Tjusningen och utmaningen med teater som konstform

tjusningen och utmaningen med teater som konstform av Anna Jonson

Äntligen får vi gå på teater igen! På Uppsala stadsteater är det nypremiär på Måsen som regisserats av Dennis Sandin. Jag får en liten pratstund med honom i teaterns nyrenoverade foajé. Det sjuder av aktivitet överallt i byggnaden – det är mycket på gång nu och det går att ta på entusiasmen och känslan av förväntan.

Dennis känner sig hemma på Uppsala stadsteater. I begynnelsen av sin regissörsbana satte han upp flera föreställningar här under Linus Tunströms tid som teaterchef. Han känner sig tacksam över den tiden, då han fick möjligheten att lära känna hela ensemblen och göra väldigt många olika typer av uppsättningar; familjeföreställningar, musikföreställningar på både stora och lilla scenen. – Det var min hemmateater, fast jag bodde i Malmö. Och nu bor jag här, skrattar Dennis, sen fem år tillbaka. Det känns bra att byta stad och bli uppsalabo!

Han har fått berättat för sig av föräldrarna att han som fyraåring fick följa med på föreställningen Vi betalar inte, vi betalar inte av Dario Fo, en väldigt rolig fars med en inbjudande spelstil av ensemblen som barnet Dennis engagerades så pass i att de till slut lät honom ingå i händelseförloppet. Jag undrar vad som var hönan och ägget här: väcktes lusten att påverka historien där och då, eller fanns den förmågan eller viljan redan innan tro? – Ja…, funderar Dennis lite, alltså inlevelseförmågan var stark när jag var liten. Det var berättelser och berättande i olika former och jag började spela teater när jag var åtta. Men det ligger ju nära till hands, om man har den läggningen, att man vill vara med och skapa hela berättelsen. Jag klev in i regirollen utan att jag tänkte på det. Hur kan man göra det här bättre? Vad blir bra?

Den impakt man kan ha på en publik – som drabbade fyraårige Dennis under Dario Fo-föreställningen, är väldigt betydelsefull. Det kan förändra människors liv till och med. Mycket beroende på vad man har i bagaget, så grips man på olika sätt av stunden och dikten blir verkligare än verkligheten. – Det är nästan en transcendens i det, menar Dennis. Och i commedia dell’arte finns en medvetenhet om en aktivt medskapande publik. Sen var det nog inte riktigt så medskapande ensemblen kanske hade tänkt sig, när jag klev in och röjde som fyraåring, säger Dennis och skrattar.

När Dennis regisserar känner han in vad som händer på scen med sin erfarenhet, sitt kunnande och intuition – ett sorts gehör för situationen som han är

satt att representera. Hur ska den här ensemblen ljuda tillsammans och hur ska man få fram det ena eller det andra? Det finns ingen medveten plan för det, menar han, det är ett sorts dirigentarbete. Någonting man gör med både kropp och öra, med musikalitet.

Vilka uppsättningar som blir aktuella för Dennis sker både på förfrågan från någon teater, men främst i dialog med teaterchefer om egna förslag eller titlar som teatern har diskuterat. Det kan också handla om en tematik som han vill undersöka och då kontaktar han först en dramatiker om hen är intresserad av samma idé och därefter tar idén vidare till en teaterledning. – Så det finns många vägar till Rom, när det gäller det, säger Dennis, men tanken är att jag som regissör representerar idén med varför och hur en föreställning ska sättas upp.

Som frilansande har Dennis trots allt jobbat på under pandemin. På Uppsala stadsteater med Måsen, med Pippi Långstrump på Teater Västernorrland, med Tartuffe på Malmö stadsteater – en stor uppsättning som till slut fick skrotas. – Så fruktansvärt synd, konstaterar Dennis Sandin frustrerat.

Vidare gillar han att åka runt och gästregissera på olika teatrar och har varit i princip i hela Sverige och även i Norge. Sedan är det roligt att komma tillbaka mellan varven, menar han, med nya perspektiv, idéer och erfarenheter som insats i nya uppsättningar. Han har lekt med tanken att syssla med något annat, men har hittills inte gjort verklighet av det. Nej, han gillar utmaningen med teater. Tur för oss, tänker jag. – Teater är så svårt att få riktigt bra. Att gestalta något på scen och få det att koppla till publiken – bara det är en risk i sig, menar Dennis, men sen måste man våga utmana de konventioner eller idéer som finns inom teater. För sin egen skull, men även för konsten i sig. – Man måste servera en förklaringsmodell och ett språk, men också tänka på att teater är nuets konstart och det där nuet uppstår ofta utan att vi har planerat för det eller regisserat det, resonerar Dennis. Nuet ska gärna få plats att uppstå av sig själv och då gäller det att sätta saker i rörelse utan att helt veta vart det är

Foto: Stewen Quigley

på väg. Det är en process att ta sig igenom en rollgestaltning – och den ser olika ut för olika skådespelare, och det är en process att gestalta en produktion för en scenograf. Samma process gäller för mig som regissör. Vad funkar, vad funkar inte. – Jag är alltid nöjd vid mina premiärer, säger Dennis glatt, men efter ett par dagar kan det vara saker som kommer ifatt mig och jag tänker på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Det är en helt annan process som börjar och som jag normalt bearbetar bort. När så en uppsättning ska upp igen, ja, då är det möjligt att jag plockar fram idéer ur den processen och testar i den nya uppsättningen.

Så är det just med Måsen som sätts upp nu igen ett år efter premiären och som sattes på ”hold” under pandemin. En process pågår även under denna tid fast den ligger orörd ”på hyllan”. Förutom att ett par av skådespelarna är andra än i första uppsättningen, så finns det tankar kring föreställningen som har mognat hos Dennis och som gör att höstens version av Måsen har utvecklats och skiljer sig lite från förra årets. Han är väl bekant med Tjeckovs texter och i just den här uppsättningen av Måsen har han musiksatt sorgen bakom röster som inte hörs så tydligt i manuset annars, och samtidigt lyft tramset och komedin så att det blir en större resonanslåda för hela stycket. – Och det är det jag vill ta tag i med Måsen igen och utveckla. Men det känns gott att känna att mitt jobb aldrig tar slut. Det är tjusningen med hela den kollektiva konstformen och för publiken, tycker jag, det är meningsfullt.

Vi avslutar med en liten blänkare: till våren ska Dennis sjösätta ett fristående projekt i egen regi. En nyskriven historisk pjäs på temat götecism med arbetsnamnet De forna dagarna. Historien äger rum i Uppsala, men framförandet kommer att ske på en oanad spelplats.., avslöjar Dennis hemlighetsfullt. 1