BIZ&ART nr 4 by Stewen Quigley

V a k s a l a g a t a n 2 8, Uppsala tel 018 - 65 03 70 mĂĽndag-fredag 10 -18 lĂśrdag 10-15 email info@valamagasinet.se www.valamagasinet.se

Vi har en stol för dig

Vi sätter de nöjdaste kunderna på plats Nu är det precis tio år sedan Upplandsbanken etablerade sig i Uppsala. Ända från början har vi erbjudit de bästa banktjänsterna och framförallt de bästa bankmedarbetarna. Här är femton goda skäl till varför du ska sätta dig på en stol hos oss. Vill du ha f ler? Välkommen till Östra Ågatan 31. Vi har en stol för dig.

7 Ledare 9 Anders Walls stipendiater 18 En tacksam man 22 Liselott Forslin 28 Yareds reggae 32 Kina på höjden 38 En bok 40 Musik och känslor 46 Myrica Bergqvist 52 Pärleporten 58 Tosca på tre scener 66 Marie-Louise Sundqvist 72 Uglycute 78 Äkta konstnär 82 Kollektivet som tar plats 90 Uppslag 92 Mat & dryck 94 Bildhistoria 97 Laleh Maghonaki

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Lena Sohl Skribenter: Stewen Quigley, Lillemor Berg, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Anders Bäccman, Sara Åkerlind, Lars Lambert, Andrea Dahkild, Gunilla Sthyr, Laleh Maghonaki Projektledning: Lundström & jag Fotografer: sid 58: Calle Lindgren, sid 85: mc kindsmüller / © Anna Berndtson, sid 95-97: Henri Osti, omslagsfoto och övriga bilder: Stewen Quigley Pressbild Ulf Danielsson, en bok: Cato Klein Formgivare: Bo Rosander Original: Bo Rosander Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001.

Jag kom tillbaka. Det var samma gamla Uppsala som jag jobbat i innan barnen föddes. Men ändå så annorlunda. Mitt i det gamla, trygga, välkända hade något hänt. Vårt nya konserthus hade slagit upp portarna och Biotopia invigts. Linnéjubileet hade firats grundligt och våra Linnéminnen putsats upp ordentligt. Det är påtagliga förändringar som syns i staden. Men förändringen som inletts är större än så. Den är genomgripande som en metamorfos. Här bubblar av kreativitet och idéer. Samarbeten både kors och tvärs över alla gränser leder utvecklingen framåt. I en sådan energi är det roligt att vara. Det är förstås inte bara kulturlivet som förändras. Uppsala omdanas i samma utmanande riktning som resten av vår världsdel. Landsbygd möter stad. Islam möter kristna. Integrationen ställer stora krav på oss och klimathoten tvingar fram nytänkande. Förändringar för med sig konflikter och hot men också möjligheter och hopp. I världen sätts det fria ordet på prov. Mohammedkarikatyrer provocerar och väcker debatt. Kina blir värd för OS och kraven på frihet för Tibets folk ljuder över världen. En rörelse som inte låter sig tystas har startat och kan föra oss mot något nytt. Vi, här i vår stad, kan också vara en kraft för lite mer frihet och öppenhet i världen. Jag är stolt över att verka i en stad som tar det fria ordet på allvar. Nu öppnar Uppsala dörren och blir fristad för förföljda författare. När totalitära regimer försöker tysta misshagliga skribenter beror det på den väl grundande rädslan att deras ord kan förändra. Hos oss får orden ropas ut. De kan bli en del av vårt offentliga samtal, det samtal som leder till utveckling. Vi kan använda kulturen som en kraft i förändringen, eller motkraft om man hellre vill det. Genom konstens olika uttryck kan vi se på vår tid med nya ögon, ställa nya frågor och få nya svar. Uppsala tävlar för att bli kulturhuvudstad 2014. Det är ett intensivt arbete som måste engagera många. Vilket tema vi valt? Metamorfos förstås. Anna Starbrink Direktör, chef för kulturkontoret

ledare

Metamorfos i kulturstaden

ANNA STARBRINK

Lejon 2200:Design Sebastian Schildt. Förlagan är de två egyptiska lejonen vid Norrbro mot Gustav Adolfs torg i Stockholm. Konstnären har stiliserat lejonet och låtit det vara både hane och hona. Gjuten i brons, grönpatinerad eller natur. Längd 8,5 cm.

Trolltyg 8

I Uppsala och bara här. Sedan 1966.

ANDERS WALL, HANS STIFTELSE OCH FYRA UNGA BEGÅVADE STIPENDIATER

Varje år delar Anders Walls Stiftelser ut ett antal stipendier till några speciellt begåvade, unga människor och det har visat sig att Uppsala alstrar både pianovirtuoser och lovande entreprenörer. BIZ&ART har träffat fyra av dem. Först ut är Fredrik Hjorth från Bälinge, som av organisationen Ung Företagsamhets 16.000 verksamma gymnasieungdomar valdes ut till årets bästa unga företagare. ANDREA DAHLKILD

Bygga kojor. Försöka sälja bättre begagnade nummer av Kalle Anka till grannarna. Göra ett hälsokort som kan underlätta arbetet efter en naturkatastrof. Fredrik Hjorth har alltid gillat att driva projekt. När Fredrik Hjorth gick sista året på samhällsprogrammet med företagsinriktning, ville han att hans slutprojekt skulle vara något extra. Tillsammans med fyra kompisar började han spåna på en affärsidé, och kom att tänka på tsunamikatastrofen och det kaos som uppstod under räddningsarbetet. – Vi kände att det behövdes en sorts länk mellan de drabbade och oss här hemma, ett smart sätt att förmedla personuppgifter och hälsoinformation. Vägen från den tanken till det USB-minne i kreditkortsformat som gav Fredrik stipendiet för unga företagare, var ganska lång. Gänget var länge inne på att lagra informationen på ett vattentätt armband, men fick skrota idén när det visade sig att bara gjutformen

kostade hundra tusen kronor. – Vi hade inte hundra tusen, vilket inte var så konstigt eftersom vi var sjutton år och gick i gymnasiet. Inte många var sugna på att investera i oss. Men hela grejen med Ung Företagsamhet som jag tycker är skitsmart, är att man ska hitta vägar att gå runt problem. Så Fredrik och de andra gick runt problemet genom att köpa in färdiga USB-kort från Kina. De lade bara till sin egen mjukvara, och så hade de sin produkt. – Vi lärde oss att man kan knacka på många dörrar och få många nej, men ger man inte upp så lyckas man ändå, mer eller mindre. Och så lärde vi oss att våga fråga om hjälp. När man inser att man behöver andra når man längre. Nu jobbar Fredrik med företaget Infoside på heltid. Målet är att utveckla produkten och få ut den till konsumenterna. – Man ska vara realistisk men ändå sikta högt, avslutar Fredrik, och drar till med ett citat av den amerikanske affärsmannen William Clement Stone: ”Aim for the moon, even if you miss it, you’ll land among the stars”.

problemlรถsaren

Det är något visst med Maria Verbaites fingrar. Något som gör att hon kunde sy egna servetter när hon var tre år gammal och att hon nu spelar pianostycken som får de flesta av hennes kollegor att gå omvägar runt flygeln.

När Maria var fem år övertalade hon sin mamma att få följa med sin äldre bror på en pianolektion. Lärarinnan såg den uppenbara talangen, och bad att hon skulle få komma tillbaka. Storebror började spela saxofon istället, men Maria fortsatte och vann sin första internationella tävling bara några år senare. Sedan dess har det liksom rullat på för femtonåringen från Sunnersta. Hennes liv utspelar sig till stor del vid tangenterna. – Jag älskar att skapa musik, att vara mig själv i den. Varje framförande är en ny upplevelse, säger hon. Det finns gott om pianister som är enormt tekniska, men de största har något utöver det – en egen ton. Det har Maria, och hon sticker ut för att hon kan spela snabbt och briljant, utan att förlora klang och känsla. – Musik är inte som idrott, det finns inget som heter världens bästa pianist. Men det gäller att vara unik. Maria berättar att hon tar inspiration från allt i sin omgivning för att hitta den där känslan. Från böcker, resor och annan musik. Favoritkompositören är Franz

Liszt, den störste pianovirtuosen genom tiderna enligt henne. – Han ligger närmast mig. Jag gillar att spela romantiska stycken, där har man så mycket frihet. Det kan gå snabbt, långsamt… Snart åker Maria till Wien för att representera Sverige i tävlingen Eurovision Young Musicians. Nervositeten tämjs med sömn och choklad. – Resorna är nog det bästa med pianospelandet. Att få träffa andra som gör samma sak och att få konsertera! Det är det största, att spela för en publik. Maria Verbaite tycks inte märka att hennes fingrar trummar rytmiskt mot bordsskivan, att hon spelar luftpiano medan vi pratar. Blir hon aldrig mätt? – Jag blir mätt när jag har spelat alla stycken som finns. I alla fall de vackra. Eller nej förresten, jag blir aldrig mätt!

Maria tar plats bland virtuoserna

FRAMTIDENS FARMACEUT

2006 års uppsalastudent har alla skäl att vara nöjd. Hans företag Pharmademic, som han driver vid sidan av sitt jobb på Läkemedelsindustriföreningen, har just vunnit en upphandling.

Långversionen: Några av de tjänster som Apoteket länge haft hand om har upphandlats, och Martin Svenssons företag är först med att vinna en del före Apoteket själva. Journalgenomgångar inom Stockholms landsting, närmare bestämt. – Apoteket har verkat lite som ett lock på branschen med sin monopolliknande ställning, och nu börjar det lossna. Det är kul att få vara med när det händer. Det man irriterar sig på är ofta det man kan förändra, menar Martin, som tror att en av hans styrkor som entreprenör är att han ser möjligheten att förbättra. Han plockar fram något som för ett ovant öga ser ut som en väldigt maffig miniräknare. Men det är en dator, och ett smärre genombrott för hemtjänsten enligt honom. – I den här lägger man in patienternas journaler och hela FASS. Tidigare läste man alla journaler manuellt, vilket är ett jättejobb och dyrt också. Nu kan man snabbt se om en patient till exempel tar mediciner som inte ska kombineras. Martin tycks ha en fallenhet för det där med effektivitet. I den tjusiga motiveringen till Anders Walls Stiftelsers stipendium Årets Uppsalastudent 2006,

framgår att han gjort ungefär tusen saker samtidigt under sin tid på universitetet. Det är allt från engagemang i studentföreningar, till att ordna finansiellt stöd till studentkårerna från kommunen. Och så nämns förstås det egna företaget Pharmademic, med affärsidén att rekrytera apotekarstudenter till läkemedelsbranschen. – När de läste upp motiveringen blev jag matt av att bara höra den. Visst är det mycket, men det ena ger det andra, och när man har en hög aktivitetsnivå blir man effektivare. Jag har inte gjort allt det där av karriärskäl, ofta har det man minst anar betydelse. Herregud jag kan också lata mig i soffan, intygar han. Studietiden tycks ha varit lite av Martin Svenssons trampolin. – Det var väldigt väldigt trevligt! Uppsalas styrka ligger i möjligheten att kunna träffas över utbildningsgränserna, och som egen företagare är det viktigt att ha det nätverket. Om jag behöver en jurist kan jag be en bekant om hjälp, eller så känner han eller hon någon. Jag blir nog kvar i Uppsala, det är här det händer i min bransch.

Jag brukar skoja och säga att jag är en ÄRLIG hästhandlare, skrattar Thilde Höök, och syftar på ordets metaforiska och ganska illa klingande innebörd. Framför allt är hon en ung sådan.

Vid 25 års ålder kan Thilde svänga sig med epitetet Sveriges största importör av islandshästar. På sin gård Hökebo utanför Uppsala har hon uppfödning, ridläger och tillridning bara för att nämna några saker, och verksamheten växer. Men allt började ytterst småskaligt. – Jag satt med min laptop i en pytteliten lägenhet och sålde hästar över nätet. Men jag fick det att se proffsigt ut – hemsidan var snygg och jag gjorde fina visitkort och videofodral. Hästarna hade hon själv tränat upp under sin tid på Island och gården Bakkakoti. För att ha någonstans att förvara dem hyrde hon mark av en bonde. – På vintern fick jag yxa hål i en å för att kunna ge dem vatten. Jag spillde där jag gick så att det blev en isbana tillslut, och det var ju becksvart ute så jag halkade rakt in i hästarna, berättar hon roat. Men så läste Thilde en annons om en gammal gård i Månkarbo inte långt från Uppsala. Hon åkte och tittade på den, och såg massor av potential i det ganska nedgångna bygget. Tre veckor senare flyttade hon in, och började förvandla gården till det hästparadis det är idag. Smått osannolikt, men Thilde Höök är heller inte den som låter sig hindras av det sannolika. När hon var

16 år skrev hon en lista med ungefär tio punkter, saker hon ville uppnå under sin livstid. – Jag tog fram den där listan för några år sedan och det var läskigt. Alla punkter var uppfyllda. Åh nej, tänkte jag, vad ska jag göra nu? Sitta och ruttna bort? Men nu har jag en ny lista. På den finns punkter som ”göra Hökebo till en komplett kursgård” och ”skaffa passiva inkomstkällor”. Det sistnämnda innebär att Thilde inte måste vara fysiskt närvarande vid allt som sker på gården. – Jag är singel och har inga barn… och jag skulle vilja träffa min familj oftare. Målet är att kunna jobba lite mindre, en femdagarsvecka vore inte så dumt! Det var en mycket nervös Thilde som tidigare i år tog emot Anders Walls landsbygdsstipendium av självaste kungen. – Det var så coolt! Och jag är glad att brorsan var med. Vi vågade oss fram till kungens bord och jag knackade KG Hammar på axeln och frågade om det var upptaget, eller om ingen vågade sitta bredvid kungen. Vi satte oss, och efteråt berättade Linus att hans blodtryck varit så högt att han nästan kvävts i sin snäva skjortkrage. Han var tvungen att sitta och titta ner i sin kaffekopp en lång stund, skrattar Thilde.

Thilde pรฅ Hรถkebo

En tacksam man

När Anders Wall gick i gymnasiet sökte han sommarjobb på handelskammaren i London. Jobbet gick till en klasskamrat, som visserligen inte var lika framåt, men vars familj hade pengar och kontakter. – Det där retade jag mig på. En dag ska jag skipa rättvisa tänkte jag, och det har jag gjort genom mina stipendier. Idag gläds jag ofantligt åt de här ungdomarna, de ger mig framtidstro. Kärleken till Uppsala är stark hos Anders Wall och hemorten Heby ligger närmast hjärtat. Han är en man av sina rötter. Några specifika händelser tidigt i livet, som den med sommarjobbet, tycks ha blivit framtidsavgörande. En annan sådan händelse är det svek hans pappa utsattes för då familjens arrende plötsligt sades upp av människor de betraktade som nära vänner. Det gav Anders en drivkraft som bar honom från livet på landet ända till finansvärldens krön. – Det förde med sig något positivt, en revanschlust. Jag är väldigt glad och lycklig för min enkla men kärleksfulla uppväxt. Hade jag haft en slätstruken bakgrund med allt serverat, hade jag kanske gjort något annat idag. I skolan var Anders Wall en duktig elev, så duktig att prästen och skolläraren såg till att han fick prova in till läroverket i stan. Han glömmer aldrig kramen han fick av sin pappa när han berättade att han kommit in. – Man kramades inte så ofta på landet, men pappa kramade mig och sa vad skönt, du hade aldrig blivit en bra bonde i alla fall. Du kan ju inte kornas namn och knappt hästarnas heller. Anders Wall tjänade sina första kronor genom att sälja kaniner på Fyristorg i Uppsala. Under gymnasiet hade han en fastighetsbyrå och där fick det säregna affärssinnet blomstra ytterligare. Tack vare försäljningen av en stor fastighet på Dragarbrunnsgatan kunde han studera på Handels. Så småningom träffade han Kjell Beijer, och resten är svensk näringslivshistoria.

Anders Wall är en tacksam man. Därför har han startat sin stiftelse, som gör att han i år kan dela ut drygt 2 miljoner kronor i stipendiepengar, där över 1 miljon går till kulturen. Sedan stiftelsen grundades 1981 har man delat ut ungefär 35 miljoner kronor. Han har också varit med och startat upp Beijerstiftelsen, som hittills har skänkt runt 300 miljoner kronor till forskning och utbildning, inte minst till Uppsala universitet. – Jag är inte avundsjuk på kollegor som inte har ett engagemang vid sidan av sitt jobb. Mitt intresse för ungdomar, konst och musik gör att jag får leva flera liv, och kreativiteten som finns i konst omsätter jag till kreativitet i mitt handlande. Det är mycket som är spektakulärt när det gäller Anders Wall. Hur många vet till exempel att han har varit en av Sveriges större samlare av amerikansk popkonst? Han kände de flesta av genrens pionjärer, och under sina New York-besök på 60-talet ägnade han alltid en dag åt att träffa dem. – En viss Andy Warhol hälsade på mig för många år sedan, det var i min våning på Strandvägen. Han frågade om han fick måla ett porträtt av mig, i gult och blått eftersom jag verkade så svensk. Men jag tackade nej. Jag var ordförande i Volvo på den tiden, och sådant passade sig inte. Det ångrar jag ju idag, säger han och skrattar.

ANDERS WALL

Fakta stipendier

Finansmannen och entreprenören Anders Wall driver investmentbolaget Beijerinvest, som han byggt upp från grunden. I början av 80-talet slogs bolaget ihop med Volvo, där han blev styrelseordförande tillsammans med en viss PG som koncernchef. Han har suttit i flera andra stora styrelser, exempelvis Handelsbanken och Skandia. Idag är han aktiv som huvudägare i industrigruppen Beijer Alma med säte i Uppsala. Här är Anders Wall känd för sitt stora engagemang för staden och inte minst Uppsala universitet, där han är hedersmedlem tillsammans med kungen och kejsaren av Japan.

Anders Walls stiftelser delar varje år ut stipendier till entreprenörsinriktade unga inom forskning, företagande, internationella studier, landsbygdsutveckling och kultur. Stipendiaterna får, utöver det ekonomiska bidraget, ett medlemskap i nätverket Wallumni. I år delas drygt 2 miljoner kronor ut, där över en miljon kronor går till kultur. l

Liselotte Forslin Matkreatรถr med

världen som skafferi

Jörgen Runeby

Hon har fått ett av de mest prestigefyllda priserna en matskribent kan få tre gånger, har ett boksamarbete med Oprah Winfreys personliga kock om knäckebrödsmat och tycker rotsakspuréer är bland det godaste du kan äta. Möt Liselotte Forslin, Uppsalas färgstarka matkreatör som har hela världen som sitt skafferi.

När jag går genom porten in på gården vid S:t Olofsgatan, så känner jag mig nästan förflyttad till en annan del av världen. Det känns kontinentalt med allt tegel och de oregelbundna husen. Restaurangen har ställt ut stolar och bord. Det är tidigt på morgonen och kökspersonalen tar en paus i sina vita kläder. Jag tänker Köpenhamn eller Paris. Men det är faktiskt Uppsala. – Jag skulle vilja skriva mer, säger hon. Det brinner jag för. Mer om andra länders matkulturer, speciellt den sydeuropeiska. I tornhuset högst upp har Liselotte Forslin sitt kontor och sitt provkök, Lisens skafferi, som hon kallar sitt företag. Lokalerna delar hon med Ulrika Ekblom som är fotograf och som Liselotte arbetar mycket

tillsammans med. Köket har hon byggt tillsammans med Ulrika och respektive män, och det fungerar som matlabb lika mycket som fotoateljé och kontor. Här lagar Liselotte den mesta av maten hon sedan presenterar på olika sätt och i olika medier, bland annat tv. Det är trivsamt, brokigt och blommigt i turkost och gult, sparsamt möblerat gärna med något patinerade möbler, på ett manér som man känner igen från hennes kokböcker. – Jag är mycket för återanvändning överhuvudtaget. Älskar loppisar, att gräva i skrot och i containrar, berättar hon. Därför känns det bra att ekotrenden kommer starkt. Att medvetandet om att handla klimatsmart mat ökar.

Liselotte Forslin är en färgstark världskändis i Uppsala. Prisbelönt 2001 med det prestigefyllda Gourmand World Cookbook Awards i Frankrike för boken Kombinera mat och vin 2. Boken, som hon skrivit tillsammans med Jens Dolk, vann pris som världens bästa bok om hur man kombinerar mat och vin. Sedan dess har hon vunnit pris för ytterligare två böcker. Hon är lite svävande först, när hon ska svara på frågan om hur många böcker hon egentligen har medverkat i. Till slut bestämmer hon sig för att det är femton stycken, ungefär hälften har varit hennes egna. Senaste boken, Smart & Gott, har fått stor uppmärksamhet och blivit omnämnd som bästa kokboken på länge. Den handlar om mat som ger bättre balans i vardagen. Nyttig och god mat som inte är krånglig att tillaga. De senaste åren har det kommit ut ungefär trefyrahundra kokbokstitlar bara i Sverige, berättar hon. Varför detta enorma intresse för mat? – Jag tror att det blev tillåtet att njuta. Det tråkiga är bara att vi får mindre och mindre tid att verkligen laga bra mat. Det har nästan blivit en lyxig hobby. Kokböckerna ger oss inspiration, men vi behöver inte laga maten. Kanske fungerar böckerna som en dröm om ett annat liv. På Liselotts visitkort kan det stå titlar som stylist, konsult, illustratör, skribent, författare, alla med mat

före. Kanske är den rätta benämningen matkreatör. I princip allt hon gör handlar om mat – och kreativ – ja, det är hon helt klart. – Men det jag gör mest är receptutveckling för tidningar. Jag konstruerar recept, förklarar hon. Jag är också ad, rekvisitör, letar efter miljöer och arrangerar bilder, och så lagar jag maten förstås. Dessutom skriver jag krönikor och gör rese- och matreportage. Men var kommer hennes stora intresse för mat från? – Det konstiga är att jag åt nästan ingenting tills jag var 16. Jag var totalt ointresserad. Sen sommarjobbade jag på Pharmacia i storköket och gjorde sallader och mackor. Då upptäckte att jag kunde vara kreativ med mat. Där väcktes någonting. Sedan dess har det varit ett jättestort intresse för mig, men kock har jag inte velat bli. Istället var jag lite listig och sökte en massa jobb som layoutare på tidningar. Till slut fick jag ett vikariat på Damernas Värld. Där blev de så imponerade av mina lunchmatlådor och faktiskt dröjde det inte länge förrän jag fick göra ett provjobb med Jonas Borssén, chilikocken. Det blev så bra att jag sedan fick göra egen mat. Hon blev Damernas Världs nya matskribent. Poppius journalistskola följde, frilansarbete på ett stort antal tidningar – och så bokproduktionerna. Nu efter många

års arbete, är hon eftertraktad, faktiskt i hela världen. Hon berättar till exempel om ett annorlunda projekt med Oprah Winfreys personliga kock och gode vän Art Smith, som hon hade i höstas. – Det lustiga var att Oprah nämnde knäckebröd i ett av hennes program, att det var både nyttigt och gott. Och så föddes tanken om en kokbok om mat med knäckebröd och jag fick förfrågan från ett förlag att medverka som stylist. Art gör till och med efterrätter med knäckebröd, skrattar hon. Liselotte är född och uppvuxen i Uppsala och bor fortfarande här. Vad tycker hon om Uppsalas matkulturliv egentligen? – Jag är sällan ute, men det känns som det är mer kvantitet än kvalitet. Vi har haft eldsjälar som Josef och Grisen. Men det är trögt, folk verkar inte riktigt vilja lägga pengar på kvalitetsmat. Jag saknar trevliga familjekrogar. Lite grann som franska bistroer, där man kan ta med sig föräldrarna och barnen. Det sydeuropeiska återkommer Liselotte ofta till och talar engagerat om sättet att förhålla sig till mat där, om respekten till den. – Mat ska få ta tid, den måste få växa klart, säger hon. I Frankrike och Italien lever man med säsongerna och anpassar maträtterna efter dem. I Sverige är vi så vana att det finns ett komplett utbud av råvaror året

om. Det är till exempel inte naturligt med sparris i december. – På vintern kan vi äta rotfrukter istället! Fantastiskt gott, utropar hon. Och C-vitaminrika. Om jag ska bjuda på något riktigt gott, använder jag gärna rotfrukter. Jag gör en puré på potatis och palsternacka med tryffelolja och västerbottenost, och serverar det med lamm eller fisk. Det är rena rama lyxmaten. – I Sydeuropa får maten också kosta. Man nöjer sig inte med mindre än det bästa. Här i Sverige letar vi hellre efter den billigaste matkassen. Vi köper storpack som sedan blir dåligt och slängs bort. Jag skulle önska att vi istället för att köpa godis och chips, tänkte mer på att lägga pengarna på bra ekologiska råvaror. Då skulle vi dessutom må bättre. Jag så trött på olika metoder, som GI, ”uteslut det” och ”ät det här”, så blir du snyggare och smalare. Egentligen handlar det bara om en sak: ”Ät mat människa – riktig mat – och rör på dig.” Då mår du bra. Så enkelt är det. l

YAREDSREGGAE

Andreas Jakobsson

Sedan starten 2001 har Uppsala Reggaefestival vuxit till en av Europas största festivaler för baktaktsmusik. Andreas Jakobsson gick på upptäcksfärd i grundaren Yared Tekestes skivsamling och hittade några nycklar till vad som gjort honom till en av landets mest inflytelserika artistbokare.

Bästa sättet att komma grundaren för en av Sveriges största musikfestivaler inpå livet borde vara genom musik. Det är så jag tänker när jag ringer upp Yared Tekeste och bestämmer tid för en intervju. Vi kommer överens om att träffas hemma hos honom och utgå från hans skivsamling. Några dagar senare ringer jag på dörren till lägenheten i Luthagen i Uppsala där han bor tillsammans med sin fru och dotter. Yared öppnar och tecknar åt mig att komma in samtidigt som han pratar om hotellrumsbokningar med någon på engelska i en mobiltelefon. Från stereon hörs reggaemusik på låg volym. – Min första skivsamling, som var större än den här, gav jag bort till bekanta innan jag åkte ned och jobbade med bistånd i Afrika på 80-talet, säger han när telefonsamtalet är avslutat. Den nuvarande samlingen är ändå imponerande. Fyra bokhyllor fullpackade med CD- och vinylskivor. Bakom vardagsrumssoffan står meterhöga staplar med jamaicanska vinylsinglar. Yared börjar plocka fram skivor som betyder något eller som bara är bra. Spelar någon låt, byter skiva och berättar.

Musique Etiophies vol. 5 – När jag beställde den här skivan på nätet fick jag en trevlig överraskning, säger Yared och pekar på en bild inuti fodralet. På den svartvita bilden står en grupp musiker uppställda med sina instrument. Under personen längst till vänster står namnet, Tekeste ’’Trillo’’, vilket var Yareds pappas artistnamn. Pappan var en av de ledande utvecklarna av den eritreanska populärmusiken på 50- och 60-talen. Familjen Tekeste ägde också en av få grammofonspelare som fanns i Eritrea. Det var genom pappan Yared kom i kontakt med musik som barn och det var på grammofonspelaren han hörde de första soul- och rockskivorna från USA.

Jimmy Cliff: Unlimited Nära familjens hem i Asmara i Eritrea fanns det en amerikansk militärbas och det var genom basens radiostation som musikintresserade höll sig ajour med den amerikanska populärmusiken. Motownsoul, Phila-

delphia Sound och rock. Genom en vän på radiostationen fick familjen också tag på de senaste skivorna. En av dem var reggaepionjären Jimmy Cliffs album Unlimited. – Det var då jag hörde reggae första gången, fast jag förstod ju inte att det var reggae. Det lät lite annorlunda, men jag trodde nog ändå att det var ännu en amerikansk artist.

Bob Marley: Live Yared flydde från befrielsekriget där Eritrea bröt sig ut från Etiopien och blev ett eget land. Efter att under några månader åkt igenom och tillfälligt stannat i ett antal länder på vägen kom han till Sverige och bosatte sig i Uppsala. – Jag hade två morbröder som pluggade i Sverige så då var det naturligt att komma hit, där jag kände någon. Den första reggaen han kom i kontakt med i det nya landet var Bob Marley vilket blev en återkoppling till det han hört av Jimmy Cliff och rykten i hemlandet om att det fanns en religion som hette Rastafari och som avgudade Etiopiens forna ledare Haile Selassie. Reggaeintresset tilltog och Yared började spela skivor på fester i Uppsala.

Misty In Roots: Live at the Counter Eurovision 79 Man kan se Yareds inträde i musikarrangörsvärlden som en slump, även om han själv tror att han förr eller senare hade kommit in på den banan ändå. Det engelska reggaebandet Misty In Roots spelade på en gala som hette Rock Against Racism i Uppsala 1979. – På den tiden hade jag dreadlocks och eftersom jag var den enda i publiken som hade det såg killarna i bandet mig och började prata efter spelningen. Jag hängde med på efterfest på deras hotellrum och de bjöd in mig på frukost dagen efter. Yared gick till dåvarande Scandic hotell på morgonen. Medlemmarna i Misty In Roots frågade vad han jobbade med och när han berättade att han var arbetslös sade de att de skulle behöva någon som kunde ta hand om det praktiska på turnén.

– De föreslog att jag skulle hänga med, så jag gick hem och packade en väska och en timme senare var vi på väg. Det blev några månader med många minnesvärda upplevelser. På turnén fick han bland annat vara med om en jamsession hemma hos Peps Person i Ljungby, träffa medlemmarna i The Clash och The Police för att bara nämna lite. På turnén spelades skivorna Live at the Counter Eurovision 79 in i Belgien på en gala som var ett alternativ till Eurovision Song Contest och Misty over Sweden i Sverige. När en arrangör senare ville boka Misty In Roots för en spelning i Stockholm, meddelade engelsmännen att han var tvungen att boka via Yared och karriären som konsertarrangör började lite smått.

Burning Spear: Garvey’s Ghost Under 80- och 90-talen fortsatte konsertarrangerandet som en fritidssysselsättning samtidigt som Yared jobbade. Bland annat på en flyktingmottagning och med ungdomar på glid på Eriksbergsskolan och Socialen. – Det blev väl ungefär två konserter per år. I första hand ordnade jag spelningarna för att jag ville höra artisterna. Oftast tog jag inte ens någon provision själv. Första gången han testade att arrangera något utomhus, som ett test inför en eventuell reggaefestival var när Burning Spear spelade på Parksnäckan 1999. – Uppslutningen och responsen blev enorm. Det kändes verkligen att det fanns ett behov av en reggaefestival och då tänkte jag ’’okej, då kör vi’’. Enligt Yared är Garvey’s Ghost den bästa dubplattan någonsin.

The Wailers på Jamaica. Men det är Bunny Wailers soloalbum Black Heart Man som enligt Yared är den kanske bästa reggaeskivan genom tiderna. Bunny Wailer lämnar sällan Jamaica och det är en av bokningarna genom åren som Yared är mest stolt över.

En hembränd demoskiva inlindad i en pappersservett – Jag såg en konsert med Gentleman på Berns i Stockholm nyligen och det verkade som att många visste redan innan att jag skulle komma dit. Jag fick fyra-fem demoskivor från artister som vill spela på sommarens festival.

Jimi Hendrix: Experience – Den här skivan lyssnar jag nästan alltid på i bilen. Många blir förvånade när jag vevar ner rutan och de hör rockmusik. Men jag lyssnar verkligen inte bara på reggae. Några av mina favoriter är gamla soul- och funkartister som Earth, Wind & Fire, Parliament Funkadelic och Marvin Gaye. Det vore jättetråkigt om man var så insnöad att man bara lyssnade på en musikgenre.

Bunny Wailer: Black Heart Man

Lee ’’Scratch’’ Perry: From the Secret Laboratory

2001 arrangerades den första upplagan av Uppsala Reggae Festival. Det blev en endagsfestival på Fyrishov i Uppsala, där bland andra Culture spelade. Sedan dess har festivalen vuxit på alla tänkbara sätt. Fler dagar, fler artister, fler besökare. På förra årets festival på Kapområdet vid Studenternas idrottsplats spelade bland andra den legendariska artisten Bunny Wailer. Innan ens genrebeteckningen reggae var uppfunnen slog han, Bob Marley och Peter Tosh igenom med ska-gruppen

På omslaget sitter den legendariske och excentriske artisten och producenten på en tron iklädd kungakrona och mantel och håller i en spira. Lee ’’Scratch’’ Perry är ett av de stora namnen som spelar på årets Uppsala Reggaefestival den 7-9 augusti. – Men jag har sagt åt honom att han får lägga ner måleriet och de andra galenskaperna han sysslat med på spelningar de senaste åren och koncentrera sig på musiken, säger Yared lugnt men bestämt. l

Kina på höjden

Om man vill göra en makalös resa i affärsliv och kultur så kan man ta sig till Kina i Sigtuna. Där högst upp på berget står Mats Liljefors i sin kinesiska trädgård och han ser ut att vara mycket nöjd med sin resa. Med ett kinesiskt tema har han tillsammans med sin personal kryddat konferensanläggningen Sigtunahöjden, så att omsättningen har gått från tjugo till fyrtiofyra miljoner på bara tre år. Under samma period har man återfört tjugotre miljoner av vinsten i nyinvesteringar och ombyggnader som bland annat gett nittiofem procent lägre koldioxidutsläpp. Alla är vinnare, kulturen, Sigtunahöjden och miljön. Drivkraften är Mats Liljefors. Det kanske inte är så märkligt med tanke på Mats Liljefors släktträd. Där hittar vi de fyra välkända Uppsalabröderna Liljefors; målaren Bruno, tonsättaren Ruben, akademikern Pontus och Carl, kruthandlaren! Mats Liljefors har nog lite av alla i sig. Dessutom har han på sin farmors sida vinhandlaren Gustav Adolf Nilsson med sprit och vinbutik strax intill gamla LundeQ där nu Upplandsbanken huserar. Med en bakgrund av både krut och vin blir det mycket energi. Mats Liljefors är född 1952 och växte upp i Svartbäcken i Uppsala. Tanken var att läsa medicin men han blev så småningom istället lärling och

Stewen Quigley

smörgåsnisse på Djurgårdsbrunns Wärdshus hos välkände Ragnar von Arnold, som dessutom var ingift farbror till Mats. På sjuttiotalet jobbade han i några år som kock på Svenska Ambassaden i Paris. Uppdragsgivare var ingen mindre än Sverker Åström. Det blev en skolning i det Franska köket och många prominenta gäster till luncher och middagar. Innan Mats Liljefors 1986 startade upp Pharmacias konferensanläggning Krusenberg i Uppsala, arbetade han på ett antal Stockholmsrestauranger som Hamburger Börs, Brasseri Vaudeville, Glada Laxen samt ett halvår på kryssningsfartyg. Under tretton år byggde Mats Liljefors upp Krusenberg till en av Sveriges finaste konferensanläggningar i 1700-tals miljö. Han ordnade musikaliska och litterära salonger med inbjudna författare, som Carina Burman, Torgny Lindgren, Herman Lindqvist, Ernst Brunner m.fl. Redan tidigt förstod Mats att förena kultur och affärsliv på ett nydanande sätt. Klivet år 2003 från 1700-tals herrgården Krusenberg till den lite slitna, före detta Sjudarhöjdens anläggning från 1970-talet i Sigtuna måste ha varit en enorm utmaning. – Jag får nog erkänna att det var ju inget drömställe jag kom till, det fanns så mycket att förbättra. Det var bara att hugga i.

Bara efter ett år som anställd vd fick Mats erbjudandet att ta över hela anläggningen i egen regi. Ett hotell med hundratjugosju bäddar och sjutton konferenslokaler, matsalar och en total omsättning på tjugo miljoner. Efter namnbytet från Sjudarhöjden till Sigtunahöjden började funderingarna på vad som skulle kunna skapa mervärde för konferensanläggningen. Och det är nu Kinaresan tar form. Det var systerstaden till Sigtuna, Luodian Town i Kina, som kom att bli inspirationskällan. – Det hela var en mycket märklig upplevelse, att på plats i Kina se hur lilla Sigtuna skulle få en framträdande plats i Luodian Town, en stad med trettiotusen invånare, berättar Mats. Tanken på temat East-meets-West föddes. Mitt i allt detta får Mats Liljefors veta att Sven Hedins fyrahundra kvadratmeter stora Gyllene Tempel ligger magasinerat i Sörmland och bara väntar på att få byggas upp igen. Arbetet under de tre senaste åren har haft fokus på att plocka ut det bästa ur en femtusenårig Kinakultur och samtidigt erbjuda en modern konferensanläggning. Det har varit ett projekt som passat entreprenören Liljefors som handen i handsken. Mats gillar verkligen utmaningar och han har varit extremt noggrann med

att få med hela personalen på resan. 2007 fick Sigtunahöjden ett av de finaste pris man kan få. Av fyrahundra anläggningar i Sverige tog Sigtunahöjden hem priset Bästa service. Mats Liljefors är mycket stolt. – Detta är personalens pris, säger han och understryker sin beundran för de anställdas professionalism. Och även i år 2008 meddelas vid pressläggning att Sigtunahöjden kommer att vinna i klassen Bästa service, igen! – Det viktiga, säger Mats, är att våra gäster kan krydda sin vistelse med det absolut bästa av vad den kinesiska kulturen kan erbjuda i mat och miljö. Det skall vara skandinaviskt med asiatiska inslag. Som exempel får man före förrätten små kulinariska smakprov, så kallade ”Kinatapas”. Maten serveras på en Lazy Susan snurrskiva. – Att skicka runt maten till varandra är både socialt och begåvat, menar Mats. Kinesisk matkultur ska möta svenska råvaror och det är viktig att det ska vara vackert också. I hotelldelen har man renoverat de flesta rummen med vackra textiler och möbler i kinesisk stil. Sommaren 2007 anordnade Sigtunahöjden en kinafestival och även i år blir det ett fullspäckat program

som startar den trettionde juli och pågår i fem dagar. –Då blir det Kina på riktigt med streetfood, tio butiker med konsthantverk, kläder, textil, tehus från Hangshu och workshops i mandarin, Chi Gong, barnteater m.m. Hur förhåller sig Mats Liljefors till den senaste debatten kring oroligheterna i Tibet? – Jag ser till den kinesiska kulturen, inte till det rådande politiska klimatet. Vi är alltid tydliga med ståndpunkten att vi inte stöder förryck eller diktatur. Man ska ju komma ihåg att det rådande politiska styret i Kina är blott tjugofem år och det står sig ganska slätt mot den femtusenåriga kulturen. Men Gyllene Templet då, hur blir det med det? – Förhandlingar pågår och de är långt framskridna med stiftelsen som idag äger alla delarna. Sedan skall det till finansiering för uppförande. Vi är en god bit på väg på Kinaresan som kan nå de högsta höjderna där det Kines/Tibetanska templet kommer att bli något alldeles extra. Var god tag plats! Resan går till Kina, förlåt Sigtunahöjden.

kinesiska myndigheterna erbjöd istället möjligheten att deras främsta hantverkare skulle nytillverka en exakt kopia. Det arbetet tog ca ett år att slutföra som byggsats och därefter skeppades alla delarna till USA och Mr. Bendix, som lät resa det på världsutställningen i Chicago 1933. Det Gyllene Templet väckte mycket stor uppmärksamhet på utställningen och kom sedan att nedmonteras och återuppbyggas till världsutställningen i New York 1939. Sedan dess har det legat nedmonterat. l

Gyllene Templets historia Originaltemplet finns i den före detta kejserliga sommarstaden Chengdu, ca 20 mil norr om Peking. Hela staden är idag en attraktion på världsarvslistan på grund av sina många tempel. Just detta Gyllene Tempel stod färdigt 1771 under kejsar Qianlongs regenttid för att fira hans 36:e regentår, tillika hans 60 års dag. När Sven Hedin, Sveriges genom tiderna mest kände upptäcktsresande, under 1920-talet planerar sina långa expeditioner kom han i jakten på sponsorer i kontakt med den stormförmögne svensk-amerikanen Vincent Bendix. Bendix ställer som villkor för sin sponsring att Hedin ska förvärva ett kinesiskt tempel och låta frakta det till USA. I jakten på lämpligt tempel kom Hedins expedition att 1929 hitta det Gyllene Templet i Chengdu. Detta tempel var det vackraste de någonsin hade sett. Dock fick de inte köpa och nedmontera detta original. De

en bok lillemor berg

Den bästa av världar En gång i tiden hade jag planer på en bana som litteraturvetare. Det gick åt skogen medan jag arbetade på en uppsats om Harry Martinsons världsbild. Både uppsatsen och Harrys världsbild svällde ut över alla breddar. En bidragande anledning var min övertygelse att den brittiske fysikern Sir Arthur Eddingtons bok, Den materiella världens väsende, var Harrys husbibel. The Nature of the Physical World heter Sir Eddingtons populärvetenskapliga verk i original från 1927, på sin tid en uppskattad introduktion till relativitetsteori och kvantmekanik med utredningar av teoriernas filosofiska och kunskapsteoretiska implikationer. Min egen husbibel blev det i alla fall. Väl avledd från humanorian, fortsatte en period av notorisk otrohet mot både studiet av Martinsons diktargärning och skönlitteraturen i stort. En ny spännande passion uppslukade allt intresse – naturvetenskap, modern fysik, kosmologi. Rymdfebern har sedan dess gått in i en kronisk fas och måste medicineras med jämna mellanrum. Tacksamheten är alltjämt stor mot genier, som nedstiger till oss medelmåttor från den rena matematikens elfenbenstorn för att göra mikro och makrokosmiska rön begripliga i ord och metaforer. Dess bättre visar sig naturvetenskapliga forskare med ambition för bildningsverksamhet inte så sällan vara utsökta stilister och talangfulla pedagoger. Vad är fotbollsstjärnor och rockidoler mot dessa hjältar i upplysningens tjänst! Och när en av dem dyker upp på hemmaplan, kan man väl tillåta sig att känna lite stolthet av ungefär samma slag som fansen känner för det lokala fotbollslaget. Föremålet för beundran är i detta fall Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet med inriktning på en gren i fysikens frontlinje, strängteori. Den bästa av världar heter Ulf Danielssons senaste bok om skapelse, slump, apokalyps och död. Den handlar inte isolerat om vetenskap utan också om samhällets möjligheter att avvärja hoten mot vår överlevnad som art. Författaren propagerar för nödvändigheten av en världsbild som bygger på verifierbara teorier om hur allt i universum uppkommit och fungerar. Bara en sådan världsbild kan mobilisera resurser till en teknologi, som kan ge oss en chans att avvärja yttre hot som meteoritnedslag och andra naturkatastrofer. Vidare har en världsförståelse utifrån religiösa och rent känslomässiga trosgrunder visat sig kunna utgöra ett inre hot mot

vår existens i form av förödande krig och konflikter. Ulf Danielsson går så långt att han utnämner de stora bokreligionernas inflytande till det enskilt största hotet mot mänskligheten. Mest skräms han av det kompromisslösa och dogmatiska som inte ger utrymme för tvivel. Fysikprofessorn går hårt åt religionen men är noga med att understryka, att en värld utan allsmäktiga gudar inte är detsamma som en avförtrollad värld utan gåtor, andlighet och moral. Konsten, litteraturen och filosofin kan med fördel ta religionens plats som forum för de andliga, etiska och existentiella frågorna. Med strängteorin kan något nytt vara på gång, kanske ett paradigmskifte som för alltid frikopplar fysiken och naturvetenskapen från de utopiska och religiösa oken. Det vetenskapliga tänkandet har hitintills inte varit helt opåverkat av den kristna traditionens sökande efter absolut perfektion. Men drömmen om att universums grundläggande lagar en dag ska kunna sammanfattas av ett fåtal eleganta ekvationer kanske aldrig går i uppfyllelse. Om strängteorin är sann, och mycket talar för det, måste fysiken tänka om, menar Danielsson. Fysiken kanske bör låna tankemodell av biologin, som tänker i termer av evolutionsprocesser där slumpen, anomalier och tillstånd i långt ifrån jämvikt har stor betydelse. Skapelsen är inte färdig utan pågår alltjämt och mycket små slumphändelser kan få väldigt stora konsekvenser. Om naturen själv eller ens en allmäktig gud inte kan ha tillgång till all information om framtiden, blir det farligt för oss människor att passivt lämna över ansvaret till en högre makt eller skylla på ödet. De religiösa skapelseberättelserna ter sig faktiskt ganska torftiga och andefattiga i jämförelse med fysikens och kosmologins, som ger oss frihet att skapa vår mening med livet själva. Ulf Danielsson säger sig ha velat leva på 1800-talet, då allt som fanns att veta kunde rymmas i hjärnan på en enda människa. Idag krävs internationella forskarlag för att hålla redan på endast en liten smula av hela kunskapskakan. Trots det, framstår Danielsson som något av en polyhistor med inblick i många områden

Ulf Danielsson

utöver sitt eget. Få är intellektuellt rustade för att våga ta ett så djärvt grepp över allt som händer i himmelen och på jorden. Och därtill lyfta ett varnande finger, för att stela dogmer och vilseledande föreställningar står att finna i vetenskapen såväl som i religionen. Det känns upplyftande att fysikprofessorn ofta citerar Harry Martinson i sin bok. Martinson vågade vara både Kassandra och försöka sig på en vetenskaplig världsförklaring i diktardräkt. Samtiden förhöll sig ganska sval till budskapet. Kanske var det svårt att se seriöst på en diktare, som utan akademisk bakgrund vågade spekulera utifrån båda kulturerna, humanoria och naturvetenskap. Ulf Danielssons akademiska meriter är det sannerligen inget fel på. Men är tiden mogen idag för att lyssna till insikten, att människorna på en blå planet i världsalltet inte har någon central plats i skapelsen? I den sekulariserade västvärlden finns kanske en kulturell beredskap att respektera kunskapskraven och livsvillkoren i en sådan värld. Frågan är om det får någon praktisk betydelse innan vi gjort upp med de känslomässiga banden till myterna om vår egen upphöjda utvaldhet. l

Musik och känslor – dina musikupplevelser berättar vem du är

Jag var musiker långt innan jag började arbeta som forskare. Har alltid fascinerats över musikens förmåga att väcka starka känslor hos lyssnare. Är inte musik trots allt bara ljud utan någon större praktisk betydelse för våra liv? Ändå lyssnar nog de flesta människor till musik – någonstans, på något sätt – varje dag. Ofta ackompanjerat av en känsla. Kanske blev du nostalgisk imorse när du kände igen din favoritlåt på radion? Eller lycklig över den vackra tolkningen av en pianosonat på Uppsala Konsert och Kongress? Eller ängslig av den ödesmättade filmmusiken under nattbion? Säg den lyssnare som inte någon gång har förundrats över musikens inverkan på människan. Musik förekommer i alla kulturer på jorden. Det äldsta bevarade instrumentet som forskare har kunnat enas om är ca 36.000 år gammalt. Man vet inte ännu om människan har en nedärvd förmåga att spela musik eller om musikaliska aktiviteter tar i anspråk förmågor som egentligen har ett annat ursprung och syfte. Men i såväl primitiva kulturer som det moderna samhället spenderas mycket av människans tid på sång, musik och dans. Kanske är musik universell bara för att människor över hela världen uppskattar vad musiken tillför det dagliga livet. Musik kan, precis som Internet eller förmågan att göra upp eld, betraktas som en transformativ teknologi. När vi väl har uppfunnit den, förändrar den både oss själva och den värld vi lever i. Det finns inte längre någon återvändo till en tillvaro utan musiken, trots att vi egentligen skulle kunna leva utan den. I USA omsätter musikbranschen ungefär lika mycket som läkemedelsbranschen. Mycket väsen för lite oväsen. Varför spelar musik en så viktig roll i våra liv? En av många förklaringar kan vara att hörselsinnet fungerar hos fostret redan under de sista tre månaderna av graviditeten. Detta gör att ljud börjar påverka oss

– ja, rent av drabba oss känslomässigt – långt innan vi utvecklar övriga sinnen eller språket. Tänk på hur några sekunders musik kan räcka för att ge oss rysningar eller tårar i ögonen, till och med när vi inte har någon personlig relation till musiken. Våra upplevelser av musik berättar en historia om vilka vi är som människor, både som individer och som art. På ett individuellt plan speglar upplevelserna våra minnen, erfarenheter, preferenser och personlighetsegenskaper. På ett mer biologiskt plan är upplevelserna ett uttryck för människans förmåga att tolka information i ljud. Musikaliska aktiviteter, vare sig vi lyssnar eller spelar själva, rekryterar mängder av förmågor i hjärnan. Att studera detta, med allt vad den moderna vetenskapen har att erbjuda i form av avancerade metoder, är en fascinerande verksamhet. Det är också ett viktigt område inom musikpsykologin. Vad är musikpsykologi? Handlar det om hur man blir lycklig med en trumpet? Eller om vem som ska trösta en sorgmarsch? Vanligtvis syftar ordet musikpsykologi på studiet av upplevelser och beteenden i samband med musik. Uppsala är den enda orten i Sverige som erbjuder kurser i musikpsykologi. Vi stoltserar även med landets enda musikpsykologiska forskargrupp. Vad gör då en musikpsykolog? Bortsett från alla koppar kaffe som dricks på café Fågelsången. Vi genomför enkäter. Vi låter folk rapportera musikupplevelser som de spontant uppträder i vardagslivet med hjälp av små datorer. Vi utför experiment med fysiologiska mätningar. En känslomässig reaktion på musik sätter igång processer i hela kroppen. Pulsen stiger. Hormoner utsöndras. Muskler reagerar med spänning och avspänning. I vårt laboratorium på Institutionen för psykologi mitt emot Flustret undersöker vi detta och mycket mer. Är det inte lätt att tappa bort det konstnärliga bland alla elektroder, datafiler, diagram och kaffekoppar? Jo, kanske. Att forska om musik är definitivt något annat

än att spela musik, även om båda aktiviteterna i sina bästa stunder kan ge upphov till liknande upplevelser av ”flow” där tid och rum står stilla. Musikpsykologi innebär ett möte mellan konst och vetenskap, ett möte som trots hög trendfaktor ger upphov till spänningar. Konst och vetenskap har förvisso likheter. De är båda kreativa försök att utforska och betrakta vår omvärld och vårt inre. Men konst och vetenskap har olika mål. Forskare i psykologi strävar i första hand efter att skapa generella modeller. Konstnärer däremot strävar ofta efter att skapa något unikt och personligt. Ändå. Den välkända paradoxen. Att när konstens uttryck är som mest personligt, berör det oftast de flesta åskådarna. Men hur var det med själva tusenkronorsfrågan? Hur väcker musik känslor? Att förklara detta handlar om att förstå de mekanismer med vilka människor tolkar ljud. Människan har en i djurriket helt oöverträffad förmåga att skapa mening i ljudvågor. Denna förmåga kulminerar i språket och musiken. Båda två består av komplicerade ljudsekvenser som vår hjärna sorterar i separata kategorier som ord eller ackord och organiserar i hierarkiska strukturer. I Uppsala, som är världsledande när det gäller forskning om musik och känslor, har vi visat hur samspelet mellan musikens strukturer och egenskaper hos lyssnaren kan väcka känslor på flera sätt. Musiken kan få oss att reagera med ryggmärgsreflexer på vissa ljudegenskaper som tyder på att något viktigt håller på att hända som kräver vår uppmärksamhet. Musiken kan väcka personliga minnen och associationer ur vårt liv. Musikens uttryck eller känslostämning kan smitta av sig på oss därför att den ofta liknar uttrycket i människors röster och kroppsspråk. Musiken kan stimulera till inre bilder och fantasier av en känslomässig karaktär. Musiken kan väcka förväntan eller förvåning, därför att vår hjärna ständigt försöker förutsäga hur ljudmönster kommer att utvecklas över tid. Och musiken kan få oss att uppskatta dess skönhet, vilket kan göra oss fyllda av vördnad. Det intressanta är hur musiklyssning kan engagera och kombinera dessa olika mekanismer på ett unikt

sätt. Exempelvis kan olika mekanismer samspela. Ett glatt stycke musik kanske färgar av sig på vårt humör, gör oss gladare. Men samtidigt väcker stycket ett sorgligt minne ur det förflutna. Resultatet blir bitterljuva känslor, som musik ju är så bra på att väcka. I ett vidare perspektiv skulle man dock kunna säga att skälet till att musik väcker känslor är att vi människor vill att den ska göra det. Musiker skapar medvetet musik i syfte att beröra sina lyssnare eller sig själva, med alla medel som står till buds. Detta är ett skapande som baseras både på individens kreativitet och på den ackumulerade kunskapen från generationer av kompositörer. Men som kanske ytterst är ett resultat av de möjligheter och begränsningar som är vår mänskliga natur. Det finns ibland en rädsla inför forskning om musik. Kan för mycket kunskap om hur musiken utövar sin magi förstöra vår upplevelse? Kunskap om hur musik väcker känslor minskar vår fascination inför musik lika litet som kunskap om solens kemiska sammansättning hindrar oss från att njuta av vårsolen på någon av Uppsalas uteserveringar. Dessutom har musiken en rikedom som aldrig riskerar att uttömmas. Musikens effekter på känslor exploateras redan i flera sammanhang, inte minst inom reklam och marknadsföring. Forskning om musik och känslor kan fungera som en motvikt till rena affärsintressen. Den kan visa hur musik används i olika syften och därmed väcka viktiga frågor om musikens roll i samhället. När och var vill vi uppleva musik, och i vilket syfte? En av våra studier, baserad på ett slumpmässigt och statistiskt representativt urval av den svenska befolkningen, visar att ungefär åttio procent av befolkningen använder musik i syfta att koppla av. Andra vanliga motiv för att lyssna på musik är att man vill njuta, påverka sina känslor, skapa rätt stämning i sociala situationer, väcka minnen, eller helt enkelt är nyfiken på musiken i sig. Musiken har ofta en social funktion. Den håller människor sällskap. Den når fram till människor som kanske inte nås på annat sätt. Den väcker annars otillgängliga minnen till liv. En utökad kunskap om hur musik väcker känslor

kan hjälpa oss att utveckla mer effektiva tillämpningar inom exempelvis musikterapi och musik i vården. Kanske kan musik även förbättra folkhälsan genom att erbjuda människor återhämtning från den stress som alltmer präglar arbetslivet. En fördel med musik som kulturyttring är att den är tillgänglig för alla grupper i samhället, till skillnad från exempelvis opera och teater. Musik är kanske det största fritidsintresset idag, särskilt bland ungdomar, och kan skräddarsys efter individuell smak. Alltså kan musik nå grupper i samhället som kanske inte normalt konsumerar andra former av kultur. Musik konsumeras i de mest varierade sammanhang – via en freestyle på vägen till skolan, bakgrundsmusik på en vårdinrättning, en konsert eller genom att själv spela musik eller sjunga i kör. Denna mångfald gör att musik erbjuder människor unika möjligheter att själva reglera sin stress och sina känslor, utan några egentliga biverkningar. Vad som saknas i dagsläget är stöd i forskning för musikens långsiktiga effekter på hälsan. Det är något som vi försöker ta fram i ett nytt projekt i Uppsala. En viktig fråga är om musik har unika hälsoeffekter som inte lika väl kan uppnås genom andra typer av avkoppling i vardagen. Musik och hälsa är utan tvekan på modet. Men i detta gungfly av floskler om musikens välgörande effekter finns det behov av forskning som

kan avfärda myter och förhindra förhastade slutsatser. Blir du smartare av att lyssna på Mozart? Inte särskilt. Men du blir kanske bättre till mods. Det gör dig mer öppen för kreativa lösningar på problem. Det finns en förhoppning om att det ska gå att finna musik som är nyttig för alla människor. Men det finns ingen musik som har samma effekt på alla människor. Och tur är väl det. Det gör att vi alla kan finna just den musik som bekräftar vilka vi är och vilka vi vill bli. Låt musiken bli en trogen följeslagare när du upptäcker din inre värld. Patrik Juslin Docent i psykologi Uppsala universitet Hemsida: www.psyk.uu.se/hemsidor/musicpsy2

Mer att läsa: Juslin, P. N. & Sloboda, J. A. (Eds.). (2001). Music and emotion: Theory and research. New York: Oxford University Press. www.oup.co.uk/isbn/0-19-263188-8 Juslin, P. N. & Västfjäll, D. (2008). Emotional responses to music: The need to consider underlying mechanisms. Behavioral and Brain Sciences, Volume 31. l

Beware of the självutnämnde grillmästaren När vintern och våren har lämnat oss och värmen sköljer in över landet kommer han fram (det är oftast en han) – den självutnämnde grillmästaren. Han har inte varit i närheten av köket på tio månader, men nu ska han med tändvätska i ena handen och en burk öl i den andra leverera en middag ”ni sent ska glömma”. Ring oss på Kingstreet. Förutom att vi räddar

Ett smakprov från vår grillbuffé. Läs mer på www.kingstreet.se eller ring oss på 018-13 82 00

dig från the självutnämnde grillmästaren, så levererar vi vår egen Jonas. Han ersätter flintastek med hängmörad entrecôte, koriander- och chiliglaserad svärdfisk puttar bort laxfiléer och sotiga majskolvar får namn som pinchos med citronkrämig krabba eller tunnbrödswrap med serranoskinka och grön sparris. Behöver vi säga mer?

GRILL

Myrica Bergqvist

Anders Bäccman

Att det råkar ligga en plastverkstad behändigt belägen i Rom kanske inte upplevs som något som skulle påverka dig direkt. Inte heller att Myrica Bergqvist inte ägde någon inande Piaggio under sina år där. Som man bedrar sig. Låg det till annorlunda hade världen nog inte fått se till exempel hennes skål Barbara, en pjäs av tillskuren och bockad akryl, som blivit ett helt litet fenomen i inredningsvärlden. – Att jag började arbeta med akryl var en slump. När jag gick i skolan i Rom skulle vi ofta göra prototyper, och utan bil eller moppe var det svårt att ta sig runt. Då hittade jag en plastverkstad som låg nära mitt hus, så till alla uppgifter gjorde jag någonting i akryl, ovasett vad det var, berättar Myrica Bergqvist och skrattar. – Det är ett helt fantastiskt material, fortsätter hon entusiastiskt. Det är som karameller, alla färgerna, glansen och transparensen, säger hon och visar cirkelrunda glasunderlägg i ett färgspektrum som skulle få regnbågen att känna sig grå och vardaglig. Ett inredningsjobb till en herrgård i Strängnäs födde idén med den första sänggaveln – helt enkelt en väggmonterad platta som på ett enkelt sätt skulle förvalta en historisk känsla i ett gammalt hus. Just det projektet föll på något så prosaiskt som snedtak i rummen, men sedan fanns idén där. Designtorget nappade så småningom och kollektionen kompletterades med mindre objekt i samma material, till exempel skålen Barbara (Myrica kallar den SVT-skålen efter att den hamnat på ett soffbord i morgon-TV och blivit kvar där bra mycket längre än någon hade kunnat hoppas). Myrica Bergqvists arbete sneglar med sina organiska former och tillspetsning av levande traditioner mot något klassiskt. Ändå står det – bland annat genom den glänsande akrylplasten – på en mycket modern grund.

Formerna skärs med laser ur materialet, som efter att det värmts bockas och böjs till den slutgiltiga formen. De påtagligt tvådimensionella formerna får ytterligare en dimension. De frodiga, nästan svulstiga linjerna kontrasteras av det svala, platta och industriellt framställda materialet. Resultatet blir något som samtidigt är både skulpturalt och funktionellt. Myrica Bergqvist har dock slutat bry sig om att försöka upprätthålla gränserna mellan konst och design. – Jag gör det jag gör, sedan får folk säga vad de vill. Svenska formgivare är så otroligt hårda på att allting ska vara så oerhört funktionellt, men jag ligger väldigt långt ifrån det. Samtidigt inspireras jag av till exempel formgivaren Jasper Morrison som är superfunktionell och inte sätter några onödiga detaljer på någonting. Lägenheten vid Skanstull på Södermalm fungerar också delvis som utställningslokal, på mer än ett ställe syns prototyperna från hennes olika projekt. Vid huvudändan av sängen glänser en av hennes sänggavlar, snabba efterforskningar visar att de kommit att bli smått avgudade på inredningssajter och bloggar. Just sänggavlarna har på sista tiden börjar sälja riktigt bra, berättar Myrica Bergqvist. Hon växte upp i Luthagen – visserligen med klassiska formgivare som Josef Frank och Alvar Aalto i hemmet, den sistnämnde en stor inspirationskälla – men utan att formgivaryrket alls var något planerat. Hon gjorde vad som väl får kallas lite av varje innan hon fick upp ett spår, och spåret ledde henne bort från Uppsala. – Jag gick en plåt- och svetsutbildning i Tierp som egentligen var till för industriarbetare, jag fick tjata mig till den från arbetsförmedlingen, ”ni måste ju vara lite flexibla!” Så länge jag följde deras kursplan fick jag göra vad jag ville.

Resultatet blev för hennes del möbler och en knuff i vad som visade sig vara rätt riktning, men också att de andra eleverna på kursen svetsade ljusstakar och CDställ mellan varven, vilket de inte haft en tanke på att göra innan Myrica kom dit. Därefter blev det en grundläggande konstutbildning i Stockholm – klippa och klistra, med hennes egna ord – och sedan avverkades New York innan hon fick korn på en designutbildning i Rom. Hon kom till Instituto Europeo di Design år 2000, men först på plats fick hon veta att utbildningen gavs på italienska. ”Äh, betala in avgiften så löser det sig”, sade man på skolan på sant italienskt manér. – Jag kom dit och kunde ingen italienska alls, jag missade ganska mycket de första åren. Men jag koncentrerade mig inte så mycket på skolan, utan var mest ute och åt spagetti och drack vin och njöt av Rom. Efter det jobbade jag som allt-i-allo på en arkitektbyrå, där lärde jag mig nästan mer än på skolan. Det ljuva livet i Rom har präglat hennes arbete en hel del, kanske kan lekfullheten i formerna härledas dit – ett exempel är den nydesignade skålen Eve´s apple, som ger ett intryck av att livet kanske är för kort för att vara svalt, funktionellt och praktiskt. Företaget Myrica Design grundade hon 2005 och verksamheten ramlade på ganska fort, trots att hon saknade startkapital och gjorde allt själv. Nu lanserar hon en ny kollektion, TheMissEllieCollection, mer exklusiv än den förra och med fler material utöver akrylen. Sverige får dock vänta, det är mässor i Paris och Milano som är tyngdpunkt för marknadsföringen av produkter som dessa, och den större marknaden väntar i New York och Dubai. – Jag skulle aldrig kunna försörja mig på att sälja på den svenska marknaden, den är så marginell. Och svenskar är inte intresserade av att köpa såpass dyra saker om det inte är Josef Frank eller Carl Malmsten. Att behålla exklusiviteten och kvaliteten, berättar Myrica Bergqvist, är viktigt för att bygga upp varumärket Myrica Design. Bland annat därför vill hon ha kvar den hantverksmässiga delen av tillverkningen, det som gör varje objekt unikt.

– Jag vill inte att mina saker ska finnas överallt eller tillsammans med en massa andra produkter som jag inte tycker håller samma klass. Då sänker jag klassen på min egen produkt bara för att få sälja lite mer. – Om Åhléns eller IKEA frågade mig om jag ville göra något åt dem skulle det vara jättekul, men jag vill inte att mina egna saker för Myrica Design ska vara något billigt. Just ett sådant samarbete är faktiskt på gång. Belysningsföretaget LightNordic – som eftersom glödlampan snabbt är på väg ut helt fokuserar på LED-belysning, alltså lysdioder – har kontaktat henne. Inget kontrakt är skrivet, men arbetet är påbörjat och de vill köpa fyra modeller. Det är tydligt att Myrica Bergqvist inspireras av den nya utmaningen. – Hittills har jag ju varit extremt begränsad. De här sakerna, säger hon och ser sig omkring, producerar jag helt själv, därför består de av ett material och en komponent. Det här är en helt ny värld för mig, jag får använda mig av vilka material jag vill och fabrikerna gör lösningarna. l

P채rleporten

Gunilla Sthyr

Retrotrenden har gett oss pärlpysslandet tillbaka

Blå, gula, röda, rosa…nabbi. De små färggranna plastpärlorna av ihåliga plaströr är en av landets äldsta leksaker. I mer än fyrtio år har plastpärlorna använts av världens dagisbarn och på senare år har pysslandet även drabbat ungdomar och vuxna. Lanseringen av Photo Pearls 2005 kom i rätt tid för retrotrenden. Lagom till jul görs en stor pärltavla av tomten, som sedan ställs ut i skyltfönstret hos en leksaksaffär i Uppsala. Ett hundratal elever vid en skola i Rosengård i Malmö skapar världens största pärltavla, 1,8 x 1,9 meter, av fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Tavlan hänger sedan i VIP-rummet på Råsunda under hela VM. 350 medlemmar ur den internationella fredsorganisationen Children´s International Summer Villages bygger en ännu större pärltavla, 1,8 x 2,7 meter, under organisationens årsmöte i Jönköping 2006. Att skapa stora pärltavlor av kända och aktuella personer har blivit något av en trend i landet – och ju större desto häftigare anser många. Företaget bakom pärltrenden heter Munkplast AB i Uppsala, tillverkare av den populära nabbipärlan och de finns även bakom

lanseringen av konceptet Photo Pearls (2005). Photo Pearls tillåter alla, inte bara konstnärer, att utöva konstnärlig verksamhet. – Penseln och paletten är digital, det är barnsligt enkelt och resultatet blir häpnadsväckande vackert, säger Peter Stambeck, VD för Munkplast i Uppsala. Han är lite stressad, berättar mer än gärna, men schemat är fullspäckat av marknadsföringsaktiviteter. Precis hemkommen från en mässa, tar han flyget till en annan i Paris imorgon, sedan hem för att packa ner fler pärlor och bege sig till Gothenburg Horse Show för några dagar. – Vi ska vara med på mässan med ett stort pärlpyssel och göra en jättestor pärltavla av ridsportstjärnan Malin Baryard. Tavlan ska sedan hänga därnere. Företagets lansering av Photo Pearls sker också genom att dra igång pärlpyssel i skolor, på ungdomsgårdar, ungdomsläger och olika events i landet. Intresset för pärlpysslande är stort även i Tyskland, Frankrike, Japan och USA. Man har till och med fått en förfrågan om att göra världens största pärltavla på 360 000 pärlor i Arab Emiraten. Det talades då om ett motiv av shejken till häst – men det är obekräftade uppgifter, uppger Munkplasts VD. Ett svar på offerten väntas till sommaren. Målgruppen är med andra ord inte längre barn i dagisåldern utan, som Peter Stambeck säger ”från nio till 99 år”. Den retrotrend som svept över landet under senare år har bidragit till ett ökat intresset för pärlpysslande.

Elisabeth Fagerstedt / Uppsala konstmuseum

– Sedan halvårsskiftet förra året har vi startat om på nytt, med nya distributörer, och vi ser nu en enorm utveckling av försäljningen även om vi har en del att hämta upp, menar Peter Stambeck. Vad är då PhotoPearls – den nya produkten som förändrat bilden av användningsområdet för nabbipärlor? Det är ett användarvänligt dataprogram som går ut på att ta en bild i datorn – familjefoto, idolbild, historisk konst, tecknade figurer mm – för att ”pärlifiera”. Det innebär att programmet omvandlar bilden till ett pärlmönster. Mönstret skrivs sedan ut på papper med siffror som visar var nabbipärlor av olika färger ska ligga för att ge den önskade bilden. Till CD-skivan får man också tillgång till ett bildarkiv med fotografier som kan användas till pärlifiering av bilder för privat bruk. Några av de mest populära fotografierna är de på vinnarna i TV4:s Idol. – Att bryta ner 256 000 färger i ett fotografi till endast trettio färger, det var den svåraste biten. Då ska man med några få färger försöka kompensera bortfallet av en mängd olika färgnyanser för att återge den verkliga färgen. Peter Stambeck visar ett foto på en bil med mycket krom och glas, bland det svåraste att pärlifiera – men det fungerar, särskilt om man ser tavlan på lite avstånd. (För övrigt lyckades Munkplast år 2005 få in ett nytt ord i Svenska akademins ordlista: pärlifiering. Det är man stolt över.)

Nästa utvecklingsprojekt är att ta fram bilder i 3D, både rent tredimensionellt uppbyggda bilder men också artificiellt, som får djup med hjälp av skuggor. En test var också att använda några självlysande pärlor i en stor pärltavla över Östersundsbron. Dessutom vill man utöka med fler bildarkiv. Ett ska vara resemotiv och där har man redan kontakt med en fotograf, ett annat arkiv ska rymma hästmotiv. – Det finns så oerhört många fina hästbilder. Ridning är en av de största sporterna i landet, säger Peter Stambeck, och ursäktar sig med att nu måste han förbereda för avresan till The Horse Show i Göteborg.

Fakta: Egil Stjärneklint är mannen som startade fabrikstillverkning av glaspärlor 1958, i ett hönshus utanför Munka-Ljungby i Skåne. Den mer barnvänliga ”nabbipärlan” i plast skapades 1965. Företaget köptes 1990 av Peter Stambeck (VD) och Per-Roland Ingvast och 1995 flyttade Munkplast till Uppsala. Idag har man ca 16 medarbetare. Munkplast tillverkar även rör och slangar i polyamid till pneumatisk industri samt olika typer av formsprutade produkter. l

Tosca p책 tre klassiska Uppsalascener Gunilla Sthyr

Professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet och vicerektor, kulturentreprenör och operaälskare. Ulf Pettersson räds inte att ge sig in på okänd mark – hittills med lyckat resultat. I sommar bjuds Uppsalapubliken på italiensk opera.

– Tosca, säger Ulf Pettersson och smakar på ordet, det är en kanonopera, Puccinis bästa verk enligt min uppfattning och aktuell även idag då den handlar om jämställdhet och översitteri. Det är en sann operaälskare som sitter i stolen framför mig, Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Tillsammans med Stefan Karpe, director musices vid universitetet, professor Lars Burman och Musicums informatör Petra Käck växte idén fram att sätta upp operan Tosca i Uppsala. – Jag har säkert sett operan 20 gånger på olika platser i världen. En gång i Rom framfördes den enligt Puccinis tanke, på tre olika platser – men utan publik. Vi sätter upp den för en publik som förflyttar sig mellan domkyrkan, slottet och universitetsaulan i de tre akterna. Det här blir så speciellt så det kan aldrig jämföras med någon av de operaföreställningar som jag sett. Tänk dig, 150 sångare i domkyrkan som framför fantastisk musik – det kan inte bli annat än bra! Tolv minuter efter biljettsläppet via Ticnet var de 1 200 biljetterna slut till föreställningarna den 13 och 14 juni – något av rekord? Oron fanns för att inte bli av med biljetterna, då Stockholmsoperan i sommar ger sin föreställning av Tosca och för att inte tala om krocken med fotbollsVM – men kanske inte publiken är densamma? I vilket fall fanns publik för åtskilligt fler biljetter. De besvikna

kan trösta sig med att om föreställningen slår väl ut, så blir det repris nästa år. Ulf Pettersson påpekar stillsamt att hur kompetenta alla inblandade ändå är inom sina områden: aldrig tidigare har Uppsala universitet satt upp en hel operaföreställning. Omgivningen har ställt frågan till genetikprofessorn, ja varför? – Universitetet har också en kulturbärande uppgift. Vi har många körer och musiker och det här ger ett betydande värde både för universitetet och för Uppsala som stad. Vi vill visa att vi kan det här. I operan medverkar Akademiska kapellet, Uppsala akademiska kammarkör, Fyris kammarkör, Värmlands nationskör, domkyrkans gosskör tillsammans med sångare från OD, Collegium Cantorum och Uppsala domkyrkokör. Stjärnsolister är Emma Vetter, Michael Weinius och Fredrik Zetterström. Efter den första trevande diskussionen med orden ”vi behöver nog tre sångare och sen kyrkan” växte arrangemanget till att även omfatta ”en regissör” för att slutligen innehålla åtskilliga körer och sångare. Ulf Pettersson säger att han och de övriga i arbetsgruppen knappast fattade vilket enormt arbete som låg framför dem. – Jag är i första hand vetenskapsman men en varm förespråkare för bildning. I sammanhang som dessa känner jag mig som en glad amatör!

– Kultur har däremot alltid funnits med i mitt liv och jag lyssnar mycket på musik, också när jag sitter hemma och jobbar. Min hustru kan inte förstå hur jag kan koncentrera mig men musiken gör att jag lättare kan tillägna mig det jag läser. Under sex år har Ulf Pettersson varit vicerektor för vetenskapsområdet medicin och farmaci. Till sommaren avslutar han den rollen, ett år kvar till pensionen. Likt många andra personer i chefställning är han full av arbetslust: – Jag känner mig lika alert som för tio år sedan. Det har varit en väldigt rolig tid, jag tycker mycket om att vara lagledare. Men man ska byta spår medan man är på topp, annars finns risk för att man blir slarvig. Varje skede i livet har sin tjusning och jag skulle nog säga att jag lämnar över ett rätt så välskött pastorat. Nog ser han sig som en tävlingsmänniska, och utan tvekan är det den känslan som driver en forskare. Inget bara lagom bra, utan bland de bästa, helst bäst – det är en drivkraft i sig. Ulf Pettersson utbildade sig till läkare för att kunna vidareutbilda sig till psykiater. På den tiden var psykiatrin relativt outvecklad, tyckte den unge läkaren, och valde istället att specialisera sig som virolog med ett stort intresse för genteknik. Med sin lite unika inriktning erbjöds han tre professorstjänster, i början av 1980-talet när genteknologin var i sin linda. Han valde professuren i medicinsk genetik. – Det var en utmaning, konstaterar han. Att bygga upp en forskargrupp som utforskar människans arvsmassa på DNA-nivå med de nya verktygen, var en fascinerande utmaning. Hans institution, där han nu inte längre är chef, har under åren vuxit från åtta till närmare 200 anställda. – Genetiken är idag ett av universitetets styrkeområden, säger han stolt. Ulf Petterssons egen forskargrupp, är knuten till Beijerlaboratoriet vid universitetet. Det är ett laboratorium som han under åren byggt upp, tack vare goda relationer med finansmannen Anders Wall och åtskilligt mera än 50 miljoner kronor i donationer från Kjell och Märta Beijers stiftelse.

I Beijerlaboratoriet studerar man idag proteiner istället för gener, med fokus på hur cellerna styrs och vad som händer när cellernas signalvägar sätts ur spel. Det handlar främst om cancer och hur cancertumörer utvecklas. Kanske var det här någonstans som genetikprofessorn fann en framkomlig väg för att sprida kunskap till en bredare allmänhet. När Ulf Pettersson drog igång de så kallade Rudbeckföreläsningarna år 2000, i det nybyggda Rudbecklaboratoriet, var succén ett faktum. Alla föreläsningarna handlade om cancer i olika former och en gång i månaden gick ”man ur huse” för att lyssna, salen var proppfull. – Cancer är ständigt lika aktuellt och sådana föreläsningar drar alltid mycket folk. Konceptet är enkelt menar han. Det handlar om att skapa en serie av intressanta ämnen, ha bra lokal och duktiga föreläsare – sjunker kvaliteten en enda gång, minskar intresset direkt. Sedan måste föreläsningarna hållas samma tid varje månad så att människor minns. Marknadsföringen är förstås viktig – och gott samarbete med Upsala Nya tidning. Det har under åren blivit många föreläsningsserier med Ulf Pettersson som initiativtagare. En hel del har handlat om vetenskap och kultur i en skön förening. Vetenskapsteatern är ett exempel. – Rudbecklaboratoriet var nytt, jag var chef och ville göra något kul och kontaktade Stefan Böhm, då ny teaterchef för Uppsala stadsteater. Efter ett tag kom en delegation av skådespelare med en dramaturg och besökte mig på laboratoriet. Jag berättade om vår forskning, att det skulle handla om gener var klart från början. Ulf Pettersson säger sig ha blivit alldeles tagen av den text som manusförfattaren skrev ihop, den var så bra. Skådespelarnas professionalitet imponerade; de minutiösa förberedelserna inför den till synes så spontana kabaréföreställningen med namnet ”Cellsamma historier”. Med på scenen fanns även forskare och Ulf Pettersson blev förskräckt när regissören ville ha med honom som expert:

pågående Ragnarök. Temat har rört de stora aktuella livsfrågorna: klimathoten, energiresurser, farsoter, krig och fred. Perspektivet svept från mikro till makronivå och publiken har som vanligt strömmat till. Ulf Pettersson uppfattning är att genetiken berör en mängd områden, inte minst de etiska frågeställningarna. – Mina möjligheter att dra igång aktiviteter utanför mitt eget forskningsområde bygger naturligtvis på det förtroendekapital som jag lyckats bygga upp under åren. Det ena ger det andra. Man får chansen att gå vidare. Den möjligheten vill jag förvalta väl, säger han. – Sommarens stora operasatsning hoppas jag förstås ska genomföras med glans – sedan kommer jag att kanalisera mina ambitioner till främst forskning. Kanske starta seminarieserier i vetenskapligt tänkande för våra unga doktorander och forskare.

Fakta/TOSCA

– Min första reaktion var ”aldrig i livet”. Jag blev livrädd för dåliga recensioner men till slut tackade jag ja till att medverka, tillsammans med två kollegor. Samarbetet mellan universitetet och stadsteatern blev så lyckat att man fortsatte att jobba fram nya föreställningar inom andra vetenskapsområden. – Det var enormt kul, faktiskt bland det roligaste jag varit med om. Ibland tänker jag att det skulle vara roligt att uppdatera föreställningen och ge den återigen. Genetik är ju högaktuellt. Det blev sedan fler föreläsningsserier, några i nära samarbete med vetenskapsjournalisten Jan-Olof Johansson. Ett exempel Livet, universum och allting inleddes med ”the big bang” och följde evolutionens utveckling fram till modern tid. Annat var föreläsningsserien ”Konst och läkekonst” och den under våren

Den 13 och 14 juni ger Uppsala universitet två föreställningar av Puccinis opera Tosca i Uppsala. Tosca är ett av operahistoriens mest älskade verk. Passionerad kärlek ställs mot religion och politik. I den här uppsättningen utgör själva staden Uppsala kuliss. De tre akterna utspelar sig i Uppsala domkyrka, Universitetsaulan och Rikssalen på Uppsala slott. De tre spelplatserna speglar de tre byggnaderna i Rom, där Toscas huvudpersoner går sina öden till mötes år 1800. Projektet stöds av: Kjell och Märta Beijers stiftelse, Q-Med, Uppsala kommun, Phadia, Svenska kyrkan, Uppsala stadsteater, Uppsala Tourism, Sh Bygg, Destination Polen och Sparbanksstiftelsen Upland. l

Välkommen till Sallén. Vi har funnits i Uppsala sedan 1950, Uppsala är vårt hem. Det är härifrån vi verkar och det är här vi vill vara starka. Sallén ska vara den naturliga, lokala handelsplatsen när det gäller elprodukter, vitvaror, lampor, installationsmaterial och det som behövs för att utrusta och inreda kvalitativa och exklusiva kök- och badrum. Vår storlek har gett oss möjlighet att erbjuda allt detta under ett och samma tak och Sallén är i dag en helhetsleverantör inom hem, kök och bad. Det tänker vi fortsätta vara.

Fyrisborgsgatan 2, Uppsala, 018-16 06 00, Vard 10-18, Lörd 10-15, www.sallen.se

Marie-Louise Sundqvist Lillemor Berg

Det blekgröna flerfamiljshuset är byggt 1911. Porten lyser knallblå och glider upp med generös lätthet utan knarr. Trappuppgången, som ovanligt nog är möblerad med skåp och bokhyllor, ger ett slitstarkt men ombonat intryck. En trappa upp står en hyllmöbel av modell anno dazumal. Fronten är dekorativt täckt med ett tygskynke. Praktisk. Många leriga barnstövlar har säkert stått gömda där under. Ingen estetisk ångest här inte, för spår av vardagslivets stök. Atmosfären känns hjärtligt inbjudande och trygg. En miljö skapad av omtanke för liv, lek och umgänge. Så står hon där i dörren som en sol och bjuder välkommen in, konstnären, konsthantverkaren och keramikern Marie-Louise Sundqvist. – Vad bra med ett planerat besök, skrattar MarieLouise. Vi har precis renoverat ett rum och nu fick jag anledning att städa undan det sista. Det är högt i tak i alla bemärkelser i hemmet där Marie-Louise bor med maken Olle, dottern Millan och den lilla söta hunden Ruffa. Inredningen är trivsam och personlig. Härliga fönster fyllda med prunkande krukväxter. Secondhand blandas med en och annan fantasieggande skapelse, som en stol av Tomas Skimutis

eller en skulptur av Marie-Louise egen hand. De två äldsta barnen, Gustav och Fideli, är ganska nyligen utflugna. De har lämnat utrymmen som måste komma till användning på annat sätt än under småbarnsåren, så nu står lägenheten och väger mellan två epoker. – Vi har alltid haft det lite murrigt. Det är förstås mysigt på vintern men nu vill vi ha ljus, säger MarieLouise och visar ett nyrenoverat rum som skiljer sig betydligt från Fanny-och-Alexander-känslan hos den övriga inredningen. Det är vitt och nästan tomt, förutom ett vitt skrivbord, en gitarr och en utsökt vacker kakelugn. Från det stora spröjsade fönstret flödar ett intensivt ljus. En kamera är uppmonterad på ett stativ och i fönstersmygen står vännen Kajsa Ullmans privata samling av små roliga prydnadssaker uppställda. Marie-Louise håller just på att fotografera dem till sin blogg. Marie-Louise Sundqvist har varit knuten till Öster om Ån sedan 1980-talet. Hennes alster är lätta att känna igen, speciellt fantasidjuren, skulpterade i lera och målade i vackra mönster. De utstrålar en översvallande godmodig livsglädje och ser ut som de kom från en urtida lustgård före syndafallet. Allt Marie-Louise

Sundqvist gör är runt, mjukt, vänligt och besjälat av glädje – precis som hennes egen personlighet. När konstnären är en kvinna, brukar alltid samma fråga dyka upp. Hur kombinerar man ett konstnärligt skapande med barn och familj? Den känns inte relevant här. Det finns något genuint kvinnligt och moderligt i Marie-Louise Sundqvists uttryck. Att erfarenhet av moderskap och familjeliv utgör en viktig kreativ källa och motivkrets för det konstnärliga arbetet är uppenbart. – Att jag fick barn tidigt, blev en förutsättning för min utveckling till konsthantverkare och konstnär. Barnen gav struktur åt min vardag. Och tack vare dem, kunde jag sitta hemma och påta med mina grejor utan att få dåligt samvete. Att dreja och måla ansågs nämligen inte som ett riktigt arbete i den miljö i Borlänge där jag växte upp. Det var något man kunde göra på skoj, som en hobby. Marie-Louise har ritat, målat och knådat så länge hon kan minnas. Det ligger i släkten. Mamma och pappa var konstnärligt begåvade och dottern Fideli gör fantastiska arbeten i papper med en slags klippoch collageteknik. Ändå är det nära nog en slump att

konsten kom att bli Marie-Louise Sundqvists arbete och att leran blivit det huvudsakliga arbetsmaterialet. – Jag tyckte det såg så roligt ut att dreja, så jag köpte en drejskiva och började. På den vägen är det. Jag har provat mig fram och lärt mig efter hand. Vännerna kring konstnärskollektivet Öster om Ån har naturligtvis haft stor betydelse som inspiration och stöd. Marie-Louise Sundqvist jobbar ofta i en teknik med rakubränd lera. Det är en brännmetod, som ger en sträv ytstruktur. Sedan målar hon sina figurer med akrylfärg. Hon har också arbetat med helglaserat stengods, tunt som kakel, där varje figur monterats på träplattor och skurits ut i konturerna. Det har blivit flera utställningar och uppskattande recensioner genom åren. Lekfullt och livsbejakande brukar det heta. Eller folkhemsromantiskt, som Sebastian Johans betecknade utställningen Mamma-Minnen på Öster om Ån förra året, små figurer, föreställande mor och barn, lyckligt blundande. Människofigurerna, mödrarna och barnen har ofta slutna ögon, som om de skyddar en inre värld av ömsinthet och skönhet. Fantasidjuren är däremot utåt

riktade med vidöppna, pigga och nyfikna ögon. Finns det någon tanke bakom den distinktionen? – Njaä, egentligen inte. Du vet sådana där stenstatyer som porträtterar kungar och andra prominenta personer. När jag var barn blev jag livrädd för sådana. Gapande tomma ögon! Det går ju inte att återge det uttrycksfulla i människoögon i en skulptur. Jag tycker mina blundande figurer ser fridfulla ut. Påmålade ögon skulle förstöra draget av rofylldhet. Vi fikar i det rustika köket som påminner om en tavla av Carl Larsson, ljust och mysigt med många spår av Marie-Louise hand, charmiga koppar, skålar och fat. Huset ligger granne med ett dagis. Från fönstret ser man ner på stojande barn. – Det var så praktiskt när barnen var små med dagiset så nära. Vi klättrade bara över staketet på

morgnarna. Vad tiden går fort! När de äldsta barnen flyttade ut överraskades jag av en våldsam känslostorm. Det kändes så vemodigt, inte för att de beger sig ut i världen, det vill man ju att de ska. Det är mer som nostalgi, vemodet när en rolig fas i livet är över. Det var då utställningen Mamma-Minnen kom till. Men livet går vidare, nya projekt är på gång. På en hylla i köket sitter ett antal fotografier upptejpade. Vad de föreställer? Blundande barn, förstås. Man gissar att Marie-Louise Sundqvists alster även i fortsättningen kommer att präglas av livsbejakande lekfullhet. Men med sin okonventionella fantasi får man nog räkna med oväntade variationer på temat. Marie-Lousie Sundqvists hemsida med blogg: www.marielouisesundqvist.com l

Hur svårt kan det va? Johanna Uddén

Det handlar om design. Och om avsaknaden av en tillåtande attityd kring vackert och fult på landets designutbildningar. Designbyrån Uglycute menar att det finns en rädsla för att prata om form. De vill lösa upp det akademiska förhållningssättet där teorin styr vad som är vackert. – Vi vill ha samtal som läcker. Alla måste inte ha samma åsikt. Vi är kritiska till designdesignen, helt enkelt, förklarar Andreas Nobel. Designbyrån Uglycute bildades 1999 och består av Andreas Nobel, inredningsarkitekt, och Fredrik Stenberg, arkitekt, samt Jonas Nobel och Markus Degerman, båda konstnärer. Jonas Nobel och Fredrik Stenberg umgicks under uppväxten i Uppsala, men det var när de alla fyra började träffas och diskutera sina utbildningar och den svenska designvärlden som Uglycute började ta form. – Jag gick på arkitektutbildningen på KTH och Andreas gick på Konstfack. Jonas och Markus hade nyss gått ut Konsthögskolan i Umeå. Det som var gemensamt för utbildningarna var att de öppna samtalen och diskussionerna saknades. Vi pratade om varför det finns en så tydlig designnorm, säger Fredrik Stenberg. Vi tyckte att våra lärare var enkelspåriga. All design kan sättas i ett sammanhang; historiskt, formmässigt, teoretiskt och så vidare. Det är en generös hållning, där alla får plats, menar Andreas Nobel. Men det är lätt att sitta och beklaga sig över en öl. Snart kände de att deras diskussioner borde formuleras och föras ut. De bildade gruppen Uglycute och skrev ner sina tankar i tidningen Katzenjammer som de gav ut under åren 1999–2002. Här skrev de kritiska artiklar som Om det otrevliga, Myten om det gemytliga

eller Huka er arkitekter och designers, nu laddar han om! – om handelsminister Pagrotskys nyväckta intresse för arkitektur och design. – Efter att ha arbetat med att formulera idéerna i ord under en period, kände vi att vi också ville materialisera förslagen, säger Andreas Nobel. Vi började göra design tillsammans utifrån våra teorier och idéer. – Ett problem i branschen är att man bara gör en sak. Man projekterar, man skriver teorier eller så ritar man. Vi vill göra allt det där, säger Fredrik Stenberg. Som praktiserande arkitekt är det också bra att föreläsa, att tvingas att formulera sig, tillägger han. Alla fyra har egna karriärer vid sidan av Uglycute, men det är när de jobbar tillsammans som de bästa idéerna kommer. Dessutom tycker de att workshops är ett bra sätt att utvecklas. De har varit inbjudna vid flera tillfällen på både Konstfack, Beckmans och KTH och många av deras bästa formgivningsidéer har fötts i samarbete med eleverna. Uglycute flyttade nyligen till nya lokaler i en källare på Kvarngatan på Söder och de stora ytorna har öppnat nya möjligheter för gruppen. – Vi har börjat bjuda in till seminarier och utställningar med olika designers. Vår filosofi är att det ska vara kul och gå lätt, men för den skull ska det inte vara mindre seriöst och bra. Ett problem med utställningsverksamheten på till exempel Nationalmuseum, är att de aldrig har tillräckligt med pengar och de har flera års framförhållning. Vi vill att det ska gå fort och vara enkelt och billigt. Hur svårt kan det va? undrar Andreas Nobel. Bland de designuppdrag som Uglycute har finns både rent konstnärliga projekt och mer kommersiella uppdrag som showrooms och mässor. Konstprojekten

har ingen ekonomi, men blir en slags konstnärlig forskning som sedan kan användas i ett mer kommersiellt sammanhang. – Ett exempel är konstprojektet Modern Talking på Galleri Enkehuset 2003 där vi arbetade med byggmoduler i frigolit. Vi återanvände materialet och idéerna när vi gjorde ett showroom för Guldsyrsan på Berns tidigare i år, berättar Fredrik Stenberg. – Och nålfiltsmattan som vi använde i Konst 2. Vi skulle göra inredningen till en konsthall i migrationsverkets tidigare lokaler i Skärholmen. Det var ett riktigt lågbudgetprojekt och vi behövde ett billigt, enhetligt material som kunde hålla ihop det ursprungliga spretiga rummet. Vi gick igenom en materiallista med priser och såg att nålfiltsmattan var den absolut billigaste golvbeläggningen. Vi använde den till att drapera väggar och diskar. Nålfiltsmattan använde vi sedan, men på ett striktare sätt, när vi gjorde ett showroom till Annell Ljus + Form, säger Andreas Nobel. Uglycute arbetar mycket med materialet. Vad vill

det här materialet? frågar de sig och spånskivan blir bruten istället för sågad och frigoliten blir byggsten istället för en gjutform och så vidare. De använder också gärna oväntade eller oförutsägbara former. – Vi har använt kilformen mycket och den växte fram under en workshop i Oslo när vi arbetade med att bryta upp de räta linjerna i rummet. Kilformen använde vi sen i den utställningsarkitektur vi gjorde på konstmuseet Mucsarnok i Budapest. Och nu har vi använt formen i vårt förslag till gestaltning på Bergaskolans gård, berättar Fredrik Stenberg. För 1,5 år sedan fick de uppdraget att göra en utomhusgestaltning på Bergaskolan i anslutning till den nya tillbyggnaden. – Vi tycker att många lekplatser är för övertydliga. Istället vill vi göra något som inte har någon riktig eller felaktig användning. Vårt förslag lämnar leken öppen och vi har ritat en kilformad plattform med gräs på toppen och ett hål i mitten, förklarar Andreas Nobel. De har tagit fram förslaget i samarbete med en så kallad brukargrupp bestående av elever, föräldrar och skolpersonal. Och tillsammans kom de fram till placeringen på en mjukt formad upphöjning. – Vi lägger en ”kulturkulle” ovanpå naturkullen, vilket i sig är en kul tanke, menar Andreas Nobel. Utomhusmiljön och det slitage som följer på elevernas lek gjorde att materialvalet blev en utmaning och de har sökt länge efter något riktigt hållbart. Fredrik Stenberg visar upp ett prov av Polyplank som är gjort av återvunnen plast och trä. – Vårt förslag bygger på en knuttimrad konstruktion i det här materialet. Det ruttnar inte och det tappar inte färgen. Det är helt idealiskt, förklarar han. Lekskulpturen på Bergaskolan kommer att byggas av dem själva i maj och förhoppningen är att den invigs under skolavslutningen. Uppsala konstmuseum som hållit i projektet hoppas på att få samarbeta i flera pedagogiska projekt med Uglycute i framtiden. l

BIZ&ART önskar trevlig sommar!

Husbyborg Ledigt hus i parken Husbyborg ligger centralt i västra Uppsala i en lugn och vacker parkmiljö. På området, som tidigare var ett centrum för åskforskning, finns redan flera företag med spännande verksamheter. Nu har vi ett ledigt hus från 1930talet som efter anpassning och upprustning passar olika typer av företag.

Nästa nummer utkommer den 28 augusti

För annonsbokning kontakta: Biz&Art Övre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala

Kontor och/eller lättare tillverkning – tillsammans hittar vi lösningen du söker. Här finns cirka 300 m2 fördelade på två plan och en rymlig, ljus källare med stor port. Källaren passar bland annat som mindre verkstad, lager eller ateljé. Husbyborg är en unik miljö med bra kommunikationer och parkeringsplatser. Läs mer om huset på www.sfv.se under ”Lediga lokaler”. Kontakt: Jon Henriksson, Statens fastighetsverk. Tel: 018–56 48 32, 070–219 67 22.

018-26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

F OTO : E L O W E N N S T R Ö M / S K A N D I A

Spara i en ideell fond. Nu kan du göra en insats för barn och ungdomar och samtidigt få en bra avkastning på dina spar- och pensionspengar! De senaste tre åren har kunderna fått i snitt 25 procents avkastning på insatt kapital. Eftersom Skandia är en del av samhället vill vi ta ansvar för hur det utvecklas. Idéer för livet stödjer arbetet för barn och ungdom. Vår övertygelse är att främjande arbete ska startas när barnen är små. Idéer för livet-fonden är en så kallad ideell fond, 2% av fondens värde går varje år till stiftelsen Idéer för livet som delar ut stipendier till barn och ungdomar. I Uppsala har bl.a dessa fått stipendium från stiftelsen 2007: ”Fryshuset/United Sisters Uppsala”, ”Föräldrarna - en outnyttjad resurs”, ”Ring Polisen!”, ”Schysst framtid”, ”Tjejer idag!”, ”Teaterföreställning för barn 6-9 år”. Läs mer på skandia.se/ideer

Äkta konstnär

I Japan finns ett företag som tillverkar en särskilt hård keramisk fernissa som sägs vara oförstörbar. Företaget har låtit göra skalenliga kopior av världens mest kända konstverk och därefter fernissat dem. Konsten visas i Otsuka Art Museum som är inrymt i ett bergrum med syftet att bevara konstverken till eftervärlden. Museets curator säger att ett besök i museet är som att bläddra i en konsthistorisk bok, med den skillnaden att här får betraktaren se bilderna i rätt proportioner. Diskussioner om original och kopior pågår ständigt. Senare tids tvister om nedladdning av film och musik har aktualiserat frågan om upphovsrätt. Det är också en av de frågor Uppsalakonstnären Pär Fredin har ägnat sig åt i sitt konstnärliga arbete kring kommersialismens följder. av Lotta – Jag tycker att frågan om upphovsrätt är överdriven. Till exempel har nedladdningen av låtar gjort att musiken mår bättre än på länge. Jag kan också se ett problem i att BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) så hårt värnar om bildkonstnärernas upphovsrätt. Vad händer om arkitekternas organisationer hävdar att de har upphovsrätt till avbildningar av hus? Vilken typ av stadsskildringar får vi då? Eller HM, Lindex och IKEA. Hur blir det då möjligt att ta ett porträtt eller göra ett hemma-hos-reportage undrar Pär Fredin.

JOHANNA UDDÉN

Pär Fredin har själv använt sig av bland annat vykort, klipp från tidningar och bilder från vägkameror i sin konst. Och frågan om äkthet kontra kopior intresserar honom mycket. – Sedan gammalt är vi mycket kritiska till Kina som kopierar det mesta, men själva lät vi bygga en replik av Ostindienfararen Göteborgh och skickade den att representera Sverige, bland annat i Kina. Det är en paradox, menar han. I sitt projekt One City har Pär Fredin arbetat med den kinesiska kopian av Stora Gatan i Sigtuna. I Kina är det västerländska något eftertraktat och väl värt att kopiera. Utanför Shanghai har man därför byggt nio förstäder som är kopior av västerländska städer. Här finns en tysk, Eriksso n en holländsk, en amerikansk stad och så vidare. – Det var en kinesisk delegation som sökte en förebild i norden och de fastnade för Sigtunas småskalighet, förklarar Pär Fredin. Och framför allt gillade de strandpromenaden vid Mälaren, så den konstgjorda sjön Malaren Lake ligger intill kopian av staden. Projektet One City visades förra året på Galleri 1 och senare också på Sigtuna museum. I Pär Fredins foton skildras en stadskärna som är alldeles ödslig. Bilderna ser overkliga ut och ger känslan av att han

fotat en modell. En modell av en kopia av Sigtuna. Bilderna väcker frågor om kopians mening och värde. – Här finns likheter med det lamatempel som Sven Hedin fick i uppdrag att köpa. Han kom i stället hem med en kopia. Och det här templet vill Sigtuna nu i sin tur bygga en kopia av, berättar han. Pär Fredin jobbar ihärdigt med sina konstprojekt som ofta ingår i ett större undersökande sammanhang. Med sina bilder som ibland har ett stråk av ironi, vill han engagera oss i dagsaktuella frågor. I installationen We are the Flood som visades på Galleri 1 i höstas kommenterar Pär Fredin människans klimatpåverkan. Här visade han bland annat foton av kondenslinjer efter flygplan, ett motiv som han kallar ’’järtecken’’. Och i projektet Män som visar saker som de är stolta över, för varandra, som visats på Teatergalleriet, tar Pär Fredin upp framgång ur ett genusperspektiv. – Jag samlade på bilder i tidningar där män visar upp något. Jag tyckte att det var intressant att se hur ofta män visar upp ett föremål som ett tecken på framgång och makt, säger han. Pär Fredins fotokarriär började med foto som fritt valt arbete på Eriksbergsskolan 1979. Där ställde han upp sina skolkamrater mot en vägg och porträtterade dem en efter en. Resultatet är en imponerande dokumentation av tiden, kläderna och attityden. Pär Fredin visade bilderna på Konstfacks elevutställning på Stockholm Art Fair 1997, där han också vann ett elevstipendium. Tillsammans med porträtten visade han bilder på husgavlar från Kvarngärdet. Bostadsfrågan hör till ett av ämnena som Pär Fredin fördjupat sig i. Med Kvarn-

gärdesprojektet ifrågasätter han den enformiga boendemiljön som skapades under 60- och 70-talen. Han skapade ett fyndigt memoryspel av bilderna där man var tvungen att hålla isär gavlarnas snarlika utformning. Frågor om var vi människor befinner oss och vilka spår det sätter går igen i mycket av Pär Fredins konst. Han tycker om platser som vi människor gett en betydelse. Stigen som vuxit fram mellan Biltema och Bauhaus till exempel. – Det som intresserar mig med platser som den mellan Biltema och Bauhaus är att människor använder den som dom själva vill och inte som planerare har tänkt ut, förklarar han. I sitt offentliga verk Platser på Akademiska sjukhuset har Pär Fredin jobbat på samma tema. Han har fotat av gamla vykort med en sak gemensamt, de har alla en ’’här är jag’’-markering genom ett kryss eller en pil. De enkla och ibland oidentifierbara platserna har på så sätt fått en tyngd som Pär Fredin intresserat sig för. Intill bilderna av de markerade platserna finns en plexilåda fylld med nygjorda vykort som föreställer den byggnad man befinner sig i. Man kan själv plocka med sig ett kort där våningen är markerad med en pil. – Min tanke med vykortet i plexilådan är att den plats där verket sitter sänds vidare till nya platser, som jag inte känner till eller kan kontrollera, säger Pär Fredin. l

Kollektivet som tar plats Johanna UddĂŠn

Det står en låda i foajén på Regina-teatern. Vi i publiken uppmanas att skriva ner våra hemligheter på en lapp och lägga i den. Det är svårt och det kryper in under ytan. Det är ju en fråga om min personliga identitet. Och det visar sig att det är just den de vill åt, medlemmarna i det feministiska kollektivet ÖFA, som den här kvällen bjudit in till öppna repetitioner under titeln Just nu!

Det började med många och långa diskussioner om sådant de upplevt. Men de unga kvinnorna kände att de ville diskutera under andra former än över en fika. De startade därför nätverket ÖFA, som till en början stod för Öppna Feminister Agerar, 2003. – Vi ville ha ett forum med mer styrda diskussioner. Så vi träffades en gång i månaden och diskuterade utifrån teman och förde anteckningar, förklarar Anna Wallgren som varit med från start. Diskussionerna kunde röra ensamhet, sexualitet, identitet och kärlek. Allt utifrån våra personliga och yrkesmässiga erfarenheter, fortsätter hon. – Som ett komplement till diskussionsgruppen som sågs en gång i månaden här i Uppsala, hade vi också ett webbforum. Det var riktigt bra, särskilt för de kompisar som befann sig utomlands. När gruppen var som mest aktiv kunde vi ha uppåt hundra inlägg, berättar Katarina Winter. Anna Wallgren och Katarina Winter har kommit med tåget från Stockholm till sin gamla hemstad Uppsala. De är press- och marknadsföringsansvariga för ÖFA som övergick från att vara ett samtalsnätverk till att bli ett etablerat kulturkollektiv. – 2005 sökte en av medlemmarna i vårt nätverk pengar från Ungdomsstyrelsen till ett teaterprojekt.

Och när vi fick ok på ansökan konstaterade vi att nu måste vi verkligen göra något, säger Anna Wallgren. Allt ställdes på sin spets. Diskussionsgruppen, som tidigare hade varit löst sammansatt kring en kärna av medlemmar, blev nu en tydlig arbetsgrupp. Var och en fick ta ställning till om de ville vara med. Oavsett hur mycket man kunde och vad man kände att man kunde bidra med var man välkommen. – Ett 20-tal tjejer blev kvar i gruppen. Vi satte fart och skrev ett manus utifrån våra diskussioner som fanns dokumenterade på webben. Och sen var det bara att börja repetitionerna, säger Katarina Winter som entusiastiskt berättar vidare om vilken utvecklande process det var. – Hälften av oss hade inte stått på scenen förut. Och de övriga, som var professionella dansare och skådespelare, ville gärna jobba utan toppstyrning. Vi ville ha en demokratisk process och arbetade i workshops med olika delar av föreställningen. Resultatet blev att alla var delaktiga i hela processen. Det var verkligen superkul, säger hon. Den nyligen hyllade sångerskan Britta Persson från Uppsala ingår också i ÖFA. Hon skrev ett antal låtar till föreställningen. – Musiken var viktig. Och föreställningen blev

sedan ett kollage av musik, dans, teater och bild, berättar Anna Wallgren. Föreställningen fick namnet Var god tag plats! och hade premiär på Reginateatern i september 2006 och sedan dess har den gått på turné. Var god tag plats! har bland annat spelats på Teater Tre i Stockholm, på Ladyfest i Malmö och på förra årets Stockholm Pride. Till en början nappade gruppen på alla spelningserbjudanden, trots att det ibland inte var fullt betalt. – Vi valde att spela varje gång vi fick ett erbjudande, helt enkelt för att nå ut med ÖFA och vår produktion. Vi behövde inte lägga ner någon tid på att sälja in föreställningen eftersom vi hela tiden fick nya förfrågningar, säger Anna Wallgren. – Föreställningarna tog mycket tid från våra ordinarie arbeten, så vi behövde börja ta riktigt betalt för att det skulle funka. Flera av oss jobbar också deltid inom ÖFA och vill förstås ha lön för det, förklarar Katarina Winter. Idag håller ÖFA-kollektivet till i Bandhagens centrum söder om Stockholm. De hyr ett rum i en lokal som kallas BAS. Här finns också andra kulturutövare och alla har tillgång till en gemensam större sal. Målet är att BAS ska bli ett kulturhus. – Under våren har vi ordnat Punktkvällar då vi

bjudit in till öppna repetitioner och mingel, berättar Katarina Winter. De öppna repetitionerna är en del i ÖFA:s arbetsprocess. Grundtanken har ända sedan start varit att nå ut med idéerna, att agera öppet. – Man måste inte på något sätt vara organiserad för att vara med i ÖFA, utan man kan vara sin egen feminist. Vi tillhör en ny generation feminister. Våra mammor var mer politiska, medan vi är mer individualistiska. Frågorna handlar om vem man är och vad man tillåts vara. Vi är ute efter att tillåta en egen identitet och att utmana stereotypa roller, säger Anna Wallgren. Just nu! i höstas på Reginateatern bekräftar vad Anna Wallgren säger. ÖFA jobbar för närvarande med Uppsalabon Love Sydstrands pjäs Vi leker att du blundar och en del av uppsättningen visades i november. Det är första gången gruppen arbetar med ett material skrivet av en utomstående. – Alla måste vara överens om att materialet funkar och i det här fallet tycker vi att det gör det. Vi leker att du blundar har ett feministiskt tema så till vida att den handlar om identitet. Författaren har också ett nytt sätt att arbeta med texten, som vi ställer oss bakom, förklarar Anna Wallgren.

På Reginateatern gavs också en introduktion till dansföreställningen Hemligheter. Den bygger på undersökningar om vilka hemligheter vi alla bär på, som gruppen gjort med tonåringar. Kanske även publikens hemligheter från lådan i Reginateaterns foajé används? Britta Persson har gjort musiken även till den här föreställningen och hon kommer att medverka live vid några tillfällen. Hemligheter har fått stöd från Uppsala kommun och kommer att turnera i Uppsalas skolor under hösten. ÖFA har en hel del att göra framöver. – Vi är utvalda att delta på Barnteaterbiennalen i Lund den 23:e maj med vår förra föreställning Var God Tag Plats! Biennalen visar det bästa från de senaste två åren, så det är riktigt kul att bli utvalda, berättar Anna Wallgren. Vi har dessutom nyligen haft premiär på vår nya föreställning på Teater Tre i Stockholm. Där har vi kört en Vårkonsert och det musikaliska temat kom till på en ingivelse. Sedan jobbade vi utifrån det hela våren, berättar Anna Wallgren. Just att ta tillvara kreativiteten i de snabbt påkomna idéerna är något som ÖFA fört in i sin arbetsprocess. De tycker att de har hittat ett sätt att jobba som de även vill delge andra. Teaterlinjen vid Wiks folkhögskola engagerade ÖFA för en workshop. Där förmed-

lade de sin arbetsprocess och framhöll vikten av att alla gör sin egen del i en produktion. – Det var verkligen lyckat. Och vi har gästat GO, en Girls Only-kväll på Sigtuna humanistiska läroverk. Sketchlokomotivet Brigaderna, som finns inom ÖFA, framförde några av sina sketcher och vi visade delar av Hemligheter. Vi jobbar mycket med att stärka eleverna i att våga vara den man är och att lita på sig själv. Och så vill vi förmedla vikten av att starta nätverk, precis så som vi gjorde, berättar Anna Wallgren. Och det är det hela ÖFA handlar om. Att skapa gemenskap kring angelägna ämnen och att föra ut dem tillsammans. Genom att vara många vågar man – och man tar plats. l

uppslag

Uppland igår, idag och från ovan Författaren och krönikören Gunilla Lindberg är tillsammans med fotografen Max Marcus aktuell med en ny bok, Uppland från ovan – och i mina minnen. Gunilla Lindberg är en välkänd profil i Uppsala, som i tidigare böcker berättat om stadens utveckling från 1930-talet och framåt. I den nya boken har utblicken vidgats över hela landskapet. Den glidskärmsflygande fotografens panoramor från ovan av det nutida Uppland ställs mot arkivbilder från förr. Bildernas fågelperspektiv utgör en effektfull kontrast till Gunilla Lindbergs jordnära berättelser, som ofta handlar om de vanliga människornas liv och arbete under generationer.

Astrid Anna Emilia Lindgren ’’Uppriktigt sagt är jag verkligen väldigt lite intresserad av mig själv. Jag är ingen nedrans kändis eller nationalmonument.’’ sa Astrid Lindgren själv. Men många av oss är trots det intresserade av henne. På Upplandsmuseet kan man till och med 17 augusti se bilder från Astrid Lindgrens liv, både det privata och det Astrid och Lasse ur Astrid Lindgrens fotoalbum.

offentliga.

Friktioner - Frictions II Den 12-15 juni arrangerar Uppsala konstmuseum för andra gången en internationell performancefestival. Ett 15-tal konstnärer från Finland, Danmark, Norge, Polen, Tyskland och Sverige deltar. Från Japan kommer Seiji Shimoda, verksam över hela

JOhaNNA UDDÉN

världen med lång erfarenhet av performancekonst. Från Uppsala deltar Girilal Baars, Anders Rönnlund och Cecilia Germain. Curator för festivalen är SU-EN. Festivalen äger rum på olika platser i Uppsala; på gator, torg och broar, på konstmuseet och på stadteatern. Det blir performance live, film, diskussioner och föredrag. För mer information och program: www.uppsala.se/konstmuseum.

Seiji Shimoda 90

Delta Rai

Focus på ung film Nu är det dags för den årligt återkommande filmtävlingen Focus. Den 3 juni visar Film i Uppland det bästa som producerats av unga filmare i Uppsala län. Filmerna visas för publik på Grand hela eftermiddagen och bedöms av en jury. Dessutom är den unge regissören Daniel Wallentin inbjuden att berätta om sitt filmskapande under eftermiddagen. Vinnarna från de olika åldersklasserna får åka till Trollhättan och där representera Uppsala län I den nationella videotävlingen Novemberfestivalen. Ingen bild (om någon notis ska strykas, åker den här)

Festival för och av unga UKM står för Ung Kultur Möts och är en festival som arrangeras för och av unga. Varje vår anordnas ett hundratal kommunfestivaler som så småningom mynnar ut i en stor riksfestival. I år arrangeras den på Uppsala Konsert & Kongress den 17 -18 juni. UKM är en rikstäckande organisation som arbetar för möten på alla plan, amatörer möter proffs och gamla möter unga för kulturutbyten. (Bild: Maskot)

Massor av arkitektur För oss arkitekturintresserade finns mycket att hämta på Uppsala kommuns hemsida www.uppsala.se. Där har Dan Thunman lyft fram stadens intressantaste arkitektur. Man kan till exempel läsa om Gottsundakyrkan som är ritad av Carl Nyrén och invigdes 1980. Genom sin omtolkning av traditionella kyrkobyggnadsformer kan Gottsunda kyrka betecknas som ett av de första och bästa exemplen på postmodernistisk arkitektur i Sverige. Här får man också veta att Åhlénshuset som ritades av Backstöm och Reinius 1959, utgör en av Uppsalas mest kända så kallade brutalistiska byggnader. Läs också om de olika nationshusen, Engelska villan, Grand Hotel Hörnan och andra intressanta byggnader. l

SOMMARTID GRILLTID

Sommartid är lika med grilltid

Den stora smakskillnaden mellan att steka kött och att grilla är den rökta ton som grillningen ger. Det är dessutom en mager tillagningsmetod eftersom inget fett behöver tillföras. Köttet tillreds genom direktvärmen från glöden och helst ska även locket till grillen stängas – på så vis fångas den varma rökaromen som då både tillagar och smaksätter maten. En rekommendation är att sänka temperaturen och därmed förlänga tillagningstiden. Detta görs genom att sätta gallret längre från glöden och genom att använda mindre mängd kol. Vi svenskar har oftast för bråttom då vi grillar! Här har vi en hel del att lära av amerikanerna och australiensarna som har betydligt längre grilltraditioner än oss. Deras barbeque ger oftast kött med mer rökighet tack vare att de låter tillagningen ta tid och därmed dra åt sig mer smak. Dessutom är de mycket noggranna med att stänga locket. De använder också ofta ved som läggs på när briketterna gett en perfekt askgrå glöd. Olika träslag ger olika smak. Naturligtvis spelar tillbehör, marinader och glace en stor roll för konceptet och smaken i helhet. Vad innebär det egentligen att marinera? Marinaden har två syften; dels att möra köttet och dels att smaksätta. Idag är så gott som allt kött vi köper i butikerna av sådana styckningsdetaljer som inte behöver möras, vilket innebär att vi inte behöver planera marineringen mer än en stund innan köttet ska läggas på grillen. Om köttet ska möras med hjälp av marinaden krävs istället, för de flesta styckningsdetaljer, minst ett par dagars marinering. Oavsett om marinaden används för mörning av köttet eller enbart stryks på för smakens skull så gäller det att låta köttbiten rinna av ordentligt innan den läggs på grillen. Vitsen är att måttliga mängder av marinaden ska droppa ner på

glöden, bilda väldoftande rökpuffar som smaksätter maten. Förutsättningen för att lyckas är en perfekt glöd utan eld! Glace är ett annat smaksättningsalternativ som även ger vacker färg. Glace penslas på först när köttet är färdiggrillat vilket gör det hela lite enklare. Utöver olika smaksättningsalternativ finns ju massor av smakrika och färgglada salsor, röror, inläggningar och såser som är både roliga och lätta att göra! Örtsalt eller kryddsalt görs enkelt genom att mixa ett gott havssalt med favoritkryddorna i en blender. Exempel på en god blandning är vitlök, citronskal och rosmarin. Vad är då ett bra grillvin? Tankarna går direkt till ett fruktigt och smakrikt rött vin, somrigt okomplicerat och lätt eldigt – ett vin att njuta av även medan grillen vaktas. Perfekta druvor att söka efter till denna första kategori grillviner är Shiraz och Zinfandel. Shiraz från Australien ger ofta riktiga fruktbomber med mycket kraft men utan markerad strävhet. Viner av Zinfandel är snällare och inte fullt så kompakta som Shirazvinerna men likväl med okonstlad fruktighet. Zinfandel är Kaliforniens egen druva, under 90-talet till amerikanernas förtret bevisad att vara densamma som italienarnas Primitivo! Ha en liten miniprovning med grannarna och jämför amerikanska Gnarly Head Old Vine Zin och italienska A Mano Primitivo i väntan på den perfekta glöden. Om det rökta från grillen ger mersmak så rekommenderas ett vin av Shiraz från Sydafrika. Druvan i sig har ofta en rökig ton och med Sydafrika som ursprung förstärks detta ytterligare – ett strålande exempel är Nederburg Shiraz Viognier. En stor del i grillningens popularitet ligger ju faktiskt i att det är så lätt att umgås kring grillen under tiden som maten tillagas och det ger upphov till

mat&dryck

den andra kategorin perfekta grillviner; Ett bra grillvin kan, i mitt tycke, nämligen också vara ett lättare vitt, blommigt och friskt vin, gärna utan ekfatslagring. Den här kategorin passar oftast inte i första hand till det grillade utan mer under själva grillningen, som aptitretare och sällskapsdryck. Underbara sommardruvor är riesling och sauvignon blanc. Från Nya Zeeland finns det utmärkta, krispiga exempel på båda dessa från firmorna Stoneleigh, och Saint Clair. Med lite vidare perspektiv så behöver det inte vara så fastlåst vid de kraftiga röda vinerna till grillat – det finns ju så mycket annat än flintastek och biff att lägga på grillen. Färsk tonfisk och svärdfisk, bläckfisk och olika grönsaker eller varför inte en hel kyckling? Det sistnämnda tar lite längre tid men med ett roterande spett som funktion på grillen är det enkelt och blir fantastiskt gott. Det här är bara ett axplock – allt går ju att lägga på grillen! Ett lite annorlunda vin till dessa lättare grillalternativ är Deakin Select Sparkling Shiraz, ett rött mousserande vin från Australien som passar utmärkt till mat. Mer traditionellt kan en ekfatslagrad chardonnay som Penfolds Thomas Hyland rekommenderas. Sara Åkerlind, sommelier l

SARA ÅKERLIND

Vintips 16381 Peter Lehmann The Barossa Shiraz, 119 kr 6597 Gnarly Head Old Vine Zin, Kalifornien 87 kr 2308 A Mano Primitivo, Italien 77 kr 6456 Saint Clair Riesling, Nya Zeeland 99 kr 26404 Deakin Select Reserve Sparkling Shiraz, Australien 99 kr 6023 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay, Australien 104 kr 12133 Nederburg Shiraz Viognier, Sydafrika 70 kr 22059 Black Granite Shiraz, Sydafrika 212 kr för 3 liter BiB

bildhistoria

Alfred Dahlgren

1901 fick stadens främste fotograf, den fyrtioårige Alfred Dahlgren, stadsfullmäktiges uppdrag att ta 350 bilder av Uppsala till en sammanlagd kostnad av 700 kronor. Det gällde att ”åt efterkommande bevara minnet af tid som är” som det hette i professor Widmans motion om en genomfotografering av staden. Hur framsynt denna investering var blev väl inte till fullo uppenbart förrän ett halvsekel senare när stadskärnan öster om Fyrisån drabbades av det så kallade rivningsraseriet, som drog fram över svenska städer och förvandlade dem effektivare än någon bombmatta. Uppsala ändrade skala och bytte kostym. 450 hus försvann. Det gamla Dragarbrunn utraderades liksom trähusen och gårdarna på Luthagen och flera av stenhusen kring Stora torget. Minnet av den tid som var finns nu bara kvar på fotografens bilder. 94

lars lambert

ALFRED dahlgren

Alfred Dahlgren (1861-1908) var värmlänning, utbildade sig till fotograf i Stockholm och Tyskland. Han kom tjugonioårig till Uppsala 1890 och avlöste den trettiofem år äldre Henri Osti som porträttfotografen på modet. Ateljén låg i Oxenhuset, Dragarbrunnsgatan 48. Den familjekäre Dahlgren bodde med hustru och med tiden fyra barn på Dragarbrunnsgatan, Skolgatan och Linnégatan. Barnens lekar och upptåg i hemmet och under utflykter tillhörde hans favoritobjekt. Eftersom arbetet i fotoateljén upptog Dahlgren under veckorna gick han på söndagarna ut och dokumenterade staden, kvarter för kvarter, gathörn för gathörn. På söndagsmorgnarna var gatorna dessutom folktomma, vilket var en god sak med tanke på de långa exponeringstiderna. Ibland ser man utdragna, nästan genomskinliga skuggor på bilderna, avtryck av människor som förflyttat sig framför kameran under bildens tillkomst. De av stadsfullmäktige beställda 350 gatubilderna blev 400 och i en andra omgång några år senare 541. De har som systematisk topografisk dokumentation få motsvarigheter. Dahlgrens fotografier formar sig till en berättelse från en stad som låg vid samma gator vi fortfarande trampar, om hus som inte längre finns utan fått lämna plats för andra. En historisk stad, försvunnen ur rummet, men kvar på dessa bilder på bara några decenniers avstånd. Dahlgrens bilder finns bundna i ett rött album med stadens vapen. Negativen, i form av glasplåtar 13 x 18 cm, förvaras av Upplandsmuseet. Alfred Dahlgren gick bort mitt i arbetet 1908, endast fyrtiosjuårig, men gör sig ständigt påmind med sina bilder så länge denna stad står där den står.

Kyrkogårdsgatan och allén från Carolina-parken Dahlgren har ställt upp kameran i Carolinaparken. Kyrkogårdsalléns kala trädstammar och nakna grenverk väntar på vårens värme. En blek sol belyser det hus vid Kyrkogårdsgatan 5 i kvarteret Slottet som försvann vid 1930-talets mitt. Men hörnhuset på hitsidan om Åsgränd, den gamla blindskolan, ligger fortfarande kvar.

V-Dalas trädgård från hörnet Skolgatan - Sysslomansgatan En kulen vårvinterdag i korsningen Sysslomansgatan – Skolgatan. Till vänster innanför staketet den vidsträckta trädgården till V-Dala nation, där sedan 1964 Alvar Aaltos nya nationshus reser sig. Det stiliga hörnhuset liksom trähusbebyggelsen på andra sidan S:t Larsgatan fick likaledes maka på sig vid samma tid.

Hörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan Dahlgrens kamera kikar från S:t Johannesgatan längs Sysslomansgatan bort mot S:t Eriks torg. På hörnet i den gamla sysslomansgården från 1700-talet, som gett gatan dess namn, en av Dubois många brödbutiker. I fonden till vänster det Ofvandahlska huset, dit konditorn dock flyttar först något år senare.

Hörnet Kungsgatan -Vaksalagatan Vaksalagatan löper då som nu från Kungsgatan spikrakt upp mot Carolina. Ordningen övervakas av dåtidens patrullerande polis i pickelhuva som mitt i gatan står. Den typiska 1800-talsbebyggelsen i kvarteret Sala har sedan 1960-talet skattat åt förgängelsen. Notera hästspillningen i förgrunden.

Hörnet Dragarbrunnsgatan-Vretgränd En kvinna skyndar, obekymrad om Dahlgrens kamera, fram i snömodden längs Dragarbrunnsgatan i förra seklets början. Alla hus på bilden är borta. Det dåvarande kvarteret Hästen, mellan Vretgränd och Bangårdsgatan, revs i två omgångar under 195060-talet och den nuvarande bebyggelsen tillkom. l

Frihetens ljuva smak Laleh Maghonakii

Varje gång jag går in i en bokhandel blir jag påmind om hur ljuvligt den nyvunna friheten smakade strax efter revolutionen i Iran 1979, då man äntligen kunde köpa vilka böcker man ville. Under ett par månader gick det att läsa vad som helst utan att få fängelsestraff, till skillnad från hur det var under den tidigare monarkin. Det bildades långa köer hos alla bokhandlare, för att inte tala om hos gatuförsäljare som passade på att sälja böcker i stället för det vanliga krimskramset. Men med tiden visade sig den nya regimen allt mer repressiv och frihetens sötma kom att bli kortvarig. Inom kort blev innehav av alla slags publikationer förbjudet med motivationen att det var ”västerländskt” och ”icke-religiöst”. Man måste flytta sina böcker och tidsskrifter ifrån bokhyllorna och gömma undan dem någon annanstans. Jag minns att det kändes som om man var kriminell och begick de värsta brotten bara av att läsa några romaner av sina favoritförfattare. På den här tiden var jag tonåring och nyfiken på det mesta i livet. Jag hade svårt att acceptera att man inte fick läsa romaner. Allt skulle handla om religion och religiösa uttryck. Innehav av musikkassetter eller skivor som man lyssnat på innan revolutionen kunde medföra fängelsestraff, för att inte tala om tidskrifter, tidningar och böcker. Man kunde utan rättegång bli avrättad för minsta tecken på koppling till oppositionen eller för att misstänkas tillhöra guds fiender. Den enda möjlighet man hade att kunna läsa förbjuden litteratur eller lyssna på utländsk, ocensurerad radio, var att låsa in sig i sitt rum med stängda fönster. Pulsen slog 120 när man satt där i sitt rum som en

brottsling, fast den enda avsikt man hade var att konsumera lite kultur. Regimen höll ständiga husrannsakningar och risken fanns alltid att det skulle hända en själv. En dag blir jag tvungen att gömma alla mina böcker och musikkassetter. Ryktet går att regimen snart ska göra husrannsakningar på vår gata. Min mamma blir helt hysterisk och hotar med att bränna mina böcker på gården om jag inte slänger dem frivilligt. Hon vill inte se mig bli avrättad. Jag är alldeles förtvivlad och får tips av en kompis att man kan gräva ner sina böcker om man lindar in dem i plast. Då kan man ta upp dem sedan, när det har blivit lugnare. Det känns som en bra plan. Det enda problemet är när och var man ska göra det. Jag åker runt och tänker på alla möjliga platser jag kan komma på. Till sist hittar jag ett bra ställe vid en klippa nära en strand. Jag och min bror bestämmer oss för att gå ut tidigt på morgonen och gräva ner allt. Vi sitter till sent på natten och lindar alla böcker i plast så noga vi bara kan. Det känns svårt att skiljas från mina böcker och från de möjligheter till verklighetsflykt de bjuder på. Böcker, som tar ett så litet utrymme i livet men som ändå skänker så mycket utrymme i min själ. Det kändes som att behöva gräva ner en bit av sig själv. Vi vaknar innan gryningen och lägger alla böcker och kassetter i en stor säck. Det är ganska tungt för min bror, som inte är särskilt storvuxen. Vi kommer fram till platsen som vi har valt ut, livrädda att bli upptäckta. Att bli sedda med en enda av dessa böcker, skulle räcka för att koppla oss direkt till oppositionen. Det skulle vara skäl nog att slänga oss i fängelse eller

Målning av Alizera Darvish

avrätta oss utan rättegång. Vi jobbar alltså så fort vi kan. Svetten rinner om oss och den lilla spaden börjar ge vika i den hårda marken. Vi tittar hela tiden runt omkring för att vara säkra på att ingen annan är i närheten. Fåglarna skrämmer oss ett par gånger genom att flyga från träden, under vilka vi begraver böckerna. Efter några timmars intensivt grävande blir vi klara och jag pustar ut, men är så sorgsen. Vad skulle jag göra nu utan mina böcker och mina musikkassetter som gav mig näring i den kvävande miljön med allt tvång som trängde sig på? Jag var tvungen att bära slöja. Jag var tvungen att låtsas vara någon annan för att få finnas till. Den värld jag förut levt i krymper alltmer för varje dag och det finns inget jag kan göra åt det. Att läsa går inte, att hälsa på kompisar är inte heller tillåtet. Flera

av mina vänner har blivit avslöjade och fängslade och en del är under bevakning. Jag vågar inte hälsa på dem eftersom det finns en risk att man kan blir arresterad för det också. Några år senare flyttade jag till Sverige. Än idag, efter 20 års vistelse här blir jag helt lyrisk av den fantastiska känslan att bara gå på ett antikvariat och få plocka på mig vilka böcker jag vill. Ibland letar jag efter några av titlarna jag grävde ner och köper tillbaka dem, bara för sakens skull. Jag vet dock fortfarande exakt var mina nergrävda böcker i Iran ligger. Jag hoppas på att en vacker dag när jag återvänder kunna gräva upp dem igen. Även om de kanske inte är läsbara längre, så skulle känslan av återvunnen frihet göra det värt besväret. l