BIZ&ART nr 2 by Stewen Quigley

BIZ&ART Ett magasin om kultur och aff채rsliv i Uppsala. Nr 2

BIZ&ART nov 2007 75 SEK ISSN 1654-5370

771654 537006 01

Stina Wollter SU-EN Butoh Company Nahid Persson

V aVkaskasl a lgaagtaatna n2 8, - 65 -18 2 8,Uppsala Uppsalateltel018 018 - 6503037070måndag-fredag måndag-fredag1010 -18lördag lördag10-15 10-15 em a ia l i l i ni n f of o @@ va ag as e te .t s. e ww ww . v. a ag as e te .t s. e em v la al m am ag a is ni n s e ww v la al m am ag a is ni n se

INNEHÅLL 8 8 Biz&Boll 13 Passion 22 Vasken 38 Arkitektur och företagskultur 50 Nahid Persson 58 Uppsalakvinnor 63 Prisad ölkultur 69 Med konsten i kroppen 76 Ljudkonst för alla 78 Stillsam konst i kraftfullt hus

Möten med bakgrundsmusik. I Uppsala Konsert & Kongress hittar du magnifika salar med plats för upp till 1150 personer. Och här kan du hålla små, avskilda möten i vår exklusiva konferensvåning, allra högst upp i huset. Oavsett vilken typ av möte du vill ha och vilken lokal du väljer ingår den senaste tekniken samt ett kök i toppklass. Inte minst kan du erbjuda dina gäster en miljö och en arkitektur som inte liknar någon annan. Liksom den alldeles speciella atmosfär som skapas i ett hus där människor ständigt strömmar in och ut och där musiken alltid ljuder från någon sal.

UppsalaKonsert & Kongress AB S-753 75 Uppsala +46(0)18 727 90 00 Phone +46(0)18 727 90 05 Fax www.ukk.se

84 En öppnad flaska i kylskåpet 89 Frälsaren från Flogsta Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Lotta Eriksson, Johanna Uddén, Jörgen Runeby Skribenter: Elisabeth Fagerstedt, Jörgen Runeby, Lotta Eriksson, Stina Wollter, Lena Sohl, Lillemor Berg, Stefan Hällberg, Anna Lindgren Dahlin, Johanna Uddén, Sara Åkerlind, Lars Lambert. Fotografer: Stewen Quigley omslag samt sid 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 22, 32, 39, 41, 42, 43, 44, 45, 47, 48, 50, 51, 52, 53, 55, 56, 58,59, 65, 78, 80, 81, 85, 89, 93, 100, 101 och 104. Bernth Johansson sid 6. Stefan Berg sid 66. Henriette Lykke sid 69, 71. Rosula Blanc sid 72 öb. Hans T Sternudd 72 nb. Maja Sandberg 73 öb. Gunnar Stening 73 nb. Michael Perlmutte sid 76. Carolina Pascual sid 84. Perhr Hanselli sid 105. Formgivningsansvarig: Bo Rosander Original: L8 layout&text & Bo Rosander Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-262600, Fax 018-262606 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm

100 Noterat 104 Bildhistoria

ISSN-nr: 1654-5370 Trydells tryckeri är certifierat enligt ISO 14001 och har licens från SIS Miljömärkning (Svanen), vilket innebär att produkten BIZ&ART är miljömärkt. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic Nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

UppsalaKonsert & Kongress AB S-753 75 Uppsala +46(0)18 727 90 00 Phone +46(0)18 727 90 05 Fax www.ukk.se

100 Noterat 104 Bildhistoria

Ett konstmuseum talar inte gärna om konstens värde, det vill säga hur mycket konstverk är eller kan vara värda på marknaden. Konstmuseer skyltar inte gärna med om den utställda konsten är till försäljning eller inte. Man förväntas i stället fråga, i lätt viskande ton, i museets reception om det finns en ”teckningslista”. Ett system som fungerar bra för invigda men som är otydligt för andra. Frågor om sponsring i kulturlivet har under ganska många år väckt ångest och beslutsvånda. Seminarier och debatter har då och då arrangerats för att tackla dilemmat. Hur kommer det sig att konsten och kulturen inte gärna ”besudlar sig med pengar”? Vem som helst inser att konst inte har ett objektivt värde. Det är omöjligt att räkna ut hur en oljemålning på duk ska prissättas, oljans och dukens materiella värden är i sammanhanget helt försumbara. Det är snarare så att konstnären har ett marknadsvärde, en egen ”kurs” på en svajig börs. Marknaden och konstvärlden måste skapa en kollektiv tro på konstverkets status. Trosföreställningar och trovärdighet är alltså avgörande. Ett konstmuseum som inte är uppenbart kommersiellt vidmakthåller ett slags förtroende, institutionen har inte ekonomisk vinning av att visa vissa konstnärer framför andra. Under dessa förutsättningar stiger den utställda konsten i värde. Frågeställningen kommer naturligtvis upp genom namnet Biz&Art. Det är själva tecknet ”&” som sätter mig på spåret. Att konst och kultur inte hör till samma familj som näringsliv och pengar är ett av modernismens ok. I mer än 100 år har konst betraktats som något upphöjt och förädlat, närmast gudomligt och obefläckat av världsliga ting och även som något tärande bland närande branscher. Vi i kultursektorn vill gärna se näringslivet som just – näring, det hörs ju på namnet. Offentligt stöd till kulturverksamheter minskar och förväntningarna på ”mecenatssystemet” (sponsring) återuppstår. I grunden samma fråga om makt, beroende och offerroll som för hundra år sedan. I Biz & Art är både kulturen och näringslivet näring. Jag tror verkligen att en tidskrift kan generera snöbollseffekter på flera sätt. Uppsalas konst- och kulturliv blir här ”centrumifierat” i stället för perifert. Vi blir fler och fler som bär på en känsla av att befinna oss mitt i smeten. Det blåser gynnsamma vindar i Uppsala.

ledare

Vi besudlar oss inte med pengar

elisabeth fagerstedt

Elisabeth Fagerstedt är chef för Uppsala Konstmuseum.

ledare

Vi besudlar oss inte med pengar

elisabeth fagerstedt

Elisabeth Fagerstedt är chef för Uppsala Konstmuseum.

O BIZ&B LL

AV JÖRGEN RUNEBY

Sirius kröner hundraårsjubileet med färgstark fotbollskonst

Att fotboll är kultur verkar vara självklart om du frågar Sirius, Uppsalas eget toppfotbollslag. Laget spårar nya vägar för att hitta ny publik och för att bredda intressesfären för fotboll. Till hundraårsjubileet, som kröns nu i november, har klubben bland annat engagerat den färgstarke multikreatören Ardy Strüwer.

Uppsala har väl inte kunnat skryta med att ha så väldigt många fotbolls-aficionados. Sanningen är att fotbollsintresset har varit rätt svalt i staden om man jämför med många andra städer i landet. Men det har klubben beslutat sig för att ändra på. Och en förändring är på gång. Sirius debuterade i Superettan i år och flög upp som en raket i början av säsongen. Sedan dess har laget cementerat en plats i den övre halvan av tabellen. – Fotbollsintresset har varit fantastiskt i år, berättar Lars-Inge Kinge, som sitter i Sirius styrelse. Bara som en jämförelse: 2006 besökte i medeltal 950 personer matcherna. I år ligger vi på ett snitt av 3 300 personer. Publikrekordet slogs i matchen mot Norrköping med 8 500 åskådare. – Laget har spelat bra boll i år och det ger utslag på publikintresset, säger Göran Lide, klubbchef för fotbollssektionen. Men vi vill arbeta brett och hitta fram till nya målgrupper. Bland annat har vi ett samarbete med Uppsala Stadsteater som går ut på att om du köper två biljetter till en match, får du två till en valfri Lars-Inge Kinge och Lasse Svensson

O BIZ&B LL

AV JÖRGEN RUNEBY

Sirius kröner hundraårsjubileet med färgstark fotbollskonst

föreställning på Stadsteatern. Och vice versa. 2007 firar Sirius 100 år och till jubileet har klubben samarbetat med konstnären och multikreatören Ardy Strüwer. För många känd för sitt tv-samarbete med Lasse Åberg på sjuttiotalet. – Jag känner Ardy väl, berättar Lasse Svensson, styrelseordförande i Sirius. Vi umgicks en hel del på sjuttiotalet när jag var i krogsvängen i Stockholm. Visste du att han varit fotbollsproffs i holländska ADO Den Haag en gång i tiden? Det kändes som en kul grej att fråga Ardy om han ville göra en litografi till Sirius jubileum. Numer är Ardy Strüwer framförallt känd som bildkonstnär. Han har gjort sig ett namn internationellt och är representerad bland annat på Moderna Museet i Stockholm, Gemeente museum i Haag och Peter Stuyvesant Collection. Ardy Strüwer målar i explosiva färger, ofta i surrealistisk stil fylld av orientalisk prakt. Det är inte första gången Ardy Strüwer arbetar med idrottsevenemang. Han har bland annat arbetat för Swedish Open i Båstad och Stockholm Open. 1992 gjorde han en litografi för EM i fotboll och som trycktes upp som affisch. Ardy Strüwers litografi till Sirius är en hyllning till klubbens alla idrottsgrenar och kommer att bjudas ut till försäljning. Den trycks i en upplaga om 101 exemplar, lika många som de år klubben existerat. Litografin presenteras under en ceremoni i samband med ett brett upplagt event på Uppsala Konsert och Kongress i slutet av november. Är du sugen på unik fotbollskonst, så får du räkna med att slanta upp runt 4 000 kronor. Men det kan det väl vara värt för en äkta aficionado.

Cateringkonst för finsmakare

Cajsa´s Gourmetbuffé

Liten hummersallad med marinerad fänkål och löjromscreme te

Pepparhalstrad färsk Norsk lax med bulgur- och äppelsallad Lättrökt ankbröst med apelsindoftande rotfrukter och färsk dragon Oxfiléspett med mangoglaze samt avocado- och chilisalsa Tryffelrostad sparrispotatis kryddad med algsalt Gullspiras getost med rostad mandel, frukt och mandelblomshonung Ljus dinkelbaguette, lingonbröd samt Vilmas knäckebröd Smör och örtkryddad färskost

Ardy Strüwer föddes 1939 i Batavia på Java, Indonesien. Kom som tioåring till Holland. Började studera konst vid Kungliga Konstakademien i Haag. Flyttade till Sverige för studier vid Kungliga Konstakademien i Stockholm. Bosatt i Sverige mellan åren 1962 och 1989. Gjorde tillsammans med Lasse Åberg ett flertal humorserier för Sveriges Television i slutet av 1960-talet. Han har även spelat in musik, bland annat skivan Öronpaj. Ägnar sig numera mest åt konsten och arbetar med måleri, grafik och glas, ofta i surrealistisk stil med starka färger. Har haft utställningar i Europa och USA och är representerad i många privata samlingar och museer i Sverige och internationellt. Sedan slutet av 80-talet bor Ardy Strüwer i Frankrike.

Dessert: Mörk chokladcreme med havtorn och pistageflarn Exotiskt fruktfat

Pris: 370 kr/person Catering från 20 personer

cajsas-kok.se 018-130 190

11 Cajsa´s Creativa Catering

Cateringkonst för finsmakare

Cajsa´s Gourmetbuffé

Liten hummersallad med marinerad fänkål och löjromscreme te

Dessert: Mörk chokladcreme med havtorn och pistageflarn Exotiskt fruktfat

Pris: 370 kr/person Catering från 20 personer

cajsas-kok.se 018-130 190

11 Cajsa´s Creativa Catering

Läppar att drömma om...

Drömmer du om mjuka, fylliga och sensuella läppar inför det där speciella tillfället? RESTYLANE kan ge dig precis så vackra läppar som du önskar på ett enkelt och ofarligt sätt. Effekten är långvarig men inte permanent. RESTYLANE är en naturlig, svensk produkt som tillverkas i Uppsala. Hittills har mer än 7 miljoner

PASSION av lotta eriksson

behandlingar gjorts.

www.restylane.se

Läppar att drömma om...

PASSION av lotta eriksson

behandlingar gjorts.

www.restylane.se

– Man är som bedövad. Det börjar brinna i kroppen. Man känner sig fri. Det riktigt strålar om Vanessa Novoa. Ögonen lyser och fingrarna dansar runt handlederna när hon berättar om sin passion – flamenco. Ljuv musik uppstod mellan Vanessa och flamencon en sommarkväll för några år sen i Tarifa, staden som ligger på Spaniens sydligaste spets. Det är här i hjärtat av Andalusien som musiken har sina rötter. Hit till 1400-talets blandning av arabisk, judisk och bysantinsk kultur kom zigenarna, de som anses ligga bakom flamencon. – På ett torg hördes klapp, sång och en gitarr. Jag tänkte wow, vad häftigt! Det klickade, jag fick myror i kroppen, jag måste lära mig det här, berättar Vanessa. När hon kom hem tog hon kontakt med Andrea Seyfi som hon visste höll kurser i flamenco. I samma veva hamnade hon på en fest där en grupp dansade sevillanas, den spanska folkdansen som är grunden för flamencon. 2003 hoppade Vanessa rakt in i en pågående sevillanaskurs. – Sevillanas är en glad folkdans som alla dansar. Flamencon är mer känslomässig och förknippas med zigenarna. Sevillanas eller flamenco, Vanessa var fast. I början var det svårt att koordinera händer och fötter. Flamenco kräver mycket disciplin och en stolt hållning, tappar man den tappar man kraften. Som nybörjare härmar man läraren, sen får man jobba på att hitta ett eget uttryck att förmedla till publiken. – Man blundar, kommer in i musiken, njuter av varje steg, varje rörelse. Det är som att doppa något i choklad, som att dyka ner i en bassäng, säger Vanessa drömmande. Efter två års dans med Andrea i Uppsala åker Vanessa nu till Stockholm en gång i veckan för att dansa. – Jag får vara mig själv, tänka på mig själv, inte på jobbet, inte på familjen. Under en timme och fyrtiofem minuter är jag och flamencon ett. Detta är min stora passion. Vanessa dansar också i en grupp som kallar sig Ale-

gría. Det var till en julfest på Spanska föreningen härom året som Andrea ville ha med Vanessa för att dansa sevillanas. Så kom hon med i gruppen. – Det är jätteroligt att dansa med andra. Man kommunicerar med ögonen, med kroppen. För två år sen startade gruppen tillsammans med andra intresserade Flamencoföreningen Alegría. I våras ordnade föreningen en aprilfest efter den spanska förlagan Feria de Abril. – Det blev en succé, det var jättemycket folk som kom, berättar Vanessa. Vanessa efterlyser en dansscen, ett ställe där olika grupper kan visa upp sig. Alegría uppträder på Kulturnatten en gång om året, det är allt. – Ja, nu finns ju ett musikens hus, men vem ska dansa där? Vem vet?

Tisdag kväll på Uplands Nation. Det snurras och stampas till tonerna av Duke Ellington, Count Basie och Ella Fitzgerald. Nästan alla är uppe på dansgolvet dessa swingkvällar som lockar folk ända från Stockholm. I stora salen en trappa upp i nationshuset på S:t Larsgatan har man levande ljus i fönstren, ljus-slingor på golvet och godisskålar på borden. Under kristallampan står en bärbar Mac och ut strömmar toner av trombon och klarinett. Man förflyttas till 30-talets Harlem, New York, där dansstilen lindy hop uppstod. – Samtidigt kom en variant som heter balboa i Los Angeles. Det är en tätare dans med mycket fotarbete, säger Henrik Eriksson, pressansvarig på dansföreningen Swingkatten. Han pekar på ett av paren som nästan står still jämfört med alla andra som svänger runt ordentligt på dansgolvet. På Swingkatten har man fyra fulla nybörjarkur-

ser den här terminen. Lindy hop har funnits länge i Uppsala, men den riktiga uppgången för dansen kom 2005. Då började en del dansprogram på tv som gjorde att dansintresset ökade rent generellt. Samma år sändes också dokumentären Swingen anfaller om Herräng Dance Camp som gjorde att folk fick upp ögonen för just lindy hop och det internationella danslägret i Herräng. – Det kommer folk från hela världen; kineser, koreaner, sydamerikaner, tyskar, nordamerikaner, berättar Henrik. Fler och fler kommer in på nationen, de hejar på varandra och går direkt upp och dansar. Det hörs ett hasande från skorna, de flesta utrustade med lädersula. – Det måste man ha om man ska kunna ”slajda”, för-

klarar Henrik, tar fart ut på dansgolvet och glider fram den sista biten. En annan dansör på Uplands denna kväll är Erik Särnholm. Han började med lindy hop när han kom till Uppsala 1998. – En kompis tog med mig på en kurs och sen dess är jag mer eller mindre fast, berättar Erik och torkar svetten ur pannan. Han hämtar vatten från bardisken där det står rader med vattenkannor och plastmuggar. – Något annat kan man inte dricka, det går inte när man förlorar så mycket vätska, fortsätter Erik. Erik har provat andra danser som folkdans och salsa, men det är lindy hop som han kommer tillbaka till. Ett tag hade han ett uppehåll från dansen, en period som han tillbringade i Nya Zeeland. Där träffade han människor som hade varit på i Herräng Dance Camp flera gånger. När Erik kom tillbaka till Sverige var det hans tur att upptäcka danslägret. – Där tar folk med sig handdukar, vattenflaskor och tre–fyra t-shirts till danskvällarna, säger Erik och skrattar. Under fyra veckor är det kurser på dagarna och dans på kvällarna. Då håller man på tills folk ledsnar. – Ibland har det varit folk kvar på dansgolvet när städarna kommer på förmiddagarna. Erik beskriver lindy hop som mer jämställd jämfört med tätare dans. Det är lösare förning, därför är det lättare för tjejen att ta initiativ. Just därför kan det ta lite längre tid att lära sig lindy hop. – Det tar nog en till två terminer innan man kan dansa socialt, fortsätter Erik. Men sen verkar det sitta ordentligt.

Mer info: www.swingkatten.org

Emma Reimert har dansat det mesta: hip hop och bugg när hon gick i fyran, sen blev det mer regelbundet med balett, salsa och showjazz från det att hon var sexton. Men att hon började med magdans var en ren slump.

– Det var ett bananskal, jag såg en prova-på-annons i tidningen och fastnade direkt. Det är lite mystiskt, väldigt kvinnligt. Och så gillar jag dans med trummor. I Uppsala har intresset ökat rejält på senare tid. För fem år sen fanns det bara två dansskolor för magdans, i dag finns det sex stycken. – Det har varit stort i Stockholm länge, sen tar det tid innan det får fäste här, säger Emma. Hon började 2001 på Uppsala Dansakademi i Ekeby, året därpå fortsatte hon sin vidareutbildning i Stockholm. – Det kostar tid och pengar. Det är nog bara balett man kan dansa här, allt annat måste man ta sig till Stockholm om man vill fortsätta. Idag håller Emma egna kurser vid Uppsala Danscenter.

Av 600 elever är det ca 60 som dansar magdans. Dansen kommer från gammal folktradition från länderna i norra Afrika och Mellanöstern. Det finns många olika stilar, allt från tung folklore till den mer showiga cabaretstilen, som har inslag av bland annat rysk balett. – Jag dansar en egyptisk magdans, säger Emma och berättar om slöjor, glittrande pinnar och andra accessoarer som används i den här stilen från södra delen av landet. Emma var i Kairo i somras på magdansfestivalen Ahlan wa sahlan – Välkommen till oss. Där var 15–20 personer från Sverige tillsammans med 6 000 andra danslystna från hela världen. Festivalen var inhyrd på ett hotell där de hade klasser, bankett och en jättescen med uppträdanden ända in på småtimmarna varje kväll.

– Fast just i juni ska man INTE vara Egypten, konstaterar Emma och berättar om den fyrtiofemgradiga hettan och att man inte kunde gå ut utan skyddande, tunna kläder. I väst kan man ha en bild av att alla i arabvärlden dansar magdans, men icke. – Många ser ner på dem som dansar de modernare stilarna där man visar mycket hud. De mer traditionella magdanserna är ok, fortsätter Emma. Hon berättar om dansen och kroppskontrollen som behövs. – Man måste kunna ha många bollar i luften samtidigt, det är därför den är kvinnlig, det är bara kvinnor som klarar det, skrattar Emma. Jag frågar henne vad det svåraste med magdans är och får ett överraskande svar: – Att jag inte kan arabiska. Jag måste ju förstå vad de sjunger om, annars kan det bli helt fel. Till exempel

om det är en text om krig och jag ser jätteglad ut på scenen. Emma löser saken genom att vända sig till en vän som översätter åt henne. När hon uppträder har hon lång kjol och en bh med glitter, pärlor och fransar. Vilka blickar får man på sig i den utstyrseln? – Det beror lite på hur man dansar, man kan styra det där rätt bra själv, avslutar Emma.

alainmiklipocketshop!

För mer info, se www.uppsaladanscenter.se

Vi har blivit en Alain Mikli Pocketshop! Detta innebär ett utökat och exklusivt sortiment av kollektionen från färgens och formens mästare Alain Mikli. Miklis design är känd för sin innovation, sin gedigna kvalitet och ett egensinne som inte följer trender. Nu kan du även boka din synundersökning på synsam.se

GLASÖGONSPECIALISTEN SYNSAM · DRAGARBRUNNSGATAN 42 · UPPSALA · 018-13 96 80 SYNSAM ASPEKT · SYSSLOMANSGATAN 6 · UPPSALA · 018-69 22 89

alainmiklipocketshop!

För mer info, se www.uppsaladanscenter.se

GLASÖGONSPECIALISTEN SYNSAM · DRAGARBRUNNSGATAN 42 · UPPSALA · 018-13 96 80 SYNSAM ASPEKT · SYSSLOMANSGATAN 6 · UPPSALA · 018-69 22 89

VASKEN av stina wollter

Det luktar sunkigt ur vasken i min ateljé. Jag vill inte riktigt ta reda på vad det är. En kemisk reaktion i avloppet eller är det den gamla glasslådan som jag tog med mig lunchen i för länge sen, som blev ståendes kvar och nu fungerar som plats för penslarna att gnuggas runt i? Nej, jag vill faktiskt inte veta. Jag vägrar lyfta på plastlådan. Vattnet rinner långsamt, långsamt ut därunder, mycket segt och motvilligt. Jag är inte mogen för en ren vask antar jag. Jag förstår inte varför jag till exempel kan promenera en mil med stavar eller göra tårtor till 100 personer men inte skrubba vasken i ateljén. Jag kom inte riktigt dit i terapin. Jag har grundat fyra mycket stora pannåer. Jag vet att jag skall måla på dem. De står där klara och rena. Tomma. Jag grundade med matt grundering. Borde jag ha tagit blank? Jag har en trevlig blank. Skall jag stryka över den matta med den blanka? Visst är det lite skönt när färgen liksom halkar runt? Men vilken färg ska jag

börja med? Och inte bara det; vad ska jag måla? Alternativen radar upp sig. Så många fragment och idéer tittar ner på mej från väggarna; urklipp, små sköra blyerts-skisser, minnesanteckningar, collage. Förlamningen slår till. På andra sidan väggen hör jag Pär Sångbergs frejdiga feta penselstråk väsa över canvasen. Skrap med palettkniv över ojämn struktur. Swisch swosch. Jädrar vilket drag. Det börjar bli dags för mig nu. De tomma pannåerna ropar på mig. De platta ytorna vill öppna sig, svälla bakåt/inåt och bli rum för mig att befolka. De mycket vackra burkarna med färg står i givakt på en hylla enbart för dem. Tuberna ligger i en back inköpt för ändamålet. Varje burk och tub är tagen ställning till. Alltså, de är utvalda. Både i konstmaterialaffärer på nätet och här i stan. Några har jag plockat från hyllor i London och Japan, några har burits hit av goda vänner ända från Amerika. Buff Titanum, fan vad den är snygg. Och

VASKEN av stina wollter

de där penslarna, så jungfruliga de är. Orörda. Jag har inte hållit i dem på månader. Jag sätter mig och bläddrar. Jag har mycket att bläddra i. Jag har fått min mammas album. Både hennes egna och några från hennes föräldrar. Påkostade, i mörkt präglat läder. Jag bad om dem. Jag tittar på bilderna från morfars och mormors resor i Tyskland där de stolta tittar på parader och hurrar för Führern. De poserar framför viktiga platser och besöker restauranger där ”Hitler och hans kämpar” dinerade. Just så står det i dagboksanteckningarna som är inklistrade. Varför måste jag dit hela tiden? Och varför måste jag ännu längre bak? Bebis-mammas lilla spetsinbäddade ansikte i det tungt möblerade överklasshemmet i slutet på 20talet. Mammas album; ljusblå puffiga gymnastikbyxor och hushållsskola byts snipp snapp mot basker och titt under lång filmstjärnelugg och Dramatens elevskola. Jag har tagit hit mina egna album också. Skilsmässobarnets två separata världar i bild. Bilder som skulle kunna blandas ihop med tusentals andra barns. I ett av albumen ser man att min syster börjar ändra form – inte bara i kroppen utan som gestalt, uttryck. Blicken. Där krymper ihopblandningsrisken några procent. Här är det uppenbart att något är annorlunda. Jag stirrar in i hennes ansikte. Hon gömmer något i handen ser jag plötsligt. Vad är det? Handen är stängd. Handen är borta. Varför måste jag dit hela tiden? Jag tar fram de tidningar jag samlat på mig i åratal och fortfarande gör. Det är 40-, 50-, 60- och 70-talstidningar. Jag läser varenda novell och reklamannons. Tittar noga på bilderna, hemma-hos-reportagen, inredningstipsen, städ, mat, uppfostran, reportage från olika yrkesliv... Svidande könsbarriärer, vansinniga attityder gentemot barn och ”negrer” dyker upp. Det är så längesen och ändå så nära. Jag kan sträcka mej... bara lite... bakåt... så når jag! Och bilderna från köken – vad ska jag säga? Å gud, 50- och 60-talsköken... Mamman har randigt förkläde och pumps, köket skiner, lilla flickan väntar på sin limpsmörgås. (Jag väntar ännu.) Pappan läser tidning med pipa. Där luktar det inte skumt ur vasken. Jag har målat det där köket en enda gång. En kvinna står och torkar av diskbänken, hon vänder sig bort från oss. Två nakna kvinnor med håret i slöjor

simmar ner över henne, hon ser dem inte. De är i havet, hon i ett akvarium, eller tillhör de hennes tankar/drömmar? Är det hennes döda syster som vill locka henne någonstans? Jag vet inte. Jag bara bråkade lite. Målningen hamnade i Australien. Det finns ingen egentlig nytta i det jag gör. Jag utför ett sorteringsarbete. Men det är väl nyttigt, tänker ni. Jomenvisst! Om alla sorterade lite mer skulle det ju inte bli så mycket skit överallt. Men nyttan av mitt eget sorteringsarbete, är den bara min? Är det en privat angelägenhet? Dessa historier, denna gåta/rebus jag försöker lösa om och om igen. Som Viktor Rydbergs tomte går jag genom rum efter rum på gården och tittar på dem som sover och ställer den där frågan. Hur lyder den? Jag vet inte. Det kan jag inte resonera mej fram till. Hur många ord jag än fick med moders- och fadersmjölken får jag inte fatt i frågan. Det var ord överallt; i recensionsexen mamma fick hem, i de tunga bokhyllorna, på repetitionerna som jag tittade på då jag var hos pappa. Tolv år gammal och Erica Jong, Kerstin Thorvall, Herman Hesse, Tjechov, Brecht och Kafka bodde redan i mitt huvud. Vilket pladder! Det är tyst i ateljén. Jag kan inte prata mej ur målarkniporna. Det tycker jag om. Det är på riktigt. Man känner när man ljuger. Man håller på tills bilden är nöjd. Det betyder inte att den måste vara tydlig. Ibland förstår jag den inte alls. Bilderna är en öppen fråga – hur den lyder handlar om (hamnar hos) mottagaren. Betraktaren. Att som konstnär släppa sitt tolkningsföreträde är mycket givande. Jag minns en vernissage, en av mina vänner grät framför en av bilderna. Hon sade att den påminde om en tung kris i hennes familj, hon återupplevde den och det gjorde ont. Hon undrade hur jag kunde veta. Jag kramade henne. Inte kunde jag svara på det! Jag sökte ju efter något annat. En halvtimme senare kom en liten dam med käpp tultandes fram mot mig, ryckte mig i ärmen och visade på just den tavlan och sa: ”Jag bara älskar nummer fem, den påminner om min barndoms jular!” Så min historia kan gott få ligga där den ligger inmålad. Och den dagen jag har målat någon slags färdig lösning blir mina penslar liggande, skulle jag tro. Matematisk forskning handlar inte om svaren har jag

Hur många ord jag än fick med moders- och fadersmjölken får jag inte fatt i frågan.

snappat upp. Svaren har man, men man vet inte hur frågan lyder. Det tycker jag är vackert. Werner Aspenström skrev: ”Det finns i de sovandes ansikten något de vakna i ångest söker.” Det är också vackert. Jag är inte rädd för ångest. Dagen före en vernissage är jag däremot rädd. Jag känner mig lika avspänd som om jag ställt mej på stora torget, barstjärtad med en för kort tröja. Galleristen gör sällan saken bättre. Fy fan varför gör jag detta frågar jag mig? Mina spända läppar har inga svar. Naturligtvis. Jag klamrar mig fast vid min man. Ältar och ältar. Han måste hålla mej under armarna och tala till mig som ett barn. Såja, såja, såja. Ta en limpmacka. Men jag måste dit. I alla fall. Målningarna måste ju ha sina möten. De borde vara som sköldar för mig men förvandlas i sista stund, förrädiskt, till hud. Det var en vila att jobba med ett fotobaserat verk till Linné-utställningen i Japan. Jag samlade över 300 bilder från nätet som blev basen för mitt Systema Ignotum (Okänt System). När jag fått idén kände jag mig upprymd. Jag skulle släppa taget. Använda mig av bilderna som sköljer över oss och trubbar av våra sinnen. Jag surfade in i mörka hörn jag inte visste fanns. Jag klickade på länkar som jag alltid undvi-

kit. Jag följde dem. Jag tittade på sådant jag tidigare blundat för. Jag sökte bilder på lycka för att orka, det mesta var obeskrivligt banalt. Att söka på ”skratt”, ”kärlek” och ”lycka” på google är ett skämt. Jag gick vidare till ”leka”, ”närhet”, ”värme” och så vidare. Jag kunde hamna på privata lumpar-fyllefester likaväl som förlossningsrum. Jag samlade och samlade. Bilder som mänskligheten har kläckt ur sig. Jag låg nedanför datorn på golvet och djupandades. Jag satt med tårarna och snoren rinnande. Framför en plattskärm, med en surrande hårddisk som sällskap. Bilderna bombarderade mig. Skammen brände i mitt ansikte gång på gång. Det blev ett digert sorteringsarbete att till slut välja ut de 50-tal bilder som skulle användas i verket. Jag fick hålla mej i strypkoppel för att inte sprätta iväg och bli melodramatisk. Den mesta verksamheten skedde i huvudet, tänka, tänka, tänka, det tekniska var ett äventyr, en slags utmanande gymnastik med min medhjälpare Kenneth. Att få dessa bilder att sväva i tre lager mellan glas var ett (stolle)prov. Att ge dem namn på latin enligt binära nomenklatursystemet och sen översätta till japanska, engelska och svenska var ett företag som engagerade fyra personer. Det gick. När glasen kom från företaget som laminerat och satt ihop allt, var det som att föda en bebis i 24 delar. Bilderna jag varit dräktig med levererades och mamman var glad igen. Vi var tio

Hur många ord jag än fick med moders- och fadersmjölken får jag inte fatt i frågan.

Uppsala-konstnärer som for till Tokyo och outtalat hade vi nog alla packat ner en längtan efter gemenskap med våra verk. Vi var en samlad trupp med en engagerad curator som gick mot invigningen på gården till National Science Museum. Vi stod där axel vid axel och väntade på Kungen och Drottningen. Ingen var nog rädd. Jag har alltså haft ett uppehåll från måleriet. Kroppen har glömt; som när man är bortrest lite för länge från sin älskade eller från barnen. Man stöter i varandra, det känns ovant med beröring, orden stakar sig, flödet, intimiteten är bruten. Men plötsligt en dag åker handen ut, stryker över den bekanta nacken. En blick och man är tillbaks igen. Jag går till ateljén och flyttar på saker, ställer i ordning. Bläddrar och sorterar. Umgås en del med gamla idoler. Döda och levande. Lennart Rodhe tittar på mej från ett foto lite brutalt uppsatt med en spik. Hans ord ekar: ”Du skall inte stå och runka i garderoben!” Jag försöker. Jag försöker. Caravaggio låter ljuset snudda huden, sparsamt med färg. Paula Rego ger mig mod med sin figurativa, mentalt surrealistiska bildvärld. Lucian Freud eggar mig att tränga in, djupare, djupare. Francis Bacon spottar föraktfullt på min feghet men Siri Derkert tröstar med sin känsliga pensel, sina linjer som följer ansiktena hon tecknar. Jag rör mig fritt och tredimensionellt i konst-

historien, stannar där näring finns att få. Landar i den lätt unkna doften i min ateljé. Stryker med fingrarna över penselstråna. Talar lite halvhögt för mej själv. ”Snart kommer jag, ska bara samla lite till.” På torsdagkvällarna åker jag till radion. Då finns redan en tekniker och min producent där. Efter en timme kommer slusstjejerna. Vi skall göra Karlavagnen tillsammans. Jag är den av oss som hörs ut i radioapparaterna. Jag sitter några timmar och skriver ”prator” och ”puffar” som det kallas. Jag läser på, kollar upp fakta och diskuterar mycket med min producent. En liten del kan jag förbereda, men det mesta vet jag inget om hur det skall bli. Jag har mig och jag har ett ämne. Vem jag skall tala med under kvällen är ännu okänt. Jag sitter ensam med ett par dataskärmar i en studio med glasrutor runtomkring. I mina hörlurar kopplas röster fram, de tillhör människor. Med varje människa uppstår ett möte, en ny historia, ett rum. Jag stiger in i det rummet en stund och där finns vi. Efter en bra kväll möts vi som jobbat efter sändningen och är alldeles lugna. Man känner i kroppen då programmet fick ett värdigt format. Det är svårt att förklara. En bra kväll känner vi att vi har spelat en liten roll. Berättelserna har ruckat på oss lite och då vet vi att just det har hänt några lyssnare också. En sån kväll tycker jag att radio är världens bästa extraknäck. Det finns ingen kon-

Det var konstnär jag utbildade mig till. Jag hade inget val.

flikt mellan min bildvärld, den kreativa processen och radioprateriet. Då jag undervisade mycket i teckning och måleri fanns det sällan kraft över att ta tag i det egna. Jag började drömma våldsamma drömmar om att jag målade klart mina elevers målningar när de inte var närvarande. Jag var avundsjuk. Det var tunga år, jag var tvungen att lägga av och tar nu bara gästlärarjobb och en del föreläsningar. Ibland hoppar jag in några terminer på gymnasiet. Det är mycket trevligt. Undervisningen ger mig enorm tillfredställelse. Ordet elev kommer från elevo som betyder lyfta upp i höjden, resa, tänk på engelskans elevator! När det funkar följer jag med i hissen och elevens erövringar blir mina och jag får smaka på ahaaaa:na och ååååhh:na igen. Jag vill inte tappa bort dem. Miraklet som uppstår på pappret, duken, ytan, grottväggen. Äventyret i sällskap med konsten är... oändligt. Det sträcker sig lika långt som vår tankes horisont. Det var konstnär jag utbildade mig till. Jag hade inget val. Jag skolkade, knarkade och var en trasig, pratig liten jävel. Min bildlärare på högstadiet sa åt mej att ta en krokikurs på torsdagarna istället för att hänga i parken eller vad jag nu gjorde. På kvällarna passade jag min lillebror. På scenen stod min far och min styvmor och spelade upp liv i olika former. Min syrra svalt och jag gick till krokin. Jag var 14 år, hade 227 frånvarotimmar och ett intyg med förfalskad namnteckning i fickan. Block och pennor hade jag redan. Teckna var det enda jag var bra på. Förutom att läsa. Och prata. Jag fick en familj till där i krokisalen. Där funkade det jag tog mig för. Jag tecknade och tecknade. Det blev bra. Jag fick modellen att stå, erövrade volym och rum! Jag gick inte på gymnasiet, efter nian kom jag in på

Kv:s konstskola och sen direkt, 17 år gammal på HDK i Göteborg, som jag hoppade av efter några terminer. Jag sökte till Nordiska Konstskolan i Finland, där jag gick i två år. Jag gick två somrar för Lennart Rodhe på Gerlesborgsskolan, sedan var jag färdig tyckte jag. Nånstans på vägen hade jag blivit vuxen. Att det var konstnär jag var hade jag inte ens funderat över eller ifrågasatt. All annan verksamhet jag ägnar mig åt har knoppat av sig från just det; konstnärskapet. Ibland blir det för mycket, då måste jag bromsa, om jag har råd. När någon påstår att jag är klok eller vacker blir det tungt i mig. Bara att tänka det medan jag skriver orden skapar bränn bakom ögonlocken. Säg det och jag pratar hål i huvudet på dig. Slår en kullerbytta om jag måste. Pajaseriet är den äldsta av alla flyktformer eller kamouflagetekniker. Tro inte att jag är annorlunda än andra pajasar. De som står kvar då jag trixat klart prövas hårt och älskas ännu hårdare. De ifrågasätter inte att livet måste pysa ut ur mig i olika former. Det kan vara en vila att formatera om sej ibland. Men i stillheten i ateljén ligger buntar med fragment av tid och liv. I mitt huvud väntar bilder på att få sin form. Det är mitt jobb att ordna det för dem. Det skiner inte borta vid vasken men bara jag bestämmer när det skall rensas där. Inte nu, jag har annat att göra. Jag skissar två flickor – det ser ut som om de har hemligheter för sig. Den ena av dem har just öppnat sin hand lite, pyttelite och den andra får se. Jag sträcker mej efter penseln och öppnar en färgtub – det spelar ingen roll vilken, den är ändå fel. Men jag gör det nu och pannån liksom rör sig mot mig när jag håller upp penseln.

Det var konstnär jag utbildade mig till. Jag hade inget val.

STINA WOLLTER Utställningar i urval: National Science Museum, Tokyo, samlingsutställning 2007 Bror Hjorts hus 2006 Galleri Olsson & Uddenberg 2005 Galleri Bolin, Östersund 2004 Galleri Linné, 2004 Konstfrämjandet,Västerås 2003 Aguèlimuseet, Sala 2003 Stipendier: Konstnärsnämndens arbetsstipendium 2006 Uppsala Kommuns kulturstipendium 1993 Utsmyckningsuppdrag: Altarplats, korskyrkan Uppsala (invigdes 2006) Övrigt: Undervisar i teckning och måleri, illustrerar, pratar i P4:s Karlavagnen på torsdagar samt i mån av tid föreläser om bild och bildseende. Se mer på www.stinawollter.se

Arkitektur och fรถretagskultur Om ett hus och dess omvandling

av Jรถrgen Runeby

Arkitektur och fรถretagskultur Om ett hus och dess omvandling

av Jรถrgen Runeby

Att följa Hästens skofabriksbyggnad genom tiderna är att i ett reducerat perspektiv följa svensk industrihistoria: Från hantverk till effektiv löpandebandtillverkning, övermäktig konkurrens utifrån och nedläggning, vidare över skola och utbildning till hjärnkraft och framgångsrikt tjänstesamhälle. Allt inramat i ett hus -- Sko-Lasses hus.

Rör man sig i Uppsala inser man ganska snart att stadsbilden är fylld med byggnader med stark personlighet och integritet. Inte bara de som med tiden blivit arketyper för staden, som domkyrkan eller slottet, utan även många moderna byggnader. Flera av dem har rönt stor nationell och ibland även internationell uppmärksamhet. Uppsala Konsert och Kongresshus står nyinvigt på Vaksala Torg. Tiden kommer att besvara frågan om det blir Uppsalas nya framgångssymbol eller om den kommer att klä skott för ett misslyckande. En sak är ändå säker: huset visar med stor tydlighet hur arkitekturen påverkar oss, vår miljö och vårt sätt att tolka världen. Alvar Aaltos V-Dala nation, som nu med lindarna borttagna, tar för sig på ett sätt som får blaserade Uppsalabor att lyfta lite extra på ögonbrynen och kanske återupptäcka en i sanning häpnadsväckande byggnadskonst av internationell klass. Uppsala stadsbibliotek av Carl Nyrén, är ett annat exempel på uppmärksammad modern arkitektur i Uppsala.

Ytterligare ett exempel är Länsförsäkringars kontor i Svartbäcken, som för många fortfarande är Hästens gamla skofabrik. En byggnad som materialiserar Uppsalas senare historia på ett mycket konkret sätt – stadens svanesång som industristad och övergång till tjänstemannastad. Det är snart 15 år sedan Länsförsäkringar flyttade in i sina lokaler i kvarteret Heimdal. Företaget hade växt kraftigt och det var rejält trångbott i lokalerna på S:t Olofsgatan. Man började se sig om efter något nytt och letade efter en fastighet som skulle vara lättillgänglig, ha parkeringsplatser och som man också kunde växa i. Valet föll på Hästens skofabrik. För precis hundra år sedan startade Lars-Erik Larsson – Sko-Lasse – en skomakarlärling från Gästrikland, sin firma i Uppsala. Några år senare köpte han tomten invid Fyrisån och byggde där en fabrik som kom att bli Uppsalas största arbetsplats. Skotillverkningen lades ner 1969 och efter det hade fabriken under en period inhyst diverse husvilla aktiviteter. Bland annat hade

Jag tycker att arkitekturen speglar vår företagskultur väl. Vi vill ju att våra tjänster ska kännas öppna och lättillgängliga. Sitter man öppet stimulerar det till samarbete.

Fyrisskolan undervisning där. Platsen där den gamla skofabriken stod kändes helt rätt för Länsförsäkringar. – Det har naturligtvis varit en tillgång för oss att byggnaden var så känd i Uppsala, säger vd Ann-Christin Norrström. Den gamla skofabriken vet de flesta var den ligger. Det har varit lätt att ge vägbeskrivning hit. Från början var det planerat att försäkringsbolaget skulle bygga nytt på tomten. En arkitekttävling utlystes och uppdraget gick till den norske arkitekten Niels Torp. Men efter man låtit sig charmas av den gamla fabriken, la man örat mot hjärtat, tänkte om och beslöt istället för att behålla den karaktäristiska yttre fasaden och bygga ett supermodernt kontor på insidan. Det var inte någon novis som satte ritstiftet på papperet. Niels Torp och hans byrå kan räkna upp ett antal stora uppdrag på sin meritlista: Oslos internationella flygplats Gardemoen, British Airways huvudkontor i London, Olympiahallen i Hamar, SAS (före detta) huvudkontor i Frösundavik, är några exempel. Byggnader

som väckt en hel del uppmärksamhet världen över. Arkitekturen bygger på stark intuition, menar Niels Torp. Han har förklarat att hans arkitekturfilosofi grundar sig på, förutom funktionen, den mänskliga skalan och den sociala integrationen. Hans ambition är att skapa en miljö som är ”omväxlande och rik på upplevelser, som utstrålar värme och trygghet”. Och kanske var det den auran som den gamla skofabriken gav ifrån sig, som gjorde att den fick stå kvar. Huset i dess nuvarande form är egentligen en ganska märkvärdig skapelse. Från början är huset ritat av dåvarande stadsarkitekten Carl-Axel Ekholm i början av förra seklet. Står man utanför och betraktar fasaden får man känslan av att befinna sig invid en riddarborg i miniatyr. Lite Legokänsla, faktiskt. Den säregna kantiga trappstegsgaveln och det satta lilla tornet, som vagt påminner om vasaborgens hörntorn, dominerar synintrycket. Tillgänglighet och öppenhet är kanske inte det första man kommer och tänka på.

Jag tycker att arkitekturen speglar vår företagskultur väl. Vi vill ju att våra tjänster ska kännas öppna och lättillgängliga. Sitter man öppet stimulerar det till samarbete.

Om fasaden känns kantig och högtravande, så förändras intrycket helt och hållet när man stiger in i huset. Finns det här en enda rak linje, egentligen? Allt är uppbrutet och genomsläppligt. Det är ljust och mjukt. Linjerna är välvda och harmonierar med färgskalan som accentueras av klara och tydliga färger i turkost och grönt. Inspirerade av Medelhavet, kanske? Trapphuset bryter igenom alla våningsplan och förstärker öppenheten. Om du böjer dig fram över trappräcket kan du se flera våningar upp. Att det i byggnaden en gång i tiden stod fyrahundra människor vid dunkande maskiner och tillverkade över tusen skor per dag, är det svårt att föreställa sig idag. Det enda som minner om husets tidigare historia är de synliga stålbalkarna och att här och var, lite kokett uppställda i nischer och på hyllor, står skor ur Hästens produktion. Går man trapporna upp till kontorsutrymmena, slås man av hur tätt placerade medarbetarna är. Folk sitter med headsets och talar i telefon, formligen i munnen på varandra. Cellkontor blandas med öppna ytor. Det är lite rörigt, men inte nödvändigtvis otrevligt. Enheter med hyllor och skrivare i rader ringlar sig längs med golvet. Men alla dessa svängda former och glasväggar, gör att utrymmena tas tillvara förvånansvärt bra. En detalj, enkel kan tyckas, men nog så effektiv, är hur trägolvets linje i hallen har dragits in under glasväggen och först en bit in möts av kontorsytans

dämpande matta. Resultatet blir att man får en illusion av att hallen är bredare än vad den egentligen är. Det blir luftigt, trots att det är så knappt med plats. – Jag tycker att arkitekturen speglar vår företagskultur väl. Vi vill ju att våra tjänster ska kännas öppna och lättillgängliga. Sitter man öppet stimulerar det till samarbete. Både chefer och medarbetare sitter väl synliga. Det ska vara lätt att få kontakt med oss, det ska vara lätt att prata med oss. Men Ann-Christin Norrström förnekar inte att det är ganska trångt, trots allt. – Nej, under de här åren vi har suttit här, har vi växt från runt 80 medarbetare till drygt 150, berättar Ann-Christin Norrström. Vi har lyckats få in alla hittills, bland annat genom att vi har kompletterat med en prefabricerad paviljong och att vi inrett vinden. Men nu går det inte längre. Vi kommer strax även att flytta in till centrala stan, till Dragarbrunnsgatan, precis ovanför vår nyöppnade butik. Där kommer ett tjugotal medarbetare att sitta. – Men jag tycker det visar hur slitstark Torps arkitektur har varit. Vi har inte gjort några genomgripande förändringar alls. Naturligtvis har vi kompletterat med möblemang, men i stort är allt precis som när det stod färdigt för snart femton år sedan, konstaterar AnnChristin Norrström, påtagligt nöjd. Färgsättningen är till exempel helt intakt. Arkitekten Nils Torp var också nöjd med resultatet.

När förslaget för British Airways nya huvudkontor skulle presenteras, flögs ett filmteam och ett antal flygvärdinnor in till Uppsala och man spelade in en film för att visa hur Londonbyggnaden skulle kunna se ut när den var färdig. Att medarbetarna verkar trivas med sitt hus, vittnar bland annat Susanne Fagerberg, ny skadechef, om: – Det verkar nästan som jag väljer huset lika mycket som jobbet i mitt yrkesliv, filosoferar hon. Jag arbetade tidigare på Riksförsäkringsverket vid Norra Latin i Stockholm. Ett underbart hus! När jag sökte mig hit till Länsförsäkringar blev jag förälskad i huset. Och det är klart att det bidrog till beslutet att byta jobb, skrattar hon.

Denzel Reklambyrå är specialiserad på grafisk profilering, DM, trycksaker, mässor och webbutveckling. Med Everyware, vårt egenutvecklade system för administration av webbsidor, kan vi göra komplexa uppgifter enkla för dig som användare. För mer information om vad vi kan hjälpa dig med besök www.denzel.biz eller ring oss på telefon 018-56 67 78. Om du vill komma hem till oss bor vi på Drottninggatan 7 i Uppsala.

Nahid Persson

Kvinnan bakom kameran

av lena sohl

– Det bara blir så, säger hon.

Med dokumentären Prostitution bakom slöjan ville filmaren Nahid Persson berätta om kvinnoförtrycket i Iran. Hon blev hotad och hyllad. Nu är hon aktuell med en ny film.

Efter drygt tjugo år är Nahid Persson på väg att lämna Uppsala, för att komma närmare filmmedarbetarna i Stockholm. När vi träffas har hon mobilen liggande på bordet på konditori Ofvandahls, i väntan på samtal från mäklaren. Hon budar på en villa i Stockholm samtidigt som hon slutför sin nya film Fyra fruar och en man, som ska ha premiär i början av december. Allt började med hennes förra film Prostitution bakom slöjan, där hon berättade om att en man kan ha fler än en fru i Iran. Hon blev nyfiken på hur det fungerar i en sådan familj. – Jag ringde till min pappa i Iran och frågade om han visste någon. Inom en timme ringde han tillbaka och hade hittat en familj åt mig. Pappa skrev till och med ner frågor som jag kunde ställa. Pappa ville veta

hur mannen kan ge och fördela kärleken mellan fyra kvinnor. Nahid Persson åkte direkt och började filma mannen med de fyra fruarna. För hon visste hur kontroversiell Prostitution bakom slöjan skulle bli. Där skildrade hon kvinnoförtrycket och dubbelmoralen i dagens Iran och hon skulle inte ha en chans att komma in i landet när filmen väl visades. Det var ett stort och svårt beslut men hon talar om det med lugn röst, nu nästan exakt tre år senare. – Men jag är filmare, och när jag såg hur situationen var i Iran måste jag visa det. Det skulle vara hyckleri att låta bli. Jag tog med min dotter för att hon skulle få träffa sin mormor och morfar. Sedan sade jag adjö till mina föräldrar och mitt land.

Kvinnan bakom kameran

av lena sohl

– Det bara blir så, säger hon.

Med dokumentären Prostitution bakom slöjan ville filmaren Nahid Persson berätta om kvinnoförtrycket i Iran. Hon blev hotad och hyllad. Nu är hon aktuell med en ny film.

Sjutton tv-bolag runt om i världen köpte hennes filmidé till Fyra fruar och en man, på ett tidigt stadium. När hon själv inte kunde åka tillbaka anlitade hon en fotograf i Iran, som hon hade telefonkontakt flera gånger om dagen. – Jag gav henne instruktioner och hon berättade att det hände stora saker i familjen. Jag blev lycklig och trodde att hon hade filmat allt, men hon hade stängt av kameran och hjälpt till med problemen. Jag skulle ha fortsatt filma. Så jag var tvungen att skicka min dotter till Iran för att filma. Då blev det bra. Nahid Persson är van att få kritik för att hon inte visar hur vackert Iran är och vilken fantastisk kulturhistoria landet har. Men hon tycker inte att hon ger en ensidig bild av Iran. – Jag filmar en familj, inte hela Iran. Jag sörjer att vi inte kan ta fram Irans kulturhistoria, men människor håller på att gå under på grund av den här regimen. Jag är politisk för att jag måste vara det, men min förhoppning är att jag inte ska behöva göra sådana här filmer.

Vill du ha fler kvinnliga relationer? Vi hjälper dig kommunicera med världens största marknadssegment på ett tydligt och enkelt sätt. Vi får kvinnor att välja just dig.

Telefon 54 018-69 43 10 | info@ulinolager.se | www.ulinolager.se

Regimen i Iran har anklagat henne för att ha sålt sig själv och sitt land när hon gjorde Prostitution bakom slöjan. Själv säger hon att sålt sin frihet att åka tillbaka till Iran. Ändå fortsätter hon. – Många regissörer i Iran skulle vilja visa det jag gör, men de kan inte. De gör spelfilm på ett poetiskt sätt så att man kan läsa det politiska mellan raderna. Jag kan vara rakt på sak och säga: så här är det. Men även Nahid Persson vill göra spelfilm. Om sitt eget liv. Hon håller på att skriva sin självbiografi i bokform, som sedan ska bli film. Även det blir en politisk historia. – Det var en lång resa från Iran. Boken ska nog börja när jag blev politiskt aktiv. Jag var sjutton år när jag gick med i en vänsterorganisation i Iran. Jag har skrivit mig fram till när jag kom till Sverige, så det är bara tjugofem år kvar, säger hon med ett skratt. Det är nästan alltid kvinnor som står i centrum i hennes filmer. Fast hon letar inte efter kvinnor för att göra film om dem.

Jag kan fortsätta göra film om iranier, oavsett den iranska regimen. Om jag gör nästa film som jag tänker mig den nu, då blir det ännu värre för dem. Bara för att de försöker jävlas med mig.

– Men det blir ju så gång på gång, envisas jag. – Du har rätt. Den förra filmen handlade om kvinnor, den här filmen gör det och nästa film ska också gör det. Det finns otroligt många män i Iran som är förtryckta, men kvinnorna är dubbelt förtryckta. Hundra gånger mer än män. Så det är mycket mer att berätta om kvinnor än män. När Nahid Persson började med film lånade hon en kamera från Studiefrämjandet i Uppsala och filmade sina barn på dagis. Hon lärde sig klippa film, lånade redigeringsutrustning av kommunen och sålde filmerna till föräldrarna för 180 kronor styck. Hennes plan från början var bara att klara försörjningen. Men det gick betydligt bättre än så. – Andra tycker att jag är en affärskvinna, men det är inte det som intresserar mig. Jag trodde inte att någon skulle acceptera det jag gjorde och jobbade mycket gratis för att komma igång. Men jag har kämpat dag och natt för att få göra det jag vill och jag har drivkraften att sätta igång jättestora projekt och tro att det ska gå. Som veckan när vi träffas. Vi ses en tisdag och hon håller på att köpa ett stort Stockholmshus. Innan hon åker till Kuba på söndagen ska hon ta beslut om

ljudläggningen, ljussättningen och titel till sin nya film. Samtidigt är hon producent för en film som hennes dotter har gjort. Stora beslut är hennes vardag. En vardag som hon delar med sin familj, eftersom alla, utom yngsta dottern, är inblandad i filmgörandet hemma i villan i Sunnersta. När Nahid Persson började med film fick familjen rycka in och hjälpa till, eftersom hon inte hade råd att anlita någon annan. Under tiden har hon lärt upp dem. – Det är bra, de är alltid tillgängliga, även mitt i natten, säger hon och skrattar. Ofta får hon frågan om hon inte är rädd. Svaret brukar bli nej. Inte heller tänker hon låta sig stoppas av att hon inte får komma in i Iran och filma. Snarare verkar det sporra henne. – Jag kan fortsätta göra film om iranier, oavsett den iranska regimen. Om jag gör nästa film som jag tänker mig den nu, då blir det ännu värre för dem. Bara för att de försöker jävlas med mig. När jag möter motstånd vill jag alltid göra ännu mer.

Vill du ha fler kvinnliga relationer? Vi hjälper dig kommunicera med världens största marknadssegment på ett tydligt och enkelt sätt. Vi får kvinnor att välja just dig.

Telefon 54 018-69 43 10 | info@ulinolager.se | www.ulinolager.se

Din kick i karriären!

Nahid Persson är född den 24 maj 1960, i Shiraz, Iran. Sedan 1985 är hon bosatt i Uppsala. Hon är regissör, producent och filmare. Hon är aktuell med dokumentärfilmen ”Fyra fruar och en man”. Tidigare har hon gjort dokumentärer som ”Min mamma – en persisk prinsessa” (2000), ”I livets slutskede” (2002) och ”Prostitution bakom slöjan” (2004). ”Prostitution bakom slöjan” belönades med en lång rad priser. Bland annat bästa internationella nyhetsdokumentär vid tvfestivalen i Monte Carlo, en Guldbagge för bästa dokumentär och Bo Widerbergstipendiet. Filmen nominerades också till en Emmy. Nahid Persson mottog landstinget i Uppsalas konstnärliga utvecklingsstöd för 2007–2009. 1994 startade hon sitt produktionsbolag, RealReel. Bolaget strävar efter att producera karaktärsdrivna, uttrycksfulla dokumentärfilmer för den svenska och internationella marknaden.

KLARA K. brinner för att stärka kvinnors position i näringsliv och offentlig sektor

www.klara-k.se 56

Din kick i karriären!

KLARA K. brinner för att stärka kvinnors position i näringsliv och offentlig sektor

www.klara-k.se 56

en bra bok LILLEMOR BErG

Varför kallas parken bakom Carolina Rediviva för Engelska parken? De flesta Uppsalabor hittar till Greta Arwidssons väg och till adressen Hildur Ottelin, men vilka var dessa kvinnor som fått gator uppkallade efter sig? Boken Uppsalakvinnor (Hallgren & Fallgren Studieförlag AB, 2007) innehåller en rad upplysande essäer om ett antal vanliga och ovanliga kvinnors liv och verksamheter i staden.

Uppsalakvinnor handlar om engagemang och mod, begåvning och entreprenörskap, styrka och envishet.

Uppsalakvinnor Vid lanseringen av Uppsalakvinnor på Upplandsmuseet, håller Inger Ärlemalm, redaktör och medförfattare, ett kort anförande. – Ett gäng tanter som ägnar sig åt tantforskning. Så lyder hennes beskrivning av det arbete som Föreningen för Kvinnors Historia i Uppsala lagt ned på att skriva och sammanställa essäerna i boken. Tant, det vet alla, är ett epitet, som ofta används nedsättande och förminskande. Yttrandet fälls förstås med ett stänk av ironi. Ingen kan missa poängen, att Inger Ärlemalm syftar på en dold agenda när det kommer till att bedöma kvinnors engagemang, kunnande och aktiviteter. Fortfarande dominerar en världsbild där herr- och damlag aldrig får spela i samma division. Min tolkning av vad Inger Ärlemalm försöker understryka, är att talet om ”tantforskning” inte automatiskt signalerar uppfattningen att boken är en intern angelägenhet för tanter. Tvärtom, bjuder Uppsalakvinnor på intressant och spännande läsning för alla.

Inte minst för att kvinnors historia nästan alltid ger ett annorlunda perspektiv, som implicerar den påtagligt vardagsnära komplexiteten i samhällets politiska och sociala underströmmar. Jag uppfattar boken som ett led i ett större pågående arbete, med uppgift att kartlägga ett område som i stor utsträckning sovrats bort ur den officiella historieskrivningen. Forskning ur ett könsrollsperspektiv med uppgift att dokumentera kvinnors insatser inom kultur, vetenskap och samhällsliv är ännu en ung disciplin. Varje insats bidrar till att utvidga de historiska horisonterna. De välskrivna essäerna i Uppsalakvinnor redogör för ett omfattande källmaterial. Samtidigt håller framställningarna genomgående ett personligt tilltal som känns opretentiöst och sympatiskt. Uppsalakvinnor handlar om engagemang och mod, begåvning och entreprenörskap, styrka och envishet. Men visst, berättelser om kreativa och driftiga kvinnor genom historien blir också till berättelser om motstånd och förtryck.

en bra bok LILLEMOR BErG

Uppsalakvinnor handlar om engagemang och mod, begåvning och entreprenörskap, styrka och envishet.

www.ulinolager.se

Berättelsen om den uppenbart rikt begåvade Elsa, ger prov på det övermäktiga motstånd en kvinna ofta mötte i den akademiska världen kring sekelskiftet 1900.

Ge det nya livet en större chans! Att vänta och föda barn är det största man kan vara med om. Men Den bittra sanningen om villkoren under patriarkala strukturer ligger ofrånkomligen inmängd i deras levnadsöden. Urvalet vilar inte på bedömningar om vilka kvinnor som har varit värda att skriva om, utan på de enskilda skribenternas lust och intresse. Läsaren får möta ett variationsrikt galleri av kvinnor från olika tider, samhällsklasser och verksamheter. Och man lär sig något nytt, som att mejerierna var kvinnornas domän på 20-talet. Alldeles för få arbetare och arbeterskor har förekommit i historieskrivningen. Bekantskapen med mejerskorna Anna Nilsson och Linnéa Andersson känns upplyftande, liksom den med Irma Eriksson. Irma arbetade på Söderbergs kappfabrik i 30 år och verkade fackligt för bättre villkor på arbetsplatsen. En företagsledare som arbetade sig upp från enkla förhållanden finns också med. Under Mimmi Ekholms ledning blev AB Uppsala Cementgjuteri ett av landets största i denna bransch. Till de mer berömda lokala profilerna som avhandlas hör Ebba Boström, diakonissan som grundade Samariterhemmet. Elisabet Dillner, sjuksköterska, rektor och medicine hedersdoktor, är kanske inte lika känd men hennes insatser är inte att förringa. Hon lade grunden för en enhetlig nationell utbildning för sjuksköterskor. Några internationellt kända kvinnor får också utrymme i boken. Omslaget pryds av skådespelerskan Viveka Lindfors, som föddes i Uppsala. Extra roligt är det naturligtvis att läsa om personligheter man själv mött och beundrat, som den oförtröttliga Karin Westman Berg, pionjär när det gäller forskning ur ett

könsrollsperspektiv. Hon var en internationell känd och högt uppskattad forskare som alltför länge kom att sakna fast tjänst hemma i Uppsala. Till sist tilldelades hon en professur – samma dag som hon gick i pension. Ett gripande porträtt tecknas av Sveriges första rättsteoretiker Elsa Eschelsson. Berättelsen om den uppenbart rikt begåvade Elsa, ger prov på det övermäktiga motstånd en kvinna ofta mötte i den akademiska världen kring sekelskiftet 1900. Även om vissa manliga kollegor satte stort värde på Eschelssons arbete, blev hon av andra ständigt offentligt utsatt för insinuationer, smädelser och nedsättande tillmälen. Någon professorstitel fick hon aldrig, trots en enastående kompetens. Sveriges första kvinnliga rättsteoretiker bröts ned och dog till sist av en överdos sömnmedel. Av alla kvinnoöden i boken är Elsa Eschelssons det enda med i övermåtta tragiska sorgkanter. De flesta porträtten i boken vittnar om hur starka viljor övervunnit motstånd, skapat oberoende och uppnått uppsatta mål. Inspirerande läsning. Uppsalakvinnor är en särskilt trevligt bekantskap för oss som bor i Uppsala. Många Uppsalabor har säkert träffat på några av kvinnorna som omnämns i boken. För egen del har vissa av dem korsat min väg. De finns också i mitt personliga minne och har bidragit till att jag, som inflyttad, lärt mig trivas i Uppsala. Man måste känna historien för att känna sig hemma. Så, varför inte ta reda varför det finns gator som döpts efter Hildur Ottelin och Greta Arwidsson eller varför det heter Engelska parken. Svaren finns i Uppsalakvinnor.

tyvärr är det inte självklart att alla små liv får bli stora. Det finns barn som föds för tidigt eller som mår dåligt i mammas mage. Bebisar kan ha hjärtfel, infektioner och förlossningsskador. Tack vare framgångsrik forskning kan många växa upp och ha ett alldeles underbart liv. Du kan bidra till att det blir ännu fler. Födelsefondens syfte är att främja den vetenskapliga forskningen kring mödrars och barns hälsa under graviditet och förlossning men även under barnets första månader i livet. Läs mer om vårt arbete på www.fodelsefonden.se

Ge ditt bidrag på Postgiro 90 07 93-1

www.ulinolager.se

Berättelsen om den uppenbart rikt begåvade Elsa, ger prov på det övermäktiga motstånd en kvinna ofta mötte i den akademiska världen kring sekelskiftet 1900.

Ge ditt bidrag på Postgiro 90 07 93-1

Nytta och nöje.

na m med en unik upplevelse där man kan före Att se konserten som en mötesplats, ett foru t på. nytta och nöje är något de flesta inte tänk lsemötet, en en, styre för kundträffav Konserten som mötesplatssombjuder möjlighebehövs massor Starmarck Evenemang kan erbjuda det r av möten i anslutning till någon av a typeordna andrkan medarbetare eller Vi dinaupplevelse. teradoch enmed unik din kundträff, kick-off lyck k, allt som behövs för ett framdryc och mat ik, tekn l, loka med ar ordn konserter. Vi våra styrelsemöte, kick-off eller andra träffa. möten i anslutning till gångsrik och trevlig kväll med dem ni ska aktiviteterna. någon våra konserter. både på konsertbiljetterna samt de andra mrabatt ni voly Givetvis fårav priser .se alternativt telefon, 018-10 30 60 för Kontakta oss via e-post, info@starmarck ng. evenema ck.se för .starmaroch sida&www även vår hem Vi lokal, mat dryck alltflersom behövs tion. Seteknik, mer informa ochordnar

Prisad ölkultur

AV STEFAN HÄLLBERG

för ett lyckat möte. Givetvis har ni volymrabatt både på konsertbiljetter och kringaktiviteter. Kontakta oss för priser och mer information! info@starmarck.se 018-10 30 60.

Turné 07

RIKARD WOLFF För kärlekens skull

STA EMA TEL

SEN AL PRE R & RIV

2 dec.

TERAR

6 dec.

7 dec.

ema telstar & united stage presenterar

sam Ema Telstar i

Linda Gail Lewis Albert Lee LK VÄ EN HE

RO CK ’N LL M ED

arbete med MLP

presenter

’ RO LL

8 dec.

16 dec.

onas

ardell

LIVE!

8 fe b .

15 feb. b e lin

De ovan givna exemplen på evenemang äger rum i Uppsala Konsert och Kongress de datum som anges under bilderna.

Boka biljett: www.ticnet.se samt ATG- och Ticnet ombud på telefon 077-170 70 70

Grupp & företagserbjudanden samt mat och dryck, se vår hemsida www.starmarck.se

TävlaVinn bilje t wwwpå vår heter! .star marcmsida. k.se

Jan-Eric Svensson och Jacob Lindén

Nytta och nöje.

Prisad ölkultur

AV STEFAN HÄLLBERG

för ett lyckat möte. Givetvis har ni volymrabatt både på konsertbiljetter och kringaktiviteter. Kontakta oss för priser och mer information! info@starmarck.se 018-10 30 60.

Turné 07

RIKARD WOLFF För kärlekens skull

STA EMA TEL

SEN AL PRE R & RIV

2 dec.

TERAR

6 dec.

7 dec.

ema telstar & united stage presenterar

sam Ema Telstar i

Linda Gail Lewis Albert Lee LK VÄ EN HE

RO CK ’N LL M ED

arbete med MLP

presenter

’ RO LL

8 dec.

16 dec.

onas

ardell

LIVE!

8 fe b .

15 feb. b e lin

De ovan givna exemplen på evenemang äger rum i Uppsala Konsert och Kongress de datum som anges under bilderna.

Boka biljett: www.ticnet.se samt ATG- och Ticnet ombud på telefon 077-170 70 70

Grupp & företagserbjudanden samt mat och dryck, se vår hemsida www.starmarck.se

TävlaVinn bilje t wwwpå vår heter! .star marcmsida. k.se

Jan-Eric Svensson och Jacob Lindén

Miljön är bullrig och det bubblar i jästankarna. Ljudet kommer från en stor hangarliknande byggnad mitt i Boländerna. Här tillverkas prisbelönt öl som gillas av såväl passionerade ölentusiaster, som vanliga öldrickare. Framtiden ser ljusare ut än på länge för Slottskällans Bryggeri. Det ökade intresset för mat och dryck samt en ny grafisk profil bidrar till bryggeriets framgångar. 1890 hade Sverige 554 bryggerier. Idag finns drygt 30 och ett av dem är Slottskällans Bryggeri i Uppsala. Slottskällans är ett så kallat mikrobryggeri, som är mer lokalt förankrat än de stora bryggeri-jättarna. I många fall används också mer hantverksmässiga metoder vid öltillverkningen. Smak och kvalitet kommer i första rummet. Kvantiteten betyder mindre, även om alla mikrobryggerier givetvis vill sälja så mycket öl de orkar tillverka. – Det finns ett stort kunnande på mikrobryggerierna. Vi vet hur man gör riktigt bra öl. Vad gäller volymer är vi ljusår efter de stora bryggerierna. Det vi producerar på ett år gör de stora drakarna på en dag, säger Jan-Eric Svensson, vd och ägare till Slottskällans Bryggeri. Företaget grundades 1997 av Hasse Finell och Jonas H Andersson. Finansieringen skedde med hjälp av ett stort antal mindre aktieägare i Uppsalaregionen. Att bryggeriet hamnade i Uppsala berodde dels på tillfälligheter, dels på att Uppsala är en tillräckligt stor stad för att kunna ge ett bryggeri en grundvolym. I maj 1998 släpptes de två första ölsorterna, Premiär och Svart. Mottagandet blev positivt bland Uppsalaborna och Slottskällans startade sin färd mot det etablerade bryggeri man är idag. Det har dock varit en vandring på lite vingliga ben och riktningen har inte alltid varit spikrak.

– Första året gick hyfsat för oss, men efterhand blev det finansiella problem och vi fick göra ett par nyemissioner, säger Jacob Lindén, marknadsansvarig på Slottskällans Bryggeri. – Volymerna ökade, men vi hade svårt att få lönsamhet. 2002 blev det första året med positivt rörelseresultat, men vändningen kom för sent. Efter fem tuffa år var vi på väg att vända skutan, men pengarna var slut och i september 2003 gick vi i konkurs, berättar Jacob. Slottskällans föll med flaggan i topp, vilket möjliggjorde att konkursförvaltaren kunde driva verksamheten vidare under hösten. Den 1 januari 2004 tog Jan-Eric Svensson över hälften av företaget. Efter 2004, som var ett förlustår, blev ägarna oense om hur förlusten skulle hanteras och hur de skulle satsa vidare. Det slutade med att Jan-Eric Svensson köpte ut de andra och blev ensam ägare. – Även om man är en eldsjäl som vill göra bra öl är det viktigt att hålla en jämn balans mellan den ekonomiska verkligheten och passionen för öl, menar JanEric. – Nu gör vi god öl och har koll på ekonomin. Vi har gått med vinst två år i rad och satsade i vintras 1,3 miljoner kronor på att bygga ut kapaciteten. Vi har även tagit fram en ny grafisk profil som vi tror kommer att bidra till ökad försäljning. Jan-Eric Svensson vill att den nya formgivningen ska förstärka igenkänningsbarheten. Tanken är att lyfta öldrickandet bland annat genom att öka kopplingen till mat. Slottskällans vill få människor att bli mer medvetna om olika ölsorter, så att de väljer rätt öl till det som serveras på tallriken. Ungefär som det fungerar i vinvärlden. – Vi försöker även stabilisera sortimentet. Det får inte bli för spretigt med alltför många sorter. Före konkursen hade vi sjutton sorter. Nu satsar vi på sju, men har även fem säsongsvarianter som till exempel Tomte, Oktoberfest och Blåkulla, säger Jacob Lindén. Slottskällans säljer det mesta av sitt öl i Uppsalaregionen, men det kan även köpas på Systembolaget i hela landet. 50 butiker har alltid ölen hemma, medan övriga kan ta hem från centrallagret. Att finnas på bolaget är en förutsättning för att kunna sälja de volymer som

krävs. Annars är det svårt att få verksamheten att gå ihop. Något som bidrar till Slottskällans uppåtgående trend är att bryggeriet är ett av Sveriges mest prisbelönta. De olika ölsorterna verkar attrahera såväl kräsna ölentusiaster som en bred allmänhet. Vid Stockholm Beer Festival i slutet av september tog bryggeriet hem fem priser. Den öl som tagit hem flest troféer genom åren är Imperial Stout. Uppsalas stolthet i bryggerinäringen tillverkar uppenbarligen öl av god kvalitet. Det är en bra grund att stå på, men mycket annat måste också fungera för att ett bryggeri ska kunna överleva. Kommer Slottskällans Bryggeri att klara den tuffa konkurrensen? – Jag tror att de har goda möjligheter. Från första generationen mikrobryggerier har fyra överlevt med bravur. Slottskällans är ett av dom och de andra är Nils Oscar Bryggeri, Jämtlands Bryggeri och Nynäshamns Ångbryggeri, säger Jan-Erik Svensson, som anses vara landets främste ölkännare Jan-Erik har samma namn som Slottskällans ägare, men det är alltså inte samma person. Jan-Erik är huvuddomare vid Stockholm Beer & Whisky Festival, författare till ett flertal ölböcker och undervisar i ölkun-

skap på restauranghögskolorna i Grythyttan och Umeå. Denne ölguru menar att Slottskällans gått igenom en omvandlingsfas från en entusiastisk liten ”skutt” till ett etablerat företag på marknaden. – Det understryks genom den nya formgivningen, en helt ny grafisk profil, som på ett enhetligt sätt genomsyrar allt de gör. Kvaliteten på deras produkter har blivit jämnare och mer stabil. Tidigare fanns en kritik om att smaken inte var konstant, att den varierade för mycket. Jan-Erik Svensson menar att Slottskällans och Nils Oscars är exempel på mikrobryggerier som vänder sig till en bredare krets, inte bara till de mest frälsta ölentusiasterna. – Slottskällans har ett sortiment där varje produkt har ett berättigande i sig. Varje varumärke har en distinkt smak, vilket inte är fallet med de större bryggeriernas produkter. – Slottskällans står sig väl i konkurrensen vad gäller den öl de tillverkar. När det handlar om försäljning och service till kunderna verkar bryggeriet ha blivit mer professionellt de senaste två åren. Det har även manifesterats genom skapandet av den nya grafiska profilen, som kan vara den pusselbit som behövs för att försäljningen ska ta fart på allvar, avslutar Jan-Erik Svensson.

VĂ¤lkommen till den ljusa vintertiden 6OOB EJH FMMFS OĂ&#x152;HPO BOOBO FO CFIBOEMJOH NFE /PSEFOT NPEFSOBTUF IVECFIBOEMJOHTMBTFS 3JOH PDI CPLB UJE GĂ&#x161;S VOEFSTĂ&#x161;LOJOH LPOTVM UBUJPO 7Ă&#x160;MLPNNFO

Med konsten i kroppen AV Anna Lindgren

Vilken kropp man än har och vilken kultur man än kommer ifrån, så händer det något med kroppen när man går in i dansen, säger SU-EN, alias dansaren och konstnären Susanna Åkerlund från Almunge. Själv åkte hon till Japan och lärde sig butoh av en legend. I dag verkar hennes SU-EN Butoh Company över hela världen.

Hon är som en uppenbarelse i den röda färgskalan, med eldrött hår tillbakastruket i en knut, och med kläder i rosa, rött och orange. Ansiktet är naket och osminkat, ögonen blixtrande blå. Det är inte lätt att känna igen henne privat, om man tidigare bara har sett henne vitsminkad och med ett förvridet ansikte under en butohföreställning eller på bild. Susanna Åkerlund reste till Japan i mitten av 80talet för att finna andra förebilder än de hon kunde hitta här hemma. Hon hade hållit på med teater sedan barnsben. När hon kom till Japan blev det omedelbart kampsport och så småningom fick hon lära sig butoh av en japansk legend. Efter ett antal år blev SU-EN, som hon heter som butohdansare och konstnär, den som förde in butohn i Skandinavien på 1990-talet. I dag verkar hon och hennes danskompani över hela världen, med Almunge som bas. Nyligen kom hon hem från Japan, dit hon åkte både för att göra föreställningar och för att hälsa på sin lärare i traditionell japansk dans. Det var nio år sedan hon senast såg landet där hon bodde i åtta år. Men hon känner inte att hon längtar dit mellan besöken. – Nej, jag är hela tiden så upptagen av mitt arbete och av nästa föreställning. Som butohdansare lever man mycket genom sina verk, säger Susanna. Svaren kommer snabbt och är välformulerade. Jag får nästan känslan av att hon vet vad jag ska fråga

redan innan frågan är ställd. När vi träffades för fyra år sedan fick hon frågan om hur hennes professionella liv skulle te sig om tre år. Då önskade hon att det skulle finnas en scen i Uppsala där de kan ha premiär. –Jag skulle vilja kunna ha premiär på hemorten, ett centrum där detta är igång hela tiden. Men vi kan inte förvänta oss ett dansens hus, så i musikens hus kanske det kan finnas utrymme för oss. Nu har det bara gått några månader sedan Uppsala Konsert & Kongress invigdes, och i vilken grad det kommer att vara Uppsalas dansscen framöver återstår väl ännu att se. Men SU-EN Butoh Company var i alla fall några av de som hade äran att vara med och inviga säsongen vid öppnandet. Under det år som har gått har Uppsalaborna kunnat se henne lite mer än vanligt på hemma-plan. SU-EN Butoh Company medverkade både under invigningen av Linnéveckan i maj och under nämnda invigning av Uppsala Konsert & Kongress i september. Under Allhelgonahelgen dansade hon i Domkyrkan och i december blir det en Shakespearefestival på Reginateatern, där SU-EN Butoh Company sätter upp Romeo & Juliet – The Chicken Project. Kanske kan man prata om något av ett lokalt genombrott i år? – Ja, men det blir ju en annan sak i och med Linné-

jubileet. Det blev förresten lite av ett kärleksprojekt! Jag syftar på alla djurägarna som var med och deras djur, som de älskar. Och så föräldrarna till alla barn som medverkade... Vi hade ju samma professionella mål med den föreställningen som med allt annat vi gjorde, även om det var med amatörer vi jobbade. Det ingick i dansen att allt skulle vara autentiskt. Det måste vara på riktigt, allting i butoh. SU-EN Butoh Company grundades 1992 i Tokyo och har sedan 1997 sin bas i Haglund skola i Almunge. Kompaniet verkar i Sverige och internationellt. I Almunge bedriver SU-EN bland annat ett workshopprogram. Hon har uppträtt, undervisat och föreläst över stora delar av världen och hittat okonventionella samarbeten. Ofta har hon utgått från olika miljöer i sina verk, som Skrotcentralen i Uppsala, Svedbergslaboratoriet och Anatomiska teatern. höstlig tid bakterier irrar runt i lövhögarna förruttnelseprocessen börjar inuti organen ruttnar magen tarmarna lungorna rutten luft tar sig upp längs matstrupen även gommen ruttnar tänderna tungan den mjuka känsliga huden på insidan av läpparna ruttnar (...)

Här ute i Almunge, i Haglund skola, är naturen och dess levande materia i allra högsta grad närvarande. Trädkronorna rasslar. Solen skiner ner på den röda gamla skolan. På toppen av en avskavd flaggstång glittrar den gyllene knoppen. Ett kvarlämnat långbord på gräsmattan är dukat med fallna löv. En butohkoreografi kommer till av en enkel anledning: det är någonting som måste berättas, säger SU-EN. – Något ska vilja ut, det ”är läge”. Sen ska det finnas en situation där allt det här kan sägas, som en turné, en film eller Linnéjubileet. Formen blir olika beroende på omständigheterna. Färgerna kommer nästan först. Alla föreställningar har grundfärger. Sen kommer influensen, energin, och jag tänker: ska det här bli glatt, brutalt eller kanske klassiskt? Så småningom är det dags att knyta till sig samarbetspartners, som musiken. När hon sen utvecklar koreografin, rotar hon runt efter lämpliga attribut, ”släpar in saker i studion”, skissar med den egna kroppen som redskap, filmar sig själv för att se hur det ter sig. Mest för att etablera idén hos sig själv. Senare utvecklas allt tillsammans med dansarna. Konstnären SU-EN måste få skapa live, något annat vore otänkbart. – Jag vill vara där, känna det i min kropp och veta att de som är där också känner det i sina kroppar.

Utdraget är en del i ett kapitel som beskriver SU-EN’s butohmetod och är hämtat från boken Kroppen och världen, av SU-EN, Maja Sandberg och Gilles Kennedy. Förruttnelseprocessen, liksom blixtar, sten och slem är några av de kroppsmaterial och tillstånd som ligger som element i en butohkoreografi. Man dansar kring tanken på hur kroppen skulle bete sig om den konfronterades med ett speciellt material. Och allt är dans för SU-EN, har hon sagt. Allt som lever, växer och förändras, alla material man kan ta hand om kan man använda och uttrycka i dansen, alla tillstånd i den fysiska verkligheten.

E N E S T E DT. S E

Cowboy

Ren njutning!

idéer som revolutionerar! )BS EV FO CSB EFTJHOJEn &O SJLUJHU CSB JEn jS FO WjSEFGVMM JNNBUFSJFMM UJMMHlOH GzS EJUU GzSFUBH %jSGzS HjMMFS EFU BUU TLZEEB EFO NFE FO PGGFOUMJH SFHJTUSFSJOH ° SFHJTUSFSB WBSVNjSLFU FMMFS BOTzLB PN EFTJHOTLZEE 0DI PN OlHPO HzS BOTQSlL Ql EJO JEn CFIzWFS EV LVOOB GzSTWBSB EFO #SBOO IBS TQFUTLPNQFUFOT J JNNBUFSJBMSjUU PDI BGGjSTKVSJEJL .FE WlSB TQFDJBMJTUFS GlS EV PDI EJO JEn EFO IKjMQ TPN CFIzWT .FO GzS BUU HPEB JEnFS TLB SFTVMUFSB J MzOTBNNB BGGjSFS LSjWT PGUB NFS jO KVSJEJTLU LVOOBOEF %jSGzS IBS WJ FUU OjSB TBNBSCFUF NFE TQFDJBMJTUFS JOPN BGGjSTVUWFDLMJOH PDI TUSBUFHJ GzS BUU EJO JEn TLB Gl FO CSB TUBSU J BGGjSTMJWFU /jS EV BOMJUBS #SBOO GlS EV BMM SlEHJWOJOH EV CFIzWFS ° IFMB WjHFO GSlO JEn UJMM BGGjSTOZUUB

Välkommen in till en värld av exklusiv choklad och praliner från världens främsta chokladmakare. K o n s u lt e r i i m m at e r i a l r ä t t o c h a f f ä r s j u r i d i K Brann aB

Brann@Brann.se

stocKholm 08-429 10 00

w w w. B r a n n . s e

Gävle 026-18 63 20

lund 046-271 77 00

u p p s a l a 0 18 - 5 6 8 9 0 0

"OLANDSGATAN ' 5PPSALA WWW CHOCOLAT UPPSALA SE

E N E S T E DT. S E

Cowboy

Ren njutning!

Välkommen in till en värld av exklusiv choklad och praliner från världens främsta chokladmakare. K o n s u lt e r i i m m at e r i a l r ä t t o c h a f f ä r s j u r i d i K Brann aB

Brann@Brann.se

stocKholm 08-429 10 00

w w w. B r a n n . s e

Gävle 026-18 63 20

lund 046-271 77 00

u p p s a l a 0 18 - 5 6 8 9 0 0

"OLANDSGATAN ' 5PPSALA WWW CHOCOLAT UPPSALA SE

Ljudporträtt för alla

Generositet var ledordet för Katarina Löfström när hon fick uppdraget att skissa på en konstnärlig gestaltning till Uppsala Konsert & Kongress. Hon valde helt enkelt att bjuda hela Uppsala på sin konst. av Johanna Uddén Katarina Löfström, som till vardags är verksam i Stockholm, var nyligen i Uppsala för att inviga sitt verk Coloratura till Uppsala Konsert & Kongress. Installationen består av 432 lampor som är kopplade till mikrofoner. – Min ljusinstallation har krävt duktiga hantverkare och tekniker, vilket det har funnits gott om under bygget, berättar Katarina Löfstöm. Statens konstråd, som tillsammans med Uppsala kommun projekterat konsten, gav Katarina Löfström uppdraget att skissa på en konstnärlig gestaltning för Uppsala Konsert & Kongress våren 2005. Arkitekterna bakom byggnaden, Henning Larsens Architects i Köpenhamn, blev mycket nöjda med skissen och ansåg att verket passar fint till arkitekturen. Katarina Löfström valde att göra en installation i foajén på plan sex, där fönsterraden löper runt hela byggnaden. – Utrymmet har en mycket stark karaktär i sig själv. Det är glasväggar runt hela våningsplanet med en fantastisk utsikt, blanka aluminiumlameller i taket och svarta avdelande glasväggar. Dessutom är golvet och rulltrapporna knallröda. Det är väldigt snyggt och konsten får en del att konkurrera med, förklarar hon. Med sin installation vill Katarina Löfström spegla husets funktion som i första hand är kommunikation. Dessutom präglas huset av generositet, vilket hon ville ta fasta på.

– Vad kan jag tillföra huset och vad kan jag tillföra staden? Det var frågor jag ställde mig när jag tog del av den lokala debatten kring huset. Det fanns negativa tongångar om att det skulle bli ett hus bara för finkulturen. Så jag bestämde mig för att bjuda alla i staden på en upplevelse, berättar Katarina Löfström. Hon menar att de som går till Uppsala Konsert & Kongress får uppleva så mycket ändå, både bra musik eller en intressant föreläsning och dessutom en snygg lokal. De behöver inte mycket mer. Så ljusspelet på våning sex kommer istället att förmedla stämningen i huset till resten av stan. – Lamporna är uppmickade i konsertlokalerna. Mikrofonerna fångar upp ljudet från konserten eller föreläsningen i första hand från den stora salen. Ljudsignalen transformeras via ett datorprogram till ett ljusspel som syns över hela stan. Det är ett porträtt av ljudet helt enkelt, berättar Katarina Löfström. Verket blir årstidsbundet eftersom ljusspelet med sin norrskenskaraktär kommer att synas mest under den mörka delen av året. På sommaren kommer solen att reflekteras i den blanka fasaden istället. Uppsala Konsert & Kongress är 37 meter högt och blir ett nytt landmärke i staden. Katarina Löfströms förhoppning är att ljusspelet ovanför staden blir stämningsfullt och kommer att få Uppsalaborna att känna sig delaktiga i det som pågår inne i Uppsala Konsert & Kongress.

Ljudporträtt för alla

Stillsam konst i kraftfullt hus

av Johanna Uddén

Nyligen invigdes den konstnärliga gestaltningen i Uppsala Konsert & Kongress. Konsten som visas med hjälp av modern teknik präglas av en stillhet och långsamhet som kan vara befriande i ett konserthus.

Det stora verk som gjorts på plats för Uppsala Konsert & Kongress är Katarina Löfströms ljusinstallation Coloratura som projekterats i samarbete med Statens konstråd och Henning Larsens Architects. Därtill har kommunen och Uppsala konstmuseum direkt av konstnären Fredrik Wretman beställt verk till Uppsala Konsert & Kongress. Fredrik Wretman är kanske mest känd i Uppsala för att han ingick i Projekt 00 i början av 90-talet. Det var gruppen Inredningar utföres som föreslog en om- och tillbyggnad av Fyristorgs toalett och som skulle resultera i en konsthall. Projektet blev mycket uppmärksammat, men genomfördes aldrig. Annars är Fredrik Wretman känd för sina installationer med spegelbilder i vatten och sina videoverk. I Uppsala Konsert & Kongress finns enskulptur föreställande Narcissus som nästan nuddar en fiktiv vattenyta och är på väg att spräcka spegelbilden av sig själv och världen. Dessutom ingår ett verk föreställande en man som doppar huvudet i en målarburk. Fredrik Wretman har själv beskrivit det som konstnären som desperat

försöker uppgå i konstverket eller som bara gömmer huvudet i materialet och finner sig själv drunknande. Förutom dessa skulpturer finns en avgjutning av Fredrik Wretman själv i lotusställning representerad. Under hösten har Uppsala konstmuseum fått en ny intendent för offentlig konst, Elisabeth Haitto Connah. – Den konstnär som kommer att dominera de semipublika utrymmena i Uppsala Konsert & Kongress är Fredrik Wretman. Hans kontemplativa konst passar i den här byggnaden, förklarar hon. För tio år sedan blev Fredrik Wretman uppmärksammad för de avgjutningar han gjort av sig själv sittande i lotusställning. Förra året hade han en omskriven utställning på Färgfabriken i vilken han jobbat vidare på temat. Men nu var det buddhistmunkar försjunkna i meditation som visades på video. Det är bland annat dessa munkar som nu kommer att finnas i vip-logen, artistloungen och arbetsrum. Fredrik Wretman har filmat munkar som sitter i djup kontemplation och i videon övergår de 32 munkarna omärkligt i varandra. Det enda som avslöjar att

Stillsam konst i kraftfullt hus

av Johanna Uddén

Valet av Natascha Dahnberg blev bra, tycker jag. Hennes gatsten utanför entrén mot Vaksala torg kommer att tillföra mycket till platsen. Kanske det till och med blir en plats för gatumusikanter.

Detalj ur Fredrik Wretmans installation

Elisabeth Haitto Connah

tapasbar | ekologisk restaurang | kulturcafé

Kulturmötesplatsen Ekocaféet! Njut av kulturupplevelser på vår trevliga och intima scen. Välkommen till en kulturoas med musik, möten, författarkvällar, konstgalleri och mycket mera.

Ekocafeet är en unik mötesplats i Uppsala. Vi lagar ekologisk mat som är inspirerad av medelhavsköket med mycket färger, grönsaker och rena smaker.

Information om våra evenemang hittar du på www.ekocafeet.se

Ring oss och boka plats! 018-121845 Vi finns på Drottninggatan 5

Vi firar 10 år hela hösten Öppet: mån-tis 11-19, ons-lördag 11-23 Drottninggatan 5 | 018-12 18 45 | info@ekocafeet.se | www.ekocafeet.se

det är rörlig bild är skiftningar i ljuset och lätt fladder i munkarnas kläder. Det är ett subtilt verk som samspelar väl med husets kraftfulla arkitektur. – Videoverken är en utveckling av tidigare använd teknik och visas på datorskärmar med inbyggda flashminnen, vilket innebär att inga datorer eller dvd-spelare behövs. Skärmarna är snyggt inramade och finurligt monterade med elen direkt i väggen bakom skärmen. Intrycket är att det är inramade fotografier som visas, berättar Elisabeth Haitto Connah. Hon beskriver ytterligare en video av Fredrik Wretman som kommer att finnas vid en passage på väg in till konferensrummen på plan tre. – Den är gjord med hjälp av en kamera som monterats på kommandobryggan på HMS Karlskrona. Kameran tar en bild varje minut under båtens världsomsegling. Hela filmen är 52 minuter lång och känslan är att resan går jättefort. Det blir en spännande kontrast till munkarnas stillhet, säger hon. Förutom fem videoverk och åtta skulpturer av Fredrik Wretman har Uppsala konstmuseum köpt in foto och teckningar till loger och konferensutrymmen. Helena Laukkanen, som ingår i den uppsalabaserade konstnärsgruppen Haka, fick nyligen ett arbetsstipendium från Sveriges bildkonstnärsfond. Hennes

blyertsteckningar från serien Corpus är placerade i konserthusets loger. – Det är extra kul att vi har med hennes konst nu när hon fått stipendium. Förhoppningen är att nervösa artister i logerna ska lugnas av bilderna som är mycket sirliga och vackra, säger Elisabeth Haitto Connah. En del av Uppsala Konsert & Kongress inrymmer konferensrum och här har man bland annat placerat bilder målade i kaffe av Carin Ellberg. Hon häller kaffe på papper och låter det rinna ut i slumpmässiga mönster. Sedan tecknar hon in figurer i de kaffelandskap som uppstått. Ett stiligt verk av Jean-Baptiste Béranger hänger också i ett av konferensrummen. Det är höstlöv från Bronx. Ett rådjur avtecknar sig i fotografiet efter en stunds noga betraktande. – I konferensutrymmena hänger också grafik av Katarina Löfström som gjort ljusinstallationen. Och Anna Kleberg, som nyligen visades på konstmuseet, finns representerad med foto i marknadschefens rum, berättar Elisabeth Haitto Connah.

Valet av Natascha Dahnberg blev bra, tycker jag. Hennes gatsten utanför entrén mot Vaksala torg kommer att tillföra mycket till platsen. Kanske det till och med blir en plats för gatumusikanter.

Detalj ur Fredrik Wretmans installation

Elisabeth Haitto Connah

tapasbar | ekologisk restaurang | kulturcafé

Kulturmötesplatsen Ekocaféet! Njut av kulturupplevelser på vår trevliga och intima scen. Välkommen till en kulturoas med musik, möten, författarkvällar, konstgalleri och mycket mera.

Ekocafeet är en unik mötesplats i Uppsala. Vi lagar ekologisk mat som är inspirerad av medelhavsköket med mycket färger, grönsaker och rena smaker.

Information om våra evenemang hittar du på www.ekocafeet.se

Ring oss och boka plats! 018-121845 Vi finns på Drottninggatan 5

Vi firar 10 år hela hösten Öppet: mån-tis 11-19, ons-lördag 11-23 Drottninggatan 5 | 018-12 18 45 | info@ekocafeet.se | www.ekocafeet.se

mat & dryck SARA ÅKERLIND

En öppnad flaska i kylskåpet I höstrusket och vintermörkret passar ett värmande glas sött och smakrikt portvin förträffligt efter en dags lövkrattning i trädgården eller efter skridskoturen, gärna i sällskap med en bit grönmögelost! Portvin är en underbar dryck som de senaste åren hamnat lite på undantag. Det är en utmärkt följeslagare till desserter med mörk choklad, nötter eller äpplen liksom till julens godsaker. Poängen är att en öppnad flaska portvin av typen tawny eller ruby klarar sig utmärkt i flera veckor, särskilt om den förvaras i kylskåp. När det är dags att plocka undan middagsdisken är det bara att plocka fram flaskan, hälla upp ett litet glas som sedan får temperera till dess det är dags att krypa upp i soffan och mysa. Osten däremot bör plockas fram ur kylskåpet redan innan matlagningen för att komma till sin rätt! Portvin tillverkas i Dourodalen i norra Portugal och är det mest kända av världens förstärkta viner. Förstärkta kallas de med anledning av det sätt på vilket de görs söta, nämligen genom en tillsats av sprit. Musten tillåts börja jäsa och vid önskad mängd restsötma tillsätts sprit som dödar jästen. Resultatet blir ett sött vin med en alkoholhalt på ungefär 20 procent. Det finns flera portvinsstilar, varav de flesta görs av blå druvor. Vintage port är finast och tillverkas bara de år då skörden slagit exceptionellt väl ut. Denna årgångsport utgör mindre än en procent av den totala produktionen! Den främsta skillnaden mellan portvinsstilarna är längden vinet lagrats på fat före buteljering. En Vintage port buteljeras efter endast två år på fat men behöver i gengäld ofta minst 20 års väntan i den egna vinkällaren innan det är njutbart. Ju högre kvalitet, desto längre väntan och de bästa portvinerna kräver uppemot 100 år innan det når sin topp! På Systembolaget finns prisvärda 8015 Silval Vintage Port 2000, 301 kronor som bör lagras ytterligare fem till femton år innan korken dras ur. För den som inte vill vänta fullt så länge finns alternativet Late Bottled Vintage, ett årgångsvin som fått ligga till sig i fyra till sex år på fat

innan buteljering och därmed är färdigt att konsumeras efter betydligt färre år i vinkällaren. Ruby port är den enklaste stilen och vinerna är unga och fruktiga med en liten kärvhet. Alla de portviner som finns på halvflaska i Systembolagets ordinarie sortiment tillhör denna enklare stil med undantag av 8000 Grahams Late Bottled Vintage 2001, 74 kronor. En bättre ruby värd att rekommendera är 8045 Grahams Six Grapes, 104 kronor. Tawny port är en stil som lagrats länge, ibland upp till 40 år, på fat och därför får en mjuk och elegant, oxiderad karaktär. 8089 Grådask Tawny, 149 kronor är värd några extra rader. Den har funnits i Sverige sedan mitten av 1800-talet och har samma skapare som vår mest sålda cognac, nämligen J.D. Grönstedt. Produkten hette från början Very Old Superior Red Portwine och historierna om hur namnet Grådask kom till är flera. Det sägs till exempel att kunder i butiken tyckte att namnet var så krångligt att säga att de hellre bad att få vinet med den grådaskiga etiketten. Fram till 1996 skeppades Grådask hit i ekfat och buteljerades i Sverige men på grund av nya EU-regler måste den numera buteljeras i portvinets hemstad Vila Nova de Gaia. Colheita port är en tawny från en specifik vingård. Står det dessutom årtal på flaskan innebär det att vinet är en årgångstawny. 8343 Quinta de Santa Barbara 1991, 199 kronor är ett utmärkt exempel på denna portvinstyp.

När det lackar mot jul ska självklart grönmögelostar som Gorgonzola, Roquefort och Eskestas Blå Lava med flera bytas ut mot en väl utvald Stilton! Stilton, av många kallad kungen av ostar, tillverkas av endast sex producenter i grevskapen Derbyshire, Leicestershire och Nottinghamshire i England. Bäst blir osten om den framställs av sommarmjölk och är då lagom att njutas under höstmånaderna fram till jul. Sara Åkerlind, sommelier

mat & dryck SARA ÅKERLIND

Digital bildbehandling Fotografiska kopior Bilder i alla format Canvas Akvarell Posters

Blow up?

Q IMAGE

Roll up!

bildformatet Ă&#x2013;vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018-262600 www.bildformatet.se

Digital bildbehandling Fotografiska kopior Bilder i alla format Canvas Akvarell Posters

Blow up?

Q IMAGE

Roll up!

bildformatet Ă&#x2013;vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018-262600 www.bildformatet.se

Frälsaren från Flogsta

AV johanna uddén

Frälsaren från Flogsta

AV johanna uddén

Det är vernissage på Magasin 3. Alla är där. Utställningen To be continued håller hög kvalitet och det pågår diskussioner i den stora entréhallen. Men i ett hörn av rummet samlas ett tjugotal människor runt en skissbok. De trängs och ber att få se mer. – Bläddra tillbaka! – Flytta dig, jag ser inte! Det är ett gäng konstnärer och andra intresserade som tittar i Kolbeinn Karlssons skissbok. Och bilderna hyllas av vänner och kolleger.

– Det är inte första gången, berättar Kolbeinn Karlsson. Det händer ganska ofta att folk trängs över min skissbok. Det är superkul! Jag gillar att visa vad jag gör. Kolbeinn Karlsson hör till de konstnärer som inte vill stänga in sig i en ateljé och jobba självständigt. Istället gillar han det sociala sammanhanget och visar gärna allt han gör. – Jag är en typisk fikaklottrare som trivs bland människor. Jag har inte svårt att ta kritik utan utvecklas istället av kommentarer kring bilderna. Ibland vill jag till och med att mina vänner ska hjälpa mig att teckna i mina bilder. Vi träffas på Ofvandahls som är Kolbeinns Karlssons gamla stamlokus. Den murriga och ålderdomliga miljön passar med hans bilder. Och så älskar han bakelser och annat gott. – Det är ingen slump att en av mina senaste serier heter Att sova och drömma om mat, säger han och tar en rejäl tugga i biskvien. Jag var lite vilsen ett tag och satte mig ner och funderade över vad jag gillar. De saker som hamnade överst på listan var mat, sova, bada och ha sex. Alltså började jag göra bilder som handlar om det också. Men 25-årige Kolbeinn Karlsson har inte alltid vetat vad han skulle ägna sig åt. – Jag tecknade inte alls som barn. Tyckte inte att jag var bra på det, förklarar han. Istället skrev jag en

hel massa. Och ju mer jag skrev desto bredare klottermarginaler hade jag. Det kändes efter hand som om det skrivna blev ett slags tredje person-berättelse medan jag egentligen ville berätta mer rakt på. Det var då jag övergick till bildspråket istället. Kolbeinn Karlsson gick i gymnasiet och började skolka allt mer. Han gick till Ofvandahls och blev en storfikare. Han satte sig vid samma bord varje dag och tecknade och skrev manus. I 20-årsåldern tecknade han de obligatoriska självupplevda sakerna och skickade in serier till olika förlag. Han fick uppmuntrande svar, men inget napp. Konstlinjen på Wiks folkhögskola blev en vändpunkt för Kolbeinn Karlsson. Här kom han till insikt om att hans inställning inte dög längre. – Jag vaknade plötsligt upp och insåg att jag måste sluta vara en slapp ungdom utan framtid. Istället satte jag upp mål och bestämde mig för att enbart teckna, berättar han. Det sa pling i hjärnan, helt enkelt. Och på den vägen är det. Kolbeinn Karlsson sökte vidare till serielinjen på Kvarnby folkhögskola i Malmö. Här fick han ett värdefullt år av lektioner och handledning. Och han slapp måleriet som han avskyr att ägna sig åt. – Jag tål inte snacket om dynamik i bilder. Spelet mellan ljus och skugga – usch! säger han med avsmak. Och Kolbeinn Karlssons bilder bekräftar det.

Skogen är en kuliss. Figurerna som agerar är detaljerat tecknade, men märkligt nollställda. Det är avskalat men stämningen blir magisk, inte helt olik de sagovärldar man själv upplevde som barn. Kolbeinn Karlsson är uppväxt i Flogsta och hamnade där igen när han kom tillbaka till Uppsala efter året i Malmö. Jag frågar honom hur det kommer sig att han använder så mycket skog i sina bilder när han är uppväxt i något som liknar en förort. – Jag såg skogen i Flogsta som en silhuett från mitt fönster. Vad kan dölja sig där? tänkte jag. Jag har utforskat hela den där lilla skogen och jag kan den utan och innan. Men jag gör ingen skillnad på natur och bebyggelse. Hela Flogsta är mitt existentiella landskap. Alla mina serier utspelar sig där, på en och samma kvadratkilometer. Det är mitt område och jag gillar det, förklarar han. Pratar man med Kolbeinn Karlsson om uttrycket i hans bilder, måste Tove Jansson nämnas. Och självklart är det så att Mumintrollen har präglat honom. Han läste visserligen många vuxenserier som barn, tack vare sin pappa, och Socker-Conny var hans stora idol under barndomen. Men Tove Jansson har en speciell plats i hans hjärta. Hennes sätt att teckna och stämningen från Mumintrollen kommer igen i hans bilder. En annan favorit från barndomen är Maurice Sendaks Till vildingarnas land.

Jag tål inte snacket om dynamik i bilder. Spelet mellan ljus och skugga – usch!

– Det var typ en av de största böckerna jag visste, säger Kolbeinn Karlsson. En lika stor inspirationskälla som bilder är musik och andra ljud. Förhållandet mellan ljud och bild intresserar honom mycket. Han tecknar gärna ner sina upplevelser av till exempel musik. En av Kolbeinn Karlssons figurer heter Pappa. Och han föddes just ur ett ljudexperiment med ett redigeringsprogram.

– Jag använder ett program som slumpmässigt omvandlar ljuden som spelas in. De kommer ut sönderhackade, både baklänges och framlänges, berättar han. Vid ett tillfälle ställde jag frågor till datorn och de förvrängda frågorna blev till svar. Jag la själv in tolkningar och hörde svar i de sönderhackade ljuden. När jag frågade: Vad heter du? kunde jag urskilja svaret: Pappa. Jag fortsatte ställa frågor och fick många lustiga svar som sen blev grunden till mitt manus om figuren Pappa. Han har byggt upp en relation till Pappa genom redigeringsprogrammet. De pratar ganska ofta. Här finns en likhet med David Lynch och hans kontakter med andra sidan. Eller med Gunilla Bergströms Alfonsböcker där låtsaskompisen Mållgan spelar en stor roll. – Ja. Det är som att ha en egen låtsaskompis som pratar Babel Fish, säger Kolbeinn Karlsson och syftar på det översättningsprogram där man matar in meningar som översätts av datorn och det mesta blir helt galet. – Men för tillfället är Pappa och jag ovänner eftersom han kallade mig bögjävel sist, säger han förnärmat. Figuren Pappa har inget alls med Kolbeinn Karlssons riktiga pappa att göra. Den enda gång hans pappa har fått vara med i en serie

Jag tål inte snacket om dynamik i bilder. Spelet mellan ljus och skugga – usch!

handlade det om familjens flytt till pappans hemby på Island. Där fick Kolbeinn Karlsson lära sig mycket om sagoväsen och isländska traditioner genom sina isländska släktingar. – I viss mån följer det med mig nu också, men mest av allt är jag en Flogstaunge, säger han. Kolbeinn Karlsson är en inbiten googlare och nätanvändare. På nätet hittar han inspiration till figurer och företeelser. På sin blogg pappacomics.blogspot. com skriver han om sina bilder och visar varifrån han hämtar inspiration. Serien Att sova och drömma om mat går just nu att läsa on line på cigarett.net. På nätet är det lätt att sprida sina bilder, liksom med hjälp av en kopiator. Kolbeinn Karlsson har gjort flera

fansin, ibland tillsammans med kompisar. – En av anledningarna till att jag ägnar mig åt serier är att det är ett enkelt sätt att göra bilder. Och det är lätt att sprida dem, förklarar han. Men han blir nästan upprörd när han beskriver serievärlden. – Jag har mycket svårt för de ”seriösa” tecknarna som sitter och håller på sina bilder och hoppas på framgång. Det finns inget heligt i det man gör. Det är bara en teckning.... Jag vill frälsa serievärlden. Göra den mer tillgänglig och okomplicerad. Tack och lov har det kommit in många tjejer som har en annan approach än 80- och 90-talets ensamma serietecknar-gubbar, säger han.

Det verkar rulla på för Kolbeinn Karlsson. Just nu jobbar han med ett stort album som ska ges ut av Galago förlag nästa höst. Han har varit på bokmässan för Kartagos räkning och han följde med och representerade Galago på Arvika-festivalen. Tidigare i år har han dessutom publicerats i både Italien och Tyskland. Han har ställt ut teckningar på ett galleri i Norrköping och han gjorde en performance med sin kollega Klas Isaksson i anslutning till utställningen. Han har dessutom ett halvt löfte om en utställning utomlands snart, ett projekt som säkert kommer att leda vidare. Kolbeinn Karlsson ser sig gärna som självförsörjande frilans framöver. Han vill också utveckla sin och kollegans performanceföreställning. Dessutom skriver och ritar han en roman som han hoppas ska bli utgiven. Och kanske ska han söka till Konstfack för att få tid, utrymme och handledning. – Vi får se hur saker och ting går. Det ena kanske ger det andra, säger han och hämtar sin femte kopp kaffe med mycket mjölk.

noterat

Linnémonument

Reversed Evolution

JOHANNA UDDÉN

Uppsala stadsteaters nye chef Linus Thunström vill att teaterupplevelsen ska vidgas och har därför inlett ett längre samarbete med Konsthögskolan. I anslutning till föreställningen Franziska har konstnären och professorn Ann-Sofi Sidén bjudits in för att göra ett videoverk som visas i ett skyltfönster mot Kungsgatan och inne i foajén. Verket är skapat utifrån konstnärens upplevelse av Franziska som skrevs 1912 av Frank Wedekind. Ann-Sofie Sidén har alltid intresserat sig för det mänskliga psykets historia och pjäsen ger henne associationer till den moderna genusforskningen. Reversed Evolution visas till 15 december. Missa inte den.

Skulptören Roland Persson har skapat Uppsalas nya Linnémonument. Skulpturen heter Natura Armarium och är gjord i målad brons. I sin skulptur har Roland Persson tagit fasta på att Linné, som är mest känd för sitt ordnande, var en slarvig person. Konstnären har gjutit av ett skåp som Carl von Linné använde som herbarium. Skåpet är fyllt med föremål, växter och djur, bland annat jättenäckrosen Victoria amazonica från Bergianska trädgården, en svan och flera insekter. Natura Armarium invigdes under Kulturnatten och finns i Vasaparken.

Promise and the monster Bakom namnet Promise and the monster döljer sig den unga Billie Lindahl. Hon gör skir och avskalad musik som för tankarna till Nick Drake och Kate Bush. Den finstämda musiken har fört Promise and the monster till de större scenerna i såväl Oslo som Stockholm. Den 28 november spelar hon på Brus, Uppsala Konsert & Kongress plattform för Uppsalas unga avantgarde. På scenen finns då även Redmalm och Fabian Bruhn. Billie Lindahl kommer från Uppsala, men är nu Stockholmsbaserad och hennes debutalbum Transparent Knifes släpptes i september på bolaget Imperial Recording.

100

101

noterat

Linnémonument

Reversed Evolution

JOHANNA UDDÉN

100

101

Fyrisbiografen

Konst under sjukhusväntan

Vill man se kvalitetsfilm från Europa bör man ha koll på utbudet på en av Sveriges äldsta biografer – Fyrisbiografen. Den öppnade redan 1911 och har i stort sett varit igång sedan dess. Biografen har vid flera tillfällen tilldelats priser, bland annat från landstinget, kommunen och Svenska Filminstitutet. Sedan 1998 är Fyrisbiografen antagen i Europa Cinema som befrämjar visning av europeisk film. De delar ut ekonomiskt stöd som är baserat på antalet visade Europeiska filmer.

Det har länge saknats videobaserad konst i den offentliga miljön i Uppsala. Men Kultur i länet har äntligen gett oss möjlighet att ta del av nygjorda videoverk i landstingets lokaler. Varje termin presenteras fem filmer som visas tre veckor åt gången. Vi kan se dem alla dagar kl 9–17 utanför Grönwallsalen på Akademiska sjukhuset, ingång 70. Filmerna visas också på förmiddagar i aulan på Wiks folkhögskola samt under vardagarna på Enköpings lasarett. Fram till 21 november visas Murmurs of earth av Lars Arrhenius och Johannes Münzing. Filmen skildrar jordens historia och framtid utifrån ett radarsystem i rymden. 22 november–12 december visas Håkan Wennströms hyllade animerade film När vi dör, som baseras på en dikt av Thomas Tidholm.

Madamadoré Uppsala har fått ett äkta italienskt kafé! Här serverar de italienska ägarinnorna starkt kaffe, riktiga panini och annat gott. Kaféet inrymmer också ett litet bibliotek med italiensk litteratur för medlemmar i den italienska kulturföreningen Caravaggio. I Madamadoré finns även diverse italienska produkter till försäljning. Kaféet kommer också att anordna matlagningskurser och temakvällar med provsmakning. Italiensk mat och det italienska språket står i centrum på Madamadoré på Drottninggatan 7.

Håkan Wennström/Folkets bio

Syns Du så finns Du! Vi hjälper dig att synas rätt med rätt produkt! Välkommen till en välfylld utställning på Övre Slottsgatan 6 i Uppsala. Öppettider 9–17 Du når oss på telefon 018-10 00 25 och på www.chavany.se

102

103

Fyrisbiografen

Konst under sjukhusväntan

Håkan Wennström/Folkets bio

102

103

bildhistoria

1800-talets fotografer var verksamma inom ett medium som ännu var ungt. Deras bilder visar oss Uppsala och människorna här för hundra eller hundrafemtio år sen. Det finns en säregen atmosfär i dessa gamla svartvita bilder, kanske för att de har långa exponeringstider, mer silver i emulsionerna och större format. En rad uppfinningar utvecklade mediet, kortade exponeringstiderna, förfinade apparater och material, förbättrade reproduktionsmetoderna och skulle snart göra fotografin till var mans egendom.

PEhR hanselli Pehr eller Petter Hanselli (1815 – 1879) var en tidig medial entreprenör. Bondson från Uppland blev han efter misslyckade studier akademibokhandlare. Han grundade tidningen Upsala, som fortlevde i drygt hundra år till slutet av 1950-talet. Som boktryckare och förläggare gav han under ett par decennier ut en klassikerupplaga i 22 band, ”Samlade vitterhetsarbeten av svenska författare” och litterära kalendrar med bidrag av band annat den unge Uppsalastudenten August Strindberg. Uppdraget som universitetets bokauktionist gjorde honom till ett känt original i staden. Han har en gata uppkallad efter sig i Fyrislund. Fotograferingen var närmast en bisyssla för Hanselli som på 1860-talet hade en liten ateljé på Kungsgatan. Hans väsentliga insats som fotograf är en serie topografiska Uppsalabilder i visitkortsformat som såldes som motsvarighet till våra tiders vykort från den lilla butik han hade vid Gamla torget och som också inrymde ett lånebibliotek. Han var också bosatt längst upp i samma hus, ovanför hotell Uppland.

Pehr Hanselli. Hanselli med pipskägg och mustascher och sina lätt mongoliska drag. Han var slagfärdig och lätt kolerisk, egenskaper som kom väl tillpass i umgänget med studenter och borgare.

Lars Lambert

Drottninggatan från Nybron mot Carolina, omkring 1865. Några studenter och Uppsalaborgarebevittnar hur Hanselli förevigar dem och Drottninggatan. Staden har just begåvats med de karaktäristiska gaslyktorna. Stensättningen är ännu bristfällig eller obefintlig. Av 1800-talsbebyggelsen återstår idag på höger sida Politiska knuten, gamla Stadshotellet och Stockholms nation, till vänster endast Schyllahuset i hörnet till Trädgårdsgatan.

104

105

bildhistoria

Pehr Hanselli. Hanselli med pipskägg och mustascher och sina lätt mongoliska drag. Han var slagfärdig och lätt kolerisk, egenskaper som kom väl tillpass i umgänget med studenter och borgare.

Lars Lambert

104

105

154.900 :â&#x20AC;&#x201C; nĂ¤sta nummer av

BIZ&ART utkommer 20 mars 2008 FĂśr annonsbokning kontakta: Biz&Art Ă&#x2013;vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

LOGGA PDF

Kungsgatan 97 â&#x20AC;˘ Uppsala â&#x20AC;˘ Tel 018-160 100 www.upplandsmotor.se 106

107

-9

#-9

Uppsala. Mycket pĂĽ gĂĽng. Varje dag. Sedan 1286.

154.900 :â&#x20AC;&#x201C; nĂ¤sta nummer av

BIZ&ART utkommer 20 mars 2008 FĂśr annonsbokning kontakta: Biz&Art Ă&#x2013;vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

LOGGA PDF

Kungsgatan 97 â&#x20AC;˘ Uppsala â&#x20AC;˘ Tel 018-160 100 www.upplandsmotor.se 106

107

-9

#-9

Uppsala. Mycket pĂĽ gĂĽng. Varje dag. Sedan 1286.

En busschaufför

Varje dag stannar Upptåget och flera av våra bussar bara några steg från Uppsalas nya konserthus. Alla tider hittar du på www.ul.se. Välkommen ombord och trevlig kväll.

108