Det kollektivas kraft

Saadia Hussain

Det kollektivas kraft av Johanna Uddén

foto: Stewen Quigley

Ett hundratal tonåringar buffas och trängs.

Ljudvolymen är hög. Det är i allra högsta grad en annorlunda publik som kommit till IFU Arena för att delta i invigningen av den nya offentliga konsten. Men scenen är inte så förvånande om man känner till konstnären Saadia Hussains arbetssätt. Alla tonåringar är något så unikt som medskapare till konstverken som invigs. – Jag är intresserad av frågor om hur vi kan samexistera. Med min konstnärliga metod vill jag göra konsten tillgänglig för flera grupper. Jag vill normalisera mångfalden och tillåta alla människors rätt till komplexitet.

När Saadia Hussain blev tillfrågad av kommunen att arbeta med den offentliga konsten i IFU Arena såg hon chansen att påverka det faktum att idrotten har en så mycket större plattform än konsten och kulturen. – Man separerar de här världarna så mycket. Antingen är man sportig eller så är man kulturmänniska. Här såg jag en möjlighet att mjuka upp den gränsen. Vi behöver lika mycket kultur som idrott.

Enligt hennes metod ska de som kommer att befinna sig mitt bland konsten vara delaktiga i skapandet. För att nå dem som rör sig inne i arenan satt Saadia i caféet för att ha idéverkstäder. Men det visade sig lättare sagt än gjort. Folk vågade helt enkelt inte vara med. – När man tror att ”det här är inte till för mig” då vågar man inte ta steget att kunna samskapa. I stället för att sitta där så vände jag mig till skolan. De kommer att ha sin idrott i arenan, så det kändes extra relevant.

I två omgångar var Saadia Hussain på Kvarngärdesskolan och arbetade med sammanlagt över hundra högstadieelever. Innan de började sitt praktiska arbete presenterade hon sig själv och sina idéer. – Jag frågade om de skulle tycka att det var kul, att de går in med lust tycker jag är viktigt. Sedan pratade vi om vad som ger dem energi och kraft och hur det känns i färg och form. Vi gick också igenom lokalerna och bestämde var vi skulle arbeta. Det visade sig att de var maximalister precis som jag, de ville breda ut sig och synas!

De linjer och former som Saadia hittade inne i arenan gjorde hon en slags fusion av som fick ligga till grund för helheten. Tillsammans med eleverna kom hon fram till att händer var viktiga i sammanhanget – händer som höjs till ett hej och händer som applåderar och hejar fram en idrottare. Saadia pratade också om hur man inom lagidrotter sätter laget före jaget, precis som i ett kollektivt skapande. – Det är viktigt att eleverna nu kommit hit och sett att vi har använt deras former och färger. Vi har inte

svikit dem. Två tjejer skrev jättefina tal till invigningen. Det här är elevernas konst och det superviktigt att synliggöra dem. De litar på mig och det är ett förtroende som är med hela vägen.

Saadia berättar att i hennes familj var det kollektiva tänket självklart. Hon är född i Pakistan men familjen kom som politiska flyktingar till Valsta i Märsta när hon var sju år. De skulle bo nära flygplatsen eftersom de endast var i exil för en begränsad tid, trodde de. – Den där osäkerheten, att vi aldrig rotade oss utan siktade på att åka tillbaka, den har präglat mig mycket. Jag har alltid strävat efter hemkänsla.

När Saadia var tjugo år åkte hon tillbaka till Lahore i Pakistan för att gå på konstskola. Hon gick fem år i fri konst på National College of Arts, den mest meriterande konstskolan i Sydostasien. Till skillnad från andra konstutbildningar är det en skola där studenter tas in beroende på vad de kan och inte beroende på vad de kan betala. – Efter de fem åren åkte jag tillbaka till Sverige och fattade ett aktivt beslut att det här är mitt hem. Jag har fortfarande privilegiet att ha vänner från hela världen, men nu är det här jag bor.

Sitt kollektiva skapande började Saadia Hussain med under ytterligare konstutbildning på Konstfack. Hon skapade där en metod som inspirerats av transformationsdesign där designers samskapar med användarna för att få en så bra produkt som möjligt. – Egentligen är det inga konstigheter. Jag involverar dem som ”använder” konsten. Det är en mänsklig rättighet för alla att få jobba med konst. Det är en poetisk dimension som man inte uppnår på annat sätt. För mig är det politik.

Saadia har jobbat med frågor om klass och kreativitet sedan hon kom tillbaka från Pakistan 2000 och hon har arbetat samskapande i över tio år. Hon menar att samhället har börjat förstå vikten av kollektivt skapande och att konst kan vara värdeskapande. – Jag arbetar som konstpedagog på Mångkulturellt centrum och Botkyrka konsthall. Här får jag möjlighet att involvera alla. Jag är intresserad av frågor om effekten av migration. Hur kan vi samexistera?

Något som präglar Saadia Hussains arbetsmetod är generositet. Att bjuda in och dela idéer och att vara generös med konsten. Och med sina egna erfarenheter. – Jag känner att kollektivt ansvar. Om jag som gått tio år på högskola kan något som ingen annan kan, då delar jag med mig av det. Jag har inte alltid haft tillgång till konstens rum, därför vill jag arbeta för att ge fler tillgång till det. 4

IT TAKES A MUSCLE TO FEEL LOVE är titeln på Saadia Hussains 4-delade verk på IFU arena.