Minnesord över Ola Carlsson

Av Sören Densjö • Foto: Stewen Quigley

Ola Carlssons yrkesverksamma liv handlade till största delen, trettio år, om Pharmacia. Men som VD för Uppsvenska Handelskammaren och ordförande i Musikens Hus vänner hade han ett brett nätverk och var välkänd i Uppsala. "Äntligen har musiken i Uppsala fått ett hem". Så uttryckte Ola det 2008 i en intervju här i BIZART i samband med sin 80-årsdag.

Läkemedelsindustrin, samhällsfrågor, kultur och familjen har varit hörnstenar i livet. De som kände Ola vet att det var en person som visade oerhört stort engagemang i det som han företog sig. Hans envishet och energi har varit till stort gagn för många, inte minst för kulturlivet i Uppsala.

Drivande att bygga ett konserthus Sedan 2008 finns den musikaliska högborgen Uppsala Konsert & kongress på plats vid Vaksalatorg. Frågan om att bygga ett musikens hus i Uppsala hade stötts och blötts i årtionden. Musikens Hus vänner bildades 1988 och Ola Carlsson var föreningens ordförande sedan start. "Jag anser att musiken i Uppsala inte har haft något hem. Det finns mer än 300 körer och 500 musikensembler här i Uppsala. När Uppsalas egen kammarorkester måste vara inhyst och spela under omständigheter som andra bestämt, då är det oerhört viktigt att medverka till att musiken får ett eget hem, sade Ola i en intervju 2008. Och han utvecklade kriterierna för ett konserthus så här: "Inom Musikens Hus vänner ställde vi upp en del önskade kriterier, som att huset skulle vara byggt för musik, att det skulle ha en viss storlek och att det skulle vara lätt att nå med kollektivtrafik. När det gäller storleken tvingades man pruta en del av ekonomiska skäl, men det är så med alla stora investeringar, man måste prioritera. Huset har trots allt nära 1 200 sittplatser, vilket gör det till en av de tre största konsertlokalerna i Sverige".

Bland 134 tävlande arkitekter vann Henning Larsen med sitt förslag. Ola berättade, att han beundrade kommunalrådet Lena Hartwigs agerande för tillkomsten av ett musikens hus. Han beundrade Lena som inom sitt eget parti varit en så klar företrädare och vågat ställa upp för tillkomsten av huset.

Ekonomiskt stöd till ungdomsverksamhet Ola Carlsson framhöll, att skall man driva opinion för en fråga, så måste man alltid ha sakliga argument. De cirka 500 medlemmarna i Musikens Hus vänner hade genom insamlingar och gåvor fått ihop betydande ekonomiska resurser i den fond som föreningen bildat. 2008 uppgick fondens samlade medel till mellan 17 och 18 miljoner kronor. Fonden skänkte en flygel för 1,3 miljoner kronor till invigningen och bekostade även instrument för back-stage som trummor och slagverk för en halv miljon kronor.

Tack för det stora engagemanget Ola Carlsson avled i slutet av maj 2021. Bara några månader senare avled även hustrun Birgitta. De sörjs närmast av dottern Gabriella, svärsonen Roger och barnbarnet Axel. Från redaktionen på BIZART vill vi uttrycka en stor tacksamhet för Olas stora och lidelsefulla engagemang för kulturen under alla år i Uppsala. Ola och Birgitta finns inte längre med oss i teaterns salonger och konserternas lokaler. De saknas. 1

Lucia och kärleken… …till en besvärlig karl av Magnus Alkarp

Iapril 1607 satt Lucia Grothusen i ett vårlikt Danzig och undrade vad hon hade gjort med sitt liv. Hon kände en stark saknad efter något, en mening, ett större sammanhang. Alla hennes vänner hade hunnit bilda familj, några av dem hade fler barn än de hade fingrar.

Ändå hade Lucia lyckats med det mesta. Hon var trots allt en söderböna med ett affärssinne av guds nåde. Efter att ha ägnat sig åt en imponerande rad av sysslor för att komma på fötter igen efter flytten från Sverige, beslutade hon sig för att börja sälja lax till polackerna. Det var en lysande idé i ett land där kyrkans stränga fasteregler tvingade folk att äta fisk – snart kontrollerade hon hela marknaden.

Men det var knepigt att vara en företagsam, ogift kvinna. Överallt krävdes det en underskrift av en man, helst en make. Även om det aldrig hade saknats giftaslystna karlar utanför Lucias port, tycktes ingen av dem ha de rätta själsgåvorna.

Nu satt hon där och kände att livet höll på att störta ifrån henne. Allt Lucia begärde var en läskunnig karl som kunde få henne att skratta, men världen tycktes lida en tragisk brist på sådana. Och nu, vid trettio års ålder, fruktade hon att hon skulle dö som ungmö.

Det var ungefär i den vevan som en väldigt underhållande östgöte vinglade in genom stadsportarna. Ungefär så skulle man kunna börja berättelsen om Lucia Grothusen och historikern och dramatikern Johannes Messenius - två av de mest färgstarka personligheterna i det tidiga 1600-talets Uppsala. Det är en hisnande berättelse om två själsfränder som fann varandra, men som i samma stund förlorade allt. Berättelsen är så mustig att det är stört omöjligt att göra den rättvisa – såvida man inte skriver en hel bok.

Att det finns mer skrivet om Johannes än om Lucia är inte konstigare än att det finns mer att läsa om Albert än om Elsa Einstein, men problemet med att skriva om Johannes Messenius är att man står där med en halv berättelse om man inte samtidigt skriver om Lucia Grothusen.

Det sägs ofta att kvinnornas berättelser döljer sig mellan raderna, att de skulle stå och viska bakom kulisserna. Men den som lägger ner lite tid på gammeldags forskning kommer ganska fort begripa att Lucia definitivt inte dolde sig mellan raderna, än mindre stod och viskade bakom några kulisser. Orädd går hon ut på scenen och levererar sina repliker med perfekt timing, och eftersom hon sällan skrädde orden får man sig dessutom en lektion i mustig 1600-talssvenska på köpet.

Trots Johannes omvittnade förmåga att ställa till med besvär finns det absolut ingenting som tyder på att deras äktenskap skulle vara olyckligt, tvärtom. Och för övrigt var inte Lucia mindre besvärlig än Johannes, eee

det handlar trots allt om en kvinna som hade långt framskridna planer på att skjuta ihjäl några av Uppsalas mer namnkunniga profiler.

Den sextonde maj 1607 gifte sig hur som helst Lucia Grothusen med denne underhållande, men fantastiskt besvärlige karl och gudarna ska veta att hennes liv från den dagen skulle bli krångligare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig.

LUCIA FÅR EN IDÉ

Det var inget större fel på Danzig, men hemma är ändå alltid hemma och Lucia och Johannes började fundera på att flytta tillbaka till Sverige. Lucia var arvtagare till betydande egendomar i Sverige, tillgångar som hade förskingrats när familjen flyttade till Polen, och det enda sättet att få tillbaka vad som hade stulits, var att återvända till Sverige.

Men det Sverige som de hade lämnat stod inte längre att känna igen. En mörk och förvirrande misstänksamhet rådde i spåren av reformationen, och misstankarna gällde i synnerhet dem, som likt Johannes, hade doktorerat vid ”katolska” lärosäten eller, som Lucia, haft förbindelser med kung Sigismund.

Lucias far, Arnold Grothusen, hade varit kung Sigismunds lärare och blotta bekantskapen med den landsförvisade, katolske Vasakungen gjorde makarna misstänkta. Att Lucia och Johannes var döpta i den svenska kyrkan och därmed officiellt protestanter, var definitivt ingen garanti för att bli insläppta i Sverige.

Dessutom hade Johannes krånglat till det för sig. För att få arbete vid Sigismunds hov hade han författat flera nidskrifter om Karl IX – Sigismund hade visserligen tackat nej, men med tanke på nidskrifternas underhållningsvärde, hade vem som helst gett upp hoppet redan där.

Men inte Lucia. Hon hade inga planer på att ge upp. Hon förmanade Johannes att sätta sig ned för att skriva en rejäl avbön och det gjorde han. För att understryka

hur illa han hux flux tyckte om katolicismen författade han en sagolik skröna om hur han som liten pojke hade blivit kidnappad av de lömska katolikerna i Vadstena och sedan, mot sin vilja blivit förd till Polen.

Det var egentligen ingen lögn, men ändå ganska långt från sanningen.

Trots sina misstankar insåg Karl IX att Sverige kunde få stor nytta av Johannes formuleringskonst, inte minst i de oändliga grälen med danskarna där historien ofta användes som slagträ. Ingen var mer lämpad – i en av sina mest bejublade nidskrifter mot danskarna tog Messenius förolämpningarna till så fantastiska höjder att till och med danskarna tyckte att han var rolig.

För att vara på den säkra sidan placerade kungen Johannes på lagom avstånd från Stockholm, kallade honom till sig och erbjöd honom professuren i juridik och politik i Uppsala.

Vintern 1609 flyttade makarna Messenius in i Uppsala, där de bosatte sig i magister Jacobs hus. Det finns inte så mycket att berätta om Lucia under den första tiden i staden, men hon hade förmodligen fullt upp – sonen Arnold hade just lärt sig att gå och själv var hon gravid i åttonde månaden. Däremot finns det en hel del att säga om Johannes.

TILL UPPSALA

IUppsala började Messenius snart sätta sin prägel på allt som det överhuvudtaget var möjligt att sätta sin prägel på. Professorerna i Uppsala var förbryllade. Plötsligt stod han bara här – fallen från himlen eller uppstigen ur helvetet – entusiastisk och full av moderna idéer.

Han författade en lång rad av historiska pjäser som spelades upp under Distingsmarknaden och Eriksmäss. Därmed kom den historieundervisning som annars alltid skedde på latin och innanför stängda dörrar, att framföras utomhus, på klingande svenska, för helst vanliga Uppsalabor. Lucia var verksam som rekvisitör och scenograf och vi vet att hon lockade många kvinnor från Stockholm och Uppsala till föreställningarna.

Saker och ting såg verkligen lovande ut.

Men Messenius hade ju inte varit Messenius om han inte förr eller senare hade hamnat i gräl med stadens lärde, för även om han hellre var inbegripen i lugna samtal med sina studenter, kunde inget göra honom mer besvärlig än när han just hade upptäckt en charlatan.

Och i detta avlägsna rike, där solen aldrig gick ner, men heller aldrig riktigt upp, behövde han inte leta särskilt länge. Messenius kallade dem för bedragare och började ”förfölja dem dag som natt”. Den ”förföljelse” som hans fiender gnällde över var dock ingenting annat än avundsjukan över makarnas popularitet och Johannes hisnande produktivitet. Det var först när Johannes Rudbeckius – Olof Rudbecks far – återvände till staden, utnämnd till professor i hebreiska och senare teologi, som saker och ting började spåra ur på allvar.

INTRIGER

Det började med att Rudbeckius höll en föreläsning där han antydde att Johannes och Lucia var landsförrädiska katoliker. Rudbeckius hade uppenbarligen underskattat makarnas popularitet, och snart var studentrevolten ett faktum. Ärkebiskopen Petrus Kenicus skriver till rikskanslern Axel Oxenstierna och berättar hur Messenius och hans studenter ”började att kalla honom för åsna, best, slyngel och många andra försmädliga ord”. De gick sedan runt i Uppsala med dragna värjor. De som inte krossade fönster, författade nidskrifter som de spikade upp snart sagt överallt.

Inte långt därefter hade Rudbeckius varit så grov i munnen att Lucia ilsknade till på allvar. Hon kallade samman Johannes studenter vid ungefär den plats där Kungsängstorg ligger idag och efter att ha hållit ett brandtal, bad hon några av dem att gå tillbaka till staden för att köpa krut och lod, för nu tänkte Lucia skjuta ihjäl nån – helst Rudbeckius, men det gick bra med ärkebiskopen också.

Och så där höll det på.

En marsdag 1613 fick Gustaf II Adolf nog och körde både Rudbeckius och Messenius på porten, mer för att rädda universitetets anseende än för att straffa dem. Rudbeckius blev hovpredikant och Messenius riksarkivarie och assessor i Svea hovrätt. Nu såg ekonomin och framtiden betydligt ljusare ut för familjen.

Men i Stockholm måste någon ha baktalat Johannes, för inte långt därefter ställdes han inför rätta, anklagad för att vara hjärnan bakom en katolsk sammansvärjning.

SAMMANSVÄRJNINGEN

Baktalarens namn var Erik Jöransson Tegel och i grund och botten hade det hela med Lucias förskingrade arv att göra. Det var Tegel som hade lagt rabarber på Lucias tillgångar och när hans omfattande korruption nu såg ut att bli avslöjad, såg han ingen annan utväg än att bli av med Johannes och Lucia en gång för alla – och nu kom misstankarna om katolicism väl till pass. Allt Messenius hade gjort var att rekommendera sina mest begåvade studenter att fara utomlands för att studera, att de därför kom att studera vid ”katolska” lärosäten gick inte att undvika, men han hade varnat dem för att avfalla från protestantismen. Uppenbarligen hade några studenter gjort just det och Johannes Messenius dömdes till döden för högförräderi. Snart måste emellertid rätten ha upptäckt att det saknades bevis, och straffet – för ett brott han med andra ord inte hade begått – ”lindrades” till landsförvisning i Finland.

NATTEN OCH FASORNAS HEMBYGD …

På en liten holme i Kajane älv, i just de finländska skogstrakter som Zacharias Topelius kallade ”nattens och fasornas hembygd”, hade Karl IX låtit resa en borg med tjocka murar och runda kanontorn. Den skulle utgöra administrativt centrum för den nordostliga delen av Sverige. I garnisonen ingick en kapten, en löjtnant, två vaktmästare och 48 soldater.

Den 30 november 1616, och efter att ha lidit skeppsbrott utanför Vasa, kom Johannes och Lucia, tjänstepigan Elsa och makarnas barn Arnold Johan och Anna fram till Kajaneborg. De låstes in sig i borgen och trots att fångenskapen var ovanligt hård, lyckades illasinnade människor i Stockholm övertyga hovet att den gamle fångfogden var alldeles för mild.

Nu gjorde fångfogden Helge Jakobsson entré. Får vi tro samtida röster var Helge en ”svärmare”, en illasinnad, obildad själ som reste runt i trakterna och utövade sin makt över värnlösa finländare, med eld, svärd och straff. Hans hjärta var en rykande grav, allt han rörde vid vissnade och dog. De unga soldaterna konstaterade att Sverige tycktes sända sina värsta exemplar till den östra rikshalvan.

Helge hade en förberett en överraskning för familjen, en tanke sprungen ur hans eldhärjade själ. Efter tio månaders hård fångenskap i borgen, rusade han in till Lucia och Johannes, knäckte deras revben, krossade pigans skulderblad och bar Johannes halvdöd ner i familjens nya fängelse. På holmens södra udde,

just vid vattenbrynet och delvis rest på en fiskesump, hade Helge nämligen låtit bygga en gallerförsedd timrad kåk med sönderslagna fönster, en knappt 12 kvadratmeter stor kammare av rått timmer, stoppad med våt mossa omgiven av en gräsplätt som ofta svämmade över. Där fanns en eldstad, men Helge gav dem fuktig ved så att röken skulle bli så outhärdlig som möjligt. Han tvingade sedan soldaterna att kasta sten på taket så att familjen varken kunde sova eller få någon frid.

Vintrarna var så svåra att Lucia, som uppenbarligen hjälpte Johannes att skriva, klagade över att bläcket aldrig riktigt tinade. På vintern och våren strömmade forsens vatten ofta över golvtiljorna, fulla av avföring och ”orenheter”. På somrarna, när vattenståndet var lägre, fick de hämta vatten med hinkar ur garnisonens latrin. I juni 1621 togs barnen från dem med motiveringen att Lucia och Johannes försökte att undervisa dem i den katolska läran.

Nu fick fångvaktarna nog.

”ETT SANNFÄRDIGT VITTNESBÖRD”

De unga beväringar som vaktade borgen författade en skrivelse, undertecknade den med sina namn och gick sedan till tinget där de inför domare och kyrkoherdar berättade om hur illa Helge behandlade fångarna – ett storslaget exempel på civilkurage med tanke på de straff som de visste väntade dem när de återvände.

Deras berättelse måste vara den mest utförliga skildring av sadism som någonsin sett dagens ljus. De berättar om misshandel, grymhet, hur han lät hänga tunga stenar runt Lucias och Johannes halsar, hur de beordrades att äta upp familjens enda lamm. Inte ens makarnas kor, som betade på den lilla gräsplätten utanför borgen, fick vara ifred – Helge beordrade dem att slå kossorna med störar, allt för att de skulle ge så lite mjölk som möjligt. När vakterna såg att de svalt, försökte de kasta ner bär eller rotfrukter till Lucia, men den vakt som visade minsta medlidande, bussade Helge sina hundar på. En vakt tvingades in för att mörda Messenius med en grov spik, men Lucia kastade sig emellan och blev huggen i handen.

Och så där höll det på i fjorton år.

MÄSTERVERKET

Under dessa förskräckliga år började Messenius skriva på ett historieverk om Skandinaviens historia, Scondia Illustrata. Det är ett av de mest imponerande historie-verk vi har, inte bara på grund av omständigheterna under vilka det författades, utan först och främst tack vare dess innehåll. Det är en grundlig sågning av den svenska historien som den berättades vid den här tiden – och i viss mån berättas än idag. I sitt karga och avlägsna fängelse är Messenius paradoxalt nog fri från tvånget att glorifiera Sveriges ärofyllda förflutna – det sagorike som kryllade av kungar som aldrig levt och bedrifter som aldrig hade inträffat. När det ryktades att Messenius nästan var klar

med sitt verk, blev konungariket plötsligt väldigt intresserade av familjen Messenius öden. De sände en student från Uppsala till Kajaneborg för att hjälpa Messenius att skriva rent verket, men strax därpå dog Johannes.

Lucia måste ha tyckt att det vilade en förbannelse över verket, men insåg dess värde och även om det vore väldigt lockande att skildra hur Lucia gjorde sitt yttersta för att Scondia… inte hamnade i klorna på fel personer, kräver den berättelsen en egen skildring.

Nu, när berättelsen om Lucia och Johannes närmar sig slutet, vore det också på sin plats att berätta om deras barn – Arnold Johan och Anna. Men syskonen var inte mindre besvärliga än sina föräldrar – de mullrar sig igenom betydande delar av Riksarkivet – och eftersom deras öden är lika hisnande som deras föräldrars, får det också vänta till en annan dag.

De författare som har varit någorlunda välvilligt inställda till makarna Messenius-Grothusen – och de är tyvärr inte särskilt många – har hyllat Lucia för att hon under fångenskapen ”troget stannade vid sin makes sida”. Hon skulle inte ha förstått ett ord av det. Lucia var inget bihang som av pur beundran eller underkastelse stannade i Kajaneborg för att dela Johannes öde och hon ville inte höra på dem som tyckte synd om henne. Johannes hade inte hamnat i fängelse för att han var katolik, utan för att han velat hjälpa Lucia få ordning på sitt arv.

Där många kanske ser en kvinna, en tvåbarnsmor, som tvingades in i en brutal och tjugo år lång fångenskap, växer det i stället fram bilden av en kvinna som för varje ny motgång reste sig över dem och vände nederlag till segrar. I vännernas ögon var Johannes och Lucia varandras förutsättningar. Och till deras fienders förtvivlan var de inte bara oskiljaktiga, tillsammans var de oslagbara. 1

eee