Kesselofski & Fiske – The Story

40år… Det är länge, men Paul Kessel och John Fiske känner varandra längre än så. Paul brukar säga att de båda har två äktenskap – ett privat och ett yrkesäktenskap, och båda håller. Tur för oss och jag kan tydligt känna av det när vi poddar (BIZARTpodden #71) och upplevde det även vid föreställningen – det där samspelet och tajmingen man bara kan ha när man känner varandra så väl.

De är tydliga med arbetsfördelningen – Paul producerar och John skriver manus. När jag undrar över vad som har inspirerat John när han skriver, så svarar han: – Två engelsmän i Sverige, det blir en speciell utgångspunkt. Svenskarna kan väldigt mycket om engelsk underhållning och kultur, så vi har byggt vår karriär på att servera komediversioner av några engelska verk, som till exempel Dracula, Frankenstein, Robin Hood och Sherlock Holmes.

Men nog finns det egna verk som exempelvis Sally, en musikalkomedi om kanalsimmerskan Sally Bauer. Ett samarbete med Uppsalas Fria teater där John skrev manuset. Faktiskt det andra manuset med kanalsimning i fokus, poängterar Paul. John har tidigare skrivit om den 27-årige sjökaptenen Matthew Webb som 1875 var först med att simma över Engelska kanalen. – Så otroligt fascinerande, säger John, den unge mannen som lyckas med den här fruktansvärt svåra utmaningen. Han blev känd för alla, men – vad gör man sen? undrar John. Webb fortsatte att göra mer och mer galna saker för sitt uppehälle, mycket driven av vadslagningar. Till slut kom han på idén att simma nedanför Niagarafallet. Han fick ingen sponsring för ett så idiotiskt projekt, men han dök i – och dog!

Johns fascination över ödet landade i ett teatermanus och är ett exempel på en drivkraft för hans kreativitet. The Sinking of Titanic är den mest framgångsrika uppsättningen som tagit Kesselofski & Fiske ut i världen. Men föreställningen har även ett eget liv genom olika ensembler ute i världen, något som ger

Sv.v serien av foton: Stewen Quigley

en liten slant tack vare att Johns manus förvaltas av Columbine teaterförlag.

Men vi backar bandet lite, så vi får lite bakgrund till hur det kommer sig att de två engelsmännen hamnar i Uppsala. Första gången de träffades var 1974 på en fotbollsplan i Liverpool. John jobbade som tekniker på The Everyman Theatre och Paul tillhörde en annan teatergrupp som skulle spela i staden. De två grupperna träffades och spelade fotboll mot varandra. – Paul bara skrek och skrek på planen, jag har sällan tyckt så illa om en person, berättar John. Men efter det har det gått ganska bra. De tittar på varandra och ler.

The Everyman Theatre upptäckte att John kunde spela gitarr och han deltog som gitarrist i kommande föreställningar. Så fick han frågan från Pauls sällskap, The Belt and Braces Roadshow Company, om han ville följa med dem på turné som musiker. Sällskapet, kort och kort Belt and Braces, turnerade med musik och vänsterpolitiska föreställningar. Förutom uppträdanden på teaterscener och workingclassclubs, satte de upp beställningsföreställningar om olika fackföreningars och orters arbetshistoria. Så småningom övertog John rollen som låtskrivare, då den tidigare ansågs skriva för ”revolutionärt svår och konstig musik”. – I den här processen spelade vi in en skiva på egen bekostnad under en dag i en liten studio. Inspelningsteknikern där råkade vara en 18-åring som sedan gick vidare till Joy Division (legendariskt postpunkband), berättar John. Han begick senare självmord och blev en legend, så när man söker på Belt and Braces så kommer hans namn fram, fast han inte hade nåt som helst att göra med Belt and Braces, bara ställt fram några mikrofoner en gång för länge, länge sen, skrattar John.

Den där skivan spelades sedan i Radio Sweden på 70-talet av programledaren Roger Wallis och som även gjorde ett uppslag i Aftonbladet om gruppen. Det här snappades upp av Rolf Granér som drev det legendariska Bokcafét i Lund. Här poängterar Paul att det var tack vare artikeln i Aftonbladet som Rolf Granér fick nys om Belt and Braces, inte att han hade hört skivan. – Ah! Så han hörde aldrig skivan? Det förklarar varför han bokade oss! utbrister John.

Rolf hörde i alla fall av sig till Belt and Braces och ville att de skulle komma över till Sverige och spela på Bokcafét i Lund. Om han kunde fixa några fler spelningar, så tyckte gruppen att det var värt att

åka över till Sverige. Och det kunde han – de skulle få vara med på några av Tältprojektets föreställningar.

Tältprojektet kräver lite uppmärksamhet här – det är ju ändå tack vare det som vi har John och Paul här. Kan man säga. Tältprojektet, även kallat Vi äro tusenden, var en stor musikalisk och vänsterpolitisk teaterföreställning som turnerade i Sverige och Danmark i nästan ett halvår under 1977 och framförde en dramatisering av den svenska arbetsrörelsens historia. Turnén besökte 31 platser och spelade 82 föreställningar.

Flera av tidens mest framträdande artister och grupper med koppling till den politiska musikrörelsen i Sverige medverkade, till exempel Nationalteatern, Nynningen, musikteatergruppen Oktober, Tidningsteatern och Narren. Bland de medverkande skådespelarna fanns Sven Wollter, Totta Näslund, Eva Remaeus, Henric Holmberg, Christer Boustedt, Sonja Lund, Johannes Brost, Marianne Lindberg De Geer och Björn Granath.

Okej, det här var ju ingen dålig introduktion av den svenska kulturscenen för våra två engelsmän får man väl lov att säga. – Det var spännande att få komma över hit och vara med på den här turnén, berättar John. Så intressant med skillnaderna mellan Sverige och England. I London till exempel hatade alla vänstergrupper varandra och krigade mer mot varandra än mot nåt annat. Det var precis som i Monty Pythons Life of Brian och den där scenen med The People’s Front of Judea – otroligt tjafsigt. Och så turnerar vi med Tältprojektet med samma typer av grupperingar, men där alla lyckades samarbeta riktigt bra!

Under en Gärdet-festival träffar Paul sin blivande fru. Ett år senare fann John och en kompis till henne varandra och så landar de i Uppsala 1981. De etablerar sig snabbt som komikerduon Kesselofski & Fiske, först med en nyårsrevy och sen The Great Kesselofski – utbrytarkungen. Tillägget -ofski till Kessel tillförde den riktiga varietékänslan och har faktiskt en trovärdig (!) bakgrundshistoria om Pauls lettiska påbrå.

Utbrytarkungen är ett kapitel för sig. Tvångströjan har använts i tusentals föreställningar och det är nog dags att den eldas upp med doft (!) och stelhet i saligt minne, enas de om. Tillhörande kedjor och lås är föremål för flera dråpliga historier då duon stoppats vid landsgränser och allt som hittades i bakluckan på bilen var svåra att förklara…Rollen som utbrytarkung

fanns redan i Belt and Braces repertoar och inför en resa till Portugal 1974 under revolutionen axlades rollen av El Grande Paulo. John utvecklade det till en helaftons-föreställning i Sverige 1982 i An Evening with The Great Kesselofski.

När komikerduon ska lyfta fram ett minne de helst vill glömma, så berättar de om en varieté-serie i DN:s regi på Hamburger Börs på 70-talet. Kesselofski & Fiske ska köra sitt paradnummer. En frivillig ur publiken som ska binda in Kesselofski i tröjan presenterar sig som Mundebo. Han visar sig binda in Paul ruskigt effektivt, så pass att Johns repliker tar slut och numret blir långrandigt och panikartat. ”Mundebo” visar sig vara Bosse Parnevik, som en jublande publik kände till, men inte Paul och John. Men vänta bara, de skulle snart bekanta sig med de flesta i branschen. Under 80-talet figurerade Kesselofski & Fiske ofta i olika underhållningsprogram i TV och jobbade med många av våra folkkära kulturpersonligheter. – Vi turnerade mycket med The Great Kesselofski – utbrytarkungen och har sett mycket mer av Sverige än de flesta svenskar, ler John och Paul fortsätter: – Vi hade turen att starta vår karriär när det var gyllene tider för småteatrar och teaterföreningar i Sverige. De fanns i minsta lilla ort, och Paul lägger till – det är mycket skog i Sverige. Oändliga resor med bara skog. De gillar Sveriges orörda natur – men ändå, inget slår Englands böljande landskap.

De har alltid mötts av en vänlig och rolig publik här i Sverige. Den engelska och svenska publiken har samma typ av humor, konstaterar de. Svenskarna är otroligt insatta i engelsk kultur och underhållning, så de har i stort sett samma referenser som engelsmännen. Engelsmännen däremot kan Björn Borg och ABBA – that’s it. – Ta till exempel John Cleese’s Clockwise, på svenska Ursäkta vad är klockan. Det var en kalkonrulle i alla länder i världen, utom i England, Sverige och Israel där den gick väldigt bra, skrattar John. Det säger ju en del om vår gemensamma humor.

Den andra pjäsen Fiske skrev, Mad Dogs and Englishmen, handlar om just den obalansen i kunskap.

Det är mycket som har förändrats under alla år som de har turnerat och jobbat, bland annat tekniken som var stor, tung och otymplig att rodda med i början och helst krävde flera personer för att få ihop ljud och ljus under föreställningarna, och som idag då rubbet får plats i en liten dator. Även språket som ofta är på engelska är det idag inga som helst problem med, men som till en början inte många kunde hänga med i.

Det är galet mycket som rymmer på deras CV. Paul grundade Reginateatern och var också teaterchef där under många år. Han gjorde ett fantastiskt jobb med en ambitiös och inkluderande scen för både scenkonstnärer och publik från när och fjärran. (Läs mer om det i BIZARTs magasin nr 8). Som allkonstnärer har de båda alltid hittat jobb inom branschen och har aldrig behövt ”stämpla” som annars är många kulturarbetares vardag. De gjorde slag i saken och bildade ett aktiebolag, som de har hållit flytande under alla år.

Se videopodden, 40 år med Kesselofski & Fiske på bizartpodden.podbean.com Så vad händer framöver då? Reginateatern är även i fortsättningen deras hemmascen och först ut är The Return of Sam 2–12 december, en musikföreställning med samma ensemble (Anna-Karin AKO Nytell Oldeberg, Grosse Grotherus, Björn Sjödin och Erik Lidholm), men med nya låtar. Framåt våren kan vi se fram emot Trapped – arbetstiteln på en enaktare om två män som fastnar i en hiss. Var hissen på väg upp eller var den på väg ner? De två männen kan inte enas och inte bara om det visar det sig… En surrealistisk komedi om identitet och om hur minnet av händelser kan förändras över tid.

Alltid aktuella, kluriga och väldigt – engelska. Som vi svenskar ju gillar. Keep up the good work guys och stort grattis igen! 1