Per Gustavsson: Illustratören och författaren

from Bazar Masarin Barnkonventionen 2019

by Bazar Masarin

Madeleine Jacobsson Renoux läser "Jordgubbsbarnen" av Sara Olausson

Bazar Masarin: Barnkonventionen

illustratören & författaren

Per Gustavsson

Intervju: Jenny EdvardssonVem är Per Gustavsson?

– Jag är väl en rätt social man i mina bästa år som gillar att rita och hitta på historier, lyssna på musik, laga mat och äta. I mina unga år var jag med i ett band. Jag skrev musik och spelade musik. Även till en av mina Prinsessböcker, Prinsessans rockband, skrev jag faktiskt några låtar och en platta släpptes till boken. Jag, min systerson Johan Eckman och hans kompis Clara Holmström brukade uppträda med dessa låtar. Vi kallade oss finurligt nog för Prinsessans rockband.

Jag har förstått att musik är viktigt för dig. Hur tar sig det uttryck?

– När jag håller på med en bok lyssnar jag gärna på musik och ofta filmmusik. Jag tycker filmmusik är stämningsskapande. Alla böcker får sin egen musik kopplad till sig.

När jag till exempel höll på med boken Kompisen längtar (text av Moni Nilsson) så var det Goreckis Symphony of sorrowful songs som gick avigt och rätt. När jag gjorde Om dagen tar slut (text av Lisa Hyder) gick The thin red line av Hans Zimmerman i högtalarna. Musiken får mig att komma i rätt stämning.

När visste du att du ville skriva och illustrera?

– Det kom nog i samband med serievågen på 1990-talet. Du vet, Galago. Jag hängde då med ett konstnärsgäng och började skapa egna serier och insåg att jag kunde berätta med hjälp av bild och text. Sen deltog jag i en bilderbokstävling 1994. Jag skickade in manus och bild men vann inte. Förlaget gillade dock det de såg och ville ge ut min bok. Det blev starten för min karriär som författare. Boken hette Stoppa bollen (1995).

Varifrån får du inspiration?

– Jag kan ha ett vitt papper framför mig. Sen börjar jag rita en figur, snart börjar det hända saker på pappret och en berättelse börjar växa fram. Jag tror att jag är rätt nyfiken och vill se vad som händer när man skapar från ingenting. Men jag kan också få inspiration från mina barn som i förbifarten säger något som jag plockar upp. Jag minns när min dotter sa: ”Jag tror att det bor en liten farbror i mig.” Denna mening väckte något inom mig. Hur skulle det se ut om hon hade en farbror i sig? Och från dessa idéer växte sedan boken Om jag var en elefant (2017) fram. Men ibland

kan det också vara så att jag får en idé till en bok eller en bild men när jag sedan börjar skriva eller rita så kommer jag på villovägar och får börja om.

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Väldigt olika. Ibland kan jag ha en idé och så arbetar jag med den i tre eller fyra månader men känner att jag inte kommer vidare. Jag står och stampar. Sedan kan det vara så att jag stått och stampat i flera månader och så på bara 20 minuter kan jag sätta mig ner och skriva ihop en text till en bok. Då har jag ju haft idén med mig under lång tid men

sedan går själva skrivandet väldigt snabbt. Jag skulle vilja säga att jag är en person som vill att det ska gå undan. Jag kan inte hålla på och peta för mycket för det blir oftast inte bättre. Sen kan arbetsprocessen se olika ut beroende på om jag arbetar med en bok på egen hand eller om jag samarbetar med någon annan. Jag tycker det är roligt att samarbeta med andra och har på sistone samarbetat med Lisa Hyder, Lena Ollmark och Anders Sparring. Samtidigt är det roligt att arbeta på egen hand men här gäller det att ha en bra redaktör. Man måste våga ta kritik och ändra på saker om andra säger det. Samtidigt måste

Ur: Familjen Knyckertz och snutjakten, Sparring, A. & Gustavsson, P. Natur & Kultur 2019

man vara stolt över det man gör och inte ändra på sådant som är viktigt för en själv.

Hur går det till när du samarbetar med andra?

– Det kan gå till på lite olika sätt. När det gäller Lena Ollmark blev hon och jag bekanta med varandra och insåg att vi skulle vilja skapa något tillsammans. Hon kom med en idé och jag gick igång på den. Jag tog kontakt med Erik på Lilla Piratförlaget, då jag kände att idén var lite galen. Vi skulle låta huvudpersonen dö. Det brukar inte vara så vanligt i en barnbok. Erik tyckte det lät spännande och var positiv och Lena och jag satte igång. Så småningom fick vi ett resultat, boken Den förskräckliga historien om Lilla Hon. När det gäller Lisa Hyder var det så att hon ringde upp mig. Hon ville att jag skulle illustrera hennes bok. Hon sa att ett förlag var beredd att ge ut boken om jag illustrerade den. Jag tackade ja och så kom boken Om dagen tar slut till. Med Anders Sparring är det lite annorlunda. Han har arbetat en del med TV-manus tidigare och ofta är det så att han kommer med ett synopsis. Jag får lägga till och dra ifrån. Här växer texten mer fram i dialog mellan honom och mig. Sen får han möjlighet att lägga sig i bilderna och det gör att vårt samarbete går lite djupare. Ibland kan det vara så att jag får en text från ett förlag med uppdrag att illustrera. Här finns då inte dialogen med författaren och det upplever jag som den svåraste formen av samarbete. Det blir mer ett ensamjobb och jag upplever att det också blir svårare att känna sig som förälder till de böckerna.

Har du fått förfrågningar som du tackat nej till?

– Ja! På senare år har jag tackat nej till en del jobb, exempelvis fotbollsböcker. Tänk att behöva rita två lag och en massa publik. Sen har jag också tackat nej till texter som jag inte tycker om eller helt enkelt texter som inte passar mig. Jag måste ha ett stort utbyte av texten för att vilja gå in i en arbetsprocess. Ibland tackar jag också nej till böcker som faktiskt inte innehåller någon riktig historia. Det måste finnas fler lager i en historia för att jag ska gå igång.

82Bazar Masarin: BarnkonventionenVad håller du på med just nu?

– Just nu är jag mitt uppe i skapandet av en ny prinsessbok. Här kommer läsaren att få möta många prinsessor som är på väg till Drakens håla. Om Prinsessan tidigare var en do:er och löste allt på egen hand är detta en bok där prinsessorna tillsammans löser de problem som de ställs inför. De blir en massiv kraft som inte går att stoppa. Förhoppningsvis kommer boken ut i början av 2020.

Du har snart varit verksam i 25 år. Upplever du att du som författare och illustratör har förändrats på något sätt?

– I början av min karriär illustrerade jag många faktaböcker. Det gör jag nästan inte alls idag. Jag tycker också att jag var mycket sämre förr än vad jag är idag. Idag kan jag hantverket mycket bättre. Jag är nog också djärvare idag. Förr försökte jag rikta mig mer till en publik, smöra in mig. Idag följer jag mina egna infall. Jag tror också att jag genom min nyfikenhet har vågat börja testa nytt och det gör att jag idag kan illustrera bredare. Sen är det ju också så att en Augustnominering stärker ens självförtroende.

Hur skulle du beskriva din stil?

– Jag skulle säga att jag nog är ett barn av min tid. Jag skulle också säga att mina illustrationer är något skruvade. Jag är inte så noga med perspektiv. Ofta börjar jag med en blyertsteckning som jag sedan scannar in och fortsätter arbeta med i datorn. Så är det exempelvis med Familjen Knyckertz-böckerna. Ibland målar jag i akryl och det är ju helt analogt. Ett exempel på det är Om jag var en elefant. Ibland kan jag rolla en yta på ett papper och sedan scanna in det för att få en mer smutsig känsla. Just den smutsiga känslan är viktig. Det ska inte vara så perfekt.

Upplever du att det finns vissa teman eller motiv som återkommer i dina böcker?

– Jag tror att jag drar mer mot det filosofiska och mot skräck. I Knotan-böckerna är det förhållandet pappa-barn som är i centrum.

Tittar jag på de böcker som jag helt själv skapat, skulle jag säga att jag gärna låter dem handla om personer som misslyckas med saker. Se exempelvis på Prins-böckerna. När han ska skaffa en drake misslyckas han. När han ska rädda sig från att bli en padda misslyckas han. I Måntornet misslyckas huvudpersonen med att bygga sitt torn. Samtidigt kan misslyckandet leda till något annat, något nytt. Huvudpersonerna kan lära sig saker och få vara med om saker som de inte hade förväntat sig. Just det där att skildra manliga huvudpersoner och låta dem gå mot rådande normer är spännande. Det att gå emot rådande normer är ju också tydligt i Prinsess-böckerna. Hon är en riktig do:er. Hon klarar precis allting och har inga bekymmer.

Vilka författare och illustratörer ser du upp till?

– Jag gillar popsurrealism, ja även surrealism som Salvador Dali. Inom popsurrealismen är det framför allt Lowbrow-konsten. Den bjuder in och har humor. Sina rötter har den i 1960-talets USA och den utgår från undergroundrörelsen och Street Art. En av de stora är Mark Ryden. Jag upplever att hans konst är rätt lätt. Han avbildar ofta söta flickor med inälvor. Det finns en brutalitet parallellt med lättsmälta motiv. Det är konst. Om jag tänker på barnboksförfattare och illustratörer som jag ser upp till måste jag nog säga Wolf Erlbruch, Svein Nyhus, Shaun Tan, Beatrice Almagna och Kitty Crowther. Känns som om det är samma som alla andra säger.

Har du någon favoritbok?

– Om jag med favoritbok tänker bok som jag gärna läser om, så ja. Det är Kometen kommer av Tove Jansson. Jag skulle säga att det är den ultimata boken. Jag gillar bilderna, busken som är ormar, styltor på uttorkad havsbotten, de långa skuggorna. Just skuggorna triggar något i mig. Kometen kommer är ödesmättad. Här finns kärlek och dramatik. Den innehåller helt enkelt allt. Den är fulländad.