Långa Svansen – Boktips från förr och nu

Långa svansen

larhet, men tanken Det låter som en självk r. cke bö a ny som bra a lika us på det Gamla böcker kan var i bokhandeln ligger fok idag. Både i media och de an tsättning. cer vo mo pro en a var som t lt kan faktisk e nytt och gamma int vi ser et tek lio bib oss på med varandra över nyutkomna, men hos a och det gamla talar ny det r dä r tse pla få en av finna att något just Tvärtom är biblioteket velat läsa på tio år, och r elle t läs en ing som en bok ra de kopplingarna är tiderna. Du kan hitta ll. Att kunna se och gö tue gak hö den r gö som ledningarna till att hänt i världen eller i dig nstitution och en av an llsi hä sam som et tek biblio något som är unikt för a. tig vik så är bibliotek att lyfta fram den stora

e två åren arbetat med ast sen de vi r ha ek ibliot got att säga, både om På Stockholms stadsb som fortfarande har nå och , oss s ho ns fin ratur som använt ett begrepp som mängd äldre skönlitte för Långa svansen, och tet jek pro lat ad kal r ha . Vi ke är att man med ök sin egen och om vår tid The Long Tail. Vår tan k bo sin i de nta och my a derson är samtid journalisten Chris An kopplingar till det som smala litteraturen, och och re het. äld än den allm av i ng exponeri ap om litteratur intresse för och kunsk ors isk nn mä a ök kan bredare, mför allt svenska men

en del nya böcker, fra och re äld a ng må t läs har vi efter de personliga Inom Långa svansen mellan nu och då, och na gar lin pp ko er eft r letat e bara i det också utländska. Vi ha at visa upp resultatet int levande idag. Vi har vel rna cke om många av bö t r ivi gö skr r som ingångar bben, och har därfö we på så ock n uta et på twitter. Nu har vi fysiska bibliotek msida, vår blogg och he vår på na vi gar lin pp de här ko Under de två årenhar na i den här skriften. ter tex de av ta n bäs äve är de r samlat an, och därfö ka tidsperioder och tem koncentrerat oss på oli uden läsning, Tillbaka rbj Fö fyra avdelningar: denna skrift indelad i ner du en lista över 30-tal. Längst bak fin till naturen, 60-tal och na ger. Trevlig läsning! alla boktips som texter A lic e T ho rb ur n , 3

20 11

ma j

ift:

Skribenter i denna skr E my A nd ers so n K ari n E kh ag en K ari E km an A nn ika H erm ele C aro lin e K arl sso n B irg itta L ind ber g J an -O lov N or dh g P er -O lov S ved ber

ur n Redaktör: A lic e T ho rb : A ma nd a B igr ell Form och illustration

ktmedel ansierats med proje Långa svansen har fin d från Statens kulturrå e/langasvansen bloggar.biblioteket.s ansen twitter.com/langasv ckholm.se www.biblioteket.sto

Förbjudna ord: Giftskåp

Ett giftskåp är egentligen ett låst skåp avsett för säker förvaring av hälsovådliga kemiska preparat. I bibliotekssammanhang används ordet i överförd bemärkelse som beteckning på samlingar av böcker som har ansetts så pass skadliga för allmänhetens moraliska eller politiska hälsa att de har hållits inlåsta och belagts med låneförbud.

I Sverige håller sig Kungliga biblioteket med flera samlingar som under lång tid undanhölls allmänheten. Mest känd är förmodligen den så kallade K-samlingen vilken, som prefixet antyder, innehåller litteratur som av olika anledningar har stämplats som konfidentiell, och som fortfarande omges av viss mystik. Det är inte helt lätt att hitta pålitlig information om denna samling. Kungliga bibliotekets hemsida listar den inte tillsammans med övriga specialsamlingar och lämnar inte heller i övrigt några ledtrådar om dess existens. Den som vet hur man ska söka kan emellertid hitta den, eller delar av den, i bibliotekets katalog.

Bland titlarna återfinns som förväntat en hel del erotiska alster, som Maurice Norrmans Jag var en kärlekskonstens mästare och Kiddie Niles Min kärlek var till salu, men till största delen rör det sig om hand­ lingar från olika organisationer och myndigheter som av ett eller annat skäl belagts med sekretess, troligtvis för att skydda yrkeshemligheter eller information som vid något tillfälle kunnat sättas i samband med rikets säkerhet. Det mesta torde i dag vara ganska okontroversiellt, men där finns sådant som fortfarande väcker viss undran. Vad kan exempelvis 1934 års Betänkande och förslag rörande riktlinjerna för arbetsgivarnas sjukhjälp till arbetare tänkas innehålla som Svenska Arbetsgivare­ föreningen inte ville att allmänheten skulle ta del av? Och vilka personliga tragedier döljer sig mellan pärmarna på Are Waerlands När länkarna brista: Mänskliga dokument, hämtade ur en försvarsadvokats arkiv från 1924?

Tyvärr lär Kungliga bibliotekets besökare få sväva i ovisshet om dessa ting på obestämd tid framöver eftersom böckerna i fråga fortfarande inte lämnas ut, vilket ofrånkomligen sätter fantasin i rörelse.

Vilka hemligheter döljer sig egentligen nere i bibliotekets magasin?

A v P er -O lov S vedberg

Vardagens överdåd Förbjudna böcker har blivit något av ett stående inslag i dystopier och skildringar av totalitära samhällen, och får i det sammanhanget, som symboler för sanning och tankefrihet, inte sällan något sakrosankt över sig. I Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse finns en liten scen som tar fasta på en annan, mer vardagsnära sida av boken, och som av det skälet berör mig mer.

Romanens huvudperson Offred lever i ett Amerika där demokratin har avskaffats och ersatts av kristen teokrati. Samhället är fundamentalistiskt och militariserat och privatlivet är hårt kringskuret, i synnerhet för kvinnor som i stort sett lever som slavar.

Läsning är, naturligtvis, förbjuden. Offreds plats är som tjänarinna, liv­ egen och egendomslös, i en främmande familj. Men Offred tillhör en övergångsgeneration med minnen av den gamla samhällsordningen. Ensam om nätterna drömmer hon sig tillbaka till friheten i sitt tidigare liv, i detta fall kvällarna på studentrummet tillsammans med väninnan Moira: “Moira, som sitter på min sängkant, med korslagda ben, fotleden på knäet, i sin illröda overall, ett dinglande örhänge, den gyllene nageln som hon hade för att vara excentrisk, en cigarett mellan de knubbiga, gulfläckade fingrarna. Nu går vi och tar en öl.

Du dräller aska i min säng, sade jag.

Ifall du bäddade den skulle det inte vara något problem, sade Moira.

Om en halvtimme, sade jag. Jag skulle ha en uppsats klar nästa dag. Vad var det? Psykologi, engelska, nationalekonomi. Vi studerade den sortens ämnen, på den tiden. På golvet i rummet låg det böcker, med den uppslagna texten ner, huller om buller, överdådigt.”

När hörde man senast kurslitteratur beskrivas som överdådig? Som kontrast till den totala avsaknaden av böcker i Offreds liv som tjänarinna är intrycket av överdåd i och för sig kanske inte så förvånande. Men det finns något mer i denna minnesbild, ett drag av sensualitet som inte bara har med böckerna att göra. Böckerna i sig framstår inte ens som särskilt speciella, de är vanliga kursböcker, säkert ganska nonchalant behandlade, för tillfället slarvigt kastade på golvet. Men tillsammans med de andra detaljerna i scenen, Moiras örhänge och gyllene nagellack, cigaretterna och ölen, bildar böckerna

ett vardagligt överflöd av små friheter och njutningar som de flesta av oss tar för givna, men som för den som förnekas dem måste framstå som just ett oerhört överdåd. Det är detta vardagliga överdåd, där böckerna bara är en möjlighet bland många andra, något som kan kastas på golvet eller väljas bort för cigaretter och öl, som väcker en sådan längtan hos Offred.

Det finns ingenting för boken förminskande i detta. Tvärtom tycker jag att Atwood genom att lyfta fram bokens vanlighet också lyckas sätta fingret på något av dess storhet. För det är naturligtvis genom sin självklara plats i vår vardag, snarare än sitt symbolvärde, som boken äger sin verkliga betydelse.

A v P er -O lov S vedberg

Brev och dagböcker Kan man verkligen publicera en brevväxling utan att be om lov? Gör det någon skillnad om brevskrivaren är en stor författare? Gör man intrång i det privata? Eller är det offentlig litteraturhistoria? Detta är frågor som litteraturvetaren Ying Toijer-Nilsson ställer i förorden till tre korrespondenssamlingar av Selma Lagerlöf som hon redigerat, kommenterat och givit ut på Bonniers förlag. Den sista frågan verkar Selma själv ha svarat på, då hon i ett brev till Sophie Elkan skriver: “De där litteraturforskarna, du vet, som skola läsa mina bref, de komma att göra sig funderingar öfver de olika formaten, tror du inte?”

I samligen Du lär mig att bli fri får läsaren ta del av brevväxlingen mellan Selma och författarinnan Sophie Elkan. Deras vägar möttes nyåret 1894, och de kom att bli mycket nära vänner. ”Käraste. Nu ska jag, innan jag skriver om annat tala om några små lustigheter ur Mårbackalivet.

Jo, för det första, att mina höns ha värpt hela tiden ett eller två ägg, men på Nobeldagen den 10 dec. hedrade de sig och värpte fyra. Så hade också Maja kvällen förut talat om för dem vad det var för en dag. Och då kan du ju begripa, att de hedrade sig.”

I En riktig författarhustru är det Selma Lagerlöfs breväxling med Valborg Olander som redogörs. De två träffades redan 1901, men det var inte förrän något år senare som deras korrespondens blev regelbunden. Selma och Valborgs relation var inledningsvis en häftig förälskelse, och detta blev början på ett triangeldrama mellan de två och tidigare nämnda Sophie Elkan.

“Min älskade! Jag visste nog, att du skulle ha det svårt och jag har så mycket längtat efter dig så vemodigt och smärtfylldt. Jag tycker, att jag måste spela en så usel roll i dina ögon, som ej kan skydda dig mot att bli illa behandlad, men jag kan inte rå på Sophie, då hon är i det lynnet. Så snart jag såg henne i kupén, såg jag på hennes ögon, att hon var mycket nära ett hysteriskt utbrott. Det hade ju blifvit förfärligt bland alla de resande som nog visste hvilka vi voro. Det var intet annat att göra än att lugna och vara tålig.”

I Mammas Selma får man ta del av Selma Lagerlöfs brev till modern, fru Louise Lagerlöf. Breven innehåller bland annat rapporter från Selmas långresor och familjebekymmer som måste avhandlas. “Älskade Mamma!

Jag är välbehållen framme och nu ska jag berätta om min resa, men i förhoppning att mamma ännu är kvar på Gustafsfors ber jag mamma framföra, till Moster och Morbror mina tacksägelser för den tid jag var på Gustafsfors. Det var tråkigt att lemna ett ställe der man trifs så godt och jag tycker ej mamma borde göra sig för brådtom med att lämna det.”

Lov eller inte – personligen tycker jag att det är fantastiskt att få ta del av alla dessa brev med sina vackra och genomtänka formuleringar.

Särskilt alla smäktande ord om kärlek och längtan!

A v C aroline K arlsson

Välkommen tillbaka om några år Man behöver inte söka sig så långt tillbaka i historien som till giftskåpens dagar för att finna spår av den uppfostrande bibliotekskultur i vilken bibliotekarien såg det som sin uppgift att inte bara att tillgängliggöra böcker utan också, då denne av ett eller annat skäl fann det lämpligt, att undanhålla dem. I synnerhet barns läsning har av bibliotekarier i de flesta tider ansetts nödvändig att kontrollera. Naturligtvis alltid med barnens eget bästa för ögonen.

I den lilla självbiografiska skriften Minnena ser mig beskriver Tomas Tranströmer sina besök på Medborgarplatsens bibliotek som barn i början av fyrtiotalet. Det då nybyggda biblioteket tycktes för den unge Tranströmer med sin ljusa och öppna funkisstil ställa helt andra förhoppningar i utsikt än det jämförelsevis kvalmiga och traditions­ tyng­ da Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Ordningen inne mellan hyllorna visade sig emellertid delvis vara en annan än den som antyddes i det yttre: “Jag slank in på biblioteket nästan varje dag. Helt bekymmersfritt var det dock inte. Det hände vid något tillfälle att jag lånade böcker som bibliotekstanterna inte ansåg lämpliga för min ålder. Det gällde till exempel Knud Holmboes våldsamma dokumentärskildring Öknen brinner.

– Vem ska ha den här boken?

– Jag… – Ånej.

– Jag… – Du kan hälsa din pappa att han kan komma hit och låna själv. Ännu värre var det när jag försökte ta mig in på vuxen­av­del­­ ningen. Jag behövde en bok som absolut inte fanns på barn­av­ del­ningen. Jag hejdades vid ingången.

– Hur gammal är du?

– 11 år.

– Då får du inte låna här. Du är välkommen tillbaka om några år.

– Ja men det är en bok som bara finns här.

– Vadå för en bok?

– Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria. Av Ekman, tillfogade jag dovt, med en känsla av att spelet var förlorat.

Ja, mycket riktigt, det var stopp. Jag rodnade, jag var rasande.

Jag skulle aldrig förlåta henne!”

Medborgarplatsens bibliotek 1943 Foto: Lennart af Petersens Från Stockholmskällan, www.stockholmskallan.se, Stockholms Stadsmuseum

Lyckligtvis inträder här en räddande äldre släkting. Utrustad med dennes lånekort vinner Tranströmer tillträde till vuxenavdelningen under förespeglingen att låna böcker till sin gamla morbror. Bedrägeriet upp­rätt­hålls framgångsrikt under de följande åren, men till priset av ständig oro och högt uppdriven misstänksamhet gentemot biblio­teks­ per­so­nalens avsikter och intentioner: “Jag läste en hel del böcker stående inne på biblioteket – jag ville inte låna hem för många böcker av samma sort, eller samma bok flera gånger i rad. Jag hade en känsla av att jag då kunde bli kritiserad av någon bibliotekstjänsteman och det måste till varje pris undvikas.”

Hur länge Tranströmer levde med denna misstro förtäljer inte historien, men han förblev filialen vid Medborgarplatsen trogen under många år, vilket väl om något bevisar att kärleken till litteraturen övervinner allt. Även bibliotekarier.

A v P er -O lov S vedberg

Teaterelever som knullar runt i Stockholm Bengt Martins bortglömda Det skönaste på jorden lanserades som en renodlat pornografisk roman när den 1967 gavs ut på Bengt Forsbergs förlag. “Kanske aldrig har något så lättsinnigt skrivits på svenska” ut­ lo­var baksidestexten. Där finns även ett spjuveraktigt ungdomsfoto på författaren själv. Förlaget hade några år dessförinnan givit ut de omdebatterade pornografiska antologierna Kärlek 1, Kärlek 2 med flera.

briljerar verkligen i att skildra hur det känns dagen efter. Men så hade han också stor erfarenhet av just denna speciella aspekt av livet.

Han har varit verkligt betydande när det gällt att tydligt sätta homo­ sexualiteten på den skönlitterära kartan i Sverige. Fråga gärna efter hans memoarbok Jag ångrar ingenting från 1981 nästa gång ni går till bib­lio­ teket! Där finns både teater- och böghistoria på ett bräde (Bengt Martin var under en tid skådespelare). Man kan även hitta en särskilt fin beskrivning av författarinnan Irja Browallius – som ansåg sig ha blivit mordhotad på öppen gata av Agnes von Krusenstjerna. Det är av sådant skvaller som det sedan blir litteraturhistoria.

Hetsar Det skönaste på jorden fortfarande upp? Blir man kåt av den?

Låt oss svänga oss och säga något i stil med att här finns nog något åt de flesta. Fast egentligen kan man hellre svara ett glatt “Javisst” på frågan.

Det är inte all litteratur förunnat att lämna avtryck.

Tyvärr har inte biblioteket den. Jag hittade mitt privata ex på Myrorna. Men jag lånar inte ut den – tror jag.

A v J an -O lov N ordh

Osorterat

Boken handlar om den unge Bobo som kommer in på Pigge Skölds teaterskola – en lätt maskerad skildring av Calle Flygares skola där Bengt Martin själv hade gått – efter att ha lyckats ta sig ifrån en deprimerad och överbeskyddande mor. Världen ligger öppen, men detta är också parat med mindervärdeskänslor och rädslan för att inte hitta sin plats i gruppen.

Det här är fortfarande en fräsch skildring av hur det känns att stå på tröskeln till det vuxna. Allt ska upptäckas och prövas sexuellt. En av höjdpunkterna är en fest i en villa på Lidingö där allt går i kättjans tecken. Den delen av boken är en liten pärla för annars är det ont om gruppsexskildringar i svensk litteratur.

Bengt Martin, som gick bort 2010, var verkligen utanför­ skapets författare. Vare sig det gällde bögar eller he­ tero­ filer så beskrev han med en svart och ofta varmt burlesk humor allas våra tillkortakommanden. Ingen kan beskriva dåligt självförtroende, magont och franska nerver så igenkännande som han! Och han

En personlig favorit i genren efterlämnade papper är den lilla volymen Köra och vända som innehåller ett litet urval av Strindbergs kvarlåtenskap. Efterlämnade papper intar en oklar plats i den postuma utgivningshierarkin, då beteckningen förvirrande nog ibland används som samlingsnamn på allt efterlämnat skriftligt material, inklusive brev, dagböcker och färdiga manuskript, men i andra fall endast avser det som blivit kvar när de tre sistnämnda grupperna av dokument har räknats bort.

Urvalet i Köra och vända härrör sig till den senare kategorin. Vad läsaren får ta del av är alltså osorterade och fragmentariska litterära utkast, i stunden nedkastade reflexioner, samt en hel del små observationer ur det dagliga livet, allt tämligen obearbetat och utan annan egentlig adressat än Strindberg själv. Att Strindberg har betraktat en hel del av innehållet som känsligt framgår bland annat av det faktum att personnamn genomgående har kodats i grekiska bokstäver, som ett litet försiktighetsmått för den händelse papperna skulle hamna i orätta händer.

Annat är privat i en mer personlig bemärkelse. En hel del ofrivillig komik uppstår i mötet mellan vardagens små motgångar och Strindbergs paranoida sinnelag. Under rubriken Den Osynlige listar Strindberg företeelser som tycks ha varit förbundna med komplikationer som han inte ville

g

censur

u

tab

räkna som slumpens verk utan tillskrev en tillvarons högre moraliska ordning: “Hvad jag får och icke får: Icke fina restauranter, icke se på stjernorna; ej hvit halsduk; ej qvinnor; ej fina viner, parfymer; Vulcans tändstickor; hvita gardiner; grön tvål; Hvarför skall jag alltid umgås med Sodomiter? Hvarför skall jag dricka cider vid samma bord der brackor dricka vin?”

Och så går det på. Mycket är kryptiskt, somligt banalt, en del sublimt i det lilla, det mesta fascinerande på det för Strindberg så typiska och bitvis oförklarliga sättet.

A v P er -O lov S vedberg

Lästips: Gilliare Kwaal av Lars Johansson (Lucidor) Bohemen och tillfällesdiktaren Lasse Lucidor (Lars Johansson), som levde på 1600-talet, uppvaktade en gång oombedd en adelsman på dennes bröllop med en humoristisk dikt. Dikten, som kallas Gilliare Kwaal, handlar om hur besvärligt och pinsamt det kan vara för en man som vill fria (gilja) till en kvinna. Den stackars friaren ansätts av tvivel och svartsjuka och måste uppbåda massor av mod.

Han måste smickra sitt hjärtas dam med snirkliga fraser och säga precis det hon vill höra. Ändå riskerar han att misslyckas, att få nej eller till och med att bli utskrattad.

Dikten är en sprudlande och inspirerad parodi på frieriets veder­ mödor. Lasse Lucidor visar sin skicklighet som versmakare och hur väl han behärskar språket. Hans avsikt var sannolikt att få dikten publicerad och att tjäna litet pengar.

Men tyvärr tog mottagaren illa upp och kände sig angripen. Lucidor an­

Bild ur Svenska Familj-Journalen (1864-1887)

privat al r o m o

li m e h

skräp

snusk

klagades och blev arresterad. Efter en lång process friades han slutligen av domstolen, men då hade han suttit länge i häkte på vatten och bröd. Och trots den friande domen lyckades adelsmannens familj förbjuda diktens publicering långt efter Lucidors död 1674.

A v K arin E khagen

Bluffa?

Jag har börjat tänka i banor av att sammanhang förbjuder en viss typ av läsning. Det behöver inte alltid handla om ämnen eller provocerande författare – utan också om tid och rum. När och varför är det förbjudet eller provocerande att läsa?

Jag är med i en biblioteksklubb i Tensta med ett gäng killar runt 10, 11 år och jag tror att jag har haft som plan att väcka deras intresse för läsning och ord. Från början fick jag nämligen höra hur töntigt och jobbigt det var med böcker. Allt eftersom tiden har gått har det varit tydligt att de flesta medlemmar i klubben faktiskt läser – och dessutom ganska mycket. En av medlemmarna hade under tre månaders tid inte yttrat ett ord om böcker och därför slogs jag med häpnad när han helt plöts­ ligt hade en spontan utläggning om händelseförloppet i Alex Dogboy av Monica Zak. Det var som om han glömde bort sin offentliga attityd till läsning och böcker och plötsligt fick jag reda på att denna person läst mängder av ungdomsböcker. Tjocka böcker och långa serier. Varför hålla detta hemligt? I vilka sammanhang smyger vi med vårt intresse för läsning och när övergår det till att bli någonting att skryta om? Eller handlar det helt enkelt om att läsning för barn är någonting som bara händer och ingenting som nödvändigtvis ska resultera i recensioner, artiklar, åsikter eller diskussioner? Är nörd ett positivt eller negativt laddat ord och hur kommer det sig att jag plötsligt befinner mig i en situation där jag och 9 mellanstadiekillar tävlar i vem som kan läsa flest sidor på en timma?

A v E my A ndersson

a k a b Till turen a n l l i t Naturen i sin minsta form För några år sedan gick jag en kurs på universitetet som hette Fysik för poeter. Så värst mycket poesi innehöll nu kursen inte, utan det var snarare en orienteringskurs i fysik för humanister i allmänhet, och den tog upp allt från det lilla till det stora – från elektroner och kvarkar via magnetism och gravitation till rymden och rummets krökning. Det var en sådan där kurs som fick tanken att svindla, och jag kan fortfarande känna hur bråddjupen öppnar sig när jag tänker på en del av de saker som vi pratade om där – som att vilken punkt som helst i universum vid varje givet tillfälle är dess medelpunkt och att elektronen bara har en fast position när man faktiskt betraktar den, vid varje annan tidpunkt så både inte är och är den på en viss plats samtidigt.

Att läsa Helena Granströms bok Osäker­hets­relationen är lite som att åter­ uppleva den där kursen, fast i form av ganska högstämd och poetisk prosa då.

Vad har då det här med naturen att göra kan man undra? Svaret är: allt. Varenda liten sak är uppbyggd av elektroner och protoner, längst inne i våra förutsägbara och naturliga kroppar finns de små gåtfulla partiklarna som kan meddela sig med varandra utan att tid förflyter, som väljer beteende bara när de betraktas, som är helt styrda av sannolikhet och nästan inte alls av sanning. Språket och sinnena räcker inte till för att förstå de lagar som styr dem, och ändå finns de i samma värld och under samma lagar som vi. Ja, de är ju faktiskt vi.

Det finns något oemotståndligt poetiskt i det här, och trots att samtal mellan fem fysiker om kvantfysik onekligen låter som något lite torrt, så är det här en mycket poetisk bok. Det handlar om naturlyrik på en helt annan nivå än Harry Martinson, men den är lika svindlande och fascinerande.

A v A lice T horburn

Lästips: Min vän fjällpiparen av Bengt Berg Bengt Bergs bok Min vän fjällpiparen trycktes första gången 1917, och ja, den är kul att läsa! Fototekniskt var Bengt Berg (1885-1967) en tidig Brutus Östling. Bergs bilder är visserligen svartvita, men även om bilderna är från början av förra seklet duger de än i dag: tack vare att fjällpiparen så småningom blev nästan tam kunde Berg ta bilder väldigt nära. Men grundarbetet var precis det samma för Berg som det säkert är för fotografer som Östling i dag: ett enormt tålamod. Berg var dessutom en bra textförfattare, i boken om fjällpiparen utgör text och bilder en fin helhet.

Berg inleder sin bok med följande rader: “Detta är den rent otroliga historien om en vild fågel, som blev god vän med tre vandrande män på ett av lappmarkens öde fjäll.”

En otrolig historia, en fascinerande berättelse. I den beskrivningen av boken finns anledningen till att den fortfarande är värd att läsa, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk. Bergs ambition var att få fjällpiparen att känna så stort förtroende för honom att den skulle fortsätta ruva på sina ägg, även om han hade äggen i sin hand. Och efter många dagar, då de långsamt blev ”vänner”, lyckades det: “Omkring oss över fjällmarken stod den strålande varma sommardagen och i min hand ruvade den lilla fågeln tryggt sina ägg, så som jag drömt och önskat att han skulle göra. Genom riset i handen kände jag hans hjärta slå.”

Det gör inget att detta skrevs för nästan 100 år sedan. Mötet mellan kultur och natur, mellan människan och ett vilt djur, är fortfarande spännande. Varför mår vi människor bra av att umgås med djur, att komma nära naturen? Bengt Berg beskrevs ofta som en ”barsk, bullrande och burdus” människa, och hans omgivning fick stå ut med utskällningar och ”svidande sarkasmer”. I boken om fjällpiparen framträder en helt annan sida, den ömsinta och kärleksfulla. Vem skulle inte bli lycklig av att känna en vild, men trygg, fågels hjärta slå?

A v K ari E kman

Lästips: Höns i trädgård av Karin Neuschütz På Miljöförvaltningen uppger man att nästan 30 hushåll har hönstillstånd i Stockholms kommun. Är det för att vi flyttar in till staden men ändå vill ha kvar en länk till lant­ livet? Höns lever ett naturnära liv under dagen, äter småkryp och krafsar. Men på kvällen går de självmant in i sitt hus och njuter av civilisationens bekvämligheter: matskål, såg­ spån och på vintern lite värme. De uppskattar oss människor och de upp­skattar den tillvaro vi har tillsammans. Vi får en tillbaka-till-naturen-upplevelse varenda dag, eller som Karin Neuschütz beskriver det i Höns i trädgård: ”Den fria villahönan leder dig kort sagt varsamt tillbaka till ett tillstånd av lycksalig förbundenhet med naturen..”

Vem vill inte uppleva det? Men hur går man egentligen tillväga om man vill skaffa några hönor? Karin Neuschütz besvarar alla praktiska frågor i sin bok som har hjälpt och inspirerat många. Det kanske blir fler storstadshöns framöver….

A v K ari E kman

Strindbergs flundra I en intervju med Klas Östergren omtalas August Strindbergs storhet som naturskildrare. Själv var jag länge inte särskilt förtjust i naturskildringar, fann dem oftast långrandiga, men med Strindberg var det annorlunda, han var underhållande. Trots det har jag svårt att tänka mig att någon läser Strindberg enbart för naturskildringarna i sig, eftersom de i regel är så uppenbart färgade av det bakomliggande budskapet, som är Strindbergs egentliga ärende.

Som ung läste Östergren Strindbergs skärgårdsroman I havsbandet och berördes då framför allt av den nietzscheanska övermänniskan Borgs suveräna förhållningsätt till medmänniskor och omvärld. I dag säger sig

Östergren framför allt fascineras av Strindbergs skildringar av havet och skärgårdsmiljön. Själv läste jag också I havsbandet som ung, har sedan läst om den i vuxen ålder, och delar väl i stort Östergrens upplevelser.

Men jag har svårt att hålla isär Borgs och Strindbergs skärgård. Ett starkt intryck gjorde det hån som Strindberg låter Borg utgjuta över en tillsynes oskyl­ dig flundra.

Intendent Borg är utsänd av staten för att med sina kunskaper bistå den lokala befolkningen i det tynande strömmingsfisket. Anseende sig själv stå i toppen av utvecklingskedjan hyser han ett milt förakt för alla lägre existensformer, vilka han i bästa fall betraktar som omedvetna hjälpare vars uppgift det är att bistå honom i hans egna högre strävanden. Borgs dom drabbar inte bara de obildade öborna utan omfattar även själva naturen. I inventeringen av det marina livet håller han vidräkning med evolutionens eftersläntrare: “Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad äggvita som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets växtformer när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran vilar flundran till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning, väntande in en lycklig slump som leder rovet förbi nosen, utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit sig, sträckt sig så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna på högra sidan om det skruvade huvet.”

Flundrans brott består i att inte ha hängt med i utvecklingen. En modern läsare kan finna denna anklagelse något orättvis, men det här med att hänga med var, efter populariserandet av Darwins teorier, en stor sak i Strindbergs samtid. Evolutionen var en tävling och det gällde att ligga i framkant. Denna tanke förklarar delvis inställningen till flundran, men litterära konventioner har nog också en del med saken att skaffa.

Strindberg verkade i en tradition av naturskildringar som ytterst gick

tillbaka på fablerna och den antika naturvetenskapen, där djuren tillskrevs mänskliga egenskaper och intentioner. Räven var bakslug, vargen grym och en flundra kunde alltså vara lat. Östergren beklagar att så få av dagens författare kan eller vågar närma sig naturen på samma oförvägna sätt som Strindberg. Jag är delvis benägen att hålla med, men undrar samtidigt vilka egenskaper samtiden skulle pådyvla djuren. Skulle de berömmas för sin klimatsmarta livsstil, eller kritiseras för bristande medialt underhållningsvärde? Tanken förskräcker, och jag ser i sådana fall hellre att författarna lämnar flundran i fred på havsbottnen.

Och fortsätter vidare i förordet:

Av P er -O lov S vedberg

Hur fåglarna flyga Det finns viss facklitteratur som ter sig mer poetisk än andra. Hur fåglarna flyga av H.J. Pålsson, utgiven 1923, tycker jag tillhör just den kategorin.

Det börjar redan i innehållsförteckningen: Som kompletterande illustrationer till bokens fysiologiska beskrivningar över teknik och rörelse finns bland andra dessa figurer med kommentarer:

Och i ett av de avslutande kapitlen konstaterar författaren att “allt i naturen är en sammanhängande vävnad av orsaker och verkningar, ingen­ ting finnes som står ensamt och isolerat.”

Tänker att världen genom denna bok om fåglars flygning just faktiskt blev “litet vackrare”.

Av C aroline K arlsson

Lästips: Ådalens poesi av Pelle Molin I trakterna kring Ångermanälven i slutet av 1800-talet möter vi de ilskna slagskämparna i två byar som konkurrerar om laxfisket i samma å. Vi får också höra historien om mannen som möter en björn då han är på väg genom skogen för att hämta barnmorskan åt sin fru som ska föda. Och den om Jonas som ska vara barnvakt åt sina sju yngre syskon och ger sig på att koka kams, en maträtt med expansiva egenskaper. Och många fler.

Omkring dessa dramatiska händelser sprakar naturens färger: lila berg, gullkantade moln och dimblå sommarnätter, ackompanjerade av dånande vind och brusande vatten som hörs på mils avstånd. Det märks att författaren också var konstnär. Stilen är originell, språket målar sig fram, konkret, rytmiskt och färgstarkt.

Pelle Molins hektiska liv blev kort, bara 32 år. Ådalens poesi är hans enda bok och den gavs ut efter hans död, 1897. Trots denna lilla produktion har han en självklar plats i den svenska litteraturhistorien.

Av K arin E khagen

Naturord: Skog

En skog är ett större område där det växer träd. Det finns olika typer av skogar: lövskogar med mest lövträd, barrskogar med mest gran och tall och så vidare. Men skogen är inte bara träden utan också allt annat som växer och lever där. Skogen är ett mycket omtyckt ämne för lyrik genom tiderna. Här följer tre svenska dikter om skogen, skrivna av stora svenska nittonhundratalspoeter: Bokskog, första maj Du skog, när blåser majvind i din höst?

Så litet i de torra lövens matta som inger tröst. Och ändå nog som tröst.

En gud är sömnig, måste övernatta innan han kommer till sin helgedom.

Som flickan bär den gyllne medaljongen på barmen. Om den öppnas är den tom.

Men bilden är på väg och fågelsången.

Ur Ögon, läppar (1959) av Hjalmar Gullberg

Aftonstjärnan Att gå i skog.

Att smyga som på tassar över marken, där den är skymningsmjuk.

Att luta sig mot trädens ryggar.

Att spegla sig vid månsken i en tjärn, att känna hur det tunna vattnet skälver på ytan.

Att se högt över grenar vita Aftonstjärnan.

Ur Dikter 1948-1984 av Bo Setterlind Alkaiskt En skog i maj. Här spökar mitt hela liv: det osynliga flyttlasset. Fågelsång.

I tysta gölar mygglarvernas ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.

Kall bris från havet, isdraken slickar mig i nacken medan solen gassar.

Flyttlasset brinner med svaga lågor.

Ur För levande och döda (1989) av Tomas Tranströmer A v A lice T horburn

Och fåglarna Ja, vilka ljud väljer vi att lyssna till i naturen? Jag har bott granne med en pensionerad statsvetare som rest jorden runt ett antal gånger. Han kan sisådär femhundra språk. Med denna information i bakhuvudet är det extra intressant att han helst av allt går omkring på sin lilla oplanterade mark och lyssnar till fågelsång. När jag hör oklart kvitter talar han om artens färger, uppkomst och favoritfrö. Jag misstänker att de som känner till naturen och dess invånare upplever naturen på ett alldeles speciellt vis och jag blir väldigt avundsjuk och kommer med största sannolikhet att investera i en tjock bok om fåglar närsomhelst nu.

Jag har också en kollega som heter Anna och hon kan tipsa om alldeles fantastiska citat.

Näktergalens Sång Ih, ih, ih, ih, ih! Var de’ vi? De’ var vi!

Vi var de’! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!

Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull – Var de’ vi?

Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!

Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de’ di? Titta!

Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?

Dadda! – Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt – sir’u, sir’u?

Nappen; napp, app, app, app, app, app!

Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan?

Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!

Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!

Så, så, så, nä, nä, nä, Sa’, sa’, sa’, sa’ nå!

Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!

Ur Ordalek och småkonst (1905) av August Strindberg A v E my A ndersson

Bang i bygget Barbro Alving är en de mest framstående journalister vi har haft i Sverige, främst känd under namnet Bang. Hon bestämde redan som 11-åring att hon skulle bli journalist och började arbeta på tidningar i princip direkt efter sin studentexamen. Längst tid tillbringade hon på Dagens Nyheter, där bland annat hennes tidiga reportage från spanska inbördeskriget blivit legendariska. Dit reste hon utan mandat från tidningen men hennes texter togs tacksamt emot ändå.

Bang skrev dock inte bara tunga reportage, hon var också en lysande kåsör. Under signaturen Käringen mot strömmen lät hon ge ut ett 20tal kåserisamlingar, nästan en om året från 1946. Texterna är jordnära och humoristiska, och ämnesområdet spänner över såväl vardagshändelser som storpolitik.

De fantastiska omslagen till böckerna är ritade av Bangs dotter Ruffa Alving-Olin. Hon har också tillsammans med Birgit Petri sammanställt och gett ut mycket av Bangs efterlämnade brev och dagboksanteckningar i biografiserien Personligt: dagböcker och brev. Barbro Alving antecknade mycket och hon sparade på allt, och hon hade också själv tänkt ge ut sina memoarer, men hann inte eftersom hon drabbades av afasi. Men dagboksanteckningarna är i sig mycket läsvärda, som här i det allra första hon skriver, 1927: “Det är det värsta med dagböcker, att man aldrig kan skriva precis vad man menar. Åtminstone inte jag. Och ännu mindre säga det. Jag har så grov och på något sätt stark röst, det blir aldrig så fritt och vackert som jag tänker. Och det är så tråkigt, för det är kanske mycket därför som pappa tror att jag bara är ytlig och karaktärslös och inte har någon smak utan bara tramsar med tiden. Det har han inte rätt i, det tror jag jag törs säga. För jag minns i somras, när jag cyklade ensam ikring på vägarna, hur det gick opp för mig vad mitt liv är och vad jag vill göra det till.

Jag vill ställa det i skönhetens tjänst. Jag vill allt vackert i livet, bättre kan jag inte säga det.”

A v A lice T horburn

60-talets litteraturhistoria del 1:

Nyenkelhet Nyenkelheten uppstod i poesin i början av 60-talet. Den var en reaktion på det förhärskande modernistiska ideal som länge hade rått inom lyriken och framför allt mot den högstämda symbolismen inom den.

Redan Gunnar Ekelöfs Strountes från 1955 förebådade det som komma skulle genom att använda var­ dag­­liga ord och leka med språket på ett annat, mindre allvarstyngt sätt, än modernisterna hade gjort.

Sedan kom Göran Palm att bli nyenkelhetens främsta företrädare.

Han gav ut samlingarna Hundens besök och Världen ser dig, och hans program handlade om att vardagliga händelser skulle skildras på ett språk som alla kunde förstå.

Havet Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

Snabbt blev nyenkelheten så etablerad att det till och med gavs ut en parodi på genren, Nyenkla dikter av Eric G. Olson, en pseudonym för Urban Torhamn. Andra framträdande namn var Lars Bäckström och inte minst Sonja Åkesson, som med samlingarna Husfrid och Jag bor i Sverige gav röst och gestalt åt framför allt de kvinnor vars vardagstillvaro bestod i långa grå dagar hemma i en lägenhet. Med sin humor och sitt starka rätt­ vise­pa­tos har hon blivit den poet vars verk överlevt bäst från denna tid.

A v A lice T horburn

60-talets litteraturhistoria del 2:

Konkretism Konkretismen både gör uppror mot modernismen och är en direkt följd av den. Modernistiska stilexperiment gick ofta ut på att leka med språket: man byggde egna ord och lät de redan existerande hamna på konstiga platser. Den konkretistiska poesin tar det hela ett steg längre och överger

även ordens symbolik och betydelse – språket tillåts vara enbart materia.

Det hela startar med Öyvind Fahlströms konkretistiska manifest som han publicerar i tidskriften Odyssé år 1954, och kallar för “Hätila ragulpr på fåtskliaben” (ett citat ur Nalle Puh). Istället för att skriva dikter som syftade på något annat i sinnevärlden existerande så skulle de vara sig själv nog, och det centrala för poeten blev att arbeta med språket, att knåda och krama språkmaterian. Fahlström betonade också de rytmiska möjligheterna hos dikt, och i samlingen Bord (en sammandragning av orden “bokstäver” och “ord”) ingår uppläsningsanvisningar.

Fahlström och konkretisterna inspirerades av konst, ljud och musik, och Fahlström gav även ut en diktsamling som egentligen är ett spel, Minneslista (till “Dr. Schweitzers sista uppdrag”). Andra kända konkretister är Bengt Emil Johnson med samlingar som Hyllningarna, där dikterna också bildar visuella konstuttryck, Jarl Hammarberg med bland annat samlingen Ja ja ja ja ja ja ja ja och C. F. Reuterswärd, som framför allt var bildkonstnär men som också blev den som drev konkretismen allra längst i sin Prix Nobel som bara innehöll skiljetecken.

Konkretismen kan tyckas verklighetsfrånvänd, men det fanns också de som sysslade med politik även i denna typ av dikter. Åke Hodell gav bland annat ut Orderbuch, ett svart litet häfte som innehåller en lista med nummer, alla med bokstaven J efter, och sedan en notering på tyska som betecknar användningsområde. Det är en tänkt lista över vad man kan göra med de judar som avrättats i koncentrationsläger, och flera av numren avfärdas bara med ett “unbrauchbar” (oanvändbar). Hodells verk har med makt, ordning och språk att göra och är subtilt otäckt. En annan av hans böcker är USS Pacific Ocean: a story about the worldpolice, en kollagebok där bild- och textfragment från reklam, propaganda och militära radiosignaler utgör en kommentar till USA:s tro på sig själv som världs­ polis och det godas förkämpe. Att läsa den är att befinna sig nära sextiotalets rädsla för det kommunistiska hotet, men också att känna igen sig i vår tids rädsla för terrorister. När Hodell låter sin text säga: “I would rather save people’s freedom than people’s life” är det inte utan att man känner igen sig.

A v A lice T horburn

60-talets litteraturhistoria del 3:

Nyprovinsialism och globala perspektiv 60-talet var det decennium då litteraturen på allvar tog steget ut i världen.

Men den utgick hemifrån. Det var till och med så att en ny provinsialism uppstod i litteraturen med skildringar från norrländska gruvsamhällen och värmländska skogar.

Sara Lidman debuterade redan 1953 med Tjärdalen och hon började just i det provinsiella, västerbottniska. Hon fortsatte att skildra bysamhällen och individers villkor i dem i bland annat Bära mistel som kom 1960.

Hennes grundmotiv var alltid det solidariska, mänskliga, och snart räckte inte Sverige längre till för att beskriva det – det fanns ju människor även på andra platser. Hon besökte 1960 Sydafrika och skrev boken Jag och min son, där vita västerlänningar i Sydafrika och deras ex­ ploa­terande förhållningssätt ställs mot de svarta afrikanernas undertryckthet.

En annan författare som också gick från det hemvana till det utblickande var Per Wästberg. Hans första romaner skildrade den privilegierade Stockholmsbakgrund han kom ifrån och de unga män som där hade sin uppväxt. Men efter en resa till Afrika vidgades också hans perspektiv, och han skrev 1960 två starka reportageböcker som tog sin utgångspunkt i Sydafrika och behandlade rasdiskrimineringen där: För­ bjudet område och På svarta listan. Han blev den första i en rad författare som använde sig av reportageformen för att skildra tidens orättvisor, men han skrev senare under sextiotalet också romaner: trilogin Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen blev en stor succè och skildrar en slags önskad samtid med engagerade människor ur medelklassen som förmår leva sina liv på ett både solidariskt och självförverkligande sätt.

När Sara Lidman lämnade Sydafrika lämnade hon också tillfälligt romanen, och under det senare sextiotalet blev hon istället talare, debattör och reportageboksförfattare i den engagerade vänsterns anda. Hon skriver bland annat intervjuböckerna Samtal i Hanoi och Gruva, den senare ett reportage från LKAB:s gruvor i Svappavaara och Kiruna. Hon blir varse det strukturella förtrycket som finns också i Sverige, och de likheter hon ser mellan förtryck världen över ger också inspiration för det som brukar kallas Jernbaneeposet, hennes sjudelade boksvit om hur järnvägen byggs av fattiga, förfördelade arbetare i ett norrländskt 1800-tal.

En annan stor 60-talsprosaist är Birgitta Trotzig, som också hon skriver böcker om människor som befinner sig i små samhällen, ofta till synes avskurna från det moderna livet. Hennes sextiotalsböcker omfattar bland andra Sveket och En berättelse från kusten, och de är båda på gränsen till outhärdligt mörka skildringar av mänskligt lidande och för­

nedring. Helt annorlunda är Per Olof Sundman, som också tar avstamp i en norrländsk miljö för att skildra mänskliga konfliktsituationer. Hans berättelser utvecklar sig ofta till frågor om varseblivning och kunskap – vad kan vi egentligen veta om andra människor? Exempel på sådana böcker är Undersökningen, om vad som gömmer sig bakom ett “enkelt” socialvårdsärende, och Expeditionen, en kolonialismkritisk berättelse om en expedition i Afrika.

60-talsord: Dumburken

A v A lice T horburn

Drabbad av en dikt: Agadir 1961 Har du varit i Agadir?

Nu är staden en modern turistort i Marocko längs en milslång vit sandstrand. Annat var det 1960 då författarparet Artur Lundkvist (19061991) och Maria Wine (1912-2003) besökte Agadir och upplevde den stora jordbävningen, som inträffade sent på kvällen den 29 februari 1960. Artur Lundkvist skrev senare en lång prosadikt om händelsen, Agadir: en dikt, som utkom 1961.

Det är en dikt man kan drabbas av på flera sätt som nutida turist. Man påminns om det gamla Agadir som försvunnit totalt, med undantag för det gamla fortet. Man ryser och känner sorg därför att eländet var totalt då, av en befolkning på 45000 dog 15000, och minst 12000 skadades .Men dikten handlar också om livets bräcklighet. Den avslutas med raderna: Agadir, Förberedelse, påminnelse om det som kanske väntar oss: den större förintelsen, världen i ruiner, jorden ödelagd, endast dödens rök som drar bort genom rymderna, aldrig mer, för alltid Agadir.

Det är 50 år sedan Artur Lundkvist skrev om katastrofen i Agadir, och sedan dess har många naturkatastrofer inträffat. Men upplevelsen av hjälp­lös­het och utsatthet har inte förändrats, dikten är fortfarande aktuell – och kanske läser vi i dag orden ”världen i ruiner, jorden ödelagd” och får andra associationer: i dag har vi ord som miljöförstöring, global uppvärmning mm. Även Maria Wine skrev om jordbävningen. I boken Minnena vakar beskriver hon levande skräcken, mörkret och den långa, kalla natten på stranden i Agadir.

A v K ari E kman

Substantiv i bestämd form, vardagligt uttryck för TV-apparat. Först belagt i ett tidningsklipp från 1962: ”I Sverige talar man stundom om dumburken. På amerikanska heter det the Six Day Idiot Box.” Meningsexempel: Undrar om det går något på dumburken ikväll?

Maria Gripe – med tro på naturen Jag läste Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin för nästan femtio år sedan. Den starkaste bilden jag har kvar från den läsningen är när Josefin ska rymma hemifrån, innehållet i den lilla väskan som hon bär med sig, den kalla pannkaksbiten och en halv tub kaviar. (Jag kommer bäst ihåg alla böcker som handlar om mat, vad nu det beror på.) När jag nu år 2010 läser om böckerna känns de ganska sagoaktiga, men med en känsla av ett ideal som jag har burit med mig från 60-talet genom åren. Maria Gripe förmedlar önskan om godhet som ”en barnets sanna natur”.

Maria Gripe fick sitt genombrott som författare med boken Josefin som kom ut 1961. Josefin är ett rätt ensamt barn. Hon är sladdbarn i en prästfamilj på landet och lämnas ganska mycket åt sig själv och tar inte heller själv särskilt stor plats. I mellanrummet mellan Josefins värld och hennes föräldrars finns ett tomrum, som Josefin fyller med fantasier och rädslor i sina försök att förstå de vuxnas samtal och beteende.

Josefin längtar efter att någon ska ha tid med henne.

I den första boken är Josefin i förskoleåldern, men i den andra boken Hugo och Josefin (1962) börjar hon skolan i byn. Josefin har svårt att komma in i gemenskapen. Hon är lite rädd av sig, snäll och utan behov av eller mod att hävda sig. Hon blir utsatt av skolans mobbare, tuffa Gunnel. Josefin ser med öpp-

na ögon vad som händer henne och man får också i boken möta en Josefin som inte hela tiden vill vara snäll. Hon kan nästan njuta av hur Gunnel ser på henne med förakt. Hon skulle själv vilja kunna visa sådana starka, grymma känslor.

Efter ett tag kommer så Hugo till klassen och Josefin och han blir vänner. Hugo är en självständig pojke som intresserar sig för naturen, allt från de små insekterna på marken till frågor om universum. Något som fascinerade mig som barn är bilden av hur Josefins första möte med Hugo är med Hugos nacke, det enda solbrända på honom, böjd ner i backen för att studera naturen, eller tälja något i trä.

Maria Gripe skrev även en tredje bok om Hugo och Josefin, den hette Hugo och kom 1966. Innan dess, redan 1963, kom boken Pappa Pellerins dotter. Återigen beskriver Maria Gripe medkänsla och beskyddarinstinkt hos ett barn som lever utsatt.

Pappa Pellerins dotter ”lopp-Loella”, ett öknamn för Loella, är den figur som jag minns helst från Maria Gripes 60-tal. Loella har svart långt hår och är “vild”. Det finns rymd omkring henne, styrka, äventyr och sorg. Hon bär en stor kofta och ett långt rött halsband. Loella bor ensam med sina småsyskon i ett litet torp i skogen. Hon är tvungen att kämpa för att de tre ska klara sig och ha det bra och hon lever i ett nära förhållande med och av naturen.

föräldrafria fester. Här kan man också hitta mönster till hur man syr en Gunilla Pontén-mössa samt dikter att läsa när man är ensam.

Thorvall tar också hjälp av dåtidens experter som får olika kapitel: psykologen Gösta Harding (”Kär lek”), arkitekt Lena Larsson (”Hemma”), författaren Elsa Olenius (”Vad man läser”) samt rektor Dagmar Lange dvs deckarförfattaren Maria Lang (”När skolledan sätter in”).

Men det mest intressanta med Boken till dig är vad Thorvall skriver i förordet. Med facit på hand kan man redan här se vad som kommer att bli viktiga ledmotiv i hennes författarskap.

Thorvall beskriver två sätt att se ungdomstiden. Dels att se den genom rött silkespapper och dels att se den som en ensamhetens och förnedringens tid. Hon skriver att de författare som använder stor del av sitt vuxna liv åt att beskriva hur svår uppväxten var ofta har

A v B irgitta L indberg

När Thorvall beskriver sig själv som den unga flicka hon en gång var använder hon orden tjock, ensam, oförstådd. ”Den flickan är förlorad för mig och tillhör en förgången tid. Vilket inte hindrar att hon ofta spökar. Hon irrar osaligt omkring inne i mig”. Detta gör att ”trots, oro, ångest och mindervärdeskomplex stiger fram fräscha och aktiva”. Här lyser några av Thorvalls starkaste röda trådar fram som kommer att bli hennes drivkraft. I olika litterära former kommer hon att bearbeta dem om och om igen.

Tonårsbibel för unga flickor Debuterade gjorde Kerstin Thorvall med Förstå mej, så förstår jag er där hon intervjuar Gustav Jonsson – Skå-Gustav. Men det som kom att räknas som hennes egentliga debutbok var Boken till dig som kom samma år. Den blev något av en tonårsbibel för en hel generations unga flickor.

Thorvall har själv sagt om den att hon ville skriva den bok hon själv hade behövt under sin uppväxt.

Den är genialiskt enkel i sitt upplägg. Här finns specialskrivna noveller som tar upp olika problemställningar: t ex ”Den bussiga flickan” och ”Främlingar av nära släkt” men också mycket av just vecko­ tid­nings­ka­raktär: hur man pysslar med plastband, hur man trollar med sin midja,

”ett sorts raseri över att man inte får försöka en gång till. Att både vara ung och livserfaren. På en gång knopp och frukt”.

A v J an -O lov N ordh

Lästips: Trappan av Werner Aspenström Det här är en diktsamling där dikterna är enkla och konkreta med stora tankar i sig. Ett föremål, ett djur, en människa eller en situation fångad i ett ögonblick zoomar in en bild som genast öppnar sig mot hela världen och tidens gång. En sorgsen upp­gi­ven­het präglar många av dikterna. Den optimism som ändå finns känns smärtsam. Trots det outhärdliga fortsätter livet och låter sig malas ned av tiden.

Bland de ljusa avsnitten i boken finns det där en fjäril trots sin fladd­ riga stil bär hela jorden på sin rygg. I ett barndomsminne står granar på rad, styva som klippta ur glanspapper, och himlen är ett “ensligt simmande rymdskepp”. Aspenström tycks be om ursäkt för sin kärlek till det lätta och vackra, när världen har så stora problem. “Jag anser freden vara vår största tanke. Men jag vill inte med den stora drömmens sax klippa sönder den mindre drömmens väv.”

Sedan återkommer mörkret och vanmakten. Obestigna talarstolar står utspridda i öknarna. En idrottsman springer runt, runt medan hans hustru och barn förvandlas till gips hemma i köket. En spindel, förbittrad på sig själv och livet, börjar “äta av den sega dimman”. En man som inte längre hör hemma någonstans blir urholkad som en grotta. Men de avslutande dikterna inger ändå hopp. Någon bygger en Fågel Fenix av hönsfjädrar, lim och ståltråd och “inmonterar i hans strupe ordet ‘evig’ för att något ska höras på de tysta fälten”.

Inget nytt under solen. Skatan är fortfarande en kvinna. Jag begrundar detta och lyssnar på skatan på den förträffliga hemsidan P2-fågeln.

A v K arin E khagen

A v A nnika H ermele

Skatan är fortfarande en kvinna Det finns en fin lyrikantologi som heter Fågelpoesi och är utgiven som nr 77 i Fib:s lyrikklubbs bibliotek år 1962. Redaktör var Bo Setterlind och den är vackert illustrerad med etsningar av Göran Brunius.

Här kan man läsa dikten “Skatan” av Artur Lundkvist som börjar så här: “mitt blåsiga lynnes fågel, flyger virvlande som en helikopter, ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande trots sina oförsörjda barn, skrattande åt stölder hon begått och stölder hon planerar. [...]”

Knappt femtio år senare utkom en annan bok som inte alls vill kalla sig fågelpoesi.

Den är skriven av poeten Joar Tiberg och heter Fåglar i förorten – med Finnskogen och södra Indien. Den har känsliga blyerts- eller är det kolteckningar av Jockum Nordström. Vi på biblioteket placerar den rimligen inte på lyrikhyllan utan bland fåglarna under signum Ugg. Så här låter det när Joar Tiberg skriver om skatan:

“[...] Hon har stil, en lite vresig, privat bortvändhet, invändhet. Och hon håller visst ihop i troget livslångt äktenskap, skulle aldrig nedlåta sig att sitta på krogen och jaga partner i vuxen ålder …

Mycket kulturbunden, hon håller sig till oss folk, och ifrån oss, håller ett ordentligt avstånd, idkar ingen klibbig intimitet som gräsänder och konditorisparvar.

Hon lever på sin sida. Även om man varit grannar i decennier så inte känner man henne. Nej, hon skitar inte ner sig med någon falsk folklighet.

Hon är skatan. [...]”

Ur “skatan” av Joar Tiberg

Om vi tänker oss att det är 1930. Då har vi här på Stadsbiblioteket i Stockholm precis fått in den senaste boken av Elin Wägner, och snart kommer Fritiof Nilsson Piratens debut. Den unge Henry Parland dör, och efterlämnar sin enda roman Sönder ofullbordad. Stockholm är detta år värd för Stockholmsutställningen som presenterar det nyaste nya inom arkitektur och form: funktionalismen. Dess chefsarkitekt är Gunnar Asplund, som för bara två år sedan slutförde arbetet med det magnifika hus där vi befinner oss: Stockholms Stadsbibliotek. Här får människor själva plocka sina böcker från hyllorna, och behöver inte gå och fråga i disken som i gamla tiders bibliotek.

Utanför oss växer staden och samhället fram. Bostadssociala experiment utförs, vanliga människor får lägenheter med wc och utrustat kök! Nya författarröster hörs i världen: det är arbetarförfattarna som berättar om statarliv, fabriksarbete och fattigsverige med ursprung i ett lantbruksoch ett industriproletariat. Också formen är i många fall ny: de modernistiska vindarna blåser och fri vers, surrealism och futurism ljuder.

Välkomna!

A v A lice T horburn

Bilder från invigningen ur Svenska Journalen och Vecko Journalen, april 1928

Nutidens manifest och dåtidens För några år sedan blev det stor debatt när ett antal unga författare publicerade ett manifest i Dagens Nyheter, där de skrev att de ville röra sig från det språkligt experimenterande till det mer episkt berättande, något de saknade i den samtida prosan. Ur en historisk synvinkel kan det då vara på sin plats att påminna om det som Maria Schottenius i samma veva skrev i DN – att det bästa manifestet är en bra bok. Förändra litteraturen gör man bäst genom att skriva det nya, och ett exempel kom redan 1929.

Antologin 5 unga, av eftervärlden kallad manifest men till sin form fri dikt. Här finns inga tiopunktslistor över vad man vill att dikten ska vara, men däremot rena litterära försök att åstadkomma det. Det är fem unga män det handlar om, självlärda diktare med bakgrund i arbetar­ klass eller lantbruksproletariat som inspireras av modernismen och de sociala strömningarna i samhället. De vill frihet och brytna konventioner, eller som initiativtagaren Artur Lundkvist skriver: i skriften ska alla få ”fritt dansa och vråla mot solen och bära sig oanständigt åt”.

De fem männen skulle alla bli berömda författare, om än mer eller mindre: mest Harry Martinson och nämnde Lundkvist, i mindre grad Erik Asklund, Josef Kjellgren och Gustav Sandberg. Men för dem alla blev antologin en uppmuntran i skapandet av den nya litteraturen, som är fri till sin form och som behandlar de mest jordnära företeelser som skörd och industriarbete såväl som det mest sinnliga: ruset i att vara levande och känna världen omkring sig. Här finns jazz och industrier, erotik och verktyg, skildringar av maskiner som får mig att tänka på Sigrid Hjerténs färgstarka, geometriska tavlor och poesi som närmar sig naturlyrik. Och här finns Martinssons prosalyriska “Klockbojen”, där en skildring av en ensam boj på havet växer till en skildring av det krig som pågick omkring henne och sedan åter stillnar, som en våg, som tidens gång: Hon är bara en helt vanlig klockboj, förankrad i västra Zuiderzee. Mot en röd kvällshimmel liknar hon en jättestor rödlök av stål. Och hon bevakar en bank som sträcker sig nio sjömil åt nordost ut mot Friesiska öarna.

Ibland kan man höra henne skälla som en hund djupt inne i hällregnen. I höststormarna skakar hon sin kropp, som är kedjad till reveln, och ryter som en lejoninna.

En koltramp kränger förbi i rykande storm, och en kapten som röker Capstan Medium gör en pejlande handrörelse över kompasskivan: ostfriesiska reveln, klockboj numro 2.

A v A lice T horburn

Lästips: Goggles av Nils Ferlin En av Ferlins mest kända diktsamlingar som utmärks av allt det han blivit välbekant och älskad för: galghumorn, ömsintheten och medlidandet. Samt naturligtvis den osvikliga känslan för den rimmade versen.

Ironi och humor, alltid med en samhällskritisk eller filosofisk underton, samsas här på bästa sätt.

Lästips: Solgrönt av Gunnar Björling Lästips: Godnatt, jord av Gunnar Björling räknas till de finlandssvenska modernisterna, och var kanske till och Ivar Lo-Johansson med den mest moderne av dem. Solgrönt är en av hans tidiga diktsamlingar men den rymmer redan allt det som är särskiljande för Björling: det fragmentariska användandet av orden, viljan att skriva det som inte ryms i den traditionella poesin, den särskilda tonen av naturkänsla och upprymdhet. Det här är dikter som är små till omfånget men som tycks bågna av innehåll.

Lästips: Vårens cistern av Rabbe Enckell En liten diktsamling som tar sin utgångspunkt i det lilla på jorden – djuren, naturen, ögonblicken. Det handlar om naturlyrik i sin renaste form – beskrivningar av dagg, ved och ängar, men framför allt kanske av skogen och sjön i hemlandet Finland. En stark livsglädje går som ett stråk igenom dikterna, en känsla av att vilja förmedla det man ser och upplever så mycket att man nästan svämmar över.

En tidig kollektivroman som handlar om statarna vid ett storgods i Sörmland i början av 1900-talet. I centrum finns pojken Mikael som blir läsarens följeslagare i alla de olika miljöer som godset är: köket, slottet, stallet. Den tunga vardagen och den grå hopplösheten i statarnas tillvaro avslöjas exakt som den var, och man delar Mikaels längtan ut och bort. Godnatt, jord är på samma gång en hyllning till och en frigörelse ur den lantarbetarklass som författaren föddes och växte upp i. Språket är rikt och levande, rakt på sak men samtidigt poetiskt.

Lästips: Sönder av Henry Parland En modernistisk kärleksroman där den unge författaren återkallar minnet av sin älskade Ami, som har varit död ett år, utifrån ett fotografi och andra konkreta föremål, som en spegel och en filthatt. Parland beskriver den unga förälskelsen mycket träffsäkert, med dess känslosvall och det stora allvar som blandas med känslan av att allt är möjligt.

Lästips: Svalorna flyga högt av Elin Wägner Stark roman om pigan Maria som inleder en kärleksromans med herrgårdsdrängen Daniel Skörd, men blir övergiven kort tid innan de ska gifta sig. 25 år senare dyker Daniel upp i socknen igen, och Maria måste försöka försonas med minnet av honom och hans svek, trots att det riskerar att upprepas.

A v A lice T horburn

“Nog finns det problem utav alla de slag och bekymmer, men sånt gäller ju över lag.

En fattig bohem måste leva var dag och har rakt inte råd att spara.

Varken sorg eller plåga må störa hans frid ty han är en förmåga, han bidar sin tid medan dagarna gå och han tar sin klass II på ett ölschapp i gamla Klara.”

Ur Balladen om Eken (1947) av Ruben Nilson (1893-1971) Läs mer om Klarabohemerna och livet i kvarteren i Jenny Westerströms böcker Klara texter (2006) och Klara var inte Paris (2006).

Klarabohemerna Klarabohemerna kallas den grupp författare, frilansjournalister och konst­ närer som förde sin tillvaro kring Klarakvarteren i Stockholm (numera nedre Norrmalm). Bohemeran varade från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet då det mesta av gamla Klara revs, men höjdpunkten låg främst under 1930- och 40-talen. Klarakvarteren blev en naturlig mötesplats då många av de stora tidningarnas redaktioner och flera tryckerier låg där. Dessa utgjorde en del av bohemernas försörjning, då tidningarna ibland emottog och publicerade deras alster i form av dikter och berättelser. Ersättningen som betalades ut för texterna var inte hög, men räckte för en runda på krogen eller något av ölkaféerna. Några av stamställena var Café Cosmopolite på Vasagatan och senare restaurang Pilen på Bryggargatan. Bohemlivet var ett ständigt framhankande, och de flesta levde ur hand i mun. Man bodde på billiga småhotell eller på golv och soffor hos gästfria och bättre ställda bekanta. Ibland sovs det i ateljéer och på papperslager. Inte heller uteliggarlivet var främmande.

Klarabohemerna var företrädesvis män, med centralgestalter som Nils Ferlin (1898-1961), Victor Arendorff (1878-1958), Helmer Grund­ ström (1904-1986) och Emil Hagström (1907-1970). Men några få kvinnliga röster fanns också i bohemkretsarna, bland andra Magda Lager­man (1909-1990) och Ester Sjöblom (1908-1953).

Den litterära stilen och formen var framförallt kortprosan; noveller och dikter. Anspråkslösa sådana, men färgade av skrivlust och präglade av tidsandan och staden. Men då flera av Klaraförfattarna hade sina rötter utanför Stockholm var även landsbygdsmotivet förekommande.

A v C aroline K arlsson

30-talsord: Nedrig

Adjektiv, betydelse simpel, lumpen, elak, otrevlig. Ursprung i tyskans niedrig, med betydelse låg, ringa.

Meningsexempel: Det är nedrigt av dig att förtala honom hos hans vänner.

Jag har läst: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood Du lär mig att bli fri av Selma Lagerlöf En riktig författarhustru av Selma Lagerlöf Mammas Selma av Selma Lagerlöf Minnena ser mig av Tomas Tranströmer Det skönaste på jorden av Bengt Martin Kärlek 1 och Kärlek 2 Jag ångrar ingenting av Bengt Martin Köra och vända av August Strindberg Samlade dikter av Lars Johanson Lucidor Osäkerhetsrelationen av Helena Granström Min vän fjällpiparen av Bengt Berg Höns i trädgård av Karin Neuschütz I havsbandet av August Strindberg Hur fåglarna flyga av H.J. Pålsson Ådalens poesi av Pelle Molin Trivselvänligt av Barbro Alving Strountes av Gunnar Ekelöf Hundens besök av Göran Palm Nyenkla dikter av Eric G. Olson Jag bor i Sverige av Sonja Åkesson Bord av Öyvind Fahlström Hyllningarna av Bengt Emil Johnson Ja ja ja ja ja ja ja ja av Jarl Hammarberg Prix Nobel av C. F. Reuterswärd Orderbuch av Åke Hodell USS Pacific Ocean: a story about the worldpolice av Åke Hodell Bära mistel av Sara Lidman Förbjudet område av Per Wästberg Gruva av Sara Lidman Sveket av Birgitta Trotzig Undersökningen av Per Olof Sundman Agadir:en dikt av Artur Lundkvist Minnena vakar av Maria Wine Hugo och Josefin av Maria Gripe Boken till dig av Kerstin Thorvall Trappan av Werner Aspenström Fågelpoesi: en antologi, urval av Bo Setterlind Fåglar i förorten - med Finnskogen och södra Indien av Joar Tiberg 5 unga: unglitterär antologi Solgrönt av Gunnar Björling Vårens cistern av Rabbe Enckell Goggles av Nils Ferlin P.S. Det finns många boktips som inte fick Godnatt, jord av Ivar Lo-Johansson plats i den här skriften. Några av dem har vi Sönder av Henry Parland samlat på bilden här ovan. Läs mer om dem Svalorna flyga högt av Elin Wägner på www.biblioteket.se/langasvansen Balladen om Eken av Ruben Nilson

bloggar.biblioteket.se/langasvansen twitter.com/langasvansen www.biblioteket.stockholm.se