tjusningen och utmaningen med teater som konstform
av Anna Jonson
Äntligen får vi gå på teater igen! På Uppsala stadsteater är det nypremiär på Måsen som regisserats av Dennis Sandin. Jag får en liten pratstund med honom i teaterns nyrenoverade foajé. Det sjuder av aktivitet överallt i byggnaden – det är mycket på gång nu och det går att ta på entusiasmen och känslan av förväntan. Dennis känner sig hemma på Uppsala stadsteater. I begynnelsen av sin regissörsbana satte han upp flera föreställningar här under Linus Tunströms tid som teaterchef. Han känner sig tacksam över den tiden, då han fick möjligheten att lära känna hela ensemblen och göra väldigt många olika typer av uppsättningar; familjeföreställningar, musikföreställningar på både stora och lilla scenen. – Det var min hemmateater, fast jag bodde i Malmö. Och nu bor jag här, skrattar Dennis, sen fem år tillbaka. Det känns bra att byta stad och bli uppsalabo! Han har fått berättat för sig av föräldrarna att han som fyraåring fick följa med på föreställningen Vi betalar inte, vi betalar inte av Dario Fo, en väldigt rolig fars med en inbjudande spelstil av ensemblen som barnet Dennis engagerades så pass i att de till slut lät honom ingå i händelseförloppet. Jag undrar vad som var hönan och ägget här: väcktes lusten att påverka
historien där och då, eller fanns den förmågan eller viljan redan innan tro? – Ja…, funderar Dennis lite, alltså inlevelseförmågan var stark när jag var liten. Det var berättelser och berättande i olika former och jag började spela teater när jag var åtta. Men det ligger ju nära till hands, om man har den läggningen, att man vill vara med och skapa hela berättelsen. Jag klev in i regirollen utan att jag tänkte på det. Hur kan man göra det här bättre? Vad blir bra? Den impakt man kan ha på en publik – som drabbade fyraårige Dennis under Dario Fo-föreställningen, är väldigt betydelsefull. Det kan förändra människors liv till och med. Mycket beroende på vad man har i bagaget, så grips man på olika sätt av stunden och dikten blir verkligare än verkligheten. – Det är nästan en transcendens i det, menar Dennis. Och i commedia dell’arte finns en medvetenhet om en aktivt medskapande publik. Sen var det nog inte riktigt så medskapande ensemblen kanske hade tänkt sig, när jag klev in och röjde som fyraåring, säger Dennis och skrattar. När Dennis regisserar känner han in vad som händer på scen med sin erfarenhet, sitt kunnande och intuition – ett sorts gehör för situationen som han är
17
