BIZART NR 40 by Stewen Quigley

Omslagsbild Nr 40 Saadia Hussein Foto: Stewen Quigley LILLEMOR BERG MAGNUS ALKARP

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson, ARTANNA (anna@artanna.se)

Annons BIZART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 070-528 42 42 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se

ANNA JONSON CARI HILDEBRAND

ANJA KONTOR ULRIKA KNUTSON

GUNILLA STHYR

Hemsida www.bizart.se

LENA KÖSTER

Tr yck K-Print OÜ, Tallin JOHANNA UDDÉN STEWEN QUIGLEY

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370

® 2

2022 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat

Skribenter Nr 40 Magnus Alkarp Lillemor Berg Cari Hildebrand Anna Jonson Ulrika Knutson

Anja Kontor Lena Köster Gunilla Sthyr Stewen Quigley Johanna Uddén

INNEHÅLL ANNONSÖRER # 40

FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UPPSALA KONSERT & KONGRESS

6 Det kollektivas kraft 12 A Global Cityzen med hjärtat hos Uppsala universitet 20 Måtte han för alltid bli ihågkommen 25 Det glödande djupet 30 Arty Swenglish

CAJSA´S KÖK KPH K-PRINT LÄNSFÖRSÄKRINGAR MUSIC IN THE GARDEN REGINATEATERN UPPSALA KOMMUN UPPSALA KORTFILMSFESTIVAL UPPSALA STADSTEATER

KONSTFRÄMJANDET UPPSALA REGION UPPSALA

34 Pudeldrama i vardagsrummet 42 Kan en bok vara både spännande och språkligt njutbar? 46 Arbetsglädje i allt jag gör 52 Uppsala stadshus – en kombination av gammalt och nytt 60 Natalya Pasichnyk – konsertpianist och kulturaktivist till stöd för Ukraina 66 Hur ska vi nu arbeta för freden? 70 Skådespelaren Gloria Tapia 76 Giftigt drama går igen

TACK TILL! ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

78 Konsten att falla 86 van Gogh för alla sinnen 88 Sommarscenernas hjältar 94 Upptäck! 98 Eufori, en roman av Elin Cullhed, vinnare av Augustpriset 2021

To Be Frank. Foto: Q Image

Dags att ha kul! Fyll på med härlig energi och upplev rörelseglädjen tillsammans! Vem du än är och vad du än vill träna, har vi något för dig. Inne, ute, och online. Med oss kan du träna i fem lokaler. Ekeby, Fyrishov, Stallet, Ultuna och Väderkvarn. Vi ses där! Varmt välkommen.

Upptäck rörelseglädjen! Från 195 kr/mån.

HET! S om m m ö j l e dl e m h p å St i g h e t a t t a r d u tr ä n a ll e t a kl 05 a –23 lla dag r e c e , ä ve n n a r är pt ä r s t ione n ä ngd .

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Stallet | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

Saadia Hussain Det kollektivas kraft

av Johanna Uddén foto: Stewen Quigley Ett hundratal tonåringar buffas och trängs. Ljudvolymen är hög. Det är i allra högsta grad en annorlunda publik som kommit till IFU Arena för att delta i invigningen av den nya offentliga konsten. Men scenen är inte så förvånande om man känner till konstnären Saadia Hussains arbetssätt. Alla tonåringar är något så unikt som medskapare till konstverken som invigs. – Jag är intresserad av frågor om hur vi kan samexistera. Med min konstnärliga metod vill jag göra konsten tillgänglig för flera grupper. Jag vill normalisera mångfalden och tillåta alla människors rätt till komplexitet. När Saadia Hussain blev tillfrågad av kommunen att arbeta med den offentliga konsten i IFU Arena såg hon chansen att påverka det faktum att idrotten har en så mycket större plattform än konsten och kulturen. – Man separerar de här världarna så mycket. Antingen är man sportig eller så är man kulturmänniska. Här såg jag en möjlighet att mjuka upp den gränsen. Vi behöver lika mycket kultur som idrott. Enligt hennes metod ska de som kommer att befinna sig mitt bland konsten vara delaktiga i skapandet. För att nå dem som rör sig inne i arenan satt Saadia i caféet för att ha idéverkstäder. Men det visade sig lättare sagt än gjort. Folk vågade helt enkelt inte vara med.

– När man tror att ”det här är inte till för mig” då vågar man inte ta steget att kunna samskapa. I stället för att sitta där så vände jag mig till skolan. De kommer att ha sin idrott i arenan, så det kändes extra relevant. I två omgångar var Saadia Hussain på Kvarngärdesskolan och arbetade med sammanlagt över hundra högstadieelever. Innan de började sitt praktiska arbete presenterade hon sig själv och sina idéer. – Jag frågade om de skulle tycka att det var kul, att de går in med lust tycker jag är viktigt. Sedan pratade vi om vad som ger dem energi och kraft och hur det känns i färg och form. Vi gick också igenom lokalerna och bestämde var vi skulle arbeta. Det visade sig att de var maximalister precis som jag, de ville breda ut sig och synas! De linjer och former som Saadia hittade inne i arenan gjorde hon en slags fusion av som fick ligga till grund för helheten. Tillsammans med eleverna kom hon fram till att händer var viktiga i sammanhanget – händer som höjs till ett hej och händer som applåderar och hejar fram en idrottare. Saadia pratade också om hur man inom lagidrotter sätter laget före jaget, precis som i ett kollektivt skapande. – Det är viktigt att eleverna nu kommit hit och sett att vi har använt deras former och färger. Vi har inte

svikit dem. Två tjejer skrev jättefina tal till invigningen. Det här är elevernas konst och det superviktigt att synliggöra dem. De litar på mig och det är ett förtroende som är med hela vägen. Saadia berättar att i hennes familj var det kollektiva tänket självklart. Hon är född i Pakistan men familjen kom som politiska flyktingar till Valsta i Märsta när hon var sju år. De skulle bo nära flygplatsen eftersom de endast var i exil för en begränsad tid, trodde de. – Den där osäkerheten, att vi aldrig rotade oss utan siktade på att åka tillbaka, den har präglat mig mycket. Jag har alltid strävat efter hemkänsla. När Saadia var tjugo år åkte hon tillbaka till Lahore i Pakistan för att gå på konstskola. Hon gick fem år i fri konst på National College of Arts, den mest meriterande konstskolan i Sydostasien. Till skillnad från andra konstutbildningar är det en skola där studenter tas in beroende på vad de kan och inte beroende på vad de kan betala. – Efter de fem åren åkte jag tillbaka till Sverige och fattade ett aktivt beslut att det här är mitt hem. Jag har fortfarande privilegiet att ha vänner från hela världen, men nu är det här jag bor. Sitt kollektiva skapande började Saadia Hussain med under ytterligare konstutbildning på Konstfack. Hon skapade där en metod som inspirerats av transformationsdesign där designers samskapar med användarna för att få en så bra produkt som möjligt. – Egentligen är det inga konstigheter. Jag involverar dem som ”använder” konsten. Det är en mänsklig rättighet för alla att få jobba med konst. Det är en poetisk dimension som man inte uppnår på annat sätt. För mig är det politik. Saadia har jobbat med frågor om klass och kreativitet sedan hon kom tillbaka från Pakistan 2000 och hon har arbetat samskapande i över tio år. Hon menar att samhället har börjat förstå vikten av kollektivt skapande och att konst kan vara värdeskapande.

– Jag arbetar som konstpedagog på Mångkulturellt centrum och Botkyrka konsthall. Här får jag möjlighet att involvera alla. Jag är intresserad av frågor om effekten av migration. Hur kan vi samexistera? Något som präglar Saadia Hussains arbetsmetod är generositet. Att bjuda in och dela idéer och att vara generös med konsten. Och med sina egna erfarenheter. – Jag känner att kollektivt ansvar. Om jag som gått tio år på högskola kan något som ingen annan kan, då delar jag med mig av det. Jag har inte alltid haft tillgång till konstens rum, därför vill jag arbeta för att ge fler tillgång till det. 4

IT TAKES A MUSCLE TO FEEL LOVE är titeln på Saadia Hussains 4-delade verk på IFU arena.

Med sin långa historia och position i världen har Uppsala universitet så mycket att visa upp som kan inspirera. Det menar Anders Hagfeldt, universitetets rektor sedan rektorsskiftet 2021. Han ger intryck av att vara en utåtriktad person, som nu äntligen fått komma ur pandemibubblans begränsningar och möta folk i olika sammanhang. Att som den främsta representanten för Uppsala universitet göra sig tillgänglig, ligger på något sätt i linje med hans uttryckliga önskan, att universitetet i sin essens ska bli mer synligt i staden.

A Global Citizen med hjärtat hos Uppsala universitet

av Lillemor Berg foto: Stewen Quigley

Anders Hagfeldt är, måste man säga, väl förankrad i Uppsala. Han har under sin grundutbildning och större delen av sin akademiska karriär, inom områdena fysikalisk kemi och kemisk fysik, varit knuten till Uppsala universitet. CV:t är en diger lunta av forskning, professurer, akademiska förtroendeuppdrag, ledande akademiska befattningar priser och utmärkelser. När han uppvaktades av Uppsala universitet med frågan om att bli lärosätets nya rektor, var han sedan flera år tillbaka verksam i Schweiz vid École Polytechnique Fédérale de Lausanne (EPFL). – Forskning gick bättre än någonsin, allt kändes toppenbra och mitt kontrakt löpte fram till min pension. Så när min fru och jag flyttade till Schweitz för drygt sex år sedan var ju tanken att vi skulle stanna där. Då damp det ner ett mejl om att jag var nominerad till posten som rektor för Uppsala universitet och en fråga om jag var intresserad av jobbet. Det kom helt oväntat. Först blev jag så överraskad att jag inte riktigt visste hur jag skulle tackla frågan.

Anders Hagfeldt hade ansvaret för ett stort forskningsteam i Schweiz. Vad skulle hända med alla inblandade om gruppen upplöstes? – Ja, det blev mycket att fundera över, så jag blev tvungen att ligga lågt ett tag. Att själv lämna forskningen efter många aktiva verksamhetsår kändes inte så dramatiskt. För min egen del kunde jag nog känna mig nöjd. Dilemmat var att lämna människorna i forskargruppen. Mitt val påverkade ju deras framtid. Hur skulle de ta det? Men när de fick höra att det gällde Uppsala universitet, så förstod de mycket väl att det var en chans i livet som han helt enkelt inte kunde tacka nej till. – Jag vet inte om jag skulle ha övervägt att lämna EPFL för något annat universitet. För mig kändes det absolut speciellt att det gällde Uppsala, ett universitet i framkant internationellt med bredd och en rik historia av vetenskapliga landvinningar som mitt hjärta klappar extra för. Forskarteamet tog mitt beslut bra.

Vid rektorsskiftet satt doktoranderna i Schweiz och tittade på ceremonien via livestreaming. De tyckte det var jättehäftigt med all högtidlig pompa och ståt.

Anders Hagfeldt visar en positiv inställning till populärvetenskapliga ansträngningar, förutsatt att de nagelfars med noggrann faktagranskning. Men det är inte alla forskare som vill eller har förmågan att uttrycka sig mer pedagogiskt och lättsmält, menar han. – Och om någon skriver artiklar som lutar åt det populärvetenskapliga hållet, är det tyvärr ganska vanligt att de får bakläxa av kollegor, som tycker att innehållet förenklas för mycket. Men gör man något spännande av sin forskning så väcker det ju intresse, som i bästa fall leder till fortsatt fördjupning.

Öppenhet och inkludering Anders Hagfeldt har jobbat globalt under lång tid med solcellsforskning. När det gäller det internationella perspektivet har han således mycket att bidra med. Dessutom stämmer hans egen forskningsprofil väl överens med områden där Uppsala universitet befinner sig i frontlinjen internationellt. – Jag känner mig i någon mening mer som en Global Citizen än som svensk i det vetenskapliga sammanhanget. Och målsättningen är att Uppsala ska vara ett universitet i världen och att världen också ska komma till Uppsala universitet. Det är verkligen något man ska sträva efter, att Uppsala universitet ska ha excellent och världsledande forskning och samtidigt satsa på bredden. Han har ett stort hjärta för universitetet som institution och kan inte nog understryka den väsentliga roll som utbildning och vetenskap har för samhället och världen. – Universiteten har stor betydelse som fria och självständiga institutioner med starka demokratiska värderingar. Den beprövade vetenskapliga metoden står som en garant mot faktaresistens, spekulationsteorier och desinformation, som i dagens digitala värld fått en så fatal spridning. En viktig fråga i det här sammanhanget är hur man kan arbeta med att föra ut forskningsrön i begriplig form till en bred allmänhet.

Platsens atmosfär När Anders Hagfeldt talar om Uppsala universitet står det klart att han menar något större och mer än utbildning och forskning. Han betonar särskilt betydelsen av den fysiska platsen. – Man kan ju ha digitala föreläsningar med hela världen, vilken är fantastiskt bra, men att komma samman i en fysisk miljö som andas kunskap och historia är oslagbart. Det finns utbildning och bildning. Den fysiska platsen är av stor vikt för det senare. Uppsala universitet har attraktionskraft och potential både när det gäller kvalitet och bredd på utbildningar, men också som en fysisk plats med sin speciella atmosfär. Det är bara i den miljön som ett spännande socialt sammanhang på institutionerna och ute i nationslivet kan upplevas. När studenterna kommer på tal ljusnar Anders

Hållbar utveckling med knorr

Hagfeltds redan upprymda uppsyn ännu några steg. – Det är underbart med denna ständiga påfyllning av unga, nyfikna, entusiastiska, kreativa människor. Här är det också viktigt med påfyllning av mångfald, så att studentlivet får en internationell prägel. Det finns såklart utmaningar också när olika bakgrunder, kulturer och kunskapsnivåer ska samsas, men det ger så himla mycket tillbaka av utbyten. Det märks att Anders Hagfeldt känner en svallande stolhet över Uppsala universitet och så gärna vill att alla i hela staden ska känna detsamma. – Jag lockades en gång i tiden av att studera i Uppsala just för att det var en riktig universitetsstad. Universitetet har ju en fantastisk historia och det finns så många platser i Uppsala som anknyter till världsberömda personer som levt och verkat här. Och Carolinas arkiv är en sprängfylld skattgömma. Samtidigt så jobbar vi ju hela tiden framåt, mot framtiden. Spännvidden mellan historia och framtid är inspirerande. Allt hänger ju ihop. Vi hade inte varit ett universitet med världsledande forskning utan den historiska språngbrädan. Allt det där borde på något sätt synas mer i Uppsala, menar Anders Hagfeldt. I sitt installationstal vid rektorsskiftet presenterar han en idé – Varför inte lägga ut periodiska systemet på gågatan utanför Celsiushuset och på något sätt synliggöra alla de upptäckter av grundämnen som gjorts i Uppsala och i Sverige? – Jag jobbar hårt med den idéen, säger han med ett leende.

Ett viktigt övergripande mål för Uppsala universitet gäller hållbar utveckling. Det handlar mycket om klimatfrågor och tekniska lösningar, men målsättningen genomsyrar alla delar av universitetets verksamhet. – Ambitionen är att hela bredden ska jobba med frågorna utifrån respektive perspektiv. Och det finns mycket att göra på området hållbar utveckling som kräver tvärvetenskapliga samarbeten. Uppsala universitet jobbar med att hitta vägar för finansiering av forskning över fakultetsgränserna. Anders Hagfeldt tar pandemin som ett exempel på hur väsentligt det kan vara att tackla problem tvärvetenskapligt. – Att få fram ett vaccin så snabb var i sig en bedrift, men den tekniska manifestationen, löste långt ifrån hela problemet. Hur skulle man få ut vaccinet till alla delar av världen? Den processen involverade globala, sociala, psykologiska och ekonomisk frågor som studeras inom Hum-Sam-området. Svårigheterna låg inte huvudsakligen inom det tekniska och vetenskapliga området, att framställa vaccin, utan de fanns i allt det andra, resonerar Anders Hagfeldt.

Han har för övrigt sin egen pedagogiska knorr på hur man kan förklara begreppet hållbar utveckling ur ett vetenskapshistoriskt Uppsala-perspektiv. – Jo, man kan lätt koppla förståelsen av klimatfrågor till Uppsala universitet. Först måste man kunna mäta temperaturer med adekvat noggrannhet.

Upphovet till den tekniken är Celsius. Sedan måste man veta hur mycket solenergi man får in till jorden. Hur det ska gå till visade Knut Ångström. Och så måste man modulera växthuseffekten, något som Svante Arrhenius kom på metoden för. Dessa personers vetenskapliga gärningar visar i tre steg förutsättningen för att kunna förstå klimatfrågor. Och på detta bygger all vår forskning framåt. Sådana kopplingar tycker jag är kul att se!

Fullt ös och samarbeten Med rektorsämbetet kommer ett minst sagt välfyllt veckoschema. Samarbetena är många, varierande och viktiga, internationella som lokala. – Jag blev ganska matt när jag för första gången gick igenom mitt veckoschema. På tal om hållbarhet, så vet jag inte riktigt om ett schemat är hållbart, säger rektorn med ett skratt. En del av samarbetena är med Uppsala kommun. Universitetet och kommunen ingår i ett partnerskap.

Man samarbetar även om klimatfrågor, breddad rekrytering och mycket annat. Sedan ska man inte glömma SLU. – Där har vi ett väldigt gott samarbete. Uppsala har ju två otroligt kompletterande universitet, i det att de tillhör olika departement och inte alls konkurrerar med varandra. Tillsammans erbjuder vi ett fullständigt komplett akademiskt utbildningspaket i Uppsala. Anders Hagfeldt har också en viktig roll som styrelsemedlem i STUNS, där man arbetar med frågor om hur man ska ta omhand resultat från universitetet så att de kommer till nytta, till exempel genom kommersialisering. STUNS fungerar som en brygga mellan universitet och näringsliv. – Visst är det väldigt många åtaganden, men när man väl betar igenom det så är allting väldigt spännande, omväxlande och intressant, så det ger ju energi tillbaka. Det är kul när det händer många olika saker hela tiden och det är ett privilegium att få vara med i så många sammanhang. Sedan gör han ju inte allt själv, utan har en stor

grupp omkring sig i ledningsarbetet. Han kan inte nog prisa det fantastiska stöd han fått av många kompetenta personer vid universitetet, allra helst i början, innan han kommit helt in i rollen som rektor. – Redan första dagen som rektor upptäckte jag att hela Segerstedtshuset var fullt av otroligt professionella människor. Och allt genomsyras av en väldigt positiv anda. Det är fascinerande att arbeta i en stor organisation som i någon mening är kollegial och inte så toppstyrd. Även om det finns en styrlinje som fungerar övergripande, ges ändå plats åt individuella

– Den kommer att bli en ännu större festival än tidigare år, avslöjar Anders Hagfeldt. Sedan har Uppsala universitet instiftat en ny högtid, universitetets födelsedag den 7 oktober, och till denna akademiska fest bjuder man in externa gäster. – Det var en del diskussioner om hur ceremonien skulle utformas. Kanske skulle man göra den mer modern och inte så uppstyltad med frack och långklänning. Men till slut kom man fram till att det ska vara högtidskläder, pompa och ståt i alla fall. Det blir så mycket festligare då. Och det är ju vad folk som

inriktningar. Hur Anders Hagfeldt kan beskrivas som chefsperson tycker han är andras sak att bedöma. Men han tror sig vara ganska bra på att lyssna och lyssna in. – Jag tycker i alla fall att det är viktigt att lyssna. Sedan försöker jag i bästa mån hitta lösningar och balanans, tror jag. Jag är i alla fall inte den som ställer mig upp i någon kompromisslös pose av prestigeskäl. Men som rektor måste man ju ändå fatta beslut som ibland kanske inte gillas av precis alla. Det viktiga är att processerna fungerar, att förankra idéer ordentligt, att det inte blir fel i kommunikationen, råder brist på information eller tid för att sätta sig in i frågorna.

kommer utifrån vill se och uppleva, det unikt traditionsenliga, ceremoniella och högtidliga. Det ingår på något vis i Uppsala universitets identitet, konstaterar Anders Hagfeldt. Faktum är att Uppsala universitet är en öppen, välkomnande och kulturbärande institution som i allt väsentligt berikar Uppsala med en speciell identitet. Vad som är viktigt i sammanhanget är att staden också omfamnar och uppskattar sin mest värdefulla tillgång. 4

Universitetet och staden Om Anders Hagfeldt får som han vill, kommer universitetets avtryck att synas ännu mer i staden framöver. Tiden får utvisa vad en sådan målsättning mer konkret kommer att innebära. Kanske kommer vi en dag att kunna promenera omkring i det periodiska systemet på gågatan? Uppsala universitet har redan gjort och gör många satsningar som bjuder in staden att delta, inte minst inom musikområdet, men också inom det vetenskapliga fältet. Just nu planeras det för SciFest, festivalen där forskare träffar barn och unga för att experimentera. SciFest är ett populärt evenemang och ett fantastiskt forum för att inviga unga i den spännande vetenskapsvärlden.

A HYBRID MUSIC AND ART FESTIVAL 2–4 NOVEMBER 2022 UPPSALA KONSERT & KONGRESS

UKK.SE/OTHERWORLDLY

En del av Uppsala kommun

Biljetter: ukk.se | 018-727 90 00 18 #uppsalakonsertkongress

8/10

Goran Bregović

THREE LETTERS FROM SARAJEVO Ett nio musiker starkt band med kraftfulla slagverk, sjungande blåsinstrument och Bregović passionerade musik bjuder på allt från hymner till festmusik. Håll i hatten, för när Bregović och hans musiker lägger i högsta växeln kan dansgolvet i definitivt gunga. Sal D | Åldersgräns 18 år

6/11

Lizz Wright

I GRÄNSLANDET MELLAN JAZZ, SOUL OCH GOSPEL Lizz rör sig fritt mellan jazz, pop, soul och gospel. Hon väver sömlöst samman text och berättande med lyxigt snygga arrangemang av både gamla och nya låtar. Och så hennes röst, förstås. Varm, fyllig, naturlig och alldeles, alldeles underbar. Stora salen | Åldersgräns 13 år

Måtte han för alltid bli ihågkommen!

av Anna Jonson foto: Stewen Quigley

2019 fick Cecilia Rydinger genom Kungl. Musikhögskolans försorg möjligheten att djupdyka i en stor samling unik dokumentation, donerad av Eric Ericson. Hennes ambition har varit att lyfta hans gärning i den svenska körtraditionen, som många menar ligger bakom det svenska körundret – The Swedish Choral Miracle. Eric själv avfärdade ödmjukt denna tunga betydelse och refererade till egna förebilder, men faktum är ändå att den svenska körklangen tog stora språng under hans ledning under 1950- och 1960-talen och framåt. Hur som helst, denna skatt på Kungliga biblioteket av hundratals mappar med bland annat brevväxlingar, planeringskalendrar, föredrag och tal, intervjuer, priser och utmärkelser, material från Kammarkören, Radiokören, Kungl. Musikhögskolans kammarkör, Orphei Drängar och Eric Ericsons stiftelse, olika gästdirigentuppdrag, kurser, partitur, klaverutdrag och körnoter med Erics anteckningar och förstås massor med inspelningar, har till slut landat i boken Eric Ericson genom mina glasögon (Bo Ejeby förlag, 2021).

Eric Ericson har till stor del format Cecilias eget yrkesliv och deras särskilda relation färgar sammanställningen av mentorn och sedermera vännens liv med stor respekt och värme. Därav ”genom mina glasögon”. Det känns priviligierat att få lite inblick i denne mans liv, som hade en sådan enastående förmåga att utveckla svensk körsång och även fint att få en känsla av hans person som verkar ha varit fylld av nyfikenhet för andra människor med många fina och livslånga relationer till följd. En sann förebild. Cecilia har fått fin respons på boken och fått ta emot glädje över att den har kommit till, att den är viktig och att många fina minnen väckts till liv. – Och det har ju varit mitt mål: allt Eric har betytt för så många som inspiratör och utvecklare – det måste bara få leva vidare! säger Cecilia på en gång varmt och bestämt. Det blir en uppföljare. Cecilia har, tillsammans med två forskarkollegor, fått medel från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond till tre års fördjupad studie om Eric Ericson, ”som den

Foto: Tobias Röslund

ERIC ERICSON Uppvuxen i en familj där fadern var metodistpastor. Frikyrkotiden präglade Eric genom hela livet och han startade sin långa karriär med ungdomskören i Visby Metodistkyrka. Så småningom chefdirigent för Radiokören, startade sin egen kör Eric Ericsons Kammarkör, var professor i kördirigering vid KMH i nästan 40 år och dirigerade Orphei Drängar i 40 år. Till detta hade Eric Ericson otaliga gästdirigentuppdrag världen över.

konstnärliga pedagogen och den pedagogiska konstnären”. Den boken ska fokusera mer konkret på vad det var han gjorde, hur han uttryckte sig pedagogiskt och konstnärligt, och vilka hans kunskapsbidrag för framtiden är. – Då kommer bland annat kassettbanden att analyseras mer, där man hör Eric instruera på repetitioner och det kommer kunna ge oss förståelse för på vilket sätt han ständigt lyckades höja ribban, berättar Cecilia engagerat och förväntansfullt. Eric Ericson var 93 år när hans samling invigdes på Kungliga biblioteket. En ensemble ur Eric Ericsons Kammarkör sjöng under ledning av Gustaf Sjökvist liksom en ensemble ur Orphei Drängar under ledning av Cecilia. En rörd Eric sade i sitt tacktal: – Jag är en mycket lycklig människa. 4

CECILIA RYDINGER Uppvuxen i Ludvika, ett barn av den kommunala musikskolan som gick vidare till kyrkomusiker- och dirigentutbildning på Kungl. Musikhögskolan (KMH). På hennes CV ser vi chefdirigent vid Värmlandsoperan på 90-talet, dirigent för Allmänna Sången i 21 år och är Orphei Drängars dirigent sedan 2008. Hon är professor i orkesterdirigering vid KMH och var under åren 2012–2019 rektor på samma skola.

ISENHEIM TEMPELSERIEN

NORTHERN TRANSCENDENCE

Det glödande djupet av Johanna Uddén En inre bild, eller scen, som jag skapade i min barndom är att jag sitter på en gunga, en vanlig träbräda fäst i två rep. Repen är oändligt långa och det går inte att se slutet på dem. Gungan svävar i rymden i en knäpptyst oändlighet och jag gungar utan att kunna stanna och hoppa av. Helt ensam i universum. Det var en svindlande dagdröm, den svävade mellan otäck och vacker, och när som helst när jag ville uppnå den känslan kunde jag framkalla den. Det var mitt åttaåriga jags egen meditation. Jag tänkte på den där scenen när jag såg Isak Halls måleri första gången. Det var på Luleåbiennalen 2018. Av de 37 konstnärer som deltog fanns många nya

bekantskaper och en av dem jag fastnade för var just Isak Hall. Han visade en svit mörka målningar där en skimrande asymmetrisk form svävar mot en bottenlös bakgrund. Målningarna har ett oändligt mörker som står i kontrast mot de glödande ädelstenslika formerna. Motivet är meditativt och tyst, det är både otäckt och vackert. Serien heter mycket riktigt också Northern Transcendence och visades även i utställningen Träden står ljust gröna på Bonniers konsthall 2020. Jag blev glad när jag förstod att Isak Hall flyttat till Uppsala. Det var ett par år sedan när hans sambo fick en doktorandtjänst. Förra året fick han ett av kommunens kulturstipendier och idag har han ateljé

i Hospitalet i Ulleråker. Det är där vi ses. I den stora salen som vetter mot öst har han pallat upp tolv stora pannåer av mdf som han ska grunda. – Jag förbereder en ny svit målningar till en utställning på Galleri CF Hill i Stockholm i höst. Men oavsett om jag vet att jag har en utställning på gång så jobbar jag bara på, i regel med en serie målningar per år. Jag socialiserar inte med det kulturbärande skiktet nu för tiden, utan koncentrerar mig på att utveckla mitt måleri. Är han lite folkskygg? Isak Hall växte upp i Umeå och jag får intrycket av att han verkar trivas som bäst i Röjnoret i norra Västerbottens inland där han har sin sommarateljé i en gammal skola. – Jag visste tidigt att jag skulle bli konstnär. Jag arrangerade utställningar med vernissage hemma i Umeå när jag var barn. Då fick jag mycket komplimanger, men de avstannade ett tag när jag gjorde allvar av saken. Nu börjar familjen uppskatta det jag gör igen, eftersom jag säljer de flesta målningarna. Haha! Det märks att Isak Hall umgås med ljuset och landskapet i norr. Hans målningar andas natur, om än en överjordisk sådan. Och ljuset glöder. – ”Hur får du till så mycket djup i dina målningar?” frågar folk ofta. Jag har inspirerats av äldre måleritekniker då jag grundar med kalk och därefter lägger jag på tempera som är väldigt bra på kalkgrunden. Jag målar temperan i två toner, det kallas grisaillemåleri och är en klassisk teknik som användes mycket under renässansen. "Gris” betyder egentligen grått, vilket var det vanliga, men jag använder terra siena eller umbra och olika vita färger. Ovanpå temperan lägger jag oljefärg i flera lager, en del tunt som lasyr, andra tjockare. Olja och tempera beter sig olika i ljuset. Temperan liksom studsar ut ljuset medan oljan absorberar det. En annan metod för att öka djupet i en målning är att använda sig av mellanfernissor för att separera olika lager av transparenta pigment. Isak Hall arbetade mycket med grafik under utbildningen, men har gått helt in i måleriet sedan han gick ut Mejan för tio år sedan. Han berättar att det är Isak Hall. Foto: Stewen Quigley

Från Uppsala konstmuseum

lätt att nörda in sig när man börjar utforska olika pigment. Just nu är han inne på mer exklusiva mineralpigment som malakit och lapis lazuli. – Äkta material gör att det känns mer autentiskt. Målningen består då av byggstenar av olika material från olika platser i världen. Det blir en positiv exklusivitet som ökar värdet och beständigheten, men det kräver också bra förvaltning. Alltså en gallerist som kan hantera det exklusiva. Så, med en gallerist i Stockholm, hur får vi möjlighet att se Isak Hall i Uppsala? – Nu i vintras kunde man se delar av min senaste serie målningar i stipendieutställningen på Uppsala konstmuseum. I de målningarna blandade jag bland annat in krossat kristallglas mellan fernissorna. Det är en teknik som utvecklades i Venedig under 1600-talet och som ökar luminiciteten. 2023 ska jag ställa ut i Uppsala domkyrka. Kyrkan har uppmärksammat honom tidigare. 2018 fick Isak Hall Svenska kyrkans kulturstipendium som han tog emot i Uppsala, intet ont anande att han

skulle flytta hit sen. Han sökte med projektet Tempelserien som också visades på Bonniers landskapsutställning 2020. – Den serien är splittrad nu. Det centrala verket från Tempelserien köptes in till den privata konsthallen Ståhl Collection i Norrköping. Och Moderna Museet köpte också en målning från den serien. Jag är numera även representerad på Uppsala konstmuseum som köpte ett av verken som jag ställde ut där. Isak Hall har studerat måleritekniker från renässansen, men han hämtar inspiration från alla håll. Han visar mig en bild av en Magritte-målning ur serien L'empire des lumières som nyligen sålts på Sotheby’s. – Den här målningen tycker jag har ett fint format, så målningarna jag håller på med just nu har fått det formatet. De blir alltså 146 gånger 114 centimeter. När vi träffas i Isaks ateljé för att korra texten har de tolv pannåerna börjat ta form. Skira vita former i kaseintempera växer fram mot bakgrund av umbra. Jag har min arbetsplats i samma hus, så det blir spännande att följa utvecklingen. 4

Nyfiken på klassisk musik? Abonnera på en konsertserie eller köp enstaka biljetter. Du väljer.

Rebecca Miller chefdirigent

1/9 Beethovens femma Uppsala Kammarorkester Rebecca Miller, dirigent Alexandra Dariescu, piano

Uppsala Kammarorkester Uppsalas egen orkester, av många ansedd som en av Sveriges främsta. I över 50 år har den, med omvittnad varm och stor orkesterklang, framfört levande musik alltifrån de gamla mästarna till nyskrivna verk av unga kompositörer. Under spelåret bjuder orkestern på tio spännande konserter med namnkunniga gästsolister och dirigenter.

17/11 Strålande cellokonsert Uppsala Kammarorkester Rebecca Miller, dirigent Amalie Stalheim, cello

29/9 Från Ligeti till Schubert Uppsala Kammarorkester Nuno Coelho, dirigent Carolin Widmann, violin

23/3 Mozarts Requiem 28

30/10 Chausson Concert

Uppsala Kammarorkester & Uppsala Akademiska Kammarkör

Uppsala Kammarsolister

Stefan Parkman, dirigent

Gäst: Mårten Landström, piano

Orkesterserien Uppsala Kammarorkester Tio konserter i UKK, Stora salen Moderna och klassiska verk med dirigenter och solister i världsklass.

11/12 Phantasy Quintet

Innan konserterna är du välkommen till Konsertintroduktion, ett inspirerande samtal om den musik som spelas under kvällen.

Uppsala Kammarsolister

11/9

Kammarmusikserien

Gratitude

Uppsala Kammarsolister

Sex konserter i UKK, Sal B En ny spännande säsong med nutida musik och klassiker, bland annat Felix Mendelssohns alla stråkkvartetter.

Gäst: Mats Larsson Gothe, tonsättare

Uppsala Kammarsolister Att pröva nya uttryckssätt, nya infallsvinklar har blivit ett signum för stråkensemblen, vars repertoar sträcker sig från barock till nutida musik. Kvintetten som består av några av Sveriges främsta musiker, hyllas ofta för sina fantasifulla och personliga tolkningar och öppnar ofta upp för samtal om musiken. Medlemmarna ingår även i Uppsala Kammarorkester.

Efter konserten kan du stanna kvar en stund på Eftersnack, ett samtal om musiken med musikerna.

20/10

Konsertmixen

Världshornist spelar svenskt

Uppsala Kammarorkester Uppsala Kammarsolister

Uppsala Kammarorkester

Fem konserter i UKK Nytt för i år är vårt nya konsertpaket, Konsertmixen. Vi har valt ut tre favoriter ur Orkesterserien och två ur Kammarmusikserien till ett riktigt bra pris. Kombinera stor orkesterupplevelse med intim kammarmusik.

Ruth Reinhardt, dirigent Radovan Vlatković, horn

5/1 Trettondagsafton Operapärlor Uppsala Kammarorkester Pier Giorgio Morandi, dirigent Ida Falk-Winland, sopran Airam Hernández, tenor

musikiuppland.se 29 018-17 19 20

Arty Swenglish

av Stewen Quigley

När två fotografer träffas för ett samtal om fotografi så halkar dom lätt in på tekniska detaljer. Men så blev inte i fotografmötet med Robert ”Robban” Agius och undertecknad. Här handlar det om ett bildkoncept och lek med Swenglish. För att ge en bakgrund till fotografen Robert Agius syn på sin konst kan man gå till hans hemsida www.agius.se. Där står det följande: "Livet består av en massa ögonblick, upplevelser och faser. En del av dem förevigar vi genom att ta en bild, andra försvinner bort i glömska". – Jag brinner för storytelling och att skapa känslor visuellt. Jag tänker på samma sätt oavsett om det är film eller stillbilder och strävar efter att få en filmisk känsla i mina stillbilder. Robert Agius är en flerfaldigt prisbelönt film- och TV-regissör med bland annat TV priset Kristallen i bagaget. Han har även vunnit ett flertal priser för sin fotokonst. Robban, som jag nu kommer att kalla honom (alla gör det), startade sin bildserie Swenglish för ett par år sedan och har nått stora framgångar, nu senast under våren 2022 med en utställning på Event & Gallery i Uppsala, där han visade hela bildserien med Swenglishmotiv. Bilderna har skapats kring olika svenska talesätt

COULD YOU THROW A GOAT´S EYE ON MY CHILDEN – Kan du kasta ett getöga på mina barn

NOW WE GO AND TIE OURSELVES – Nu går vi och knyter oss

WELL THAN SO THAT – Joråsåatt

och idiom som typ direktöversatts till engelska, som frasen "Kan du kasta ett getöga på mina barn?"blir "Could you throw a goat´s eye on my children? Eller som uttrycket "Är du kanske lite på kanelen?" som översätts till ”Are you perhaps a little on the cinnamon?” För den enbart engelsktalande publiken blir det totalt obegripligt, å andra sidan så har det engelska språket även sin abrovinkler, som idiomet ”raining cats and dogs”, som många säkert kommer ihåg från engelskalektionerna på sextiotalet. Den bilden skulle jag vilja se. I sitt bildskapande spinner Robban på ett utryck, en idé som han vill bildsätta. Han ser bilderna som filmklipp där man trycker på pausknappen och fryser bilden. Att inte veta vad som hänt innan eller vad som skall hända efter är lite av fotografins magi. Med film är det annorlunda, där finns ofta hela händelseförloppet med. Med stillbilder blir det upp till betraktaren att skapa sin egen föreställning. Djurmaskerna som finns med i hans verk kan behöva sin förklaring. Han menar att det blir lättare att att få modeller att ställa upp, oftast bekanta, släkt och vänner. Robban gillar när det blir lite galet och knäppt. – Det här projektet är kanske en hobby som gått lite överstyr, säger han och fortsätter.

– Min fru är inte helt lycklig med att jag släpar med mig en hel resväska med djurmasker på våra resor. Och väskan måste vara ordentligt stängd när vi inte är på hotellrummet, det kan uppstå allt för vilda spekulationer hos städpersonalen. 4

Lyssna och se videopodden (20min) som BIZART producerat tillsammans med Galleri London.

Pudeldrama i vardagsrummet

av Lena Köster

OSKULDENS DÖD – PUSH UP

Att

få besöka en konstnär i ateljén,

är en ynnest. Är dessutom ateljén konstnärens vardagsrum, blir ynnesten dubbel. Redan utanför ytterdörren till kedjehuset i Ärna, går jag rakt in i Eva Högbergs konst. Där står nämligen Bruden från utställningen om kärleken i Köttinspektionen i Uppsala häromåret. En högväxt trädkvinna, nu en aning väderbiten. Resliga figurer möter mig också i Eva Högbergs vardagsrum, som även är hennes ateljé: ett skottdrama pågår. Det är storpudeln Greta, som just blir skjuten, eller åtminstone hotad, av supermodellen Claudia Schiffer. Samtidigt riktar Greta också en pistol mot sig. Som om hon inte duger, jämförd med Schiffer, utan tänker ge upp. Det skulle konstnären dock aldrig låta henne göra. Oskuldens död – Push Up heter pudeldramat, där skulpturGreta, liksom Claudia skulpterad på en skyltdocka, är mycket lik verklighetens pudelGreta, som var Eva Högbergs ständiga följeslagare under sina femton levnadsår 1990–2004.

Sid. 34, 35 och 36. Foto: Stewen Quigley

– Jag jobbade mycket med Greta, säger Eva Högberg och berättar om Gretas sal, Nedräkning på IKEA och en installation i Eventa, Uppsalas internationella konstbiennal år 2000. – Jag byggde en kyrka i IKEA:s entré, där Greta var guden och fick ett altare. På altaret visades en film, där olika människor uttalade sig om Greta. Och där fanns en svart låda, där besökarna kunde lägga lappar med önskningar och meddelanden. Väggarna var täckt av ull och fullhängd med porträtt av Greta. Storpudeln figurerade i fler utställningar och känns, för mig som betraktare, som ikonen för mänsklighet med allt vad det kan innebära av utsatthet, trofasthet, liv. 1999 gjorde Eva Högberg en installation i tre delar, Gretas sommar: (1) I ullhögen på Galleri 1 (2), Oskuldens död på Stadsbiblioteket och (3) Ölands södra udde på Konstmuseet. I Eva Högbergs vardagsrum är det mycket av allt; färger, former, strukturer, idéer omsatta i skulptur

THE TREE, Japan 2014

och måleri. Stora format och pyttesmå. En hel konsthall skulle behövas för att ge rättvisa åt alla verk på en och samma gång. Många verk har skapats för utställningar utomhus. Bland annat i skulpturparken i Ängelsberg, vid Ekeby kvarn, Kvarnbo kvarn och på Walmstedtska gården i Uppsala, där Uppsala konstnärsklubb har sina lokaler. Men Eva Högberg har också ställt ut ett tjugotal gånger i Japan och minst hälften av gångerna själv varit där och byggt utställningarna, skulpterat på plats både i naturen och inomhus. I en utställning skulpterade hon bland annat ett träd av tidningspapper, med en död trädstam som utgångspunkt, grenar och bladverk i tidningspapper, ett material hon ofta använder. – Genom att bygga trädet av tidningspapper ville jag ge tillbaka ett av de miljoner träd, som vårt beroende av nyheter kostar naturen, säger hon. En mycket stor, blödande snäcka fick plats bland mossbelupna stenar vid ett annat tillfälle. Den fick en lång titel: Om du lägger örat mot snäckan kan du höra vågorna begrava sin sorg i havet. Snäckan var en del i en installation i ett tempel i Tournyouii i Sankeien Garden i Yokohama med snäcka, film, performance. – I Sydkorea har jag varit fyra gånger och ställt ut fem verk. Ett verk jag gjorde där är jag särskilt nöjd med: Starship to heaven, en fem meter hög skulptur. Jag byggde den med material jag hittade där.

Eva Högberg visar foto på en raketliknande form med ett öga i mitten. Jag associerar både till Arne Jones skulptur Katedral och Harry Martinsons rymdepos Aniara. I mars deltog hon i samlingsutställningen Dialog med Fukushima i Japan med händer och djurtassar formade som i bön och med titeln Bön för Fukushima och allt levande. – Vi tar ju död på allting. Varandra. Naturen, säger hon medan kriget pågår som värst i Ukraina. Hennes schema för 2022 är fullspäckat. Hon medverkar i flera utställningar under våren och sommaren: Konst-i-påsk i Gammelgränome, utställning i Hackås, Virsbo och Ulva Kvarn med Rackarart, i Ånghammaren i Österbybruk, Walmstedtska gården och i parken utanför ateljéföreningen Hospitalet på Ulleråkerområdet. I Gammelgränome var Eva Högbergs bidrag installationen Lit de Parade – mina tre små fåglar av mossa, tidningspapper, dun, blad, bark och kvistar plus rosenblad. En vemodigt respektfull reflektion kring liv och död. Ett skogens mausoleum. I skrivande stund är det mycket arbete som återstår inför sommarhalvårets utställningar. Och sen kommer hösten… I september ska hon måla en vägg utanför konstnärskollektivet Konstjord i Gottsunda centrum och i oktober visa måleri på Akademiska sjukhuset.

MÅNGFALD. Foto: Stewen Quigley

Eva Högberg har hela yrkeslivet arbetat för ABF. I botten har hon bland annat Västerås konstskola, Otte Skölds/Pernbys målarskola i Stockholm, en utbildning till fritidspedagog, utbildning i film och TV vid Nacka filmskola. Det visade sig vara en perfekt kombination för den riktning hennes lönearbete tog. Hon började också på psykologutbildningen, men insåg snart att konsten hade blivit livet. – Jag har alltid arbetat med människor som av olika skäl haft det tufft. På Club Lindormen, där jag var cirkelledare i nästan fyrtio år, mötte jag människor med psykisk ohälsa. Jag har lärt mig mycket av dem, av deras klokskap och erfarenheter efter allt de gått igenom. Där finns målare, poeter, filmare… Lindormen har blivit som ett andra hem, för mig! Under flera år arbetade hon med målarskola för den heterogena grupp människor, som idag kallas funktionsvarierade. En beteckning hon inte är särskilt förtjust i. Men konstaterar vi, den är kanske mindre kränkande och nedvärderande än forna tiders benämningar. – I den gruppen har jag också mött många fantastiska konstnärer med stor klokhet, värme och livsvisdom, säger Eva Högberg. Jag tänker på den bortgångne noggranna, målmedveten färgälskaren Peter Mårtensson med Downs syndrom, som Eva Högberg också kände via målarskolan. En kreativa målare som vävde in motiv

HJÄRTAT, Anatomiska teatern, Uppsala. Foto: Vasilis

från olika resor och upplevelser i detaljerade, ofta arkitek-toniskt inspirerade målningar. Min första kontakt med Eva Högbergs konst var installationen Hjärtat, som fyllde Anatomiska teatern i Gustavianum 1999. På dissektionsbordet låg ett stort hjärta, varifrån trådar/blodkärl/nerver löpte uppåt i den höga kupolen. Hjärtat pulserade i rummet, som var rött tack vare målade skärmar och belysning. En annan gripande installation/utställning var Konstnär okänd, en saga om kärleken på Köttinspektionen 2016.

FÖRMÖDRARNAS EKO, Wahlmstedska gården

– Utgångspunkten var en liten applikationstavla föreställande en brud. Jag hade köpt den på Ulleråkers julmarknad för nästan fyrtio år sedan. Från den byggde jag utställningen i Köttinspektionen, säger Eva Högberg. Det var där den mycket högväxta trädbruden mötte besökarna med sin röda mun, sina slutna ögon och sin på samma gång sköra och stabila konstruktion där nutid, saga, natur och myt möttes sömlöst. I rummet bredvid fanns föremål på piedestaler. En barkbåt, en snäcka, en sten, två skulpterade hjärtan i lera ovanpå varandra. Till utställningen hörde ett litet häfte med texter, inte någon torr utställningskatalog, utan en poetisk vägledning för besökaren. Ett kort citat:

– Jag reagerar på livet omkring mig, det som sker i världen, i naturen, med människorna. Tyvärr är vi bra på att ta död på det mesta, säger hon om mänskligheten. Kanske kan man se hennes skapande av figurer, scener, målningar, dikter som en protest och ett blottläggande av det destruktiva i tillvaron? – Absolut, svarar Eva Högberg och lägger till: – Allt är så absurt. Jag vill visa det. Och se vad som finns under ytan. 4

Då öppnade jag mitt bröst och tog ut mitt hjärta och la det bredvid ditt eller kanske ovanpå kommer inte riktigt ihåg längre Målning och skulptur är alltså inte de enda medier Eva Högberg arbetar med. Musiken är viktig för henne, likaväl som de skrivna orden och filmerna. Hon är långt ifrån främmande för att framträda med både poesi och sång. – Mormor var operasångerska. Och jag har faktiskt tagit lite sånglektioner, sjungit Lascia ch’io pianga och sådant. När jag frågar hur och när allt skapande börjar, har Eva Högberg svårt att svara. Hon vann teckningstävlingar i veckotidningar redan som sexåring. – Det var mormor som skickade in mina teckningar. Och så vann jag dockserviser i plast och sådant. Den verkar ha funnits där hela tiden, konstnärligheten, skapandekraften, idérikedomen. Något startdatum finns inte. Inget slutdatum heller annat än själva livsgränsen. Foto: Stewen Quigley

Uppsala konstmuseum • Uppsala slott, Drottning Christinas väg 1E • 018-727 24 83 • Öppettider: tisdag–onsdag 11.00–17.00, torsdag 11.00–20.00, fredag–söndag 11.00–17.00

Uppsala konstmuseum

Se dig själv

40 © Staffan Westerberg

Konst handlar om dig. Ditt liv. Din tid. Din värld.

Konst, mat, upplevelser På Uppsala konstmuseum möts människan och konsten och du är varmt välkommen hit. Vi visar modern och samtida konst som handlar om dig: Ditt liv, din tid och din värld. I sommar och i höst kan du upptäcka museets egen konstsamling och tillfälliga utställningar genom guidade visningar som avslutas med något gott att äta i Museum Bar & Café. Vi har flera paket som passar både stora och små. Vi vill ge dig nya perspektiv på världen och dig själv vid varje besök.

Guidad visning med picknickpåse Upptäck sommarens utställningar och museets samlingar och avsluta med picknick i slottsparken. Varje dag hela sommaren (20 juni–28 augusti). Familjelördag med konst och pannkakor Ta med barnen, gå en minivisning och skapa tillsammans i museets verkstad. Avsluta med pannkakslunch i Museum Bar & Café. Varje lördag med start 3 september. Guidad visning med Afternoon Tea Följ med på en guidad visning i Uppsala konstmuseum och avsluta med Afternoon Tea i Museum Bar & Café. Varje söndag med start 4 september. Guidad visning med middag Börja med en guidad visning och avsluta med middag och samtal om konsten i Museum Bar & Café. Ett tillfälle i månaden med start 22 september. Sopplunch med konstföreläsning I den vackra hörsalen i Museum Bar & Café får du lyssna till spännande föreläsningar på olika teman samtidigt som du avnjuter en värmande soppa. Ett tillfälle i månaden med start 20 september. Se hela programmet och priser på uppsalakonstmuseum.se/kalendarium

kan en bok vara både spännande och språkligt njutbar? av Lillemor Berg • foto: Stewen Quigley

amuel hman är ett bekant namn för många uppsalabor, som sångare i OD och i rollen som körens högt uppskattade konferencier på Capricerna. Mindre känt är kanske att han också är en flitigt anlitad manusförfattare, bland annat för produktioner som Melodifestivalen, Guldbaggegalan, Idrottsgalan, Let´s Dance, Så ska det låta och Allsång på Skansen. Nu har han tagit ett steg vidare och debuterat som romanförfattare. Boken, Linnés arvinge, är en väldigt lyckad debut som överraskat många recensenter med sin stilistiska pregnans och helgjutna form. Linnés arvinge är en rafflande spänningsroman med en omsorgsfullt och snickrad intrig som håller läsaren

på halster hela vägen till slutsidan. Den uppfyller sålunda ett av de främsta kriterierna på en bra spänningsroman. Mysterierna bara tätnar alltmer och det är mycket svårt, om inte omöjligt, att gissa sig till upplösningen i förväg. Samuel Åhman gör ingen hemlighet av att han inspirerats av Dan Brown och Da Vinci-koden. Den svenska motivkretsen i Linnés arvinge är inte mindre rafflande och exotisk. Samuel Åhmans skickliga behandling av ett uns historiskt stoff känns både smart och stimulerande. Vad som är sant är, att Carl von Linné verkligen hade en arvinge, en son vid namn Carl Linné d.y. Han ärvde faderns professur, trots att han aldrig avlade

Georg Riedel

Anne Sofie von Otter

Victoria Birchner

Ellen Nisbeth

Jan Lundgren

BOTANISKA TRÄDGÅRDEN UPPSALA 29 JUNI – 1 JULI

ANNE SOFIE VON OTTER ELDBJØRG HEMSING LITHUANIAN CHAMBER ORCHESTRA CHRISTIAN KARLSEN ELLEN NISBETH MARCIN TJERNBÄCK GABRIEL ESCUDERO JAN LUNDGREN GEORG RIEDEL MATTIAS SVENSSON JELA STRING QUARTET VICTORIA BIRCHNER JULIETA LIZZOLI DUO SIQUEIRA LIMA Mer information och biljetter: musicinthegarden.se

BOTANISKA TRÄDGÅRDEN UPPSALA 26 JUNI – 1 JULI

FOTOUTSTÄLLNING MED HENRY DILTZ OCH PATTIE BOYD

The Doors. Foto Henry Diltz

Pattie Boyd och George Harrison. Foto Pattie Boyd

Sponsorer och samarbetspartners

Arrangör

någon akademisk examen. Det antyder att arvingen kanske inte helt motsvarade sin berömda faders förväntningar. Han lär dessutom ha haft en ganska infekterad relation till sin mor, Sara-Lisa. Familjens svarta får? I Samuel Åhmans roman har han drag av den rollen, men i en högst fantasifull kontext, som inte handlar om hans tillkortakommanden när det gäller bildning eller hans brist på entusiasm för faderns vetenskap. Enligt historieskrivningen gifte sig aldrig Carl von Linné d.y och han fick inga barn. Men i fiktionen är allt möjligt. Det är en kittlande och smått konspiratorisk intrig, som tar form i författarens berättelse. Handlingen utspelar sig på en folkhögskola i närtid, men intrigen inbegriper en lång historia som går tillbaka till 1700-talet och Carl von Linnés son. Romanen framställer Carl von Linné d.y. som en av de ursprungliga grundarna till skolan. På folkhögskolan florerar rykten om en dold skatt av något slag eller ett mystiskt arv, som gömts undan till eftervärlden av Carl von Linné d.y. Är ryktena bara en pikant mytologi som odlats under skolans långa historia, eller finns det ett korn av sanning i påståendena? Intrigen utvecklas till en sugande malström där jakten på sanning och kunskap flankeras av habegär, ren galenskap, svek och hämndlystnad. Linnés arvinge är en spännande historia men har också drag av utvecklingsroman. Huvudpersonen är en naiv ung man kring tjugo. Hans upplevelse av folkhögskolan med lärare och personal som en esoterisk krets av invigda är stark och lockande. Han berusas av den värld av visdom som öppnar sig och han suger åt sig allt med stor entusiasm. Lärdomens dragningskraft förändrar honom. Han upptäcker till sin besvikelse att hans nya insikter gör honom till en främling för sin egen familj. De är inte alls intresserade av att bli invigda i hans märkvärdiga sfär. Hans nya värld avlägsnar sig alltmer från deras. Samma rörelse går

igen i huvudpersonens förhållande till många av de jämnåriga kamraterna på skolan. Han väljer bort umgänge och låter sig helt uppslukas av studier och fördjupningar i skolans mytologi. Tunnelseendet grumlar omdömet och han lockas in på farliga vägar. Det blir en vådlig färd mot större mognad och balans. Numera väljer många blivande författare att blogga om sina skrivarmödor. Det ger en spännande och intressant inblick i skrivprocessen. Man har kunnat följa Samuel Åhmans väg mot debuten via Debutantbloggen. Enligt den bestämde han sig han först för att hålla en låg stilistisk ambitionsnivå, eftersom många spännande böcker han uppslukats av ofta haft en ganska torftig prosa. Men så ändrar han sig tvärt när han får höra en uppläsning av Sara Lidmans Jernbaneepos på radion. Han ställer sig frågan: Kan en bok vara både spännande och språkligt njutbar? Inspiration kan verkligen visa vägen. Samuel Åhman har lyckats väldigt bra med att kombinera spänning och en språkligt rik prosa. Han visar redan i debuten att han är en driven författare med förmåga att ge miljö och psykologi en fullfjädrad språklig dräkt. Mitt tips är att den här boken kommer att bli översatt till flera språk. Vem blir först att köpa filmrättigheterna? 4

Catering till fest och event Med passion, glädje och kreativitet vill vi bjuda dig och dina gäster på träffsäkra smakkombinationer. Våra cateringmenyer skapas med svenska råvaror i fokus och med hela världen som smakpalett. I 25 år har vi fått äran att designa minnesvärda fester och event i Stockholm och Uppsala. Där mötet med dig som gäst är vår drivkraft. Tillsammans skapar vi en unik cateringupplevelse!

För menyer och bokning besök cajsas-kok.se • 08-230 190 • 018-130 190

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

Välkommen till Cajsa´s Kök!

Präst, politiker, eu-parlamentariker och nu anknuten till näringslivet som stiftelsedirektör i alla stiftelser där finansmannen Anders Wall är ordförande. Hon är en sann kosmopolit som talar fyra språk utöver sitt svenska modersmål, men ser Uppsala som sitt hem på jorden. Cecilia Wikström har samlat en kompetens som är få förunnat under sitt rika och spännande yrkesliv.

… arbetsglädje i allt jag gör av Anja Kontor • foto: Stewen Quigley

Meritlistan är minst sagt respektingivande. Man undrar hur hon har hunnit med allt. – Vet du, jag har alltid haft lätt för att lära mig nya saker, alltid haft suveräna medarbetare och stor arbetsglädje i det jag gör. Här i Uppsala på Beijerstiftelsens kontor har jag Madeleine Banks, som är stiftelsens koordinator och har järnkoll på planering, resor, möten och administration. Och en helt fantastisk person som jag ju jobbar med varje dag är min ordförande, Anders Wall, som är den mest kreativa och nyfikna person jag vet. Han delar med sig av sin kunskap och alla de erfarenheter som livet gett honom genom sina stiftelser och sitt engagemang. Det är hans sätt att ge tillbaka till livet. Så tror jag även att det är för mig fast i mindre skala. Jag har fått vara med om så mycket spännande och speciellt så nu vill jag ge tillbaka på mitt eget sätt. Men det är klart att man måste vilja väldigt mycket ibland. Tro på det man gör och ha tålamod. Man får helt enkelt ha mer uthållighet än motståndarna. Allt är omöjligt tills det är gjort.

Ibland får man också se till att entusiasmera sig själv. Man får skapa sin egen kraft. Cecilia Wikström uttrycker verkligen med hela sin själ en ödmjuk tacksamhet för allt som livet ger. Hennes inställning till tillvaron är ganska avslappnad, trots att hon är en extremt upptagen person med krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Hon låter liksom livet komma till sig och välkomnar det som blir. – ”En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva”, som Nalle Puh sa. Jag är djupt tacksam varje dag över allt som jag får vara med om. Både privat och yrkesmässigt. Professionellt sett befinner hon sig i den bästa av världar. – Jag har ett jobb där jag verkligen känner att jag kan göra skillnad och där jag får arbeta med sådant som jag i hela mitt liv varit djupt engagerad i – utbildning, vetenskap och kultur – allt det som gör samhället och vårt land så mycket bättre. Men på något sätt har jag alltid känt att jag varit på den

Här undertecknas ett avtal om det fjärde Beijerlaboratoriet på Ångströmslaboratoriet i Uppsala. Sittande fr v Thomas Schön, Beijer-professor i artificiell intelligens (AI), och Cecilia Wikström. Stående fr v Anders Hagfeldt, rektor vid Uppsala universitet och Anders Wall.

bästa platsen i alla jobb jag haft. Inom kyrkan, politiken och nu i näringslivet. En positiv livssyn påverkar alldeles säkert hur man ser på motstånd och problemlösning. Cecilia Wikström har aldrig vantrivts på någon arbetsplats, tvärtom, hon har alltid älskat allt hon arbetat med. I alla skeden av livet har hon känt sig hemma och på rätt plats. – Jag tänkte på det när min son Theo nyligen fyllde 30 år. Under festen höll han ett tal som avslutades med orden: ”Jag är på den bästa platsen i livet”. För mig som mamma var det naturligtvis underbart att höra honom säga så, eftersom jag alltid har försökt att lära mina söner att uppskatta livet och att försöka se alla glädjeämnen som finns. Vara tacksam för den vackra solen. Den molnfria himlen. Vara öppen mot andra. Komma ihåg att det är samma stjärnor som lyser för oss alla. Det verkar som om prästerskapet på något sätt genomsyrar allt vad Cecilia Wikström tar sig för, tillförsikten, lugnet, en tro på det goda. – Jag hoppas verkligen att det är så. Jag ser mig som en präst som har varit utlånad i demokratins tjänst och nu i näringslivets tjänst. Det är fint att bli utlånad. Jag tycker hela livet är ett lån. Men till skillnad från

tidigare, särskilt när jag var europaparlamentariker och alltid stod i rampljuset, så tycker jag nu att det är väldigt skönt att få arbeta i lugn och ro med unga lovande forskare, experter och kulturpersonligheter. Idag kan jag arbeta med att lyfta fram andra inom forskning, vetenskap, kultur och konst. Nu behöver jag inte alltid själv stå i rampljuset. Det är skönt och det trivs jag verkligen med. Anders Walls stiftelser förvaltar ett enormt kapital och bidrar stort till viktiga strategiska satsningar inom forskning, som på samma gång ger möjligheter för människor att växa. Cecilia Wikström kan inte nog understryka hur meningsfullt och viktigt arbetet som stiftelsedirektör känns. – Men jag har hela tiden varit verksam som präst vid sidan om alla mina uppdrag. Att vara präst är det största förtroendet som livet har givit mig. Det är jag tills jag dör. Jag kommer alltid att stå på människans sida och vill göra allt jag kan för att bidra med hopp och tro. Cecilia ler tacksamt mot livet och livet ler tillbaka, också i det privata sammanhanget. Två fina söner har hon, nu vuxna. Kärleken finns där. Han heter Giorgos och bor i Grekland. De lever som särbos i varsitt land

sedan fem år tillbaka. Det funkar. Hon liknar sin och Giorgos relation vid två kraftfulla träd som står vid varandras sida, där båda har plats att växa fritt utan att något av dem hamnar i det andra trädets skugga. – Under hela första Coronaåret bodde vi i Uppsala tillsammans. Giorgos, som är en friluftsmänniska, vilket man verkligen inte kan beskylla mig för, hittade leder och natur i Uppland som jag inte visste om. Han lärde mig så mycket om Uppsala län. Vi gick genom Lunsen, där vi hittade en liten stuga som jag inte kände till. Vi fascinerades av Härjarö och vandrade flera etapper av Upplandsleden. Giorgos blev djupt imponerad av att allt är så väl ordnat på de uppländska lederna. Tänk att det finns ved som man får elda och fina grillplatser! Att alla leder är så välhållna. Jag blir så stolt över vilket fantastiskt land vi har. Sammanlagt gick vi säkert 20 mil. Tidigare har Cecilia varit gift med Jan-Erik Wikström, som då var landshövding i Uppsala Län och familjen bodde på Uppsala slott. Vänskapen står sig stark än i dag. – Han är mitt livs absolut viktigaste person. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. Han har gjort så mycket för mig. Han är den absolut enda

FÖDD

17 oktober 1965 i Övertorneå kommun. Växte upp i Kalix. BOR

I centrala Uppsala och har sommarhus på den grekiska halvön Pelion. ARBETAR SOM

Stiftelsedirektör i Kjell och Märta Beijers stiftelse och Anders Walls stiftelse, ordförande för Alva Myrdalcentrum vid Uppsala universitet, ordförande för EIPA (the European Institute of Public Administration i Maaestricht och Luxembourg), orförande för Elekta Foundation och styrelseledamot i Elekta AB och Integrum AB. Hon sitter även i Kungliga Bibliotekets styrelse. Cecilia Wikström är stiftelsedirektör i alla stiftelser där Anders Wall är ordförande. Hon har tidigare varit riksdagsledamot för Liberalerna 2002–2009 och varit verksam som Europaparlamentariker 2009–2019. Cecilia är den första svensken som blivit vald till ordförande för utskottsordförandekonferensen i Europaparlamentet, och därmed ansvarig för att leda all lagstiftning för alla 25 lagstiftande utskotten. Hon rankades som den 4:e mest inflytelserika ledamoten av de 753 ledamöterna. Hon har varit präst sedan 1994.

person jag vet som aldrig tänker på sig själv, utan alltid på andra. Vi pratar med varandra varje dag och vi har en djup förståelse för varandra. Han är min bästa vän. När vi skiljs åt sätter Cecilia Wikström på sig sina stora solglasögon och sin vackra kappa. Jag påpekar att hon glänser som en elegant Operastjärna. Hon skrattar. – Jo jag blir lite ”divig” när jag tar på mig världens coolaste ”solglajjor”. Men däremot slutade jag med högklackade skor när jag lämnade EU. Det var så himla skönt. Jag har ofta frågat mig själv för vem jag bar dessa konstiga skor. Inte var det då för mig själv. Varför föll jag för normen? I Bryssel var jag dessutom hos frisören hela tiden och tonade håret för att det skulle perfekt ut. Tre personer kunde jobba samtidigt som på ett löpande band. Det gick snabbt som attan. Det var ett högt tempo i Bryssel. Nu har jag helt slutat färga håret. Det är en slags frihet som jag gillar mer än jag kunde ana. Frihet har blivit viktigare och viktigare för mig med åren. En person som har så många erfarenheter som Cecilia Wikström borde också ha en livsvisdom att dela med sig av. – Vilka visdomsord skulle du själv velat höra som ung, frågar jag? – Det blir bra hur det än blir. Se på dig själv med lite mer ömhet. Sluta aldrig att längta. ”Du blir aldrig färdig och det är som det skall”, som Tranströmer skrev i en dikt. 4

2005 skrev Cecila Wikström en bok, När livet går sönder. Det är en bok om krishantering. Den 24 augusti 2022 kommer den ut i en ny reviderad och utökad upplaga med titeln, När krisen kommer – Att hantera det oväntade.

Får du också pengar tillbaka i höst? I höst delar vi ut 140 miljoner kronor i återbäring. Det beror på att våra kunder har tagit hand om sina saker och råkat ut för få skador under 2021. Vill du också bli kund i ett lokalt, kundägt bolag där vi tillsammans skapar trygghet och förverkligar drömmar? Välkommen du också! Läs mer på lansforsakringar.se

Det är en vacker byggnad som står färdig. Väl valda byggnadsdelar från en svunnen tid har varsamt omhändertagits och anpassats till ett ljust och luftigt koncept. Och de vackra fönsterbågarna av teak finns kvar, karakteristiskt för Uppsala stadshus.

Uppsala stadshus – en kombination av gammal och nytt av Gunilla Sthyr • foto: Stewen Quigley

Kvar finns också emaljkonstverket, det som konstfullt

täckte delar av det gamla stadshusets fasad. – Det var en önskan – och ett krav från högsta kommunledningen. Man har också varit väldigt tydlig med att vi ska bevara så mycket som möjligt av det som utmärkte den gamla byggnaden, säger projektledaren Anna Malmquist, som i mer än sju år arbetat med att planera och renovera Uppsala stadshus. Det har varit högsta prioritet att bevara material och strukturer så lång det varit möjligt, i tidstypiska inredningsdetaljer av marmor, teak och älvdalskvartsit, med högt kulturvärde som, förutom i nämnda fönsterbågar och emaljkonstverket på fasaderna, även finns i koppartak, spiraltrappor och vissa armaturer. – Det känns fantastiskt att det är färdigbyggt och att vi äntligen kan bjuda in uppsalaborna att ta del av sitt stadshus, säger Anna Malmquist. Att kliva in i stadshusets kärna, atriet, ger en extra dimension åt huset. Högt däruppe, öppnar sig ett gigantiskt glastak mot himlen, sammanfogat av en mängd prismor som tillsammans väger åtskilliga ton. Hur glastaket ska kunna putsas lämnar vi för ögonblicket och insuper istället den rymd som atriet ger.

Men det fanns vissa begränsningar berättar Anna Malmquist: – Ja, höjden på det nya stadshuset fick inte störa utsikten från Uppsala Konsert & Kongress, UKK, som ligger nära vid Vaksalatorg Det låter i mina öron sympatiskt, att kommunen tar hänsyn till omkringliggande byggnader, i tider då andra kommuner inte drar sig för att bygga så högt som möjligt. Det nybyggda gårdshuset inne i atriet har ett

hölje av transparent och vitmålad plåt, som ger det ett luftigt intryck, likt ett tårtpapper. Gårdshuset har fem våningar, medan resten av huset består av sju våningsplan, inklusive källare. Härinne, bakom skalskyddet, finns plats för närmare 1 800 personer och här jobbar man aktivitetsbaserat; det finns olika fokuszoner som anger om man befinner sig i en zon där man får prata eller om det ska vara tyst. Aktivitetsbaserat innebär att ingen har en egen arbetsplats, utan du väljer var du vill sitta utifrån de arbetsuppgifter du ska utföra och vem du ska samarbeta med. – Det är mycket lätt att hitta samarbetsmöjligheter i huset, vilket var ett av våra mål med renoveringen. Nu har vi samlat en stor del av vår administrativa personal från olika delar i kommunen, och vi räknar med mer samverkan och effektiviseringsvinster, säger Anna Malmquist. Varje huskropp har sin egen färg – det ska vara lätt att hitta i huset. Inredningen är också tänkt att spegla

Uppsalas flora; den ska passa ihop som ”blommor på en äng” enligt konceptet. Varje våningsplan har också en sorts växter som återkommer i flera inredningsdetaljer. Sammanlagt finns 55 konferensrum i entréplanets Konferenscenter och samtliga är uppkallade efter kända Uppsalaprofiler, hälften män och hälften kvinnor. Till exempel så går det bra att konferera i Gösta Knutssonsalen eller i Ellen Friessalen, hon som var den första kvinnan i Sverige som erhöll doktorsgraden, vilket skedde vid Uppsala universitet. Stadshuset ska vara ett hus för medborgarservice och

demokrati och kunna ta emot många besökare. Det innebär att man vill bidra till en god stadsmiljö och göra så lite negativt avtryck på miljön som möjligt. Därför har man tagit fram ett hållbarhetsprogram; som omfattar ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Det betyder bland annat att byggnaden ska vara energieffektiv och man har tagit noggrann hänsyn till

val av material både i stomme, fasad och inredning med tanke på miljöpåverkan under dess livscykel. Solceller på en yta av cirka 1000 kvadratmeter har installerats på stadshuset tak, vilket kommer att ge minst 100 MWh solel till fastigheten varje år. Man har även anlagt ett antal gröna tak med minst tio olika sorters gräs, örter och sedumväxter, till gagn för ökad biologisk mångfald och till nytta för insekter, såsom fjärilar och bin. Förutom ett hållbarhetsprogram så finns ett konst-

program för stadshuset. Anna Ehn på kulturförvaltningen i Uppsala kommun berättar: – Vi gör alltid ett konstprogram för konstnärliga gestaltningsuppdrag i kommunen, när det handlar om kommunala hus som byggs eller renoveras. Grunden för valet av konstnär till huset är dess historia och användning. Inför konstprojekten för stadshuset, fick fem konstnärer i uppdrag att komma in med förslag.

Teman de skulle utgå ifrån var: transparens, mötesplats, invånarna i centrum och demokrati. Tre av de tillfrågade konstnärerna valdes sedan ut för att utforma konstverk för stadshuset och det är dessa som besökarna nu kan ta del av i den publika delen av huset.

i huset. I stadshuset finns ju redan en äldre porträttsamling som berättar Uppsalas kommunalhistoria. Nu samspelar denna porträttsamling med dagens uppsalabor, genom att gestalta de människor som politikerna på porträtten representerar. Samaneh Reyhanis konstverk Gowar, som på persiska

Alexander Skats konstverk Individer är en serie

målade porträtt, som hänger precis innanför den norra entrén till stadshuset. Konstnären skapade sina målningar genom att först sätta upp en studio på Offkonsten! c/o stadsteatern och bjuda in uppsalabor, som han fotograferade. Därefter la han ihop ett antal av dessa foton till ett porträtt, som han målade av. Fotografierna blev underlag för fem olika målningar. Alexander Skats ville ha en bred skara människor för att på bästa sätt representera kommunens invånare och därmed lyfta uppsalabornas synlighet

betyder pärla eller skatt, står precis utanför stadshusets norra entré. Det består av en stor båge som kan symbolisera en mussla, gjord av tigerskinnsmarmor. Mitt i det öppna skalet ligger en pärla, guldskimrande till färgen och varm – som gjord för att sitta på och det är också meningen. Konstverket uppvisar demokrati, symboliskt som en pärla, vilken omsorgsfullt formats i sitt musselskal. Demokratin är en förutsättning för att vi alla ska ha rätten att forma vår egen innersta kärna. – När musslan öppnar sig, som här i konstverket, så

INDIVIDER, Alexander Skat

blir den sårbar – precis som demokratin. Pärlan kan symbolisera varje människas rätt till att ha och uttrycka egna åsikter och värderingar, en demokratisk rättighet, säger Anna Ehn. Gunilla Sambergs konstverk UPPsåt är en tredelad

gestaltning med undertitlarna Anslag, Hembygd och Avtryck. Anslag utgörs av ett tjugotal skyltar av aluminium som placerats på luftintagstornet på stadshuset södra sida. Det kan liknas vid ett slags kylskåpspoesi av olika citat med kopplingar till demokratibegreppet: ” I have a dream” (Martin Luther King) eller ”Den som är stark måste också vara snäll” (Bamse). Några steg därifrån finns en sittkant av röd granit. Där återfinns en annan del av Gunilla Sambergs konstverk: Avtryck, som består av skor gjutna i metall, placerade på sittkanten och med ett citat som lyder:

AVTRYCK, Gunilla Samberg

GOWHAR, Samaneh Reyhani

ATT STAPLA EN LINJE, Mourad Kouris

”Måste pröva att gå i dina skor”. Citatet lär komma från Nordamerikas urbefolkning och kan översättas med hur viktigt det är att kunna känna empati med andra människor. I detta sammanhang handlar det framför allt om att förstå en människas behov för att kunna ge rätt service till människorna i kommunen. Det allra senaste uppdraget gick till Mourad Kouris

och konstverket Att stapla en linje, som står utanför den södra entrén. Det är ett minnesmärke över Uppsala kommuns mångåriga vänortsarbete, som inleddes efter andra världskriget för att värna det nordiska samarbetet. Under senare tid har ytterligare städer lagts till som vänorter. Idag har Uppsala kommun vänortsavtal med sju städer: Baerum i Norge, Daejeon i Sydkorea, Frederiksberg i Danmark, Hafnarfjördur på Island, Minneapolis i USA, Tartu i Estland samt Tavastehus i Finland. Syftet med vänorter är att hitta konkreta samarbetsprojekt som ska stärka fredsprocesser, demokrati och kulturutbyten mellan länderna. Mourad Kouris konstverk är sju, till synes vanliga betonghinder, staplade i par ovanpå varandra med den sjunde översta lite på snedden. Betongelementen är placerade vid sidan av entrén och ska ses som beviset på att det är öppen för alla och envar att kliva in i stadshuset, en demokratisk rättighet.

Konst för alla, hela hösten! ÖPPNA DÖRRAR 27 augusti–11 september Utomhusutställning i Hospitalsparken

ANSLAG, Gunilla Samberg

Att, å andra sidan, ställa ut betonghinder betyder att människor stängs ute från en byggnad eller från ett land. – Detta verk har blivit obehagligt aktuellt idag. Att värna demokratin behöver göras varje dag och att vidmakthålla vänskapsband med andra länder likaså. Att fritt få resa var så sent som under pandemin plötsligt inte längre en självklarhet, vilket gör Kouris konstnärliga gestaltning än mer aktuell, säger Anna Ehn. 4

FAKTA 1957 höll Uppsala kommun en arkitekttävling för att bygga det nya stadshuset. Vinnare blev bröderna Erik och Tore Ahlséns förslag Fröjas sal, en byggnad i sex våningar med en innegård. År 1964 stod stadshuset klart – men bara byggt till hälften, eftersom kostnaderna skenade iväg. Frågan om att bygga klart stadshuset har tagits upp flera gånger under åren. 2018 påbörjades ombyggnaden av stadshuset och det stod klart hösten 2021. Arkitekter bakom ombyggnaden är Henning Larsen Architects. Bakom inredningen står Indicum inredningsarkitekter.

Åsa Cederqvist • Eva Högberg • Sara Kallioinen Lundgren Jonas Kjellgren • Éva Mag • Anders Rönnlund • Tobias Sjöberg Elin Sundström • Nina Svensson • Johan Thurfjell Dessutom öppna ateljéer i Hospitalet 3 september. Visningar, performance, samtal mm under hela utställningen. Ulleråkersvägen 40, Uppsala Med stöd av Uppsala kommun, Region Uppsala, Studiefrämjandet och Folkrörelsernas Konstfrämjande.

Eric Magassa, Horisont Hospitalet 2021, foto: Stewen Q

VISNINGAR PERSBO SKULPTURPARK 19 juni, 7 augusti, 21 augusti, 18 september, 16 oktober Visningar kl 14.00 av skulpturparken vid Fredrik Strids ateljé i Månkarbo. Mer information och anmälan på hemsidan.

Ca 10 000 kvadratmeter har byggts om och 16 000 kvadratmeter har byggts till. Nu kan stadshuset inrymma upp till 1 800 människor. Kostnaden för renovering och utbyggnad uppgår till drygt en miljard kronor.

I samarbete med Fredrik Strid och Tierps kommun.

UPPSALA STADSHUS – VINNARE AV ÅRETS BYGGE 2022 Tidningen Byggindustrins motivering till priset lyder: "Vinnaren av Årets Bygge 2022 är ett stort och utmanande projekt med många intressenter. Alla inblandade har haft projektets bästa i fokus, jobbat nära varandra och inte varit rädda för att prova nya lösningar sida vid sida med beprövad teknik. Projektet visar att det är fullt möjligt att utgå från det vi redan har, samtidigt som det kan kompletteras med helt nya lokaler. Nära noll energi har uppnåtts i ett 60 år gammalt hus. Stort grattis till Uppsala stadshus, totalvinnare av Årets bygge 2022!"

KONSTFESTIVAL 18–20 november Samtidskonst i Gottsunda Centrum En helg då vi fyller centrum med konst, workshoppar, konstnärsmöten mm. Mer information kommer. I samarbete med Kulturpunkten, Gottsunda Dans & Teater och Konstjord med stöd av Kulturrådet. 59

För mer information: www.uppland.konstframjandet.se

En pianofestival i värmländska Kil 1994 blev livsavgörande för den ukrainska pianisten Natalya Pasichnyk. Hon träffade sin blivande make Fredrik och flyttade till Sverige. År 2000 tilldelades hon Anders Walls Girestastipendium, som blev startskottet för en framgångsrik internationell karriär. Men när Ryssland angrep Ukraina förflyttades Natalyas fokus till vad hon som kulturarbetare kan göra för att stötta sitt krigsdrabbade hemland.

Natalya Pasichnyk konsertpianist och kulturaktivist till stöd för Ukraina av Cari Hildebrand • foto: Stewen Quigley

Sedan Rysslands invasion av Ukraina den

24 februari har den svensk-ukrainska konsertpianisten Natalya Pasichnyk inte haft en lugn stund. Utöver den ständiga oron för släkt och vänner i Ukraina upptas tillvaron av otaliga framträdanden och engagemang med anledning av kriget – TV- och radioprogram, debattartiklar, panelsamtal, stödkonserter, biståndsarbete m.m. I Uppsala kunde vi nyligen se henne i universitetsaulan som pianosolist tillsammans med Kyiv Soloists, stråkensemblen som var på turné när kriget startade och som nu fortsätter resa runt i Europa och ger konserter till stöd för sitt hemland. – Senast vi spelade tillsammans var i höstas i Mariupol, berättar Natalya. Vi gav en konsert på just den teatern som blev ännu ett bevis på Rysslands

brutalitet när den bombades sönder och samman, trots att hundratals civila sökt skydd i källaren och man med stora bokstäver målat ordet ”barn” utanför. Men Natalyas kamp började redan 2014, när Ryssland ockuperade Krim och Donbass i östra Ukraina. Hon insåg att hon inte kunde fortsätta resa

runt i världen och ge konserter som om inget hade hänt. Sedan dess har hon arbetat oförtröttligt för att lyfta fram den ukrainska kulturen i Sverige. – Då kände jag mig som en ropandes röst i öknen, säger hon. Intresset för ukrainsk kultur var minst sagt ljumt. Det var som om man även här i landet såg på Ukraina genom den ryska propagandan. Vi fanns inte. Nu är det plötsligt ett enormt intresse. Jag önskar bara att priset för det inte behövde vara den ofattbara tragedi som just nu utspelar sig i mitt hemland.

Natalya Pasichnyk är grundare av Ukrainska Institutet i Sverige och har som dess direktor arrangerat såväl den första ukrainska musikfestivalen som den första ukrainska filmfestivalen i Sverige plus en bokmässa, en animationsfestival och mycket annat. 2014 gav hon ut skivan Consolation – Hidden Treasures of the Ukrainian Soul (BIS Records) med musik av ukrainska tonsättare, där ytterligare tre Girestastipendiater medverkar: cellisten Jakob Koranyi, klarinettisten Emil Jonason och barytonen Luthando Qave. Projektet resulterade även i dokumentärfilmen Ukrainsk rapsodi, som nyligen visades i SVT:s Kulturstudion och ännu kan ses på SVT Play. Natalya sitter sedan många år i juryn för den

prestigefulla internationella Horowitz-tävlingen i Kiev, där hon dessutom delar ut ett eget pris till unga ukrainska pianotalanger. – Att få Girestastipendiet betydde oerhört mycket för mig i början av karriären och det är alltid härligt att spela i kyrkan inför den musikkunniga publiken. Mitt sätt att tacka Anders Wall för allt stöd jag fått, såväl ekonomiskt som moraliskt, är att i min tur hjälpa unga talanger framåt. Den 2 juli kan man höra två av dem, Hanna Kozyak från Kiev och Amelie Ploshko från Lviv, i en gemensam konsert i Västerlövsta kyrka i Heby med Natalya själv som publikens ledsagare genom repertoaren. 4 Natalya Pasichnyk. Foto: Diana Domin

Vill du stödja Ukrainska Institutets volontärarbete? Mot bakgrund av Rysslands aggression och den fruktansvärda situation många människor befinner sig i, har Ukrainska Institutet i Sverige startat en volontär-organisation för att bidra med humanitär hjälp. Lastbilar avgår regelbundet med skyddsutrustning, mediciner och medicinsk utrustning, livsmedel med lång hållbarhet och andra produkter som efterfrågas. I samarbete med lokala partners kan hjälpen nå ändå fram till fronten, där den behövs som mest.

UKRAINSKA INSTITUTET I SVERIGE Bank: Swedbank Bankgiro: 109-9316 Swish: 123 098 82 12 IBAN: SE5480000832799249918781 BIC: SWEDSESS Ange ”UkrAid” som meddelande.

Bild från Kievförorten Butja 6 april. Foto: Felipe Dana/AP/TT

Hur ska vi nu arbeta för freden? av

Det var en historisk dag i maj, och märklig. Regeringen hade just sagt att Sverige denna dag hade bestämt att begära inträde i försvarsalliansen Nato. Denna dag råkade också vara Elin Wägners födelsedag. För 140 år sedan kom hon till jorden, bland äppelblom och gullvivor. Detta med Nato hade Elin inte gillat. Före den 24 februari i år hade jag inte gjort det heller. Då var det ingen som trodde att Rysslands president skulle rusta hundratusen man, angripa ett fredligt sinnat grannland och starta ett storskaligt krig, komplett med alla gammeldags vidrigheter: mord på civila, våldtäkter, plundring. När det otänkbara hade skett i Ukraina måste också Sverige inrätta sig efter det otänkbara. Många undrar lite hjälplöst: hur ska vi nu arbeta för freden? Samma frågor ställde Elin Wägner och hennes vänner på trettiotalet. Och de kom till helt olika slutsatser. Elin Wägner blev fredsaktivist i kampen för demokratin, under första världkriget. När kriget bröt ut kom rösträttsrörelsen av sig. Till alla argument mot kvinnornas sak kunde

Ulrika Knutson

männen nu lägga kriget. "Vad som behövs i svensk politik i allvarstid är inte mer kvinnor utan mer män!", sa Rudolf Kjellén i en riksdagsdebatt. Han var konservativ professor i statsvetenskap, och avskydde tanken på kvinnors rösträtt. Pacifister var illa sedda. Det struntade Elin Wägner i. Hon tycker att de neutrala svenskarna är arroganta i fredsfrågan. Ett litet land kan lätt förlora sin frihet när stormakterna bråkar. Hon skriver till Ellen Key: "Jag sörjer över att svenskarna är så bakom, har så litet patos, så lite entusiasm. Och vi är som ett godståg med sekunda kol. Jag känner mig som ett litet stycke kol som brinner upp i ångpannan utan att tåget går fortare för det." Hon skriver sin första stora fredsroman, Släkten Jerneploogs framgång. Den utspelar sig i lilla Gustavsfors, som påminner om Gustav V:s Sverige. Romanen förenklar inget, serverar inget käckt fredsbudskap. Även kvinnorna grälar inbördes, och är inte bättre än männen. Men det är deras ansvar som mödrar att verka för freden, trots allt. Sin egen bild av kriget får Elin 1919, när hon

kommer till Wien i Österrike. Hon reser som volontär för svenska Rädda Barnen, som hon just har varit med och startat. Nöden i Wien ger henne material för många böcker. Hon glömmer det aldrig. Hon skriver hem till sin hushållerska Linnéa: – Alla ha det svårt, idag träffade jag en lärarinna som bara var skinn och ben. Tänk dig att bara ha 5000 kronor om året och ett par kängor kosta 1000 kr. Hon sade att hennes kolleger inte har skor att gå till skolan med. Och medan de är så fattiga är vi så rika. Det är hemskt. Chocken bestod inte minst i att se ett tidigare välmående land upplöst. Imperiet Österrike-Ungern tillhör ju krigets förlorare. Huvudstaden Wien är utarmad, och blir också centrum för en flyktingkatastrof, när 160 000 judar flyr från sina hem i Galizien i östra Polen. "Östjudarnas" ankomst till Wien leder snart till rasistiska protester. Med olust ser Elin en stor demonstration dra gatorna fram, med talkörer som ropar: "Ut med judarna ", "Allt är judarnas fel". De följande åren reser hon mycket i Tyskland och Österrike, hon umgås med kväkare och fredsarbetare på kontinenten. Hon är engagerad i alla politiska strävanden för att ena Europa. Aldrig mera krig! Elin Wägners feminism är alltid kopplad till hennes radikalpacifism. Redan på tjugotalet skriver hon om Gandhis icke-våldsprincip. På trettiotiotalet leder hennes orubbliga hållning till konflikt inom kvinnornas fredsrörelse. Hitler rustar i Tyskland och Stalin i Ryssland. Elin lider när pacifisterna anklagas för att spela Hitler i händerna. 1935 tar Wägner och hennes vänner i Fogelstadgruppen initiativ till kampanjen Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget. De ville att Sverige kraftigt skulle banta sitt försvar, men nöjde sig inte med det. De ville också att kvinnor och barn skulle bojkotta civilförsvaret, vägra bära gasmask, vägra gå ner i skyddsrummen. Kvinnorna skulle vara beredda att offra livet för freden, precis som männen var beredda att offra livet på slagfältet, för nationen. Detta var oerhörda krav. Det är lätt att instämma i

Lydia Wahlströms kritik: ”En vacker gest att säga att man inte ska använda skyddsrum vid ett gasanfall. Men martyrskap ska inte sökas. Det ska komma som en nåd. Hur ska mödrar med småbarn kunna lova att inte skydda sina barn?” Nej, det är faktiskt svårt att förstå hur Elin Wägner och hennes vänner tänkte. Här är det de som är arroganta. Elin Wägner hatade Hitler, men var pacifist ändå, med tungt hjärta. Hon är tidigt medveten om hotet mot judarna. 1938 hjälper hon judiska vänner i Wien att fly till Sverige. Hon är upprörd över att hennes exmake John Landquist hyllar Hitler i sina ledarartiklar i Aftonbladet. Dessutom har Landquist varit i offentligt gräl med deras gemensamme vän, förläggaren Tor Bonnier, som är jude. Elin skriver till John i förtvivlan: "Man ska väl inte utan tvingande skäl bli ovänner med judar NU, när det är så modernt att kasta sig över dem – och de är ömtåliga som ägg. Förresten är vi alla ömtåliga som ägg. Man är ett ägg bland ägg." Vid det laget fruktar alla ett storkrig i Europa. Allt fler av Elin Wägners goda vänner överger radikal-

Andra världskriget. Köln förstört efter bombardemang.

pacifismen, paret Axel och Signe Höjer, Barbro Alving och Amelie Posse. Det var just författaren Amelie Posse som inspirerat till Kvinnornas vapenlösa uppror. Hon bor i Tjeckoslovakien, där Hitlers skugga faller över landet. Amelie Posse har ändrat sig: fredsduvor hjälper inte mot diktaturen. I ett brev till Elin Wägner skiljer hon mellan fred på kort sikt och på lång sikt. Europa måste försvara sig mot Hitler, men arbeta outtröttligt för freden på lång sikt. Elin Wägner lyssnar, men rubbas inte i sin övertygelse. Inte förrän 1946. Då har hon insett omfattningen av Hitlers totala krig. Hon har sett koncentrationslägren öppnas och förstått innebörden av Förintelsen, mordet på Europas judar. Bedrövad skriver hon till vännen Emilia Fogelklou: ”Vi hade ändå räknat med att det finns vissa gränser som människan inte kan överskrida. Ett folk skulle väl inte kunna ge sig på att utrota ett helt folk?” För första gången prövar hon självkritiskt sin radikala pacifism. Har hon ”liksom predikat en tro som

inte höll? Hade jag rört mig med postulat som lurat både mig själv och andra. Då sov jag inte om natten.” Andra världskrigets brott mot mänskligheten knäckte Elin Wägners ensidiga tro på radikalpacifismen, men inte hennes tro på fredsarbetets nödvändighet. Men de sista åren av sitt liv intog hon en mer ödmjuk hållning – till människans skröplighet och till verkligheten. När vi nu själva i vår ljuva försommartid ser molnen skockas vill jag hedra Elin Wägners mogna hållning. Låt oss begrunda några rader ur ett av hennes brev till Ellen Key för länge sedan. Så här skrev Elin Wägner: ”Jag är pessimistisk allra innerst, men jag har märkt att när förtvivlan når en viss punkt är det lätt att falla över i, om inte optimism, så en halvt trotsig halvt hoppfull handlingskraft. Man står inte ut med att göra ingenting." I Nato eller utanför Nato, måste vi hitta vägar att arbeta för freden. 4

När jag träffar Gloria Tapia på Uppsala stadsteater, så har pjäsen Älskad, Saknad premiär samma kväll. Vi sitter vid scenkanten medan ljusteknikern finjusterar det sista. Scenen är så fin. Här ska sju autentiska intervjuer med personer som mist någon nära ta form genom en dramatisering av Malin Lagerlöf. Gloria Tapia spelar Valentina som har mist sin man. Det handlar om när tillvaron obarmhärtigt vänds upp och ner, men också om när det första skrattet trots allt kommer en dag. Uppslitande och trösterikt.

Gloria Tapia Så är det – teater berör. Gloria har ett starkt minne från då hon var liten, när de fick se en teaterpjäs i skolan. Hon kommer inte alls ihåg vad pjäsen handlade om, men fascinerades av att det inte var på riktigt. Hon beskriver hur till exempel en eld skapades med ett rött fladdrande papper. I leken var det ofta rollspel. Gloria visste precis vad som skulle berättas och var den som sa vad alla skulle göra. Det var det där med den allvarsamma leken som hon drogs till, säger hon. En fritidspedagog såg Glorias intresse och bäddade för att utveckla det. När Gloria var 17 år spelade hon huvudrollen i filmen Agnes Cecilia – en sällsam historia, och det var då hon kände att det var skådespeleri hon måste göra, det var hennes dröm. Hon började i olika amatörgrupper, gick förberedande folkhögskola och började så småningom på scenskolan. Hennes CV avslöjar att hon arbetar med väldigt varierade projekt – det är film, TV, teater och radio. Det är olika arbetssätt, vilket är en styrka hos en skådespelare, menar Gloria, att kunna variera sina berättartekniker. Yrkesvalet har alltid Porträtt på Gloria Tapia, foto: Stewen Quigley

av Anna Jonson

känts rätt. När hon testade att läsa till översättare på Frescati längtade hon tillbaka till arbetet med roller och berättelser. – Jag höll på att dö när jag gick där i korridorerna! Så torrt, så fyrkantigt! Ett par år jobbade Gloria som fritidspedagog på en skola, liknande den som hon själv gick på när hon var liten – en skola med barn från hela världen. Hon berättar att det kändes fint att få jobba med barnen och startade förstås olika teater- och dansgrupper med dem, säger hon och skrattar hjärtligt. Men fast hon trivdes bra med barnen, så var själva skolmiljön tärande, och hon sökte sig återigen till skådespeleriet. Det är ungefär tolv år sedan och hon frilansar sedan dess inom de flesta medier och mellan olika teaterscener. I höstas hade Gloria engagemang på Riksteatern och Stockholms stadsteater, men de senaste åren har hon gjort en hel del på Uppsala stadsteater. – Jag älskar Uppsala stadsteater! Jag gör verkligen det, och den känns som min hemmascen. Publiken kommer, folk vill se teater i Uppsala, och själva teatern

ÄLSKAD, SAKNAD. Foto: Sören Vilks

FARLIGA FÖRBINDELSER. Foto: Micke Sandström

är lagom stor. Den känns personlig, fortsätter Gloria entusiastiskt. Jag tycker att Petra Brylander är en fantastisk chef och all personal är så himla bra på det dom gör. Det finns en arbetsglädje och trygghet på teatern, som jag inte upplever någon annanstans, säger Gloria med värme. Gloria trivs ändå med att kunna välja mellan olika skådespelarprojekt. Hon gillar känslan att bli ”castad” för en roll som man tycker passar just henne, men möjligheten att kunna tacka nej om det inte känns rätt är väldigt viktig. Så lätt att säga när det går bra och man har jobb, kontrar hon, och beskriver hur fort självförtroendet kan svänga och man känner sig sämst. – Då är det viktigt med stöttande kollegor, som vet att det inte stämmer och får en banan igen. ”Du får inte säga så! Det är en hård bransch och det har ingenting med dig att göra!” Apropå musikteaterföreställningen Bra där!, så är det något som Gloria gärna vill berätta om. Den utspelar sig i Uppsala och Stockholm och skildrar hur det är att växa upp i utsatta stadsdelar. Gloria spelar mamman till dels en son som skjutits till döds i ett gängbråk, och dels en son som gör en – destruktiv – kometkarriär på raphimlen i Sverige. Hon är själv uppvuxen i Sollentuna med folk från hela världen och menar att hon i teatern har gjort en klassresa. När hon började på scenskolan, så var hon tvungen att lära sig ”bra” svenska och någonstans där arbetade hon bort sin latinamerikanska sida, för att det inte fanns utrymme för den då. Men idag är det guld värt, förklarar Gloria med eftertryck, att hon är från en förort och från Sydamerika. Så det är en speciell resa

BRA DÄR! Foto: Sören Vilks

hon har gjort under sin karriär: från att putsa bort ”orten-tjejen” till att helt plötsligt vara attraktiv som just sådan i salongerna. – Jag började nästan gråta, när jag läste vilken entré som jag skulle ha i Bra där!. I min vildaste fantasi hade jag aldrig trott att jag skulle få göra en entré med salsa på en stor scen på en institution, utropar Gloria glatt och fortsätter: den erfarenheten är fantastisk för mig! När det här magasinet landar nytryckt på releasen den 16 juni har Älskad, saknad haft sin premiär och tre föreställningar. Gloria var förväntansfull och redo att möta publiken när vi träffades och vi får hoppas att det blev succé. Föreställningarna fortsätter i höst – se den då, vi behöver öva oss på sorg, för att komma vidare på ett bra sätt den dagen vi drabbas. Det är livet. Älskad, saknad berör och tröstar oss i ännu en av de allvarsamma lekar, som Gloria Tapia är en del av. 4 LORANGA. Foto: Micke Sandström

Kultur med spets och bredd i hela länet. 74

Läs mer på regionuppsala.se

Just nu flyttar vi in i en ny större anläggning på Palmbladsgatan 7. Varför? Vi vill ha rum för expansion men främst för att kunna träffas mer runt produkter, papper, budskap, form och smarta system. Runt kommunikation. Träffas för att klämma på affischer, böcker, broschyrer, inbjudningar, visitkort, utbildningsmaterial och mycket mer. Plats för nya medarbetare, nya kunder och massor av nya idéer.

kph.se 75

Giftigt drama går igen en kuslig kriminalfars på Uppsala stadsteater av Anna Jonson • foto: Sören Vilks

Gå in på YouTube och sök på "Bakom kulisserna på fotograferingen till Arsenik & gamla spetsar" – då får man verkligen känslan av hur rätt det känns med Pia Johansson och Anna Carlsson i rollerna som de två gamla systrarna Martha och Abby i denna rysliga klassiker av Joseph Kesselring. De slår an den härligt råa och men hjärtliga klangen i sin humor, som jag tror – utan att ännu har sett denna version – kommer att lyfta farsen till något oförglömligt roligt. Fast jag var liten, så har jag tydliga minnen av den svartvita filmen från 40-talet med Cary Grant, Priscilla Lane och Josephine Hull i huvudrollerna. Läskigt och roligt på en gång. Och det är verkligen en dråplig historia med systrarna, som har en ovanlig hobby: De inackorderar ensamma äldre män i sitt stora pampiga hus i Brooklyn, för att sedan ta livet av dem med arsenik – av ren barmhärtighet. Det är ju synd om de ensamma stackarna! I huset bor också systersonen Teddy, som tror att han är Theodore Roosevelt, och som hjälper till att begrava karlarna i källaren. När Teddys bror Mortimer kommer på besök upptäcker han av en ren slump ett av de rara tanternas offer. Kris och panik! Inget blir enklare av att den tredje brodern, med sitt trasiga förflutna, plötsligt dyker upp. Philip Zandén regisserar pjäsen, som rymmer teman som arv, miljö och psykopati. Arsenik och gamla spetsar är rapp och rolig, men också dov och stundtals kuslig – å ena sidan en farsartad thriller, å andra en melodram. Pjäsen fick skjutas upp från våren 2021, men tar nya tag med premiär 15 oktober 2022. Det ser jag fram emot! 4 Vid fototillfället medverkade skådespelare som inte finns med i nypremiären, men kvar från den ursprungliga ensemblen är förstås Pia Johansson och Anna Carlsson samt även Henrik Johansson (n.t.v) och Linda Kulle (n.t.h).

KONSTEN ATT FALLA

av Magnus Alkarp

BUSTER KEATON BELÄGET OVANFÖR Sunset Boulevard, i den del av Beverly Hills som kallas "Hollywood Knob Hill", reser det sig ett spektakulärt drömhus. Till skillnad från de andra husen här omkring är det inget vräkigt Beverly Hills-kitsch, snarare påminner det om en italiensk renässansvilla direkt hämtad från den venetianska landsbygden. När huset stod klart för inflyttning 1925, stod där ett elegant hus bestående av tjugo rum – däribland en biograf – allt omgivet av påkostade väggmålningar och öppna eldstäder. På sydsidan fanns en böljande trädgård med fågelhus, bäckar och dammar. En trappa med exakt sextio trappsteg, ledde ner till en arton meter lång simbassäng i romansk stil, flankerad av statyer och gästhus. År 1949 flyttade det brittiska skådespelarparet James och Pamela Mason in. En dag fick James för sig att undersöka ett redskapsskjul som låg i änden av ett trädgårdsprång. När hans ögon hade vant sig vid mörkret, upptäckte han ett stort kassaskåp i skjulets inre. I skåpet stod ett femtiotal filmrullar prydligt uppradade. Mason drog efter andan när han förstod hur allt hängde samman. Filmerna var originalen till några av filmhistoriens mest beundrade och älskade verk, försvunna sedan decennier. En gång i tiden hade det anspråkslösa lilla redskapsskjulet varit den förre ägarens privata klipprum. Han hade inte lämnat det frivilligt. Mason störtade genast i väg för att ringa till honom.

VID FÖRSTA ÖGONKASTET JAG MINNS INTE när Buster Keaton trillade in i mitt hjärta, men jag vet att det var kärlek vid det första ögonkastet. Ingen skugga över de andra stumfilmskomikerna, men det här var komedi av någon som tog både mig och komedin på allvar.

Det var aldrig fråga om vem som var ”bäst”. Chaplin var strålande på sitt sätt, Keaton på sitt, men jag blev egentligen bara berörd av Keaton. Hur mycket man än älskar den eller den Chaplinfilmen kan hans vädjan om sympati kännas påträngande och uttrycken alldeles för sentimentala och beräknande. Idag handlar min fascination över Keaton om påhittigheten, perfektionen och det gedigna hantverk som man bara möter hos de verkligt stora konstnärerna. De som får allt att verka så enkelt. Det handlar också om den professionella integriteten – modet att följa sin musa, att släppa projekt som drar åt fel håll eller för att man vågar att erkänna att man inte längre har förmågan eller kraften att genomföra dem. Hur väl en människa tar ett fall avspeglas ofta i hur väl samma person betraktar sina framgångar. Den som ser sin berömmelse som en självklar sak och vägen dit som en rad av segrar i ett evigt nollsummespel, kommer inte förstå någonting när de väl faller, än mindre hur man reser sig upp igen. Omärkligt försvinner de in i anonymiteten. Även om många menar att det var precis vad som hände Buster Keaton, kan inget vara längre från sanningen.

DEN POJKEN HAR EN FRAMTID… BUSTER KEATON gjorde sin scendebut den 17 oktober 1900 på Dockstaders teater i Wilmington, Delaware. Han hade just fyllt fem och gjorde entré som en minikopia av sin far. Numret byggde på ett enkelt tema: Pappa Joe äntrade scenen i akt och mening att visa publiken hur barn skulle uppfostras, medan Busters enda uppdrag var att visa att han inte tänkte låta sig uppfostras. Publiken älskade vad de såg, men mitt i uppfostringsscenen råkade Joe knuffa ner Buster i orkesterdiket

så att notställ och cymbaler yrde. Det såg så brutalt ut att den annars så förhärdade publiken tystnade. Men så rörde det på sig där nere. Pojken reste sig upp, klättrade tillbaka upp på scenen, borstade dammet från sina kläder, vände sig till musikerna och sa: "Hemskt ledsen, grabbar.” Sedan gick han loss på sin far med en sopkvast. ”Den pojken har en framtid”, konstaterade New York Times recensent. ETT HALVÅR EFTER debuten och ännu inte sex år fyllda, var Buster stjärnan i en bejublad show där utbrytarkungen Harry Houdini slog publiken med häpnad och familjen Keaton bjöd på vild och halsbrytande höghastighetskomedi, korad till ”Den brutalaste showen någonsin”. VAUDEVILLESCENEN var en magisk värld, befolkad av kringresande estradörer, musiker, utbrytarkungar, tankeläsare, komiker, dansare, sångare, balanskonstnärer och hundar som kunde räkna. Långt senare i livet, när världen blev mörk och obegriplig, skulle han ständigt återvända till minnet av den. Här lärde

han sig alla de färdigheter som han skulle använda under hela sitt liv: hur man gör storslagna entréer och sortier, hur man hjälper en medspelare som har en dålig dag, hur man får hela huset att vibrera av förväntan. Och här lärde han sig konsten att falla. Inkomsterna blev snart hisnande, men publiken hade blivit alltmer kräsen och för varje ny turné tvingades de att överträffa sig själva. Turnerandet började att slita på dem. Joe Keaton började att dricka innan föreställningarna och snart vägrade Buster att uppträda med honom. Buster var gammal nog att gå vidare i livet, och han styrde kosan mot New York och Broadway.

MOT BROADWAY... EGENTLIGEN VAR DRÖMMEN om Broadway lika tom som alla andra drömmar, de som man förr eller senare vaknar upp ur under skiftande grad av förtvivlan. Tusentals unga artister hade gjort den resan före honom, men talangerna var många och konkurrensen mördande. Med Buster var det annorlunda. Han var bara 21 år

gammal, men till skillnad från sina jämnåriga var han redan teaterveteran. Det är bara att räkna: två till sex föreställningar om dagen, sex dagar i veckan, nio månader om året i 17 år – med sig i bagaget på vägen till Broadway hade Buster Keaton en smått oöverträffad rutin. Han fick en roll på Broadway, men en vecka innan repetitionsstart skulle hans liv ta en helt annan riktning. På Times Square mötte han en gammal bekant som var i färd med att spela in en ny film. Roscoe Arbuckle – en osedvanligt generös människa i en allt annat än generös bransch – frågade Keaton om han hade lust att medverka.

visuell, fysisk komedi svårt att förklara i ord, men från det ögonblicket är det omöjligt att slita blicken från honom. Dundersuccén med The Butcher Boy innebar början på ett bejublat samarbete mellan Keaton och Arbuckle som skulle resultera i hela fjorton filmer. Keaton hade omedelbart blivit intresserad av filmen som uttrycksmedel och ville lära sig filmskapandet från grunden. Han såg sig själv som Arbuckles lärling, men i takt med framgångarna fick han ta allt större plats. Två år senare tyckte Arbuckle att han var fullärd, och snart hade Keaton en egen filmstudio, mitt i hjärtat av Hollywood.

DÅ VÄRLDEN VAR VÅR THE BUTCHER BOY ROSCOE ARBUCKLES FILM The butcher boy hade varit ytterligare en i raden av fullkomligt hjärndöda komedier ämnade för en alarmerande lättroad publik – om det inte hade varit för vad som händer lite drygt sex minuter in i filmen. Det hela utspelas i en livsmedelsbutik – en plats full med mjölpåsar och sirap – och just när Arbuckle har gjort det tydligt att det här kommer att bli en osedvanligt kladdig historia, skrider en ung man in i butiken. Utan att göra mycket väsen av sig, stannar han lugnt upp och börjar inspektera några sopkvastar. Vad som händer därefter är, som alltid när det handlar om

BUSTER KEATONS STUDIO var belägen i kvarteret runt Lillian Way och Eleanor Street, i det som en gång i tiden låg mitt i Drömfabriken. Mellan åren 1920 och 1928 gjorde Keaton 19 kortfilmer och 12 långfilmer här, alla med sin distinkta stil – olikt allt från vad som tidigare setts på bioduken. Han samlade ett veritabelt ”Dreamteam” omkring sig och tillsammans med dem satte han genast i gång med att förvandla både Hollywood och komedin i grunden. Borta var pajkastningen, rumporna, grimaserna och de rasistiska skämten. Även om samtida röster gärna vill ge sken av att alla dessa filmer tillkom under ett kaotiskt men kreativt

glädjerus, följde arbetet principerna om logik och kontinuitet. Det var Keaton ensam om. I Arbuckles eller Chaplins kortfilmer kan vad som helst hända, vi skrattar, men vi förstår aldrig riktigt varför det händer. I Keatons filmer händer det saker hela tiden, men det finns alltid ett orsakssamband och finns det inget orsakssamband så händer katastroferna för att de helt enkelt kan hända. Allt som hände Buster, skulle – med lite otur – även kunna hända publiken. Det förutsatte i sig att hans rollgestalt var trovärdig.

Trots att Buster alltid ville väl tycktes hela tillvaron vara en enda lång serie med missöden. Satt han i en bil så gick den förr eller senare sönder, gladdes han åt solskenet började det att regna och hur hjälpsam han är var blev han i slutänden alltid jagad av polis. Och med ju större förundran och allvar han betraktade förödelsen omkring sig, desto fler skratt fick han. Hans uttrycksfulla ”stenansikte” blev därför ett viktigt karaktärsdrag. TEAMET HÄRJADE RUNT på Los Angeles gator och i citruslundarna runt West Hollywood. Arbetstempot var hisnande, dagarna blev långa och när arbetsdagen väl var över, for Keaton hem till den italienska villan, åt middag med familjen och gick sedan in i sitt skjul där han ägnade en god bit av natten åt att klippa ihop dagens scener. Det var en lycklig tid. Men sommaren 1927 började orosmolnen samlas över Hollywood.

STEAMBOAT BILL JR. ALLA STUMFILMSKOMIKER hade utvecklat sina karaktärer noga. Harold Lloyds yngling var en renodlat kommersiell skapelse och Harry Langdons stillsamma väsen var i huvudsak utvecklad av hans regissörer. Chaplin och Keaton hade låtit sina karaktärer mogna fram. Bägge utgick från den dramatiska principen att allt komiskt berättande går ut på att placera en helt vanlig människa i en ovanlig situation, alternativt en ovanlig människa i en vanlig situation. Chaplin valde det senare, Keaton oftast det förra. Den stora skillnaden var att Chaplins översminkade lille luffare i sin Derbyhatt, mustasch och bambukäpp visserligen kunde vara hur älskvärd som helst, men att han var trots allt en arbetsskygg småfifflare som inte drog sig för att luras och stjäla. Buster stal inte, han blev bestulen. Och aldrig var han så olycklig som när han just fått sparken.

I SLUTET AV juni 1927 for Buster Keaton och hans team upp till Sacramento för att spela in filmen Steamboat Bill jr. Just där floderna Sacramento och American flyter samman lät de bygga en tre kvarter stor kulisstad, med ångbåtsbrygga och hamn. Filmens klimax utspelas under en orkan och det är just under orkanen – framkallad av fyra flygplansmotorer – som Keaton bjuder oss på en av hans mest bejublade scener. Omtumlad och förvirrad hamnar han framför en husgavel som plötsligt faller över honom – man tror att han ska slå ihjäl sig, men Keaton är smartare än så. Scenen spelades in söndagen den 4 september och det tekniska teamet hade arbetat hela helgen med att få husgaveln att falla på rätt plats. De var nervösa, Keaton hade bara fem centimeters spelrum på vardera sidan. Långt senare skulle Keaton erkänna att när han stod där och väntade, spelade det inte längre någon roll om han fick husgaveln i huvudet.

Dagen innan hade fått beskedet att hans studio skulle stängas. Ljudfilmen var här, och kostnaderna för att ljudisolera alla befintliga studios var enorma. Han erbjöds ett kontrakt för Metro-Goldwyn-Mayer. Villkoren var goda – om det inte hade varit för att han just förlorat sin konstnärliga frihet.

skära i klädkontot var dessutom en av Hollywoods värsta skilsmässor ett faktum. Nathalie och hennes advokater tjänade förmögenheter på skilsmässan, Buster förbjöds att sätta sin fot i sin italienska villa och det valv där han förvarade alla sina originalfilmer. Hon berövade till och med barnen deras efternamn. Buster Keaton började dricka och från den dagen liknar hans liv ett enda långt självmordsförsök.

DE MÖRKA ÅREN … TILL SKILLNAD FRÅN många andra stumfilmsstjärnor hade Keaton inga problem med ljudfilmen, hans röst var alldeles utmärkt. Problemet var att när han förlorade sin konstnärliga frihet, förlorade han samtidigt rätten att bestämma vad han skulle säga. Med ljudfilmens intåg började bolagen att anställa författare som skulle skriva lustigheter på löpande band. Problemet var att många av dem kom från radion och begrep därför inte hur något kunde vara roligt om det saknade roliga repliker. Chaplin och Keaton var rasande – film är ett visuellt medium, de ville inte säga roliga saker, de ville vara roliga. Deras protester tjänade inget till. Chaplin slutade att filma, men för Keatons del utvecklade det sig till en personlig och artistisk katastrof . När 1929 års börskrasch tvingade Nathalie Keaton-Talmadge att

KONSTEN ATT FALLA… FÅ HELNYKTERISTER har gjort en snabbare djupdykning ner i alkoholismen än Buster Keaton. Å andra sidan har få alkoholister gjort en snabbare resa tillbaka in i nykterheten. Efter att ha drabbats av delirium blev han tvångsintagen på ett mentalsjukhus där man satte honom i tvångströja. Men nu hade ju Keaton turnerat med utbrytarkungen Houdini i hela sitt liv, så han hade inga större problem med att slingra sig ur tvångströjan. Han rymde och irrade runt i Topanga Canyon tills han fann en bar. Han gick in, beställde två Manhattan, drack upp dem och lovade sedan alla i baren att sluta dricka för gott. Det löftet höll han livet ut. I maj 1940 och vid 45 års ålder gifte sig Buster

Keaton med den 24 år yngre dansaren Eleanor Norris. De hittade en gammal ranch på Sylvan Street i Woodland Hills. Det ligger bara en halvtimmas bilresa från den italienska villan och det är absolut ingen liten kåk, men kontrasterna kunde inte vara större. Här levde Buster och Eleanor Keaton i ett omvittnat varmt, lyckligt och kreativt äktenskap ända till den där februarimorgonen 1966. Morgonen då Buster inte vaknade.

THE END... BUSTER KEATON försvann aldrig. Han tyckte bara inte om vad Hollywood gjorde med komedin och återvände därför till sitt ursprung – till framträdandet inför levande publik. Eleanor växte snabbt in i rollen som Keatons motspelare och tillsammans gjorde de bejublade framträdanden i hela Europa, däribland på Cirque Medrano i Paris, där clowner från hela världen stod i kulisserna för att få en glimt av sin mästare. Den nya generationen filmskapare började att dyrka honom, och trots att han elegant undvek alla intellektuella diskussioner – eller kanske just därför – adopterades han av de intellektuella på ett sätt som Chaplin aldrig riktigt fick uppleva. Luis Buñuel, Salvador Dali, Samuel Beckett, Frans Kafka, Albert Camus och Jean Paul Sartre – vem kan önska sig en mer intellektuell beundrarskara? Framför allt var Keaton en älskad gäst i TV. Få andra filmstjärnor vågade uppträda i direktsänd underhållning, de hade inte lärt sig hantverket från grunden och visste inte hur man räddar ett framträdande som var på väg att haverera – erfarenheter man uteslutande odlar framför en levande publik. I SLUTET AV sitt liv, återupptäckt och återupprättad, förklarade Buster Keaton att han inte var särskilt dyster över någonting. Det hade inte varit så dumt att vara stenrik, men han hade egentligen aldrig funderat i de banorna. Han såg inte sin konst som ett sätt att tjäna onödigt mycket pengar – han var född på en scen, det

var det enda liv han kände till. Visst fanns det ett och annat som han ångrade, men hans liv – förklarade han – var absolut ingen tragedi, tvärtom: ”Jag tycker att jag har haft ett lyckligt liv. Kanske beror det på att jag aldrig förväntade mig att få så mycket som jag trots allt fick. Och när smällarna kom, kom de aldrig som någon överraskning. Jag hade alltid vetat att livet var så, fullt av slag på slag – både för dem som förtjänade det, och för dem som inte förtjänade det.” 4

Konsten att falla

The Butcher Boy

Steamboat Bill jr

Buster Keaton och ljudfilmen

Från 16 juni och till 18 september finns utställningen van Gogh Alive – the Experience på plats i Fyrishov i Uppsala. Med över 3 000 inspirerande bilder från golv till tak, kan uppsalaborna ta del av en multisensorisk upplevelse för hela familjen. Vad sägs om att kliva rakt in i konstnärens solrosrum, ett spegelrum med hundratals solrosor? Sommaren 2019 besökte drygt 65 000 människor utställningen Titanic the Exhibition och närmare hälften kom inresta från andra län i Sverige. Nu är det dags för nästa stora utställning i Uppsala: van Gogh Alive – the Experience. – Sådana här stora utställningar, som talar till en bred publik, är attraktiva för en stad med så god tillgänglighet som Uppsala. Vi kände oss redo att söka samarbeten för något mer sverigeunikt och van Gogh Alive är en sådan produkt, säger Anna Lindström, chef för Möten och Evenemang i Uppsala kommun. Att välja en utställning av den här dimensionen var något nytt för Uppsala inför Titanic-utställningen 2019. Det kräver vissa förutsättningar, såsom arenakapacitet, tillgänglighet och ett bra besöksunderlag. Utställningen van Gogh Alive har redan upplevts av 8,5 miljoner människor i över 75 länder och i städer som Beijing, Mexico City, München, London, Sydney och Madrid för att bara nämna några. – Därför kändes det tryggt att starta en sådan resa tillsammans med en utställning som redan gjorts i andra städer. Men van Gogh Alive i det här formatet, har aldrig tidigare gjorts i Sverige, det är ju inte den klassiska konstutställningen utan mer av en upplevelse, säger Anna Lindström. van Gogh Alive – the Experience på Fyrishov är alltså en digital konstupplevelse med levande grafik och musik som stimulerar alla sinnen. Med över 3 000 inspirerande bilder på väggar, golv och tak så blir det hela till en multisensorisk upplevelse för alla som besöker utställningen.

van Gogh Här kliver man in i van Goghs målningar och får interagera med konsten på ett helt nytt sätt. van Goghs mästerverk levandegörs och det skapar känslan av att man går rakt in i hans målningar. När besökarna vandrar genom utställningen och går in i det som kallas Sensory 4TM Galleriet, så vaknar sinnena till liv när de möts av ljus, färg, ljud och lukter. Att ta del av mästerverket Sovrum i Arles, är som att kliva in i en fullskalig version av Vincent van Goghs sovrum, eller Solrosrummet, som är ett spegelrum med hundratals solrosor. van Goghs målningar av solrosor är ju bland hans mest kända verk. I det så kallade Konstnärsrummet, kan man sedan med inspiration från van Gogh, skapa sina egna mästerverk och med hjälp av informativa videoklipp testa på olika typer av målartekniker, perspektiv och kompositioner. Här finns svårighetsgrader för alla åldrar. Kommer det att bli mer av denna storslagna vara i Uppsala framöver? Vi ställer frågan till Anna Lindström på Möten och Evenemang. – Vårt uppdrag är att få fler att upptäcka Uppsala och då behövs rätt produkt, timing och tillgänglighet. – Men, tillägger hon, vi vill ju också erbjuda en bra och häftig vardag och fritid för alla som bor i Uppsala. Exakt vad nästa upplevelse blir, det vill hon hålla hemligt tills vidare, men det handlar om att skapa fler oväntade och sverigeunika evenemang som tilltalar många. 4

för alla sinnen

av Gunilla Sthyr

SOMMARSCENERNAS HJÄLTAR

Har ni känt att det tidigare helt folktomma Uppsala om somrarna numera riktigt har blommat ut till en attraktiv sommarstad? Till exempel har vi musikälskande uppsalabor fått många oförglömliga konsertupplevelser, då hela staden har svepts in i sköna och levande toner under sommarkvällarna. BIZART vill här lyfta fram ett par lokala arrangörer som dragit hit artister och band i världsklass från när och fjärran.

AV ANNA JONSON • FOTO: STEWEN QUIGLEY

Kent Wennman Han är en av våra stora kulturprofiler i Uppsala, en kämpe för kultur och en mer reko värld. Jag träffar honom i Kulturoasen, hans hjärta och idag den scen han fokuserar mest på. Han och Kulturhjältarna* har satt Kulturoasen på kartan, inte bara i Uppsala utan även i musiksverige. Snart 600 evenemang har fyllt lokalen i Hågaby som inkluderar alla typer av människor och är en mötesplats där sann glädje, respekt och förståelse för olika åsikter får ta plats. – Folk träffas över generationsgränser och funktionshinder, och jag känner en inre stolthet och tillfredsställelse över att verkligen ha lyckats med den här mötesplatsen, säger Kent med värme. Det händer att folk kommer fram till mig och säger ”du har räddat livet på mig. Här känner jag mig trygg och kan vara mig själv.” Ibland när jag känner mig lite less, så tänker jag att Kulturoasen måste fortsätta finnas av den här anledningen och det är både värmande och tungt på samma gång. Det är en livsstil och inget man tjänar pengar på. Tillgångarna är lust och livskvalitet och skrattande säger Kent, att det såklart inte håller i längden. Med små medel har Kulturhjältarna i nästan femton år lyckats ro iland den ena publiksuccén efter den andra med flera tusen besökare, men med tiden har de känt att det är så otroligt mycket mer jobb än vad det egentligen ger, så nu har de lugnat ner sig. Kent är humanist och idealist och känner sig trött på att kämpa för en mer tillgänglig kultur för folk. Han tycker att kultur fortfarande bestäms alldeles för

mycket ovanifrån i vår kommun. Istället borde det föras ordentliga samtal i varje hörn av staden, där kreativiteten och idéerna som redan sjuder kan få mer stöttning – inte minst ekonomisk. Förutom Kulturoasen, som är högst levande i Hågaby, så tog de över och utvecklade den slumrande folkliga scenen i Parksnäckan invid Fyrisån. De roligaste åren där var mellan 2008 och 2015, berättar Kent, när de inte hade några pengar, brottades med kommunen, hade dåliga publiksiffror och dåligt väder. Ändå är alla magiska ögonblick från den tiden, som exempelvis när de genom att trolla med knäna lyckades engagera någon upcoming artist. – Jag kommer ihåg de där stunderna så väl, jag blev alldeles rusig – wow! Att vi lyckades med det här! När vi senare engagerade exempelvis Weeping Willows och Lisa Nilsson – vad gjorde vi då? Ingenting, vi bara öppnade plånboken, säger Kent, det fanns inget spännande i det. Allt blev för arrangerat, artisterna kom dit med sina staber, som vi betalade en massa pengar för – jobb som jag lätt hade fixat själv, fortsätter han frustrerat. Efter femton år och över fyrahundra evenemang i Parksnäckan, så blev jag helt enkelt uttråkad. Nu utvecklar Kulturhjältarna Gula Villan i Stadsparken i stället med en servering med ekologisk omsorg och ett utökat konsertprogram. En mindre scen är på gång, men annars är det framföranden rakt upp och ner på gräsmattan och en insamling med hatten bara, säger Kent enkelt. Han har som sagt blivit

skeptisk till konserter i storformat, som han tycker är för arrangerade och själlösa. Man förlorar det där nära och kärleksfulla i mötet, menar Kent. Vi får inte tappa bort Kent Wennman som artist nu. Han har ändå gjort 27 skivor sedan den första 1983 och en till är på gång, så Kent är ju ingen nybörjare precis. – Och jag känner att jag fortfarande utvecklas, säger Kent entusiastiskt. Nu har vi ett duoprojekt på gång med bara piano och sång med spelningar i Österbybruk och på Salsta slott bland annat och jag känner att shit, nu börjar jag sjunga bra på riktigt! ler han. Det som gjorde att Kent halkade in på att arrangera evenemang var det konstnärliga självmord (!), som det var att sätta upp en hyllningskonsert till Elvis. Det han inte hade i sångkapacitet (då) kompenserade Kent med passion och övertygelse, menar han själv, och han kunde presentera sidor hos Elvis som folk inte kände till. Det blev succé och det gav en förfrågan från kommunen att driva Parksnäckan och resten är historia. I sommar kommer Kent att avsluta sitt kapitel i Parksnäckan med en 20-årsjubilerande Elvis-konsert. – Jag vill sluta medan vi känner den magiska

GULAN VILLAN. Foto: Jimmi Bergvall

känslan över vilken jävla resa vi har gjort! Så jag går all in i år med Jacke Sjödin som konferencier, Afrokören, Anders Widmark och så ett par hemliga gäster – det kommer att bli sjukt roligt när de kommer ut på scenen, frustar Kent och blinkar. Så gott folk, boka för allt i världen Parksnäckan 17 augusti – Kent Wennman lovar att det blir en konsert som ingen glömmer.

*Kulturhjältarna är en ekonomisk förening som arrangerar musik- och

kulturevenemang, för att berika kulturlivet i Uppsala med omnejd. De jobbar med flera olika scener och produktioner, som bland annat Kulturoasen, Katalin, Uppsala Konsert & Kongress, Kompassen Enköping, Kalas hos Maja Gräddnos. Syftet är att ge Uppsalapubliken ett brett och rikt utbud av kultur till ett rimligt biljettpris.

Klaus Pontvik För Klaus innebär kultur det livsviktiga smörjmedlet i samhället, det som gör att vi utvecklas och förädlas. Människan är i grunden en kulturell varelse, som formas av traditioner och kulturarv på lite olika sätt i olika delar av världen. Musiken, konsten, dansen – alla kulturgenrer formar vår historia och filosofi om hur vi förhåller oss till omvärlden. – Vi måste förstå att varje människa bär på en egen ryggsäck av kultur och präglande uppväxt, och kanske ser på verkligheten på ett annat sätt än vad du och jag gör. Därför vill jag skapa möten och samtal mellan människor, för det är då som förståelse, tolerans och respekt för varandra skapas. Klaus koncept med att kombinera mat, musik och konst har varit en perfekt inramning för lyckosamma möten och samtal. Redan från början när han startade Ekocaféet på Drottninggatan i slutet på 90-talet var tanken att tillgängliggöra kultur genom att människor skulle möta kultur och konst där man var, i det här fallet på en liten restaurang för att äta god ekologisk mat och umgås. Idag när Klaus rör sig som arrangör på de stora scenerna i Uppsala, så kan han sakna en egen

plats där han kan verka ifrån, men det enorma engagemanget som krävdes för att få en sådan verksamhet att rulla med en hög ambition kostade honom för mycket. – Men det är ändå vägen som är mödan värd, ler Klaus, och jag har alltid följt min intuition som lett mig till det jag gör idag. Jag vet inte vart den vägen leder så småningom eller om den vänder till något helt annat, men möten är ändå det centrala. Ambitionen att kunna bidra till ett gott samhälle genom att fler får nytta av det Klaus gör ligger till grund för skapandet av Ekocaféet, delikatessbutiken Klaus Goda, Gitarrfestivalen som firar 20 år 2023!) och Music in the Garden – det senaste i raden av skapelser. – Music in the Garden ska bli en magisk sommarfestival med konserter och mat, där människor och musiker kan mötas och umgås i fantastiska Botan*, säger Klaus entusiastiskt, och avslöjar att han i 20 år har drömt om att kunna skapa något som just detta i Botan. Klaus har tankar kring den kulturella myllan i Uppsala och menar att kommunen måste gnugga sig i ögonen och se på kulturen och kulturarbetet med helt nya ögon. Även om det har hänt mycket bra saker de senaste åren, så finns det en stor potential att utveckla en mer tillåtande stad. Han jämför ofta med Malmö, där man direkt kan känna en helt annan tillåtande kreativ stämning i staden och de offentliga rummen. Det är så man skapar bra förutsättningar för människor att kunna blomma ut. – Varför är det till exempel förbjudet att affischera? Hur ska då kulturen kunna spegla det som händer i stadens offentliga rum? Förutom att signalerna om kulturell mångfald skapar glädje och lust, så är det också identitetsskapande för en stad! Klaus tycker att miljardinvesteringen i idrottsarenor är bra, men desto sämre att satningen på kulturarenor är närmast obefintligt. Genomgående i samhället görs trösklarna till kulturen svåra redan från grundskolan. Politiken borde vara lika snabba på investeringsbollen

för kulturarenor likaväl som för idrottsarenor i en starkt växande stad med ambitionen att bli kulturhuvudstad 2029, menar Klaus. Han tänker att även näringslivet helt har missat att vara på kulturbollen. De har främst fastnat i att sponsra idrotten, fast de definitivt även behövs i kulturen. Pengar måste göra kulturnytta. – Min vision är att varje stadsdel ska ha ett kulturhus för kreativitet och möten, och att kulturen i grundskolan ska ha lika förutsättningar och utrymme som idrotten. Ett levande och socialt inkluderande kulturliv i Uppsala är avgörande för att motverka utanförskap från barnsben och kunna känna tillhörighet och meningsfullhet i samhället. Stärk kulturarbetarnas status och deras förutsättningar för att kunna göra sitt viktiga arbete, poängterar Klaus.

MUSIC IN THE GARDEN. Foto: Stewen Quigley

Han nämner även det osynliga men otroligt viktiga nätverk av peppande och bollande, som ger viktig näring åt det breda kulturengagemanget. Det som fanns föll liksom ihop under pandemin. Och på detta ett förskräckligt krig… – Men jag är övertygad om att kultur i dessa tider är en motkraft, säger Klaus med övertygelse. Vi måste mer än någonsin skapa dessa mötesplatser och öppna upp, för återigen – det är där vi skapar sunda och inkluderande relationer som minskar spänningarna i samhället. Rusta upp med kulturen! 4

*Den magiska festivalen Music in the Garden äger rum 29 juni–1 juli i Botaniska Trädgården. Info, program och biljetter hittar du på

tickster.com

PARKSNÄCKAN drivs sedan 2020 av KALIBER LIVE (Jonas Curling, Erik Sjölander och Niclas Bergström). Scenen kommer fortsatt att erbjuda kulturupplevelser utomhus och bidra till att Uppsala upplevs som en levande sommarstad och att göra Stadsparken till en oas man gärna besöker dag som kväll. Förutom att boka Parksnäckans scenprogram kommer Kaliber Live även att boka Katalins program och arrangera konserter på andra arenor som Reginateatern, Uppsala Konsert & Kongress, Fyrishov och där Botaniska Trädgården är den riktigt stora artistscenen under sommaren.

Uppsala konst och kulturarv Ny app!

Upptäck Uppsalas konstverk – ladda ner vår nya app Uppsala konst och kulturarv Du hittar appen i App Store och Google Play. 93

UPPTÄCK! med johanna uddén

KONST VID HAVET Under sommaren gör konstnärerna Johanna Hästö och Ida Lindgren konstinstallationer på utvalda platser vid havet i Östhammar och Öregrund. Projektet heter Konst vid havet och dess syfte är att bli en ny arena för konst i länets offentliga rum. Arrangör är Konstnärernas Riksorganisation (KRO) i Uppsala län och man vill på det här sättet skapa nya kontakter och samarbeten i Östersjöregionen. Sommarens utställning är den första och KRO har intentionen att få projektet att växa och innefatta fler konstnärer kommande år. Utställningen är kuraterad av Kajsa Haglund och Klas Hällerstrand och är ett samarbete med Region Uppsala och Östhammars kommun. Utställningsperiod 18 juni–28 augusti.

Elana Wolay. Fotograf: Helene Torsdotter

ELENA WOLAY Uppsala konstmuseum satsar mycket på konserter. Extra glad blir jag när de i höst tar in musikjournalisten och curatorn Elena Wolay – även känd under artistnamnet JAZZ ÄR FARLIGT – för att sätta programmet. Hon är väl bevandrad i olika konstarter och nyligen avslutades utställningen Åke Hodell: Motstånd på Malmö Konsthall, där hon varit curator. Hoppas nu på Fluxus-inspirerade, experimentella och politiska uttryck i konsertprogrammet. Elena Wolay säger såhär om höstens program: "Musikprogrammet på Uppsala konstmuseum är direkt kopplat till utställningen som visas. Här ser vi uttryck som direkt tar avstamp i frågor om kapitalism och industrialisering men också kolonialisering vilket presenteras tydligt i samlingar som tydliggörs i höstens utställning och musiken tar vid." TALARSTOL, Johanna Hästö, 2020 (Konstfrämjandet Uppland)

EYEGLORA. Foto: Stewen Quigley

THE EYEGLORIA 2018 firades Ingmar Bergman 100 år vilket blev temat för det årets version av Allt ljus på Uppsala. Kommunen gav i uppdrag åt Florence Hermansson att skapa ett permanent ljuskonstverk för Stadsträdgården i Uppsala. Ljuskonstverket The Eyegloria är en skulptural ljusinstallation som lever över dygnet och året. Konstnären har inspirerats dels av egna intervjuer med barn, dels av Ingmar Bergmans barndom och hur den präglade hela hans konstnärliga gärning. Florence Hermansson vill att vi ska lyfta blicken upp mot trädkronorna för att fantisera och drömma. Hon vill genom det lysande ögat uppmuntra oss att blunda och se den fantastiska och gränslösa värld som finns inom oss och vilka spår från barndomen som vi bär med oss genom livet.

KOMPANI AD HOC Regissören Dennis Sandin ligger bakom en helt ny projektteater i Uppsala. AD HOC består av olika konstellationer beroende på projektets natur. Kompaniet ska arbeta platsspecifikt och med ny dramatik skriven för gruppen. Ambitionen är att fånga upp samtida politiska och existentiella frågor genom att sätta in dem i en historisk kontext. AD HOC vill särskilt behandla frågor om nationell identitet, hur den kan kopplas till rasbiologi och socialdarwinism som båda bygger på att vissa människor är lägre stående. Kompaniets första uppsättning är Forna dagar skapad av dramatikern Joakim Sten och har premiär i Vasaborgen i september. Fler föreställningar planeras för kommande år. 2023 kan vi till exempel ta del av en pjäs med fokus på Gustav Vasa, 500 år efter hans trontillträde. ADHOC. Foto: Stewen Quigley/Johan Wahlgren

DAG, relief i brons av Charlotte Gyllenhammar

DAG HAMMARSKJÖLD Dag Hammarskjöld växte upp på Uppsala slott där hans pappa var landshövding. För att hålla hans livsgärning och de ideal och frågor han stod för levande beställde kommunen ett minnesmärke som skulle placeras vid Uppsala slott. Konstnären Charlotte Gyllenhammar som har utfört ett stort antal offentliga verk i Sverige och utomlands fick uppdraget och för sin gestaltning valde hon platsen direkt invid porten till landshövdingens bostad. Här finns nu verket DAG i form av en skulptur och en relief i brons. Konstnären har utgått från två fotografier av Hammarskjöld, ett på barnet Dag vid barndomshemmet Uppsala slott och ett på den vuxne Hammarskjöld på uppdrag i Kongo. Charlotte Gyllenhammar har gjort en skugga i relief som binder ihop de två och hon menar att det är barnet som är på väg ut i livet och banar väg för den vuxne Hammarskjöld. Hon har velat gestalta både början och slutet.

AUTOMATIC ABSTRACT, MICHAEL RUPINI PÅ APART. Foto Johanna Uddén

NY KULTURSCEN Hösten 2021 öppnade frisören Emil Boström salongen APART i en paradvåning på Östra Ågatan. Hans idé är att kombinera frisersalong med olika kulturella inslag och därigenom ge salongen sin helt personliga prägel. Idén föddes i början av pandemin då han såg ett inslag från Italien där konstnärer ställde ut i livsmedelsbutiker, som då var det enda som var öppet. För att fylla den nya kulturscenen tar han både sitt eget och kundernas kontaktnät till hjälp. I februari visade APART en större konstutställning med målningar i airbrush-teknik av Michael Rupini och där jag själv (!) var curator. Tanken är att vi gör två större utställningar per år. APART har också bjudit på läsning av Stadsteatern, flera modeföreläsningar, skivrelease, serieutställning med mera.

JORDENS ALLA KÄNSLOR av Johan Svensson

FESTIVALER I GOTTSUNDA

JORDENS ALLA KÄNSLOR

HIPHOP-FESTIVAL – I år är det 30 år sedan den första Hiphopfestivalen ägde rum i Gottsunda, sedan dess har man arrangerat tre festivaler varav den senaste 2020 blev digital. Årets festival kommer att äga rum vecka 34 med final fredag och lördag 26–27 augusti. Festivalen pågår hela veckan med workshops och andra aktiviteter. Håll utkik på Gottsunda hiphops facebooksida eller hemsida www.gottsundahiphop.com för uppdaterat program. KONSTFESTIVAL – Under en helg i mörkaste november kommer du att kunna möta en massa samtidskonst i Gottsunda centrum. Det är Konstfrämjandet Uppland som med stöd från Kulturrådet arrangerar en konstfestival med dagens aktuella konstnärer 18–20 november. Det blir allt från scenkonst till måleri och skulptur. Program kommer att finnas på facebook och www.uppland.konstframjandet.se

På gården vid Lindbackens förskola har Johan Svensson skapat en serie skulpturer som i grunden är jordklot. Kloten har olika färg och uttryck beroende på vilken känsla konstnären applicerat på dem. Skulpturerna ger möjlighet till lek, samling och samtal med reflektioner kring miljö och känslor. Hur mår du? Hur mår jorden? De olika versionerna – glad, arg, överraskad, ledsen – är både uttryck för hur man kan tänka att jorden mår och en spegling av barnens egna känslor. Johan Svensson vill förena dessa lite allvarligare frågor med ett lätt och lekfullt uttryck, som kan ge platsen energi och barnen leklust. Men han vill också att barnen ska börja tänka på sin delaktighet i naturens kretslopp, och att de kan påverka hur jorden mår.

eufori en roman av Elin Cullhed om Sylvia Plath vinnare av Augustpriset 2021

Hon ville skriva om skillnaderna i villkor mellan manligt och kvinnligt författande. Ett första långt gånget manus åkte med stor frustration i papperskorgen – det hon verkligen ville säga kom inte igenom filtret av sin egen person. Det var för känsligt och nära. En jobbig kris följde, men i den såg Elin Cullhed plötsligt vägen ut ur skrivkrampen. Hennes ständiga referens och följeslagare i sökandet på svar och relevanta resonemang kring de olika rollerna hos ett författarpar var Sylvia Plath och genom henne kunde Elin fritt utforska känslor och utmaningar i brännande frågeställningar. Hon fann ett språk och uttryck som gav ett djärvt och inspirerande uttryck av en kvinnas

kamp för ett jämställt föräldraskap och konstnärsskap, aktuellt då på 60-talet, aktuellt idag på 2020-talet. Sylvia Plath är dock en av de mest omskrivna författarna som finns och även om det var lite hisnande, så sporrades Elin snarare av det nästintill omöjliga i uppgiften. Modet att skriva om Plaths turbulenta liv med bipolaritet och många trassligheter under ett år innan hon tog sitt liv landade i en roman som kammade hem Augustpriset 2021! Nu säljs Elin Cullheds bok i 25 länder och vi kan varmt rekommendera den till sommarens lässtund i hängmattan. 4

I mitten av maj var Elin inbjuden till Salone Libro i Turin i Italien för ett författarsamtal kring Eufori med Simonietta Sciandivasci. – Ett väldigt fint samtal med stort engagemang för romanen och de frågor som den väcker, beskriver Elin.

BIZART NR 40

Articles inside

Konsten att falla

Natalya Pasichnyk – konsertpianist

Uppsala stadshus

Det kollektivas kraft

A Global Cityzen med hjärtat hos Uppsala universitet