Fallet med diamatringen/J. Claesson

Fallet med diamantringen

Jennie Claesson

Fallet med diamantringen är en bilderbok som går rakt in i handlingen. Tvillingarna Otto och Einar visar Jojo en kikare som de säger sig ha hittat i deras farmors gamla låda. Barnen sitter i deras gömställe under stora eken på gården, där de har en deckarklubb tillsammans med hunden

Doris. Jojo undersöker imponerat kikaren och lägger den till deras övriga detektivsaker, som block och penna, förstoringsglas och bevispåsar.

Då kommer Jojos retfulla storebror Axel med två kompisar och utmanar de tre barnen att gå ner i källaren, något som de påstår att barnen inte vågar. Jojo står upp emot de äldre, och även

Einar säger att de vågar visst, och så står de vid tröskeln till källaren och tittar ner i det svarta källargapet. Efter viss tvekan gör skratten från

Axel och hans kompisar att trion vågar sig ner några steg, varpå dörren slås igen bakom dem med ett baaam!

Darrande och snyftande tar de sig fram i källargången, som kantas av innätade förråd med hänglås. Hur huset ser ut exteriört har inte visats i bild, men här kan åtminstone den vuxna läsaren förstå att det rör sig om ett flerfamiljshus. På golvet upptäcker barnen en glänsande ring, och medan Einar säger att de ska lämna den till polisen, tycker Otto att de ska ta reda på vem som äger ringen själva, de är ju ändå en deckarklubb. Via en nödutgång tar barnen sig ut i dagsljuset där Jojos pappa rastar hunden Doris, som barnen får ta med sig liksom en påse med bullar. Barnen vill inte avslöja något om mysteriet de ska försöka lösa, och berättar heller ingenting om inlåsningen som nyss var så skrämmande. Deckarklubben tar fram deras hemliga låda och undersöker ringen med förstoringsglas. Då ser de inskriptionen ”Jag älskar dig”, förstår av erfarenhet att det kan vara en bröllopsring och skriver lappar som de sätter upp på anslagstavlan på gården, på ett träd och på miljöstationen (dock ingen i trappuppgången till huset där ringen hittades) med Jojos telefonnummer som kontaktinformation.

Fallet med diamantringen Helena Kubicek Boye & Andrea Femerstrand Rabén & Sjögren 2022

Snart inkommer några märkliga telefonsamtal; från en dam som säger sig äga ringen men beskriver den fel, från en farbror som har tappat en ring för länge sedan men så upptäcker den på sitt finger och från en röst som Jojo känner igen. Det är storebror Axel som försöker luras, men blir avslöjad. Jojo lägger ringen och påsen med bullarna på hemliga lådan för att gå och hämta saft. Under tiden trixar Otto med sin skateboard och Einar scrollar på sin telefon. När Jojo är tillbaka ser hon att både bullarna och ringen är borta. Men trots att hon ”nästan blir lite arg” följer inga kraftiga anklagelser utan mest besvikelse. Deckarklubben har misslyckats och eftersom ringen är borta finns inget mysterium längre. En upphittad ring på golvet i ett flerfamiljshus är kanske inte mycket av ett mysterium från början, men redan när barnen beslutar sig för att försöka hitta ägaren själva står det klart att de tolkar saker lite som de vill. Dagen efter tänker Jojo att ringens försvinnande är ett mysterium i sig och att de nu har mer att undersöka. Jojo ombeds att rasta Doris och går till tvillingarnas hus, där hon kallar på dem med deras vargyl, som inte nämnts tidigare i denna bok men som vi förstår är deras signal. Einar och Otto kommer ut på gården, där Jojo berättar om deras möjlighet att utreda detta nya mysterium. Samtidigt sätter sig Doris och bajsar, och vad är det som glimmar i högen om inte diamantringen. Barnen lyfter upp ringen på en pinne och tvättar av den. (Nu skulle de ha haft sina bevispåsar!) Men de vet ju fortfarande inte vem som äger ringen.

Ur: Fallet med diamantringen, H. Kubicek & A. Femerstrand. Rabén & Sjögren 2022

Först nu får de idén att vända sig till Jojos granne Lisa Klack, pensionerad polis, så de ringer på hennes dörr. Deckarklubben blir välkomnade in, där de frågar Lisa vad hon skulle ha gjort om hon hade hittat något värdefullt. Barnen blir nöjda när de får veta att Lisa också skulle ha börjat med att sätta upp en lapp. Så får de syn på ett bröllopsfotografi på väggen, där en likadan ring som den de har hittat sitter på Lisas finger. Jojo frågar om Lisa möjligtvis har tappat en ring, det har hon och visst är det samma. Lisa jublar och tycker att de är den bästa deckarklubben. Barnen ler stolt mot varandra eftersom de har löst fallet. För att fira går de och köper glass, till Doris och Lisa också, men för den senare tänker de inte tala om var de hittade ringen. Och då menar de förstås efter att de tagit ringen i källaren från början. Fallet med diamantringen är en bilderbok om cirka 20 x 26 centimeter med mycket text som fyller sidorna. Det finns gott om dialog och formuleringar med ord som ”wow” och ”plötsligt”, ändå är historien långsam i tempo, vilket kan passa yngre lyssnare som ändå orkar sitta igenom en längre berättelse. Att boken innehåller förhållandevis många namngivna karaktärer och berättartekniska luckor gör att högläsaren kan behöva förklara en del under gång. Boken kan tänkas vara menad som ett komplement för yngre i utgivningen av deckarserier för barn, där huvudpersonerna ofta är både tjej och kille och där de vuxna endast förekommer i periferin, såvida de inte utreds. Den väldiga textmassan och formatet lockar dock inte till egen läsning och samspelet mellan text och bild fungerar inte riktigt.

Till exempel förekommer hunden Doris i texten på flera uppslag fast hon inte är med på bilderna. Det försvårar högläsning eftersom barnet letar efter saker i bilden att peka på under läsningen. Berättelsen saknar också det som annars är typiskt för detta upplägg, en introduktion som presenterar karaktärerna och deras miljö. I inledningen av boken är det svårt att förstå vem som är vem när namnen introduceras, till exempel står det först att Otto håller upp en liten svart kikare, men barnet som håller i kikaren på bilden visar sig senare vara Jojo. Det framgår inte heller varför det heter Jojos deckarklubb när den består av tre barn, plus en hund.

Boken innehåller inget direkt mysterium att lösa och inget fall att tala om, mer än vad de själva har orsakat. Jag påminns om deckarklubben jag hade med två kompisar när vi var mer i Jojos storebrors ålder, och vi gick ut för att ”inspekta” i närområdet. Vi dokumenterade noggrant sådant som en död fågel på marken, mycket mystiskt! Jag tror med andra ord att barn, även yngre som huvudpersonerna i denna bok, både kan känna igen formen och inspireras att själva leka deckarklubb, med alldeles egna fall att lösa. Det kan bli ännu roligare!

Fallet med diamantringen är skriven av Helena Kubicek Boye, psykolog och författare, som är känd för sina spänningsromaner för vuxna och som flitigt anlitad sömnforskare. Utöver serien om Jojos deckarklubb har hon även skrivit böcker om sömn och avslappning för barn. Bilderna är skapade av Andrea Femerstrand, illustratör och concept artist, känd även från den digitala spelvärlden. Stilen är en blandning av traditionell serietidningsestetik och animerad Disney, överfört till dagens människor och miljöer. Karaktärerna liknar varandra till utseendet, där hår- eller hudfärg är det som främst skiljer dem åt. Proportionerna kan ibland antyda föremålens betydelse, som den gigantiska ringen och Doris bajshög. Något jag tyckte om är Jojos kläder, med uppvikta shorts över strumpbyxor. En personlig detalj i barnens för övrigt generiska utstyrslar.

Fallet med diamantringen är del två i serien Jojos deckarklubb och kom ut ett år efter första delen, Fallet med det mystiska blodet. Böckerna kan läsas fristående. Jag skulle gärna se en omarbetning av serien, där stor del av texten tvättas bort och formatet ändras till något för nybörjare att läsa själva, gärna med indelning i mycket korta kapitel. Det efterfrågas! De färgstarka illustrationerna skulle fungera även i det formatet, och bild och text skulle kunna hänga ihop bättre.