BIZART NR 34 by Stewen Quigley

Nr 34 Utgåva nov–april 2018–2019

BIZART Nr 34

BIZART

Inspiration nya idéer och nya tankar

Kph Trycksaksbolaget – svanenmärkta trycksaker och digital kommunikation för alla företag och organisationer

Länge leve kulturprofilen! Lite ångest är inte fel

Ulf Danielsson om planeten

Du din förbannade skithög!

Svanenmärkt trycksak, 3041 0736 Svanenmärkt trycksak,

3041 0736 Kph Trycksaksbolaget 2018

Bengt Wanselius möte med Ingmar Bergman

100 sidor om människor och kreativitet

Omslagsbild Maud Karlsson Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson Annons BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se Tryck Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen, inklusive distribution i miljövänlig plast, är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan. ISSN 1654-5370

® 2

2018 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

LILLEMOR BERG

ANNA JONSON

GUNILLA STHYR

SARAH THORÉN

JOHANNA UDDÉN

STEWEN QUIGLEY

Skribenter Nr 34 Lillemor Berg Anna Jonson Gunilla Sthyr Stewen Quigley Johanna Uddén Rickard Weidstam

ANNONSÖRER NR 34

Innehåll

– UPPSLAG – FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UPPSALA KONSERT & KONGRESS – HELSIDA – CAJSA´S KÖK KPH LÄNSFÖRSÄKRINGAR SALUHALLEN SVENSKT TENN UPPLANDSMUSEET UPPSALA STADSTEATER VINUNIC VINGRUPPEN – HALVSIDA – STUREGATAN 16 UL – KVARTSSIDA – BROR HJORTHS HUS A LA MAUD, UKK – TACK TILL – ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

5 Länge leve kulturprofilen! 10 Din förbannade skithög! 20 Med boken som material 28 Lite ångest är inte fel 35 Världens bästa bokhandel 42 Voilà! Cassostrea gigas 46 Teater är livet 52 Makt och känslor 58 Upplysningstid att minnas 64 Bror Hjorthstipendiet för unga tecknare 67 Ett halvt sekel av ljuv musik 76 Behjärtansvärd innovation 80 Poeten på pallen 82 Filmskapare 2.0 – Siri Hjorthon Wagner 86 Hubben ger plats för konsten 94 Upptäck! 98 Eftertanken

A V JO H N A U G U S T M USIK & S Å N G T E X T E R : A N D R E W L I P P A R EGI: R O N N Y D A N I E L S S O N > >SKA N D I N A V I E N P R E M I Ä R 2 M A R S , S T O R A S C E N E N

UPPSALA>> > > STADSTEAT E R 4

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Länge leve kulturprofilen!

Kulturprofilen. Ja, jag vet vad alla tänker på, eller rättare sagt på vem. Har du försökt googla ordet kulturprofil på sistone? Svaret är entydigt; det finns tydligen bara en enda person i hela Sverige som bär detta attribut. Är inte det konstigt? Ords betydelse kan glida och ord kan plötsligt få ändrad status. Ord och begrepp kan också kapas för att beteckna något helt annat än vad ursprungsbetydelsen anger. ”Kulturprofilen” är ett ord som fått en väldigt specifik association. Ingen vill längre bli kallad kulturprofil. Det är väldigt synd, för det är ett bra ord som skulle kunna hedra den som förtjänar ett sådant epitet. Kultur är något fint. Och att vara en profil, en särpräglad person med personlig framtoning, är också fint. Går det att återupprätta begreppet ”kulturprofil” och återigen ge det ett positivt och rentvättat innehåll? Varför inte försöka? Det finns så många enastående kulturarbetare och starka personligheter, som i kraft av sin kärlek till konsten och konstens förmåga att förena människor i upplevelser, oförtröttligt strävar efter att skapa det fantastiska sammanhang som vi kallar vårt kulturliv. Så vi riktar om strålkastarna. Och se där; här har vi de sanna kulturprofilerna! Vi kommer från och med nu att presentera en av Uppsalas kulturprofiler från den ljusa sidan på omslaget till varje nummer.

Maud Karlsson är utbildad på Balettakademien i Stockholm. Efter att ha arbetat som dansare, koreograf och pedagog under elva år i New York och mer än tjugo år i Sverige, har hon nu breddat sitt konstnärsskap till att inkludera bildkonst. Idag producerar hon föreställningar, utställningar, site specifics, beställningsuppdrag och talkshows. Snart har hon premiär med en egen talkshow, A la Maud, på Uppsala Konsert & Kongress.

Scen- och bildkonstnär, koreograf och curator; Maud Karlsson är en veritabel allkonstnär som ständigt tänjer och vidgar sin konstnärliga uttrycksförmåga. Hon äger en sällsam förmåga att lyssna in och förmedla kroppens eget fysiska språk. Kroppen är den främsta inspirationskällan för hennes konstnärliga uttryck och ofta också själva arbetsmaterialet. 1

“Ambitionen med A la Maud är att skapa en rolig och viktig plattform för olika konstarter och samhällsfrågor där både kända och okända röster får höras och synas. Det är en utveckling av konceptet Dansfiket där fokus har varit hög kvalitet och informellt möte mellan publik och gäster. A la Maud är mer stilistiskt och kaxigare, men med samma kärna och utgångspunkt”. 6

NÅGRA AXPLOCK UR KARRIÄREN: Separatutställningen Kropp-Tid-Tillstånd på Kulturhuset Multeum, Strängnäs.Video, skulptur, foto och måleri.

Dansbiennalen 2004 (Malmö), Helga Trefaldighetskyrkan (Uppsala), Österbybruks Herrgård, Enköpings bibliotek.

Föreställningen Me, myself and I på Köttinspektionen, Uppsala. Her Self – a portrait på Cannes Filmfestival, Shortfilm Corner, New York Fashion Week, Lydmar Hotel i Stockholm, Uppsala konstmuseum, UKK m.fl.

Har gästundervisat på institutioner som DOCH på: Högskolan i Gävle, Gotlands Dansutbildningar, Skånes Dansteater, Norrdans, Balettakademin i Stockholm, Musik Gävleborg,Västerås Högskola, Lunnevads Folkhögskola, Nyköping Strands Utbildningscenter, Wiks folkhögskola, Jönköpings länsteater.

Beställningsuppdrag av livekonstverk till Rånässalongen III, Rånäs Slott.

Är gästkoreograf för bland annat Stråf i Göteborg och var, under sent 90-tal, koreograf för Forumgallerians modevisningar.

Screenings av filmerna Another way of saying it och En vit drake på flera filmfestivaler och konferenser.

Hade huvudrollen som Gustav III i den brittisk-nigerianske konstnären Yinka Shonibares Un Ballo in Maschera, produktion i samarbete med SVT och Moderna Museet.

Turné med föreställningen Les trois femmes via Dansnät Sverige. Beställningsuppdrag av soloproduktioner till: Nordiska Akvarellmuseet, Uddevalla konsthall, Gävle Konstcentrum, Uppsala konstmuseum,Wiks skulpturpark,Wij Valsverk, Galleri Strömbom (Uppsala), Konstepidemin (Göteborg), Gottsunda Dans & Teater (Uppsala), Lunds Domkyrka, Högskolan Gävle, Botaniska trädgården (Uppsala), Apoteksbolagets chefskonferens (Stockholm),Tierps kommuns ledare, dans- och konstpedagoger, skolledare (Västra Götaland), personal verkande för kvinnofrid (Göteborg), Gunnebo Slott (Göteborg), Stadsteatern (Göteborg), Björn Hedström konsert (Göteborg), Gud har 99 namn (Uppsala), Gas-festivalen (Göteborg),Trägår’n (Göteborg), Hide kalkbrott (Gotland), Dansens Hus, Blå Lådan (Stockholm), European Women’s Theater Festival (Torneo, Finland), Skandiascenen (Uppsala), Oscarssalen (Visby,) Örbyhus Slott, Hagaparken (Göteborg), 24 kvadrat (Göteborg),

Under tiden i New York dansade Maud Karlsson bland annat med den legendariske koreografen Donald Byrd. Som ett förspel till det, hann hon också med att dansa i ett sambakompani och i ett Afro-Haitiskt danskompani. I New York började hon också undervisa, koreografera och sätta upp egna nattklubbsshower på ett flertal klubbar. Tidigt 90-tal fick hon uppdraget att koreografera yogadans vid firandet av 100 år av Yoga i USA. Maud Karlsson började sin karriär i nyårsrevyn Hjalmar i frack med Peter Flack i Örebro. Andra jobb som Maud har provat på: Brottare, mäklare, diskare, bartender och brevbärare.

“ Just nu står det en kö av konstidéer och tävlar om min uppmärksamhet, men mitt fokus är på ett projekt om tre av mina förmödrar där jag skapar skulpturala klänningar som jag kan bära i filmade videoverk. Jag är dessutom mitt uppe i att förbereda en inspelning av uppföljningen av Her Self. Jag klipper färdigt det sista till min nya kortfilm med två äldre dansare och jag utvecklar fotografiserien Crevices (varav tre hänger på UKK)”

To Be Frank. Foto: Q Image

Leif Eiman. Leder Spinning pĂĽ Friskis&Svettis Uppsala.

Ta det lugnt! Eller kör så det ryker! På Friskis&Svettis hittar du din roligaste träning. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan. 340 duktiga funktionärer i Uppsala hjälper dig att variera din träning. Leif är en av dem. Rörelseglädje från 175 kr/mån. Välkommen.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

“Du, din förbannade skithög!” av Stewen Quigley

Fotografen Bengt Wanselius står inklämd i en hiss på Dramaten med fotoväskan hängande på axeln. Det är hans första dag som anställd på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Det är första gången Dramaten anställer en fotograf, visserligen på halvtid till att börja med, men det är ändå en dröm för Bengt som fått erbjudandet och tackat ja. Året är 1985.

Foto: Stewen 11 Quigley

Backanterna (1993), en operafilm för SVT

Backanterna (1991), Kungliga operan. Repetition med Sylvia Lindenstrand

Spöksonaten (2000), Målarsalen på Dramaten. Repetion med Jan Malmsjö

Ett drömspel (1986), repsal 1 på Dramaten

Peer Gynt, premiär på Dramaten 1991 med Bibi Andersson och Börje Ahlstedt

Lång dags färd mot natt (1988) med Tommy Berggren, Peter Stormare och Bibi Andersson

”Det var då, när man dokumenterade, som man kunde få dom där spontana bilderna”

ötet med Ingmar Bergman sker för första gången i just den lilla hissen på Dramaten. Ett osande hett möte. Bergman klämmer sig in precis innan den skall åka upp och Bengt sträcker fram handen och presenterar sig och det är då Bergman vräker ur sig: ”Du din förbannade skithög.” Det blir tyst någon sekund medan hissen sakta segar sig upp. En liten turkisk städerska som är medpassagerare i hissens ena hörn krymper. Bergmans blick ser ut att kunna gå igenom betongväggar och ingen kan ta miste på att han är heligt förbannad. Bengt blir fullt förståeligt först ställd, men samtidigt förbannad. Han samlar sig och svarar: ”Det var väl ett jädra sätt att hälsa en ny medarbetare välkommen på. Vad fan ska det bli av det här?” Och Ingmar Bergman svarar direkt i ett helt annat tonläge: ”Nej, nej, nej, nej! Kul Bengt, nej, nej det är inte dej jag är förbannad på. Vi ses på repetitionen hej hej.” Och sedan slinker Bergman ut ur hissen på sitt våningsplan. Det är före detta teaterchefen Lars Löfgren och Ingmar Bergman själv som bett Dramaten att erbjuda Bengt anställning. Bengt Wanselius var redan då en välkänd och etablerad fotograf och ordförande i Svenska fotografers förbund. Han hade dessutom fast

tjänst som lektor på fotohögskolan vid Göteborgs universitet. Bengt lämnade allt det för drömjobbet på Dramaten i Stockholm. Att han sedan skulle bli Ingemar Bergmans fotograf i hela tjugo år var det nog ingen som kunde ana efter svaveloset i hissen, men så blev det. Bengt berättar om ett möte med Ingmar Bergman en gång när regissören börjat bli riktigt gammal. Då sa han: ”Fan va bra du har varit Bengt. Du har varit min närbild på teatern.” – Närbild på teatern. Vilket fint utryck, tycker jag, och Bengt håller med. – Bergman sa inte ett hårt ord till mig under alla år efter vårt första möte i hissen, fortsätter Bengt. Jag fick vara som en fluga på väggen och fick alltid vara med, på allt från repetitioner och filminspelningar till konstiga möten. BERGMAN OCH DOM ANDRA FOTOGRAFERNA Det är välkänt att Bergman kunde var egensinnig just när det kom till att låta sig fotograferas. Den världsberömde fotografen Irving Penn fotograferade Bergman på 60-talet. Det blev en bild som Bergman kom att hata och kanske var det just den som satte spår i hans avoga inställning till porträttfotograferingar. Just den bilden är för övrigt startbilden i mastodontverket Regi Bergman, en nästan sju kilo tung bok, som Bengt

Ü 13

Goldbergvariationer (1994) med Johan Rabaeus och Erland Josephsson i målarsalen på Dramaten – Längst t.h: Ett drömspel (1986). Repetition med Lena Ohlin på Lilla Scenen, Dramaten

Självporträtt av Bengt Wanselius med Ingmar Bergman i förgrunden

Repetition pĂĽ Dramaten av William Shakespeares Vintersagan 1994

Irving Penns foto av Ingmar Bergman i boken Regi Bergman

Ingmar Bergman porträtterad av Bengt Wanselius 1986. “De här ska vi inte använda”.

Wanselius var huvudredaktör för tillsammans med Paul Duncan, utgiven på Max Ströms förlag. Magasinet The New Yorker skickade vid ett tillfälle över den välkända fotografen Richard Avedon för att ta ett porträtt på Bergman. Han bodde på Grand Hotel i Stockholm i fem dagar utan att ens få träffa Ingmar Bergman. Bergman lät hälsa att han inte ville bli fotograferad och att Alvedon kunde fara åt helvete. Det blev Bengts bilder som sedan användes i The New Yorker. Något år senare ville magasinet Vanity Fair ha Ingmar på omslaget. Man skickade över en annan världskändis till fotograferingen, ingen mindre än Helmut Newton och han lyckades i alla fall träffa Bergman som sa nej till fotografering och dundrade:

– Om du inte går nu, så ringer jag polisen! Helmut Newton åkte hem till Los Angeles utan någon bild. Så här långt kan man tycka att det måste ha varit ett elände att vara Bergmans fotograf i tjugo år. Men så var det inte alls, menar Bengt. – Visst var han krävande och visst kunde jag bli förbannad någon gång, som den där gången då jag efter år av tjat fått Bergman till att ställa upp på en arrangerad porträttfotografering. När bilderna var klara så visade Bengt dom för Ingmar, som tittade på dem och stoppade tillbaka dem i kuvertet. – De här ska vi inte använda, sa han. – Det var helt okej porträttbilder, säger Bengt.

Ingmar Bergman bjuder Bengt Wanselius på ett fotoögonblick i samband med utmärkelsen Heders Harald 1996

Jag blev vansinnigt arg och tänkte jävla gubbjävel och klippte sönder negativen. Under arbetet med boken Regi Bergman letade Bengt bland regissörens bilder i Bergman Stiftelses arkiv och i en låda hittade han kuvertet med just de bilderna. På kuvertet hade Ingemar skrivit: “Bra bilder av Bengt”. GOD STÄMNING Ingmar skapade en mycket god stämning under repetitionerna, som mitt i allvaret kunde bjuda mycket skoj och hyss, berättar Bengt. – Det var då, när man dokumenterade, som man kunde få dom där spontana bilderna. Det ser man tydligt i många av de bilder som Bengt har tagit under tjugo år. Som en bild på Ingmar Bergman i Strindbergs mundering med cylinderhatt och clownnäsa. Det var ett sådant där snapshot, ett ögonblick som aldrig skulle komma tillbaka. Ingmar Bergman var på väg till ett event där Björn Granath och Johan Rabaeus skulle utnämna honom till HedersHarald, när han ropade på Bengt. Han sa bara: ”Hej Bengt!” Ur fickan kom en lösnäsa som han satte på plats någon sekund innan han gick vidare. Bilden publicerades i tidningen Drama. Men sedan sa Ingmar till Bengt ”Den där får du publicera när jag är borta”.

”Bra bilder av Bengt”

Ett par veckor efter att han fyllt 89, den 14 juli 2007, avled Ingmar Bergman i sitt hem på Fårö. Men hans legendariska livsverk som dramatiker och regissör lever kvar bland klassikerna. Och tack vare Bengt Waselius har eftervärlden berikats med ett omfattande bildmaterial som återupplivar stämningar och minnesvärd dramatik under Ingmar Bergmans verksamhetsår på Kungliga Dramaten. Det är vi särskilt tacksamma för i år under Bergmanåret, då vi riktar extra uppmärksamhet på legendaren. Det är precis hundra år sedan han föddes i Uppsala 1918. 1

Catering som inspirerar Vi ser catering som en konstform och älskar att överraska med spännande detaljer. Inspirationen hämtar vi runtom i världen, på våra svenska gårdar och så klart i det goda mötet med dig som gäst. I över 20 år har vi förgyllt fester och event i Uppsala och Stockholm med vår goda mat.

För menyer och bokning besök cajsaswebbshop.se • cajsas-kok.se info@cajsas-kok.se • 018-130 190 • 08-230 190

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

Välkommen till en cateringupplevelse med Cajsa´s Kök!

Med boken som material Av Johanna Uddén • Foto: Stewen Quigley

Tuggat papper. Det är vad papier maché egentligen betyder. Men när konstnären Cecilia Levy gör sina pappersskulpturer är det mer sofistikerat än så. – Mitt arbetsmaterial är gammalt bokpapper och arbetsmetoden är papier maché-teknik. Jag river eller klipper pappret, sedan bygger jag skulpturer genom att lägga papper lager på lager på en gjutform och penslar däremellan med vetestärkelseklister. Cecilia Levy formar unika objekt, ingen skulptur är den andra lik. Boksidans text påverkar uttrycket. Att Cecilia Levy arbetar med bokpapper som material är ingen slump. Hennes lust att arbeta kreativt som

ung, fick henne att söka in på utbildningen för Grafisk Design på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg. – Jag hade tänkt att grafisk formgivning skulle innehålla hantverk och material. Men det visade sig att vi blev den första klassen med datorer. Jag tror att det gamla arbetssättet med pappersoriginal hade passat mig mycket bättre. Att arbeta med händerna lockade fortfarande och efter tips från en släkting gick hon först en sommarkurs, därefter ett års utbildning i bokbinderi på Leksands Folkhögskola. Kombinationen grafisk

formgivare och bokbindare gjorde att Cecilia Levy kunde satsa på att göra sina egna specialanpassade produkter som fotoalbum, anteckningsböcker, almanackor och liknande. Hon specialiserade sig också på olika former av boxar. Bland annat gjorde hon och en kursare under utbildningen en medaljask till Vasaloppets 80-årsjubileum och ett smyckeschatull till drottning Silvia. Cecilia Levy har sedan i våras sin ateljé i Hospitalet i Ulleråker. Vi är grannar där och träffas därför nästan dagligen. Utanför hennes ateljé står emellanåt någon skir skulptur till beskådan och jag kan inte låta bli att

fascineras över precisionen i arbetet. Cecilia Levy måste vara extremt koncentrerad och noggrann när hon skapar. Och hon är kräsen. Inte vilket papper som helst passar. – Papper är drygt, relativt billigt, väldigt mångsidigt och tacksamt att arbeta med. I mitt fall använder jag boksidorna från gamla böcker. Dessa måste vara gamla, jag använder inte böcker från tiden efter omkring 1950. Både papperskvalitet och formgivning blir ointressant för mig efter den tiden. Böckerna får Cecilia Levy ofta av vänner och bekanta. De har kanske tömt efter bortgångna föräldrar eller städat någon vind. Men

antikvariaten eller välgörenhetsorganisationerna tar inte emot vilka böcker som helst. Återstår att slänga eller ge till henne. Efter bokbindarutbildningen flyttade familjen till Sigtuna. Här hörde hon talas om en konstlinje på Sigtuna folkhögskola som passade för yrkesarbetande. Och eftersom Cecilia Levy fortfarande ville utveckla sin mer fria konstnärliga sida, hoppade hon på utbildningen. – Det var fantastiskt! Vi var en ganska liten grupp och alla hade olika bakgrund. Vi fick tillgång till ateljé och handledning av vår lärare varje vecka. Vilken lyx! I samma veva blev Cecilia Levy medlem i konsthantverkskooperativet Kaleido i Uppsala där hon bland annat sålde handbundna anteckningsböcker. I Kaleidos galleri visas utställningar med olika konsthantverkare och det uppenbarade sig en lucka i bokningarna 2010. – Jag kan göra en utställning, sa jag. Men vad skulle jag visa? Jag ville ta tillfället i akt och arbeta med något som var helt nytt för mig. Det var då jag började experimentera tredimensionellt. Jag visade några saker för min kurs på konstlinjen och märkte att det fanns något där. Jag var något på spåren. Så det var bara att utveckla. Utställningen fick ett mycket bra mottagande och hon fortsatte med konsten parallellt med den egna firman i grafisk design och bokbinderi. Cecilia Levy blev till slut tvungen att rannsaka sig själv. Hon insåg att hon inte kunde hålla på med allt samtidigt. Så hon satsade på papperskonsten. Sedan utställningen på Kaleido är Cecilia Levys konstform utvecklad och förfinad. Hon använder det specialklister som används vid papperskonservering, ett slags rent vetemjöl som hon kokar ihop med vatten.

Hon formar pappersremsorna över gjutformar som hon gör själv i silikon eller lera. Och materialet är viktigt. – Jag ser på mitt material som just det: ett material. Jag förädlar materialet precis som en keramiker med lera, en smyckekonstnär med metall eller en bildhuggare i trä. Men att använda böcker som arbetsmaterial väcker känslor. Boken har en status, symboliserar bildning, ses som något nästan heligt. Att ”slakta” en bok är inte oproblematiskt, hur tilltalande resultatet än blir. Det är intressant. Det är ett mycket laddat material. När man planerade den konstnärliga gestaltningen för Nya Karolinska vann Cecilia Levy en tävling som innebar att hon fick göra en gestaltning i huvudentrén. Här står nu femton medicinalväxter av papper under glaskupor på podier och på ytterligare fem podier visar Cecilia Levy skulpturer föreställande terelaterade tillbehör. – Jag valde växter som man kan brygga infusioner på, alltså – de kan dra med vatten och bli ett slags te. I uppdraget ingick också att det skulle finnas något för barn, så i fem av växtpodierna har jag gjort titthål i barnhöjd. Där inne finns olika insekter i papper. Glaskuporna både skyddar skulpturerna och tillför installationen ett medicinalt intryck. Men den öppna miljön ställde krav på att glasen inte skulle gå sönder så lätt. Cecilia Levy la mycket tid på att hitta rätt tillverkare och fann till slut ett kanadensiskt företag som gör labbutrustning. Glasen är härdade, en centimeter tjocka och handblåsta i Tjeckien. Några dagar före den här intervjun är Cecilia Levy hemkommen från Venedig där hon deltagit i den internationella utställningen Homo Faber – Den skapande människan. Utställningen presenterade

hantverk, konsthantverk och design från hela Europa och visades på San Giorgio Maggiore, ön vars kännetecken är arkitekten Palladios världsberömda renässanskyrka. Homo Faber bestod av sexton delutställningar och Cecilia Levy ingick i Best of Europe. De ansvariga hade kontaktat olika konsthantverksorganisationer i Europa som skulle tipsa om konstnärer. – Jag blev föreslagen av Konsthantverkscentrum och skickade då in bilder från min gestaltning på Karolinska. Jag fick uppdraget att stå och demonstrera mitt hantverk under tre dagar. Hela arrangemanget var snyggt och välordnat. Och allt var gratis, till och med båten ut till ön. Det var jättekul och intensivt att stå mitt i alltihopa. I mötet med den publik som inte pratade engelska, de flesta alltså, fick jag lära mig italienska ord för mitt hantverk. Ett av de ord jag lärde mig var ”pazienza” som betyder tålamod.

Utställningen blev en succé med över 60 000 besökare. Arrangörerna planerar nu inför en fortsättning 2020 med målsättningen att det ska bli en biennal. Och för Cecilia Levy väntar ytterligare utställningsuppdrag. Närmast ska hon ställa ut både i Belgien och i USA och i maj gör hon en soloutställning hos Gotländska Konsthantverkare och Formgivare i Visby. Cecilia Levys konst fortsätter att fascinera. Det finns något både magiskt och igenkännbart i hennes skulpturer. – Det sköra pappret, typografin, det stundtals udda innehållet, allt bidrar till det jag vill uttrycka kring begrepp som tid, minne, spår. Förlagorna till objekten är ofta hämtade ut vardagen, jag ägnar mig åt ett sorts besjälande av vardagstingen. 1

Ett urval av Cecilia Levys gestaltning av medicinalväxter i huvudentrén på Nya Karolinska (privata foton)

”

Lite ångest är inte fel, det får oss att tänka

Av Lillemor Berg • Foto: Stewen Quigley

Den kosmiska verkligheten ger grunderna för vår existens här på jorden. Hoten mot livsbetingelserna på vår planet är många. Men just nu är det mest akuta hotet mot livet på jorden vi själva. I sin senaste bok, Vårt klot så ömkligt litet, vill Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, få oss att förstå hela vidden av den globala klimatkrisen ur ett kosmologiskt och fysikaliskt perspektiv. Ingen av alla larmrapporter vi tagit del av de senaste åren kan bättre förklara varför vi genast måste ta klimatfrågan på allvar och börja samarbeta.

”…ofta framställs kosmos som om det vore beläget någonstans långt borta och därför inte har något med oss människor att göra.”

Största delen av sin verksamma tid ägnar Ulf Danielsson åt forskning i ett väldigt smalt ämnesområde, strängteori. Den inriktning som han sysslat med de senaste tio åren handlar om hur strängteorin kan förklara den mörka energin och varför universums expansion accelererar. Han har nyligen blivit intervjuad av Scientific American om sin del i något som ser ut att bli ett paradigmskifte inom strängteorin. – Den tid som jag lägger på att skriva böcker och att vara ute och prata är mindre än vad man tror. Bokskrivandet är min hobby, liksom att läsa intressanta saker som jag kan sammanställa och omsätta i mitt skrivande, och som också bygger vidare på en världsbild för egen del. På så sätt blir inte bokskrivandet en syssla som läggs till allt annat, utan är mer frukten av en tankeverksamhet som delvis ingår i det jag redan gör. Att undersöka våra existensiella villkor ur olika vinklar i vetenskaplig belysning är den genomgående tråden i alla Ulf Danielssons fyra böcker. Han ogillar begreppet populärvetenskap och vill hellre kalla sin mission för folkbildning. – Begreppet bildning innebär något utöver ren forskningsinformation, vilket är det värsta ord jag vet för det är så begränsande och smått. Det vill jag inte alls ägna mig åt. Populärvetenskap har inte heller någon seriös klang. Folkbildning, däremot, är inkluderande och djupare menad.

Ulf Danielsson tar kreativa grepp om folkbildningen. Han har nyligen gett tre fullsatta föreställningar på Dramaten, Performance Lecture: Om universum, ett samarbete med Nobel Center. Glädjande nog var intresset stort i alla åldrar. – Det var en väldigt bra spridning av publik. Vid något tillfälle fick jag höra att det var tre generationer som gått tillsammans för att se föreställningen.

ALLTING HÖR IHOP Fascinationen för rymden är utbredd och ämnet är väl representerat i den populärvetenskapliga litteraturen. Men ofta framställs kosmos som om det vore beläget någonstans långt borta och därför inte har något med oss människor att göra. Den bilden är vilseledande, menar Ulf Danielsson. Allting hör ihop. Universum är på riktigt. – Alltid när jag är ute och föreläser finns perspektivet på oss själva på något sätt med i undertonen, även när det handlar om strikt ämnesrelaterade frågor som kosmologi, teoretisk fysik, eller strängteori. Jag väver alltid in budskapet, att allt det här som jag berättar om är på riktigt. Och att den här kunskapen kan påverka hur vi lever som människor och hur vi tänker om oss själva och vår jord. Som framgår skriver inte Ulf Danielsson böcker på uppdrag för att föra ut vetenskapen till allmänheten.

Från föreställningen Performance Lecture: Om universum i september 2018 på Dramaten, Lilla 31 scenen

Upprinnelsen står att finna i viljan att förmedla något av sitt engagemang och sitt egna genuina intresse för vårt existensiella sammanhang. – Nyfikenheten på rymden och viljan att utforska den här världen har hos mig en existensiell botten. Jag vill veta mer om allting, eftersom allting i själva verket handlar om mig själv som människa. Sedan tror jag att en känslan av tillhörighet och delaktighet i alltet är en nödvändig utgångspunkt för att rätt värdesätta vår egen lilla planet. Och vi behöver tillräckliga kunskaper om hela sammanhanget för att veta hur man ska kunna sköta om den på bästa sätt. Vad jag vill förmedla är en ödmjukhet inför naturen.

JORDEN ÄR KANSKE HIMLENS ENDA PARADIS En inspirationskälla för Ulf Danielsson är diktaren Harry Martinson. Båda omfattar en världsbild i det allra vidaste perspektivet. Och Danielsson använder ibland metaforer och resonemang som är besläktade med diktarens tankar om universum som en slags evolutionär organism. Det där att vi är gjorda av stjärnstoff får en väldigt konkret betydelse när man tänker att våra sinnen är ett utvecklingssteg med direkt ursprung i alltings bakgrund. I Svärmare och harkrank talar Harry Martinson om ett kosmos som utvecklats mot stegrande grader av sinnesfunktioner, ett universum som har fått ”nerver och hjärnsubstans”. Ulf Danielsons blick på världen är belyst ur en liknande vinkel. Det kommer bland annat till uttryck under föreställningen om universum på Dramaten. Tanken att

”Man kan åtminstone försöka att inte utlösa händelser som leder till skenande klimatkriser.”

universum utvecklats och blivit medvetet om sig självt med oss levande varelser som instrument är en vacker, lek med perspektiv men säkert också relevant. I den senaste boken, Vårt klot så ömkligt litet, sammanfogar Ulf Danielsson ett avancerat pussel av fakta och teorier från flera ämnesområden för att sätta in den aktuella klimatfrågan i ett belysande sammanhang, som omfattar alla faser i jordens utveckling där förutsättningarna för livet har förändrats gång på gång genom tidsåldrarna. Resultatet ger en bild av jorden som ett föränderligt och känsligt system där allting påverkar allting annat på ett ytterst komplext sätt. Faktorerna som påverkar jorden som livsmiljö är otaliga och farorna är många; asteroider, stora vulkanutbrott eller kollapsande stjärnor som skickar ut skurar av gammastrålning som skulle förstöra jordens ozonlager om vi råkar ligga i vägen. Det är inte nog med katastrofscenarierna. Det finns också andra återkommande kosmiska händelser som påverkar jorden och livsbetingelserna. Explosioner på solen, så kallade Carringtonhändelser kan slå ut all elektronik i världen, solen blir allt hetare och har större intensitet nu än i människans tidigare historia, jordaxelns lutning ändrar sig cykliskt och har en direkt betydelse för när istider kommer och går.

Liv och jord fungerar i en växelverkan och livets kemi inverkar på jordens klimat och atmosfär, till exempel med att avge växthusgaser. Vissa perioder har varit så stekheta eller iskalla att livet med bara nöd och näppe klarat att klamra sig kvar. – Det är en farlig värld vi lever i och i en sådan värld måste man ta hand om sig och se över sina livsbetingelser. Man kan åtminstone försöka att inte utlösa händelser som leder till skenande klimatkriser, menar Ulf Danielsson.

Människosläktet råkar befinna sig i en fas med relativt behagligt klimat, holocen, en geologisk period som inleddes för sådär 11 700 år sedan. Så kommer det inte att fortsätta vara i all evighet. Man talar redan nu om en ny tidsålder, Antropocen, människans tidsålder med all inverkan som vår civilisation har på planeten. Vår överlevnad i det långa loppet står skrivet i stjärnorna. Men kontentan av Ulf Danielssons budskap är, att när det gäller klimathotet här och nu, så har vi en chans att agera. – Vår livsstil utgör en faktor för jordens klimat som vi faktiskt kan påverka om vi inser allvaret och samarbetar. Vi kanske har en chans att klara oss på den här jorden någon miljon år till om vi spelar våra kort rätt och tar hand om vår miljö på bästa sätt. Frågan är om vi inser omfattningen av de gemensamma ansträngningar och försakelser som krävs för att få till stånd de radikala förändringar som behövs. Och det fort nog för att agera i tid. – Se bara på den senaste IPPC-rapporten.

Vad blev budskapet där? Jo, jaha, det går fortfarande att klara 1,5 gradersmålet och vi har ”hela” tolv år på oss. Skönt! Då väntar vi till dess, eller?

HOPP OM FRAMTIDEN? När Ulf Danielsson började skriva Vårt klot så ömkligt litet, kunde man fortfarande andas lite optimism och hopp. Parisavtalet kom till stånd 2015, många ledare i världen med president Obama i spetsen angav en ton av klimatförståelse och samarbetsvilja. Sedan dess har det skett drastiska förändringar. En störtvåg av antiglobal nationalism, religiös fundamentalism och ren rasism har dragit fram och splittrat världen. Ledare med klimatförnekelse och misstro mot globala nätverk, vetenskap och fakta på agendan har röstats fram i demokratiska val. – De som fortfarande vill förringa och förneka att det finns något att bekymra sig över. De formulerar sig ofta som så, att man ju kan titta bakåt i tiden. Det har ju varit massa klimatförändringar tidigare och stora omslag, så det är väl ingenting att oroa sig för. Men då fanns ju inte vi människor där, säger Ulf med ett vemodigt leende. Frågan inställer sig; har han hoppet kvar? – Nä, det har jag väl aldrig haft egentligen, erkänner han småleende och fortsätter. – Det beror på vad man menar med hopp, inte något naivt hopp i alla fall. Det finns olika sorters optimism. Förnekelseoptimism, när man vägrar att inse problemen, är ingenting för mig. Jag tror att första steget till att åstadkomma en förändring är att inse precis hur allvarligt det är. Inte låta sig nedslås, men vara realistisk. Lite ångest är inte fel, det får oss att tänka. Vår tid definieras ofta som väldigt individualistisk. Ulf Danielsson håller inte med om den beskrivningen. – Nej, verkligen inte, vi är mer kollektiva än någonsin och ständigt uppkopplade och influerade av varandra. Den individualismen som finns är ett rent

naturlag som säger så i de här sammanhangen. Allt kan gå helt åt skogen, det ser vi i historien, hela civilisationer har fallit. Det finns inga garantier för någonting när det gäller livet på jorden.

KOLONISATION AV ANDRA PLANETER

kollektivt fenomen. I stort är vi en enda stor organisk massa som tänker och agerar enligt samma mönster. Och samhällsorganismen är ganska trög. En passage i Vårt klot så ömkligt litet tar upp forskningsrön som visar att människans hjärna nådde sin peak för cirka 20 000 år sedan och att det bara gått utför efter det. Vi blir helt enkelt dummare och mindre självständiga. Det har att göra med storleken på populationen. Ju större den blir desto djupare bäddas vi in i kollektivets trygghet där vi inte behöver vara så alerta med att själva ansvara för vår överlevnad. – Det är intressant det där, att man i allmänhet tror att allt självklart går framåt, att utvecklingen är en linjär räcka av framsteg och att det finns någon naturlag som säger att vi ständigt blir smartare eller att teknologin ständigt går framåt. Vissa tror till och med att ekonomin hela tiden måste gå framåt och att framgång innebär att det måste produceras och konsumeras alltmer. Men det finns så klart ingen

Man hör från vissa håll förhoppningar om att människan ska kunna kolonisera andra planeter, inte minst för att öppna en reträttväg om eller när det går åt pipan på jorden. Det är en väldigt naiv föreställning, enligt Ulf Danielsson. – Vi är långt ifrån en teknologi som klarar det. Än så länge handlar det om science fiction. Och skälen till kolonisation, till exempel av mars, är också på samma stadium. Annars tycker jag att rymdforskning, både obemannad och bemannad, fyller ett behov för grundforskningen och är värd att satsas på. Men att inom en överskådlig framtid tänka sig en kolonisation av mars eller andra planeter är inte realistiskt. Och det skulle inte lösa problemen på jorden. De är så mycket mera akuta och resurserna behövs bättre för att ta hand om den planeten vi har, och som vi vet fungerar som livsmiljö. Ulf Danielson vill hellre vända på resonemanget. – Vi ska inte åka till mars för att överleva. Vi ska överleva så att vi hinner utveckla en teknologi som en dag gör det möjligt åka till mars. Först måste vi ta hand om världen här, så att vi kan göra alla de där fantastiska sakerna vi drömmer om i framtiden. 1

VÄRLDENS BÄSTA BOKHANDEL FINNS I UPPSALA AV ANNA JONSON

•

FOTO: SARAH THORÉN

”Independent booksellers are the lantern bearers of civilization…”

”Uppsala English Bookshop har demonstrerat sin allsidighet genom sina kunders enastående lojalitet och sin förmåga att nå ut.”

I en vrå med böcker från golv till tak i denna nästan kultförklarade kulturhubb träffar jag grundarna Jan Smedh och Christer Valdeson och pratar om deras framgångssaga, The English Bookshop. Det är inte längre någon nyhet att Priset för bästa bokhandel utanför Storbritannien förärades The English Bookshop i början av april i år. Men det tål att suga på karamellen lite till. Smaka till exempel på att den lilla butiken i Uppsala därmed tog över den prestigefulla titeln av fjolårets vinnare, det anrika Shakespear & Company i Paris. Det var under London Book Fair som Jan Smedh mot slutet av ceremonin av International Excellence Awards fick höra motiveringen läsas upp. Det han, och hela den församlade bokbranschen i London, hörde var alltså ”Uppsala English Bookshop has demonstrated their all-round capability with the outstanding loyalty of its customers and outreach”. Det blev ett herrans liv i lokalen och Jan kunde inte sluta le. Det var som i en film, nej, som i en bok, berättar han senare i en intervju. Om han hade fått hålla tal – vilket ingen pristagare fick ha denna kväll, så hade han velat säga till alla som driver oberoende bokhandlar med kvalitet att de ska vara stolta och inte ducka och ursäkta sig, utan verkligen stå upp för det de gör. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Butikens Facebooksida, Instagram och Twitter svämmade över av lyckönskningar från kunder i Uppsala och från branschfolk i hela världen. Kanske har detta även inspirerat till nomineringen av Årets Uppsalabo, som Jan och Christer nominerades till tillsammans.

Den 27 oktober var det gala och det blev gottsundamamman Deliliah som vann den fina utmärkelsen. – Det var en jättekul tillställning, berättar en glad Jan, och jag är verkligen stolt över att vi blev finalister och också stolt över de som vann – vilken insats de gör! Nordamerikanska resesighter har satt upp en lista på de tio bokhandlar i världen som man måste besöka och bland dem är The English Bookshop en av tre i Europa. Bokhandeln sätter en stämpel som bevis på ett sådant besök. Stämpeln är för övrigt viktig för många kunder som prenumererar på böcker från bokhandeln; alla ska ha försetts med stämpeln med siluetten av Uppsala slott och texten: The English Bookshop. Som en passtämpel liksom.

– Härom veckan kom det in en amerikan, som blev så förälskad i butiken att han ville ha en stämpel och Anders som jobbade då, fick skriva sin autograf i hans bok. Personalens autograf i en bok han inte har skrivit!? Jan skrattar gott. Att vara prenumerant på The English Bookshop innebär att för en kvartals- eller årsavgift får du en gång i månaden hem ett brunt paket med en bok som butiken valt åt dig. Det är lite speciellt med en kurerande bokbutik som väljer titlarna, men det är ett klart vinnande koncept hos de trogna kunderna. Du väljer visserligen vilken genre som önskas, men i övrigt premieras udda och lite okända titlar. För många av mottagarna är det som julafton varje gång och bilder läggs ut på sociala medier då det hemliga paketet packas upp. The English Bookshop har prenumeranter i Tyskland, Holland, Finland, Norge, USA och nerifrån Skanör till Haparanda. En starkt bidragande faktor till den hängivna kund-kretsen är att det alltid är en intresserad och kunnig person som bemöter vid all sorts kontakt, och alla kluriga och för all del okluriga frågor är välkomna och följs upp med stort engagemang. När jag pratar

med Jan och Christer verkar det heller inte finnas någon ände på idéer när det kommer till olika sätt att förmedla litteratur. – Vi skulle aldrig kunna säga nej, säger Christer glatt, vi gör i princip allting. – Fysiskaste bokhandeln vinner! tillägger Jan lekfullt uttryckt, men på fullaste allvar. Att driva en butik som The English Bookshop är en livsstil som familjerna kan vittna om; barnen är uppväxta i butiken och är ofta delaktiga i event där, författare har under åren logerat i deras hem och det mesta kretsar kring frågor som rör den personliga butiken. Aktiviteter som författarträffar, temakvällar, sagostunder för barn och bokcirklar i butiken håller den hela tiden levande och skapar en sällsynt nära kontakt med kunderna. Möbler skuffas undan i butiken, så att hjärterum bildas för tillställningarna. Grannarna mittemot, Tehörnan, har skapat ett te speciellt för butiken och dess bokcirklar – det fylliga och väldoftande The English Bookshop Blend. Jan och Christer berättar om ett kärt kvitto på kundernas lojalitet. När de efter nio år var alldeles för trångbodda en liten bit bort i samma hus fick de möjlighet att byta lokal med en annan butik i samma lokalförening. Flytten skulle ske över en midsommarhelg och de var fem personer. Då hörde kunder av sig och frågade om de kunde hjälpa till.

– Det var ju midsommarhelg och vi trodde inte att nån skulle komma, säger Jan. Men det kom över fyrtio pers! Helt otroligt! Dom målade, packade, kånkade och bar, fixade mat och dricka. Det var nästan svårt att administrera allting! När Jan och Christer jobbade tillsammans på LundeQ (dagens Akademibokhandel) med engelsk litteratur, bestämde de sig hösten –94 för att de ville öppna en renodlad engelsk bokbutik i Uppsala. Ingen trodde på idén. Så från starten 1995 var det rätt kämpigt, men för tio år sedan då resten av Sveriges bokhandlar fick en rejäl dipp, gick The English Bookshop mot strömmen och istället ökade sin försäljning. Sedan dess har butiken haft sin självklara roll i Uppsala och har ett brett nätverk i hela världen. Nyckeln till framgången är helt säkert den nära

tel: 018-524960

relationen med stamkunderna, det personliga rummet som de skapat i sin lilla butik, det unika sortimentet, den höga servicen och förstås viljan att prata om och förmedla litteratur framför att gå med vinst. – Vi sitter och jobbar på våra kontor med dörrarna öppna in mot butiken och det är en sån tillfredsställelse att höra kunder komma in och sucka ljudligt; antingen för att dom gillar butiken eller för att dom har hittat någon bok dom gillar. Christer och Jan ler stort. – Christer och jag har en filosofi bakom The English Bookshop, så det här priset var en fantastiskt kul bekräftelse för oss, säger Jan Smedh, och fortsätter högtidligt: – Som Philip Pullman sa: Independent booksellers are the lantern bearers of civilization… 1

Boka tid online på www.sturegatan16.se

Följ oss 40 på ukk.se, Facebook, Instagram och Spotify BILJETTER: ukk.se 018-72790 00 #uppsalakonsertkongress

Ett hus. Alla klappar. Prylar förgår, upplevelser består Med ett presentkort från UKK kan alla välja sina favoriter bland hundratals upplevelser varje år. En present som är rolig – både att ge och få! Köp i vår webbshop eller i biljettkassan. ukk.se/jul

Voilà! Crassostrea gigas Av Anna Jonson

Foto: Sarah Thorén

En kyss från havet eller en slemmig kallsup? I det ostrontrendiga Sverige går meningarna livligt isär. Feskarn i Uppsala har allt vad du behöver för att få en bra smakupplevelse. Jag träffar Michael Prising och Markus Hedov i ett Saluhallen under ombyggnad. Snart blir det mer likt en saluhall som Uppsala såväl behöver. Vi ser fram emot nypremiären i mitten av november. Mickes resa i fiskbranschen började 1995 med en fiskvagn, som han och kollegan Björn Lundh hade utanför B&W, där Coop i Boländerna ligger idag. Själv minns jag den så väl med det roliga namnet Feskarn på. Hösten 1999 fick de möjlighet att flytta in i Saluhallen och tajmade då perfekt millenniumskiftet med den enorma efterfrågan på skaldjur som det medförde. När Saluhallen öppnade igen 2004 efter branden 2002 startade Micke den verksamhet som är Feskarn idag. Han fick nu tillgång till en lite större butik med tillhörande restaurangdel. Det öppnade för en helt annan möjlighet till import av fisk och skaldjur. Lägg därtill ett utskänkningstillstånd och verksamheten tog ordentlig fart. Olika koncept som till exempel Fredagsmyspåsen, skaldjurslådor och Caviarbaren har gett en ökad och kanske framför allt yngre intresserad kundkrets. – Ostron och skaldjur är vårt signum idag, säger

Micke, ingen annan har ett så stort utbud i Uppsala. Vi har en inköpare på plats nere i Smögen, som går på plats i hamnen på morgnarna med oss i telefon och berättar hur havskräftorna och räkorna ser ut. Innan de sen åker upp till oss dagen efter har han kokat dem åt oss. Därmed försäkras kvalitén ytterligare, eftersom vi annars får slänga lite när de väl kommit upp till oss för kok. Det funkar suveränt bra. Ostronen beställs två gånger i veckan från Holland, som är den stora fiskporten i Europa och där den största delen av skaldjursförsäljningen sker. Där hamnar ostronen från bland andra Bretagne, Normandie, Marennes-Olero. – Det är lite som med vin, förklarar Markus. I princip är det en enda art av ostron som odlas överallt, men beroende på var den odlas och hur, så får den väldigt olika karaktär. Precis som att en druva har olika karaktär beroende på var någonstans i världen som den odlas. Både smak och form beror på faktorer som hur vattnet är där de odlas, jordmån och hur tätt eller glest de odlas. Ju glesare desto köttigare och ett ostron med mer regelbunden och naturligare form; tydligt droppformad med ena sidan platt och den andra sidan skålformad. Dessa ostron är också dyrare. Oftast föds ostronen upp i havet och förs sedan över i claires,

alltså dammar, där de sätts ut i den sista fasen vid ostronproduktionen, förädlingen, láffinage en claires. Botten på dessa är täckta med gröna alger, navicule, som ger ostronen den gröna tonen och den utsökta smaken. – Ju finare ostron desto svårare smaker, menar Markus, precis som med vin. Jodighet, nötighet, tuggmotstånd och krämighet, utseende och storlek är några faktorer som definierar ett ostrons kvalitet. Micke och Markus berättar att många av deras kunder är väldigt intresserade, som utöver Feskarns väl utvalda standardsortiment vet precis vilket märke på ostronen de vill ha. Det är en stor trend i Sverige sedan en tid med att äta ostron. Inte minst är det lite coolt med ostron och champagne. Det har ökat stort som företagsevenemang till exempel. Ostron förknippas ofta med champagne, men för ostronälskare kanske ett torrt vin med en syra som bättre möter ostronets sälta mer är att föredra. – Men jag förespråkar att smaken är delad och att man vågar göra som man vill, säger Markus bestämt. Däremot vill jag att man kanske inte blandar olika sorters topping på ett och samma ostron! Ta istället tre ostron med var sin topping och smaka av vad

du gillar bäst. Och man måste försöka flera gånger innan man blir fast. Och tugga! Det är viktigt. – Tyvärr är det ju som i till exempel vin- och konstvärlden, inflikar Micke, där det ofta är lite elitistiskt med några få som dikterar vad som är bra eller dåligt. Det är okej att tycka att ett holländskt ostron, som har odlats trångt, är godare än de större och köttigare. De är till exempel mina favoriter och det är lite dumt, för det är de billigare. Men jag är ärlig och säger vad jag tycker, säger han och skrattar. Topping kan vara några droppar citron, som Micke föredrar, eller till exempel Mignonette – en klassisk ostronvinägrette på charlottenlök, lite socker, rödvinsvinäger, salt och peppar. Eller en annan variant som Micke varmt rekommenderar är koriander, chili och lime. – Men det beror på hur komplicerat man vill göra det, säger Markus, och vilket humör du är på när du ska äta ostronet. Citron är ju väldigt enkelt att ha på,

men ska det vara lite festligare så kan man slå på stort med alla möjliga roliga och snygga toppings. Nästan var och varannan uppsalabo vet vad Fredagsmyspåsen hos Feskarn är och den har varit väldigt viktig för verksamheten. Utan Fredagsmyspåsen, inget Feskarn, konstaterar Micke. För att behålla sin egen lustfyllda inställning till konceptet har de nu börjat dra ner på mängden och istället erbjuda lite mer varierat innehåll, något mer än färska räkor och aioli, och responsen har varit väldigt positiv. Sist erbjöds till exempel Moules marnières vilket uppskattades stort även av de räkfrälsta. Micke och Markus önskar också en skönare inställning till After Work i vår stad. Man borde lite mer spontant kunna gå ett par stycken efter jobbet och äta lite skaldjur. Till skillnad från i Stockholm och söder över är det fortfarande i Uppsala ett krångligt event som ska organiseras och som någon ska boka ett ställe för tre veckor innan. – En annan kul grej som vi brukar göra är att vi en fin vårdag ställer oss här utanför och säljer ostron, säger Micke och får glatt bifall från Markus. Det skapar stor nyfikenhet och uppskattas alltid. En engelsman filmade oss och det spreds sen på Youtube i Storbritannien med orden ”These guys are marketing geniouses!” I skrivande stund får jag reda på att Michael Prising är nominerad till Stjärnföretagaren 2018. Ett pris som föräras företagare med annorlunda affärsmodeller, spännande sätt att jobba på eller unika sätt att bemöta sina kunder med. Människor som vågar gå sin egen företagarväg. Vad fint – grattis! Har du blivit sugen på ostron? Gå då ner till Saluhallen och prata med killarna. Det finns ingenting de inte kan svara på när det gäller ostron och skaldjur. Är du inte redan frälst, så kanske du står på tröskeln till ett nytt underbart kapitel i ditt liv. Enligt ostron-älskarna är våra liv mycket fattigare utan dessa urtida välsmakande molluskler. 1

Maud Karlsson bjuder in till en färgstark

talkshow på Uppsala Konsert & Kongress. Röster och tendenser hörs, syns och synas av gäster från när och fjärran. Snyggt, öppet, vågat, tillåtande och inspirerande! Alla är välkomna!

Premiär! 7 december 18.30

KOMMANDE

A la Maud 29 mars

TEMA:

GRÄNSLÖST

UPPSALAS NYA FORUM för konst, dans, mode, musik och samtal BILJETTER: 018-727 90 00 ukk.se Läs mer på maudsart.se

46 Foto: Stewen Quigley

De träffades på en teaterscen. Det var på Ensembleteatern i Malmö där de medverkade i en Tjechovspjäs. Åsa Forsblad hade då varit ute i arbetslivet ett tag, men befann sig i början av skådespelarbanan och Aksel Morisse gjorde sin praktik från Teaterhögskolan i Malmö. Sedan dess lever de tillsammans, arbetar ofta på samma arbetsplats och spelar ibland också i samma pjäser.

teater är livet AV LILLEMOR BERG

Livet handlar väldigt mycket om teater för paret Åsa Forsblad Morisse och Aksel Morisse. De är båda två välkända för teaterpubliken på Uppsala stadsteater. Aksel Morisse har tillhört den fasta ensemblen sedan lång tid tillbaka. Han engagerades till Uppsala nästan direkt efter scenskolan i Malmö i slutet på 90-talet och Åsa har kontinuerligt engagerats här genom åren på långa kontrakt. I bådas register finns också filmroller, roller i tv-serier och arbete tillsammans med egna fria projekt som innefattat allt från dramaturgiska bearbetningar, regi och skådespeleri. En annan sak de har gemensamt är fina sångröster, något publiken fått erfara bland annat i sångdramat Min vän fascisten, musikalen Spelman på taket, Evigt ung och Tolvskillingsoperan. Och parallellt med ett engagerat och varierat teaterliv har det alltså löpt ett delat ansvar för privatlivets familjevardag med två barn och allt vad det innebär av planering och hushållsbestyr. Vi träffas en spelfri kväll, samtalet studsar lätt och förtroligt. Tonen är uppsluppen och vänlig. Åsa och Aksel är två karaktärsstarka individer som utstrålar mycket värme och generositet. Det känns lite som att

kliva in i ett fält av massa positiv energi. Det framgår så tydligt hur de uppmuntrar och stöttar varandra. – Vi jobbar ju ihop många gånger, är med i samma pjäser och sedan går vi hem ihop, lagar mat ihop och när vi väl är hemma så pratar vi om jobbet. Ibland kan man känna att precis allting handlar om teater, säger Aksel, som trots allt tycker att fördelarna med att dela så mycket i livet ändå överväger nackdelarna. Åsa är av samma mening. – En stor fördel är att vi båda förstår vad det innebär att vara skådespelare, de där cyklerna som man genomgår. Vi förstår varför man beter sig konstigt eller annorlunda under en premiärvecka eller när man repeterar och ska gå in i en roll. Åsa och Aksel säger sig ha haft turen på sin sida, något de uttrycker en stor tacksamhet över. Majoriteten av alla skådespelare i Sverige är frilansare, även Åsa, men långa kontakt på Uppsala stadsteater har gett arbetsro. Att Aksel fick fast anställning tidigt i deras gemensamma liv var avgörande för bägges chanser att kunna jobba kontinuerligt och mycket även när barnen var små.

Ü 47

Teater på Marsvinsholm, Hantverkarna. Foto: Henrik Dahl

– Det betydde att om jag fick ett jobb som jag ville göra, så kunde Aksel begära tjänstledighet eller ta ut föräldraledighet. Den möjligheten hade inte funnits om båda frilansat, förklarar Åsa. Periodvis har det så klart kört ihop sig. Aksel pendlade under tio år från Stockholm till arbetet i Uppsala. – Då kom han liksom aldrig hem och jag kunde nästan inte ta några jobb. Fast vi har haft stor hjälp av våra mammor som ibland kom till undsättning för att hand ta om barnen när vi båda jobbade mycket. En lyckad lösningen var att hela familjen flyttade till Uppsala 2009. – I Uppsala är det nära till allting. Barnen blev hemtama på stadsteatern och kunde ta sig dit själva för att vara med oss. De brukade smyga in på föreställningarna bakvägen till sina speciella platser i salongen. Jag minns att de särskilt älskade Tolvskillingsoperan. Olga lärde sig alla sångerna utantill, berättar Åsa. Och Aksel fyller stolt i. – Hon kan typ alla sångnumrerna i Min vän fascisten också. Det kom till nytta i ett skolarbete i samhällskunskap. Ur låttexterna fick hon ett politiskt resonemang kring stat och privat helt gratis.

Medan barnen ännu var små tog de ett sabbatsår då de bodde på Österlen. Där har de skaffat sig en gård tillsammans med Åsas bror och svägerska. Friåret innebar emellertid inte frånvaro av arbete, men tempot blev lite lugnare och gav tillfällen att prova på nya saker. Åsa var engagerad i en pjäs i Malmö medan Aksel hade en filmroll i Millenium och jobbade lite med tv under det året. Det där med att vara ledig är alltså inget mål i sig. Som Aksel uttrycker det så finns det ingen tydlig gräns mellan arbete och fritid för en skådespelare. – Jag tänker att det här yrket är den jag är. Mitt jobb är jag. När jag blev fast anställd, bestämde jag att jag måste vara tjänstledig ibland för att göra annat, spela och regissera på andra scener. Det är som om man behöver känna på lite otrygghet på främmande mark ibland för att få perspektiv och utvecklas. Att paret i fyra år drivit en fri teaterverksamhet tillsammans på Marsvinsholm i Skåne på sommarsemestern, säger en hel del om hur stor plats passionen för teater har i deras liv. – Det var väldigt fina år. Och vi är så stolta över den satsningen. Det är en glädje att få varva med en verksamhet där man får bestämma allting själv. Men det innebär så klart väldigt mycket jobb. Måndagar

Evigt ung på Marsvinsholm. Foto: Dick Lindström. T h: Åsa som Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande på Uppsala Stadsteater. Foto: Micke Sandström. Nedre bilden t h: Sångdramat Min vän fascisten på Uppsala stadsteater. Foto: Markus Gårder

är lediga dagar för skådespelare, så vi arbetade då under hela vintern hemma i lägenheten med pjäser vi skulle sätta upp på Marsvinsholm under sommarsäsongen. Vi översatte till exempel själva Line Knutzons pjäs Hantverkarna från danska, berättar Åsa. – Det var så roligt! Vi gjorde om den lite och skrev texter till Mozart-musik, inflikar Aksel. De fick förfrågan om att förlänga kontraktet på Marsvinsholm, men beslöt med viss tveksamhet att det fick vara nog med fyra sommarsäsonger. – Det finns ingen gräns på hur mycket arbete man kan lägga ner. Marsvinsholmsteatern tog väldigt mycket energi även om det också var väldigt roligt. Och sedan är det ju hög takt också under säsongerna på Uppsala stadsteater. Bäst att sluta innan det blir tråkigt, anser Åsa. – Fast jag saknar det jättemycket, säger Aksel. – Men vi kommer nog att göra andra roliga projekt så småningom, svarar Åsa uppmuntrande. De har ett bolag, Hyperion AB, där egna projekt kan ta form. Framtiden får utvisa vad det blir. Skådespelare får ofta frågan om de har någon drömroll. Både Åsa och Aksel menar att man inte

kan veta i förväg hur pass väl man gifter sig med en rollkaraktär. Det visar sig först i efterhand. – Jag kommer aldrig på vad jag ska svara på frågan om drömroller. Teater är så mycket mer än de roller man spelar. När jag sökte mig till teatern så längtade jag efter att få uppleva den kollektiva arbetsprocessen, att åstadkomma någonting gemensamt. Och sedan få vara med i leveransmomentet när det kommer till premiären och man står på scen inför publiken.

Fast jag känner faktiskt att jag gjort några drömroller, men det förstod jag först efteråt eller under arbetets gång. Det hände när jag fick göra Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. Den rollen tog jag verkligen till mig. Det inspirerande språket och karaktären passade mig precis, men det visste jag ju inte innan, berättar Åsa. Åsa erhöll Region Uppsalas kulturstipendium i år, bland annat för sitt ”suveräna spel och gehör” i rollen som Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. – Min vän fascisten är bland det roligaste jag gjort, tycker Aksel. Så smart skriven och så träffsäker i samtiden. Och vilken musik! Erik Gedeon kan verkligen åstadkomma riktiga hit-låtar. Åsa som också medverkade i uppsättningen instämmer.

– Alltså inte en enda talad replik! Jag vet inte om publiken fattade det innan de kom. Men den var extremt roligt att göra. Vi fick spela den i Almedalen också. Alla inblandade gjorde en enorm arbetsinsats med att ta den dit. Det var en häftig upplevelse. Vad båda två gillar mest med skådespelaryrket, är att få växla mellan olika uttryck och genrer; komedi, tragedi, musikal. Fast det lutar lite extra mot en förkärlek för komedi. – Komedi är genvägen in i människors hjärtan. Och det sägs det ju att komedi ska göras på allvar och tragedi lite med glimten i ögat, säger Aksel. För närvarande spelar Aksel Morisse rollen som Sam i Den Fria viljan, en helt nyskriven musikteaterföreställning med svart humor och djupsinnig filosofi av Erik Gedeon. Den fria viljan är helt igenom ett

sångdrama som spänner över alla möjliga musikgenrer. Skådespelarna gör enastående sångprestationer. Senare i höst växlar Aksel om till rollen som Raval i Det sjunde inseglet, ett av Ingmar Bergmans klassiska dramer. – Uppsättningen är väldigt fysisk och innehåller mycket musik och dans. Det blir spektakulärt och annorlunda, tror Aksel, som erkänner att han har lite svårt för koreografi. – Dansare är lite jobbiga. Vilka perfektionister! De blir aldrig nöjda, klagar han med skämtsam glimt i ögat, men försäkrar att det är väldigt spännande att få jobba med koreografen och dansaren Benke Rydman. Benke Rydman är känd från streetdansgruppen BounceE Streetdans Company och för sin starka tolkning i samspel med en industrirobot av Stravinskijs Våroffer på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Åsa Forsblad Morisse spelar under säsongen i En advokats död, en föreställning med ett nytt och

spännande interaktivt koncept. Äkta jurister deltar med sin expertis i föreställningen och publiken får agera jury. Lite längre fram gör hon en julföreställning på Intiman tillsammans med Daniel Engman. Det blir teater med mat – en lunchkabaré med sketcher, sång och massor med fin julmusik till jultallriken. Till våren ska de arbeta tillsammans i Big Fish, som har Skandinavienpremiär på Uppsala stadsteater i mars. Uppsättningen är baserad på en roman av Tim Burton. Musikalen har gått på Broadway och belönats med priser. I Uppsala stadsteaters uppsättning är det Ronny Danielsson som står för regin. Han har jobbat mycket i Uppsala och tidigare regisserat bland annat Bröderna Lejonhjärta och Spelman på taket. Uppsala stadsteaters publik älskar musikteater och musikal. Vilken tur att teatern har tillgång till dedikerade och ambitiösa skådespelare med så breda register som Åsa Forsblad Morisse och Aksel Morisse. 1

Äntligen! 30-dagars i appen. Du har väl inte missat att uppdatera din app? Förutom en ny design kan du numera både köpa 30-dagarsbiljetter och betala med Swish. Läs mer på ul.se

Makt och känslor Av Gunilla Sthyr • Foto: Stewen Quigley

Kvinnor skriver i högre utsträckning om känslor och privatliv, männen om sin egen betydelse i maktens korridorer. Det framgår av boken Älska eller älskas där författarna Margaretha Fahlgren och Birgitta Wistrand, har analyserat politiska biografier och självbiografier.

– För att behålla makten kan man göra nästan vad som helst! De orden fastnar i mitt huvud. Och den som utbrister detta är Birgitta Wistrand, forskare i litteraturvetenskap och tidigare riksdagsledamot för moderaterna under tre mandatperioder. Så vad är det egentligen som utspelar sig i den politiska maktens korridorer och i huvudet på våra mest kända politiker? De som vet en hel del om det är Birgitta Wistrand och Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, vilka nyligen utkommit med boken Älska eller älskas – Makt och känslor i politiska biografier. – Vi har läst nästan ett par hundra politiska biografier och självbiografier. Vi har läst, motläst och samläst med vad andra fått ihop som självbiografier och så slutligen valt ut vilka böcker vi ville gå på djupet med och analysera. Böcker som visar på vissa strukturer och lyfter fram mönster, berättar Margaretha Fahlgren. De båda forskarna har analyserat ett sjuttiotal politiska biografier och självbiografier, där partiledare och språkrör skriver om sina liv. Genom dessa självbiografier har de sett hur politiker vill skriva om makt – men helst inte om känslor. – När man analyserar biografierna så ser man

att det finns oerhört mycket känslor som man håller tillbaka. Framför allt finns en längtan att få vara med i maktens korridorer, det är partiet man älskar och som man vill ha bekräftelse av, inte väljarna, säger Margaretha Fahlgren. – Men politiken blir en plattform för att nå makt, och lite beroende på var man är i hierarkin så har man olika strategier för att nå den politiska makten, menar Birgitta Wistrand. Vad de fann var att offentlighetens män helst vill framstå som ”förnuftsstyrda med förmåga att fatta rationella beslut” medan de kvinnliga politikerna i högre grad skriver om känslor. Dock finns det undantag och forskarna ger exempel från självbiografin av Göran Persson (s) – statsminister 1996–2006, och självbiografin av Pär Nuder (s) – finansminister 2004–2006, böcker fyllda med starka känslor.

”I vår analys har vi inte sett så mycket av kvinnor som stödjer varandra”

”Pär Nuders ordval när han beskriver relationen till statsministern är förvånande i sin känslomässiga styrka; att använda ord som sårad och försmådd för snarast tankarna till en kärleksrelation”. – Ett passande ord för alla dessa känslor som kommer fram i Nuders självbiografi är politisk bromance, det är ett manligt fenomen även inom politiken, konstaterar Birgitta Wistrand. (Bromance definieras som en nära, inte sexuell relation, mellan män). Att politiken är full av manliga nätverk som ger karriären en skjuts, är något som Mona Sahlin (s) – partiledare 2007–2011, tar upp i sin självbiografi. De båda forskarna vill även beskriva hennes goda relation till statsminister Ingvar Carlsson som genuskodad, för enligt dem och det hon skriver, ser hon sin roll till statsministern främst som stöttande, inte strategisk, vilket Pär Nuder däremot ansåg om sin roll. – I vår analys har vi inte sett så mycket av kvinnor som stödjer varandra, tvärtom så kände sig många av de kvinnliga politikerna utstötta, som exempelvis Anita Grandin (s) – EU-kommissionär, och Ingegerd Troedsson (m) – talman bland andra. En av dem skriver att det var svårt att ta sig fram i politiken på grund av att ”de andra kvinnorna var så elaka”, refererar Margaretha Fahlgren. ”Men nog förundrades jag storligen över att jag

blev så ensam”, så skriver Mona Sahlin i en av sina två självbiografier, om en av alla de gånger som hon fick framföra mindre populära budskap från partiet till väljarkåren. Birgitta Ohlsson (liberal) – EU-minister, är en annan kvinnlig politiker som, precis som Mona Sahlin, vigt sitt liv åt partiet. Hon fick gott stöd ända fram tills hon utmanade partiledaren Jan Björklund. Och nu har hon lämnat politiken. Ett citat från hennes självbiografi: ”Ofta får kvinnor ta positioner som kronprinsessor bredvid en man. Jag har mycket medvetet undvikit det. Jag vill vara min egen skapelse, inte en duktig idiot och någon annans redskap. Vänta inte på drömprinsen – rid själv.” Om ensamheten i politiken, skriver även moderaten Fredrik Reinfeldt – statsminister 2006–2011 i sin självbiografi. Fast enligt de båda forskarna handlar det mer om taktik än verklighet, att han vill framstå som ensam, trots att han hade många trogna kollegor som backade upp honom. – Man kan säga att han här använder sig av en härskarteknik för att osynliggöra övriga medarbetare. Fokus är hela tiden på honom själv, säger Birgitta Wistrand. Att skriva biografier eller självbiografier har under senare år blivit allt mer populärt, även bland politiker

”Man skriver för att få känna sig synlig och bli en del av den celebra kulturen” och en del hinner skriva både en och flera självbiografier medan de befinner sig mitt i livet. Det handlar inte längre om en tillbakablick på ett långt yrkesliv. – Man skriver för att få känna sig synlig och bli en del av den celebra kulturen, säger Margaretha Fahlgren. – En del, och då särskilt manliga politiker, skriver för att ställa allt till rätta. Ett utmärkt exempel på detta är Gösta Bohmans (m) – partiledare 1970–1981. Hans självbiografi har titeln Så var det. Tydligare kan det inte bli, eftersom han ansåg sig alltid ha rätt, menar Birgitta Wistrand, utifrån sin politiska erfarenhet. Kvinnliga politiker är för övrigt mer privata i sina biografier och de räds heller inte att berätta om sig själva. Männen blir aldrig så privata. Men det finns

alltid en risk med att bli för privat, när fokus inte minst i media, lätt hamnar på det privata istället för på det politiska arbetet. Samtidigt kan kvinnorna vinna på att vara mer privata, i tider då det blivit allt viktigare för en politiker att bygga ett personligt varumärke. Självbiografierna bidrar till kändisskapet. En av få kvinnliga politiker som sticker ut med sin bok och som uppenbart vill ha cred för sitt politiska arbete är Maud Olofsson (c) – partiledare 2001–2011. Hon berättar ovanligt mycket om vad hon har gjort och åstadkommit inom politiken, till skillnad mot exempelvis Margot Wallström (s) – EU-kommissionär och utrikesminister. – Det är lite överraskande att Margot Wallström inte skriver något om vad hon gjorde som EU-kommissionär i Bryssel. Det hade jag gärna velat veta, säger Birgitta Wistrand. Baksidestexten på boken Älska eller Älskas avslutas på följande sätt: ”Livsskildringarna säger mer om politikern och politiken än författarna kanske avsett. De handlar om känslor och makt: att älska eller älskas i politiken”. Boken är utgiven på Appell Förlag 2018. 1

U P P TÄ C K E N M A G I S K I N R E D N I N G S VÄ R L D S V E N S K T T E N N S E D A N 19 2 4

Svenskt Tenn är ett inredningsföretag med butik på Strandvägen i Stockholm och online. Företaget ägs sedan 1975 av Kjell och Märta Beijers stiftelse, och allt överskott som genereras går till forskning inom bland annat ekologisk ekonomi, miljövård och läkemedel. Genom att handla på Svenskt Tenn är du med och gör skillnad.

57 S T R A NDVÄG EN 5 S TO C K H O L M , S V EN SK T T ENN . SE

En upplysningstid att minnas Av Lillemor Berg • Foto: Stewen Quigley

Allt ljus på Uppsala i novembers dusk brukar vara ett efterlängtat och välbesökt evenemang. Tre veckor, sedan är allt borta. Tur att bilderna av minnesvärda favoriter finns kvar. 2018 års ljusfestival bjuder på något utöver spektakulära ljussättningar. Den tar höjd på en helt ny konstnärlig nivå med flera ljusverk av namnkunniga konstnärer. I år har den också fått ett sammanhållande tema som anknyter till 100-årsjubiléet av Ingmar Bergmans födelse. Tematiken tar fasta på barndom, fantasi och drömmar. Patrik Kiraly, som är konstnärlig ledare för årets Allt ljus på Uppsala, har haft ambitionen att ge nya oväntade upplevelser av staden ur annorlunda och spännande perspektiv. – En ingång i projektet var att jag gärna ville jobba med en typ av platser som är relativt anonyma. Jag har medvetet valt bort alla monumentalbyggnader. De är ju i sig så starka. Målsättningen har istället varit att hitta vardagsmiljöer som kan förvandlas och bjuda på nya upplevelser. En tanke är att människor ska kunna möta verken i sin vardag när de passerar. 58

Den ljuskonst som curerats i årets Allt ljus på Uppsala består av tio platsspecifika konstverk och fem ljusinstallationer. Sedan tillkommer ett okänt antal andra initiativ och en mängd kringaktiviteter som inte enbart sker i city. Uppsala Fritid har till exempel fått i uppdrag att köpa in femhundra lampor som fördelats på alla kommunens fritidsgårdar. – Det är fritt fram för barnen att skapa vad de vill med lamporna. Det kan bli spännande att se vad de gör, men vi vill gärna att de tar ett foto av sina skapelser och lägger ut det på sociala medier under #alltljuspauppsala, berättar Patrik Kiraly. Allt ljus på Uppsala har samarbetat med ansvariga för den offentliga konsten och flera fasta konstverk i stadsmiljön får ljussättning, bland annat Karin Mattas alla skulpturer i å-rummet. Andra konstverk som belyses är Anna-Karin Brus Mus, Staffan Östlunds verk i stadsträdgården och Mikael Ljunggrens bubbla i Fyrisån vid Saluhallen. Och den nya soffan på Forumtorget får premiär på sin belysning.

Stadsträdgården: Katarzyna Malejka och Joachim Sługock är ett konstnärspar som skapar arkitektoniska rum med fluorescerande trådar. De jobbar i parkmiljö och har gjort installationer i flera städer, bland annat i London

Skytteanska trädgården: Familjen Skyttes demoner, Michel Östlund

Trädgårdsgatan: Ljusspel kring fönstren i Bergmans mormors hus av Nilsa Sarmiento

60 Stora torget, Åhléns fasad: Animerad projektion av Anna-Karin Brus

Stadsträdgården: Mycket liten upplyst skulptur, Mus, av Anna-Karin Brus

Upplandsmuseet: Magnifik projektion av Anna Boberg, som tolkar Bergman ur 2018 ĂĽrs perspektiv

61 Slottsbacken: Sceniskt verk av Jacob Oredsson, en ung konstnĂ¤r bosatt i Berlin. Installationen har tidigare satts upp i KĂśpenhamn

62 VretgrĂ¤nd: Kub av ljusfilosofen Svante Pettersson. Han bor i Uppsala och har skrivit en bok om ljus, See the light

Ola Andersson

Knut Knutsson

Markus Aujalay

Lisa Anckarman

Cecilia Wikström

Stig-Björn Ljunggren

Att sväva i ovisshet är inget för dig. Du vill bita i äpplet, smaka en krämig Brie de Meaux och dra in doften av nybakat bröd. Du är nyfiken, men du kommer inte att gå hem nyfiken.

Välkommen in från 15:e november.

Bror Hjorthstipendiet för unga tecknare Av Johanna Uddén

Jag sitter på Stockholmståget och gör minnesanteckningar för hand inför ett föredrag. När jag tittar i mitt block efteråt är orden mer eller mindre oläsliga. Tuschpennans svarta linjer över det vita pappret är skakiga och då och då faller texten ut i en längre krok. Då tänker jag på Bror Hjorth. Bror Hjorth var en fantastisk tecknare! Under åren 1949–59 var han professor i teckning vid Kungliga konstakademien i Stockholm och han pendlade dit från Uppsala. Bror Hjorth tyckte om att teckna på tåget. Han gjorde små, snabbt utförda modellstudier av medresenärerna. Tågets rörelser gav nerv åt linjerna i teckningen, precis det han eftersträvade. De där teckningarna är små guldkorn. Några av Bror Hjorths absolut känsligaste

teckningar är hans lejonporträtt, som också påminner om hans självporträtt. I några av teckningarna har han till och med satt sin signatur över lejonets huvud, som för att understryka identifikationen. ”Sedan det en gång gått upp för mig att de levande varelser som stängts in i trånga burar för människors förnöjelse var något jag måste lära känna för att känna livet över huvud taget, blev teckningen medlet till detta. Medkänslan för deras öde, att de berövats friheten, fick vika för möjligheten att förstå dem och mitt släktskap med dem. De var mina bröder och först när jag begrep det förstod jag också uttrycket i deras ögon och uttrycket i deras rörelser. Deras främre extremiteter var armar och händer som hos mig själv, hela deras kropp var lika min.”

Stipendiaten Laleh Kazemi Veisaris utställning Porous Red Dust på Bror Hjorths Hus

Bror Hjorths teckningar finns att se i Bror Hjorths Hus. Om du ännu inte besökt museet, gå dit! Det går också att bli medlem i Bror Hjorthföreningen som är museets vänförening. För att uppmuntra tecknandet som uttrycksform inrättade Bror Hjorthföreningen ett stipendium för unga tecknare 1992. ”Teckningsstipendiet är avsett att uppmuntra lovande unga tecknare vid landets konsthögskolor

och Konstfack. Ett syfte med stipendiet är också att framhäva teckningens betydelse för Bror Hjorth och som självständigt konstnärligt uttrycksmedel, samt påminna om Bror Hjorths gärning som professor i teckning vid Konstakademien.” I stipendiet ingår en stipendiesumma – som idag uppgår till 25 000 kronor – och en utställning på Bror Hjorths Hus. Tidigare delades stipendiet ut varje år, men sedan 2012 vartannat år.

1 dec ‑ 27 jan 2019

BROR HJORTH och musiken

NORBYVÄGEN 26 UPPSALA 018-56703 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE

Karin Wikströms teckning från den första stipendiatutställningen 1992

Stipendiaterna utses av en jury med en representant från Bror Hjorthföreningen – det har varit Ulla Fries ända sedan start – en representant för Bror Hjorths Hus och en extern person med kunskap i teckning. I år var det Agneta Forslund som representerade Bror Hjorths Hus och Nina Hemmingsson togs in utifrån. Och, som sagt, Ulla Fries från Bror Hjorthföreningen. Det är varje konsthögskola som först utser två studenter från sin skola och dessa skickar in fem arbetsprover var. Det blir cirka tio studenter som juryn har att välja bland. Agneta Forslund berättar om årets uttagning. – Man kan inte säga att processen är lätt men det gick förvånansvärt bra ändå att komma fram till ett gemensamt beslut trots att vi kommer från ganska olika håll, Ulla Fries, jag och Nina Hemmingsson. Vi var rörande överens vilket kändes bra. Vi hade ingen information om vilken skola studenterna kommer ifrån, vilket kön de har eller ålder. Vi utgick bara från bilderna och i vissa fall texter som bifogats. Vi valde den som vi kände att vi ville se mer av, att det fanns utvecklingspotential, det var visuellt intressant, ambitiöst. Det är en process att välja. Vi tog tid på oss, tog paus, gick tillbaka och tog till sist beslutet som vi alla egentligen redan kände tidigare att vi ville ha. Juryn valde i år Laleh Kazemi Veisari, som går sitt andra år på masterprogrammet i fri konst på Konst-

fack. Bror Hjorths Hus visade hennes utställning Porous Red Dust under september månad. De abstrakta teckningarna som visades har sin utgångspunkt i NASA:s pågående dokumentation av planeten Mars. Genom förvrängningar och förskjutningar bildas nya kartor av en obekant terräng. Bror Hjorthstipendiet för unga tecknare är viktigt. Studenten får pengar – vilket alltid är välkommet – och dessutom möjlighet att sätta ihop en soloutställning på en institution, något som ger viktig erfarenhet. Bland tidigare stipendiater syns flera namn som gått vidare med sitt unika teckningsuttryck. 1

STIPENDIAT 2018 Laleh Kazemi Veisari

TIDIGARE STIPENDIATER 2016 – Mattias Eliasson

2002 – Ann Böttcher

2014 – Emelie Sandström

2001 - Jenny Granlund

2012 – Cecilia Hultman

2000 – Kristoffer Nilson

2011 – Madelaine Sillfors

1999 – Veronica Brovall

2010 – Teckning, teckning... 1998 – Annelie Aaltonen 2009 – Sanna Wallgren

1997 – Pelle Perlefelt

2008 – Hertha Hanson

1996 – Filippa von Krusenstjerna

2007 – Tobias Törnqvist

1995 – Ingela Svensson

2006 – Åsa Norberg

1994 – Klara Kristalova

2005 – Sanna Gabrielson

1993 – Katarina Pettersson

2004 – Fritz Quasthoff

1992 – Karin Wikström

2003 – Henric Westlund

Ett halvt sekel av ljuv musik Av Gunilla Sthyr

Musiken rör sig rytmiskt i den melodiskt fantasifulla De profundis för stråkorkester. Stora konsertsalen i UKK är nästan fullsatt, denna torsdagskväll när Uppsala Kammarorkester ger konsert. Det är vackert, bara att luta sig tillbaka i fåtöljen, blunda och ta in de klingande tonerna under ledning av kvällens dirigent Giedre Slekyté. 67

I år är det 50 år sedan Carl Rune Larsson tog upp taktpinnen, knackade i pulpeten och satte igång den allra första konserten med Uppsala Kammarorkester. Under ett halvt sekel har orkestern utvecklats, från att ha varit en blandning av yrkesmusiker och amatörer till att bli en professionell kammarorkester på högsta nivå. Av många ansedd som en av Sveriges förnämsta orkestrar. – Vi har flera styrkor; från att ha väldigt bra stråk och blåsare till att vara väldigt flexibla och behärska många olika stilar – och så gör vi det bra! Det säger Mona Gunnarsson, chef för orkestern sedan elva år. – Fast jag tror vi är allra bäst på att framföra klassikerna, det vill säga den musik som skapades under 1700- och 1800-talet för den tidens kammarorkester. Från den klassiska Beethovens orkester – där brasset består av två hornblåsare och två trumpeter, till romantikens musik, där det krävdes större brass och ibland också harpa. Varje år ger kammarorkestern tio konserter. Och det kommer mycket folk, som nästan fyller den stora salen

i Uppsala Konsert & Kongress, orkesterns hemvist sedan 2007. Publiken är inte bara entusiastisk utan även musikaliskt kunnig, berättar Mona Gunnarsson, och menar att det är viktigt att lyssna in publiken, lägga sig på den musikaliska nivå som publiken förväntar sig – fast igenkänningsfaktorn kan inte förringas. – Det känns i stämningen i salen om publiken tycker ett musikaliskt stycke är tungt eller svårt. Då klappar de inte händerna lika mycket! Konserten på trettondagsafton är allra mest populär, det är en festkväll med glitter och glamour, då man framför kända opera- och operettpärlor tillsammans med gästsolister; senast Anne-Sofie von Otter och Elin Rombo. Men parallellt med att ha en repertoar med gamla klassiska tonsättare, så vill man också vara generös med att prova nya kompositörer, och inte minst finns en medveten strävan att hitta fler verk av kvinnliga tonsättare. – Det är i programrådet som vi bestämmer vilken musik som ska framföras på våra konserter och vi

Gästdirigent Christian Zacharias

är mycket eniga om vad vi tycker är bra musik. Vi har givetvis vissa kriterier att hålla oss till, och ibland kan vi kanske tycka att ett stycke är alltför enkelt och förutsägbart – fast väldigt vackert, så vi tror ändå att det kommer att tilltala en del av publiken. Andra verk kan vara svåra och ha ett tonspråk som kan kännas främmande. Det är denna blandning som tilltalar oss, säger Mona Gunnarsson. Det var när dirigenten Carl Rune Larsson år 1967 kom till Uppsala som Director Musices och ledare för

Akademiska kapellet vid Uppsala universitet, som diskussionerna om en stadsorkester vaknade till liv. Då sa han själv så här om sin ambition: ”Syftet är att åstadkomma en djupverkan, att genom bildandet av denna nya orkester suga upp och inspirera unga förmågor på olika instrument, inom staden, i studentvärlden, i länet som helhet. Vår förhoppning är vidare att orkestern skall komma att utgöra ett aktivt forum, en kontaktyta, mellan å ena sidan länets aktiva musiker och å andra sidan mellan musikerkåren och publikgrupperna.” ”Det andra huvudsyftet med orkestern är att dess musikaliska utbud helt domineras av kravet på hög kvalitet – några ceremoniella eller andra motiveringar för orkesterns existens är det inte tal o.” Uppsala Kammarorkester debuterade med en ”familjekonsert” i universitetsaulan den 8 december 1968 och vid denna debut bestod kammarorkestern endast av en stråkgrupp på 17 medlemmar. Ett av styckena som då framfördes var Wolfgang Amadeus Mozarts Divertimento i D-dur K 136. Det är därför som Uppsala kommarorkester inledde höstsäsongen under jubileumsåret med just detta verk av Mozart, denna gång under ledning av dirigenten och pianisten Christian Zacharias. Dagens kammarorkester är en flexibel orkester med fyrtio till femtio professionella musiker, varav tretton har fast anställning vid Musik i Uppland, övriga är återkommande frilansmusiker. Paul Mägi var orkesterns chefsdirigent mellan 2004

Chefsdirigenterna f v: Carl Rune Larsson, grundade Uppsala Kammarorkester 1968, Gérard Korsten (1994–1999), Howard Shelley (2000–2003) och Paul Mägi (2004–2017)

Dirigenten Giedre Slekytés

Under byggnationen av UKK, 2007

och 2017 och har fått utmärkelsen hedersdirigent. För tillfället finns ingen chefsdirigent för orkestern, utan det är ett antal gästande dirigenter som får sätta sin prägel på konserterna under jubileumsåret. Flera kvinnliga dirigenter gästspelar, så även de tidigare chefsdirigenterna Gérard Korsten (1994–1999), Howard Shelley (2000–2003) och Paul Mägi (2004– 2017), till glädje för den publik som följt dem under åren. – Dirigenten är en jätteviktig person och hans eller hennes förmåga att få med sig orkestern kan göra otroligt stor skillnad, särskilt i klangen. Ta till exempel vår tidigare chefsdirigent Paul Mägi, han kunde få ut enormt mycket av orkestern. Jag skulle vilja likna det med att han ”samlade klangen i sina händer”. Mona Gunnarsson menar att mycket handlar om kemin mellan dirigent och orkester. Fungerar inte samspelet av olika anledningar, till exempel språkKonsertmästaren Nils-Erik Sparf

problem, så dyker genast frågorna upp: ”Vad menar han?” eller ”Jag förstår inte slagen”. Då får alla hjälpas åt att få det att fungera. Förtroendet från publiken får aldrig raseras och konserten kan heller inte vänta. Merparten av musikerna i kammarorkestern är frilansande med egna kammarmusikprojekt vid sidan av. Många har spelat med orkestern i flera år och spelschemat sätts under april–maj. Men det är tufft att vara frilansande musiker och det ställs höga musikaliska krav på musikerna. Inför en torsdagskonsert så börjar repetitionen först på måndagen, tre dagar innan. Alla stämmor repeterar för sig, i något av de smårum som finns i konserthuset. Att få tag på noterna till konserten så långt i förväg som möjligt, är ett arbete som Mona Gunnarsson lägger ner mycket tid på, eftersom hon är medveten om hur knapp repetitionstiden är på plats. – Det är ett gediget arbete att få fram noter till alla

stämmor och instrument i orkestern och skicka ut till musikerna i så god tid som möjligt. Till vissa musikstycken har musikförlagen copyright och då får inte noterna kopieras, utan vi måste hyra dem till en ganska hög kostnad. Det är fascinerande att se den unga kvinnliga dirigenten Giedre Slekytés kroppsspråk och följa taktpinnens rörelser och för den som själv aldrig spelat i en orkester, så undrar man hur musikerna både kan hinna läsa noter och följa dirigentens svarta pinne. – Jo, man har alltid sitt notställ placerat så att man kan se dirigentens taktpinne, strax ovanför kanten på notstället. Förutom att följa noterna, så måste du uppfatta de anteckningar du själv kanske gjort på noterna; till exempel efter vilken not eller notrad du ska andas (blåsare), hur ska stråken dras just här (stråkar) eller något annat specifikt. Så det krävs förstås att du kan det musikaliska stycke du ska spela.

Mona Gunnarsson, orkesterchef

Det kan ju också hända att dirigenten viftar fel, det är mänskligt. Då får man förlita sig på konsertmästaren i orkestern, en person som har en väldigt viktig roll. Konsertmästaren Nils-Erik Sparf är för många ett välkänt namn. Han är en av landets mest framstående violinister och har i många år varit konsertmästare i Uppsala Kammarorkester och medlem i Uppsala kammarsolister. Den 9 maj 2019, när det blir finalkonsert för spel- och jubileumsåret, så sker det med rubriken Rózsa med Sparf. Om denna violinkonsert av tonsättaren Miklòs Rózsa skriver Sparf själv i programfoldern: ”Jag gillar det ungerska temperamentet i konserten, samtidigt som den är mycket romantisk”. Och som det står i programmet, så ska jubileumsåret – förutom att vara en hyllning till grundaren Carl Rune Larsson, också vara en hyllning till orkestern, till musiken och till oss åhörare. Bara att gå dit alltså. Sjunka ner i fåtöljen och njuta. 1

FAKTA OM UPPSALA KAMMARORKESTER Spelåret hösten 2018 och våren 2019 firar Uppsala Kammarorkester 50-årsjubileum. Den 8 december 1968 hölls den första konserten i Universitetsaulan. Den 1 juli 1988 övertog stiftelsen Musik i Uppland ansvaret för Uppsala Kammarorkester. Det är en flexibel orkester med 40–50 professionella musiker, varav 13 har fast anställning. Kammarorkestern ger ungefär tio konserter varje år.

– The world’s most admired champagne brand in 2018 (by Drinks International)

Louis Roederer Brut Premier tog hem världsmästartiteln i kategorin ”Bästa non-vintage Champagne” när tävlingen World Championship Champagne and Sparkling avgjordes i september 2017.

FYND Allt om Vin nr 2 2018

94 p

vinunic.se

(Magnum) livetsgoda.se

Nr 7602 Louis Roederer Brut Premier, 750 ml 439 kr. 375 ml 229 kr. Nr 77498 Magnum 1 500 ml 895 kr. Alkoholhalt 12%.

Att börja dricka i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem

Trio X Upptäckarglädjen är drivande för jazzgruppen Trio X. Musiken kan bölja mellan folkmusik med storband, finstämd klassisk musik, visor, och så jazzen förstås. Dessutom skriver man egen musik, har workshops för barn, spelar in skivor och leder de omåttligt populära Carte Blanche-konserterna i konserthusets restaurang.

Oavsett var du bor i länet, ska du kunna uppleva levande musik av hög kvalitet. På riktigt. Det är den grundläggande idén med Musik i Uppland. Klassisk eller nyskriven musik, bred eller smal. Årligen genomför vi hundratals livs levande konserter i konserthus, skolor, bygdegårdar och på vårdinrättningar i Uppsala och runt om i Uppland. Vi har fyra egna musikgrupper: Uppsala Kammarorkester, Uppsala Kammarsolister, Linnékvintetten och Trio X. Varje spelår bjuder vi in både svenska och internationella artister till spännande musikaliska möten. Välkommen till en mångfald av musikaliska upplevelser. Välkommen till Musik i Uppland. Konsertdatum och program: musikiuppland.se

Uppsala Kammarsolister

Att pröva nya uttryckssätt, hitta nya infallsvinklar och nya inramningar för musiken är ett signum för Uppsala Kammarsolister. Repertoaren för den internationellt respekterade kvintetten sträcker sig från barock till nutida musik och de hyllas ofta för sina fantasifulla och personliga tolkningar.

Linnékvintetten De spelar med barn, för barn, med körer, i vården och har egna konsertprogram i Uppsala Konsert och Kongress. Varje sommar sedan 30 år tillbaka, framför de den uppskattade Tornmusiken från domkyrkans södra torn. Linnékvintetten kan mycket väl vara den hårdast arbetande brassensemblen i branschen.

Musikaliska möten i världsklass Framstående dirigenter, drivna virtuoser och färgstarka scenpersonligheter. Varje spelår bjuder vi in både svenska och internationella artister till spännande musikaliska möten tillsammans med Uppsala Kammarorkester. Länets egen orkester, precis fyllda 50 år, är av många bedömare ansedd som en av de främsta i Sverige.

Musik för unga Barn- och ungdomsverksamheten är en bubblande musikkittel med konsertupplevelser, kreativa utmaningar och möten med musik i alla dess former, alltid med lekfullheten och öppenheten i centrum. Årligen arrangerar vi den stora musiktävlingen Imagine, en jurybedömd musiktävling för ungdomar mellan 13 och 21 år.

Konsertkarusellen – turnéer i länet Med Konsertkarusellen, vårt turnéprogram i samarbete med länets kommuner och lokala föreningar, gästspelar vi i bygdegårdar, samlingslokaler och kyrkor runt om i länet. I vår kommer bland annat den hyllade americana-duon Good Harvest att spela åtta konserter i Uppland.

musikiuppland.se 75 018-17 19 20

Stipendieutdelning på Anders Walldagen som 2016 hölls på UKK. Foto: Stewen Quigley 76

Anders Walls Stiftelse grundades 1981 och delar årligen ut stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, landsbygdsutveckling, ung företagsamhet, internationella studier samt musik. Stiftelsen har sedan starten delat ut cirka 60 miljoner kronor i stipendier och bidrag. Minst lika viktig som stipendiesumman är medlemskapet i nätverket Wallumni, som består av alla tidigare stipendiater. Medlemmarna träffas regelbundet och genomför bland annat internationella studieresor tillsammans. För att få stipendiet Årets Uppsalastudent ska stipendiaten studera vid Uppsala Universitet, vara framgångsrik i sina studier, aktivt ha deltagit i studentlivet i Uppsala, företrädesvis genom att ha innehaft uppgifter inom studentkåren och visat sig vara en god och uppskattad kamrat. En stipendiat utses årligen av en på bred bas sammansatt jury bestående av representanter för rektorsämbetet, universitetsledningen och studentkårerna. Stipendiebeloppet är 100 000 kronor. Allen Ali Mohammadi utsågs till Årets Uppsalastudent 2016.

Behjärtansvärd innovation av Anna Jonson Som entreprenör redan i 12-årsåldern hade han siktet inställt på att underlätta livet för andra, då med motiverande inlärning av matte. På en familjetillställning några år senare, då hans mormor plötsligt avled av en hjärtinfarkt, satte Allen Mohammadi och hans fyra år äldre bror Max allt fokus på en bokstavligt ´talat behjärtansvärd innovation – Heartstrings. Hjärt- och kärlsjukdomar är den absolut vanligaste dödsorsaken i världen och problemet är möjligheten att upptäcka sjukdomarna i tid. De bägge teknikintresserade bröderna plöjde igenom all forskning de kunde hitta i ämnet och insåg att teknik borde kunna användas för att upptäcka symptom i tidigt skede. De såg människokroppen som en enhet där flera delar samspelar med varandra och när en del inte fungerar som den ska, påverkar det andra delar. Många gånger beror dödsfallen på felaktiga eller sena diagnoser. I samarbete med kardeologer och läkarstudenter tog Allen och Max fram en prototyp: Heartstrings; en liten apparat utrustad med olika sensorer som man håller mot hjärtat i 30 sekunder, och som samlar in en stor mängd information om ens hjärta.

– Du får resultatet direkt i din telefon och kan dela det med din läkare, har Allen Mohammadi förklarat. Kliniska patienttester på totalt 700 personer banade väg för tester av så många som 46 000 personer fördelat på fyra sjukhus i två länder. Idag är Heartstrings en vetenskapligt grundad produkt på väg ut på en internationell marknad. Bröderna har fått ta emot ett antal fina utmärkelser och priser för sin innovation. Bland annat blev Allen Mohammadi utsedd till Årets Uppsalastudent 2016 och fick ta emot 100 000 kronor av finansmannen Anders Wall. Den första kontakten Allen fick med Sverige var 2010, när han var på besök i samband med en internationell forskningskonferens och föreläste om en ny metod inom beräkningsmekanik. Han tilltalades av den speciella relationen som han såg mellan professorerna och studenterna. Därför började han läsa sin masterutbildning i Sverige och 2014 började han på Uppsala universitet. Och 2016 blev han alltså Årets student. Men inte nog med det – Forbes placerade 2017 bröderna Mohammadi som enda svenskar på prestigefulla listan "30 under 30", deras bolag Hippogriff vann EM-guld

Förutom allt onödigt mänskligt lidande kan samhället spara stora resurser genom att inte behöva ta in lika många på akuten, resonerar Allen och Max. Men det är inte så att de försöker ersätta läkare, utan snarare hjälpa till att ge ännu bättre vård helt enkelt. När man förlorar någon man verkligen älskar inser man värdet av de stunder man kunde ha tillbringat tillsammans, menar bröderna Mohammadi. Det är de värdefulla stunderna de vill rädda. Vi har bollat den här artikeln medan Allen far runt i världen i olika tidszoner med väldigt tidspressat schema. Bolaget Hippogriff håller på utveckla en helhetslösning för Heartstrings, som kommer att lanseras nästa år. Så förhoppningsvis är bröderna Mohammadis dröm om ”Saving 1 Million Lives Each Year” snart verklighet. – Framtiden känns mycket positivt och bra! meddelar Allen någonstans från något av världens hörn. 1 Allen Ali Mohammadi och hans bror Max, förstapristagare i InnovatorsRace50

i Social Innovation Tornament och även Alfred Nobel-priset Skapa två gånger. Dessutom vann bolaget VM-guld i konkurrens med drygt 1 000 startupbolag vid ”World Innovators Race” i Paris 2017. Bröderna är förstås själaglada och har berättat att VM-guldet till och med har gett dem chansen att få träffa premiärministrar för att berätta om sin teknik. Men det är en tuff bransch som bröderna har gett sig in i. Det krävs såväl hjälp från experter som kapital. Och en mängd mer eller mindre seriösa innovationer har skapat en skeptisk läkarkår, så det är väldigt viktigt att hitta bra människor att arbeta med som också delar deras vision.

Heartstrings

Det börjar med dig. Det är viktigt för oss att du trivs här. Att du känner dig hemma. För när du mår bra, så får det effekt på de runt omkring dig, de på din gata, i ditt kvarter och i hela länet. På samma sätt påverkas ditt liv av hur andra människor har det. Därför återinvesterar vi i projekt som gör insatser där det behövs. Det handlar om att

hjälpa ungdomar att utveckla sin idé, ge nyalända en chans att lära sig svenska och se till att tjejer får samma förutsättningar som killar att utvecklas i sin sport. När man känner sig hemma är det lättare att se möjligheterna i det man kan och vill. Det stora börjar i det lilla.

www.lansforsakringar.se/Uppsala 79

poeten på pallen:

Lena Köster

Lena Köster är en idérik och mångbegåvad person som vägrar välja och famnar allt. Under större del av sitt yrkesliv var hon kulturjournalist och vetenskapsreporter på UNT, men skrev också bland annat kåserier och bloggade om litteratur. Men vid sidan om journalistiken har Lena skrivit böcker om konst, medverkat i ett antal antologier, skrivit romaner, lyrik och ägnat sig åt att komponera musik. – Ibland undrar jag varför jag valt skrivandet som huvudlinje när jag så gärna vill syssla med musik. Men jag har kanske valt rätt fokus. Det har hänt att jag försökt skriva en rocklåt och ut kommer det en psalm. Men det är poesin som utgör den djupa grundtonen i Lena Kösters liv och lyriken har funnits med i livet på ett seriöst plan sedan tonåren. – Poesin, det är jag. Jag är ingen poet på parnassen, men poesin är mitt sätt att vara. Jag skriver kanske inte varje dag, men strofer, bilder och tankar rör sig ständigt i mitt inre. Lena Köster har gett ut dikter på eget förlag och publicerat lyrik i olika tidskrifter sedan tonåren, men har framför allt haft kreativa idéer om hur dikten kan verka tillsammans med bildkonst. Ett större projekt i den linjen blev till för ett antal år sedan då hon medverkade med dikter i en stor utställning på Gustavianum i samarbete med forskare vid Evolutionsbiologiskt centrum. Och hon har fler flera samarbeten i bagaget med dikt och konst i bokform och konstutställningar som involverar bildkonst, fotografi, lyrik och musik. Lena Köster verkar även som översättare av lyrik från engelska och har för tillfället påbörjat ett projekt med att översätta verk av den irländske poeten Desmond Egan.

Utom räckhåll den underliggande känslan det trögflytande bruna vattnet aningen mer rörligt än stillastående att jag inte är någon riktig bara en tunn sönderblåst väv av efterapningar ovanför sörjan himlen ett blått streck vattenfärg med urtvättade solfläckar utom räckhåll Skägårdsvår Soltungan slickar girigt snösmältornas allt sprödare kristaller klippornas gråskrovel kommer i dagen fjolårsgräsets torrheter i beige och brunt möter oförskräckt tallens och enens gröna envisheter ön vet att den milda klådan är växandets diskreta språk mycket små varelser utan namn rör sig kring rötter och tuvor det kittlar kliar pirrar mumlar fnissar gnolar i solvändans spår Ornitologia De små kväkorna det lilla fågelbenet tofsdunet, fjäderembryot ögat i skogstjärnen myrbaggen i lövfnaset slemlavens rynkor det tysta susandet

Några röster om Lena Kösters poesi:

”Lena målar min ytterskärgård med sin poesi. Hon lyfter mig, hon roar mig, hon förundrar mig. Hon är ögonblicket i mitt måleri. Jag tittar ut från duken, blundar och hör målningen. Allt stämmer och jag börjar mysa. Min målning får sin innebörd. Jag förstår vad jag ser och fått fast på duken. Tänk att ha en sådan kompis. Som förklarar för den ensamme målaren….” Staffan Sandler, bildkonstnär

”Lena Koster’s poetry moves easily between worlds; between the here and now and the other; between the present and the past: echoes of voices from past summer days They are felt enough to be touched with the gentle melancholy of living; with a feminine sensuousness and fineness of detail: in the mild morning breeze on the couch by the window’s white linen curtains The imagination is impressive; the tone, sure and convincing; the poetry, memorable. Here is someone capable of going inland to the heart of things. Lena Koster brings these qualities easily to bear in her translations. They are as respectful of the originals as she is of experience; carefilled, nuanced and prepared to be anonymously there as a snatch of plainchant or the absorption of a Palsson in his music. To have her as translator is not just an honour but an excitement.” Desmond Egan, irländsk poet (som Lena Köster översätter till svenska)

82 Quigley Foto: Stewen

2017 fick hon en Guldbagge för kortfilmen 6A, producerad på det egna filmbolaget (sic) film. Två andra av hennes kortfilmer har varit nominerade. Uppsalafödda Siri Hjorton Wagner tillhör en generation av nya unga filmskapare, som lyckats etablera sig inom genren. “Jag ser till att skapa ett bra team och trivs när jag har koll på hela filmprocessen”, säger Siri.

Filmskapare 2.0

i har stämt möte på ett café i Björns trädgård, ett stamfik visar det sig när Siri Hjorton Wagner dyker upp lite försenad. Jag ser henne när hon skyndar med snabba steg mot caféingången, stannar till i dörren för att ge en kram till skådespelarkollegan Alexej Manvelov (känner igen honom från rollen som skurken Davor i svenska thrillern Innan vi dör, på SVT 2017), vinkar till personalen och letar med blicken innan hon tror sig hitta rätt person, det vill säga mig, och slår sig ner på stolen. Ursäktar sig flera gånger om att hon kommit för sent, glömt bort tiden helt enkelt då hon förlorat sig i en flow av kreativitet, när hon suttit och klippt två musikvideos åt artisten Lune, som hon tidigare jobbat med. – I det här området hade jag tidigare mitt kontor, som jag numera har vid Telefonplan – men jag trivs här, säger hon och frågar om hon får bjuda mig på ännu en kopp kaffe. Siri Hjorton Wagner flyttade till Stockholm 2003. Här har hon jobbat som skådespelerska, regissör,

av Gunilla Sthyr

castare (rollsättare), inspelningsledare och producent. På min fråga hur hon vill beskriva sig själv svarar hon: – Jag ser mig i första hand som filmproducent och i andra hand skulle jag nog säga skådespelare. I den bästa av världar vill jag göra massor av olika saker samtidigt, då trivs jag bäst. Hennes första film på det egna filmbolaget, (sic)film, var Audition 2015, en nitton minuter lång film som handlar om en audition där den kvinnliga regissören letar en manlig skådespelare till sin första långfilm – men där gränserna tänjs för vad som är okej i en provfilmningssituation. Filmen nominerades för en Guldbagge, precis som kortfilmen Baby som kom 2016. Men det var med filmen 6 A hon kammade hem Guldbaggen, för bästa kortfilm 2017. För regin svarade Peter Modestj men i de andra två filmerna har hon jobbat ihop med filmregissören Lovisa Sirén. Filmen 6 A handlar om ett föräldramöte, där de tre tjejer som dragit ihop mötet också är med på mötet och visar sig vara de som anklagas för att mobba resten av klassen. Filmen handlar om ett samtal mellan ungdomarna och de vuxna, ett stundtals smärtsamt samtal om definitionen av mobbing utifrån olika perspektiv. Vad betydde priset för dig? – Guldbaggen gjorde att folk som inte är i filmbranschen förstod att jag jobbar, att jag faktiskt gör något, säger Siri med lite lätt självironi: – Det är otroligt att få jobba med det som är roligt

Siri och regissör Nanna Blondell under inspelning av Noni & Elizabeth. Fotograf Lisabi Fridell

och dessutom tillsammans med människor som jag trivs med. Det är det här kollektiva samarbetet inom en filmproduktion som är superviktigt. Jag tar alltid den tid som krävs för att tänka igenom hur jag vill bygga upp och skapa det team av människor som jag vill jobba med. Det finns många fördomar i samhället, människor som vill utesluta andra grupper av människor. Jag vill därför alltid vara noga med vilken bild jag vill förmedla med de filmer jag producerar. De egna produktionerna inleds nästan alltid med att en regissör tar kontakt för att diskutera en idé till en film. – Om jag tycker idéen är bra, så är min uppgift att hitta de bästa möjligheterna för regissören att kunna arbeta med filmen – och att hitta finansiering. Idag har jag etablerat mig inom filmbranschen och får därför ofta stöd från Svenska Filminstitutet för mina produktioner. Sedan handlar det som sagt om att sätta samman ett team som fungerar bra tillsammans. Jag har ju jobbat en hel del med casting, det vill säga att hitta rätt personer till filmrollerna. Siri Hjorton Wagner är född och uppvuxen i Uppsala. Redan som tioåring började hon med teater, då hennes mamma satte henne i en teatergrupp. Därefter följde teaterlinjen på Bolandsskolan och sedan skådespeleri i amatörteaterföreningen Teatertaket i Uppsala under flera år. 2004 bildades det så kallade

ÖFA-kollektivet i Uppsala – ett feministiskt scenkonstkollektiv, med ett stort antal vänner som gjorde scenkonst i dess olika former. – Har man en gång ingått i ÖFA-kollektivet är man alltid med, säger hon. Vi har alla varit med från starten och vi håller kontakten. Kanske minns du uppsättningen (2014) på stadsteatern med ÖFA-kollektivet: What happens in Uppsala stays in Uppsala… Skådespeleriet är något som Siri heller aldrig har släppt. Till min förvåning säger hon att det är lite lyxigt att jobba som skådepelare men då menar hon inte en kämpande skådespelare som lever enbart på skådespeleri, förklarar hon. Själv får hon ibland skådespelarroller och när hon inte får det, så har hon så mycket annat att falla tillbaka på. Just nu pågår inspelningen av den tredje säsongen av den rosade tv-serien Vår tid är nu, som handlar om åren mellan 1968 och 1971. Där ingår Siri i skådespelarensemblen. Dessutom medverkar hon i en kommande fransk långfilm – vilken förblir osagt. Och så har hon medverkat som skådespelare i P3: s första radioserie De dödas röster. Det dimper fortfarande in roller då och då, även om hon inte längre kämpar för att hålla skådespeleriet uppe. Fast det är med det egna filmbolaget hon vill växa. I en miljö där hon själv kan ta makten över berättelsen redan i ett tidigt skede – från början till slut.

Siri Hjorton Wagner och Peter Modestij på Guldbaggegalan när de vann för bästa kortfilm (6A).

– Att jobba med sådan sak som budget ger ökad förståelse för allt arbete som behövs inom filmproduktion. Kanske tillhör jag en minoritet bland filmskapare, vilka också tycker att det är roligt att jobba med siffror, att ha koll på även den sidan av arbetet. – När jag tar fram mitt excellark med budgeten blir det samtidigt en slags meditation. Något som skapar en bra balans i tillvaron i kombination med min andra mer konstnärliga, kreativa sida, säger Siri Hjorton Wagner och fortsätter: – De flesta kompromisser i filmarbetet sker i samarbete med regissören och handlar om budget. Så krasst är det. En kortfilm har ofta en liten budget och man kan jobba med en film under ett helt år och endast få betalt för två veckor. Det är en tuff bransch. Jag har trots allt lyckats få stöd för mina filmer – men det är inte lukrativt. Att göra kortfilm är nog ett särintresse… Hon verkar inte nedslås av det utan berättar att det ändå går framåt med möjligheten att sprida kortfilm till en bredare publik, genom bland annat SVT Play. Numera finns många kortfilmer i SVT Play-portalen. – Det finns ett intresse för kortfilm i Sverige men man behöver också nå ut internationellt, säger hon och nämner videoplattformen Vimeo Staff Picks, där Bahar Pars film Turkkiosken som Siri har producerat, kan stoltsera med över 250 000 visningar. 2017 deltog hon i Filmregionen Stockholm Mälardalens talangprogram med sin första långfilm Sagres, också den i regi av Lovisa Sirén. Det är en film om tre generationer kvinnor i en familj som på sina egna sätt kämpar med att vara fria och självständiga. På en roadtrip genom Europa följer vi huvudpersonerna på en resa fylld av både systerliga konflikter och gemenskap. Skådespelaren Bahar Pars har den ena av två huvudroller i filmen, ett samarbete som började med Turkkiosken. – Oftast får man börja sin bana med att producera kortfilm, det är ett sätt att visa upp sig och eventuellt få finansiering för att kunna göra långfilm. Och jag är glad, för just nu har jag option på rättigheterna att filmatisera Mats Strandbergs bok Hemmet. Hemmet sägs vara en kuslig berättelse om kärlek,

vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. Men den är också en slags suggestiv thriller om det nedmonterade folkhemmet. Hela arbetet med filmen kommer att ta cirka tre år – fast inspelningen tar bara ett par månader. Det säger sig ju självt att för ett litet produktionsbolag ska klara av att realisera ett sådant projekt, är det nödvändigt att ha lite andra projekt igång samtidigt. – Det ska bli väldigt roligt och en annan fördel med att spela in en långfilm är att jag nu får förmånen att jobba med samma team under en längre tid, säger Siri Hjorton Wagner.

Siri på sista inspelningsdagen av Nånting Måste Gå Sönder i regi av Ester Martin Bergsmark. Foto: Ester Martin Bergsmark

Kaffet är urdrucket, både en och två gånger. Regnet är på gång att torka upp i Björns trädgård och intervjun har kommit till sitt slut. Jag packar ner mitt anteckningsblock. Precis när vi kommit utanför dörren, stannar hon till, ser någon hon känner. Hon ger mig en kram och dröjer sig kvar i ett annat samtal. För denna nya generationens filmskapare finns framtiden både här och bakom hörnet. 1

HUBBEN GER PLATS FÖR KONSTEN FOTO: SARAH THORÉN Hubben, den nya kubliknande byggnaden i Uppsala Science Park, har stått klar sedan december 2017 och nu har också konsten flyttat in. Och det med hjälp av Kulturenheten vid Region Uppsala. Hub betyder nav på engelska och Hubben, som byggts av Vasakronan, är tänkt att vara ett nav för forskning och möten med lokaler för både labbverksamhet och kontor. UU Innovation disponerar entréplanet, men där finns också restaurang, café, aula och konferensutrymmen. I källarplanet finns frysutrymmen för Biobank, omklädningsrum och förråd. På övriga plan finns lokaler för Kliniskt träningscenter, laboratorier och kontorsrum för Klinisk mikrobiologi och vårdhygien, Biobank och Uppsala Clinical Research Centre. I en gemensam del finns matsal, lounge, konferens- och mötesrum för Region Uppsalas verksamheter. Konstprogrammet i Hubben har utarbetats i en sorts dialog med själva byggnaden, men också med en blick åt den verksamhet som bedrivs inom huset. Katarina Wiklund och Susanna Wiklund, som har haft det övergripande konstnärliga ansvaret har sökt konstnärskap med ett undersökande förhållningssätt till omvärlden, gärna med koppling till vetenskap och natur. Den referensgrupp från personalen som deltagit i arbetet har haft stor betydelse för det slutliga resultatet. På entréplanet kommer man in i en stor ljusgård med en skulptural trappa. I övrigt är interiören avskalad och flexibelt utformad. Ett diagonalrandigt golv går igen i husets alla delar, men annars är materialen nedtonade och färgsättningen dämpad. Mot denna relativt neutrala interiören har man valt att visa kraftfull konst som ger karaktär åt rummen. – Ambitionen var att engagera samtida konstnärer. Målsättningen för konstprogrammet har varit att ge en visuell variation där olika uttryck samsas om utrymmet. Måleri, teckning, foto, grafik, skulptur, ljus och textil i olika skalor, berättar Andreas Bjersby, projektledare med ett övergripande ansvar för projektet. Hubben är som ett spännande galleri av konstupplevelser. Några smakprov levereras på följande sidor. 86

Del av ett hus, skulptur av Max 87Ockborn

4:3, Ida 88 Persson

Ovan: Mia E GĂśransson. Nedre f v: Pernille Pontoppidan Pedersen (The meeting of two) och monter med verk av Alexander TallĂŠn (Heartbreaker), Fredrika Linder (In the movement) och Inger Andersson (In their various shoes).

Ovan: Labb 001B, Samira Englund. Nedre verket: Erik Kihlbaum

MÃ¥lning av Linnea 91Rygaard

Parameter Pillar, Bella Rune

UTSTÄLLNINGAR VINTER 2018/2019 WWW.UPPLANDSMUSEET.SE

FANNY OCH ALEXANDER – BERGMAN MOODS 9 NOVEMBER 2018 – 24 FEBRUARI 2019

VALLONIEN EN FOTOUTSTÄLLNING OM MALM OCH METALL UNDER INDUSTRIALISMEN 9 NOVEMBER 2018 – 31 MARS 2019

7 KG JÄRN EN UTSTÄLLNING OM KÄRLEKEN TILL SMIDE 9 NOVEMBER 2018 – 24 FEBRUARI 2019

TIDEN I RUMMET EN UTSTÄLLNING OM UPPLÄNDSK FORNTID UNDER 5000 ÅR BASUTSTÄLLNING 2018/2019

VÅRT UPPSALA EN STADSHISTORISK UTSTÄLLNING BASUTSTÄLLNING 2018/2019 93

UPPTÄCK! av johanna uddén

PETRAS BILDER Bilder är en självklar del av barns och vuxnas vardag. I sociala medier är det bilderna som står i centrum, men användningen är inte oproblematisk. För att förstå vad bilder och konstverk kommunicerar krävs att vi tar oss tid att prata om dem. Ett utmärkt sätt är förstås att se på konst tillsammans och reflekterar kring den. Ett annat sätt är att läsa böcker om konst som är skrivna för barn. Författaren Torhild Elisabet Sandberg från Uppsala har skrivit fyra böcker i serien Petras bilder som introducerar konst för barn på ett lättillgängligt sätt. I serien får läsaren följa åttaåriga Petra som i samtal med grannen Fredrika lär känna konstverk ur historien. Petra lär sig om livet genom konsten. Böckerna tar upp frågor som rör kompisrelationer, syskonbråk och att stå upp för sig själv. Varje bok tar upp ett särskilt tema och den nyligen släppta Den flygande hästen handlar om fotokonst. Böckerna åtföljs av en lärarhandledning och ges ut på Torhild förlag tillsammans med illustratör Emily Ryan. De stöds av Kulturrådet, Längmanska kulturfonden och Svenska kulturfonden.

KONSTFÖNSTER JOAR Konsthallar behöver inte vara stora. Fiffiga Enköpings kommun driver Konstfönstret Joar som en liten konsthall. De använder ett skyltfönster med en yta på 1,62 kvadratmeter, som finns utomhus i anslutning till kommunens bibliotek. Konstfönstret ska vara en fri yta för konsten. Ett år i taget är en curator ansvarig och väljer vilka konstnärer som ska ställa ut. Dessutom utser curatorn sin egen efterträdare. Allt sker utan inblandning från kommunen! Utställningarna har olika karaktär och här har man visat allt från strikta estetiska utställningar till lekfulla objekt och installationer. Första utställningen som visades var Go-Go av Enköpingsbaserade konstnären Stuart Mayes. Han är initiativtagare till konstfönstret och var även curator för 2017, ett uppdrag som han 2018 lämnade över till Susanne Torstensson. Utöver de pågående utställningarna bjuds konstnärerna in för att hålla konstnärspresentation, performance, workshop eller annat som speglar deras konstnärskap. Det här sker oftast i anslutning till andra offentliga kulturevenemang. Kommunen bistår med bygghjälp och betalar ersättning till konstnärer och curatorer enligt Kultur-rådets rekommendationer. Konstfönstret Joar är som en liten ”pocket park” – ett slags mellanrum – för konsten. I framtiden hoppas Enköpings kommun att man kan skapa fler små utrymmen för konst i befintliga eller skapade mellanrum runt om i kommunen. Det låter som en bra idé! Omslag Den flygande hästen

Veronica Brovall, Run back for pants, 2012

VERONICA BROVALL Något att se fram emot i vår är en utställning med Veronica Brovall på Bror Hjorths Hus. Det blir en återkomst till museet eftersom hon 1999 som ung student fick Bror Hjorthföreningens teckningsstipendium. Idag arbetar Veronica Brovall i Berlin och hennes konst är tuff och respektlös på ett befriande sätt. Du som passerat eller stannat till vid entrén till Skandionkliniken, har kanske lagt märke till hennes

lekfulla verk Winners från 2014. Det är en grupp skulpturer som föreställer olika kroppsdelar med tecken och texter. Vi kan själva fylla skulpturerna med kroppslighet och stå där som vinnare med både segertecken och enorma biceps. Jag har stora förväntningar på utställningen Run back for pants, som alltså kommer att visas på Bror Hjorths Hus 6 februari–17 mars 2019.

Biblioteket. Foto: Lovisa Nordqvist

Storbrunn kväll

STORBRUNN HAR FÅTT NYTT LIV Sedan den 1 september har Östhammarsborna ett eget kulturhus. Det är IOGT:s tidigare samlingslokal och biograf Storbrunn. Platsen har en lång tradition av kultur. Det nuvarande stilrena funkishuset med biosalong byggdes på 30-talet, men IOGT visade film och drev bibliotek i den äldre delen av bygganden redan för hundra år sedan. 2014 köpte Östhammars kommun biografen för att skapa en gemensam plats för olika sorters kulturyttringar – ett kulturhus för alla invånare. Storbrunn har ett bra centralt läge, precis intill busstationen och har förutsättningar att bli precis den samlingsplats kommunen hoppas på. Under några år har tillbyggnad, anpassning

och renovering pågått. Resultatet är fint! Östhammarsborna har nu fått ett stort luftigt bibliotek med bra konst av Astrid Sylwan och Christina Larsson. Här finns också ett litet rum för konstutställningar, en stor foajé och flera lokaler för sammankomster. Och den gamla fina biografen har förstås fräschats upp. Biobesökare och låntagare samsas här med barn och ungdomar från fritidsgård och ungdomsgård. Föreningar och kulturaktörer välkomnas nu att fylla huset med utställningar, föreställningar och andra kreativa aktiviteter.

KOMMUNAL KONSTSKOLA Tänk om det här hade funnits när mina barn var små! Eller när jag själv var ung för den delen. Jag pratar om Uppsala kommuns kulturskola som nu har utökats med konstskola. I samarbete med Uppsala konstmuseum driver kommunen nu bild- och formundervisning för den som är 7–20 år. Undervisningen motsvarar den kommunala musikskolan och anmälan och kösystem fungerar på samma sätt. Konstnären Natasha Dahnberg har blivit anställd av Uppsala konstmuseum för att hålla i just konstskolan (och även all övrig pedagogisk verksamhet). All undervisning utgår från museets utställningar och samlingar och eleverna får både lära sig olika tekniker och träffa utställande konstnärer. Tanken är att de ska kunna gå i konstskolan från att de är sju år och framåt och gradvis avancera, som i musikutbildningen. I slutet av varje termin kommer eleverna att ställa ut i konstmuseets projektrum på plan fyra. Jag storgillar det här! Om det kommer ut en enda konstnär ur den här satsningen är det värt varenda krona.

HEJA DOMKYRKAN! Hösten 2017 visade Uppsala domkyrka en utställning med videoverk av Bill Viola. En längre artikel om utställningen finns att läsa i Bizarts jubileumsnummer 31–32. I den artikeln berättade domkyrkokomminister Kristin Windolf Granberg att utställningen kunde ses som en prövotid, att kyrkan med utställningen som grund skulle köpa in ett av verken. Nu har kyrkorådet i Uppsala pastorat sett till att det blivit verklighet. I oktober i år, drygt ett år senare, invigdes verket Visitation. Det har fått en permanent plats i det Gyllenborgska koret, samma plats där det visades under utställningen. Många av utställningsbesökarna blev väldigt berörda av just Visitation, något som bidragit till domkyrkans val vid inköpet. I koret kan vi nu slå oss ned på bänkar ritade av A-Sidan arkitekter och njuta av ett verk i världsklass. Jag vill även passa på att ge domkyrkan en eloge för den fina utställningen med två känsliga verk av Johan Thurfjell som vi kunde se under hösten. Tack för konsten!

Bill Viola, Visitation, 2008

…och lite mera koll NYTT LIV FÖR SALUHALLEN Svenssonkoncernen gör en stor satsning med att återuppväcka Saluhallen. Det ska bli en handelsplats med liv och rörelse som förr i tiden med kött, delikatesser, frukt- och grönt, caféer och barer. Med Svenssonkoncernens resurser i ryggen kan verksamheten i Saluhallen drivas mer effektivt än tidigare. Det bådar gott för den fina gamla byggnaden, som nu får chansen att bli en livaktig mötesplats för både för handel och umgänge, ungefär som Östermalmshallen i Stockholm. Mysigt!

Kocken och kökschefen Martin Andersson med David Åström, VD för Svenssonkoncernen

Eftertanken Heinrich Böll fick nobelpriset i litteratur 1972. I god tid alltså innan Akademien försatte sig själv i vanrykte. Några år tidigare hade jag läst novellen Doktor Murkes samlade tystnad. Dessutom på tyska, vilket tog orimligt lång tid. Doktor Murke arbetade på radion på den tiden då man spelade in program och intervjuer på rullband. Fanns det tid för det klipptes ofrivilliga och oplanerade ögonblick bort när någon kom av sig, eller då ingen sa något alls. De bortklippta bandstumparna med tystnad samlade doktor Murke in, klippte ihop och tog med sig hem. Sedan satt han i sin ensamhet och lyssnade på tystnaden. Nu har det gått mer än 50 år sedan jag lärde känna honom. Men det går numera inte en dag utan att jag tänker på honom. För varenda kväll sitter det ett nyhetsankare i Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna och intervjuar en kollega. Ankaret frågar och kollegan ska svara. Men beroende på tekniken och avståndet mellan ankaret och kollegan kan det uppstå upp till fem – sex sekunders tystnad innan ljudet hunnit fram. Under tiden tittar ankaret rakt in i kameran och kollegan tar sig åt örat. På en nyhetshalvtimme kan man på det här sättet få ihop någon minuts tystnad. Från början irriterade det mig oerhört. Men sedan mindes jag Murke. Och sakta – efter nästan fem decennier – började jag också förstå honom. Tystnaden behövs. Läs en bok. Rickard Weidstam

Varsågod, ett axplock av våra poddar 2018 Googla bizartpodden eller gå direkt till bizartpodden.podbean.co