Konsten att falla

KONSTEN ATT FALLA av Magnus Alkarp

BUSTER KEATON

BELÄGET OVANFÖR Sunset Boulevard, i den del av Beverly Hills som kallas "Hollywood Knob Hill", reser det sig ett spektakulärt drömhus. Till skillnad från de andra husen här omkring är det inget vräkigt Beverly Hills-kitsch, snarare påminner det om en italiensk renässansvilla direkt hämtad från den venetianska landsbygden.

När huset stod klart för inflyttning 1925, stod där ett elegant hus bestående av tjugo rum – däribland en biograf – allt omgivet av påkostade väggmålningar och öppna eldstäder. På sydsidan fanns en böljande trädgård med fågelhus, bäckar och dammar. En trappa med exakt sextio trappsteg, ledde ner till en arton meter lång simbassäng i romansk stil, flankerad av statyer och gästhus.

År 1949 flyttade det brittiska skådespelarparet James och Pamela Mason in. En dag fick James för sig att undersöka ett redskapsskjul som låg i änden av ett trädgårdsprång. När hans ögon hade vant sig vid mörkret, upptäckte han ett stort kassaskåp i skjulets inre. I skåpet stod ett femtiotal filmrullar prydligt uppradade. Mason drog efter andan när han förstod hur allt hängde samman. Filmerna var originalen till några av filmhistoriens mest beundrade och älskade verk, försvunna sedan decennier. En gång i tiden hade det anspråkslösa lilla redskapsskjulet varit den förre ägarens privata klipprum. Han hade inte lämnat det frivilligt.

Mason störtade genast i väg för att ringa till honom.

VID FÖRSTA ÖGONKASTET

JAG MINNS INTE när Buster Keaton trillade in i mitt hjärta, men jag vet att det var kärlek vid det första ögonkastet. Ingen skugga över de andra stumfilmskomikerna, men det här var komedi av någon som tog både mig och komedin på allvar. Det var aldrig fråga om vem som var ”bäst”. Chaplin var strålande på sitt sätt, Keaton på sitt, men jag blev egentligen bara berörd av Keaton. Hur mycket man än älskar den eller den Chaplinfilmen kan hans vädjan om sympati kännas påträngande och uttrycken alldeles för sentimentala och beräknande.

Idag handlar min fascination över Keaton om påhittigheten, perfektionen och det gedigna hantverk som man bara möter hos de verkligt stora konstnärerna. De som får allt att verka så enkelt. Det handlar också om den professionella integriteten – modet att följa sin musa, att släppa projekt som drar åt fel håll eller för att man vågar att erkänna att man inte längre har förmågan eller kraften att genomföra dem.

Hur väl en människa tar ett fall avspeglas ofta i hur väl samma person betraktar sina framgångar. Den som ser sin berömmelse som en självklar sak och vägen dit som en rad av segrar i ett evigt nollsummespel, kommer inte förstå någonting när de väl faller, än mindre hur man reser sig upp igen. Omärkligt försvinner de in i anonymiteten.

Även om många menar att det var precis vad som hände Buster Keaton, kan inget vara längre från sanningen.

DEN POJKEN HAR EN FRAMTID…

BUSTER KEATON gjorde sin scendebut den 17 oktober 1900 på Dockstaders teater i Wilmington, Delaware. Han hade just fyllt fem och gjorde entré som en minikopia av sin far. Numret byggde på ett enkelt tema: Pappa Joe äntrade scenen i akt och mening att visa publiken hur barn skulle uppfostras, medan Busters enda uppdrag var att visa att han inte tänkte låta sig uppfostras.

Publiken älskade vad de såg, men mitt i uppfostringsscenen råkade Joe knuffa ner Buster i orkesterdiket

så att notställ och cymbaler yrde. Det såg så brutalt ut att den annars så förhärdade publiken tystnade. Men så rörde det på sig där nere. Pojken reste sig upp, klättrade tillbaka upp på scenen, borstade dammet från sina kläder, vände sig till musikerna och sa: "Hemskt ledsen, grabbar.”

Sedan gick han loss på sin far med en sopkvast. ”Den pojken har en framtid”, konstaterade New York Times recensent.

ETT HALVÅR EFTER debuten och ännu inte sex år fyllda, var Buster stjärnan i en bejublad show där utbrytarkungen Harry Houdini slog publiken med häpnad och familjen Keaton bjöd på vild och halsbrytande höghastighetskomedi, korad till ”Den brutalaste showen någonsin”.

VAUDEVILLESCENEN var en magisk värld, befolkad av kringresande estradörer, musiker, utbrytarkungar, tankeläsare, komiker, dansare, sångare, balanskonstnärer och hundar som kunde räkna. Långt senare i livet, när världen blev mörk och obegriplig, skulle han ständigt återvända till minnet av den. Här lärde han sig alla de färdigheter som han skulle använda under hela sitt liv: hur man gör storslagna entréer och sortier, hur man hjälper en medspelare som har en dålig dag, hur man får hela huset att vibrera av förväntan. Och här lärde han sig konsten att falla.

Inkomsterna blev snart hisnande, men publiken hade blivit alltmer kräsen och för varje ny turné tvingades de att överträffa sig själva. Turnerandet började att slita på dem. Joe Keaton började att dricka innan föreställningarna och snart vägrade Buster att uppträda med honom. Buster var gammal nog att gå vidare i livet, och han styrde kosan mot New York och Broadway.

MOT BROADWAY...

EGENTLIGEN VAR DRÖMMEN om Broadway lika tom som alla andra drömmar, de som man förr eller senare vaknar upp ur under skiftande grad av förtvivlan. Tusentals unga artister hade gjort den resan före honom, men talangerna var många och konkurrensen mördande.

Med Buster var det annorlunda. Han var bara 21 år

gammal, men till skillnad från sina jämnåriga var han redan teaterveteran. Det är bara att räkna: två till sex föreställningar om dagen, sex dagar i veckan, nio månader om året i 17 år – med sig i bagaget på vägen till Broadway hade Buster Keaton en smått oöverträffad rutin.

Han fick en roll på Broadway, men en vecka innan repetitionsstart skulle hans liv ta en helt annan riktning. På Times Square mötte han en gammal bekant som var i färd med att spela in en ny film. Roscoe Arbuckle – en osedvanligt generös människa i en allt annat än generös bransch – frågade Keaton om han hade lust att medverka.

THE BUTCHER BOY

ROSCOE ARBUCKLES FILM The butcher boy hade varit ytterligare en i raden av fullkomligt hjärndöda komedier ämnade för en alarmerande lättroad publik – om det inte hade varit för vad som händer lite drygt sex minuter in i filmen.

Det hela utspelas i en livsmedelsbutik – en plats full med mjölpåsar och sirap – och just när Arbuckle har gjort det tydligt att det här kommer att bli en osedvanligt kladdig historia, skrider en ung man in i butiken. Utan att göra mycket väsen av sig, stannar han lugnt upp och börjar inspektera några sopkvastar. Vad som händer därefter är, som alltid när det handlar om visuell, fysisk komedi svårt att förklara i ord, men från det ögonblicket är det omöjligt att slita blicken från honom.

Dundersuccén med The Butcher Boy innebar början på ett bejublat samarbete mellan Keaton och Arbuckle som skulle resultera i hela fjorton filmer. Keaton hade omedelbart blivit intresserad av filmen som uttrycksmedel och ville lära sig filmskapandet från grunden. Han såg sig själv som Arbuckles lärling, men i takt med framgångarna fick han ta allt större plats. Två år senare tyckte Arbuckle att han var fullärd, och snart hade Keaton en egen filmstudio, mitt i hjärtat av Hollywood.

DÅ VÄRLDEN VAR VÅR

BUSTER KEATONS STUDIO var belägen i kvarteret runt Lillian Way och Eleanor Street, i det som en gång i tiden låg mitt i Drömfabriken. Mellan åren 1920 och 1928 gjorde Keaton 19 kortfilmer och 12 långfilmer här, alla med sin distinkta stil – olikt allt från vad som tidigare setts på bioduken.

Han samlade ett veritabelt ”Dreamteam” omkring sig och tillsammans med dem satte han genast i gång med att förvandla både Hollywood och komedin i grunden. Borta var pajkastningen, rumporna, grimaserna och de rasistiska skämten.

Även om samtida röster gärna vill ge sken av att alla dessa filmer tillkom under ett kaotiskt men kreativt

glädjerus, följde arbetet principerna om logik och kontinuitet. Det var Keaton ensam om. I Arbuckles eller Chaplins kortfilmer kan vad som helst hända, vi skrattar, men vi förstår aldrig riktigt varför det händer. I Keatons filmer händer det saker hela tiden, men det finns alltid ett orsakssamband och finns det inget orsakssamband så händer katastroferna för att de helt enkelt kan hända. Allt som hände Buster, skulle – med lite otur – även kunna hända publiken. Det förutsatte i sig att hans rollgestalt var trovärdig.

ALLA STUMFILMSKOMIKER hade utvecklat sina karaktärer noga. Harold Lloyds yngling var en renodlat kommersiell skapelse och Harry Langdons stillsamma väsen var i huvudsak utvecklad av hans regissörer. Chaplin och Keaton hade låtit sina karaktärer mogna fram. Bägge utgick från den dramatiska principen att allt komiskt berättande går ut på att placera en helt vanlig människa i en ovanlig situation, alternativt en ovanlig människa i en vanlig situation.

Chaplin valde det senare, Keaton oftast det förra. Den stora skillnaden var att Chaplins översminkade lille luffare i sin Derbyhatt, mustasch och bambukäpp visserligen kunde vara hur älskvärd som helst, men att han var trots allt en arbetsskygg småfifflare som inte drog sig för att luras och stjäla.

Buster stal inte, han blev bestulen.

Och aldrig var han så olycklig som när han just fått sparken. Trots att Buster alltid ville väl tycktes hela tillvaron vara en enda lång serie med missöden. Satt han i en bil så gick den förr eller senare sönder, gladdes han åt solskenet började det att regna och hur hjälpsam han är var blev han i slutänden alltid jagad av polis. Och med ju större förundran och allvar han betraktade förödelsen omkring sig, desto fler skratt fick han. Hans uttrycksfulla ”stenansikte” blev därför ett viktigt karaktärsdrag.

TEAMET HÄRJADE RUNT på Los Angeles gator och i citruslundarna runt West Hollywood. Arbetstempot var hisnande, dagarna blev långa och när arbetsdagen väl var över, for Keaton hem till den italienska villan, åt middag med familjen och gick sedan in i sitt skjul där han ägnade en god bit av natten åt att klippa ihop dagens scener.

Det var en lycklig tid.

Men sommaren 1927 började orosmolnen samlas över Hollywood.

STEAMBOAT BILL JR.

I SLUTET AV juni 1927 for Buster Keaton och hans team upp till Sacramento för att spela in filmen Steamboat Bill jr. Just där floderna Sacramento och American flyter samman lät de bygga en tre kvarter stor kulisstad, med ångbåtsbrygga och hamn.

Filmens klimax utspelas under en orkan och det är just under orkanen – framkallad av fyra flygplansmotorer – som Keaton bjuder oss på en av hans mest bejublade scener. Omtumlad och förvirrad hamnar han framför en husgavel som plötsligt faller över honom – man tror att han ska slå ihjäl sig, men Keaton är smartare än så.

Scenen spelades in söndagen den 4 september och det tekniska teamet hade arbetat hela helgen med att få husgaveln att falla på rätt plats. De var nervösa, Keaton hade bara fem centimeters spelrum på vardera sidan. Långt senare skulle Keaton erkänna att när han stod där och väntade, spelade det inte längre någon roll om han fick husgaveln i huvudet.

Dagen innan hade fått beskedet att hans studio skulle stängas. Ljudfilmen var här, och kostnaderna för att ljudisolera alla befintliga studios var enorma. Han erbjöds ett kontrakt för Metro-Goldwyn-Mayer. Villkoren var goda – om det inte hade varit för att han just förlorat sin konstnärliga frihet.

DE MÖRKA ÅREN …

TILL SKILLNAD FRÅN många andra stumfilmsstjärnor hade Keaton inga problem med ljudfilmen, hans röst var alldeles utmärkt. Problemet var att när han förlorade sin konstnärliga frihet, förlorade han samtidigt rätten att bestämma vad han skulle säga. Med ljudfilmens intåg började bolagen att anställa författare som skulle skriva lustigheter på löpande band. Problemet var att många av dem kom från radion och begrep därför inte hur något kunde vara roligt om det saknade roliga repliker. Chaplin och Keaton var rasande – film är ett visuellt medium, de ville inte säga roliga saker, de ville vara roliga.

Deras protester tjänade inget till. Chaplin slutade att filma, men för Keatons del utvecklade det sig till en personlig och artistisk katastrof . När 1929 års börskrasch tvingade Nathalie Keaton-Talmadge att skära i klädkontot var dessutom en av Hollywoods värsta skilsmässor ett faktum. Nathalie och hennes advokater tjänade förmögenheter på skilsmässan, Buster förbjöds att sätta sin fot i sin italienska villa och det valv där han förvarade alla sina originalfilmer. Hon berövade till och med barnen deras efternamn.

Buster Keaton började dricka och från den dagen liknar hans liv ett enda långt självmordsförsök.

KONSTEN ATT FALLA…

FÅ HELNYKTERISTER har gjort en snabbare djupdykning ner i alkoholismen än Buster Keaton. Å andra sidan har få alkoholister gjort en snabbare resa tillbaka in i nykterheten. Efter att ha drabbats av delirium blev han tvångsintagen på ett mentalsjukhus där man satte honom i tvångströja. Men nu hade ju Keaton turnerat med utbrytarkungen Houdini i hela sitt liv, så han hade inga större problem med att slingra sig ur tvångströjan. Han rymde och irrade runt i Topanga Canyon tills han fann en bar. Han gick in, beställde två Manhattan, drack upp dem och lovade sedan alla i baren att sluta dricka för gott.

Det löftet höll han livet ut.

I maj 1940 och vid 45 års ålder gifte sig Buster

Keaton med den 24 år yngre dansaren Eleanor Norris. De hittade en gammal ranch på Sylvan Street i Woodland Hills. Det ligger bara en halvtimmas bilresa från den italienska villan och det är absolut ingen liten kåk, men kontrasterna kunde inte vara större. Här levde Buster och Eleanor Keaton i ett omvittnat varmt, lyckligt och kreativt äktenskap ända till den där februarimorgonen 1966.

Morgonen då Buster inte vaknade.

THE END...

BUSTER KEATON försvann aldrig. Han tyckte bara inte om vad Hollywood gjorde med komedin och återvände därför till sitt ursprung – till framträdandet inför levande publik. Eleanor växte snabbt in i rollen som Keatons motspelare och tillsammans gjorde de bejublade framträdanden i hela Europa, däribland på Cirque Medrano i Paris, där clowner från hela världen stod i kulisserna för att få en glimt av sin mästare.

Den nya generationen filmskapare började att dyrka honom, och trots att han elegant undvek alla intellektuella diskussioner – eller kanske just därför – adopterades han av de intellektuella på ett sätt som Chaplin aldrig riktigt fick uppleva. Luis Buñuel, Salvador Dali, Samuel Beckett, Frans Kafka, Albert Camus och Jean Paul Sartre – vem kan önska sig en mer intellektuell beundrarskara?

Framför allt var Keaton en älskad gäst i TV. Få andra filmstjärnor vågade uppträda i direktsänd underhållning, de hade inte lärt sig hantverket från grunden och visste inte hur man räddar ett framträdande som var på väg att haverera – erfarenheter man uteslutande odlar framför en levande publik.

I SLUTET AV sitt liv, återupptäckt och återupprättad, förklarade Buster Keaton att han inte var särskilt dyster över någonting. Det hade inte varit så dumt att vara stenrik, men han hade egentligen aldrig funderat i de banorna. Han såg inte sin konst som ett sätt att tjäna onödigt mycket pengar – han var född på en scen, det var det enda liv han kände till. Visst fanns det ett och annat som han ångrade, men hans liv – förklarade han – var absolut ingen tragedi, tvärtom: ”Jag tycker att jag har haft ett lyckligt liv. Kanske beror det på att jag aldrig förväntade mig att få så mycket som jag trots allt fick. Och när smällarna kom, kom de aldrig som någon överraskning. Jag hade alltid vetat att livet var så, fullt av slag på slag – både för dem som förtjänade det, och för dem som inte förtjänade det.” 4

Konsten att falla

The Butcher Boy

Steamboat Bill jr Buster Keaton och ljudfilmen