Eftertanken

Pandemin har gett gott om tid för eftertanke. Men inte alltid.

På ett byggstaket som jag råkar passera hänger en stor banderoll där den som står för verksamheten innanför staketet meddelar att man ”bygger skolmoduler med tillhörande utemiljö”.

Jag stannar till och står sedan kvar och funderar på orden som offentligheten använder när den ska informera allmänheten. Är det så här de vill att de som ska lära sig skriva i modulerna så småningom ska uttrycka sig?

En kollega med viss insyn i det offentliga ordbruket har antytt varför det blir som det blir. Ibland har det ett samband med hur många lager politik en rubrik ska passera.

Jan Guillou är inne på samma linje. I boken om sitt eget skrivande – Ordets makt och vanmakt – skriver han: ”Bevare mig väl för principfasta kamrater som skriver i kommitté och röstar om formuleringar”.

Ofta har jag undrat om pandemins fältrop kom till på det sättet. Med uppgiften att formulera nödvändigheten av fysisk distansering samlades man i ett konferensrum, hittade på och kom stolt ut med ”social distansering”.

Varför måste man hitta på? Varför kan man inte bara säga som det är?

Utan att gå in i konferensrummet?

Rickard Weidstam

kom!