BIZART NR 38_39

Nr 38–39 November 2021 – April 2022

BIZART NR 38 – 39

BIZART 2007–2022 Jubileumsnummer 116 sidor #38/39

kom!

Dags för drama, upplevelser och närhet!

Full aktivitet på Uppsala stadsteater Landshövdingen och Dag Hammarskjöld KONST och mer KONST Ulrika Knutson om offentlig konst Kesselofski&Fiske jubilerar Ny dokumentär av Nahid Persson Sarvestani Gosskören 100 år Arkitekturpris 2021

Omslagsbild Nr 38 Scenbild ur Djur som hatar människor Foto: Sören Vilks

ULRIKA KNUTSON

LILLEMOR BERG

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson, ARTANNA (anna@artanna.se)

MAGNUS ALKARP

ANNA JONSON

CLAES-GÖRAN SWAHN

Annons BIZART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se

SUSANNA LANS

LENA KÖSTER

Hemsida www.bizart.se

GUNILLA STHYR

STEWEN QUIGLEY

Tr yck K-Print OÜ, Tallin

JOHANNA UDDÉN

För icke beställt material ansvaras ej.

Tidningen får ej kopieras.

Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370

®

2021-22 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

Skribenter Nr 37 Magnus Alkarp Lillemor Berg Sören Densjö Åke Forsgren Anna Jonson Ulrika Knutson Lena Köster

Susanna Lans Gunilla Sthyr Claes-Göran Swahn Stewen Quigley Johanna Uddén Rickard Weidstam

Innehåll 6 Det liknar inget annat ANNONSÖRER NR 38

FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UPPSALA KONSERT & KONGRESS UPPSALA STADSTEATER

BROR HJORTHS HUS CAJSA´S KÖK GITARRFESTIVALEN KPH REGINATEATERN TEATERBAREN UPPLANDSMUSEET UPPSALA STADSTEATER

KONSTFRÄMJANDET UPPSALA STUREGATAN 16

10 Ta tag och få det gjort 17 Tjusningen och utmaningen med

teater som konstform 23 Alltid är det någon som blir provocerad 30 Berömda orientmattor

på Skokloster slott 36 Klädda knappar och konstböcker

för barn 44 Kesselofski & Fiske – The Story 52 Det här är mitt drömjobb!

58 Årets Uppsalastudent 2020 67 Stjärnspäckad gala på Kungliga Operan 68 Konst på Uppsala stadsbussdepå 74 Nahid Persson Sarvastani 80 Sova i trädets topp

TACK TILL! ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

86 Fler dimensioner av Uppsala 89 Ögat hör 93 Arkitekturpris 2021 96 Minnesord över Ola Carlsson 106 De tar nya tag i kulturlivet 110 Upptäck!

114 Eftertanken

3

4

15 år sedan start!

Vi firar jubileum med ett nytt utökat nummer När vi startade BIZART 2007 så visste vi nog inte riktigt vad vi gav oss in på rent framtidsmässigt, orkar vi ett eller två år? Men nu, 15 år senare, 40 000 sidor och över 400 000 tryckta magasin om kulturen som motor för entreprenörsskap, så får vi nog medge att vi är lite stolta och framförallt förvånade. Undrar vart alla åren tog vägen?

Det var ju bara igår vi hade 10-års jubileum, känns det som.

Men så är det med jobb, projekt och framför allt barn – det bara rullar på och plötsligt står där en 15-åring i tamburen på väg ut till sina kompisar, hen som nyss var nyfödd på Ackis.

Nu grånar det lite här och där och en och annan led stelnar till, men så är det inte med magasinet BIZART. Vi befinner oss i en ständig ström av nya berättelser. Speciellt nu, efter pandemin, så är det rena ketchupeffekten. Vi skulle behövt 100 sidor till, se bara på Uppsala stadsteater med fullt upp på varje scen. Är detta Sveriges bästa teater?

I detta nummer, förutom teater och intervju med Dennis Sandin om Tjechovs Måsen, som han regisserat, så kan du läsa Ulrika Knutsons funderingar kring offentlig konst, Magnus Alkarp gör en djupdykning i 1600-hundratalets grymheter, underhållarna Kesselofski & Fiske firar 40 år på Reginateatern, landshövding Göran Enander berättar hur han får saker gjorda. Detta och mycket annat finns att läsa om i nummer 38. Du får också träffa curator Rebecka Wigh Abrahamsson på Uppsala konstmuseum och gosskören, som firar 100-årsjubileum! Skall väl betonas att idag är ingen ursprungsgosse är kvar, det fylls ju på hela tiden. Men 100 år, imponerande! Dit kommer vi nog inte med BIZART, men 15 år är väl bra nog, eller hur?

Mycket nöje!

Stewen Quigley Ansvarig utgivare

Ps. Gå in på www.bizart.se. Där kan du bläddra i och läsa alla magasin sedan start 2007 och även lyssna på våra 70 podcasts och videopoddar. Vi har haft över 100.000 läsare på nätet från när och fjärran. Och sist, men inte minst, stort tack till er alla projektledare, formgivare, skribenter, fotografer, annonsörer och sponsorer! Utan er inget BIZART.

5

Ur föreställningen Djur som hatar människor. Foto: Sören Vilks

Det liknar inget annat! av lillemor berg Varför pryds omslaget till det här numret av en bild från en av höstens föreställningar på Uppsala stadsteater? Jo, för att man vill fira med pukor och trumpeter när det bjuds nyskriven musikteater. Det gäller i särskilt hög grad Erik Gedeons originella och muntert absurda sångdramor om högst aktuella och nog så allvarliga ämnen. På Uppsala stadsteater har vi tidigare fått se hans Den fria viljan, Min vän fascisten och Meningen med döden. Nu, från oktober, spelas Djur som hatar människor på Uppsala stadsteaters Stora scen.

I dramats centrum står hela faunan, som ska räddas från utrotning. Frågan är om de kan lita på sin människa till kapten, eftersom det ju är människan som orsakat situationen vari de nu befinner sig. Känslorna styr människa och djur, men kvantdatorn Teus, spelad

6

av Staffan Liljas, navigerar med kallt matematiska beräkningar av olika faktorer som påverkar sannolikheten för att nå målet. Men frågan är om djur och människa delar samma målsättning.

I likhet med rymdeposet Aniara handlar Djur som hatar människor om en flykt ut i rymden från en förstörd och förbrukad Jord. På ett sätt är berättelsen en klassisk dystopi som vädjar till eftertanke. Men Gedeons sångdrama tacklar den dystopiska grundstämningen med varmt humoristiska dribblingar.

Föreställningen genomsyras av satirisk udd som lockar till mörka skratt. Resenärernas inbördes relationer under trycket av deras katastrofala belägenhet blir till en skrattspegel som avslöjar människans dolda agenda.

Djur som hatar människor liknar inget annat.

Föreställningen framförs helt utan talade repliker.

Fredrik Strid

KONST FÖR ALLA! Möt konstnärer på KonstTRÄFF, besök utställningar, delta i konsthändelser, skapa själv i SyskonSKAP, gå på visning i Persbo Skulpturpark, nätverka med andra konstintresserade och mycket, mycket annat.

Vill du bli inbjuden? Mejla uppland@konstframjandet.se eller följ oss på facebook!

Erik Gedeon står för text, musik och regi. Foto: Sören Vilks

uppland.konstframjandet.se

Eric Magassa

Musikstilarna varierar. Rösterna imponerar. Det är både musikteater och opera på samma gång med full uppbackning från orkesterdiket under ledning av kapellmästare Johan Siberg.

Titelrollen som kaptenen Eva spelas av mezzosopranen Katija Dragojevic. Djuren gestaltas i huvudsak av det rika utbudet av skönsjungande skådespelare i Uppsala stadsteaters ensemble, bland andra Lolo Elwin (häst), Daniel Engman (ko), Göran Engman (lejon), Emelie Falk (mus), Åsa Forsblad Morisse (korp), Elisabeth Wernesjö (orangutang), Josef Törner (padda), Lucas Krüger (hund). Och inte att förglömma – fripassageraren – den bedårande lilla bakterien i skir balettkjol, som fatalt nog lyckats ta sig ombord på rymdskeppet. Det är en dråpligt lekfull och smått makaber kostymkavalkad på scenen. Applåd! 1

7

8

To Be Frank. Foto: Q Image

Träna dig glad!

Ge dig själv en härlig energikick! Upplev rörelseglädjen tillsammans med oss! Vem du än är och vad du än vill träna, har vi något för dig. Inne, ute, och online.

Med oss kan du träna i fem lokaler. Ekeby, Fyrishov, Stallet, Ultuna och Väderkvarn. Vi ses där!

Varmt välkommen.

Upptäck rörelseglädjen! Från 195 kr/mån.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Stallet | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

9

Ta tag och få det gjort Landshövdingen och Dag Hammarskjöld Text: Lillemor Berg • Foto: Stewen Quigley

10

När Tage Erlander frågade Dag Hammarskjöld om han ville kandidera till posten som generalsekreterare för FN, så antog han förslaget, men bara på ett villkor. Han ville efter slutfört värv bli landshövding i Uppsala, precis som hans far hade varit. Det blev inte så. Dag Hammarskjöld dog på sin post 1961 under ett tjänsteuppdrag som medlare i den så kallade Kongokonflikten. Men Dag Hammarskjölds ande är ändå i hög grad närvarande på Uppsala slott.

Det menar Göran Enander, landshövding i Uppsala sedan 2016.

Skärpt och kompromisslös när det gällde att hålla strikt på FN:s stadgar och att värna de små staternas och folkrättens intressen mot stormakternas anspråk på inflytande över deras inre angelägenheter. En ämbetsman med stor integritet, som fortfarande är ett föredöme just som ämbetsman. Så vill Göran Enander i korthet beskriva Dag Hammarskjöld.

– Han tittar på mig varje dag från sitt porträtt i biblioteket. Det känns bra och uppfodrande på samma gång. Det är sådan kraft i hans blick. Hans skarpa intellekt gjorde att vissa uppfattade honom som ganska kylig, men det tror jag inte han var egentligen. Jag tror att det fanns en värme bakom den där kalla eller skarpa blicken. Jag har inte tänkt på Dag Hammarskjöld som en förebild för mig innan, men det har blivit mer så under tiden som jag vistats här på slottet och fördjupat mig mer i hans liv och tankevärld. Jag kan ta lite stöd av Dag Hammarskjöld när jag måste ta tag i saker.

Göran Enander är en person som bevisligen tar tag i saker och får det gjort. Han verkar ha en del egenskaper gemensamt med sin andliga värd på slottet, Dag Hammarskjöld. Fallenhet för diplomati, medling och krishantering. För Göran Enander har det förstås inte

handlat om hot mot världsfreden, men väl akut hantering av naturkatastrofer som orkaner, bränder och fatala giftutsläpp.

– Man underskattar alltid vikten av information och kommunikation i krislägen. Kriser drar igång så mycket som man inte kan förutse, säger Göran Enander och berättar om sina många erfarenheter av skarpa lägen.

Som chef för Skogstyrelsen i västra Götaland fick han rycka in med att styra upp konsekvenserna av orkanen Gudruns härjningar i januari 2005. Innan dess,

11

tvangs han som miljövårdsdirektör vid Länsstyrelsen i Älvsborgs län agera blixtsnabbt när ett cyanidutsläpp hotade dricksvattnet för hela Göteborg. Problem under enorma snöstormar i Västsverige 1997, som lamslog hela regionen, var inte heller lätta att tampas med. Och nu har han haft en tung uppgift att hantera en pandemi. Det har varit fullt upp med möten både på lokal och nationell nivå, mer än normalt för vad posten som landshövding brukar innehålla.

– Jag har inte alls känt mig skakig eller stressad av uppgifterna, eftersom jag har vana av att agera i krissituationer, men det börjar kännas väldigt trist med alla zoom-möten. Mitt jobb går ju egentligen ut på att träffa folk och föra samtal i verkligheten, inte via en skärm.

Vad som ingår i Landshövdingens roll kan ibland verka ganska diffust. Rollen blir i viss mån vad man gör den till. Posten ger utrymme för att samla till

12

samtal och samarbeten i olika frågor som kan främja länets utveckling.

– Min roll är politiskt neutral och jag kan därför fungera som en samlande kraft eller som medlare i frågor där det finns svårlösta politiska låsningar. Om jag bjuder in till samtal i olika frågor som jag tycker är angelägna, så kommer man. Och det beror mycket på att jag står utanför den politiska kretsen. Jag försöker lära mig att inte var sådär provocerande. Att behålla lugnet och lyssna. Man tappar legitimitet om man är agerar provokativt och för yvigt. Jag håller hellre igen ibland med mina egna åsikter för att få access att hålla samtalet på en konstruktiv nivå.

Landshövdingens uppgift är annars i huvudsak att vara chef för Länsstyrelsen med sina 210 medarbetare och allt vad det innebär. Länsstyrelsen beslutar i en massa ärenden, bland annat om nya naturreservat och i en mängd andra frågor som medarbetarna arbetat

"Något mer radikalt måste göras för att hedra Dag Hammarskjöld inför 60-årsdagen av hans död" fram. Jordbruksstöden är rutinärenden. Sedan finns det kärnkraftverk i länet, så det är också mycket fokus på beredskapsarbete. Länsstyrelsen yttrar sig dessutom över varje kommunal detaljplan.

– Det är jättemycket diskussioner nu omkring utveckling av sydöstra staden. Det är utmaningar hela tiden i en stad som växer så snabbt. Men jag jobbar också mycket med att påverka i olika frågor och har en hel del kontakter med regeringen.

Göran Enanders intresseområden är framför allt klimat och miljö. Han är biolog i botten och gick på 70-talet en utbildning i Umeå, som då var helt ny, i Miljö och Hälsa. Sedan länge engagerar han sig också i sociala frågor och energifrågor. Under sin tid på Uppsala slott har han fått i gång en hel del strukturer och samarbeten, bland annat med kommunledningen i vissa frågor, som exempelvis klimatarbete.

Vi sitter i slottets representationsvåning. Ljuset flödar in genom alla stora fönster. Kaffe serveras och en god liten kaka. Stämningen är gemytlig och samtalet flyter på. Gång på gång återkommer vi till Dag Hammarskjöld och hans koppling till Uppsala slott.

Det framgår snart att det finns spännande beröringspunkter där diplomaten och Göran Enanders världar på sätt och vis nuddar vid varandra. Hammarskjöld vistades så ofta han kunde i fjällvärlden. Precis som vår landshövding älskade han friluftsliv och fotograferade även mycket under sina turer i vildmark och på fjäll.

– Visst är det märkligt? Min fru Monica är från Kvikkjokk och det var hennes farfar och far som ofta skjutsade Dag Hammarskjöld på hans många fjällturer.

Dessutom var en anfader till henne slottsfogde i Vasaborgen på 1600-talet, berättar Göran Enander.

Han delar fritiden mellan Dalsland och Kvikkjokk,

men uppskattar naturen överallt från den nordliga fjällvärlden till de södra landskapen med slätter och lövskogar. Under tiden som ordförande i Naturskyddsföreningen och vd för Skogsstyrelsen med 120 kontor i landet blev det många tillfällen att lära känna naturen i alla Sveriges kommuner.

– Dag Hammarskjöld var ju också en stor naturvän.

Om han hade levt idag så skulle han säkert ha varit djupt engagerad i miljö- och klimatfrågor. Det är ju dessa som är världens största problem idag och de svåraste att lösa, i synnerhet på en internationell nivå.

Landshövdingen har ofta internationella gäster på besök, ambassadörer, ministrar och en och annan president. De flesta känner mycket väl till den legendariske generalsekreteraren och vad han stod för, men de har i regel ingen aning om att de befinner sig i den miljö

13

"Det blir ett intressant möte av kontraster på borggården.

I ena änden står en byst av krigarkungen Gustav Vasa och i andra änden står fredsmäklaren Hammarskjöld" där han växte upp, Uppsala slott. Väl upplysta om förhållandet blir de ofta mäkta imponerade.

Göran Enander har länge ansett att kopplingen mellan slottet och Dag Hammarskjöld varit mycket svagt markerad. Trots sitt goda internationella rykte, syns ingenting som minner om Dag Hammarskjöld eller hans koppling till Uppsala uppe vid slottet.

– Det känns ju ganska snålt mot en Uppsalaprofil av ikonisk betydelse för hela världssamfundet. Det finns inte ens en skylt. Många utländska gäster och även turister är mycket väl bekanta med Dag Hammarskjöld och hans roll i FN och att han tilldelats Nobels fredspris postumt, men de har för det mesta ingen aning om hans koppling till Uppsala och Uppsala slott.

Det är ett stolt arv som Uppsala i mycket missat att ta vara på, tycker Göran Enander.

Han tog tag i saken genom att sammankalla kommunen, fastighetsverket samt bland annat även Dag Hammarskjöldsstiftelen och Dag Hammarskjöldsbiblioteket för att diskutera vad man kunde göra för att markera Dag Hammarskjöld närvaro på slottet.

– Diskussionen började med en idé om att flytta den lilla bysten i slottsbacken till en mer central plats framför slottet. men snart insåg man allmänt att något mer radikalt måste göras för att hedra Dag Hammarskjöld inför 60-årsdagen av hans död, berättar Göran Enander.

Det hela resulterade i att Charlotte Gyllenhammar fick uppdraget att utforma ett konstverk. Barnet är en slags urfigur i Charlotte Gyllenhammars konstnärsskap, så det blir en skulptur av barnet Dag som kommer att stå vid ingång A. Barnets skuggbild kommer att växa sig stor över slottsfasaden.

14

– Det blir som en återspegling av både det lilla barnet, som en gång bodde på slottet, och den stora FNledaren, som ingav respekt i hela världen. Tyvärr. så kommer konstverket inte vara på plats den artonde september, Dag Hammarskjölds dödsdag, men väl till FN-dagen den tjugofjärde oktober, är det sagt. Det blir ett intressant möte av kontraster på borggården. I ena änden står en byst av krigarkungen Gustav Vasa och i andra änden står fredsmäklaren Hammarskjöld.

Han tar tag i saker och får det gjort, västgöten Göran Enander. Om inte han tagit initiativet till möten om saken, hade det antagligen inte blivit något offentligt konstverk vid Uppsala slott som hedrar den legendariske generalsekreteraren. Uppsala är skyldig ett stort tack. 1

de förlorade hjältarnas land

Om André­ expeditionen

Av och regi: Jonas Österberg Nilsson Medverkande: Aksel Morisse, David Rangborg, Simon Reithner

Urpremiär 30 oktober

Biljetter: uppsalastadsteater.se

15

Dennis Sandin. Foto: Stewen Quigley 16

tjusningen och utmaningen med teater som konstform

av Anna Jonson

Äntligen får vi gå på teater igen! På Uppsala stadsteater är det nypremiär på Måsen som regisserats av Dennis Sandin. Jag får en liten pratstund med honom i teaterns nyrenoverade foajé. Det sjuder av aktivitet överallt i byggnaden – det är mycket på gång nu och det går att ta på entusiasmen och känslan av förväntan.

Dennis känner sig hemma på Uppsala stadsteater.

I begynnelsen av sin regissörsbana satte han upp flera föreställningar här under Linus Tunströms tid som teaterchef. Han känner sig tacksam över den tiden, då han fick möjligheten att lära känna hela ensemblen och göra väldigt många olika typer av uppsättningar; familjeföreställningar, musikföreställningar på både stora och lilla scenen.

– Det var min hemmateater, fast jag bodde i Malmö.

Och nu bor jag här, skrattar Dennis, sen fem år tillbaka. Det känns bra att byta stad och bli uppsalabo!

Han har fått berättat för sig av föräldrarna att han som fyraåring fick följa med på föreställningen Vi betalar inte, vi betalar inte av Dario Fo, en väldigt rolig fars med en inbjudande spelstil av ensemblen som barnet Dennis engagerades så pass i att de till slut lät honom ingå i händelseförloppet. Jag undrar vad som var hönan och ägget här: väcktes lusten att påverka

historien där och då, eller fanns den förmågan eller viljan redan innan tro?

– Ja…, funderar Dennis lite, alltså inlevelseförmågan var stark när jag var liten. Det var berättelser och berättande i olika former och jag började spela teater när jag var åtta. Men det ligger ju nära till hands, om man har den läggningen, att man vill vara med och skapa hela berättelsen. Jag klev in i regirollen utan att jag tänkte på det. Hur kan man göra det här bättre?

Vad blir bra?

Den impakt man kan ha på en publik – som drabbade fyraårige Dennis under Dario Fo-föreställningen, är väldigt betydelsefull. Det kan förändra människors liv till och med. Mycket beroende på vad man har i bagaget, så grips man på olika sätt av stunden och dikten blir verkligare än verkligheten.

– Det är nästan en transcendens i det, menar Dennis.

Och i commedia dell’arte finns en medvetenhet om en aktivt medskapande publik. Sen var det nog inte riktigt så medskapande ensemblen kanske hade tänkt sig, när jag klev in och röjde som fyraåring, säger Dennis och skrattar.

När Dennis regisserar känner han in vad som händer på scen med sin erfarenhet, sitt kunnande och intuition – ett sorts gehör för situationen som han är

17

18

satt att representera. Hur ska den här ensemblen ljuda tillsammans och hur ska man få fram det ena eller det andra? Det finns ingen medveten plan för det, menar han, det är ett sorts dirigentarbete. Någonting man gör med både kropp och öra, med musikalitet.

Vilka uppsättningar som blir aktuella för Dennis sker både på förfrågan från någon teater, men främst i dialog med teaterchefer om egna förslag eller titlar som teatern har diskuterat. Det kan också handla om en tematik som han vill undersöka och då kontaktar han först en dramatiker om hen är intresserad av samma idé och därefter tar idén vidare till en teaterledning.

– Så det finns många vägar till Rom, när det gäller det, säger Dennis, men tanken är att jag som regissör representerar idén med varför och hur en föreställning ska sättas upp.

Som frilansande har Dennis trots allt jobbat på under pandemin. På Uppsala stadsteater med Måsen, med Pippi Långstrump på Teater Västernorrland, med Tartuffe på Malmö stadsteater – en stor uppsättning som till slut fick skrotas.

– Så fruktansvärt synd, konstaterar Dennis Sandin frustrerat.

Vidare gillar han att åka runt och gästregissera på olika teatrar och har varit i princip i hela Sverige och även i Norge. Sedan är det roligt att komma tillbaka mellan varven, menar han, med nya perspektiv, idéer och erfarenheter som insats i nya uppsättningar. Han har lekt med tanken att syssla med något annat, men har hittills inte gjort verklighet av det. Nej, han gillar utmaningen med teater. Tur för oss, tänker jag.

– Teater är så svårt att få riktigt bra. Att gestalta något på scen och få det att koppla till publiken – bara det är en risk i sig, menar Dennis, men sen måste man våga utmana de konventioner eller idéer som finns inom teater. För sin egen skull, men även för konsten i sig.

– Man måste servera en förklaringsmodell och ett språk, men också tänka på att teater är nuets konstart och det där nuet uppstår ofta utan att vi har planerat för det eller regisserat det, resonerar Dennis. Nuet ska gärna få plats att uppstå av sig själv och då gäller det att sätta saker i rörelse utan att helt veta vart det är

Repetition av MÅSEN med Simon Reithner och Linn Zardasht. Foto: Stewen Quigley

19

20

Foto: Stewen Quigley

på väg. Det är en process att ta sig igenom en rollgestaltning – och den ser olika ut för olika skådespelare, och det är en process att gestalta en produktion för en scenograf. Samma process gäller för mig som regissör. Vad funkar, vad funkar inte.

– Jag är alltid nöjd vid mina premiärer, säger Dennis glatt, men efter ett par dagar kan det vara saker som kommer ifatt mig och jag tänker på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Det är en helt annan process som börjar och som jag normalt bearbetar bort. När så en uppsättning ska upp igen, ja, då är det möjligt att jag plockar fram idéer ur den processen och testar i den nya uppsättningen.

Så är det just med Måsen som sätts upp nu igen ett år efter premiären och som sattes på ”hold” under pandemin. En process pågår även under denna tid fast den ligger orörd ”på hyllan”. Förutom att ett par av skådespelarna är andra än i första uppsättningen, så finns det tankar kring föreställningen som har mognat

Foto: Sören Vilks

hos Dennis och som gör att höstens version av Måsen har utvecklats och skiljer sig lite från förra årets. Han är väl bekant med Tjeckovs texter och i just den här uppsättningen av Måsen har han musiksatt sorgen bakom röster som inte hörs så tydligt i manuset annars, och samtidigt lyft tramset och komedin så att det blir en större resonanslåda för hela stycket.

– Och det är det jag vill ta tag i med Måsen igen och utveckla. Men det känns gott att känna att mitt jobb aldrig tar slut. Det är tjusningen med hela den kollektiva konstformen och för publiken, tycker jag, det är meningsfullt.

Vi avslutar med en liten blänkare: till våren ska Dennis sjösätta ett fristående projekt i egen regi. En nyskriven historisk pjäs på temat götecism med arbetsnamnet De forna dagarna. Historien äger rum i Uppsala, men framförandet kommer att ske på en oanad spelplats.., avslöjar Dennis hemlighetsfullt. 1

21

22

"

…alltid är det någon som blir provocerad

av Ulrika Knutson

Offentliga statyer är livsfarliga. Mozarts övermodige Don Juan bjöd Guvernörens byst på middag. Det skulle han inte ha gjort. Marmorstatyn gav den store förföraren en näsbränna, och drog Don Juan med sig ner i helvetet. I rök och vrål sänktes ridån.

Att statyer är farliga glömmer vi lätt när vi talar om "konst i offentlig miljö". Det låter så oförargligt trevligt. Lite byråkratiskt torrt kanske, men i det stora hela andas begreppet välvilja, omtanke, civilisation.

Helt fel. Offentlig konst kan också vara ett övergrepp, alltid är det någon som blir provocerad.

Ett tydligt exempel på detta såg vi i våra östra grannländer efter 1989. När muren föll föll också statyerna. Stalin miste huvudet först, Lenin brakade i backen så marmorflisorna flög. Tio år senare gästades Uppsala av de ryska konstnärerna Komar & Melamid.

De hade avskytt allt vad Lenin stod för, men efter murens fall hade de båda startat ett upprop för att bevara de störtade monumenten av Lenin och Stalin: "Sovjetrysslands monument överskuggade vår barndom och nu när de försvinner är vi rädda att vi skall blekna bort med dem", skrev de ryska dissidenterna.

Förslagen vad man skulle göra med statyerna gnistrade av fantasi: "vänd socklarna upp och ned och plantera grönsaker i dem som en hyllning till den postsovjetiska skörden, leasa monumenten till företagen i väst, bygg en rutschkana över relikerna,

Porträtt av Ulrika Knutson. Foto: Stewen Quigley

byt hammaren mot en gaffel och skäran mot en sked... gör Lenin till en dricksfontän."

Utställningen fick oss också att titta på Uppsalas alla monument med nya ögon.

Konstnären Gunilla Bandolin ville bygga en ställning runt Geijer för att vi skulle "stå i bredd" med giganten. Men universitetet sa blankt nej. En ung Stina Wollter uppmärksammade Bruno Liljefors nakna "Sopande flicka" utanför avdelning 78 på Ackis. Den nakna flickan har sedan dess fått byxor och en stickad behå av hemslöjdsgerillan. Och klädd eller oklädd sopar hon vidare.

Geijer lämnas inte i fred. Han har blivit utklädd till hippie av konstnären Martin Kempe. En discokula glittrade över hans huvud och Allen Ginsburgs pacifistiska diktsvit Howl dundrade i högtalare runt honom. En fruktbar debatt om Geijer startade omedelbart: Förnedrande! tyckte docent Erik Bylander.

Kongenialt! ansåg författaren Ola Larsmo. Den liberale Geijer hade ju själv upprört de konservativa på sin tid, och kämpat för rösträtten och mot slavhandeln.

Ironiskt nog hade konstnären Martin Kempe inte en susning om Geijers radikala roll i kulturhistorien.

Han hade bara sett John Börjessons gamla staty som en patriark på piedestal, en gubbe som behövde piggas upp.

Ibland är gubbarna själva för pigga. Bror Hjorths

23

Näckens polska förhalades i tio år. Skulpturen var för livsglad och grov med sina solrosprydda manliga organ.

Den kom på plats först 1967. Men trots ett klimat av erotisk frigjordhet krävde en ilsken insändare i UNT att en särskild gångväg inrättades för ”barn och omyndiga” så att de slapp konfronteras med Näcken!

Bror Hjorth var van. 1935 hade han ställt ut erotiska motiv i Stockholm men blev polisanmäld, anklagad för att ställa ut pornografi. Han kallades till förhör, och beordrades att ta bort verken. Han lät de tomma socklarna stå kvar. Privat var han inte frigjord, snarare blyg. ”Den sexualupplysning som förekom i familjen kom sannerligen inte från Bror”, hörde jag hans son Ole berätta: ”Bror var chockad över att folk uppfattade honom som en snuskhummer”.

Carl Milles var redan världsberömd när han på tjugotalet gjorde Poseidon för Götaplatsen i Göteborg.

Men stadens invånare tyckte att Poseidon var vulgär, ”en ful göbbe”. Idag går det inte att tänka sig platsen utan ”göbben”. Han är älskad, tacksam att reta och ta

24

avstamp mot. Näcken och Poseidon har likheter, men också skillnader. Poseidon må vara jättestor, men p-tten är pytteliten.

Näckar är sällsynta, men akademiska patriarker har vi gott om i Uppsala, medan kvinnornas roll i stadens offentliga skulptur inte är mycket att hurra över. Pigan sopar och "Musan" sitter fundersam vid Geijers fötter.

I Upplands Nations trädgård står Carl Eldhs "Mor" och suckar över att alla hennes söner och döttrar dricker för mycket öl och försummar studierna.

Mer gåtfull – och mer provocerande i sin mildhet – är Anders Widoffs lilla Jungfru Maria, där hon blygt står i blå sjal i Domkyrkan och kikar in på Gustav Vasa som snarkar i sin sarkofag. En gång var det hennes eget kor, och hon dyrkades där som himladrottning. Det var längesedan. Hennes återkomst är diskret; en liten tidlös kvinna bland andra, på flykt från Mellanöstern.

Av detta kan man lära att monumenten, statyerna och installationerna talar med varandra, över tiden, genom tiden.

”Hela världen är mitt konstverk”, utropade den italienske skulptören Piero Manzini 1961. Hans listiga verk finns att se i Herning i Danmark. Manzini gjorde en sockel av metall, satte den upp och ner i den danska myllan, och vips, hela jordklotet var förvandlat till konceptkonstverk. Ingen kunde hosta utan att Manzini kunde påstå att hostan var en del av konstverket Jorden. Hans konstverk.

Den svenske konstnären Lars Vilks är klart inspirerad av Manzini. ”Allt” ingår i konstverket, säger Vilks om allt som yttras, lovord och kritik, om hans ”Muhammed som Rondellhund” (2007). Men medan Manzinis ironi kan upplevas som glad och godmodig så finns ett kallare, farligare stråk i Vilks verk. Rondellhunden är ingen knähund. Man bör inte gå för nära.

Frågan är om inte hunden redan bitit husse. Lars är hotad till livet, har varit utsatt för flera mordförsök, andra människor har dödats. En man sprängde sig till döds, förbannande Vilks. 2015 dödades två män i attentat i Köpenhamn. Vilks var det första tänkta

offret, men räddades av Säpo. Lars Vilks lever sedan många år med polisskydd dygnet runt. Varje steg är bevakat och villkorat. Mänskligt att döma är hans liv en tragedi, men konstnärligt är det högintressant.

Lars Vilks vill inte ömkas. Han har egentligen inget emot kritik, att bli skälld för feg, medlöpare eller rasist.

I DN-journalisten Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, säger Vilks: ”Det är intressant att klä skott. Att skapa misstankar”. Omgivningens osäkerhet gör hans konstprojekt bättre, menar Vilks. Även oskyldigare konstverk än Vilks i det offentliga rummet har väckt hat eller oro. Människor blir ofta arga på konst. Inte ens statyer av Astrid Lindgren är oförargliga. Astrid själv refuserade ett porträtt, där hon såg för tråkig ut.

Oförarglig kan man inte heller kalla Carl Michael von Hauswolff. Han påstod att han hade målat tavlor med vatten och aska som han tagit från krematoriet i utrotningslägret Majdanek i Polen. I en kommentar till en utställning 2015 skrev han att bilderna ”talade”

25

26

till honom, genom de mördade människornas själar.

Han blev föremål för polisundersökning i Polen, men undersökningen lades ner. Kanske var alltsammans ett påhitt – i mina ögon ett osmakligt påhitt – kanske var brottet mot griftefrid preskriberat. Ett verk som väckte indignation blev det i alla fall.

Men också en lägre provokationsgrad väcker ilska.

När Mattias Norström ställde ut sin slokande flaggstång i Vasaparken i Göteborg skrattade de flesta. När det stod på Sergels torg i Stockholm hördes ilskna vrål.

Du gamla du fria, heter verket, en humoristisk kommentar till svensk nationalism. Norström ville vara mer poetisk än provokativ, men folk blev arga i alla fall.

Konstverk utsätts också ofta för våld. Leonardos Mona Lisa har attackerats flera gånger, med syra och tillhyggen. Hon brukar klara sig. Picasso har däremot fått många dukar sönderskurna.

1914 kastade sig suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London, och gick med kniv löst på Velasquez målning Venus framför spegeln. ”Jag har försökt förstöra mytens vackraste kvinna i protest mot att regerigen har förstört mrs Pankhurst, den vackraste kvinnan i modern historia.”

Emmeline Pankhurst och hennes dotter Sylvia, ledare för de engelska rösträttskvinnorna, hade suttit

27

LENNY CLARHÄLL

PROFILER 23 OKT – 28 NOV 2021

KONSTSALONG 1970-TAL VERK UR GALLERI KAVALETTENS SAMLING

28

4 DEC – 30 JAN 2022

NORBYVÄGEN 26, UPPSALA 018-567030 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE ÖPPET: TORSDAG–SÖNDAG KL 12–16

i fängelse och hungerstrejkat i protest. De hade ”mördats långsamt”, enligt Mary Richardson. Hon dömdes till sex månaders fängelse, och Venus restaurerades skickligt.

2016 vandaliserades Carolina Falkholts stora väggmålning av en vulva i blått, på Ringön i Göteborg. ”Ett slag mot alla kvinnor”, sa Falkholt i en kommentar till GöteborgsPosten. Lars Vilks tycker precis tvärtom: ”Våld mot ett konstverk gynnar alltid konstverket”, var hans kommentar efter branden på Kullaberg, när hans egen drivvedsskulptur Nimis brann, för vilken gång i ordningen. Ett annat attentat som konstnären uppskattade var när några skämtare satt en högtalare med muslimskt böneutrop på Nimis.

Det mest kända exemplet på vandalism mot ett svenskt konstverk är nog statyn av Zlatan Ibrahimovic i Malmö. Historien är laddad med aggressioner, oenighet fanns med redan från början. Skulptören Peter Linde ville återge Zlatan horisontellt i luften, med den berömda bicicletas-sparken. Zlatan ville stå upprätt, i en segergest. Det blev som modellen ville. Men när verket var på plats i Malmö spreds nyheten att Mästaren köpt in sig i fiendelaget Hammarby – i Stockholm! Då började fansen ta ut sin vrede på statyn.

De hällde färg på Zlatan och högg av hans näsa.

Till slut sågade de av benen, kidnappade statyn och lät dojorna stå kvar med sin strumpläst.

Ibland nöjer sig åskådare inte med att trakassera statyerna. Antalet anmälda hot mot konstnärer och författare bara ökar. Man ska inte förringa hat och hot, inte alls, men jag vill ändå påminna om att hat och hot länge har varit konstnärligt material, särskilt under modernismen och postmodernismen.

Vladimir Majakovskij

Mitt favoritexempel är poeten Majakovskijs förtjusning, efter att de ryska futuristerna för första gången uppträtt i Kiev, 1914, under fullt polisuppbåd.

Majakovskij jublade: ”Tio poliser på varje läst dikt! Det kan man kalla poesi, det” Detta fick han ångra några år senare, när Stalin kommenderat ut polisen för att övervaka att konstnärerna frivilligt anmälde sig som "människosjälens ingenjörer". Men då hade Majakovskij redan avvikit från scenen. Han tog livet av sig 1930, och lämnade den offentliga konsten åt sitt öde. 1

29

Skokloster vid Mälaren är ett av Europas bäst bevarade barockslott. Egendomen bestod ursprungligen av ett lantgods med ett nunnekloster, som hade betydande tillgångar och som drogs in till staten under Vasatiden. Herman Wrangel fick godset som förläning under Karl IX:s sista levnadsår 1611. Wrangels son Carl Gustav (1613–1676) – greve och med tiden fältmarskalk liksom fadern – ärvde godset. Han lät uppföra slottet med början 1654 under ledning av bland andra Tessin d.ä. Sannolikt lät sig Wrangel även inspireras av byggnadsstilar i mellaneuropa, där han efter Sveriges framgångar i trettioåriga kriget vistades och utövade inflytande på regioner och städer. Genom äldsta dottern Margareta Julianas arvsrätt och giftermål övertog ätten Brahe äganderätten och därefter genom arv, ätten von Essen.

Tack vare de mycket välbevarade inventarierna är slottet nu ett ansett historiskt museum, sedan 1967 i svenska statens ägo. Det anses vara det förnämsta herresätet från den svenska stormaktstiden. Att slottets samlingar inte har skingrats beror på att Margareta Juliana strax före sin död 1701 lät omvandla egendomen till ett fideikomiss.

Berömda orientmattor på Skoklosters slott Mattsamlingen är ovanligt liten. Den innehåller idag endast femton objekt – en matta stals vid en utställning 1986 – men är icke desto mindre betydelsefull och sannolikt mera omtalad internationellt än i vårt eget land. Det som gör samlingen särskilt intressant är att mattorna, som är från 1600- och 1700-talen, är av mycket hög klass och i sällsynt gott skick samt att det går att följa dem under århundraden genom inte mindre än nio inventarieförteckningar. Den första är avfattad på tyska år 1672. Mattornas goda skick beror delvis på att de i gamla tider inte användes på golv utan som bordsprydnader. (Tischtücher enligt 1672 års inventarieförteckning) Av de femton mattorna kommer tre från Persien, varav en kan vara knuten i Indien efter persisk förebild och tolv från Turkiet, i mattsammanhang oftast

30

av Claes-Göran Swahn

benämnt Anatolien. Det är den asiatiska och helt dominerande delen av Turkiet öster om Bosporen.

Av de persiska mattorna nämner jag ett nära nog identiskt par så kallade polenmattor. Numera vet vi att den sortens mattor knöts i Isfahan under 1600-talet, men att mattorna blev mer allmänt kända under det felaktiga begreppet, inte minst genom att en polsk adelsman visade sin omfattande samling så sent som vid världsutställningen i Paris 1878. Dessa två mattor tillfördes slottets samling först på 1840-talet. Paret är mycket elegant med varma harmoniska färger, har mittfält knutna i silke som bildar relief mot silver- och guldbroscherade mönsterelement och bårder med ett liljeliknande mönster.

De anatoliska mattor i samlingen, som väcker mest intresse hos såväl textilforskare som mattälskare,

Foto: Stewen Quigley

är de så kallade transsylvanska mattorna. De är nio till antalet och fördelar sig på en kolonnmatta, tre bönemattor, fyra dubbelnischade mattor, det vill säga, med nischer i båda ändar av mittfältet samt en så kallad lottomatta. Mycket sannolikt ingår åtta av dessa nio mattor i den inventarieförteckning som upprättades vid Wrangels frånfälle. I så fall har mattorna den mycket aktningsvärda åldern 350 till 400 år. Dessa mattor knöts i relativt små storlekar i västra Anatolien.

Varför har de då kommit att kallas transsylvanska?

Transsylvanien, på tyska Siebenbürgen, är ju ett område i nuvarande Rumänien! Förklaringen är att det för drygt hundra år sedan anordnades en monumental utställning i Budapest med anatoliska mattor. Tillgången inventerades då vida omkring och det visade sig att hundratals mattor av denna sort fanns i

protestantiska kyrkor i Transsylvanien. De hade under århundraden genom nära kulturella och kommersiella förbindelser med det osmanska riket förvärvats och uppenbarligen donerats av fromma och givmilda församlingsmedlemmar. Den mest berömda kyrkan i sammanhanget är den Svarta kyrkan (The Black Church) i Brasov, på tyska Kronstadt. Den innehåller mer än 150 flerhundraåriga mattor av denna berömda sort.

Skokloster slotts kolonnmatta anses vara cirka 400 år gammal. Denna högst museala raritet är känd i ett fåtal exemplar. Tre nischer i det röda mittfältets överdel bärs upp av sex tunna, elegant utformade vita kolonner. Bårderna är utförda i rött, blått, vitt, gult och brunt. Mattan har i båda ändar vävda avslutningar i grönt och är i osannolikt gott skick.

31

kolonnmatta

blått, brunt och rött i olika nyanser. Det goda skicket manifesteras av de bevarade vävda avslutningarna, som genom slitage inte sällan saknas på antika mattor.

De berömda lottomattorna har uppkallats efter renässansmålaren Lorenzo Lotto (ca 1480 – 1556) som avbildade sådana i sina interiörer. Slottets lottomatta är i utomordentligt skick. Mittfältet på varmt röd botten täcks av ett arabeskmönster, som är ett slingrande mönster i gula toner med stiliserade blad och stjälkar av varierande tjocklek. Bården är klassiskt utformad med kartuscher som binds samman av blå konturlinjer.

Enligt äldre källor förde Wrangel ”ett lysande grandseigneurliv”. Hans nära kontakter med europeisk överklass och de intryck han tog av den framgår av den höga kvaliteten på samlingarna, som idag innehåller cirka 55 000 artefakter. Om än inte relaterat till denna artikels innehåll måste slottets ofullbordade festsal nämnas parentetiskt. Den skulle bli den största under sin tid. Medan arbetet pågick avled Wrangel hastigt.

Hantverkarna tycks abrupt ha klättrat ned från sina

Formen på orientaliska mattors bönenischer varierar beroende på det land eller region de kommer ifrån. En anatolisk bönematta känns ofta igen på att bönenischen nästan alltid har tydligt spetsig form. Samlingens ganska likartade exemplar har harmoniska proportioner och mjuka, dämpade färger. Bårdverket i grönt, blått, brunt, rött, vitt och gult har mönster av rosetter, stjärnor och slingrande bladskäror. Välbevarade vävda avslutningar och mattornas kondition i övrigt pekar på den gängse användningen som Tischtücher.

De dubbelnischade mattornas mittfält domineras av antingen ovala, rombformade eller hexagonala medaljonger som bildar nischerna. De avslutas med växt- eller vasmotiv mot kortsidorna. Rosetter eller kartuscher, som är rombformade ornamenterade ramverk och som innesluter florala och geometriska symboler, dominerar huvudbårderna medan omgivande sekundärbårder består av reciproka stiliserade motiv eller av små rosetter och växtornament. De varma färgerna varierar i grönt, beige, aprikos, svagt gult, bönematta

32

lottomatta

dubbelnischad matta

stegar, lämnat vad de hade för händer – för att aldrig återvända – och sig ovetande ha bidragit till att vi så starkt känner historiens vingslag så fort vi tittar ut över den till synes ännu orörda salen och upp mot de väldiga bärande furubjälkarna.

Det råder lågkonjunktur bland landets museiansvariga när det gäller att exponera antika textilier.

På Skokloster tar det sig uttryck i att bara ett fåtal mattor ur samlingen förefaller att kunna beskådas. De ingår i rumsmöbleringen. Det medges gärna att visning av mattor kräver både utrymme, vård och tillsyn. Låt oss inte desto mindre hoppas att intresset för och kunskapen om några av Sveriges förnämsta textila rariteter ökar och kan bidra till att vi kan ta del av deras rika historia och skönhet. 1

polenmatta

Foto: Hans Ringstam – Kolonnmatta, dubbelnischad matta samt bönematta. Övriga arkivbilder.

33

Uppsala

Kammarorkester Konserter i Stora salen, Uppsala Konsert & Kongress 21/10 Beethovens violinkonsert Eivind Aadland, dirigent Tobias Feldmann, violin Beethoven: Violinkonsert Grieg: Symfoni 18/11

Schumanns pianokonsert Rebecca Miller, dirigent Danny Driver, piano Montgomery: Starburst Schumann: Pianokonsert a-moll Brahms: Symfoni nr 1, c-moll

Höjdpunkter

2022

Välkomna tillbaka!

Carte Blanche 30/10, 27/11 Trio X och hemliga gäster Restaurangen UKK

5/1

Trettondagsafton En operafest tillsammans med dirigenten Patrik Ringborg och sångarna Susanna Andersson och Adam Frandsen!

24/3

Alfvénjubileum!

Hedersdirigent Paul Mägi och sopranen Sofie Asplund

26/3

Familjekonsert med Ayla Följ med dockan Ludde B in i Ludwig van Beethovens fantastiska musikvärld.

34

I samarbete med Musikens Hus Vänner och UKK

5—12/2 Trio X och Lisa Långbacka, dragspel Konsertkarusellen, turné i länet

27/3—3/4

28/2—7/3

Balkan Klezmer

Blues, ballader och Boye

Kizelo Mleko Klezmer- och balkanmusik med influenser från allt mellan pop och rock till klassisk musik.

Konsertkarusellen, turné i länet

Daniel Lemma och Mats Eriksson Konsertkarusellen, turné i länet

Uppsala

Kammarsolister Konserter i Sal B, Uppsala Konsert & Kongress 31/10 Från Mozart till Auerbach Mozart: Stråkkvintett nr 3 Webern: Langsamer Satz Auerbach: Stråkkvartett nr 3, Cetera Desunt 28/11 Älskade stråkkvintetter!

Brahms: Stråkkvintett f-moll Britten: Stråkkvintett nr 2, Phantasy

15—23/1 Bird on the Wire Matilda Bådagård, Sara Niklasson, Jesper Andersson.

Konsertkarusellen, turné i länet

28—31/10 Finlandia Linnékvintetten spelar favoriter ur finsk repertoar.

Konsertkarusellen, turné i länet

10—18/11 Lisa Lystam Family Band Prisat bluesband med energi och spontanitet.

Konsertkarusellen, turné i länet

Konserter i Uppsala Konsert & Kongress Biljetter UKK 018-727 90 00, tickster.se Arrangör Musik i Uppland

Konsertkarusellen Tider och platser www.musikiuppland.se Arrangeras i samarbete med länets kommuner

musikiuppland.se 35 018-17 19 20

Klädda knappar och konstböcker för barn av Lena Köster

36

foto: Stewen Quigley

Uppsalaförfattaren och journalisten Elisabet Sandberg skriver konstböcker för barn. Läsarna får följa flickan Petras möten med bildkonstens olika genrer och epoker i böcker som också rymmer livsfrågor, vardagsliv och vänskap över generationsgränserna.

Visserligen ska vi prata om hennes böcker, men klädda knappar är det första jag kommer att tänka på när det handlar om Torhild Elisabet Sandberg. En elegant kvinna i klänning från 1930–40-tal och med famnen full av nyskrivna böcker. Det har jag sett i hennes inlägg på Facebook. Men när vi möts i hennes villa i Sunnersta, har hon faktiskt långbyxor. Blusen har dock klädda knappar i ryggen.

Böckerna om Petra och konsten ligger i en färgglad och lockande trave på köksbordet.

– Allt hänger ihop, säger författaren. Konsten, böckerna, kläderna, själva kreativiteten. När jag syr använder jag en konstnärlig arbetsmetod, jag funderar alltid över vad tyget vill uttrycka och hur det ska komma till uttryck i ett plagg. Det är ju på samma sätt med en text. En idé får sin form.

Just nu har hon bland annat tankar på två nya böcker om Petra, en med fokus på arkitektur och en om design. Högaktuella ämnen.

Men vi startar vårt samtal med kläderna. Hon syr det mesta själv. Köper hon, är det sannolikt i en secondhandbutik eller på en vintagemarknad.

– Det är faktiskt länge sedan jag köpte ett nyproducerat plagg.

Torhild Elisabet är kvinnan som lärde sig sy utan att sy. Det är både lust och miljömedvetande som driver henne.

– Mamma är textillärare. Hon sydde en del kläder till mig när jag växte upp. Efter mina idéer. Ofta inspirerade av kläder från förr. Då stod jag bredvid och tittade och hon berättade om varje moment.

Uppenbarligen fungerade den varianten av lärande.

Dock inte omedelbart. Men efter att Torhild Elisabet fått en symaskin på sin 40-årsdag för snart tio år sedan, har hon sytt en hel garderob. Och det efter intrikata mönster från 30–40-talet, eftersom det är den tidsperiod vars mode hon gillar bäst.

Hon visar sin öppna garderob bakom ett vitt draperi i allrummet på övervåningen. Och jag får se mig om. Det är inte enbart klänningar. Blusar hänger där också, långbyxor, och en fantastisk svart festjacka i sammet med ljusbeige spetsapplikationer. En ljusgrå sammetskappa med stora slag.

– Kappan har jag sytt efter eget mönster, som jag gjorde efter att ha sett en bild i ett 30-talsmagasin. Och jackans spets var vit men jag färgade den med te.

Vad är det då som hon är så förtjust i med detta retromode?

– På 40-talet var det strikt, med breda axlar och stramare linjer. På 30-talet var modet mer kurvigt, kvinnligt och hade intrikata skärningar med diagonaler och oliksidighet. Bäggedera tilltalar mig.

Hennes kreationer drar åt båda hållen. Och det är något med Torhild Elisabets utseende och hållning –

37

38

hon kunde varit mannekäng under tiden före och alldeles efter andra världskriget.

Klädhistoria hör till hennes intressen. Hur och varför kläder formas på vissa sätt vid olika tidpunkter.

– Vi hade böcker om klädhistoria när jag växte upp, men faktiskt inga konstböcker.

Konstintresset ledde henne i stället till att läsa konstvetenskap och idéhistoria en period. I övrigt är hon utbildad journalist från universitetet i Umeå. I dag arbetar hon som kommunikatör på Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala.

Skrivande faller sig alltså naturligt. Så varför inte skriva om konst…

Och varför inte ge barn den introduktionen till konst, som hon själv inte fick förrän hon var vuxen.

Sagt och gjort. Torhild Elisabet Sandberg startade Torhild förlag.

– Jag hade ju, som jag tyckte, mina jättebra idéer om böcker om konst för barn. Men förlagen var tveksamma. Så det fick bli eget förlag.

Kulturrådet delade inte förlagens tveksamhet, utan har stött projektet med konstböcker för barn.

Traven på köksbordet visar sig bestå av fem böcker, alla med flickan Petra som huvudperson. Varje bok har sitt tema. Den första handlar om den kyrkliga konsten, den andra om den världsliga maktens konst, den tredje om modernismen, den fjärde om fotokonst och den femte om samtidskonst, där något händer här och nu, till exempel performance. Även om konstinriktningarna och vissa verk analyseras på en nivå för barn, är böckerna också mycket nöjsamma och bildande för en vuxen läsare, men berättelserna om Petra och hennes äventyr är annars i nivå med vilken barnbok som helst. Det vill säga lika spännande och engagerande. Torhild Elisabet har lyckats väva samman folk-bildande konstanalys för barn med berättelser ur Petras liv, nästan så att det inte märks. Illustrationerna i böckerna bidrar till det och känns dessutom lite speciella.

– Jag letade illustratör och hittade Emily Ryan i

39

Stockholm. Hennes illustrationer följer på olika vis temat i varje bok, så att de har likheter med den konst boken handlar om.

Undertecknad tänker att det här väl vore perfekta bredvidläsningsböcker i skolan. Hallå skolan!

Att ge ut böcker själv är en mycket kostsam historia.

Torhild Elisabet startade med att göra slut på sitt sparkapital och fick så småningom alltså stipendier och bidrag från statliga Kulturrådet, som gjorde projektets utveckling möjlig.

När det gäller kreativitet och entreprenörskap är det ofta svårt att nå ut, när man inte tillhör Stockholmsparnassen. Jag gnuggar mina geniknölar och tänker just på skolan, som ovan, men också på bibliotekens

40

författarmöten; ser framför mig Torhild Elisabet iklädd egna kreationer på turné med såväl kläddesign som böcker runt om i Sverige.

– Nej, säger hon. Något sådant har inte skett.

En gåta för mig som fascineras av hennes sömnadskonst och klädestetik och som dessutom har stort nöje av hennes böcker och tänker intressera barnbarnen för dem. Men det är klart. Ännu sitter vi fast i coronapandemins grepp och möjligheterna att möta publiker har inte till fullo kommit igång..

Så… kom igen i TV-sofforna! Här har ni en elegant, kreativ kvinna, som vill introducera barnen till den konst vi i publika sammanhang säger är så viktig.

Bjud in henne! Nu. 1

Catering som inspirerar Vi ser catering som en konstform och älskar att överraska med spännande detaljer. Inspirationen hämtar vi runtom i världen, på våra svenska gårdar och så klart i det goda mötet med dig som gäst. I över 25 år har vi förgyllt fester och event i Stockholm och Uppsala med vår goda mat.

41

För menyer och bokning besök cajsas-kok.se • 08-230 190 • 018-130 190

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

Välkommen till en cateringupplevelse med Cajsa´s Kök!

24/2

Sarah Klang VIRGO TOUR

Med en av landets mäktigaste röster ger hon oss sin alldeles egna sammanflätning av pop och americana – med obotlig hjärtesorg och klassiska kärlekslåtar som utgångspunkt.

En del av Uppsala kommun

Biljetter: 42 ukk.se | 018-727 90 00 #uppsalakonsertkongress

6/3

Avishai Cohen Trio En av världens största basister kommer till Uppsala tillsammans med pianisten och kompositören Elchin Shirinov och slagverkaren Noam David.

Alla konserter på ukk.se 43

Hatten av för denna komikerduo som roat oss uppsalabor i fyrtio år nu! Även The Sinking of Titanic jubilerar och vars 30 år firades med en galaföreställning en underbar septemberkväll på Reginateatern. Pandemins restriktioner hade äntligen lättat och allt kändes så alldeles väldigt speciellt.

Vi kunde till och med jubileumsmingla efteråt och stämningen kändes särskilt varm och efterlängtad.

Kesselofski & Fiske – the Story av Anna Jonson

44

40

år… Det är länge, men Paul Kessel och John Fiske känner varandra längre än så. Paul brukar säga att de båda har två äktenskap – ett privat och ett yrkesäktenskap, och båda håller. Tur för oss och jag kan tydligt känna av det när vi poddar (BIZARTpodden #71) och upplevde det även vid föreställningen – det där samspelet och tajmingen man bara kan ha när man känner varandra så väl.

De är tydliga med arbetsfördelningen – Paul producerar och John skriver manus. När jag undrar över vad som har inspirerat John när han skriver, så svarar han: – Två engelsmän i Sverige, det blir en speciell utgångspunkt. Svenskarna kan väldigt mycket om engelsk underhållning och kultur, så vi har byggt vår karriär på att servera komediversioner av några engelska verk, som till exempel Dracula, Frankenstein, Robin Hood och Sherlock Holmes.

Men nog finns det egna verk som exempelvis Sally,

en musikalkomedi om kanalsimmerskan Sally Bauer.

Ett samarbete med Uppsalas Fria teater där John skrev manuset. Faktiskt det andra manuset med kanalsimning i fokus, poängterar Paul. John har tidigare skrivit om den 27-årige sjökaptenen Matthew Webb som 1875 var först med att simma över Engelska kanalen.

– Så otroligt fascinerande, säger John, den unge mannen som lyckas med den här fruktansvärt svåra utmaningen. Han blev känd för alla, men – vad gör man sen? undrar John. Webb fortsatte att göra mer och mer galna saker för sitt uppehälle, mycket driven av vadslagningar. Till slut kom han på idén att simma nedanför Niagarafallet. Han fick ingen sponsring för ett så idiotiskt projekt, men han dök i – och dog!

Johns fascination över ödet landade i ett teatermanus och är ett exempel på en drivkraft för hans kreativitet. The Sinking of Titanic är den mest framgångsrika uppsättningen som tagit Kesselofski & Fiske ut i världen. Men föreställningen har även ett eget liv genom olika ensembler ute i världen, något som ger

45

Sv.v serien av foton: Stewen Quigley

följa med dem på turné som musiker. Sällskapet, kort

en liten slant tack vare att Johns manus förvaltas av Columbine teaterförlag.

Men vi backar bandet lite, så vi får lite bakgrund till hur det kommer sig att de två engelsmännen hamnar i Uppsala. Första gången de träffades var 1974 på en fotbollsplan i Liverpool. John jobbade som tekniker på The Everyman Theatre och Paul tillhörde en annan teatergrupp som skulle spela i staden. De två grupperna träffades och spelade fotboll mot varandra.

– Paul bara skrek och skrek på planen, jag har sällan tyckt så illa om en person, berättar John. Men efter det har det gått ganska bra. De tittar på varandra och ler.

The Everyman Theatre upptäckte att John kunde spela gitarr och han deltog som gitarrist i kommande föreställningar. Så fick han frågan från Pauls sällskap, The Belt and Braces Roadshow Company, om han ville

46

och kort Belt and Braces, turnerade med musik och vänsterpolitiska föreställningar. Förutom uppträdanden på teaterscener och workingclassclubs, satte de upp beställningsföreställningar om olika fackföreningars och orters arbetshistoria. Så småningom övertog John rollen som låtskrivare, då den tidigare ansågs skriva för ”revolutionärt svår och konstig musik”.

– I den här processen spelade vi in en skiva på egen bekostnad under en dag i en liten studio. Inspelningsteknikern där råkade vara en 18-åring som sedan gick vidare till Joy Division (legendariskt postpunkband), berättar John. Han begick senare självmord och blev en legend, så när man söker på Belt and Braces så kommer hans namn fram, fast han inte hade nåt som helst att göra med Belt and Braces, bara ställt fram några mikrofoner en gång för länge, länge sen, skrattar John.

Den där skivan spelades sedan i Radio Sweden på 70-talet av programledaren Roger Wallis och som även gjorde ett uppslag i Aftonbladet om gruppen. Det här snappades upp av Rolf Granér som drev det legendariska Bokcafét i Lund. Här poängterar Paul att det var tack vare artikeln i Aftonbladet som Rolf Granér fick nys om Belt and Braces, inte att han hade hört skivan.

– Ah! Så han hörde aldrig skivan? Det förklarar varför han bokade oss! utbrister John.

Rolf hörde i alla fall av sig till Belt and Braces och ville att de skulle komma över till Sverige och spela på Bokcafét i Lund. Om han kunde fixa några fler spelningar, så tyckte gruppen att det var värt att

åka över till Sverige. Och det kunde han – de skulle få vara med på några av Tältprojektets föreställningar.

Tältprojektet kräver lite uppmärksamhet här – det är ju ändå tack vare det som vi har John och Paul här. Kan man säga. Tältprojektet, även kallat Vi äro tusenden, var en stor musikalisk och vänsterpolitisk teaterföreställning som turnerade i Sverige och Danmark i nästan ett halvår under 1977 och framförde en dramatisering av den svenska arbetsrörelsens historia. Turnén besökte 31 platser och spelade 82 föreställningar.

Flera av tidens mest framträdande artister och grupper med koppling till den politiska musikrörelsen i Sverige medverkade, till exempel Nationalteatern, Nynningen, musikteatergruppen Oktober, Tidningsteatern och Narren. Bland de medverkande skådespelarna fanns Sven Wollter, Totta Näslund, Eva Remaeus, Henric Holmberg, Christer Boustedt, Sonja Lund, Johannes Brost, Marianne Lindberg De Geer och Björn Granath.

Okej, det här var ju ingen dålig introduktion av den svenska kulturscenen för våra två engelsmän får man väl lov att säga.

– Det var spännande att få komma över hit och vara med på den här turnén, berättar John. Så intressant med skillnaderna mellan Sverige och England. I London till exempel hatade alla vänstergrupper varandra och krigade mer mot varandra än mot nåt annat. Det var precis som i Monty Pythons Life of Brian och den där scenen med The People’s Front of Judea – otroligt tjafsigt. Och så turnerar vi med Tältprojektet med

samma typer av grupperingar, men där alla lyckades samarbeta riktigt bra!

Under en Gärdet-festival träffar Paul sin blivande fru. Ett år senare fann John och en kompis till henne varandra och så landar de i Uppsala 1981. De etablerar sig snabbt som komikerduon Kesselofski & Fiske, först med en nyårsrevy och sen The Great Kesselofski – utbrytarkungen. Tillägget -ofski till Kessel tillförde den riktiga varietékänslan och har faktiskt en trovärdig (!) bakgrundshistoria om Pauls lettiska påbrå.

Utbrytarkungen är ett kapitel för sig. Tvångströjan har använts i tusentals föreställningar och det är nog dags att den eldas upp med doft (!) och stelhet i saligt minne, enas de om. Tillhörande kedjor och lås är föremål för flera dråpliga historier då duon stoppats vid landsgränser och allt som hittades i bakluckan på bilen var svåra att förklara…Rollen som utbrytarkung

47

48

fanns redan i Belt and Braces repertoar och inför en resa till Portugal 1974 under revolutionen axlades rollen av El Grande Paulo. John utvecklade det till en helaftons-föreställning i Sverige 1982 i An Evening with The Great Kesselofski.

När komikerduon ska lyfta fram ett minne de helst vill glömma, så berättar de om en varieté-serie i DN:s regi på Hamburger Börs på 70-talet. Kesselofski & Fiske ska köra sitt paradnummer. En frivillig ur publiken som ska binda in Kesselofski i tröjan presenterar sig som Mundebo. Han visar sig binda in Paul ruskigt effektivt, så pass att Johns repliker tar slut och numret blir långrandigt och panikartat. ”Mundebo” visar sig vara Bosse Parnevik, som en jublande publik kände till, men inte Paul och John.

Men vänta bara, de skulle snart bekanta sig med de flesta i branschen. Under 80-talet figurerade Kesselofski & Fiske ofta i olika underhållningsprogram i TV och jobbade med många av våra folkkära kulturpersonligheter.

– Vi turnerade mycket med The Great Kesselofski – utbrytarkungen och har sett mycket mer av Sverige än de flesta svenskar, ler John och Paul fortsätter: – Vi hade turen att starta vår karriär när det var gyllene tider för småteatrar och teaterföreningar i Sverige. De fanns i minsta lilla ort, och Paul lägger till – det är mycket skog i Sverige. Oändliga resor med bara skog. De gillar Sveriges orörda natur – men ändå, inget slår Englands böljande landskap.

De har alltid mötts av en vänlig och rolig publik här i Sverige. Den engelska och svenska publiken har

samma typ av humor, konstaterar de. Svenskarna är otroligt insatta i engelsk kultur och underhållning, så de har i stort sett samma referenser som engelsmännen.

Engelsmännen däremot kan Björn Borg och ABBA – that’s it.

– Ta till exempel John Cleese’s Clockwise, på svenska Ursäkta vad är klockan. Det var en kalkonrulle i alla länder i världen, utom i England, Sverige och Israel där den gick väldigt bra, skrattar John. Det säger ju en del om vår gemensamma humor.

Den andra pjäsen Fiske skrev, Mad Dogs and Englishmen, handlar om just den obalansen i kunskap.

Det är mycket som har förändrats under alla år som de har turnerat och jobbat, bland annat tekniken som var stor, tung och otymplig att rodda med i början och helst krävde flera personer för att få ihop ljud och ljus under föreställningarna, och som idag då rubbet får plats i en liten dator. Även språket som ofta är på engelska är det idag inga som helst problem med, men som till en början inte många kunde hänga med i.

Det är galet mycket som rymmer på deras CV. Paul grundade Reginateatern och var också teaterchef där under många år. Han gjorde ett fantastiskt jobb med en ambitiös och inkluderande scen för både scenkonstnärer och publik från när och fjärran. (Läs mer om det i BIZARTs magasin nr 8). Som allkonstnärer har de båda alltid hittat jobb inom branschen och har aldrig behövt ”stämpla” som annars är många kulturarbetares vardag. De gjorde slag i saken och bildade ett aktiebolag, som de har hållit flytande under alla år.

49

50

Så vad händer framöver då? Reginateatern är även i fortsättningen deras hemmascen och först ut är The Return of Sam 2–12 december, en musikföreställning med samma ensemble (Anna-Karin AKO Nytell Oldeberg, Grosse Grotherus, Björn Sjödin och Erik Lidholm), men med nya låtar. Framåt våren kan vi se fram emot Trapped – arbetstiteln på en enaktare om två män som fastnar i en hiss. Var hissen på väg upp eller var den på väg ner? De två männen kan inte enas och inte bara om det visar det sig… En surrealistisk komedi om identitet och om hur minnet av händelser kan förändras över tid.

Alltid aktuella, kluriga och väldigt – engelska. Som vi svenskar ju gillar. Keep up the good work guys och stort grattis igen! 1

Se videopodden, 40 år med Kesselofski & Fiske på bizartpodden.podbean.com

51

"

DET HÄR ÄR MITT DRÖMJOBB

52

AV LENA KÖSTER

– Inspirerande, fantastiskt men slitsamt ibland, säger Rebecka Wigh Abrahamsson. Hon är curator, det vill säga intendent, vid Uppsala konstmuseum med ansvar för utställningar och programverksamhet.

Och det är mycket på gång…

I

långbänkarnas Uppsala har inget slutgiltigt sagts om konstmuseets lokalisering, när jag möter Rebecca Wigh Abrahamsson. Förutom att konstatera att större och bättre placerade lokaler – och naturligtvis större budget – skulle påverka verksamhetens utveckling gynnsamt, vill hon inte uttala sig i frågan. Arbetet på konstmuseet pågår ju oförtrutet oavsett de gångna pandemiåren och långbänken.

Curator är en engelsk titel, som kanske förbryllar.

Den kan översättas med intendent, som också är Rebecka Wigh Abrahamssons tjänstetitel. Arbetet handlar om att ta hand om och vårda konsten, att vara lite av spindeln i nätet och handskas både med konstnärer, utställningar, publik och ekonomi.

– Curatorsbegreppet handlar mycket om att presentera intressanta koncept och att sätta samman konstnärskap och teori, och om att hjälpa konstnärerna att förverkliga deras visioner, men samtidigt också hjälpa publiken att navigera i utställningen.

Till exempel genom att skriva texter om konsten. Det är alltid en balansgång, att inte skriva vad man ska uppleva, bara ge nycklar till upplevelserna.

Voj voj, tänker jag, men intendenten ser glad och nöjd ut och fastställer att det är hennes drömjobb.

Rebecka Wigh Abrahamsson mot verket INVOLUTION, Lundahl & Seitl 9. Foto: Stewen Quigley

En del av den uppfyllda drömmen är mötena med konstnärer från olika delar av världen. Vare sig det leder till utställningar i Uppsala eller bara bygger på de egna konstupplevelserna: den fakta- och upplevelsebakgrund som är lika nödvändig för arbetet som de tidigare studierna i konstvetenskap och curating vid Konstfack i Stockholm.

– Ateljébesök är alltid spännande. Att få komma in i den kreativa miljön, säger hon och berättar om besöken hos konstnärer och om resor till olika biennaler runt om i världen.

– En inspiration och grund för viktigt nätverksbyggande. Konstvärlden har blivit mer global, trots de sorgliga nedstängningarna under pandemin.

Det globala märks på utställningar i konstmuseet med konstnärer som ryska Taus Mackhacheva, skulptören Tony Matelli och Nicholas Holbo från Sydafrika.

Den stora utställningen i vår, från februari in i maj, presenterar den ryske multikonstnären Pavel Otdelnov från Dzerzinsk och hans undersökning av ett industriområde i hemstaden. Med fotografi, måleri, installation, video har han byggt en berättelse om industrin när den var verksam och nu när den är nedlagd, om

53

54

RUINS #6, 2016. Olja på canvas av Pavel Otdelnov

människorna som arbetade där och om hans egen familjehistoria, som är knuten till den kemiska industrin.

– I grunden är han målare utbildad på konstakademin. Han är väletablerad i Ryssland, men det är första gången detta projekt visas utomlands.

Utställningstiteln PROMZONA betyder industrizon och hela utställningen på våning fyra kommer att bli som en egen värld att vandra in i. Där blandas dokumentärt material med måleri och andra media i en berättelse om sovjetmedborgaren.

– Pavel började det fyra år långa projektet därför att han upptäckte att han inte visste någonting om sin fars och farföräldrarnas liv i industrin, mer än att medellivslängden var mycket kort och att det fanns stora områden som är mycket förgiftade. Liknande berättelser hittar vi både i Sverige och globalt, berättar Rebecka Wigh Abrahamsson.

– Denna typ av komplexa postindustriella berättelser är oerhört viktiga också som förklaringar till hur dagens samhälle och miljö ser ut.

När vi möts går september över i oktober. I konstmuseet pågår flera utställningar. Dels visas verk ur museets samlingar, dels kan besökarna, som ännu håller respektfulla avstånd, bland annat se och delta i interaktiva utställningen Involution av konstnärerna Lundahl & Seitl. Där får två besökare i taget ledsaga varandra genom olika sinnestryck under en vandring i salen med hjälp av tekniskt avancerad utrustning.

Rebecca Wigh Abrahamsson är inte ensam om att forma utställningsverksamheten vid Uppsala konstmuseum. Men de utställningar hon curerar präglas förstås av hennes intressen inom konstsfären: Postkolonial teori till exempel. Hur Europas expansion i världen för flera århundraden sedan fortfarande påverkar människors liv idag.

T.v. BOOM BARRIER, 2018, och RUINS DIISOCYANATE SHOP, 2017, båda olja på canvas av Pavel Otdelnov

55

Textiltryck av Karl Axel Pehrson (1921–2005), DELFINISK RÖRELSE (1952), nytryck.

Foto: Stewen Quigley

Och just det: hur det är att vara människa i förhållande till historien, till andra människor och till annat levande.

– Konsten har en viktig roll att fylla när klimatkrisen ställer många invanda föreställningar på ända.

Vi måste hitta nya sätt att tänka och vara i världen. Det handlar både om att se bakåt och våga vara visionär framåt, säger Rebecka Wigh Abrahamsson.

Att söka och hitta sin identitet, även bortom könsgränserna, är ytterligare ett angeläget tema.

Den dagsaktuella och framåtsyftande konsten i min ungdom för femtio år sedan ropade: ”Dekonstruktion!”

56

”Protest!”” ”Revolution!” ”Ner med kungahuset!" ”USA ut ur Vietnam!”

En del av konsten i dag söker sig långt ner under ytan, vidgar och överskrider gränser, vänder gamla ”självklarheter” ut-och-in och bak-och-fram.

Den är utmanande, vacker, ful, vred, hallucinatorisk, äcklande, förskräckande, naken, ironisk, men har också sina glimtar av framtidstro.

– Vissa utställningar älskas av många, andra tilltalar mer specifika grupper, konstaterar Rebecca Wigh Abrahamsson. 1

Föremål från utställningen PRINT & CERAMICS, som visas 11 september – 21 november 2021. Foto: Pär Fredin

57

Årets Uppsalastudent 2020 vill hjälpa människor till ett meningsfullt liv Av Gunilla Sthyr • Foto: Stewen Quigley

58

Sedan starten 1981 har Anders Walls stiftelse delat ut mer än sjuttio miljoner kronor i stipendier och bidrag. Antalet stipendiater uppgår idag till drygt fyrahundrafemtio personer. Stiftelsen delar årligen ut stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, entreprenörskap, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik. Minst lika viktig som stipendiesumman är med­lemskapet i nätverket Wallumni, som består av alla tidigare stipendiater. Medlemmarna träffas regelbundet och genomför bland annat internationella studieresor tillsammans. År 2000 tillkom även stipendiet Årets Uppsalastudent. Stipendiet delas ut till en person som utvecklat entreprenörskap med anknytning till sin utbildning eller en person som utmärkt sig för goda, kreativa insatser vid universitetet, deltagit i kår- och/eller nationsliv eller gjort särskilda insatser till stöd för andra studenter.

– För mig är det belöning nog att kunna göra det jag vill göra, säger Mamduh Halawa, som förra året fick ta emot Anders Walls stipendium Årets Uppsalastudent.

Han har knappast legat på latsidan under de fem år han gått psykologprogrammet. I somras blev han nyutexaminerad psykolog och under studietiden skrev han boken Like – om sociala medier samt skapade appen Zeed, en plattform som ska hjälpa människor att skapa meningsfulla vanor.

För somliga människor har dygnet fler än tjugofyra timmar, om man ser till vad de hinner åstadkomma och frågan är om inte Mamduh Halawa, nyss fyllda tjugofem, hör till den sortens människor?

Under sina år som student i Uppsala har han hunnit att ge ifrån sig mer av sin kunskap än de flesta av oss.

Varifrån kommer drivkraften, kan man undra?

– Jag har alltid tänkt att jag ska lära mig någonting riktigt bra, ta en examen i något ämne och sedan kunna använda mig av den kunskapen för att skapa meningsfullhet åt andra människor, säger han.

Det låter stort, men onekligen får man känslan av att han menar vad han säger. Hans drivkraft är inte i först hand att tjäna en massa pengar utan att skapa verktyg som kan ge ett meningsfullt innehåll för många människor i samhället. Det, säger han, är det viktiga.

Med en gedigen psykologutbildning i bagaget, samt några sommarkurser i makroekonomi och inter-

nationell handel finns helt klart förutsättningarna.

Utmärkelsen Årets Uppsalastudent erhöll han 2020 och det betyder också ett stipendium på 100 000 kronor, pengar som har gått direkt in i företaget, där han utvecklar verktyget, plattformen Zeed.

– Det har betytt en skön ekonomisk trygghet. De här pengarna har gett mig andningsutrymme och en möjlighet att ta ut lite lön. Min hobby är ju mitt arbete med detta, säger Mamduh Halawa och tillägger att han faktisk också hinner umgås med sina vänner emellanåt.

I en artikel som handlar om utmärkelsen till Årets Uppsalastudent 2020, kan jag läsa att det skulle vara en tillfällighet att han valde psykologutbildningen; att det var en snygg broschyr som avgjorde. Var det verkligen så?

Han förtydligar lite med ett skratt: – Det stämmer bara delvis. Jag har nog alltid haft ett underliggande intresse för människor och deras beteende, var nog en rätt så grubblande person som liten och samtidigt en del av tre olika kulturer, som alla såg olika ut. Det var fascinerande. Men jag hann också upptäcka både likheter och olikheter i vissa avseenden som jag tänkte en del på.

Namnet Mamduh Halawa är arabiskt, berättar han. Han är född och uppvuxen i Gävle, en tätort i Gästrikland. Med en finsk mamma och en pappa född i Syrien, mötte han den svenska kulturen och säger att

59

han väldigt väl känner igen det som man kallar för mellanförskap, det vill säga att känna sig ganska inkluderad i olika kulturer eller grupper – men aldrig riktigt helt.

– Det är en känsla som är ganska stark hos mig, men jag gillar det också, att inte känna mig så jättelåst med att identifiera mig med endera gruppen, det ger mig en viss frihet och en känsla av att höra hemma lite varstans i världen, reflekterar han.

Kanske något av en kosmopolitisk känsla, en slags världsmedborgare, som också kan se det positiva i att ha sina rötter från flera olika världsdelar där andra ofta fokuserar på det negativa.

Den starka drivkraften av att skapa någonting meningsfullt i livet – och i förlängningen något gott för

mänskligheten – har funnits länge hos Mamduh Halawa. Idéerna om vad kan förvisso ha varierat, men motivationen har varit stark.

– Det dröjde några terminer in på psykologprogrammet innan jag förstod vad en psykolog håller på med. Och nu är utbildningen klar och jag har fått min legitimation. Själva behandlingsarbetet som jag praktiserat under utbildningen tycker jag är spännande, men jag vill inte stanna där utan gå vidare.

Boken Like (utgiven 2018) skrev han under utbildningen. De flesta av hans kurskompisar hade ingen aning om hans författande och blev, som han säger, ganska överrumplade av det arbete han hunnit med parallellt med studierna.

Boken sammanfattar en hel del av den forskning

ü 60

Hur kan vi underlätta din kommunikation?

I en tid där många är redo för att synas igen så är det viktigt att sticka ut, tydliggöra skillnader och skapa aktivitet. Ingen orsak utan verkan. Hur kan ni stärka erbjudande på marknaden? Finns det nya vägar att pröva, nya tankar att tänka?

Vi har funnits i över 50 år, har 1500 kunder och fler än 6700 uppdrag per år. Vi står för snabba, smarta trycksaker och nästan allt inom kommunikation. Snabba vägar för att få ut, förädla och pröva idéer.

Du hittar gott om exempel på företag som är aktiva samt en ny, superenkel webbshop för de enkla trycksakerna på kph.se.

Scanna QR-koden och boka in en gratis workshop!

(Vi bjuder på kaffe, bulla och bollplank)

Uppsalas snabbaste trycksaker och nästan allt inom kommunikation Bangårdsgatan 4A, Uppsala | 018-781 81 00 info@kph.se | kph.se

61

som finns kring sociala medier. Mamduh Halawa märkte att det fanns många åsikter om det var skadligt eller ej, att lägga mycket tid på sociala medier.

– Under termin fyra hade vi en föreläsning med en person från Socialstyrelsen som pratade om den stigande ohälsan i samhället. När hon sedan fick frågan om hon trodde att sociala medier bidrog till ohälsa, hade hon inget svar. Jag minns att jag tänkte, att om inte ens hon, en expert från Socialstyrelsen, visste, då vet ingen i Sverige, berättar Mamduh Halawa.

– Jag blev nyfiken och ville ta reda på vad forskningen visar. Försökte hitta de mest relevanta studierna och gick igenom ett åttiotal vetenskapliga artiklar och en del annat för att koka ner allt till en bok. Forskningen har jag delat in i tre delar; biologiska, psykologiska och kognitiva effekter. Min slutsats var att det inte finns något tydligt belägg för om sociala medier är bra eller dåligt för oss människor, utan det finns helt enkelt både för- och nackdelar beroende på person.

Jag undrar förstås hur han hann med att skriva en bok under en utbildning som har mycket bunden

undervisning och är teoritung. Han skrev manus under en sommar, då han endast läste några sommarkurser, men researchen till boken har ju skett under utbildningen.

Idag är det framför allt appen Zeed som är hans stora projekt. Det hela började våren 2019, då han och en kurskamrat började spåna på en idé med målet att skapa en plattform för att hjälpa människor att skapa meningsfulla vanor. De hade läst mycket om terapiformen Act (Acceptance and Commitment Therapy), som handlar om att hjälpa människor att identifiera vad som är viktigt för dem i livet och skapa vanor i linje med det. En form av beteendeaktivering som lutar sig mot KBT (kognitiv beteendeterapi).

– Allt eftersom utbildningen fortskred så ökade känslan av att det fanns ett stort behov av oss psykologer i samhället, eftersom människors ohälsa bara ökade – men också att det krävdes någonting mer, ett slags verktyg som kunde hantera många människor och som var skalbart.

I appen Zeed får användaren hjälp att vaska fram vilka livsområden som man anser är viktigast. Man får definiera och värdera dessa områden för att sedan ledsagas vidare och få hjälp att hitta en strategi för sitt eget beteende.

Appen registrerar de handlingar som hjälper personen att nå sitt personliga mål. Då belönas man successivt med plantor som växer.

– Det är en spännande visuell grej, detta med plantor. Man ser i appen att något positivt växer och sker. Vi vet genom forskning att sådana belöningar som ligger inom själva verktyget är mer hållbara jämfört med belöningar som ligger utanför verktyget, säger Mamduh Halawa.

På det här sättet kan man skala upp psykologisk expertis och hjälpa fler människor att uppleva meningsfullhet. En ökad meningsfullhet kan teoretiskt sett agera som en skyddsfaktor för exempelvis lindrigare former av depression eller ångestsyndrom. Men appen är inget

ü 62

UTSTÄLLNINGAR HÖST/VINTER 2021 WWW.UPPLANDSMUSEET.SE

TYDE DEN SOM KAN

VÅRT UPPSALA

EN UPPTÄCKTSFÄRD BLAND UPPLANDS RUNSTENAR

EN STADSHISTORISK UTSTÄLLNING

TIDEN I RUMMET

UTOPI PÅ PRÄRIEN - SKULDSATT MEN SYNDFRI

EN UTSTÄLLNING OM UPPLÄNDSK FORNTID UNDER 5000 ÅR

EN UTSTÄLLNING OM EN RELIGIÖS UTVANDRING FRÅN SVERIGE TILL AMERIKA 63

som ersätter en klinisk behandling, utan ska ses mer som ett verktyg i ett tidigare stadium av ohälsa.

I dag jobbar Mamduh Halawa med appen tillsammans med en kollega som studerar vid Handelshögskolan i Stockholm. Just nu handlar det om att finjustera affärsplanen och att hitta fortsatta finansiärer.

Han har tidigare fått stort stöd och hjälp att testa och validera idén och konceptet med hjälp av UU Innovation. I ett senare skede har appen attraherat tre investerare: Uppsala universitet Invest, We App och Sara Wallén, som är VD för MindMore, en kognitiv screeningplattform för primärvården.

Mamduhs egen bild

Nu jobbar man alltså för att hitta fortsatt finansiering, och fokus ligger på kontaktskapande aktiviteter och nätverkande. Ett av nätverken är Wallumni, ett nätverk som består av personer som tilldelats ett stipendium från Anders Walls Stiftelse.

Samtidigt vill han utveckla appen ytterligare samt automatisera så mycket som möjligt av innehållet. Och man har redan fått ett antal betalande kunder.

– Vi ville ha en kostnad för att gå med, det kändes mer seriöst. Då blir det också tydligt att det krävs en del arbete för var och en som går med och som vill få hjälp via appen.

64

Förutom enskilda kunder, så vänder man sig också till organisationer och arbetsplatser med mer skräddarsydda koncept. Just i dagarna har de fått sin första större kund; en fotbollsklubb i regionen som tagit kontakt för att få hjälp med att etablera en bra balans mellan deras elitsatsning och studier hos medlemmarna.

– För grupper erbjuder vi både föreläsningar och workshops. Men behov och efterfrågan måste gå hand i hand och bland det viktigaste är att leta fram rätt kundgrupper för våra erbjudanden. Vi vill ju inte bara kränga ut våra tjänster utan att veta om det ger bra och långsiktigt resultat. I annat fall får det helt enkelt ta lite längre tid att utveckla konceptet, säger Mamduh Halawa, som numera förkovrar sig i entreprenörskapets alla specialområden. 1

Pavel Otdelnov Promzona

12 februari–8 maj 2022 Uppsala konstmuseum © Pavel Otdelnov

65

66

Foto: Stewen Quigley

Stjärnspäckad gala på Kungliga Operan I år har Anders Walls Stiftelse 40-årsjubileum. Detta firades den 28 augusti med en grandios hyllning till livet, konsten och vetenskapen på Kungliga Operan, som därmed öppnade dörrarna för första gången sedan pandemin bröt ut.

I föreställningen medverkar flera av Sveriges främsta sångare och instrumentalister, alla med en gemensam nämnare. De är wallumner som i början av sina karriärer tilldelats stipendier från Anders Walls Stiftelse. Bland de medverkande finns hovsångerskorna Nina Stemme och Anna Larsson, violinisten Daniel Lozakovich, pianisterna Per Tengstrand och Peter Friis Johansson och den världsberömda klarinettisten Emil Johansson.

Föreställningen har skapats av Linus Fellbom och Charlotte Hellekant (även hon stipendiat).

Inspirationen kommer från framstående Anders Wall-stipendiater inom teknik, miljö och entreprenörskap.

På scen uppträder bland annat en liten robot tillsammans med sopranen Sofie Asplund. Galan innehåller dessutom ett uruppförande av stycket Prism av den unge tonsättaren och stipendiaten Jacob Mühlrad.

Att skapa en galaföreställning mitt i en pandemi med strikta publikrestriktioner var något av en utmaning. Galan filmades för att en så stor publik som möjligt ska få chansen att se föreställningen. Så det är inte försent. Du kan få uppleva den stjärnsprakande hyllningen till livet, konsten och vetenskapen på Folkets Hus och Parkers biografer över hela landet från och med den 2 oktober. 1

Foto t.v: Sören Vilks

Skanna eller kolla Anders Walls Stiftelses hemsida för mer information

67

KONST PÅ UPPSALA STADSBUSSDEPÅ TEXT: ÅKE FORSGREN

• FOTO: STEWEN QUIGLEY

På Region Uppsalas nya stadsbussdepå på Rapsgatan finns verkstäder för reparation och underhåll och uppställningsplatser för 180 bussar men också lokaler för trafikledning, administration, utbildning och personal. Varje dag passerar ca 300 personer depån.

Som alla regionens lokaler har även bussdepån en konstnärlig gestaltning enligt 1%procentsregeln. Konstens möjligheter till nya upplevelser och möten är speciellt viktigt i en miljö som annars präglas av rent tekniska funktioner. Konstanslaget för depån är 8,5 Mkr. En stor del av budgeten går till beställda verk som anpassas till miljöer och fysiska/tekniska förutsättningar. Två verk finns på fasader och är synliga för omgivningen.

Andra verk finns i verksamhetslokaler och mötesstråk där många vistas eller passerar.

För mötes- och personalrum har målningar och grafik köpts in. Konstverken varierar i uttryck och teknik för att något motsvara mångfalden hos de som besöker och arbetar på depån. All konst väljs av en konstgrupp med representanter för verksamheten Gamla Uppsala Buss, regionens Fastigheter och service och Trafik och samhälle samt White arkitekter. Åke Forsgren på Kultur och bildning är projektledare för konst, Martin Ålund är konstkonsult.

68

På några fasader sitter Fredrik Vestergårds Linjenät. Det är lister med dichroic-glas som ger två olika färger beroende från vilket håll men ser dem. De skapar mönster och rytm på de annars strama svarta byggnaderna och syns trots sin litenhet långt ut från området.

69

1.

70

3.

2.

1. Gunnel Sahlins glasskärmar Mellan jord och himmel bildar en lek med ljus och färger på fyra plan i trapphuset.

Laminerad folie spelar mot munblåsta glasbubblor i en varierad färgskala från jordens bruna till himlens pasteller.

2. Utgrävaren är en av Tilda Lovells fyra bronsskulpturer på uteplatsen. Tillsammans med Stubben, Völvans stav och Utkikaren anspelar den på fynd i naturen och fynd från de forntida boplatser som funnits i området.

3. I en fotoserie och ett laminerat glasparti skildrar Mette Colberg i This Is How I Remember You dansare i en uppbruten verklighet, fotograferad med specialslipade kameralinser. Det är en helt annan värld och andra rörelser än de vanliga i en bussdepå.

4. Kristina Wikström databearbetar foton som sedan trycks med C-print och lamineras i glasen. Med Passing By skapas en lugn draperidans i en annars intensiv korridor.

5. Sara Söderbergs handformade stengodsplattor Spectrum finns i flera hygienrum. De organiska relieferna bryter mot kaklets stela rutmönster, glasyrerna för in en ny färgskala med jord, hav, hud och sol.

4.

5.

71

6.

7.

Foto: Robin Hayes

6. Tvätthallen är en funktionell värld av klinker och tvättutrustning. Som kontrast har Ylva Wilhelmina Franzén och Jenny Bergman med Den abstrakta oasen fört in sju motiv från en annan värld – bland annat en källa, kaktusar, soluppgång, en orientalisk matta och ett blånande berg. De stora motiven är utförda på figursågade klinker som fått ny glasyr.

7. Bakom fönstren i fasaden döljs 180 LED-armaturer som Aleksandra Stratimirovic programmerat i det dynamiska ljusspelet Direction. Färgade former rör sig i skilda hastigheter och riktningar mot olika bakgrunder. Det är som en dans av färger – eller en hälsning till trafikanter med sina egna ljusspår i mörkret.

8. Med färgade väggar och ljusa folier skapar Filippa Arrias ett kalejdoskop i korridoren. Sliding Colours ändras med rörelsen genom rummet och ljusets skiften och kan också ses inifrån mötesrummen.

8.

72

1.

73

Nahid Persson Sarvestani och Masih Alinejad. Foto: Kambiz Foroohar

Hon är en av Sveriges mest prisade dokumentärfilmare och många av hennes filmer har visats över hela världen. Nahid Persson Sarvestani har gett oss ovärderliga inblickar i kvinnornas situation under regimens förtryck i diktaturens Iran, men har också gjort många uppmärksammade filmer om näraliggande existentiella och sociala problemområden. Hennes dokumentärer har öppnat ett fönster till många olika sfärer, från Hospice i Uppsala, I livets slutskede, till tindervärldens fallgropar i Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. I den senaste filmen, Be my Voice, återvänder hon till den iranska verkligheten via Masih Alinejad, som från sin exil i New York sprider det iranska slöjupprorets budskap över världen.

74

Jag är förhindrad från att åka till Iran för att filma, men nu kommer filmerna till mig!

Av Lillemor Berg

Det är skir försommar när Nahid Persson Sarvestani och hennes yngsta dotter, musikern och producenten Natali Noor, besöker vår studio i Uppsala för en poddinspelning. Anledningen är den senaste filmen, Be my voice (Hör min röst – slöjans revolution).

Natali Noor, har skapat filmens vackra och gripande musik. Nahid involverar praktiskt nog gärna sina vuxna barns kompetenser i sina filmprojekt.

Jag såg Be my voice när den sände på SVT tidigare under våren och drabbades på djupet. Filmen handlar om en växande motståndsrörelse i Iran. På youtube och facebook sprids klipp med kvinnor som öppet trotsar regimen genom att köra bil, cykla eller bara vistas ute i offentligheten utan hijab. Brottet är ingen bagatell, handlingen kan absurt nog ge upp till 24 års fängelse.

I filmens centrum står Masih Alinejad, journalist och en sällsynt orädd och karismatisk aktivist, som lever i exil i New York. Iranska kvinnor skickar filmer och bilder till Masih, som publicerar protestaktionerna och följderna, våldet som de ofta utsätts för. Med sina miljontals följare på sociala medier fungerar Masih Alinejad som det iranska slöjupprorets outtröttliga portalfigur.

– Masih är en liten tjej, som säkert inte väger mer än fyrtio kilo, men hon väcker stor vrede hos regimen i Iran. Hon är hotad till livet, men fortsätter ändå, för hon vill inte svika kvinnorna som skickar material till

henne. Det är en helt enastående kvinna, som besatt av glödande energi. Jag har aldrig träffat någon som henne förut, berättar Nahid.

Under filmarbetet bodde Nahid hos Masih i New York. De påminner om varandra utseendemässigt med samma lockiga hårsvall.

– Det hände att jag ibland tänkte efter lite extra när jag öppnade dörren för att gå ut. Tänk om någon väntar i bakhåll på Masih och tar fel! Hon är inte rädd, men det är egentligen inte jag heller. Hot finns i själva verket överallt mot oss båda.

Att många västerländska demokratier tycks se mellan fingrarna, när det gäller det repressiva förtrycket i Iran, i sina ansträngningar för att upprätthålla goda relationer med oljestaten, är en stor besvikelse för Nahid.

– Det känns väldigt frustrerande för oss som lever i exil. Iranska regimen är inte bättre än IS. De dödar och våldtar och kränker människor, så varför uteblir de skarpa officiella markeringarna mot regimens grova kränkningar av mänskliga rättigheter?

Nahid försökte få till en intervju med utrikesminister Ann Linde, efter att ha sett bilder från ett statsbesök i Iran, där ministern uppträdde iklädd slöja och en oformlig, stor svart kappa.

– Jag ville fråga varför! Som utländsk gäst hade hon inget att riskera, så varför denna förklädnad?

75

Av respekt? Respekt för vad? Medan hon tog på sig slöjan, fängslades andra kvinnor för att ha tagit av sig sina. Men hon ville inte ställa upp för att svara på mina frågor.

Nahid Persson Sarvestanis bakgrund är kantad av dramatik med uppbrott och svåra förluster. Hon engagerade sig politiskt redan som tonåring och tog ställning mot shahens regim. Sedan kom Ayatollah Khomeini till makten och allt blev ännu värre. Nahids lillebror fängslades och avrättades, bara 17 år gammal.

På tur stod Nahid och hennes man. De tvingades fly ut ur landet med sin då ettåriga dotter (som nu är producent för Be my Voice). Nahid levde i två år ett kringflackande liv som illegal flykting i Dubai och blev fängslad ett par gånger.

– När man flyr ett helvete är allt annat att föredra.

Att hamna i fängelse för att man vistas illegalt i ett land är i jämförelse ingenting. Man tvingas bli tuff.

Till slut landade familjen, nu med två små barn, i Sverige och Uppsala, en exil som Nahid trodde skulle sträcka sig över max sex månader.

– Jag tröstade min mamma med att vi snart skulle komma tillbaka hem. Ingen trodde att en regim som var så extremt repressiv skulle kunna hålla greppet om folket mer än en kort tid. Men efter mer än fyrtio år sitter den fortfarande kvar!

Nahid upprätthöll täta kontakter med sina föräldrar

76

via skype så länge de levde. Att tvingas sörja deras bortgång via en skärm var outsägligt tungt.

I Iran hade Nahid varit skrivande journalist. Att fortsätta på journalistbanan i ett nytt land med ett främmande språk var inte att tänka på. Efter några tillfälliga jobb inom vården sökte hon sig till Uppsala universitet och utbildade sig till mikrobiolog.

– Jag jobbade som mikrobiolog en kort tid, men kände att labbet inte var min rätta miljö. Jag längtade ut i samhället, tillbaka till journalistiken eller ett jobb med liknande uttrycksmöjligheter.

Som ett steg på vägen sökte sig Nahid till mediavärlden. Hon gjorde radioprogram om Iran i närradion och senare på Utbildningsradion. Därifrån tog hon steget till tv-mediet, där hon medverkade med reportagefilmer i SVT:s magasinsprogram Mosaik. Men det hela började egentligen med att Nahid lånade en VHSkamera av studiefrämjande i Uppsala och började filma på sina barns dagis. Redigeringsutrustning fick hon också låna när det var dags att klippa ihop filmen. I en lång process, steg för steg, learning by doing, kom hon underfund med tekniken.

– Resultatet blev väl inte så värst lyckat, men jag sålde en hel del kopior till föräldrarna. Sedan dröjde det inte länge förrän andra förskolor frågade om jag kunde komma dit och filma.

Helt enkelt var det inte att bli en fullfjädrad filmare.

Det ligger oändligt många timmars slit och övning bakom Nahids tekniska färdigheter, men drivkraften, idéerna och passionen har funnits med från början och hon har inte varit rädd för att dra igång vidlyftiga projekt.

Dokumentären har blivit Nahids främsta genre och hon har verkligen utvecklat ett eget uttryck i sitt sätt att filma. Scenerna känns naturligt nära, vardagliga och intima, nästan som att man som åskådare finns med i rummet. Och hon har en sällsam förmåga att få människor att öppna sig och vara sig själva framför kameran. I början gjorde hon dokumentärer för SVT:s Mosaik om näraliggande sociala och existensiella frågor, till exempel om mobbing och narkotika bland ungdomar. Det första helt egna projektet som hon sålde in till SVT var I livets slutskede (2002), en gripande film som följer några patienters sista tid på Hospice i Uppsala. I livets slutskede belönades med Cancerfondens journalistpris 2002.

Det tog sjutton år innan Nahid kunde återvända till Iran. Med i bagaget fanns filmkameran, som skulle föreviga länge saknade släktingar och vänner. Det filmmaterialet kom att ligga till grund för dokumentären Sjutton år av längtan (2000). I samma veva påbörjade Nahid ytterligare ett projekt i Iran, filmen Prostitution bakom slöjan, där man får följa två heroinmissbrukande kvinnor i Shiraz och deras svåra

liv som prostituerade. Dubbelmoralen blottläggs i proceduren med ytterst kortvariga giftemål, som för stunden förvandlar prostitutionen till sex inom äktenskapet. Ämnen som narkotikamissbruk och prostitution är helt tabu i Iran. Nahid visste vad det skulle innebära för hennes del, när filmen väl blev klar och visats offentligt. Hon skulle då ta en mycket stor risk om hon ville besöka Iran igen. Därför beslutade hon sig snabbt för ytterligare en resa, innan filmen kom upp på biograferna. Då för att spela in dokumentären Fyra fruar och en man. Hon hann inte få inspelningen klar i den vändan, så hon återvände senare ytterligare en gång 2006 för att få den färdigställd. Prostitution bakom slöjan hade då haft premiär och prisats både i Sverige och internationellt. Den gången blev Nahid anhållen redan på flygplatsen i Teheran och placerad i husarrest i två månader.

– Jag försökte försvara mig med att jag bara filmat den verklighet som finns, inget annat. Förhören var otäcka och jag visste ju att regimen mördade många oppositionella på olika sätt, ofta utan formella anklagelser eller rättegångar. Folk bara försvann. Det var fruktansvärt, för man visste inte vad som skulle hända. Men om jag hade försökt resa in i landet idag, skulle jag med all säkerhet bli avrättad, för nu har regimen blivit ännu hårdare.

ü

UTMÄRKELSER I URVAL I livets slutskede – Cancerfondens journalistpris 2002 Prostitution bakom slöjan – filmen har fått flera priser, bland annat för bästa internationella nyhetsdokumentär vid tv-festivalen i Monte Carlo, Monaco 2005, Kristallen 2005 och en Guldbagge 2005.

Drottningen och jag – Prix Italias katolska SIGNIS-priset 2009, Rookies Award i dokumentärklassen vid kanadensiska Bank World Television Festival 2009, Kristallen 2010 och nominerades även till en Guldbagge 2010.

Nahid Persson Sarvestani har tilldelats TCO:s kulturpris 2005, Konstnärsnämndens Maj Zetterling-stipendium 2009 och fått utmärkelse av Per Genneviks stiftelse för kulturella ändamål 2010 samt valts till Årets Feminist av Feministakademien på Åland 2010.

77

Nahid och Natali Noor i BIZART:s poddstudio

I förvar hos säkerhetspolisen tvingades hon skriva på ett dokument med en försäkran om att hon aldrig mer ska filma i Iran eller uttala sig offentligt om de hemska förhören som hon utsatts för. Men Nahid tog i alla fall bladet från munnen så småningom i sin självbiografi 2011, Alltid i mitt hjärta (Bladh by Bladhe), där hon ingående beskriver säkerhetspolisens förhörsmetoder.

Löftet om att aldrig filma mer i Iran måste hon hålla, men med modifikation. Nahid gjorde en kringgående manöver. För att färdigställa Fyra fruar och en man skickade Nahid sin äldsta dotter, Setareh, för att filma i Iran medan hon själv regisserade per telefon från Sverige.

När Nahid inte längre kunde åka till Iran krävdes ett slags avslut. Hon bjöd hem några vänner i förskingringen, som liksom hon varit aktivister och oppositionella i Iran. Det blev en återträff med sorgkantade ungdomsminnen av brutalitet, fängelser, tortyr och död. Min stulna revolution (2013) är ett neddykande i ett flera decennier långt trauma och sorgearbete.

78

– Jag var helt slut och utbränd efter den filmen. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna göra film igen, berättar Nahid.

Hon återvände, trots allt, till sin plats bakom kameran, som av en slump, efter att ha upplevt en helt ny erfarenhet, tindervärlden. Anders, jag och hans 23 andra kvinnor hade premiär 2018.

Många filmmakare anlitar professionella filmfotografer i sina projekt, men Nahid filmar oftast själv.

Om hon måste välja, prioriterar hon innehåll framför teknisk perfektion.

– Jag har försökt att anlita bra fotografer, bland annat under en inspelning i Paris, men jag blev ganska frustrerad, för han filmade inte självständigt när jag tyckte det hände intressanta saker, utan väntade på att jag skulle ge tecken hela tiden. Och då är det ju lika bra att göra det själv. Allt löste sig till det bättre, eftersom personerna jag filmade kände sig mer bekväma med att det bara var jag och inte ett helt team på plats.

I den senaste filmen, Be my Voice, visar sig mobilkameran vara ett kraftfullt redskap. Nahid filmar Masih och hennes arbete i New York, men scenerna

från Iran är filmade av aktivisterna själva. De situationsladdade mobilfilmerna från Iran hade aldrig kunnat filmas med proffskameror på plats. De är direkt autentiskt sprängstoff.

– Mobilkameran är fantastisk. Jag är förhindrad från att åka till Iran för att filma, men nu kommer filmerna till mig. Regimen kan inte stoppa filmerna från att läcka ut till hela världen. För kvinnorna i Iran är kameran ett skarpladdat vapen mot förtrycket.

Nahid Person Sarvastani har genom åren presterat en imponerande filmografi med flera prisbelönta dokumentärfilmer. Inte konstigt alls att Netflix hört av sig. Många av hennes filmer kommer inom kort att visas på Netflix. Tills vidare hittar man den starka Be my Voice på SVTplay fram till 14 mars 2022.

Se den och håll koll på Netflix utbud! 1

tel: 018-524960

Skanna QR-koden och se videopodden med Nahid och Natali.

Boka tid online på www.sturegatan16.se

79

The Cabin, 2010. Arkitekt: Cyrén & Cyrén. Foto: Peter Lundström/WDO

80

sova i trädets topp av johanna uddén

81

The 7th room, 2017. Arkitekt: Snøhetta. Foto: Johan Jansson

82

83

The UFO, 2010. Arkitekt: Inredningsgruppen, Bertil Harström.

Foto: Peter Lundström/WDO

U

sch! Jag hatar verkligen Corona! Jag hatar att inte kunna gå på konserter, utställningar och fester. Att inte kunna röra mig fritt.

Jag blir nedstämd och håglös av situationen. När dessa negativa tankar kommer över mig, kan det vara bra att tänka på vad för positiva effekter pandemin ändå haft på mitt liv hittills. Till exempel brukar vi alltid åka söderut på en längre resa och i år var vi bjudna på en stor födelsedagsfest på Sardinien. När resan blev inställd och hela världen

The Dragonfly, 2013. Arkitekt: Rintala Eggertsson. Foto: Peter Lundström/WDO

84

The Mirrorcube, 2010. Arkitekt: Tham & Videgård. Foto: Peter Lundström/WDO

ställdes på ända fick vi tänka om. Vi satt på vår balkong en kväll i juni och tog fram alla kartor över norra Sverige som vi har och vi gjorde upp en plan.

Från vårt sommarställe i Jämtland skulle vi bila till Kiruna, med stopp bland annat i Vilhelmina, Jokkmokk, Luleå och Umeå. Förutom detta ville min man se sitt gamla regemente i Boden och Bodens fästning (han var sjukt avundsjuk när jag var där för två år sedan). Några mil norr om Boden ligger Harads, ett litet samhälle där jag länge velat övernatta. Här ligger nämligen Tree Hotel med hotellrum i kojor högt uppe i träden! Någonstans hade jag också läst om en otroligt cool bastu vid Luleälvens strand – Arctic Bath. Där ville jag bada!

Vi bokade en koja med takterass. Vi tänkte att det kunde vara fint att sitta där uppe bland trädtopparna.

The Cabin ritades av Mårten och Gustav Cyrén och uppfördes 2010, liksom de flesta andra kojorna. Men historien om trädhotellet började tidigare än så. Brittas pensionat drevs av de nuvarande ägarna av Tree Hotel och till pensionatet kom filmaren Jonas Selberg Augustsén med sitt filmteam. Han skulle göra Trädälskaren, en film som handlar om några män

The Bird’s nest, 2010. Arkitekt: Inredningsgruppen, Bertil Harström. Foto: Peter Lundström/WDO

som flyttar ut till en trädkoja. När produktionen var över tyckte Britta att det var synd att riva kojan. Kunde man inte hyra ut den? De la till den i pensionatets utbud och den blev populär. Men den låg lite långt borta och var besvärlig att sköta.

Brittas man Kent var guide för olika äventyrsresor och vid den här tiden ledde han en fiskeresa i Ryssland.

Med på redan fanns några av Sveriges främsta arkitekter från olika arkitektkontor – Bertil Harström, Thomas Sandell och Mårten Cyrén. Kent nämnde att de skulle vilja ha fler designade trädkojor. Arkitekterna högg direkt och de kom överens om att rita var sitt rum. Även arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård bjöds in. 2010 invigdes trädhotellet och ett par nya kojor har tillkommit sedan dess. Tree Hotel har haft ett otal internationella celebriteter och kungligheter som gäster. Jag hörde någonting om att Kate Moss skulle ha bott där i tre månader, som en slags retreat.

Men nu var det vi som var där. Vi satt på takterrassen, tio meter upp mellan trädstammarna. Njöt av utsikten över Lule älvdal i den ljusa sommarkvällen och lyssnade till en envis gransångare som var vår granne.

The Blue Cone, 2010. Arkitekt: SandellSandberg. Foto: Peter Lundström/WDO

Arctic Bath, som vi egentligen ville basta i, hade stängt på grund av pandemin. Bastun har ritats av Bertil Harström och Johan Kauppi och ser fantastisk ut med sin form inspirerad av flottningens timmerbröten.

Vi somnade i vår koja lätt vaggade av trädens rörelse. Vi konstaterade att utan pandemin hade vi förmodligen inte upplevt detta. Och efter pandemin ska jag resa mer i Sverige och jag ska baske mig ta mig till timmerbrötsbastun intill Bodträskfors! 1

85

FLER DIMENSIONER AV UPPSALA Om Fler pärlor & märkvärdigheter i Uppsala

I

av John Ringh och Lars-Åke Skagegård

förordet till Fler pärlor & märkvärdigheter i Uppsala nämns den stenplatta, som är placerad på Svartbäcksgatans trottoar, strax utanför ingången till Linnéträdgården. På stenen står inristat: Omnia mirari etiam tritissima. Frasen var Carl von Linnés motto och betyder: Förundras över allt, även det vardagliga. Den uppmaningen har inspirerat bokens författare John Ringh och Lars-Åke Skagegård att spinna vidare på en uppföljning till Lars-Åke Skagegårds samt Karl G. & Lilian Fredrikssons Pärlor och märkvärdigheter i Uppsala från 2016.

Omgivningen ruvar på information som är lätt att missa. John Ring och Lars-Åke Skagegård vill få oss uppmärksamma och se oss omkring i staden med nya ögon. De stora turistmålen är så klart obligatoriska för tillresta turister, men de flesta av Uppsalas bofasta invånarna har redan tröskat igenom de mer monumentala sevärdigheterna, kanske flera gånger. Då är Fler pärlor & märkvärdigheter i Uppsala en rolig guide att konsultera om man vill ut på spännande och reflekterande strövtåg genom staden.

Boken ger en bredd av kuriösa kunskaper, som till exempel vilka världskändisar som gästat stan, flogstavrålets historia och spridning över världen, märkliga studentikosa traditioner, som Östgöta- och Göteborgs nations skelettgasque, den vandrande kandelabern och vilka filmer som spelats in i Uppsala.

Mer traditionella nedslag bland stadens signaturbyggnader finner man också. Boken inleder med Geijersgården, som var skalden Erik Gustaf Geijers bostad i mitten av 1800-talet. Hur ofta reflekterar man

86

över att platsen på den tiden var rena landsbygden? Även när universitetsbiblioteket Karolina Rediviva uppfördes, hade Geijersgården ladugård med grisar och kor inpå knuten.

Boken gör också ett besök i Skytteanska trädgården, som för en förbipasserande gömmer sig otillgänglig bakom Atterbomska husets portar. De som haft tillfälle att besöka platsen vet, att här mitt i det centrala Uppsala, finns en magisk oas av grönska, en trädgård med anor från 1600-talet.

Men Fler pärlor & märkvärdigheter i Uppsala rör sig också i vidare räjonger en bit utanför centrum.

Utflykter görs till Seminariet, Lasseby gärde, grönområdet Lugnet och Galgbacken i norra Svartbäcken, där Dalpelle var den siste att halshuggas 1849.

Fler pärlor & märkvärdigheter i Uppsala är en slags guide och behöver inte sträckläsas. Men man bläddrar nyfiket vidare. Det är helt enkelt trevlig och spännande läsning, som berikar bilden av Uppsala med många fler dimensioner. 1

Uppsala konstmuseum • Uppsala slott, Drottning Christinas väg 1E • uppsalakonstmuseum.se • Öppettider: tisdag–onsdag 11.00–17.00, torsdag 11.00–20.00, fredag–söndag 11.00–17.00

Uppsala konstmuseum

© Susanna Majuri

Ta en konstpaus Upptäck museets konstsamling och se tillfälliga utställningar.

Gå på konsert, lyssna till samtal eller delta i våra familjeaktiviteter.

Eller kom förbi och ta en fika eller ett glas vin på Museum Bar & Café.

Vi vill ge dig nya perspektiv på världen och dig själv vid varje besök.

87

88

2020 fyllde Uppsala domkyrkas gosskör 100 år. Det gör den till Sveriges äldsta och där har tusentals pojkar fått sin musikutbildning genom åren. Initiativet togs av ärkebiskopen och pristagaren av Nobels fredspris Nathan Söderblom och genom donationer av Sally von Bahr var körens verksamhet möjlig. Tyvärr slogs alla storslagna planer på ett jubileumsår sönder på grund av pandemin, men den här utställningen i Uppsala domkyrka till gosskörens 100-årsfirande hann BIZART i sista sekunden få njuta av.

ÖGAT HÖR När jag står där ibland verken, så undrar jag – hur kan jag varken ha hört eller läst något om den här utställningen? Jag är så glad att BIZART i sista stund fick tipset att se den innan den skulle plockas ned. Den är enastående, tycker jag, och berör alla mina sinnen.

Immersiv, omslutande, är det ord som utställningsproducenten Helene Warpe och ledaren för den konstnärliga gestaltningen Tove Alderin verkligen lyckas få mig att förstå meningen av. Tillsammans med sitt team med Lisa Andrén och Joakim Kling och de tekniska producenterna Nils Fridén (Stockholm glas), Rasmus Nossbring och Simon Klenell har de skapat ljudverk som både kan lyssnas till och – ses. Ögat hör.

Rent tekniskt – helt kort beskrivet – bestod utställningen av att åtta inspelade verk med gosskören simultant upplevdes dels genom ljud ur en högtalare i en handblåst glasparabol nära ovanför dig, och dels genom en visuell transformation, då ljudets volymsvängningar i körverket synliggjordes i handblåsta glasskålar med vatten. Ljudvågorna registrerades visuellt i vattnet och bredde sedan ut sig sfäriskt i kyrkorummet.

Placering i kyrkorummet

AV ANNA JONSON • FOTO: STEWEN QUIGLEY

89

TACK ALL A FÖR FANTASTISKA MUSIKUPPLEVELSER! VI VILL TACKA ALL PUBLIK, ALL A MUSIKER OCH ALL A FUNKTIONÄRER, ALL A BARN OCH UNGDOMAR. ALL A UPPSAL ABOR, ALL A HITRESTA, ALL A MUSIK­ ÄLSKARE FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN. ALL A L JUDTEKNIKER, RODDARE, SCEN­ BYGGARE OCH GENIALISKA FIXARE. TACK ALL A GENERÖSA SPONSORER, PARTNERS OCH ANNONSÖRER. FORMGIVARE, SKRIBENTER, MARKNADS­ FÖRARE OCH TRYCKERIER. ALL SOL, ALL VIND, ALLT L JUD OCH ALL KÄRLEK! TACK ALL A NI SOM TROTS PANDEMINS MÖRKA MOLN GJORDE UPPSAL A INTERNATIONELL A GITARRFESTIVAL OCH MUSIC IN THE GARDEN MÖJLIGA. TACK FÖR ALL A FANTASTISKA MUSIKUPPLEVELSER VI HAFT TILLSAMMANS. NÄSTA ÅR SES VI IGEN.

UPPSAL AGITARRFESTIVAL.SE

90

Ett centralt placerat ljudverk som visualiserade Gloria projicerade med hjälp av en kamera en skälvande, symboliserande gloria runt Guds hand högst upp i domkyrkans kröningsvalv ovanför centralaltaret.

Tillsammans med den skira sången i kyrkorummet var upplevelsen helt magisk faktiskt. Immersiv.

Konceptet och inspirationen till utställningen härrör sig kring de antika filosofernas idé om ljus, ljud och sfärernas harmoni, som var levande i den medeltida kyrkan och vars körtraditioner Nathan Söderblom återtog vid grundandet av gosskören. Phytagoras såg ett samband mellan universum, sfärernas hastighet och ordning, stränglängd och tonhöjd. Genom musik, matematik och astronomi utvecklade phytagoréerna sin teori om en sfärisk harmoni: då roterande sfärer som kretsar kring ett centrum, där rörelsen alstrar toner, skapar en klang i perfekt harmoni med naturens ordning. Länge har idén om en pågående kosmisk och gudomlig musik fått råda, där människan fungerat som en resonanslåda.

Musik är resonans, tid och rum och i utställningen inbjöds besökarna att utforska den komplexa

relationen mellan ljud och ljus i dessa snill- och sinnrika ljud- och ljusverk. En väldigt fin ode till gosskören, dess skapare Nathan Söderblom och vikten av musikupplevelser i kyrkorummet. 1

PS Helene Warpe avslöjar att vi på något sätt ska kunna njuta av utställningsidén under Allt ljus på Uppsala. Så håll ögon och öron öppna då och missa inte det!

PS2 Lyssna gärna på BIZART podden avsnitt #48 Uppsala Domkyrkas gosskör 100 år, då jag pratar med gästerna Margareta Raab och Stefan Parkman om jubileet och det speciella med en gosskör.

91

92

ARKITEKTURPRIS 2021 Uppsala kommuns arkitekturpris har i år tilldelats projektet Tryffelvägen i Norby.

Arkitekter är Kirsh + Dereka arkitekter och byggaktör är Sveafastigheter Bostad.

ü

93

94

Uppsala kommun delar varje år ut pris för god arkitektur och hållbara lösningar för byggnader, offentliga platser eller hela miljöer. Alla kan nominera sin favoritbyggnad, plats eller miljö i Uppsala till priset. Med arkitekturpriset vill man sporra byggaktörer och arkitekter att utveckla projekt till en hög arkitektonisk nivå med god hållbarhet. Det ska engagera byggbranschen i arbetet med god gestaltad miljö och väcka debatt om de värden som god arkitektur ger.

Juryns motivering: De nya bostäderna på Tryffelvägen är skickligt infogade i den befintliga villabebyggelsen. I mänsklig skala och med omsorg i alla detaljer bildar de en vacker helhet. De nya flerfamiljshusen samspelar med villorna och ger en variation i upplåtelseformer.

Husen har varsamt anpassats till terrängen och de uppväxta träden istället för tvärtom.

Huskropparna är uppdelade och varierade och ger på så sätt intryck av flera sammanbyggda mindre hus. Gårdsmiljön är väl utformad för samvaro och lek. De mycket fint studerade lägenheterna med siktlinjer och fönster i flera väderstreck samspelar med utemiljön. Fönsterpartierna kopplar samman inne- och utemiljön och bidrar till att skapa en trygg miljö både på gården och på gång- och cykelbanan utmed husfasaderna.

Stora balkonger och uteplatser ger villakvaliteter i lägenheterna.

Till den goda arkitekturen hör också fasaderna med varierad fönstersättning och materialbehandling. Det ger liv och rörelse och är en fest för ögat.

De nya husen på Tryffelvägen är en samtida boplats som inspirerar till den ansvarsfulla uppgiften att bygga nytt i gamla villaområden samt agerar som förebild för nya projekt.

95

Minnesord över Ola Carlsson Av Sören Densjö • Foto: Stewen Quigley

Ola Carlssons yrkesverksamma liv handlade till största delen, trettio år, om Pharmacia. Men som VD för Uppsvenska Handelskammaren och ordförande i Musikens Hus vänner hade han ett brett nätverk och var välkänd i Uppsala. "Äntligen har musiken i Uppsala fått ett hem".

Så uttryckte Ola det 2008 i en intervju här i BIZART i samband med sin 80-årsdag.

Läkemedelsindustrin, samhällsfrågor, kultur och familjen har varit hörnstenar i livet. De som kände Ola vet att det var en person som visade oerhört stort engagemang i det som han företog sig. Hans envishet och energi har varit till stort gagn för många, inte minst för kulturlivet i Uppsala.

Drivande att bygga ett konserthus

Sedan 2008 finns den musikaliska högborgen Uppsala Konsert & kongress på plats vid Vaksalatorg. Frågan om att bygga ett musikens hus i Uppsala hade stötts och blötts i årtionden. Musikens Hus vänner bildades 1988 och Ola Carlsson var föreningens ordförande sedan start.

"Jag anser att musiken i Uppsala inte har haft något hem. Det finns mer än 300 körer och 500 musikensembler här i Uppsala. När Uppsalas egen kammarorkester måste vara inhyst och spela under omständigheter som andra bestämt, då är det oerhört viktigt att

96

medverka till att musiken får ett eget hem, sade Ola i en intervju 2008. Och han utvecklade kriterierna för ett konserthus så här: "Inom Musikens Hus vänner ställde vi upp en del önskade kriterier, som att huset skulle vara byggt för musik, att det skulle ha en viss storlek och att det skulle vara lätt att nå med kollektivtrafik. När det gäller storleken tvingades man pruta en del av ekonomiska skäl, men det är så med alla stora investeringar, man måste prioritera. Huset har trots allt nära 1 200 sittplatser, vilket gör det till en av de tre största konsertlokalerna i Sverige".

Bland 134 tävlande arkitekter vann Henning Larsen med sitt förslag. Ola berättade, att han beundrade kommunalrådet Lena Hartwigs agerande för tillkomsten av ett musikens hus. Han beundrade Lena som inom sitt eget parti varit en så klar företrädare och vågat ställa upp för tillkomsten av huset.

Ekonomiskt stöd till ungdomsverksamhet

Ola Carlsson framhöll, att skall man driva opinion för en fråga, så måste man alltid ha sakliga argument. De cirka 500 medlemmarna i Musikens Hus vänner hade genom insamlingar och gåvor fått ihop betydande ekonomiska resurser i den fond som föreningen bildat.

2008 uppgick fondens samlade medel till mellan 17 och 18 miljoner kronor. Fonden skänkte en flygel för 1,3 miljoner kronor till invigningen och bekostade även instrument för back-stage som trummor och slagverk för en halv miljon kronor.

Tack för det stora engagemanget

Ola Carlsson avled i slutet av maj 2021. Bara några månader senare avled även hustrun Birgitta. De sörjs närmast av dottern Gabriella, svärsonen Roger och barnbarnet Axel. Från redaktionen på BIZART vill vi uttrycka en stor tacksamhet för Olas stora och lidelsefulla engagemang för kulturen under alla år i Uppsala.

Ola och Birgitta finns inte längre med oss i teaterns salonger och konserternas lokaler. De saknas. 1

97

98

Lucia och kärleken… …till en besvärlig karl av Magnus Alkarp

I

april 1607 satt Lucia Grothusen i ett vårlikt Danzig och undrade vad hon hade gjort med sitt liv. Hon kände en stark saknad efter något, en mening, ett större sammanhang. Alla hennes vänner hade hunnit bilda familj, några av dem hade fler barn än de hade fingrar. Ändå hade Lucia lyckats med det mesta. Hon var trots allt en söderböna med ett affärssinne av guds nåde. Efter att ha ägnat sig åt en imponerande rad av sysslor för att komma på fötter igen efter flytten från Sverige, beslutade hon sig för att börja sälja lax till polackerna. Det var en lysande idé i ett land där kyrkans stränga fasteregler tvingade folk att äta fisk – snart kontrollerade hon hela marknaden.

Men det var knepigt att vara en företagsam, ogift kvinna. Överallt krävdes det en underskrift av en man, helst en make. Även om det aldrig hade saknats giftaslystna karlar utanför Lucias port, tycktes ingen av dem ha de rätta själsgåvorna.

Nu satt hon där och kände att livet höll på att störta ifrån henne. Allt Lucia begärde var en läskunnig karl som kunde få henne att skratta, men världen tycktes lida en tragisk brist på sådana. Och nu, vid trettio års ålder, fruktade hon att hon skulle dö som ungmö.

Det var ungefär i den vevan som en väldigt underhållande östgöte vinglade in genom stadsportarna. eee

U

ngefär så skulle man kunna börja berättelsen om Lucia Grothusen och historikern och dramatikern Johannes Messenius - två av de mest färgstarka personligheterna i det tidiga 1600-talets Uppsala.

Det är en hisnande berättelse om två själsfränder som fann varandra, men som i samma stund förlorade allt.

Berättelsen är så mustig att det är stört omöjligt att göra den rättvisa – såvida man inte skriver en hel bok.

Att det finns mer skrivet om Johannes än om Lucia är inte konstigare än att det finns mer att läsa om Albert än om Elsa Einstein, men problemet med att skriva om Johannes Messenius är att man står där med en halv berättelse om man inte samtidigt skriver om Lucia Grothusen.

Det sägs ofta att kvinnornas berättelser döljer sig mellan raderna, att de skulle stå och viska bakom kulisserna. Men den som lägger ner lite tid på gammeldags forskning kommer ganska fort begripa att Lucia definitivt inte dolde sig mellan raderna, än mindre stod och viskade bakom några kulisser. Orädd går hon ut på scenen och levererar sina repliker med perfekt timing, och eftersom hon sällan skrädde orden får man sig dessutom en lektion i mustig 1600-talssvenska på köpet.

Trots Johannes omvittnade förmåga att ställa till med besvär finns det absolut ingenting som tyder på att deras äktenskap skulle vara olyckligt, tvärtom. Och för övrigt var inte Lucia mindre besvärlig än Johannes,

99

det handlar trots allt om en kvinna som hade långt framskridna planer på att skjuta ihjäl några av Uppsalas mer namnkunniga profiler.

Den sextonde maj 1607 gifte sig hur som helst Lucia Grothusen med denne underhållande, men fantastiskt besvärlige karl och gudarna ska veta att hennes liv från den dagen skulle bli krångligare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig.

LUCIA FÅR EN IDÉ

D

et var inget större fel på Danzig, men hemma är ändå alltid hemma och Lucia och Johannes började fundera på att flytta tillbaka till Sverige. Lucia var arvtagare till betydande egendomar i Sverige, tillgångar som hade förskingrats när familjen flyttade till Polen, och det enda sättet att få tillbaka vad som hade stulits, var att återvända till Sverige.

Men det Sverige som de hade lämnat stod inte

100

längre att känna igen. En mörk och förvirrande misstänksamhet rådde i spåren av reformationen, och misstankarna gällde i synnerhet dem, som likt Johannes, hade doktorerat vid ”katolska” lärosäten eller, som Lucia, haft förbindelser med kung Sigismund.

Lucias far, Arnold Grothusen, hade varit kung Sigismunds lärare och blotta bekantskapen med den landsförvisade, katolske Vasakungen gjorde makarna misstänkta. Att Lucia och Johannes var döpta i den svenska kyrkan och därmed officiellt protestanter, var definitivt ingen garanti för att bli insläppta i Sverige.

Dessutom hade Johannes krånglat till det för sig.

För att få arbete vid Sigismunds hov hade han författat flera nidskrifter om Karl IX – Sigismund hade visserligen tackat nej, men med tanke på nidskrifternas underhållningsvärde, hade vem som helst gett upp hoppet redan där.

Men inte Lucia. Hon hade inga planer på att ge upp.

Hon förmanade Johannes att sätta sig ned för att skriva en rejäl avbön och det gjorde han. För att understryka

hur illa han hux flux tyckte om katolicismen författade han en sagolik skröna om hur han som liten pojke hade blivit kidnappad av de lömska katolikerna i Vadstena och sedan, mot sin vilja blivit förd till Polen.

Det var egentligen ingen lögn, men ändå ganska långt från sanningen.

Trots sina misstankar insåg Karl IX att Sverige kunde få stor nytta av Johannes formuleringskonst, inte minst i de oändliga grälen med danskarna där historien ofta användes som slagträ. Ingen var mer lämpad – i en av sina mest bejublade nidskrifter mot danskarna tog Messenius förolämpningarna till så fantastiska höjder att till och med danskarna tyckte att han var rolig.

För att vara på den säkra sidan placerade kungen Johannes på lagom avstånd från Stockholm, kallade honom till sig och erbjöd honom professuren i juridik och politik i Uppsala.

Vintern 1609 flyttade makarna Messenius in i Uppsala, där de bosatte sig i magister Jacobs hus. Det finns inte så mycket att berätta om Lucia under den första tiden i staden, men hon hade förmodligen fullt upp – sonen Arnold hade just lärt sig att gå och själv var hon gravid i åttonde månaden. Däremot finns det en hel del att säga om Johannes.

framföras utomhus, på klingande svenska, för helst vanliga Uppsalabor. Lucia var verksam som rekvisitör och scenograf och vi vet att hon lockade många kvinnor från Stockholm och Uppsala till föreställningarna.

Saker och ting såg verkligen lovande ut.

Men Messenius hade ju inte varit Messenius om han inte förr eller senare hade hamnat i gräl med stadens lärde, för även om han hellre var inbegripen i lugna samtal med sina studenter, kunde inget göra honom mer besvärlig än när han just hade upptäckt en charlatan.

Och i detta avlägsna rike, där solen aldrig gick ner, men heller aldrig riktigt upp, behövde han inte leta särskilt länge. Messenius kallade dem för bedragare och började ”förfölja dem dag som natt”. Den ”förföljelse” som hans fiender gnällde över var dock ingenting annat än avundsjukan över makarnas popularitet och Johannes hisnande produktivitet. Det var först när Johannes Rudbeckius – Olof Rudbecks far – återvände till staden, utnämnd till professor i hebreiska och senare teologi, som saker och ting började spåra ur på allvar.

I

TILL UPPSALA

Uppsala började Messenius snart sätta sin prägel på allt som det överhuvudtaget var möjligt att sätta sin prägel på. Professorerna i Uppsala var förbryllade.

Plötsligt stod han bara här – fallen från himlen eller uppstigen ur helvetet – entusiastisk och full av moderna idéer.

Han författade en lång rad av historiska pjäser som spelades upp under Distingsmarknaden och Eriksmäss.

Därmed kom den historieundervisning som annars alltid skedde på latin och innanför stängda dörrar, att

INTRIGER

D

et började med att Rudbeckius höll en föreläsning där han antydde att Johannes och Lucia var landsförrädiska katoliker. Rudbeckius hade uppenbarligen underskattat makarnas popularitet, och snart var studentrevolten ett faktum. Ärkebiskopen Petrus Kenicus skriver till rikskanslern Axel Oxenstierna och berättar hur Messenius och hans studenter ”började att kalla honom för åsna, best, slyngel och många andra försmädliga ord”. De gick sedan runt i Uppsala med dragna värjor. De som inte krossade fönster, författade nidskrifter som de spikade upp snart sagt överallt.

101

Inte långt därefter hade Rudbeckius varit så grov i munnen att Lucia ilsknade till på allvar. Hon kallade samman Johannes studenter vid ungefär den plats där Kungsängstorg ligger idag och efter att ha hållit ett brandtal, bad hon några av dem att gå tillbaka till staden för att köpa krut och lod, för nu tänkte Lucia skjuta ihjäl nån – helst Rudbeckius, men det gick bra med ärkebiskopen också.

Och så där höll det på.

En marsdag 1613 fick Gustaf II Adolf nog och körde både Rudbeckius och Messenius på porten, mer för att rädda universitetets anseende än för att straffa dem. Rudbeckius blev hovpredikant och Messenius riksarkivarie och assessor i Svea hovrätt. Nu såg ekonomin och framtiden betydligt ljusare ut för familjen.

Men i Stockholm måste någon ha baktalat Johannes, för inte långt därefter ställdes han inför rätta, anklagad för att vara hjärnan bakom en katolsk sammansvärjning.

SAMMANSVÄRJNINGEN

B

aktalarens namn var Erik Jöransson Tegel och i grund och botten hade det hela med Lucias förskingrade arv att göra. Det var Tegel som hade lagt rabarber på Lucias tillgångar och när hans omfattande korruption nu såg ut att bli avslöjad, såg han ingen annan utväg än att bli av med Johannes och Lucia en gång för alla – och nu kom misstankarna om katolicism väl till pass. Allt Messenius hade gjort var att rekommendera sina mest begåvade studenter att fara utomlands för att studera, att de därför kom att studera vid ”katolska” lärosäten gick inte att undvika, men han hade varnat dem för att avfalla från protestantismen. Uppenbarligen hade några studenter gjort

102

just det och Johannes Messenius dömdes till döden för högförräderi. Snart måste emellertid rätten ha upptäckt att det saknades bevis, och straffet – för ett brott han med andra ord inte hade begått – ”lindrades” till landsförvisning i Finland.

NATTEN OCH FASORNAS HEMBYGD …

P

å en liten holme i Kajane älv, i just de finländska skogstrakter som Zacharias Topelius kallade ”nattens och fasornas hembygd”, hade Karl IX låtit resa en borg med tjocka murar och runda kanontorn.

Den skulle utgöra administrativt centrum för den nordostliga delen av Sverige. I garnisonen ingick en kapten, en löjtnant, två vaktmästare och 48 soldater.

Den 30 november 1616, och efter att ha lidit skeppsbrott utanför Vasa, kom Johannes och Lucia, tjänstepigan Elsa och makarnas barn Arnold Johan och Anna fram till Kajaneborg. De låstes in sig i borgen och trots att fångenskapen var ovanligt hård, lyckades illasinnade människor i Stockholm övertyga hovet att den gamle fångfogden var alldeles för mild.

Nu gjorde fångfogden Helge Jakobsson entré. Får vi tro samtida röster var Helge en ”svärmare”, en illasinnad, obildad själ som reste runt i trakterna och utövade sin makt över värnlösa finländare, med eld, svärd och straff. Hans hjärta var en rykande grav, allt han rörde vid vissnade och dog. De unga soldaterna konstaterade att Sverige tycktes sända sina värsta exemplar till den östra rikshalvan.

Helge hade en förberett en överraskning för familjen, en tanke sprungen ur hans eldhärjade själ.

Efter tio månaders hård fångenskap i borgen, rusade han in till Lucia och Johannes, knäckte deras revben, krossade pigans skulderblad och bar Johannes halvdöd ner i familjens nya fängelse. På holmens södra udde,

just vid vattenbrynet och delvis rest på en fiskesump, hade Helge nämligen låtit bygga en gallerförsedd timrad kåk med sönderslagna fönster, en knappt 12 kvadratmeter stor kammare av rått timmer, stoppad med våt mossa omgiven av en gräsplätt som ofta svämmade över. Där fanns en eldstad, men Helge gav dem fuktig ved så att röken skulle bli så outhärdlig som möjligt. Han tvingade sedan soldaterna att kasta sten på taket så att familjen varken kunde sova eller få någon frid.

Vintrarna var så svåra att Lucia, som uppenbarligen hjälpte Johannes att skriva, klagade över att bläcket aldrig riktigt tinade. På vintern och våren strömmade forsens vatten ofta över golvtiljorna, fulla av avföring och ”orenheter”. På somrarna, när vattenståndet var lägre, fick de hämta vatten med hinkar ur garnisonens latrin. I juni 1621 togs barnen från dem med motiveringen att Lucia och Johannes försökte att undervisa dem i den katolska läran.

Nu fick fångvaktarna nog.

utanför borgen, fick vara ifred – Helge beordrade dem att slå kossorna med störar, allt för att de skulle ge så lite mjölk som möjligt. När vakterna såg att de svalt, försökte de kasta ner bär eller rotfrukter till Lucia, men den vakt som visade minsta medlidande, bussade Helge sina hundar på. En vakt tvingades in för att mörda Messenius med en grov spik, men Lucia kastade sig emellan och blev huggen i handen.

Och så där höll det på i fjorton år.

”ETT SANNFÄRDIGT VITTNESBÖRD”

D

e unga beväringar som vaktade borgen författade en skrivelse, undertecknade den med sina namn och gick sedan till tinget där de inför domare och kyrkoherdar berättade om hur illa Helge behandlade fångarna – ett storslaget exempel på civilkurage med tanke på de straff som de visste väntade dem när de återvände.

Deras berättelse måste vara den mest utförliga skildring av sadism som någonsin sett dagens ljus. De berättar om misshandel, grymhet, hur han lät hänga tunga stenar runt Lucias och Johannes halsar, hur de beordrades att äta upp familjens enda lamm. Inte ens makarnas kor, som betade på den lilla gräsplätten

MÄSTERVERKET

U

nder dessa förskräckliga år började Messenius skriva på ett historieverk om Skandinaviens historia, Scondia Illustrata. Det är ett av de mest imponerande historie-verk vi har, inte bara på grund av omständigheterna under vilka det författades, utan först och främst tack vare dess innehåll. Det är en grundlig sågning av den svenska historien som den berättades vid den här tiden – och i viss mån berättas än idag. I sitt karga och avlägsna fängelse är Messenius paradoxalt nog fri från tvånget att glorifiera Sveriges ärofyllda förflutna – det sagorike som kryllade av kungar som aldrig levt och bedrifter som aldrig hade inträffat.

När det ryktades att Messenius nästan var klar

103

med sitt verk, blev konungariket plötsligt väldigt intresserade av familjen Messenius öden. De sände en student från Uppsala till Kajaneborg för att hjälpa Messenius att skriva rent verket, men strax därpå dog Johannes.

Lucia måste ha tyckt att det vilade en förbannelse över verket, men insåg dess värde och även om det vore väldigt lockande att skildra hur Lucia gjorde sitt yttersta för att Scondia… inte hamnade i klorna på fel personer, kräver den berättelsen en egen skildring.

Nu, när berättelsen om Lucia och Johannes närmar sig slutet, vore det också på sin plats att berätta om deras barn – Arnold Johan och Anna. Men syskonen var inte mindre besvärliga än sina föräldrar – de mullrar sig igenom betydande delar av Riksarkivet – och eftersom deras öden är lika hisnande som deras föräldrars, får det också vänta till en annan dag.

eee

D

e författare som har varit någorlunda välvilligt inställda till makarna Messenius-Grothusen – och de är tyvärr inte särskilt många – har hyllat Lucia för att hon under fångenskapen ”troget stannade vid sin makes sida”. Hon skulle inte ha förstått ett ord av det. Lucia var inget bihang som av pur beundran eller underkastelse stannade i Kajaneborg för att dela Johannes öde och hon ville inte höra på dem som tyckte synd om henne. Johannes hade inte hamnat i fängelse för att han var katolik, utan för att han velat hjälpa Lucia få ordning på sitt arv.

Där många kanske ser en kvinna, en tvåbarnsmor, som tvingades in i en brutal och tjugo år lång fångenskap, växer det i stället fram bilden av en kvinna som för varje ny motgång reste sig över dem och vände

104

nederlag till segrar. I vännernas ögon var Johannes och Lucia varandras förutsättningar. Och till deras fienders förtvivlan var de inte bara oskiljaktiga, tillsammans var de oslagbara. 1

105

De tar nya tag i kulturlivet Av Sanna Lans

Det senaste året har ju kulturlivet i Uppsala haltat en aning på grund av sakernas tillstånd. Men det har hänt en hel del som borgar för en spännande framtid nu när den ser ljus ut. Här är några nya chefer som ska ta Uppsalakulturen in i ett nytt spännande år.

HENRIK LILLSJÖ VD Uppsala Konsert & Kongress Tillträdde som ny vd och konstnärlig ledare för UKK under våren 2020. Henrik lämnade posten som vd och konserthuschef på Vara konserthus som bland annat utsetts till Årets arrangör i Sverige.

– Det ska bli jättekul att få komma till UKK. Det kommer bli en spännande och utmanande resa framöver där vi ska försöka fylla huset till bredden med så mycket fantastiska upplevelser som det bara går, sade Henrik Lillsjö när han kom till Uppsala.

ANNIKA EKLUND Kulturdirektör Region Uppsala Den 21 september 2020 tillträdde Annika Eklund som ny kulturredaktör. Hon kom närmast från en tjänst som kulturchef i Lunds kommun.

– Jag kommer bidra till att möjliggöra detta i hela regionen utifrån de unika förutsättningar som finns utifrån stad och land, bredd och spets. Målet för mig är att alla i hela länet som vill uppleva och utöva kultur också ska kunna göra detta, säger hon.

106

HELENA WESTIN Avdelningschef konst & kulturarv Uppsala kommun och kulturförvaltningen fick en ny avdelning i våras, Uppsala konst och kulturarv.

Helena Westin utsågs till chef från 1 mars 2021. Avdelningen omfattar Uppsala konstmuseum, Biotopia och Naturskolan, Offentlig konst samt Reginateatern.

Helena Westin har tidigare haft olika roller som chef och förändringsledare, på bland annat Riksantikvarieämbetet, Polisen och Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsarkiv. Hon ansvarade för uppbyggnaden av det nya Polismuseet som öppnade på Djurgården i Stockholm 2007, och som då blev nominerat till både Årets museum i Sverige och European Museum of the Year Award.

ELLA-KARI NORBERG Chef Uppsala kulturskola Uppsala kulturskola som är en del av kulturförvaltningen i Uppsala kommun erbjuder undervisning i bild & form, dans, teater, instrumentalundervisning, sång, kör och orkester för barn och ungdomar mellan 6–20 år. Ella-Karin Norberg tillträdde under hösten 2020. (Foto: Per-Erik Norberg)

OLLE STARLANDER Chef på Reginateatern I våras stod det klart att Olle Starlander var ny chef och konstnärlig ledare för Reginateatern.

Han tillträdde i augusti.

Olle har en bred erfarenhet av evenemang, scenproduktion och kulturadministration och har bland annat haft roller som turistchef i Hälsingland, marknads- och programchef för Furuviksparken.

– Reginateatern är en fantastisk liten pärla i scensverige.

Tillsammans med den kompetenta personal som redan finns på plats ska scenen förädlas ytterligare kommande år; vi ska vidga vyerna, öppna dörrarna, utöka våra samarbeten och bjuda på förtrollande scenkonst, lovade Olle Starlander vid tillträdet. (Foto: Hedda Stöllman)

COCO NORÉN Ny ordf för direktionen för de Linneanska trädgårdarna Coco Norén är professor i franska sedan 2011 och prorektor vid Uppsala universitet sedan januari 2021. Inom universitetet har hon varit studierektor för grundnivå och avancerad nivå, studierektor för utbildning på forskarnivå och utbildningsledare. Hennes undervisning har omfattat språkfärdighets-kurser i franskt uttal och grammatik, samt kurser i fransk språkvetenskap och allmän lingvistik.

CECILIA WIKSTRÖM Ny direktör för Beijerstiftelsen Stiftelsen stödjer forskning och utbildning, främst inom naturvetenskap samt kultur.

ANNA SUNDSTRÖM Ny kulturchef på Upsala Nya Tidning Anna Sundström tillträdde som ny kulturchef på UNT i september.

Hon kommer närmast från posten som vd på kommunikationsbyrån Södra Tornet. Anna och UNT kommer under hösten att presentera en satsning på den lokala kulturjournalistiken med ökad bevakning, debatt och åsikter. I en krönika i UNT lovar hon att ”Vi vill helt enkelt skapa kulturjournalistik som det svänger lite om.”

107

108

BIZARTpodden går vidare Första avsnittet sändes i april 2018 då trollerikonstnären Johan Ståhl gästade studion. Sedan dess har BIZARTpodden sänt drygt 70 poddar och videopoddar med spännande gäster och angelägna samtal från studion på Övre Slottsgatan 6. Succé!

BIZARTpodden har rekommenderats bland de 100 mest populära på podbean.com.

HÄR FINNS ALLA PODDARNA:

bizartpodden.podbean.com

109

UPPTÄCK! med johanna uddén

GRAFIK FÖR ALLA Äntligen har Uppsala fått en välutrustad grafisk verkstad. Uppsala Konstgrafiska Verkstad, UKV, ligger i Hospitalet i Ulleråker och är en kollektivverkstad för yrkesverksamma konstnärer. Här finns möjlighet att göra tryck i många tekniker; screen, träsnitt, linoleum, koppar, elektrolys, textil och fotopolymer. Medlemmar i UKV med ”körkort” kan nyttja verkstaden på egen hand. Övriga hänvisas till de många kurser som UKV arrangerar. Verksamheten riktar sig till personer i alla åldrar som vill lära sig arbeta med grafik. UKV samverkar med Region Uppsalas Folkhögskola som nu placerat sin grafikverkstad i lokalerna och förlägger sina grafikkurser på UKV.

Sebastian Johans. Fotograf: Severus Tenenbaum

BROARNA NOMINERAD I Uppsala känner vi mest Sebastian Johans som en kunnig och känslig konstkritiker. Men förra året kom han ut med sin första skönlitterära bok, Broarna på Nirstedt förlag. Boken handlar om ett ungt åländskt par som i början av 1900-talet utvandrar och hamnar i New York. Sebastian Johans har sina rötter på Åland och det här är den första skildringen av utvandring därifrån. Boken har kallats vemodig, stark och stilsäker och har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. Vinnaren presenteras den 2 november i Köpenhamn och får 300 000 danska kronor.

110

Verk av Mattias Bäcklin. Foto: Stewen Quigley

KONST OCH NATUR I Rosendal invigdes för ett par år sedan Siegbahnparken, en plats för lek och upplevelse. Landskapsarkitekterna Karavan ligger bakom utformningen. De har utgått från naturen i området. Här finns till exempel jättestora tallar på den höga åsen och på den högsta punkten finns ett utsikts- och klättertorn vars form är inspirerad av en tallkotte. På den svarta utsidan finns klättergrepp och i den himmelsblå insidan finns en trappa upp mot en utkiksplats varifrån man ser parkens öppna fält och Stadsskogen. Klättertornet är knasvackert i sin utformning och fungerar som en tydlig mötesplats.

I Siegbahnparken och i den närliggande Carlshage har kommunens offentliga konst arbetat med konstnären Mattias Bäcklin. Han har efter dialog med de boende skapat en skulpturgrupp med titeln Med urskogen in i framtiden. Här finns en skulptur

föreställande en rödlistad cinnoberbagge i jätteformat. Mattias Bäcklin har även skapat flera skulpturer av bevarade högstubbar och en gammal ek som han fraktat dit. I stammarna har han skulpterat fram vardagsföremål som en papperskorg, en brandsläckare, ett proppskåp, en strömbrytare och liknande.

Det här är typiska Mattias Bäcklin-motiv och han kallar dem totempålar – ett slags trygghetsföremål för oss i samtiden och samtidigt en lämning till de som kommer efter oss.

111

ü

KONST I ULLERÅKER Kommunen har utvecklat Hospitalsträdgården till en stadsdelspark och ett besöksmål. Konsten har här en viktig plats och två av verken är nu installerade. Båda konstnärerna har haft sin utgångspunkt i platsens historia och har tillverkats av träd som har avverkats i Ulleråker.

Mattias Härenstams verk står i närheten av den gamla läkarvillan och han har inspirerats av dikten Gralstänk av Gustaf Fröding. Han har delat en tallstam som gröpts ur och försett den med belysning innan han sammanfogat den. Stammens yta är förkolnad med en skyddande behandling enligt en japansk tradition. I mörkret glimmar konstverket vackert genom glipor och håligheter i stammen.

Lies-Marie Hoffmann har gjort en rumslig installation som står i parkytan nedanför åsen. Verket heter Parallella rum och är konstruerat av en mängd vackert bearbetade ekstammar som har formen av två portaler med bänkar. Genom portalerna kan man åt olika håll se sjukhusbyggnaden och naturen med ån. Konstnären vill få oss att tänka på livets komplexitet, både sjukdom och hälsa.

Verk av Mattias Härenstam och Lies-Marie Hoffman. Foto: Stewen Quigley

112

TALANDE SCEN, Astrid Göransson. Foto: Stewen Quigley

TALANDE SCEN Nu när restriktionerna hävts kanske du får en möjlighet att gå in i Akademiska sjukhusets nyaste byggnad Ingång 100/101. Här finns otroligt fin konst, redan i huvudentrén. Direkt när du kommer in möts du av Astrid Göranssons skulptur Talande scen i form av ett bord fyllt med objekt. Konstnären har samlat in berättelser bland personal och patienter och utifrån dem skapat objekten. Här finns till exempel en spegel med en flätad ram, som konstnären gjort utifrån en cancerpatients berättelse om hur hennes hår växte sig tjockt efter alla cellgiftsbehandlingar. Ett hoprullat rep symboliserar en förälders berättelse om att hålla i och vara ett stöd för ett barn som strålbehandlas. Ett annat objekt är en tatueringsmaskin, skapad efter en dialog med en undersköterska som har en tribal-tatuering på armen. Som en hyllning till alla Sveriges undersköterskor skapade konstnärer även en avbild av tatueringen utanför byggnaden.

Platsen har fått namn efter undersköterskan, Linda Bengtsson.

Vill du veta mer om konsten finns det en skrift som är utgiven av Region Uppsala. Du hittar den på deras hemsida.

1 113

Eftertanken Pandemin har gett gott om tid för eftertanke. Men inte alltid.

På ett byggstaket som jag råkar passera hänger en stor banderoll där den som står för verksamheten innanför staketet meddelar att man ”bygger skolmoduler med tillhörande utemiljö”.

Jag stannar till och står sedan kvar och funderar på orden som offentligheten använder när den ska informera allmänheten. Är det så här de vill att de som ska lära sig skriva i modulerna så småningom ska uttrycka sig?

En kollega med viss insyn i det offentliga ordbruket har antytt varför det blir som det blir. Ibland har det ett samband med hur många lager politik en rubrik ska passera.

Jan Guillou är inne på samma linje. I boken om sitt eget skrivande – Ordets makt och vanmakt – skriver han: ”Bevare mig väl för principfasta kamrater som skriver i kommitté och röstar om formuleringar”.

Ofta har jag undrat om pandemins fältrop kom till på det sättet. Med uppgiften att formulera nödvändigheten av fysisk distansering samlades man i ett konferensrum, hittade på och kom stolt ut med ”social distansering”.

Varför måste man hitta på? Varför kan man inte bara säga som det är?

Utan att gå in i konferensrummet?

Rickard Weidstam

114

115

Nr 38 No ve m b e r 2021 – Ap ril 2022

BIZART NR 38

BIZART 2007–2022 Jubileumsnummer 116 sidor #38/39

kom!

Dags för drama, upplevelser och närhet!

Full aktivitet på Uppsala stadsteater Landshövdingen och Dag Hammarskjöld KONST och mer KONST Ulrika Knutson om offentlig konst Kesselofski&Fiske jubilerar Ny dokumentär av Nahid Persson Sarvestani Gosskören 100 år Arkitekturpris 2021