Alltid är det någon som blir provocerad

"…alltid är det någon som blir provocerad

av Ulrika Knutson

Offentliga statyer är livsfarliga. Mozarts övermodige Don Juan bjöd Guvernörens byst på middag. Det skulle han inte ha gjort. Marmorstatyn gav den store förföraren en näsbränna, och drog Don Juan med sig ner i helvetet. I rök och vrål sänktes ridån.

Att statyer är farliga glömmer vi lätt när vi talar om "konst i offentlig miljö". Det låter så oförargligt trevligt. Lite byråkratiskt torrt kanske, men i det stora hela andas begreppet välvilja, omtanke, civilisation.

Helt fel. Offentlig konst kan också vara ett övergrepp, alltid är det någon som blir provocerad.

Ett tydligt exempel på detta såg vi i våra östra grannländer efter 1989. När muren föll föll också statyerna. Stalin miste huvudet först, Lenin brakade i backen så marmorflisorna flög. Tio år senare gästades Uppsala av de ryska konstnärerna Komar & Melamid. De hade avskytt allt vad Lenin stod för, men efter murens fall hade de båda startat ett upprop för att bevara de störtade monumenten av Lenin och Stalin: "Sovjetrysslands monument överskuggade vår barndom och nu när de försvinner är vi rädda att vi skall blekna bort med dem", skrev de ryska dissidenterna.

Förslagen vad man skulle göra med statyerna gnistrade av fantasi: "vänd socklarna upp och ned och plantera grönsaker i dem som en hyllning till den postsovjetiska skörden, leasa monumenten till företagen i väst, bygg en rutschkana över relikerna, byt hammaren mot en gaffel och skäran mot en sked... gör Lenin till en dricksfontän."

Utställningen fick oss också att titta på Uppsalas alla monument med nya ögon.

Konstnären Gunilla Bandolin ville bygga en ställning runt Geijer för att vi skulle "stå i bredd" med giganten. Men universitetet sa blankt nej. En ung Stina Wollter uppmärksammade Bruno Liljefors nakna "Sopande flicka" utanför avdelning 78 på Ackis. Den nakna flickan har sedan dess fått byxor och en stickad behå av hemslöjdsgerillan. Och klädd eller oklädd sopar hon vidare.

Geijer lämnas inte i fred. Han har blivit utklädd till hippie av konstnären Martin Kempe. En discokula glittrade över hans huvud och Allen Ginsburgs pacifistiska diktsvit Howl dundrade i högtalare runt honom. En fruktbar debatt om Geijer startade omedelbart:

Förnedrande! tyckte docent Erik Bylander. Kongenialt! ansåg författaren Ola Larsmo. Den liberale Geijer hade ju själv upprört de konservativa på sin tid, och kämpat för rösträtten och mot slavhandeln. Ironiskt nog hade konstnären Martin Kempe inte en susning om Geijers radikala roll i kulturhistorien. Han hade bara sett John Börjessons gamla staty som en patriark på piedestal, en gubbe som behövde piggas upp.

Ibland är gubbarna själva för pigga. Bror Hjorths

Näckens polska förhalades i tio år. Skulpturen var för livsglad och grov med sina solrosprydda manliga organ. Den kom på plats först 1967. Men trots ett klimat av erotisk frigjordhet krävde en ilsken insändare i UNT att en särskild gångväg inrättades för ”barn och omyndiga” så att de slapp konfronteras med Näcken!

Bror Hjorth var van. 1935 hade han ställt ut erotiska motiv i Stockholm men blev polisanmäld, anklagad för att ställa ut pornografi. Han kallades till förhör, och beordrades att ta bort verken. Han lät de tomma socklarna stå kvar. Privat var han inte frigjord, snarare blyg. ”Den sexualupplysning som förekom i familjen kom sannerligen inte från Bror”, hörde jag hans son Ole berätta: ”Bror var chockad över att folk uppfattade honom som en snuskhummer”.

Carl Milles var redan världsberömd när han på tjugotalet gjorde Poseidon för Götaplatsen i Göteborg. Men stadens invånare tyckte att Poseidon var vulgär, ”en ful göbbe”. Idag går det inte att tänka sig platsen utan ”göbben”. Han är älskad, tacksam att reta och ta avstamp mot. Näcken och Poseidon har likheter, men också skillnader. Poseidon må vara jättestor, men p-tten är pytteliten.

Näckar är sällsynta, men akademiska patriarker har vi gott om i Uppsala, medan kvinnornas roll i stadens offentliga skulptur inte är mycket att hurra över. Pigan sopar och "Musan" sitter fundersam vid Geijers fötter. I Upplands Nations trädgård står Carl Eldhs "Mor" och suckar över att alla hennes söner och döttrar dricker för mycket öl och försummar studierna.

Mer gåtfull – och mer provocerande i sin mildhet – är Anders Widoffs lilla Jungfru Maria, där hon blygt står i blå sjal i Domkyrkan och kikar in på Gustav Vasa som snarkar i sin sarkofag. En gång var det hennes eget kor, och hon dyrkades där som himladrottning. Det var längesedan. Hennes återkomst är diskret; en liten tidlös kvinna bland andra, på flykt från Mellanöstern.

Av detta kan man lära att monumenten, statyerna och installationerna talar med varandra, över tiden, genom tiden.

”Hela världen är mitt konstverk”, utropade den italienske skulptören Piero Manzini 1961. Hans listiga verk finns att se i Herning i Danmark. Manzini gjorde en sockel av metall, satte den upp och ner i den danska myllan, och vips, hela jordklotet var förvandlat till konceptkonstverk. Ingen kunde hosta utan att Manzini kunde påstå att hostan var en del av konstverket Jorden. Hans konstverk.

Den svenske konstnären Lars Vilks är klart inspirerad av Manzini. ”Allt” ingår i konstverket, säger Vilks om allt som yttras, lovord och kritik, om hans ”Muhammed som Rondellhund” (2007). Men medan Manzinis ironi kan upplevas som glad och godmodig så finns ett kallare, farligare stråk i Vilks verk. Rondellhunden är ingen knähund. Man bör inte gå för nära. Frågan är om inte hunden redan bitit husse. Lars är hotad till livet, har varit utsatt för flera mordförsök, andra människor har dödats. En man sprängde sig till döds, förbannande Vilks. 2015 dödades två män i attentat i Köpenhamn. Vilks var det första tänkta offret, men räddades av Säpo. Lars Vilks lever sedan många år med polisskydd dygnet runt. Varje steg är bevakat och villkorat. Mänskligt att döma är hans liv en tragedi, men konstnärligt är det högintressant. Lars Vilks vill inte ömkas. Han har egentligen inget emot kritik, att bli skälld för feg, medlöpare eller rasist. I DN-journalisten Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, säger Vilks: ”Det är intressant att klä skott. Att skapa misstankar”. Omgivningens osäkerhet gör hans konstprojekt bättre, menar Vilks. Även oskyldigare konstverk än Vilks i det offentliga rummet har väckt hat eller oro. Människor blir ofta arga på konst. Inte ens statyer av Astrid Lindgren är oförargliga. Astrid själv refuserade ett porträtt, där hon såg för tråkig ut.

Oförarglig kan man inte heller kalla Carl Michael von Hauswolff. Han påstod att han hade målat tavlor med vatten och aska som han tagit från krematoriet i utrotningslägret Majdanek i Polen. I en kommentar till en utställning 2015 skrev han att bilderna ”talade”

till honom, genom de mördade människornas själar. Han blev föremål för polisundersökning i Polen, men undersökningen lades ner. Kanske var alltsammans ett påhitt – i mina ögon ett osmakligt påhitt – kanske var brottet mot griftefrid preskriberat. Ett verk som väckte indignation blev det i alla fall.

Men också en lägre provokationsgrad väcker ilska. När Mattias Norström ställde ut sin slokande flaggstång i Vasaparken i Göteborg skrattade de flesta. När det stod på Sergels torg i Stockholm hördes ilskna vrål. Du gamla du fria, heter verket, en humoristisk kommentar till svensk nationalism. Norström ville vara mer poetisk än provokativ, men folk blev arga i alla fall.

Konstverk utsätts också ofta för våld. Leonardos Mona Lisa har attackerats flera gånger, med syra och tillhyggen. Hon brukar klara sig. Picasso har däremot fått många dukar sönderskurna. 1914 kastade sig suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London, och gick med kniv löst på Velasquez målning Venus framför spegeln. ”Jag har försökt förstöra mytens vackraste kvinna i protest mot att regerigen har förstört mrs Pankhurst, den vackraste kvinnan i modern historia.”

Emmeline Pankhurst och hennes dotter Sylvia, ledare för de engelska rösträttskvinnorna, hade suttit

i fängelse och hungerstrejkat i protest. De hade ”mördats långsamt”, enligt Mary Richardson. Hon dömdes till sex månaders fängelse, och Venus restaurerades skickligt. 2016 vandaliserades Carolina Falkholts stora väggmålning av en vulva i blått, på Ringön i Göteborg. ”Ett slag mot alla kvinnor”, sa Falkholt i en kommentar till GöteborgsPosten. Lars Vilks tycker precis tvärtom: ”Våld mot ett konstverk gynnar alltid konstverket”, var hans kommentar efter branden på Kullaberg, när hans egen drivvedsskulptur Nimis brann, för vilken gång i ordningen. Ett annat attentat som konstnären uppskattade var när några skämtare satt en högtalare med muslimskt böneutrop på Nimis.

Det mest kända exemplet på vandalism mot ett svenskt konstverk är nog statyn av Zlatan Ibrahimovic i Malmö. Historien är laddad med aggressioner, oenighet fanns med redan från början. Skulptören Peter Linde ville återge Zlatan horisontellt i luften, med den berömda bicicletas-sparken. Zlatan ville stå upprätt, i en segergest. Det blev som modellen ville. Men när verket var på plats i Malmö spreds nyheten att Mästaren köpt in sig i fiendelaget Hammarby – i Stockholm! Då började fansen ta ut sin vrede på statyn. De hällde färg på Zlatan och högg av hans näsa. Till slut sågade de av benen, kidnappade statyn och lät dojorna stå kvar med sin strumpläst.

Ibland nöjer sig åskådare inte med att trakassera statyerna. Antalet anmälda hot mot konstnärer och författare bara ökar. Man ska inte förringa hat och hot, inte alls, men jag vill ändå påminna om att hat och hot länge har varit konstnärligt material, särskilt under modernismen och postmodernismen. Mitt favoritexempel är poeten Majakovskijs förtjusning, efter att de ryska futuristerna för första gången uppträtt i Kiev, 1914, under fullt polisuppbåd. Majakovskij jublade: ”Tio poliser på varje läst dikt! Det kan man kalla poesi, det”

Detta fick han ångra några år senare, när Stalin kommenderat ut polisen för att övervaka att konstnärerna frivilligt anmälde sig som "människosjälens ingenjörer". Men då hade Majakovskij redan avvikit från scenen. Han tog livet av sig 1930, och lämnade den offentliga konsten åt sitt öde. 1

Vladimir Majakovskij