Nahid Persson Sarvastani

Nahid Persson Sarvestani och Masih Alinejad. Foto: Kambiz Foroohar

Hon är en av Sveriges mest prisade dokumentärfilmare och många av hennes filmer har visats över hela världen. Nahid Persson Sarvestani har gett oss ovärderliga inblickar i kvinnornas situation under regimens förtryck i diktaturens Iran, men har också gjort många uppmärksammade filmer om näraliggande existentiella och sociala problemområden. Hennes dokumentärer har öppnat ett fönster till många olika sfärer, från Hospice i Uppsala, I livets slutskede, till tindervärldens fallgropar i Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. I den senaste filmen, Be my Voice, återvänder hon till den iranska verkligheten via Masih Alinejad, som från sin exil i New York sprider det iranska slöjupprorets budskap över världen.

Jag är förhindrad från att åka till Iran för att filma, men nu kommer filmerna till mig! Av Lillemor Berg

Det är skir försommar när Nahid Persson Sarvestani och hennes yngsta dotter, musikern och producenten Natali Noor, besöker vår studio i Uppsala för en poddinspelning. Anledningen är den senaste filmen, Be my voice (Hör min röst – slöjans revolution). Natali Noor, har skapat filmens vackra och gripande musik. Nahid involverar praktiskt nog gärna sina vuxna barns kompetenser i sina filmprojekt.

Jag såg Be my voice när den sände på SVT tidigare under våren och drabbades på djupet. Filmen handlar om en växande motståndsrörelse i Iran. På youtube och facebook sprids klipp med kvinnor som öppet trotsar regimen genom att köra bil, cykla eller bara vistas ute i offentligheten utan hijab. Brottet är ingen bagatell, handlingen kan absurt nog ge upp till 24 års fängelse. I filmens centrum står Masih Alinejad, journalist och en sällsynt orädd och karismatisk aktivist, som lever i exil i New York. Iranska kvinnor skickar filmer och bilder till Masih, som publicerar protestaktionerna och följderna, våldet som de ofta utsätts för. Med sina miljontals följare på sociala medier fungerar Masih Alinejad som det iranska slöjupprorets outtröttliga portalfigur. – Masih är en liten tjej, som säkert inte väger mer än fyrtio kilo, men hon väcker stor vrede hos regimen i Iran. Hon är hotad till livet, men fortsätter ändå, för hon vill inte svika kvinnorna som skickar material till henne. Det är en helt enastående kvinna, som besatt av glödande energi. Jag har aldrig träffat någon som henne förut, berättar Nahid.

Under filmarbetet bodde Nahid hos Masih i New York. De påminner om varandra utseendemässigt med samma lockiga hårsvall. – Det hände att jag ibland tänkte efter lite extra när jag öppnade dörren för att gå ut. Tänk om någon väntar i bakhåll på Masih och tar fel! Hon är inte rädd, men det är egentligen inte jag heller. Hot finns i själva verket överallt mot oss båda.

Att många västerländska demokratier tycks se mellan fingrarna, när det gäller det repressiva förtrycket i Iran, i sina ansträngningar för att upprätthålla goda relationer med oljestaten, är en stor besvikelse för Nahid. – Det känns väldigt frustrerande för oss som lever i exil. Iranska regimen är inte bättre än IS. De dödar och våldtar och kränker människor, så varför uteblir de skarpa officiella markeringarna mot regimens grova kränkningar av mänskliga rättigheter?

Nahid försökte få till en intervju med utrikesminister Ann Linde, efter att ha sett bilder från ett statsbesök i Iran, där ministern uppträdde iklädd slöja och en oformlig, stor svart kappa. – Jag ville fråga varför! Som utländsk gäst hade hon inget att riskera, så varför denna förklädnad?

Av respekt? Respekt för vad? Medan hon tog på sig slöjan, fängslades andra kvinnor för att ha tagit av sig sina. Men hon ville inte ställa upp för att svara på mina frågor.

Nahid Persson Sarvestanis bakgrund är kantad av dramatik med uppbrott och svåra förluster. Hon engagerade sig politiskt redan som tonåring och tog ställning mot shahens regim. Sedan kom Ayatollah Khomeini till makten och allt blev ännu värre. Nahids lillebror fängslades och avrättades, bara 17 år gammal. På tur stod Nahid och hennes man. De tvingades fly ut ur landet med sin då ettåriga dotter (som nu är producent för Be my Voice). Nahid levde i två år ett kringflackande liv som illegal flykting i Dubai och blev fängslad ett par gånger. – När man flyr ett helvete är allt annat att föredra. Att hamna i fängelse för att man vistas illegalt i ett land är i jämförelse ingenting. Man tvingas bli tuff.

Till slut landade familjen, nu med två små barn, i Sverige och Uppsala, en exil som Nahid trodde skulle sträcka sig över max sex månader. – Jag tröstade min mamma med att vi snart skulle komma tillbaka hem. Ingen trodde att en regim som var så extremt repressiv skulle kunna hålla greppet om folket mer än en kort tid. Men efter mer än fyrtio år sitter den fortfarande kvar!

Nahid upprätthöll täta kontakter med sina föräldrar via skype så länge de levde. Att tvingas sörja deras bortgång via en skärm var outsägligt tungt.

I Iran hade Nahid varit skrivande journalist. Att fortsätta på journalistbanan i ett nytt land med ett främmande språk var inte att tänka på. Efter några tillfälliga jobb inom vården sökte hon sig till Uppsala universitet och utbildade sig till mikrobiolog. – Jag jobbade som mikrobiolog en kort tid, men kände att labbet inte var min rätta miljö. Jag längtade ut i samhället, tillbaka till journalistiken eller ett jobb med liknande uttrycksmöjligheter.

Som ett steg på vägen sökte sig Nahid till mediavärlden. Hon gjorde radioprogram om Iran i närradion och senare på Utbildningsradion. Därifrån tog hon steget till tv-mediet, där hon medverkade med reportagefilmer i SVT:s magasinsprogram Mosaik. Men det hela började egentligen med att Nahid lånade en VHSkamera av studiefrämjande i Uppsala och började filma på sina barns dagis. Redigeringsutrustning fick hon också låna när det var dags att klippa ihop filmen. I en lång process, steg för steg, learning by doing, kom hon underfund med tekniken. – Resultatet blev väl inte så värst lyckat, men jag sålde en hel del kopior till föräldrarna. Sedan dröjde det inte länge förrän andra förskolor frågade om jag kunde komma dit och filma.

Helt enkelt var det inte att bli en fullfjädrad filmare.

Det ligger oändligt många timmars slit och övning bakom Nahids tekniska färdigheter, men drivkraften, idéerna och passionen har funnits med från början och hon har inte varit rädd för att dra igång vidlyftiga projekt.

Dokumentären har blivit Nahids främsta genre och hon har verkligen utvecklat ett eget uttryck i sitt sätt att filma. Scenerna känns naturligt nära, vardagliga och intima, nästan som att man som åskådare finns med i rummet. Och hon har en sällsam förmåga att få människor att öppna sig och vara sig själva framför kameran. I början gjorde hon dokumentärer för SVT:s Mosaik om näraliggande sociala och existensiella frågor, till exempel om mobbing och narkotika bland ungdomar. Det första helt egna projektet som hon sålde in till SVT var I livets slutskede (2002), en gripande film som följer några patienters sista tid på Hospice i Uppsala. I livets slutskede belönades med Cancerfondens journalistpris 2002.

Det tog sjutton år innan Nahid kunde återvända till Iran. Med i bagaget fanns filmkameran, som skulle föreviga länge saknade släktingar och vänner. Det filmmaterialet kom att ligga till grund för dokumentären Sjutton år av längtan (2000). I samma veva påbörjade Nahid ytterligare ett projekt i Iran, filmen Prostitution bakom slöjan, där man får följa två heroinmissbrukande kvinnor i Shiraz och deras svåra liv som prostituerade. Dubbelmoralen blottläggs i proceduren med ytterst kortvariga giftemål, som för stunden förvandlar prostitutionen till sex inom äktenskapet.

Ämnen som narkotikamissbruk och prostitution är helt tabu i Iran. Nahid visste vad det skulle innebära för hennes del, när filmen väl blev klar och visats offentligt. Hon skulle då ta en mycket stor risk om hon ville besöka Iran igen. Därför beslutade hon sig snabbt för ytterligare en resa, innan filmen kom upp på biograferna. Då för att spela in dokumentären Fyra fruar och en man. Hon hann inte få inspelningen klar i den vändan, så hon återvände senare ytterligare en gång 2006 för att få den färdigställd. Prostitution bakom slöjan hade då haft premiär och prisats både i Sverige och internationellt. Den gången blev Nahid anhållen redan på flygplatsen i Teheran och placerad i husarrest i två månader. – Jag försökte försvara mig med att jag bara filmat den verklighet som finns, inget annat. Förhören var otäcka och jag visste ju att regimen mördade många oppositionella på olika sätt, ofta utan formella anklagelser eller rättegångar. Folk bara försvann. Det var fruktansvärt, för man visste inte vad som skulle hända. Men om jag hade försökt resa in i landet idag, skulle jag med all säkerhet bli avrättad, för nu har regimen blivit ännu hårdare. ü

UTMÄRKELSER I URVAL

I livets slutskede – Cancerfondens journalistpris 2002 Prostitution bakom slöjan – filmen har fått flera priser, bland annat för bästa internationella nyhetsdokumentär vid tv-festivalen i Monte Carlo, Monaco 2005, Kristallen 2005 och en Guldbagge 2005. Drottningen och jag – Prix Italias katolska SIGNIS-priset 2009, Rookies Award i dokumentärklassen vid kanadensiska Bank World Television Festival 2009, Kristallen 2010 och nominerades även till en Guldbagge 2010.

Nahid Persson Sarvestani har tilldelats TCO:s kulturpris 2005, Konstnärsnämndens Maj Zetterling-stipendium 2009 och fått utmärkelse av Per Genneviks stiftelse för kulturella ändamål 2010 samt valts till Årets Feminist av Feministakademien på Åland 2010.

Nahid och Natali Noor i BIZART:s poddstudio

I förvar hos säkerhetspolisen tvingades hon skriva på ett dokument med en försäkran om att hon aldrig mer ska filma i Iran eller uttala sig offentligt om de hemska förhören som hon utsatts för. Men Nahid tog i alla fall bladet från munnen så småningom i sin självbiografi 2011, Alltid i mitt hjärta (Bladh by Bladhe), där hon ingående beskriver säkerhetspolisens förhörsmetoder.

Löftet om att aldrig filma mer i Iran måste hon hålla, men med modifikation. Nahid gjorde en kringgående manöver. För att färdigställa Fyra fruar och en man skickade Nahid sin äldsta dotter, Setareh, för att filma i Iran medan hon själv regisserade per telefon från Sverige.

När Nahid inte längre kunde åka till Iran krävdes ett slags avslut. Hon bjöd hem några vänner i förskingringen, som liksom hon varit aktivister och oppositionella i Iran. Det blev en återträff med sorgkantade ungdomsminnen av brutalitet, fängelser, tortyr och död. Min stulna revolution (2013) är ett neddykande i ett flera decennier långt trauma och sorgearbete. – Jag var helt slut och utbränd efter den filmen. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna göra film igen, berättar Nahid.

Hon återvände, trots allt, till sin plats bakom kameran, som av en slump, efter att ha upplevt en helt ny erfarenhet, tindervärlden. Anders, jag och hans 23 andra kvinnor hade premiär 2018.

Många filmmakare anlitar professionella filmfotografer i sina projekt, men Nahid filmar oftast själv. Om hon måste välja, prioriterar hon innehåll framför teknisk perfektion. – Jag har försökt att anlita bra fotografer, bland annat under en inspelning i Paris, men jag blev ganska frustrerad, för han filmade inte självständigt när jag tyckte det hände intressanta saker, utan väntade på att jag skulle ge tecken hela tiden. Och då är det ju lika bra att göra det själv. Allt löste sig till det bättre, eftersom personerna jag filmade kände sig mer bekväma med att det bara var jag och inte ett helt team på plats.

I den senaste filmen, Be my Voice, visar sig mobilkameran vara ett kraftfullt redskap. Nahid filmar Masih och hennes arbete i New York, men scenerna

från Iran är filmade av aktivisterna själva. De situationsladdade mobilfilmerna från Iran hade aldrig kunnat filmas med proffskameror på plats. De är direkt autentiskt sprängstoff. – Mobilkameran är fantastisk. Jag är förhindrad från att åka till Iran för att filma, men nu kommer filmerna till mig. Regimen kan inte stoppa filmerna från att läcka ut till hela världen. För kvinnorna i Iran är kameran ett skarpladdat vapen mot förtrycket.

Nahid Person Sarvastani har genom åren presterat en imponerande filmografi med flera prisbelönta dokumentärfilmer. Inte konstigt alls att Netflix hört av sig. Många av hennes filmer kommer inom kort att visas på Netflix. Tills vidare hittar man den starka Be my Voice på SVTplay fram till 14 mars 2022.

Se den och håll koll på Netflix utbud! 1 Skanna QR-koden och se videopodden med Nahid och Natali.