildrika korttextade bilderböcker och nästa steg av kapitelböcker med en bild per kapitel. Däremellan kan det kanske vara lite svårt att röra sig. När jag nu läste Dinotopia igen och tvingade mig att läsa textsidorna så hade jag stor behållning av boken. För övrigt hade James Gurney en väldigt tålmodig process när han gjorde bilderna. Många av bilderna är stora oljemålningar av dinosaurier och människor som utför sysslor och vistas i fantasifyllda landskap av natur, byggnader och infrastruktur. Först behövde han göra ett grundligt tankearbete och research om olika dinosauriearter. Sen gjorde han en grov skiss följt av en noggrannare skiss. Sen byggde han en enkel pappmodell av dinosaurierna som skulle vara med i bilden. Därefter en mer detaljerad lermodell som han målade med akrylfärg. Modellen behövde sedan ljussättas på ett lämpligt sätt. Sen gjorde han en akrylmålning på duk med dinomodellen som förlaga. Akrylmålningen målade han sedan över med den slutgiltiga bilden i oljefärg. Boken måste tagit många år att få till, den känns verkligen som ett hjärteprojekt.

Ur: Dropp dropp, Aron Landah. Rabén & Sjögren 2019

Jag är nyfiken på hur Dropp Dropp blev till?

Dropp, dropp blev till när vi bodde i en liten etta som inte hade någon dusch. Kanske drömde jag om att få bo i ett stort trevligt gammalt hus, som det i boken. Från mitt fönster tog jag inspiration av Uppsala domkyrka som hade börjat montera upp en hög kran, högre än kyrkan, för att byta ut sina 4 ton tunga rostiga toppspiror. Både kyrkan och kranen syns i bakgrunden i boken. Jag trodde de skulle bli färdiga ganska snabbt, men det är intressant att kranen har stått kvar i flera år nu. Jag hade inte räknat med att den detaljen skulle vara aktuell så länge. Innan har jag mest jobbat i tusch, men i Dropp, dropp testade jag akryl för första gången. Jag blev tillräckligt nöjd för att numera i stort sett uteslutande jobba med akryl.

Texten skrev jag färdigt på två dagar. Bilderna tog 5 månader. Det var tur att jag gjorde texten också, annars hade jag bara fått hälften av pengarna. Jag har blivit inbjuden att läsa boken för barn vid två tillfällen. Första gången var i Japan, så jag hade lärt mig att läsa den fonetiskt på japanska. Barnen satt väldigt snällt och tyst och lyssnade. Boken är tänkt att vara lite läskig fram till slutet när “bloddropparna” visar sig komma från monster som dricker hallonsaft. Förhoppningen är att man ska bli glad av överraskningen. Men de japanska barnen satt med stenansikten när boken kom till slutet, de rörde inte en min. Kanske lät min japanska alldeles för konstigt, så de förstod inte. Efteråt skulle de rita egna monster och deras favoritgodis. Då ritade dom gelémonster som älskar senap. Andra läsningen var i en bokhandel i Sverige.

Ur: Dropp dropp, Aron Landah. Rabén & Sjögren 2019

Då slutade det med att barnen började gråta istället. Min tro är ändå att barn generellt har tyckt om boken. Jag hoppas iaf det.

Jag är också nyfiken på ditt samarbete med Barbro Lindgren i Rödluvan – kan du berätta något om det?

Barbro. Först kände jag mig osäker på om det kunde stämma, var det verkligen Den Barbro Lindgren? Tydligen finns det 111 Barbro Lindgren, men jag chansade ändå på att det var den av dom som jag önskade det skulle vara. Med förlaget som mellanhand hade vi sen visst utbyte av synpunkter på skisser osv, men annars jobbade vi på varsin front.

Efteråt har vi haft mer kontakt som brevvänner. En synpunkt var att Rödluvan i de tidiga versionerna såg för gammal ut. När jag nu tittar på dom ser hon faktiskt ut som att hon är 30, så det var bra att det ändrades. Vargen behövde för övrigt också göras om. När jag visade den första vargbilden för min ateljégranne, som jobbar med rovdjursinventering, tyckte han “Fin! Men vilken slags fågel är det egentligen?” Tillslut blev det ändå ett fint resultat tyckte både jag och Barbro. Så vi har gjort en ny bok tillsammans, om en pojke som är vilse bland vilda djur i skogen. Titta Lill-Hans heter den och kom helt nyligen.

, Barbro Lindgren & Aron Landah. Karneval 2020 Ur: Titta Rödluvan

Vad arbetar du på just nu? Finns det någon bilderbok i vardande?

I år arbetar jag med en bok om en näringskedja. Det är elva olika djur som äter upp varandra med stor glupskhet. Det känns som att det kan bli det bästa jag gjort hittills. När jag visade en bild av en gädda som äter en skorv för min flickvän så började hon gråta. Det kändes lovande.

Aron Landal nämner böcker i intervjun:

Bråkmonstren av David McKee Gen – pojken från Hiroshima av Keiji Nakazawa Elva katter i en säck av Noboru Baba Legenden om Valen av Ian Stansfield Ankomsten av Shaun Tan Sommarregler av Shaun Tan

Teateraffisch - Shakespeares Stormen