"
…alltid är det någon som blir provocerad
av Ulrika Knutson
Offentliga statyer är livsfarliga. Mozarts övermodige Don Juan bjöd Guvernörens byst på middag. Det skulle han inte ha gjort. Marmorstatyn gav den store förföraren en näsbränna, och drog Don Juan med sig ner i helvetet. I rök och vrål sänktes ridån. Att statyer är farliga glömmer vi lätt när vi talar om "konst i offentlig miljö". Det låter så oförargligt trevligt. Lite byråkratiskt torrt kanske, men i det stora hela andas begreppet välvilja, omtanke, civilisation. Helt fel. Offentlig konst kan också vara ett övergrepp, alltid är det någon som blir provocerad. Ett tydligt exempel på detta såg vi i våra östra grannländer efter 1989. När muren föll föll också statyerna. Stalin miste huvudet först, Lenin brakade i backen så marmorflisorna flög. Tio år senare gästades Uppsala av de ryska konstnärerna Komar & Melamid. De hade avskytt allt vad Lenin stod för, men efter murens fall hade de båda startat ett upprop för att bevara de störtade monumenten av Lenin och Stalin: "Sovjetrysslands monument överskuggade vår barndom och nu när de försvinner är vi rädda att vi skall blekna bort med dem", skrev de ryska dissidenterna. Förslagen vad man skulle göra med statyerna gnistrade av fantasi: "vänd socklarna upp och ned och plantera grönsaker i dem som en hyllning till den postsovjetiska skörden, leasa monumenten till företagen i väst, bygg en rutschkana över relikerna,
Porträtt av Ulrika Knutson. Foto: Stewen Quigley
byt hammaren mot en gaffel och skäran mot en sked... gör Lenin till en dricksfontän." Utställningen fick oss också att titta på Uppsalas alla monument med nya ögon. Konstnären Gunilla Bandolin ville bygga en ställning runt Geijer för att vi skulle "stå i bredd" med giganten. Men universitetet sa blankt nej. En ung Stina Wollter uppmärksammade Bruno Liljefors nakna "Sopande flicka" utanför avdelning 78 på Ackis. Den nakna flickan har sedan dess fått byxor och en stickad behå av hemslöjdsgerillan. Och klädd eller oklädd sopar hon vidare. Geijer lämnas inte i fred. Han har blivit utklädd till hippie av konstnären Martin Kempe. En discokula glittrade över hans huvud och Allen Ginsburgs pacifistiska diktsvit Howl dundrade i högtalare runt honom. En fruktbar debatt om Geijer startade omedelbart: Förnedrande! tyckte docent Erik Bylander. Kongenialt! ansåg författaren Ola Larsmo. Den liberale Geijer hade ju själv upprört de konservativa på sin tid, och kämpat för rösträtten och mot slavhandeln. Ironiskt nog hade konstnären Martin Kempe inte en susning om Geijers radikala roll i kulturhistorien. Han hade bara sett John Börjessons gamla staty som en patriark på piedestal, en gubbe som behövde piggas upp. Ibland är gubbarna själva för pigga. Bror Hjorths
23
