BIZ&ART nr 21 by Stewen Quigley

ART

BIZ&ART ® Magasinet om entreprenörskap och företagande med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.

BIZ&ART 21

När gav du din kund en trycksak senast?

En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör

människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte

En trycksakspartner som är tillgänglig, flexibel och säker.

BIZ

En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte företag emellan. En högst vetenskaplig undersökning* visar att förmågan att sprida värme och glädje är några av de saker som verkligen påverkar när företag väljer samarbetspartners. Slutsats: Trycksaker ökar lönsamheten. Kph är en trycksakspartner i stort och smått. Nya trycksaker kommer fram snabbare och enklare än någon annanstans. Välkommen att testa. Ps. Nu har vi kvalitetssäkrat vårt produktionsflöde, hör av dig så berättar vi gärna mer...

* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

# 21 VINTERN 2012

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

abu dhabi nästa för bocken bo kjell eriksson de blå druvornas ädling hanna beling trio x capricen 50 år akademiledamot thomas riad en lysande stad arne bergh hjärtats pesto Den farligt sköna marika wallumn till ghana

Omslagsbild Arne Bergh, konstnärlig ledare för ishotellet i Jukkasjärvi Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se redaktion@bizart.se Annonsansvar Johanna Andersson – annonssäljare – johanna@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se annons@bizart.se Co-Skribenter Claes Brodda – sommelier Lars Lambert – författare och filmare Gabriel Lindborg – producent, bitr. musikchef Mia Ulin – kommunikations- och affärsstrateg Christer Åsberg – författare Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Stewen Quigley

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LARS LAMBERT

CLAES BRODDA

MIA ULIN

ULLA HOLMBERG

JOHANNA ANDERSSON

innehåll 5

(In)ledare

Kovalenta molekyler från Torne älv till Fyrisån

12 Den rastlöse odlaren, ett möte

med författaren Kjell Eriksson

18 Följ era Capricer!

50 år med Orphei Drängars Capricer

24 Mitt eget bestiarium

30 Beux-arts, betong och beundrade

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Skribenter: Lillemor Berg, Claes Brodda, Lars Lambert, Gabriel Lindborg, Johanna Uddén, Mia Ulin, Stewen Quigley, Christer Åsberg Textredigering: Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Foto: Hanna Beling©: sid. 26–28. Stewen Quigley: sid. 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 16, 24, 30, 31, 32, 33, 34, 36, 38, 40, 42, 47, 48, 50, 51, 58, 60, 61, 66. OD:s arkivbilder: sid. 18–21. Cecilia Wallin sid.52.

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan. ISSN 1654-5370

Vintern 2012

Riktpris 75 kr

Annonsörer

kupoler – Universitetshuset 125 år

36 Ingen vernissage utan Knut

och Birgitta

38 Trio X – upplands egen husband

42 Ledamot i Svenska Akademien, Thomas Riad

50 Ung men kaxig

entreprenör i tropikerna

54 Pesto i mitt hjärta

58 Vingården

Helsida: Bolander & Co, Friskis & Svettis, Kaiser Bil, Kph, Länsförsäkringar, Plan,

60 En lysande stad

Stadsteatern, Upplands Grafiska Etikett Halvsida: Ciao Victoria, Reginateatern,Viking Line Fjärdedelssida: Musik i Uppland, Isfestivalen

62 Historiebiten

64 Uppslag

Åttondelsida: Bror Hjorths Hus, Galleri D12, Galleri Diana, Rolls Gallery, Uppsala

66 Korsord

Konstmuseum, Upplandsmuseet

>>SOUND OF MUSIC

A V R ICHARD RODGERS & O S C A R H A M M E R S T E I N I I R E G I : RONN Y DANIELSSON P R E M IÄR 17 /11

UPPSALA>>>> STADSTEATER 4

B I LJ/INFO: 0 1 8 - 1 4 6 2 00 WWW.UPPSALASTADSTEA T E R . S E

Xenofobi?

– Nej, jag ställer inte upp i ett magasin med ett namn som inte är svenskt och som vänder sig till svenskar. Jag satt tyst i telefon, visste inte vad jag skulle svara den mycket välkände tv-profilen. BIZ&ART ville ju bara göra ett reportage om honom, så jag hade verkligen inte förväntat mig denna avspisning. När luren var pålagd fortsatte diskussionen, men bara i mitt huvud. Mina argument var sakliga och vassa, tv-profilen var så gott som svarslös i denna envägskommunikation, som bara blev bättre ju längre jag höll på att älta saken i mina tankar. Är det någon som känner igen sig? För visst är det så ibland, att när man blir totalt överraskad eller förorättad, så har man inte alltid laddat med de rätta svaren i rätt ögonblick. De kommer sedan, och tyvärr ofta allt för sent. Själv bär jag på det osvenska efternamnet Quigley, ett namn med rötter från Irland. Men jag talar hyfsad svenska med halländsk brytning. I detta nummer träffar du Thomas med det egyptiska efternamnet Riad. Hans far var från Egypten och där växte Thomas Riad upp tills han var fem år. Thomas Riad är svensk språkvetare och har en stol i Svenska Akademin. Ett av mina favoritprogram på radion är Språket i P1, eller spraket, som det heter i digitalform. Ofta handlar det om låneord. Det pågår en ständig utveckling med nya ord som tillkommer, twitter, mail, facebook, sms, blogg osv. Och det här är inget nytt fenomen. Tjej, jycke, pröjsa, har vi till exempel lånat in från Romani sedan lång tid tillbaka. Xenofobi kommer från latinet och betyder främlingsfientlighet och rädsla för det som är främmande eller konstigt. Den kända tv-profilen är nog inte främlingsfientlig, men verkar rygga tillbaka för det som är främmande och konstigt. Visst är det lite bisarrt. Och tv-profilens namn är… Nej, det tar vi en annan gång. Trevlig läsning!

Stewen Quigley ansvarig utgivare (som gillar olika)

Kovalenta molekyler fr책n Torne 채lv till Fyris책n av Stewen Quigley

är jag kliver ur planet på Kiruna flygplats i januari månad, nyper det till i nästippen, tjugotvå grader kallt och jag tänker att man måste nog var född och uppvuxen här för att uppskatta de långa, mörka och kalla vintrarna, eller så är vintern bara en transportsträcka till den korta men evigt ljusa sommaren. Det är en märklig skara passagerare som för ett par timmar sedan lämnade Arlanda för att flyga så långt norrut man kan komma med det svenska reguljärflyget. Passagerarlistan består av några kineser, en grupp japaner, ett flertal engelsk-talande personer samt italienare som tjattrar oavbrutet samt en grupp som jag inte får kläm på vad deras modersmål är. Det känns som att vi svensktalande är i minioritet, men vi har alla ett gemensamt mål, ishotellet i Jukkasjärvi, tjugo mil ovanför Polcirkeln. Längst upp i Norrbotten vid Torne älv, i ett hus som ligger på älvbädden med en vidunderlig utsikt skall jag besöka konstnären och entreprenören Arne Bergh, som ursprungligen kommer från Uppsala men slog ner sin bopålar här i den norrbottniska frusna tjälen för över tjugo år sedan. Han kom upp till Jukkasjärvi med kollegan Åke Larsson. De började tillsammans utforska isens möjligheter som konst och byggnadsmaterial. Arne Bergh är utbildad på Konstfack med inriktning på konst och möbler i trä. Han var senare verksam som konstnär med arbetslokaler i Uppsala Ekeby och byggde senare en ateljé intill bostaden i Gamla Uppsala. Men att bli konstnär

var från början inget sjävklart val för Arne Bergh. Pressen hemifrån var stor att skaffa sig ett riktigt yrke och han sökte sig lite planlöst fram, reste runt i nordafrika, jobbade med allt ifrån flygplanstvättare till dödgrävare. Men det blev, som sagt, till slut Konstfack och som verksam konstnär jobbade han både med uppdrag och eget skapande. Efter att ha gjort skulpturer till nya Vasamuseet 1991, blev Arne Bergh blev engagerad av Hasse Alfredsson att tillsammans med andra konstnärer och kreatörer skapa den svenska paviljongen till Världsutställningen i Sevilla, Expo–92, på temat det svenska. Arnes Bergh tog itu med att skapa jättestora skulpturer i trä, föreställande kända svenskar, som Alfred Nobel, Pippi Långstrump, Selma Lagerlöf och Carl von Linné. – Det var då som min far på plats i Sevilla, för första gången med tårar i ögonen gav mig sitt erkännande för att jag valt konstnärsbanan. Det kändes stort och rörande, berättar Arne Bergh. Arne Bergh och Åke Larsson åkte till Jukkasjärvi för första gången 1993 efter att de besökt snöfestivalen i Kiruna. De hörde då talas om det spirande ishotellet i Jukkasjärvi. Det blev en inspirerande upplevelse som gjorde att de återvände nästa vinter. – Det var rena lekstugan och vi experimenterade vilt med olika verktyg, berättar Arne Bergh. Tillsammans med uppfinnaren från Malmberget, Gunnar Andersson, tog de fram nya sågverktyg för att kunna hantera isen.

Sedan de första isblocken som togs upp ur Torne älv 1990, har mycket hänt. Numera skördas isen i mars, 2 500 isblock som vardera väger två ton sågas upp och lagras för att under året vidareförädlas till konstverk, exporteras till event i utlandet och för att användas till nästa års ishotell. – Att jobba med is, är att låna av naturen, för att några månader senare lämna tillbaka materialet när isskulpturer och hela ishotellet smälter ner och sakta söker sig ner mot älven igen. Kan det bli mer naturligt och ekologiskt, undrar Arne Bergh. Arne Bergh är konstnärlig ledare för ishotellet. Varje säsong väljer han och hans kollegor i designgruppen mellan hundratals ansökningar för att besluta om vilka konstnärer som ska få skapa årets konstsviter. Det brukar bli cirka fyrtiofem konstnärer som får ge sina uttryck i olika rum och miljöer i ishotellet. – Det är en ynnest att få jobba med så många konstnärer som kommer hit från hela världen varje år. Det kan vara skulptörer, arkitekter industridesigners, street art-konstnärer. Det är ett enormt värdefullt utbyte av erfarenheter, menar Arne Bergh.

Det finns mycket inspiration att hämta från naturen och de konstnärliga uttrycken i is från Torne älv. Isbaren är en central mötesplats i det stora ishotellet. Numera finns Ice-barer i ishotellets stil även utanför Jukkasjärvi, som i London, Stockholm Köpenhamn och Oslo. Redan i mitten av november startar den årliga byggnadsprocessen för ishotellets uppförande. Snökanoner producerar snön som läggs över stora formar av plåt och efter några dagar av kyla avlägsnas formerna. Kvar står en labyrint av fristående snökorridorer. Rum och sviter skapas sedan genom att bygga avskiljande väggar i korridorerna. Isblocken transporteras in i hotellet där de utvalda artisterna börjar skapa konst och design. – Det är lite som jobba i trä eller i stora stenblock. Man jobbar med materialet utifrån och in. En del av våra inbjudna konstnärer har erfarenhet av is men en del av dem har aldrig upplevt temperatur under noll grader. Erfarna eller inte, varje år skapar de ny och unik konst och design i hotellet, berättar Arne Bergh. Den första etappen av bygget är klar i början av december och varje vecka därefter öppnas en ny del fram till början av

Arne Bergh framför bostaden i Jukkasjärvi

januari då hela hotellet är färdigställt. Isbaren öppnar i mitten av december, Pelarsalen och Iskyrkan invigs på juldagen. När hela ishotellet står klart, sträcker det sig över en yta på cirka 5 000 kvadratmeter och har ungefär åttio rum och en kyrka, helt bygda av av is och snö. Varje år sover flera tusen besökare från hela världen i rummen, över hundra par blir vigda i iskyrkan och ett antal tusen isglas med kyliga drycker severas i isbaren. När solen börjar tina upp snöväggarna någon gång i mitten av april, stänger hotellet och efterhand återvänder smältvattnet tillbaka till Torne älv. Ishotellet i Jukkasjärvi har inspirerat till efterföljd. Uppsala har sedan 2009 haft ett par uppskattade isfestivaler. Isfestiva-

len 2011 fick utmärkelsen årets event. Så här skrev man på hemsidan i samband med nomineringen: Genom att kombinera motorsågar, hackor och kreativitet har Uppsala fått ett nytt succéevent. Med en minst sagt kylslagen eventidé har man lyckats skapa något nytt, som inte bara lockat uppsalabor utan även folk och publicitet från hela Sverige. Uppsala kommun är arrangör för isfestivalen 2013 i nära samarbete med näringslivet och Andreas Haesert, som är projektledare. Arne Bergh bistår med sina kunskaper om isens möjligheter och begränsningar. Han hjälper även till i viss mån med att tipsa om konstnärer som har erfarenhet av att skapa i is.

Trettondagskonsert med vackra operapärlor!

Lördag 5 jan 16.00 Uppsala Kammarorkester Paul Mägi, dirigent Maria Fontosh, sopran Christian Juslin, tenor Varmt välkommen till en musikalisk fest med vackra arior ur kända operor och operetter! Uppsala Konsert & Kongress Biljett: www.ticnet.se 077-170 70 70 eller UKK 018-727 90 00, UNT 018-478 10 70 Musik i Uppland 018-17 19 20, www.miu.se

Idén med isfestivalen i Uppsala är att ge alla besökare, gammal som ung, en unik upplevelse av kultur och konst i samklang med naturen utomhus under en period på året då många människor väljer att stanna inomhus. Välkommen ut i februarikylan för att beskåda vad man kan göra med kovalenta molekyler från Torne älv! Och någon gång i mars, när isskulpturerna smälter i Uppsala, kommer en liten del av Torne älv att förena sig med Fyrisåns vatten. l

Jag Ă¤r fortfarande lika ilsk men min intolerans omfattar enbart orĂ¤ttvisor, fĂśrljugenhet och ren dumhet.

örfattaren Kjell Eriksson, som vuxit upp i Uppsalas arbetarmiljöer och jobbat med trädgårds- och anläggningsarbeten i större delen av sitt vuxna liv, har en bred läsekrets i sin hemstad. Detta var säkert en viktig faktor i planeringen när han med sin självbiografi, Simma i mörker, valdes att inleda Uppsala stadsbiblioteks offentliga bokcirkel som hela stan förväntas delta i. Kjell Eriksson brukar dra en publik som i många andra fall kanske skulle tveka att delta i ett litterärt evenemang i det akademikertäta Uppsala. – Det händer ofta när jag blir inbjuden att tala om mina böcker i Uppsala med omnejd, att det kommer gamla arbetskamrater, bekanta och forna grannar från kvarteret där jag växte upp. Några av dem finns faktiskt med i mina böcker. För dem är jag inte kulturfin och det är jag glad för, säger Kjell Eriksson. Han berättar om en stadsvandring i sin uppväxtmiljö kring Ymergatan som Stadsbiblioteket utfäst i samband med läsecirkeln. Vem vill stadsvandra i Fålhagen? Eller Almtuna som Kjell Eriksson envist håller fast vid som stadsdelens egentliga namn. – Jag var minst sagt skeptisk till den här aktiviteten och lite orolig. Kommer det två blir jag glad, tänkte jag. Men det kom trettiofem pers! Många av dem bor eller har bott i kvarteret. Det var otroligt kul att gå omkring på gatorna och minnas tillsammans. Det Almtuna som Kjell Eriksson beskriver i Simma i mörker visar upp en ganska idyllisk bild av den korta

parantes i svensk historia som vi kallar folkhemmet. Där råder ett relativt välstånd, långt ifrån överflöd men det är välordnat och tryggt under förvaltning av en skötsam arbetarklass. Men de hade inte fått någonting gratis, långt ifrån, påpekar Kjell Eriksson bestämt. – Visst hade jag det bra under min uppväxt men fattigdom och tröstlöst slit låg inte så långt bort i tiden. Mina närmaste kunde vittna om det. Förgående generationer har fått kämpa hårt för ett anständigt liv. Det får man inte glömma. Simma i mörker handlar till en del om uppväxten i en stad, där klasskillnaderna var extra synliga genom den skarpa gräns som skar längs med Fyrisån mellan den akademiska sfären och den proletära. Idag har Uppsalas demografiska karta förändrats och klass har blivit ett begrepp med alltmer diffusa kanter. Kjell Eriksson själv är inte längre en arbetare per definition utan en etablerad författare. Men det är uppenbart att de personliga erfarenheterna av klassmärket har präglat hans samhällsperspektiv för alltid. ”Världen är orättvis mot mig och den klass jag kommer ur, har alltid varit, varför skulle jag då vara len i truten?” Det är så han uttrycker saken i självbiografin, nästan som om klass ligger inpräntat i generna, en arvedel från tidigare generationer. Kjell Eriksson sätter en ära i att förbli samma radikala fyrbåk som när han var tjugotvå och facklig aktivist i Svenska Lantarbetarförbundet samt medlem i SKP, ett parti med maoistisk anknytning. – Jag är fortfarande lika ilsk men min intolerans omfattar enbart orättvisor, förljugenhet och ren dumhet. Och jag gillar

inte dagens historieskrivning som jag tycker ger en skev bild av oss som tillhörde vänstern. Vad var det vi slogs för? Jo, fri abort, förskolor, att Vietnam inte skulle bombas sönder och samman, mot aphartheid i Sydafrika. Visst fanns det bokstavstrogna demagoger i inkamössor men det väsentliga för de flesta av oss var inte dogmerna utan kampen för mänskliga fri- och rättigheter. En del läsare har upplevt Simma i mörker som en argsint bok som pyr av klasshat. Men Kjell Eriksson är i långa stycken också en ömsint och självutlämnande betraktare. Han går bitvis hårt åt sig själv och sina egna brister, ibland också andras. Men samtidigt förmedlar Simma i mörker en genuin känsla av solidaritet med de vanliga strävsamma människorna. Det finns mycket hjärta i den råa öppenhjärtigheten. Det råder inget tvivel om att det är högkänsligheten för orättvisor och kränkningar som ibland får dissonanserna att komma i svängning. – Jag är och förblir ett politiskt kreatur, konstaterar han och sticker inte under stol med att planen för författarskapet är tendentiös. Det tog tid innan Kjell Eriksson såg sig själv som en författare. Han halkade in på banan via sitt fackliga och politiska engagemang. Som anläggningsarbetare insåg han att det fanns vita fläckar som aldrig kom fram i offentligheten, arbetsmiljöer och dolda vinklar i samhället som borde beskrivas. Han tog kontakt med facktidningen Lantarbetaren

usel som produktion betraktad. Jag hade själv inte kapacitet att hålla koll på sådant då och boken utgavs på ett litet förlag i Göteborg med små resurser. Men skrivandet är ett hantverk, man lär sig efter hand att tänka mer på det språkliga. Den grå vardagen i Uppsala och på den uppländska landsbygden är de litterära urplatserna i Kjell Erikssons serie av kriminalromaner med den samvetsgranna kriminalkommissarien Ann Lindell i spetsen. I fonden anas askan av en slocknad folkhemsdröm. Ann Lindells lokala arbetsfält är infogat i globaliseringens tidevarv. Kjell Erikssons perspektiv vidgar sig i regel långt bortom själva intrigen. Den lokala miljön genomströmmas av internationella beröringspunkter. – Intrigen är jag inte så styv på faktiskt och det beror säkert på att jag aldrig skriver utifrån någon fastlagd plan. Det kommer för mig ett sammanhang som jag vill beskriva och då börjar jag i den änden och nystar fram fortsättningen efter hand under skrivandets gång. Brottet och intrigen spelar i själva verket en underordnad roll i kriminalromanerna. Huvudrollen intar istället samhällsskildringen och de omständigheter som utgör de omsorgsfullt utmejslade karaktärernas livsvillkor. Kjell Erikssons romaner tecknar en värld som genomsyras av strukturella orättvisor med ödesdigra konsekvenser för individer och samhällsklimat. – Kriminalgenren passar för ett samhällskritiskt perspektiv. För mig är sammanhanget det viktiga. Brottet är bara ett symptom som ingår i ett intrikat sammanhang med politiska och sociala undertoner, menar han. Det är inte enbart uppsalaslätten som figurerar i Kjell Erikssons böcker. Författarskapet verkar ta näring ur en paradox, trädgårdsmästarens jordbundna tillvaro och den rastlösa äventyrarens längtan bort. Kjell Eriksson är nämligen en globetrotter av rang, som ofta sökt upp miljöer i tredje världen som ingen vanlig turist skulle ha i åtanke. Det är på lokalbefolkningens villkor han har levt under många resor, sovit på lusiga och fläckade madrasser i kojor med jordgolv långt ute i bushen och ätit vad som stått till buds. Lantarbetare över hela världen utövar en särskild dragningskraft. – Jag söker alltid upp lantarbetare. Människor som arbetar med jorden är de samma överallt genom sina gemensamma erfarenheter och villkor, menar han. Numera har författaren mer eller mindre emigrerat för gott, bor tidvis i Barcelona och håller på att rota sig i Brasilien. Det är slumpen som styrt över ödet även i detta fall. – Jag for iväg för att ta en paus från allting. I Sydamerika hade jag varit tidigare men aldrig i Brasilien, så därför begav jag mig dit. Tanken från början var inte att jag skulle stanna där men så träffade jag Luiza, som äger den bar jag brukar frekventera. På den vägen är det. Han lär sig portugisiska på plats och har funnit sig väl tillrätta inom Luizas väldiga familjekrets. När han inte skriver,

En kod är universell, den finns i kroppsarbetets värld. Den är som en koreografi med en rytm som alla kroppar nödvändigtvis måste rätta sig efter.

och tipsade om ämnen som han tyckte de borde skriva om. Till slut fick han uppmaningen att skriva själv. Det blev artiklar, reportage och senare också noveller i fackpressen. Att författarskapet sedan tog form i kriminalromanen var mer en slump. – När jag skrev den första i serien, Den upplysta stigen, var jag inte medveten om att det var en kriminalroman. Jag ville skriva en spännande berättelse om två peruanska bröder som kommer till Sverige som illegala invandrare och förlägga den till den uppländska landsbygden som jag känner ganska väl. Som huvudfigur hittade jag på en lantarbetare, Edvard Risberg, som hittar ett lik i skogen. Vad gör man då? Jo, ringer polisen. Då var jag tvungen att uppfinna en polis, Ann Lindell. För övrigt var denna första roman dåligt korrläst och

deltar han i byns arbetsgemenskap. Att arbeta tillsammans är det bästa sättet att komma in i ett sammanhang på ett naturligt och självklart sätt, menar han. – En kod är universell, den finns i kroppsarbetets värld. Den är som en koreografi med en rytm som alla kroppar nödvändigtvis måste rätta sig efter. Jag har den i mig, så mycket som jag grävt i mina dar. I det fallet är jag ganska ovanlig i min nya miljö. Familjen Lima har nog aldrig sett en gringo som kroppsarbetat förut.

Premiär i januari 2013

Intrigen är jag inte så styv på faktiskt och det beror säkert på att jag aldrig skriver utifrån någon fastlagd plan. Brasilien är ett land med väldigt stora klyftor, våld och korruption är en del vardagen. Det är utifrån den verkligheten Kjell Eriksson nu vill hämta sina berättelser. Av den anledningen har han beslutat att ge den upplandsbaserade kommissarie Ann Lindell kompledigt för gott. In på scenen träder istället en brasiliansk polis som heter Santos, en luttrad typ som sett det värsta. – Första boken om Santos kommer att heta Spetsad och kommer ut i maj. Förlaget vill se en serie och tre böcker finns än så länge planerade. I dagsläget vet jag ännu inte om jag vill följa Santos längre än så. Det finns så klart en viss risk att läsarna i hemstaden kommer att sakna Ann Lindell och den bekanta uppsalamiljön. Men det kan väl vara spännande med nya vyer för läsarna också. – Nu får de ju en chans att lära känna Brasilien, menar författaren. Kjell Eriksson har en stor läsekrets även utanför Sverige. Kriminalromanerna är översatta till flera språk. Genom författarskapet har han skapat sig en priviligerad tillvaro med stor frihet att göra som han vill, resa och bo var han behagar. Han ångrar inte för ett ögonblick beslutet att dra upp rötterna ur upplandsmyllan. – Kanske känner jag ibland en saknad efter den svenska skärgården eller doften av svampskog. Men, nej … jag kan skriva och fortsätta att jobba med allt jag kan i Brasilien också. Det är inte så mycket han saknar, i vart fall inte det svenska samtalsklimatet som förefaller lite för ljummet för hans temperament. Kontakten med Sverige och hemtrakterna är emellertid inte helt bruten. Kjell Eriksson flänger

Viking Grace lyfter mötet till nya dimensioner Med premiär i januari 2013 erbjuder vi All Inclusive konferenser på Östersjöns nya stolthet Viking Grace. Det är ett unikt fartyg som bjuder på upplevelser utöver det vanliga där flexibilitet och nytänkande har varit ledorden i allt från design, teknik och miljöanpassning. Interiören är skräddarsydd och matchar utsikten över vår vackra skärgård. Fartyget drivs av flytande naturgas vilket är banbrytande i våra farvatten. Välkommen ombord i mitten av januari! Mer information om Viking Grace och våra konferenspaket finns på vikingline.se.

vikingline.se

ganska mycket fram och tillbaka, hit och dit. Det blir bland annat en hel del turnéresor till Sverige och övriga Europa när böcker ska lanseras. Ärligt talat, mot Kjell Eriksson personligen verkar inte världen varit speciellt orättvis. – Nej, jag talar för kollektivet när det är fråga om orättvisor, precis som missionärerna. Själv är jag väldigt priviligerad. Trots det kan man ju känna sig lite gnällig ibland. Fast då brukar jag tänka, att jag kunde ha stått kvar i snöglopp någonstans i Sundyberg och grävt. Det slipper jag numera. Och även om jag har stängt många dörrar i mitt liv, så har jag öppnat fler. l

PS. Någon vecka efter samtalet med Kjell Eriksson inför den här artikeln, den 7 november, kommer ett meddelande på mejlen: Hej! Sitter i en stipendiebostad i Flandern. Åter till Uppsala den 30 nov. Idag blir det offentligt att jag får fackföreningsrörelsens Ivar Lo Johansson-pris. Hälsar Kjell

Stort grattis, Kjell!

Här kan du träffa Kjell Eriksson i Uppsala under första veckan i december. 1 dec 5 dec 6 dec 7 dec 8 dec

kl 13 kl 18 kl 18 kl 16–19 kl 14

Signering, Drottninggatans Bokhandel Författarträff i Tropiska växthuset, Botan, fri entré Göran Engman läser ur Simma i mörker på Stadsteatern, fri entré Signering, Akademibokhandeln Gränby Centrum Signering, Akademibokhandeln LundeQ

Kultur

Gallerier Museér

Musik

Utställningar Öppet: Lör–sön, 12–16 Drottninggatan 12

www.gallerid12.se

KOMMANDE UTSTÄLLNINGAR 1/12–16/12 26/1–17/2 2/3–24/3 6/4–21/4 27/4–19/5

APPEL, ARMAN, BAERTLING, BRAQUE, E BILLGREN, P DAHL, COIGNARD, DALÍ, CORNEILLE, CALDER, FARE, GRIPENHOLM, HYDMAN-VALLIEN, JIRLOW, B LINDSTRÖM, LUNDELL, PYK, LANSKOY, MIRÓ, MARINI, R RYAN, A STRÜWER, TAPIES, TOBIASSE, L TUNEBO, VASARELY, A WARHOL, A WIIK, M.FL.

GALLERY Ö. Slottsg. 9 www.rollsgallery.se

Susanna Bäckström Fredrik Lindberg Lennart Mossberg Johan Petterson Lennart Samor

UTSTÄLLNINGAR VINTERN 2013 EN UPPLÄNDSK STORSPELMAN t.o.m 3 feb Eric Sahlström 100 år EN DEL AV DIN VARDAG t.o.m 22 sept Landstinget i Uppsala län 150 år SKUGGOR OCH LJUS t.o.m maj Uppsala 1920-1945

Öppet tisdag – söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01 www.upplandsmuseet.se

Följ era Capricer! Orphei Drängars CAPRICE 50 ÅR

av Christer Åsberg

Jämfört med nuläget såg de tidiga Capricerna stela ut, här 1963. Men då tyckte man att de var uppsluppna värre.

ill Advent har Uppsala med omnejd i femtio års tid haft ett säkert underhållningskort, manskören Orphei Drängars Caprice. OD:s program under ett år omfattar Vårkonserten, ofta med avancerad konstmusik, Valborgssjungningen med gamla godingar alldeles efter mösspåtagningen och Serenaden i början av juni med ett lyriskt anslag. Till detta kommer en landsortsturné under våren, ofta en utlandsturné på hösten och några udda framträdanden som nu i oktober invigningen av Friends Arena i Solna – som snodde bandyfinalen från Uppsala. Det är ett tufft program för en proffsig amatörkör där alla sångare bedriver avancerade studier eller har kvalificerade yrken. Ändå är Capricen något efterlängtat, både för kören och givetvis för publiken, som under de fem föreställningarna hinner uppgå till bortåt 9 000.

Capricen är numera en genomarbetad scenshow med en blandning av lättsam och seriös musik, vokala och instrumentala solo- och ensemblenummer, sketcher och stå upp-monologer, där finns till och med inslag av koreografi, film och pyroteknik. Allt kryddat med hemliga gäster av högsta artistiska kvalitet vare sig de kommer från opera-, teater-, pop- eller folkmusikvärlden. Från början gick det mycket lugnare till, men den ursprungliga andan lever kvar. Capricen som institution fyller femtio år i år och OD vill nu som då ge sin publik en rolig och upplyftande musikalisk upplevelse. Uppslaget till Capricen dök upp sedan OD åkt på ett kännbart ekonomiskt bakslag vid Norgeturnén 1962. Hade man inte varit ett fattigt sångsällskap utan ett företag skulle man fått gå i konkurs. Man behövde pengar. Skulle man inte

Pernilla Andersson och Peter Jöback anför OD i Capricefinalen 2011011.

Svante Henrikson på cello och Martin Fröst på klarinett.

Robert Sund

Barbara Hendricks i 1989 års Caprice.

kunna ordna något slags soaré? Kunde den kanske till formen likna OD:s interna fester där man åt och drack och stod upp och sjöng seriösa och humoristiska stycken om vartannat. De olika stämmorna satt vid var sina vitdukade långbord. Om OD gjorde något sådant för öppen ridå, skulle det dra folk? Maten fick strykas, förstås, men sejdlar med lättöl för sångarna gick an. Byster av prins Gustaf och Gunnar Wennerberg fick vara dekor tillsammans med gamla lagerkransar från Hugo Alfvéns tid. Men vad skulle man kalla jippot. Konferencieren Folke Bohlin fick en ljus idé, CAPRICE! Ordet betyder nyckfulla och överraskande krumsprång, det är en musikterm med just den innebörden och dessutom står ordet i OD:s lystringssång, en variant av Fredmans epistel 14, där musikanter och poeter uppmanas: ”Följen er caprice!”, alltså, spänn av och följ era impulser. Och så kunde man sprida affischer och flyers med det nya namnet.

Man kunde kanske tro att OD:s ledare Eric Ericson, som hade sitt goda rykte som seriös dirigent att tänka på, skulle ha rynkat på näsan. Men tvärtom. Han var medveten om OD:s prekära situation och han hade och har ett musikantiskt leklynne och hade prövat på något liknande i andra körer. Han insåg också att de avspända Capricerna kunde vara bra för att öva upp körens tekniska förmåga. Dessutom var han liksom hans båda efterträdare noga med att varje Caprice ska innehålla något kvalificerat körverk. I de första Capricerna litade man helt till egna förmågor. Till Capricen 1963 var Evert Taube inbjuden och annonserad. Han blev indisponerad och dök aldrig upp. Nästa år var sonen Sven-Bertil vidtalad men kunde inte lämna säkert besked i tid. Då beslöt OD att inte tala om vem eller vilka som var gästartister. Så föddes begreppet ”hemlig gäst” och det visade sig vara en succé. Den okända hemliga gästen var minst lika publikdragande som en annonserad storstjärna skulle ha varit.

Robert Sund leder intåget i Fyrishov 1994

Eric Ericson och Cecilia Rydinger Alin.

Den första riktigt överraskande hemliga gästen var Sonya Hedenbratt, 1966, kvinna och jazzsångerska som hon var. Jättesuccé. Likaså när Alice Babs överraskade året därpå. Sedan dess har många artister paraderat på capricescenen. Ofta har de gjort sina entréer på ett fantasifullt sätt. Tage Danielsson, skaparen av radions Sommar-program, trädde ut ur en transistorapparat på badstranden i Capricen 1983, med repris i Leksand 1985. Och gjorde sedan en charad av Thore Ehrlings En månskenspromenad alltmedan han slog lovar runt Eric Ericsons måne. Operasångerskan Barbara Hendricks charmade publiken när hon gjorde entré som parisisk caféservitris med La Vie en Rose, 1989. Och vi ska inte glömma att kören också har gästats av framstående instrumentalister. 2009 framträdde Martin Fröst på klarinett och Svante Henrikson på cello. Att bevara gästernas hemlighet är en hederssak i Uppsala. Den som avslöjar lördagens hemlighet så att söndagspubliken berövas nöjet blir för evigt utskämd. Men det ändrar sig

Cecilia Rydinger Alin framför kören som går i vågor under blått skynke

kanske. Numera är det många som fotograferar friskt under föreställningarna och omedelbart förmedlar bilderna till nära och kära i nära och fjärran. Det är tråkigt för den som vill bli överraskad och störande för den som sitter bredvid i publiken. De lysande gästartisterna är en sak. Men grunden för det hela är ändå OD:s egen skicklighet. Att det är en manskör i världsklass tar vi för givet. De svåra körnummer som ingår i föreställningarna är faktiskt ett mindre problem i sammanhanget. Men att man år efter år kan prestera kvalificerade scenshower med allt vad det innebär av regi, manus, scenografi, teknik, logistik osv. är märkligt. Planeringen pågår året runt men den faktiska repetitionstiden är förvånansvärt kort. Tage Danielsson sa efteråt: ”Ni förstår nog inte hur nervös jag var. Jag är van vid fyra månaders repetition. Men här kom jag på torsdag och hade premiär på lördag.” Något längre har det ju blivit sedan 1983 men scenen har man bara tillgång till en vecka i förväg. Vem som helst förstår att det krävs insatser av många för att en Caprice ska gå i lås – och det gör de alltid, märkligt nog. Det finns programråd och olika capricegrupper, det krävs ljus- och ljudtekniker och inspicienter, scenografer och regissörer. Men den ledande rollen spelar givetvis dirigenten,

som är OD:s konstnärlige ledare. Kontinuitet är kanske en förutsättning för den höga nivån, inte minst den höga lägstanivån som man säger i sportsammanhang. OD har bara haft tre dirigenter under de sista femtio åren, Eric Ericson, Robert Sund och Cecilia Rydinger Alin. Erics goda namn och rykte drog många av tidens stora artister till Capricen. Hans orubbliga kvalitetskrav även på den enklare underhållningen garanterade framgångarna under första decennierna. Robert Sund kom in i bilden redan i slutet av 60-talet både som vicedirigent och sångare i Kvintetten

Christer Åsberg är författare till jubileumsboken Följ era Capricer! OD:s krumsprång under 50 år.

Olsson, den grupp som under Kurt-Åke ”Kaggen” Frisks ledning förde Capricen in i en ny tid. Roberts unika förmåga att göra vackra och sångbara arrangemang till nästan vilken musik som helst har varit ovärderlig. Och Cecilia har fört arvet vidare samtidigt som hon har hittat nya sångliga klanger i manskörsinstrumentet och dessutom bidragit till den sceniska rörligheten. Redan från början strömmade publiken till. Man fick lov att öka antalet föreställningar från en, till två, till tre, till fyra och till slut fem när Povel Ramel var gäst 1976. Mer går inte. Körens weekendprogram är hårt: Lördag genrep, två föreställningar och fest på Slottet, det så kallade Stor-OD. Söndag tre föreställningar. Så rullar Capricerna på, år efter år. Femtioårsjubileet är bara ett etappmål. Både sångarna och publiken känner samma kittlande spänning inför Capricens advent. Förra året satt OD-isterna under ett stort blått böljande skynke och försökte uppfatta Cecilias taktslag i High Barbary. Publiken såg ett svallande hav och kände sig förflyttade till en fjärran ocean. Allt kan hända vid en Caprice. Vad blir det nästa gång? Vilket minne bär vi med oss hem från jubileumscapricen 2013? l

MITT EGET BESTiARIUM av Johanna Uddén

tanför Biotopia finns en vildsvinsunge som balanserar på alltför höga och ostadiga ben. Som så ofta i Hanna Belings skulpturer är skalan förskjuten och kultingen är liksom för stor, ett grepp som gör hennes skulpturer både obehagliga och intressanta. Svinet ingår i Hanna Belings bestiarium, som hon själv kallar det. Det är alla hennes djurskulpturer. Många av dem finns på olika offentliga platser i Uppsala. – Jag är glad över att jag fick göra ett verk i Vasaparken. Jag växte upp alldeles intill och hängde jättemycket på Biologiska museet med min pappa när jag var barn. Vi tecknade och målade mycket tillsammans också, gjorde sagor ihop. Farfar var porträttmålare och farfars far var kurbitsmålare i Leksand, så det förklarar kanske mitt konstintresse. Tre veckor innan mitt möte med Hanna Beling gick skulptören Heinz Müllner bort. Han var Hanna Belings professor på Konstakademin och han blev sedermera även hennes svärfar och kollega. Vi träffas i hans ateljé i Frihamnen. – Jag har inga verk i min egen ateljé eftersom jag håller på att installera en utställning på Katrineholms konsthall. Och i den här ateljén har jag det verk jag arbetar med just nu, där jag behöver tillgång till vatten och stora ytor. Men det känns sorgligt att vara här bland Heinz saker. Verket Hanna Beling arbetar med är ett minnesmonument över Fadime Sahindal. Hon har fått i uppdrag av Uppsala kommun att utföra en skulptur för Fadimes plats i korsningen

Bangårdsgatan–Östra Ågatan. Hanna Beling använder tyg doppat i gips för att skulptera det träd hon har skissat på. – Jag brukar ju använda vax, men tyget ger en fin struktur åt trädet, nästan som bark. Min idé är att trädet är en symbol för Fadimes återfödelse och formen anknyter till hennes långa hår. Det är kraft och styrka i ett träd som växer och det strävar uppåt mot evigheten. Först ville jag skulptera Fadimes porträtt i stammen, men insåg att det skulle bli svårt rent uttrycksmässigt. Nu fäster jag in en spegel i stammen i stället, så att man kan se sig själv i Fadime, eller Fadime i sig själv. Trädet kommer att gjutas i brons och vissa detaljer ska förgyllas. Arbetet med gjutning och efterbehandling tar tre månader, så vi får vänta till april innan skulpturen kommer på plats. Hanna Beling har gjort många offentliga verk, många av dem i Uppsala. Hon har också varit delaktig i den mycket folkkära skulpturen av Margareta Krook utanför Dramaten. – Det var Marie-Louise Ekman som gjorde Margareta Krook 2001. Eftersom jag jobbar mycket med porträttlika skulpturer ville hon ha min hjälp med ansiktet. Jag tittade mycket på bilder och tv-klipp för att fånga ett uttryck. Heinz Müller var också med i projektet. Han var så bra på att göra kläder. Det blev ett så lyckat resultat att samma grupp senare arbetade med Astrid Lindgren i Vimmerby, en skulptur som föreställer Astrid sittande vid sin skrivmaskin i ett rum. Hanna Beling gillar att fånga människors karaktärer och

Astrid Lindgren

Margaretha Krook

det har gjort att hon till och med erbjuder sig att göra porträtt av vem som helst, på beställning. Så det är bara att höra av sig. När hon gör sina skulpturer går hon väldigt systematiskt till väga. Först väljer hon en modell som passar. – Jag skissar med modellen, alltså placerar modellen på olika sätt. Sedan fotar jag av modellen. Fotot jobbar jag med som förebild när jag gör skulpturen. Skulpturens ”skelett” bygger jag av olika material, till exempel ståltråd och

Ett sätt att få konstlivet levande är att ge ateljébidrag till konstnärer, så att de har möjlighet att bo i Uppsala. Så funkar det i Stockholm.

armeringsjärn. Sedan bygger jag en stomme av trä och frigolit som jag modellerar på med handvarmt vax. Det tar lång tid, upp till två månader. Hon påpekar att hon är noggrann med alla proportioner. När skulpturen är klar klär hon ut den med något som förändrar tidsandan, gärna en huvudbonad. – Just ja, jag måste köpa hushållspapper till min skulptur som ska vara med i Katrineholm. Jag ska sätta rullarna så att de ser ut som papiljotter. När Hanna Beling arbetar med vax bygger hon på skulpturen lite åt gången. Men snart ska hon få arbeta på ett annat sätt, hon är nämligen inbjuden att delta i isfestivalen i Uppsala den 9–10 februari. – Då ska jag istället ta bort och ta bort tills jag hittar min form. Det blir spännande och annorlunda för mig. Hanna Beling började sin konstnärliga utbildning på Folkuniversitetets konstskola, där lärarna Tine Lohe, ÅC Danell och Berndt Nyberg spelade en stor roll. Hon gick sedan ett år på Nyckelviksskolan, som tyvärr inte kunde erbjuda så mycket skulpturundervisning som hon ville ha.

ITALIENSK RESTAURANG LUNCH: Mån-Fre 11-14

KVÄLL: Torsdagar - Jazz/blues Fredagar - Salsa Lördagar - Liveband Skanna koden nedan med din smartphone eller läs mer om våra temakvällar på vår hemsida.

– Jag kom i alla fall in på Idun Lovéns skulpturlinje och sedan på Mejan, så jag fick skulptera i flera år. Hanna Beling bor med sin familj i Hägerstensåsen, men kommer ganska ofta till Uppsala där hennes mamma finns. Hon menar att konsten har en ganska undanskymd plats i Uppsala. Katrineholm har en centralt belägen konsthall och i Örebro, där hon nyligen ställt ut, finns också en konsthall. – Det märktes att det kom en massa personer dit som bara var ute och strosade på stan. Precis så som det ska vara. I Uppsala dominerar universitetet, Ackis och musiken helt. Konsten märks nästan inte. Ett sätt att få konstlivet levande är att ge ateljébidrag till konstnärer, så att de har möjlighet att bo i Uppsala. Så funkar det i Stockholm. l

THE QUEEN VICTORIA

Festvåning som passar för alla typer av tillställningar som t ex födelsedag, disputation, studentskiva eller bröllop. Här finns bar, matsal och dansgolv för upp till 200 personer. Med vår goda kunskap och kärlek till mat så kommer vi dessutom att kunna erbjuda en passande meny till din högtidsdag. Kontakta oss så tar vi fram ett koncept.

www.ciaovictoria.se Drottninggatan 12 UPPSALA

018-120 170 29

beux arts betong beundrade kupoler av Lillemor Berg

universitetshuset

125 år

arl Frängsmyr är en upptagen och just nu ganska stressad lärdomshistoriker som har till uppgift att skriva universitetshistorik plus en ansenlig mängd andra skrifter för universitetet. Han är i färd med att lägga sista handen på en bok om universitetshuset med anledning av dess 125-årsjubileum i år. Den kommer ut strax efter nyår och inriktar sig huvudsakligen på husets användning som arena, mötesplats och festlokal genom tiderna. – Det klassiska konsertutbudet i aulan är ungefär detsamma idag som förr. Framför allt gäller det vårkonserterna, Capricen och Blue Monday som i princip är fastvuxna i universitetsaulan. Men av byggnadspietetiska skäl vill man inte gärna upplåta lokalerna till vad som helst, som man gjorde tidigare, då allt i spannet mellan Lasse Berghagen och Led Zeppelin intog scenen. Aulan tål inte regelrätta rockkonserter, så det är bra att UKK nu finns för de riktigt stora evenemangen, menar Carl Frängsmyr. Exteriört är universitetshuset i Uppsala en lagom pampig byggnad, förnämt placerad på en lagom hög nivå över stadskärnan, till och med på ett lite högre plan än domkyrkan. Interiören ger däremot inget lagom intryck. Den är på sätt och vis både stram och svulstig men framför allt väldigt tjusig, i synnerhet kupolerna i förhallen och det rikt smyckade kupoltaket i aulan. Den ljusa förhallen med sina tre likformiga kupoler betraktas allmänt som en av den svenska 1800-talsarkitekturens förnämsta rumsskapelser. Det finns flera praktfulla rum i huset, som konstistorierummet där universitetsstyrelsen förr höll sina sammanträden och stora kanslerrummet på övre plan där rektor brukar ta emot prominenta gäster.

125 år är inte så väldigt gammalt för ett ståtligt hus av stor dignitet men det räcker gott och väl för att betrakta det som ett anrikt byggnadsminne. Planerna för byggnaden började smidas redan på 1870-talet. Då, liksom nu, var processen i storstilade projekt segdragen med arkitekttävlingar och budgetbekymmer. Oscar den II lade första grundstenen på våren 1879 men först 1887 stod universitetshuset färdigt för

Högst upp, ovanför kupolen och scenen i aulan. Stålrören håller den stora ljuskronan.

invigning. Arkitekten som fick det ärofulla uppdraget att rita huset var Herman Teodor Holmgren, en arkitekt av den på 1800-talet förhärskande akademiska arkitekturtraditionen beux-arts.

Konsistorierummet är mycket avlångt och uppfylls helt av ett långt ekbord, kantat av utsirade stolar med höga ryggstöd. Ovisst om man kan höra varandra tala i normal samtalston om man sitter i var sin ända. Rektorns plats på ena kortsidan är utformad som en tron, krönt med en baldakin. – Ledamöterna i universitetets styrelse hade förr en mycket bestämd rangordning. Ju närmre rektorns plats en ledamot placerades, desto mer vägde hans ord, berättar Carl Frängsmyr. Numera står konsistorierummet för det mesta tomt. Det används inte längre för universitetsstyrelsens sammanträden utan dessa hålls i ett moderniserat rum i andra ändan av byggnaden som är bättre anpassat till dagens möteskultur.

Carl Frängsmyr låser upp till vinden.

Trots, att han nog behöver all tid till sina projekt, har Carl Frängsmyr vänligheten att ställa upp på en guidning i universitetshusets alla vinklar och vrår. Den första dörren han låser upp leder in till konsistorierummet. Där råder ett dunkel som inte avhjälps av ljuset från två stora ljuskronor i taket. Väggarna är svartmålade och fyllda med målningar av alla Sveriges regenter från Gustav Vasas tid och framåt. – Fast porträttet på Gustav den IV Adolf kom inte dit förrän under Stig Strömholms tid som rektor på 90-talet. Nederlaget i det finska kriget med förlusten av Finland var inget man här ville glömma i första taget, inflikar Carl Frängsmyr upplysningsvis. Det är taken som är den arkitektoniska huvudsaken i universitetshuset, den saken är klar. Konsistorierummet har ett utsökt vackert kassettak med rik utsmyckning. Fakultetssymbolerna i guldfärg pryder den yttre ramen. I takets inre ram blänker de juridiska symbolerna. Konsistoriet fungerade nämligen även som domstol ända fram till 1909. – Ingen likhet inför lagen på den tiden, studenter som begick brott kunde inte åtalas av det allmänna rättsväsendet. Det var konsistoriet som i de fallen var den dömande myndigheten, förklarar Carl Frängsmyr.

– Många rum står ofta tomma här nu. Föreläsningar och seminarier förläggs allt mer till institutionernas egna lokaler. Håller det ståtliga universitetshuset på att förvandlas till ett museum? Det finns inte så många chanser för gemene man att beskåda de finaste rummen. Under årets kulturnatt hölls en del dörrar öppna för allmänheten. Carl Frängsmyr berättar att man övervägde hålla öppet även till de spännande vindsutrymmena men riskerna bedömdes vara för stora. Tänk om någon snavar och ramlar ner i avgrunden under alla smala gångar och trappor!

På en murvägg finns målade initialer och namn med vidhängande årtal. En och annan student kanske hemligen har smugit sig upp under takåsarna genom tiderna, eller är det kanske byggjobbare som för länge sedan satt dit sina signaturer? Vi fortsätter uppför fler trappor, sista biten via en smal trätrappa som leder till utrymmet ovanför den stora halvcirkelformade kupolen i aulan. Här ska man inte vara höjdrädd! På husets högsta punkt ligger ett litet ljust rum med ett heltäckande galler över en golvskiva av glas. Kikar man ner, ser man den gigantiska ljuskronan och scenen i aulan. I det här lilla rummet på toppen av huset råder fullt dagsljus, taket är glasklätt liksom golvet så att dagsljuset kan passera. I mitten står en konstruktion med sex grova armar. Den håller upp ljuskronan och kan förmodligen också användas för att hissa den upp eller ner. Ibland måste man ju byta lampor och det ligger kartonger strax vid dörren med lampor stora som strutsägg. Efter att ha sett det mesta bakom kulisserna börjar nedstigningen, en balansakt i trappor, på spångar och plank. Här i dunklet vore det inte svårt att förirra sig och gå vilse. Strömavbrott vill man inte tänka på. Universitetshuset i Uppsala är en spännande skatt, inte minst för den som är nyfiken på hur kupoltak är konstruerade. Vi andra njuter nog hellre av att blicka upp på kupolerna från insidan, vistas i den vackra hallgångens bassäng av ekon eller lyssna till Orphei Drängars sång under aulans härligt pråliga takvalv. l

Carl Frängsmyr låser upp tunga ståldörrar till dolda utrymmen ovan husets innertak och kupoler. Det leder upp och upp för slingrande trappor. Det ligger en del bråte här och där, förmodligen antikt gods men trasigt. De stora utrymmena fylls mest av korsande balkar och bjälkar och ormande ventilationsrör klädda i silverblank folie. Komplicerade konstruktioner! Det måste ha varit krångligt för byggjobbarna att få ihop allt på rätt sätt en gång i tiden. I ett stort vindsutrymme ser man tre jättelika sfärer i betong. Rummet vidgar sig i djupa håligheter vid sidan av gångarna. Som hållare för de runda betongfundamenten finns en invecklad konstruktion av stålbalkar. De är nyrenoverade, alldeles vita och fräscha. Vi befinner oss på yttersidan av kupolerna i husets hallgång. Ovanför de tre halvgloberna i betong öppnar sig taket mot himlen. Stora takfönster släpper in dagsljus som strilar vidare ner i hallgången via en glasskiva på kupolernas topp. – När taket lagades nyligen råkade en byggjobbare trampa igenom glastaket över en kupol. Fullt med glassplitter regnade ner i förhallen och själv blev han hängande i ett galler sexton meter upp i luften. Det hade kunnat gå riktigt illa, både för honom och om det funnits människor under som träffats av glasskärvorna.

To Be Frank

Uppsalas nöjesliv blir bara roligare och roligare Glada besked! Eftersom fler och fler upptäckt hur kul det är att träna på Friskis&Svettis, har vi successivt kunnat utöka vårt träningsprogram. Med mer än trettio roliga träningsformer erbjuder vi idag Uppsalas i särklass största utbud. Här hittar du helt säkert en träning som passar just dig. Välkommen att träna tillsammans med Sveriges nöjdaste motionärer*. Säsongskort 1 500 kr (stud 1 300 kr). Årskort 2 600 kr (stud 2 200 kr). Medlemsavgift 100 kr per kalenderår tillkommer.

Ekeby Bruk, Väderkvarnsgatan 16 och Ultuna Tel 018-55 84 90 www.uppsala.friskissvettis.se *Friskis&Svettis har Sveriges nöjdaste medlemmar enligt Svenskt Kvalitetsindex 2012. Läs mer på vår hemsida.

Ingen vernissage utan Knut och Birgitta av Johanna UddĂŠn

m du varit på en vernissage i Uppsala, kan du inte ha missat dem. Han har vitt skägg, pliriga ögon och ofta en röd toppluva som ger associationer till jultomten. Hon har ett glatt ansikte med en nyfiken blick och huvudet pryds av en ståtlig skinnhatt. Knut och Birgitta Avholm är närmast att beskriva som en institution inom Uppsalas konstvärld. Sedan drygt tjugo år är de Uppsalas egna vernissagestammisar. Och de har besökt så pass många utställningar att de fick diplom av KRO distrikt 16 för ett antal år sedan:

Diplom som årets kulturkonsumenter tilldelas Birgitta och Knut Avholm för deras aktiva och idoga deltagande i Uppsalas kulturliv.

Birgitta berättar att hennes föräldrar tog med henne på vernissager redan när hon låg i barnvagn. Konsten följde henne under hela uppväxten. – Mitt första starka bildminne är från julen då jag var 4 år. Jag fick en sagobok med en bild av John Bauer på utsidan; en stor vit häst i ett öppet landskap med mycket himmel och vita moln och en prins i sadeln. Jag skrek om någon ville öppna boken för att läsa en saga för mig. Jag ville ju se bilden hela tiden. Som tonåring gick jag ofta på Nationalmuseum och framför allt på Moderna. Pontus Hultén betydde mycket. Han tog unga människor på allvar och tog sig tid att diskutera konst med mig och mina kompisar. Knuts konstintresse började något senare. Det var när han gick på folkhögskola och delade rum med en konstnär, som senare blev konstprofessor.

– Jag är uppvuxen på ett småbruk i skogen och kom inte i kontakt med så mycket kultur. Att min far skrev mycket och ville bli författare som ung, hade jag ingen aning om förrän jag gick igenom hans papper efter hans död när han var över nittio. Konst var inget som fanns under min uppväxt. Men nu njuter Knut gärna av såväl installationer som performance och dans. En av hans favoritkonstnärer är butohdansaren SU-EN. En annan är Anders Rönnlund, som främst jobbar med video. – Jag har vidgat mina vyer och kan känna ren eufori när jag ser bra konst, säger Knut. För Birgitta har många äldre konstnärer, såsom Da Vinci, Goya, Mondrian och Dali betytt mycket. Och hon understryker hur viktiga alla Uppsalakonstnärer är. Knut och Birgitta följer dem i deras utveckling och har byggt upp egna relationer till dem. Birgitta menar trots alla utställningar de besöker, att konstutbudet är litet för en stad av Uppsalas storlek. – Jag saknar Teatergalleriet för den svenska nya spetsen. Likaså märks konstmuseets allt njuggare uppdrag. Vi brukar gå till Konsthuset, men det är litet. Det skulle behövas någon med större resurser. Att gå på utställning har blivit en livsstil för paret Avholm. Och det betyder mycket för den egna utvecklingen. – Man kommer ut, upplever något nytt och träffar en massa nya och gamla vänner. Om en utställning inte säger mig något, försöker jag titta en gång till. Det ger oftast utdelning. Och jag känner mig sällan negativ, säger Birgitta. l

Knut och Birgitta Avholm är närmast att betrakta som en institution inom Uppsalas konstvärld. Sedan drygt tjugo år är de Uppsalas egna vernissagstammisar.

Trio X AV Gabriel Lindborg

upplands eget husband

rio X har just landat på Arlanda efter en turné i Ryssland dit de bjudits tillsammans med storheter från USA och Europa. Turnén har gått till flera ryska städer, bland annat till Kursk och Moskva, och ingår i den internationella ryska festivalen Jazz Province. Turnén i Ryssland innebar också en release och promotionturné för den nya CD:n Träumerei. Trio X är en av Sveriges främsta improvisationsgrupper. Musikerna Lennart Simonsson, Per V Johansson och Joakim Ekberg påbörjade sitt samarbete 2002 och har sedan dess spelat in flera skivor, samarbetat med flera välkända artister, turnerat i Sverige och även utomlands. Det är en mångsidig ensemble som ger konserter på jazzklubbar, i konserthus, på stora festivaler och i klassrum. Men Trio X ger även konserter inom vård och omsorg och fungerar som inspirationskälla och lärare till amatörgrupper.

Bland Trio X många samarbetspartners kan nämnas cellisten Svante Henryson, blockflöjtisten Dan Laurin, dragspelaren Bengan Janson, gitarristen Georg (Jojje)Wadenius, sångaren Mikael Samuelson och sångerskan Margareta Bengtsson. De har även arbetat med symfoniska orkestrar, till exempel Uppsala Kammarorkester. Vid ett flertal tillfällen har trion turnerat i Estland med den estniske stjärnsaxofonisten Lembit Saarsalu, bland annat med dansföreställningen Changing Images som bygger på musik av Trio X. 2009 medverkade trion i den kritikerrosade föreställningen Soundtrack of your life på Uppsala Stadsteater. Trio X har även under flera år varit ett mycket uppskattat husband i Orphei Drängars Caprice. Sedan 2010 är ensemblen värdar och moderatorer i den mycket populär konsertserien Carte Blanche i Uppsala Konsert & Kongress – en konsert med överraskningar i form av hemliga gäster, och i Uppsala Missionskyrka har Trio X julkonserter blivit en viktig tradition för många uppsalabor.

Lennart Simonsson erbjöds efter examen från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1986, kapellmästartjänsten i den nyskrivna musikalen Ringo på Göta Lejon. Sedan dess har han medverkat på Stockholms teaterscener i ett 20-tal uppsättningar, som repetitör, arrangör, musiker och kapellmästare. 1996 började Lennart ett samarbete med bland annat Lill Lindfors, Mikael Samuelson och cellisten Svante Henryson. Han har även arbetat som lärare vid Musikhögskolan i Piteå, där han undervisat i jazz- och rockpiano, improvisation, ensemblespel samt musikalisk kommunikation. År 2000 var Lennart Simonsson aktuell med bland annat ett nyskrivet körverk Oratio, som pianist i Svante Henrysons Cellokonsert och som kapellmästare och arrangör för föreställningen Piaf på Stockholms Stadsteater med Helena Bergström i huvudrollen. 2001 hade rockmusikalen Rent premiär på Göta Lejon i Stockholm där Simonsson var musikaliskt ansvarig, arrangör och kapellmästare.

Joakim Ekberg har jobbat som professionell musiker sedan fjorton års ålder och undervisat sedan i artonårsåldern. År 1984 tjänstgjorde han som solotrumslagare vid Arméns Musikpluton. Han har sedan 1985 jobbat på Musik i Uppland. Han undervisar också vid Musikhögskolan i Piteå, Framnäs folkhögskola samt SMI i Stockholm och har även en privat trumskola. Som musiker har han rest och spelat över hela världen, allt från krogshow, TV, radio, teater till skivinspelningar. Joakim Ekberg har spelat i stort sett all sorts musik, såsom jazz, pop, fusion, rock, soul, latin, samba, klassiskt och storband och jobbat med många ur Sveriges musikerelit.

Trio X är heltidsanställda musiker av den landstingsägda stiftelsen Musik i Uppland, vars syfte är erbjuda levande musik i hela länet. En viktig del av länsverksamheten är Konsertkarusellen – en konsertserie där förstklassiga artister turnérar i länet. Trio X deltar årligen i denna serie, själva eller med någon gästartist. – Att kunna erbjuda förstklassiga konserter i hela länet är länsmusikens kärna och en demokratifråga. Man ska inte behöva bo i storstädernas centrum för att få kulturupplevelser av högsta klass, säger Musik i Upplands nye chef Peter Waldemarsson. Trio X musik är utforskande och gränsöverskridande och de erfarna musikerna låter sig inspireras av många genrer. Helt i linje med denna särprägel har trion i dagarna släppt CD:n Träumerie där Trio X tolkar de stora klassiska mästarna. Så här säger Trio X om CD:n. – I arbetet med att hitta repertoar så märkte vi att

Per V Johansson började under sin gymnasietid studier i kontrabas för Leif Andersson i Östersund. Därefter fortsatte han studierna vid Musikhögskolan i Stockholm. Som frilansmusiker i Stockholm har Per V Johansson bland annat spelat i Monica Törnell Band och med Mikael Råbergs storband. Sedan 1985 är han ständig medlem i Sven Bertil Taubes Gröna Lundsorkestern. Per V Johansson har också spelat latinamerikansk musik i olika former, bland annat i sambaorkestern Bananas. Sedan 1986 är han anställd vid Musik i Uppland.

urvalsprincipen är sig ganska lik oavsett genre. Man spelar de låtar man gillar, utan lust blir det sällan bra musik. Ibland sägs det att jazzmusiker använder en komposition bara som ursäkt för att få improvisera. En del sanning ligger nog i det påståendet, men improvisationen påverkas ändå väldigt mycket av grundmaterialet. I vissa fall tar vi oss också stora konstnärliga friheter men oftast försöker vi harmoniera med och ibland också förstärka tonsättarens ursprungsidé. l

npp-reklam.se

Bonusar är jättebra. Så länge de går till mig.

Sebastian Diaz Personlig assistent Tierp

Vill du också ha en egen bank? Gå in på dinegenbank.nu

Thomas Riad 채r sedan drygt ett 책r tillbaka ledamot i Svenska Akademien p책 stol nummer sex.

Kl. half til Fem, när Academiens Ur slår böra thesse Jettoner fördelas emellan the närvarande Ledamöter

et är en rejäl promenad vi tar. Från byggnaden i Frescati där professorns arbetsrum ligger, till Stora skuggans värdshus på norra Djurgården. Solen skiner. Tomas Riad har inför vårt möte låtit meddela att han är mycket uppbokad och bara har tid med mig en kort stund. Vi ska äta en snabb lunch, helt enkelt. När det kommer till kritan verkar han ändå inte göra sig någon brådska. Tomas Riad guidar mig i området och berättar om de olika byggnaderna. Det är trevligt helt enkelt. Under promenaden berättar han om sitt senaste forskningsprojekt, det kring sänkningen av vokalerna i vokalsystemet. – Har du märkt hur unga människor säger ä och ö? Sedan en tid tillbaka kan man höra en sänkning av de två vokalerna. Läka låter som lära. Och söt får samma ö-ljud som göra. Det finns en ny social laddning i det och det är en utveckling som jag tittar närmare på just nu. Tomas Riad är språkvetare och professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Och sedan ett drygt år tillbaka sitter han i Svenska Akademien. En akademiker ut i fingerspetsarna, alltså. – Det lustiga är att min mest lästa artikel hittills är en populärvetenskaplig text, Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus, om språket hos den svenske kocken i Mupparna. Den publicerades i Språktidningen 2008.

av Johanna Uddén

Texten handlar om språkmelodier, något som Tomas Riad intresserat sig särskilt för. Och när han berättar om sin forskning måste man vara skärpt. Avhandlingen som kom 1992 handlar om betoningssystemet i de germanska språken de senaste 1 000 åren. Den skrev han så väl att Högskoleföreningen gav honom pris för årets bästa avhandling. Och han är pedagogisk. Han berättar om hur tonstruktur och grammatik hänger ihop, ritar en tonkurva i luften och förklarar hur man kan läsa den. Den tonala informationen, prosodin, är Tomas Riads specialområde. – Prosodin är efterhängsen, den är svår att göra sig av med. I svenskan har varje betonad stavelse antingen en lång vokal eller en lång konsonant. Ett exempel på hur svårt det är att komma undan prosodin är att vi svenskar har svårt att sluta betona långa konsonanter när vi pratar engelska. Till exempel är det vanligt att vi säger citty i stället för city, som ju har både kort vokal och kort konsonant. Det var i september förra året som Tomas Riad blev uppringd av Svenska Akademien. Stol nummer sex skulle besättas och han blev tillfrågad. – Jag tog över efter Birgitta Trotzig och mitt inträdestal handlade om hennes texter. Det fungerar så, att man föreläser om sin företrädare. Jag sitter i akademiens språkkommitté som bland annat diskuterar fortsättningen för SAOB,

ordboken som beskriver det svenska språkets utveckling genom historien. Svenska Akademiens uppdrag är att arbeta med svenska språkets renhet, styrka och höghet. Svenska Akademien har möte varje torsdag. Deltagandet är oavlönat, men vid varje sammankomst delar de närvarande ledamöterna på 18 silverjetonger (skådepenningar) som kan behållas eller växlas in till en symbolisk summa. Det är en detalj som visar vilken historisk tyngd och stark tradition akademien har. Ledamöterna tilltalar också varandra med herr och fru under mötena, något som känns väldigt akademiskt och gammaldags.

Jag har ju bara varit med en gång och har ingen annan uppgift än att rösta, men det var bra pirrigt på morgonen den 11 oktober. – Det där har sin upprinnelse i att det från allra första början bara satt adliga personer i akademien. När man sedan började ta in akademiker, ville man inte göra skillnad mellan dem och adeln genom att tilltala ledamöterna med titlar. Så egentligen var det en modernisering som nu lever kvar. På mötena diskuteras nomineringar och fattas beslut om de mellan 60 och 90 priser som akademien delar ut varje år. Tomas Riad har förberett mig på att han inte kan uttala sig om Mo Yans nobelpris, men han berättar om hur det går till. Runt årsskiftet nomineras författare av professorer, akademier och litterära sammanslutningar i hela världen. Även tidigare nobelpristagare kan nominera kandidater. I januari finns en lista på cirka 350 författare som nobelkommittén går igenom och kokar ner till en halvlång lista. Fem personer ur akademin bearbetar listan tills fem namn återstår. Sen läser alla i akademien de fem författarna. – Man har sommaren på sig att läsa. Det finns ju gott om personer som verkligen kan läsa i den här församlingen, de kan analysera texterna på ett djupare plan. Men jag måste ju bilda mig en uppfattning så att jag kan rösta. Beslutet om vem som tilldelas nobelpriset tas precis innan tillkännagivandet.

Jag har ju bara varit med en gång och har ingen annan uppgift än att rösta, men det var bra pirrigt på morgonen den 11 oktober. När Tomas Riad blev invald i akademien fick han reaktioner från personer med arabisk bakgrund. De säger sig vara stolta över att akademien har en representant med namnet Riad. – Det är hedrande, men jag tror inte att det var på grund av min egyptiska koppling jag blev invald. Jag kan ju tyvärr inte ens arabiska längre. Tomas Riads pappa är från Egypten och mamman är från Uppsala. 1959 föddes han i Egypten, där familjen bodde under hans tidiga år. När Tomas Riad var fem, flyttade familjen till Uppsala och han växte upp i ett akademiskt hem, med pappa arkitekt och mamma docent i semitiska språk. Han spelade fiol och gick helklassisk linje på Katedralskolan. Och därtill är han barnbarnsbarn till Nathan Söderblom. Det låter som en fast rotad Uppsaliensare i mina öron, men han har ett kluvet förhållande till stan. – När jag började plugga i Stockholm pendlade jag, men jag flyttade 1982. Det tycker jag var bra gjort av mig – att flytta, alltså! Jag bodde på Kungsholmen ett år och frilansade som musiker. Det var kul! Sedan, i mitten av 80-talet, var jag med i OD, men efter något år infann sig en form av mättnad på det Uppsaliensiska. Det studentikosa Uppsala med traditionella strukturer passade inte mig och jag flyttade till Stockholm definitivt. Vi pratar lite om Uppsala och dess traditioner, men Tomas Riad berättar nog hellre om sin forskning, så i stället får jag ytterligare en språklektion av professorn. Den här gången handlar det om versmetrik. Hans utgångspunkt är att de populära versmåtten harmonierar med språkets betoningssystem. – Jag hade en grupp studenter som jag bad skriva var sitt grötrim. Det man såg var att de alltid hade fyra versfötter med varannan stavelse betonad. Det är det naturliga för det svenska språket. Och samma versfötter ser man i svenska smeknamn. De är alltid tvåstaviga och har alltid betoning på första stavelsen – Matte, Sebbe, Anki, Jossan. Smeknamnen är samma sak som en versfot. Det är inte så många som vet det, men nu vet du det! l

insikt

NU HAGLAR LOVORDEN ÖVER LEXUS CT 200h. Scandinavian AutoIndex har undersökt vad 43 000 bilägare i

väljer Eco Edition-versionen blir jämförelsen ännu intressantare.

Sverige, Danmark och Norge tycker om sina bilar. Och i Vi Bilägare

I priset 272 700 kr* kompletteras den redan digra utrustningslistan

(nr 15 2012) kan man läsa om rapporten: ”Lexus har landets mest

med ett extra paket med backkamera, dimljus fram och 16” lättmetall-

nöjda kunder och en bidragande orsak till det är säkert hybriden

fälgar. Värdet på paketet är 16 000 kr.

CT 200h. I Scandinavian AutoIndex får just hybriden de högsta

Varmt välkommen in till oss på Kaiser Bil. Vi arbetar exklusivt

betygen av sina ägare i konkurrens med Volvo C30 när vi granskar

med Lexus, i våra ögon världens finaste bilmärke. Vi sätter en ära i att

Golfklassen.” I artikeln står det också att läsa ”Lexus får i princip

vara en förlängning av de värden Lexus står för. Om Lexus vill skapa

högsta eller näst högsta poäng på i stort sett varenda fråga.”

lugn, ro och glädje bakom ratten, vill vi skapa lugn, ro och glädje i ditt bilägande.

CT 200h ECO EDITION. ETT OVANLIGT SMART VAL.

Precis som Lexus inte är likt något annat bilmärke, är Kaiser Bil

När Lasse Swärd i DN recenserade CT 200h skrev han bl a:

inte likt något annat bilföretag. Välkommen att uppleva skillnaden.

”Lexus CT 200h, en outsider som slår Audi och BMW!” Om du

*Kan ej kombineras med ramavtal eller andra rabatter/erbjudanden.

Lexus Stockholm Norr Ytterbyvägen 14-18, Täby. Lexus Stockholm Söder Bolmensvägen 51, Årsta. www.kaiserbil.se

Tel 08-501 610 00. Tel 08-501 610 00.

Bränsledeklaration blandad körning: CT 200h 3,8-4,1 l/100 km. CO2 87-94 g/km. 136 hk. Miljöklass Hybrid (ger reducerat förmånsvärde). Bilen på bilden är extrautrustad.

SverigeS meST Nöjda BiLägare.

Abu DhAbi nästa för Bocken Bo

av mia ulin

Nyligen vann hon Guld-M:et i kategorin Årets Kajsa Warg på Marknadsgalan. Hennes serie Svensk Tradition, med julbockar, kräftor, påsktuppar och nu senast älgar, har snabbt blivit välkänd. Möt Lina Börjesson som genom sin nytänkande design vill förmedla svenska traditioner över hela världen.

– Jag vill verkligen värna om svenska traditioner, så de inte faller i glömska! utbrister Lina, när vi träffas i hennes hem i Sunnersta utanför Uppsala. Huset är från början av 1900-talet, varsamt och stilenligt renoverat och utbyggt. I kakelugnen sprakar en brasa. Lina bjuder på hembakade frökex från sambon Lars restaurang. Marsvinen kuttrar i buren och i trädgården välkomnar två rostiga Bocken Bo i plåt. Lina Börjesson är formgivaren som dök upp från ingenstans och plötsligt syntes överallt. I inredningsmagasin och inredningsbutiker, på förstklassiga restauranger och hotell, på välgörenhetsevenemang och galor. Hon verkar vara en erfaren företagare och PR-kvinna med knivskarpa strategier för hur hon ska lyckas. Nu senast blev Lina vinnare av Guld-M:et på Marknadsgalan i kategorin ”Årets Kajsa Warg – man tager vad man haver”. – Egentligen började det med en svacka för några år sedan, berättar Lina. Jag hade varit hemma med barnen under ett par år, frilansat lite och tillfälligt lagt karriären på hyllan eftersom jag inte ville fortsätta pendla. Tidigare har Lina arbetat i Stockholm under tio år med

formgivning av trycksaker och tidningar och på Utbildningsradion. En period arbetade hon på TV Åre, ett resultat av det stora intresset för utförsåkning. Hon har också en utbildning från Tillskärarakademin och en bakgrund som klädskapare. – Jag tillbringade några säsonger i Alperna, och försörjde mig på att sy skidkläder. En vecka dök Lasse Åberg upp och tillsammans skissade vi på Stig Helmer Collection. Jag sydde en provkollektion, som tyvärr aldrig kom i produktion. Under föräldraledigheten började idéerna spira. En idé uppstod när Lina själv skulle förvara familjens två ärvda julbockar tillsammans med lådvis av annat julpynt. – Jag funderade lite på halmbocken som tradition och insåg att den kanske snart skulle försvinna, då inte så många köper en klassisk halmbock nuförtiden. Det var dags att uppdatera den i form och funktion. Modern design, och gärna hopfällbar.

– Jag lät göra en prototyp, och den blev riktigt, riktigt bra. Vänner och bekanta ville köpa, och jag kände att det här kanske kunde bli något stort. På vinst och förlust kontaktade Lina en fotograf, och skickade sedan ut en pressrelease. Inom en vecka hade hon fått svar från 10 tidningar som till exempel Amelia och Lantliv. Alla ville veta var Bocken Bo gick att köpa och hur mycket den kostade. – Då fick jag verkligen bekräftelse att jag var på rätt spår! utbrister Lina.

Lina bokade möte med Vålamagasinet för att få råd om prissättning och produktion. Många andra beslut skulle tas. Vilket material och vilket lack? Hur skulle den förpackas och distribueras? Skulle hon beställa 20 eller 200? Det var en körig månad innan allt var på plats, men till slut stod det 200 Bocken Bo förpackade i kartonger i svärfars garage. Och det dröjde inte länge förrän Grand Hôtel i Stockholm hörde av sig och bad att få köpa sex bockar till sitt julbord på Verandan. Grythyttans Gästgivaregård och Jukkasjärvi Icehotel följde strax efter. Våren 2011 gick Lina programmet Business Lab på Uppsala Innovation Center, UIC. Programmet är kostnadsfritt och erbjuder nystartade projekt eller företag stöd i sin affärsutveckling. Lina bestämde sig för att utöka serien och till påsk kom Tuppen Ture, som även han kom till Grand Hôtel. Strax därefter ringde restaurangchefen på Grands Veranda och ville specialbeställa en kräfta till deras skaldjursbuffé. Kräftan Karl döptes efter nämnde restaurangchef Karl Persson.

Snart kom Lina också i kontakt med Pia Andersson från företaget Möteskraft som hjälpte henne att utveckla varumärket. – Jag förstod att jag saknade en varumärkesplattform och en riktig känsla för vad jag egentligen sålde och kommunicerade. Till vem och varför? Var det julbockar eller var det något mer? Pia coachade Lina och ställde de rätta frågorna: Vad vill du som företagare? Vad är ditt driv? Lina menar att du själv sitter inne med alla svaren, men behöver någon som lyfter fram dem så du kan identifiera dina drivkrafter och sätta ord på dem. – Alla vill ju tjäna pengar, men är det verkligen syftet med ditt företag? Mitt driv är inte bara pengar. Jag vill åstadkomma något mer. Min hjärtefråga är att förmedla våra svenska traditioner, så de inte glöms bort. De sitter så djupt rotade i mig. Jag tänker med värme på alla jular hos mormor och morfar i Värmland, och samma känsla vill jag förmedla till andra. Lina insåg att hennes drivkraft var att värna om svenska traditioner och att sprida dem genom sina egna produkter. Men det tog tid att komma fram till det. – Det är en process och måste värkas fram. Men när man väl inser vad drivkraften är blir allting så mycket enklare!

Efter Bocken Bo, Tuppen Ture och Kräftan Karl har det nu också blivit Älgen Ärling, sprungen ur den svenska traditionen med älgjakt. – Bocken Bo har redan nämnts som en modern klassiker, och på julafton får jag ofta SMS från kunder med bilder på familjen, granen och Bocken Bo. Välgörenhet ligger också Lina varmt om hjärtat. Till rosa månaden oktober gör hon varje år en specifik rosa Bocken Bo, som säljs efter budgivning. Pengarna går oavkortat till Uppsala Läns Bröstcancerförening. I år stickade textilformgivaren Lena Nyström från Uppsala in en Bocken Bo i rosa ullgarn. Och för varje såld Tuppen Ture går en levande höna till en familj i byn Mutomo i Kenya. I påskas återknöt Lina kontakten med Lasse Åberg, som dekorerade och signerade en Tuppen Ture. Den genererade 160 levande hönor till Mutomo! Nästa steg för Lina är att utveckla storleken lagom för alla produkter. En mer bordsanpassad storlek, som även ryms som handbagage på flyget. Ordet lagom sägs ju bara finnas i

svenska språket och är också en del av vår tradition. Värt att vara stolt över, och föra vidare, menar Lina. Lina har listor med idéer på nya produkter, men de får vänta. I dagsläget fokuserar hon på företagandet med allt vad det innebär. Att utveckla nya produkter tar tid, pengar och energi och det lägger hon nu istället på att föra företaget framåt. – Jag vill fortsätta stå med fötterna på jorden. Jag bubblar av idéer och har inga problem med att komma på fler figurer. Det måste vara en lagom balans mellan företagande och kreativitet. Harmoni mellan BIZ och ART, helt enkelt! Snart kommer också Linas traditionsbärare att erövra nya marknader. – Från den första idén, att hitta en modern ersättare till den gamla halmbocken, inser jag att jag genom min design nu förmedlar svenska symboler och traditioner, inte bara i Sverige utan över hela världen. Snart kommer till exempel Svensk Tradition att finnas i Abu Dhabi, där en familj just beställt en Bocken Bo till jul. l

KESSELOFSKI & FISKE PRESENTERAR

- 9 FE N A J 19

T I Y PL A AM – 2 S N I OW! A H S G Y TN A L

EN HE

ANdREA GEuRTSEN, GROSSE GROThERuS, JOhN FISKE, hASSE LOELv, PAuL KESSEL Och BJöRN SJödIN (FRåN YEAh YEAh YEAh-GäNGET) FöLJER uPP SuccéN PLAY IT AGAIN, SAm Och PRESENTERAR EN häRLIG ShOw I TREvLIG PuBmILJö!

49 C

OME

ERIO

Reginateatern • Trädgårdsgatan 6, Uppsala • tel 018-727 83 40 Biljettkassan öppen tisdag–fredag kl 11–17, lördag kl 11–13, samt en timme före föreställning www.reginateatern.se

Anders Walls Stiftelser har sedan 1981 delat ut nära 50 miljoner kronor i stipendier och bidrag till unga och kreativa begåvningar inom musik, ung företagsamhet och naturvetenskaplig forskning. 2008 utsågs Liisa Petrykowska till stipendiat inom kategorin Unga forskare. Idag driver hon ett högteknologiskt företag som utvecklat en unik modell för väderprognoser i det tropiska Afrika.

Ung men kaxig entreprenör i tropikerna

av Lillemor Berg

iisa Petrykowska såg verkligen fram emot att träffa wallumnierna igen i samband med den årliga Anders Wall-föreläsningen universitetetsaulan som hölls den 7 november. Resan var bokad från Ghana, så även ett möte med mig. Men den 6 november kommer ett mail från Liisa Petrykowska. Hon är kvar i Ghana, sjuk i chikungunyafeber. En vecka senare träffar jag henne i Stockholm på en take off som anordnats av STING, en inkurbator för affärsutveckling som på olika sätt hjälper entreprenörer att bygga upp internationella tillväxtföretag. Hon är pigg och entusiastisk, utan ett spår av febersjukdom, när hon drar en proffsig presentation om sin affärsidé och sitt företag Ignitia. Ignitia är ett högteknologiskt företag, det enda i sitt slag, som utvecklat en unik atmosfärsmodell för att med hjälp av satellitdata producera väderprognoser för tropikerna. – BBC gör prognoser för hela världen och de är utmärkta när det gäller Europa och även söder om ekvatorn men deras metoder för analys fungerar inte för tropikbältet, förklarar Liisa Petrykowska. Att göra prognoser för tropiskt väder är mycket mer komplicerat än för områden norr och söder om ekvatorn. Vädret påverkas här inte av hög- eller lågtryck som hos oss utan av så kallade konvektiva processer, där varm luft stiger och det bildas åskväder. Väderväxlingarna har också ofta ganska dramatiska förlopp, vilket innebär särskild svårighet med att ställa långtidsprognoser. Liisa Petrykowska sprakar av energi, man riktigt känner vinddraget. Hon har studerat teoretisk fysik och meterologi men är dessutom rikt begåvad med en talang för entreprenörskap. I sitt unga liv (född 1984!) har hon hunnit med att

uträtta mer än vad vissa hinner på en hel livstid, varit styrelsemedlem i Teli AB, varit med om att starta arbetsförmedling för nyanlända invandrare, varit politiskt aktiv, forskat och startat ett företag med hightech-profil i Afrika. – Det är kul när saker och ting händer. Jag har nog alltid haft massor av projekt på gång samtidigt och är väldigt envis. Om något verkar omöjligt blir jag bara ännu mer taggad. Min inställning är att allt måste vara möjligt, jag ger mig inte. När Liisa Petrykowska 2008 erhöll stipendium från Anders Walls Stiftelser i kategorien Unga forskare, hade hon påbörjat en tjänst som gästforskare på University of Washington. Stipendiet gav henne möjligheten att fortsätta sin forskning där. – Jag flög från USA för att få vara med om stipendieutdelningen och flög direkt tillbaka efteråt, minns hon. Det var i tjänsten som gästforskare i Washington hon fick sin affärsidé. Hon jobbade med att analysera data från en NASA-satellit och upptäckte att det fanns en mängd kvalitativ satellitdata kring ekvatorn som inte utnyttjades. Samtidigt fanns i dessa områden ingen väderlekstjänst som var tillräckligt tillförlitlig eller ännu värre, ingen alls. – Det slog mig att det fanns stora möjligheter för att förbättra läget för väderprognoser i de tropiska områdena med hjälp av satellitdata. Jag började titta närmare på Afrika och gjorde en google-sökning för att hitta ett land kring ekvatorn som var tryggt, stabilt, demokratiskt och med en positiv ekonomisk tillväxt. Valet föll på Ghana. Och till Ghana for hon på egen hand 2009 för att förverkliga sin affärsidé. Sedan dess är Liisa Petrykowska entreprenör på heltid, men processen med att starta upp företaget Ignitia på den afrikanska kontinenten har varit en

enorm utmaning som krävt stor möda och uppfinningsrikedom. Byråkratin i Ghana är svårforcerad, infrastrukturen har stora brister och meteorologi är en mycket kapitalkrävande bransch som ställer stora krav på avancerad utrustning och kompetent personal. Dessutom hade Liisa Petrykowska aldrig varit söder om Sahara förut. För att hitta de rätta kontakterna som kunde underlätta en etablering i Ghanas huvudstad Accra tog hon till en oortodox men effektiv metod. – Jag fick möjlighet genom ett litet konsultbolag, att anställa ett par personer som spanade på ambassaderna. De skulle bland annat hålla koll när det planerades ambassadpartyn. Helt fräckt åkte jag dit när det var dags, för att mingla och sprida mina visitkort. Den afrikanska kontinenten är en stor och spännande tillväxtmarknad, något som Liisa Petrykowska insett. Tillförlitliga väderleksprognoser är värdefulla för den växande industrin, som till exempel inom gruvdrift eller offshore-verksamhet, men framför allt för jordbruket som är den dominerande näringen i Ghana, liksom i många andra länder kring tropikbältet. Större delen av världens befolkning bor kring ekvatorn som går genom tretton länder jorden runt. Så det finns en marknad för Ignitia att expandera på så småningom. Än så länge är det Ghana som gäller och en inriktning på användare inom jordbrukssektorn. Ignitia har redan över 90 000 jordbrukare i systemet. Allt som behövs för att använda tjänsten är en enkel mobiltelefon. Väderleksprognoserna, som sträcker sig tre dagar framåt, skickas regelbundet ut med sms. Tjänsten är billig, cirka 6 dollar om året. I de afrikanska länderna dominerar småjordbruk och bönderna har mycket små resurser. Men de fattiga bönderna betalar inte själva för att använda tjänsten. För notan står bland annat

bolag som levererar utsäde och gödningsmedel. Liisa Petrykowska har också fått till stånd ett samarbete med både SIDA och SAAB som inledningsvis stödjer projektet att sprida tjänsten till fler användare i det afrikanska jordbruket. – Kommersiellt vore det naturligtvis en fördel att få sälja tjänsten till gruvbolag och annan industri, men det är ett steg som vi ligger lågt med tills vidare. Nu lägger vi energi på att få till stånd volym istället och då är det den stora jordbrukssektorn och användare bland bönderna som gäller. Liisa Petrykowskas affärsidé har stora chanser att nå kommersiell framgång, men framför allt är det ett initiativ som gör en enorm nytta i ett område där man tidigare bara haft att förlita sig på slumpen, att vädrets makter ska vara vänligt sinnade när man bestämmer sig för att så och skörda. Och hon har varit ute i precis rätt tid. Mobilanvändningen har blivit relativt allmän även i avlägsna och fattiga delar av världen. Andra förutsättningar är också uppfyllda. Ignitia bygger sina prognoser på satellitdata från superdatorer. Förr var användningen av sådana datorer så dyr att tjänsterna bara kunde köpas av stora institutioner. Idag har de blivit tillräckligt billiga för ett mindre företag som Ignitia. Sedan har också algoritmerna för de satelliter som detekterar data förbättrats så pass att de kan användas som input för avancerade analysmodeller. Ignitia är på väg mot ytterligare ett framsteg, att få till stånd ett kontrakt med en mobiloperatör om att lägga företagets tjänster som en applikation direkt på simkortet. Strax innan Liisa Petrykowska reste till Sverige var hon på en affärsresa i Sydafrika för att förhandla med MTN, Afrikas största mobiloperatör med nästan 200 miljoner användare. Och efter det korta besöket i Sverige åker hon direkt till Nigeria. Ganska snart får hennes företag Ignitia förhoppningsvis leverera sina tjänster till hela Västafrika. Trots sitt pressade schema har Liisa Petrykowska tid med en hobby. Hon tillverkar möbler av kakaoträ. Kakaoträdet ger frukt i ungefär trettio år, sedan hugger man ner det och använder träet till bränsle. – Jag tyckte det var synd. Det är ett så vackert trä. Jag har snart fått ihop möbler till en Chocolate Collection. Till fjädring i stolarna använder jag gamla uttjänta cykeldäck. Det blir en fantastiskt bekväm sits om man flätar dem på ett speciellt sätt. Entreprenörskap är Liisa Petrykowskas livsluft. Hon gillar att bygga men erkänner att hon inte är lika inställd på att förvalta. När Ignitia står på stadiga ben i hela tropikbältet i framtiden, kanske den kreativa Liisa Petrykowska tar tag i något av sina många andra projekt eller blåser liv i ett nytt. Och så hoppas hon kunna pricka in Anders Wall-föreläsningen nästa år. – Wallumninätverket fungerar verkligen fantastiskt bra. Jag har haft besök av en wallumn i Ghana. Han var inte där för min skull utan för att kolla in affärsmöjligheter. Men vet man att det finns en wallumn varhelst man ska i världen, då ringer man bara. l

Varje dag riskerar 25 000 flickor att giftas bort och bli vuxna i förtid. Många måste sluta skolan och blir gravida när de fortfarande själva är barn. Men det finns hopp. Med er hjälp kan vi finnas på plats för att utbilda flickor, stärka deras självkänsla och ge dem möjlighet att förändra sin framtid. För i de länder där jämställdheten ökar – där minskar också fattigdomen. Plan har kämpat för barns rättigheter i 75 år. Som Flickaföretag i Plan ger du flickor en chans att påverka sin framtid. 217x280.indd 1

2012-08-07 14.52

Pesto i mitt hjärta

av johanna uddén

Smaken på peston bygger på råvarornas kvalitet. Fin basilika och riktigt god och mild olivolja är viktigt.

ag stoppar ner handen i en kryddlag i tunnan och fångar upp några oliver. – Ta fler! Smaka! Det är signor Ramella som bjuder. Oliverna är de godaste jag smakat. Ramella ler belåtet och ger mig en burk olivkräm som är alldeles nygjord. Han har inte börjat sälja den varan ännu. – Det är taggiasca, den bästa olivsorten. Den har växt här i Ligurien, det är därför den är så fin i smaken, säger Ramella. Vi är på matresa i ett vårvarmt Italien. Strax utanför den lilla staden Diano Marina på italienska rivieran finns Azienda Agrigola Ramella där familjen Ramella bor och arbetar. De odlar huvudsakligen basilika, men de har även en liten

olivodling en bit bort. I den lilla gårdsbutiken säljer de egenproducerad pesto och olivolja. Och snart, tydligen, även inlagda oliver och olivkräm. Doften av basilika är överväldigande här på gården. Signor Ramella är stolt, det märks. – Basilikan här i Ligurien är världens bästa. Den har en rund smak som inte sticker iväg mot skarp mynta, förklarar han och syftar på den starkare syditalienska basilikan. Växtförhållandena för basilika liksom för många andra örter och grönsaker, är gynnsamma i Ligurien. Den smala och branta landremsan värms upp av de afrikanska vindarna och det varma Medelhavet, medan Le Alpi Marittime, de sydvästligaste alperna, bevarar värmen och skyddar landskapet från den kyliga luften norrifrån.

Azienda Agricola Ramella består av ett enkelt lantligt hus, inget pittoreskt alls. Läget är inte märkvärdigt heller. Jag tänker att det inte behövs så stora åthävor för att få till en riktigt bra gårdsbutik här i Italien. Man fokuserar på smaken, helt enkelt. Resten är inte så noga. Vi kommenterar det fina persikoträdet i trädgården och undrar vad de gör med persikorna.

utanför Genua, i hela Ligurien, och basilika med kvalitetsoch ursprungsmärkningen D.O.P. finns hos varje odlare med självaktning. Vi besöker en agriturismo (bo på lantgård) i Dolceaqua, alldeles vid den franska gränsen. Ägaren, en glad man som presenterar sig som Gianni, visar oss hur man gör äkta pesto. – Jag gör min pesto i en marmormortel, som förr i tiden. Jag tycker att krämigheten blir så fin. Men man får stöta basilikan en god stund för att få den rätta konsistensen. Stöta heter på italienska pestare, därav namnet pesto. Gianni repar bladen från ett rejält knippe basilika och börja jobba med trästöten. Det går fort, det märks att han är van. Efter någon minut lägger han i hela vitlöksklyftor och fortsätter sitt ihärdiga stötande. Han tillsätter hackad pinje-

– Det trädet har vi bara för att skugga traktorn, säger Ramella och förstår inte våra förvånade, och kanske avundsjuka, miner. Familjen Ramella odlar basilika i det stora växthuset året runt och under sommarhalvåret dessutom på 1 000 kvadratmeter friland. Den basilika som inte används till peston säljs i knippen till grossister för 1 euro styck. – Men vi har fått svår konkurrens under de senaste åren, berättar Ivano, som är son i huset. Den basilika som odlas i mellanöstern säljs mycket billigare, men den är absolut inte av samma kvalitet som den här. Den har skarp smak och passar inte till pesto, som ska ha en balanserad basilikasmak. Och peston i Ligurien är verkligen god! Den har sitt ursprung i Genuaregionen – det kallas ju också pesto genovese – där den lokala varianten av pasta al pesto tillagas med brytbönor och potatis. Men peston är vanlig även

nöt, därefter finaste olivolja och riven pecorino (fårost), båda producerade på gården. – Jag tycker att det ska vara pecorino i pesto och inte parmesan. Men det är en smaksak. Och det är ajabaja att tillsätta grädde, säger han och hytter leende åt oss med pekfingret. Vi provsmakar restaurangens hemgjorda trofie al pesto, en vriden pasta typisk för Ligurien. Och Gianni hade rätt. Det smakar bara SÅ gott! När vi lämnar stället ger han oss ett gäng av sina fina basilikaplantor för att ta med till Sverige. De är överlägset godare och mildare än dem vi kan köpa här hemma. Om vi hade haft en trädgård hade vi planterat dem, men vi använde dem direkt istället. Och mums! – tillsammans med vår liguriska olivolja blev peston nästan lika god som Giannis. Se recept nästa sida... 55

Giannis Pesto (4 port)

4 krukor basilika 20 g hackade pinjenötter 2 vitlöksklyftor 1 dl olivolja 80 g riven ost (pecorino eller parmesan, eller hälften av varje) grovt salt (gärna italienskt havssalt) 400 g pasta: trofie, spaghetti, bavette eller linguine Eventuellt: 4 potatisar i bitar och ett tråg brytbönor

Smaken på peston bygger på råvarornas kvalitet. Fin basilika och riktigt god och mild olivolja är viktigt. Om du tar en fruktig olivolja kan den smaken ta över. Försök att hitta ligurisk olivolja gjord på taggiascaoliver, den finns att beställa på nätet. De italienska pinjenötterna är också mycket godare än de mer beska kinesiska. Kolla ursprung! Pecorino är den hårda fårost som används flitigt till pastarätter i Italien. Den går att ersätta med parmesan, men man kan också ta hälften av varje. Vilken form på pastan som passar olika såser bygger på lång erfarenhet. Lång pasta passar till pesto, och där föredrar jag linguine. Eller om du har tur att hitta trofie, köp! Lägg gärna lite extra pengar på en god pasta, det gör skillnad.

Finfördela basilikabladen (stjälkarna är beska), en näve åt gången, i en stenmortel eller med stavmixer. Tillsätt vitlök, salt och pinjenötter. Stöt eller mixa tills du får en jämn smet. Därefter tillsätter du lite olivolja i taget, konsistensen ska bli lite lös. Rör i den rivna osten. Om du vill laga den den genovesiska varianten kokar du potatisbitarna tillsammans med pastan och lägger i brytbönorna i slutet av kokningen. Blanda peston väl med den kokta pastan och servera genast i djupa tallrikar. Djup tallrik hjälper till att hålla pastan varm. Dessutom kan du lätt snurra gaffeln mot tallrikens kant.

Buon appetito!

Cabernet Sauvignon de bl책 druvornas 채dling

2008 Ch창teau Beau-Site (nr 6805) 199 kr 2008 Gran Coronas (nr 12697) 99 kr 2010 Jeanneret Reserve Cabernet (nr 6830) 99 kr 2007 Louis M. Martini Cabernet Sauvignon (nr 6723) 199 kr 58

av Claes Brodda

I förra årets septembernummer av BIZ&ART skrev jag om Merlot, en druva som odlas i många länder; nu är det dags att ge den andra stora Bordeauxdruvan en närmare presentation.

nder 1980-talets ökade intresse för kvalitetsviner, kom Cabernet Sauvignon raskt upp i täten bland de populäraste druvsorterna. Vinerna från Bordeaux anses ofta vara bland de främsta i Världen. Druvan dominerar innehållet i flaskorna från prestigefyllda slott som Latour och Mouton Rothschild, vilket ger draghjälp åt cabernetviner från andra länder. Cabernet är, med sina tilltalande aromer och lagringsdugliga viner, väldigt enkel att gilla. För vinproducenterna är druvsorten tacksam, eftersom den är hyfsat lättodlad och produkten i regel är lättsåld. På så sätt blev Cabernet en symbol för röda kvalitetsviner i den timande vinboomen för ett kvartssekel sedan. Med i sällskapet ingick Chardonnay för vita viner. Som bekant växlar modena, och nittiotalets popdruvor blev Syrah respektive Sauvignon Blanc; men det är en annan historia. Cabernet Sauvignon odlas i åtskilliga av vinvärldens länder, och ger fylliga viner med karaktär av svarta vinbär. Ofta finns en markerad strävhet närvarande, något som kommer sig av att druvsortens skal är rika på tanniner. Igenkänningsfaktorn är stor, vilket gör att den är pedagogisk att ha med vid blindprovningar. Till vår provning denna gång har vi fyra ”cabbar” från olika länder; två viner från Nya världen plus två från Europa. Eftersom druvan är så spridd, kunde vi förstås ha lagt till viner från Sydafrika, Chile eller något annat av de många länder där den firar triumfer. Först ut är australiensiska 2010 Jeanneret Reserve med sin saftliknande – mycket tilltalande – doft och smak. Viss strävhet och mycket svartvinbärskaraktär. Ganska hög syra, vilket är behövligt för att balansera all fruktighet. Vinet blir därmed inte klumpigt, utan har en fräschör trots alla sötaktiga aromer.

Från Napa Valley har vi 2007 Louis M. Martini Cabernet Sauvignon; ett riktigt kvalitetsvin som bör stå sig ytterligare några år, och kanske utvecklas till det (ännu) bättre. I smaken hittar vi snarare eldighet än strävhet. Tydlig svartvinbärskaraktär. Mognadstoner som balanserar fatkaraktären. En favorit i sin prisklass är 2008 Gran Coronas från producenten Torres i katalanska Penedès. Detta nordspanska vin är inte så utåtriktat som vinerna från Nya Världen, utan mer milt och behagligt. Torkad frukt och tydlig fatkaraktär i doften. Med luftning övergår den torkade frukten alltmer till drag av svartvinbärsblad. Ganska lång eftersmak med moccatoner och sammetslik strävhet. Egentligen inte så typisk för hur en cabernet brukar smaka, utan mer ett exempel på hur vinet också kan bli. Vi avslutar provningen med ett vin från druvans hemmaplan. Från Saint-Estèphe i nordvästra Bordeaux kommer 2008 Château Beau-Site, med den ädlaste doften av de fyra. Lite ”dammig” doft, som lär utvecklas åt det fylliga hållet om man väntar några år. Även smaken ger en antydan om att några års lagring är av godo. Den är lite kartig med grön paprika och lite beska i eftersmaken. Kan bero på unga stockar eller tidigt skördade, inte helt fullmogna druvor. Låt vinet lufta länge, så lyfts komplexiteten fram i smaken. Druvblandningen i detta Bordeaux-exempel består enligt uppgift av 71 procent Cabernet, 26 procent Merlot och resten Petit Verdot och Cabernet Franc. Kan och bör lagras i många år. På Systembolaget finns för närvarande många bordeauxer från den utmärkta årgången 2009 i ungefär samma prisklass, men de är allihop framställda på ungefär fifty-fifty Cabernet och Merlot; därför har jag inte valt ut någon av dem för denna provning, men de är säkerligen härliga viner var för sig. l

en lysande stad

rets ljusfestival, Allt ljus på Uppsala, är den tredje i ordningen. Bra jobbat, säger vi till arrangörerna, Uppsala kommun, Uppsala Citysamverkan samt alla sponsorer bland företag och institutioner. Det finns helt klart en förhoppning hos allmänheten om att arrangemanget ska stanna som en återkommande tradition. Färg och ljus är en kur för humöret när novembermörkret drar ner himlagardinen redan på eftermiddagen. Femton platser runt om i staden är belysta fram till den 2 december då julpyntet tar vid på allvar. Man täcker in alla installationerna med en lagom lång kvällspromenad. Mysigt! Mycket folk i rörelse, det är trevligt att flanera runt och orientera fram till ljuspunkterna i tillvaron. Till och med barnfamiljer med små barn befolkar staden under sena timmar. En lugn och positiv stämning råder i vimlet. Det känns tryggt, även på de dunklare stråken mellan ljusinstallationerna, när det är så mycket folk ute och går. I år ser man ingen lika spektakulär ljusanimation som den på slottets fasad 2010, men det finns ingen anledning att recensera ett sådant här evenemang. Ljus är ljus, fantasi och form saknas verkligen inte. Med lagom ambitioner är kanske chansen större att vi får uppleva denna ljusfest igen i framtiden. l

Huvudvärd för Munken, en ljussymfoni.

Den farligt sköna Marika Stiernstedt. Foto Alfred Dahlgren, 1898.

HISTORIEBITEN av lars lambert DEN FARLIGT SKÖNA MARIKA

mitten av 1890-talet bodde i det s.k. Bondslottet, Kyrkogårdsgatan 5, ett par författare i vardande. De hade givit ut dikter i en studentantologi, läste estetik, odlade Weltschmerz och lekte dekadent bohemliv à la Oscar Wilde. När de från sina fönster blickade ut över Engelska parken skymtade de ibland sin unga farligt sköna kollega Marika Stiernstedt, ”i röd blus som en grann nyckelpiga”. 1894 låg den ännu tonåriga författarinnans första bok på landets bokhandelsdiskar, inledningen till ett sextioårigt författarskap. Trots att den publicerats under pseudonymen Mark Stern visste hela Uppsala inom några dar. Det berättades att Marikas mor förbjudit henne att läsa boken då den inte var något för unga flickor. Marika var dotter till en överste vid Upplands regemente och en polsk grevinna. Hon växte upp i Prinshuset i Bäverns

gränd. Efter några år flyttade familjen vidare till en ledig våning i Kemikum i stadens dåvarande utkant, ytterst i Engelska parken, ”det var som att flytta ut på landet”. Nästa flytt gick till villa Lyckan bortom Botaniska trädgården, en av de tomter som utgjorde början till en villabebyggelse i Kåbo. Till flickrummet på vinden började Marika bära hem förbjudna böcker av Strindberg och Ola Hansson från lånebiblioteket bredvid Gillet vid Fyris torg. ”De lästes om nätterna och gömdes om dagarna i en byrålåda under linnen och strumpor”, eftersom pappa översten avkrävt henne ett löfte att inte läsa dessa ruttna och sinnessjuka författare. Värst var Strindbergs Det nya riket, ett generalangrepp på det oscarianska Sveriges kungasvassande offentlighet. Marika hade börjat författa redan som skolflicka i en klosterpension i Paris. Debuten begicks med en novell i

Villa Lyckan vid Villavägen. I flickrummet på vinden lästes förbjudna böcker.

Rivaler om Marika, Carl Cederström och Albert Engström. Foto Herman Hamnqvist.

Stockholms Dagblad. Arvodet sjutton kronor spenderades bland annat på bakelsekalas, hos Dubois på Vaksalagatan kostade de bara åtta öre. Den unga Marika beundrades för sin skönhet och intelligens. ”Hon var verkligen förtjusande med sitt smala bleka ansikte, inramat i slätkammat mörkt hår och den rödaste lilla mjuka mun, som lyste rörlig och livlig i den bleka omgivningen. Ögonen voro blänkande klara och glänsande som på en japansk docka.” Estetikprofessorn Nyblom, skrev en hyllningsdikt till hennes ”körsbärsläppar och rosenkinder”. Vårvintern 1899 träffade hon, efter en föreläsning i det då rätt nya universitetshuset, Albert Engström, ”en mager ung man med klädsam anstrykning av melankoli, artistlugg över pannan och en stor svart halsduk såsom brukades av många artister kring sekelskiftet”. De vandrade ut till Grindstugan, det blev kaffe och glögg, utanför föll snön. Han förklarade

Marika Stiernstedt, ”körsbärsläppar och rosenkinder”. Foto Alfred Dahlgren.

henne omgående sin kärlek, bad henne att inte ”gå ifrån honom”, men ville inte lämna sitt äktenskap. Upp dök istället Carl Cederström, Engströms gode vän och rival, sedermera känd som ”flygbaronen”. Marika reste till Paris, träffade Infernokrisens Strindberg, kom tillbaka, gifte sig med Cederström, skildes och gifte om sig med Lubbe Nordström, skrev ett tjogtal romaner och var flerårig ordförande i Sveriges författarförbund. Men det var i Uppsala allt började. l

uppslag av johanna uddén

Girilal Baars Trio

A perfect workshop, Konsthuset

Motverkar ledan (1) På sjukhuset brukar det kunna bli långtråkigt. Men i mörkaste december piggar ett sånt här initiativ upp från Kultur i vården. Girilal Baars Trio spelar 6 december på sjukhusbiblioteket och 12 december i caféet vid ingång 78 och 79. Båda gångerna klockan 15. Det blir garanterat annorlunda! Romska sånger, blues och när Girilal Baars är inblandad brukar det även bli strupsång.

Dubbelvernissage (4)

Offentlig konst för unga (3) Från Nordiska paviljongen (2) Förra året avstod jag för första gången på evigheter att åka till Biennalen i Venedig. Synd var det väl då att missa Andreas Erikssson i Nordiska paviljongen. Men som tur är kommer han hit! Den 26 januari–3 mars ställer han ut på Bror Hjorths Hus. Gå och se hans naturinspirerade akvareller och gipsreliefer. Relieferna är gjorda så att han målat med lösningsmedel på frigolit som då frätts ner. Frigoliten har sedan använts som form för relieferna.

Studiefrämjandet kommer under 2013 att driva ett viktigt projekt bland unga Uppsalabor. Under ett halvårs tid ska ungdomar från Gottsunda och Stenhagen arbeta fram egna offentliga verk och därefter uppföra dem, göra en konstkarta och marknadsföra utställningen som pågår en månad. Det måste vara ett ypperligt sätt att ge ungdomar möjlighet att reflektera över konst och över sin närmiljö.

Boka in den 1 december för en dubbel konstupplevelse. På Uppsala Konstmuseum avslöjas då vilka unga kvinnliga konstnärer som fått årets stipendier till Anna-Lisa Thomsons minne. Juryn är kunnig och känslig, så det brukar bli spännande. Samma dag öppnar även årets Uppländska salong, där Uplands konstföreningen engagerat Eva Borgegård som är intendent från Västerås konstmuseum och Anna Nyberg, konstnär från Stockholm till juryn. På en salong brukar det finnas något för alla, så gå dit!

Diskoteket

The Hives

Grattis! (5) Vi gratulerar Diskoteket, som vi skrev om i nummer 19. De fick mycket välförtjänt ett av Musikens Hus stipendier på 20 000 kr.

8 Kulturbuss för skolan (6) Funderar er skola på att åka till Österbybruks herrgård? Eller kanske ni ska åka för att besöka Bror Hjorths Hus? Då kan ni använda Kulturbussen. Kultur i länet har ett avtal med UL om att erbjuda skolor i hela länet fria bussresor. På lågtrafiktid kan skolorna resa med ordinarie buss till olika kultur- och folkhälsoaktiviteter i länet. Är inte det bra?! Kolla upp detaljerna på Kultur i länets hemsida!

Ny scen (7) Svandammshallarna är Uppsalas nyaste scen och drivs av Welcome Uppsala. Invigningskonserten är den 16 februari då välkända The Hives spelar där. Ska bli spännande att se vilken utveckling av stans musikliv det här tillskottet kommer att bidra till.

9 God parafras & Gott nytt plagiat (8) Lagom till julhelgerna gör Kaleidos medlemmar nytolkningar av gamla föremål från Upplandsmuseets samlingar. Tillsammans med hemslöjdskonsulenten Annkristin Hult har Kaleido gått igenom bilder av föremål som har anknytning till jul, fest eller vinter. De är av olika material, har olika funktioner, och är dekorerade med olika mönster och färger. Nu får föremålen nytt liv i Kaleidos modernare tolkningar. Det kan bli hur kul som helst. 24 november öppnar utställningen.

Viktig kultur (9) Konstbruket gör stor nytta. Den som är intresserad av konstnärlig verksamhet ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning utan att funktionsnedsättningen skapar hinder. De vill även att deras konstnärers arbete skall integreras och värdesättas i samhällets kulturliv. I en serie separatutställningar visar medlemmarna sin konst. Fram till den 12 december kan man se Sara Anderssons kvinnoporträtt på Annexet i Kulturkaféet, Sysslomansgatan 1.

Krysset nr 21 Skicka in rätt svar till korsord@bizart.se senast den 1 mars 2013. Vinnaren får ett presentkort på middag för två på Villa Anna. Rätt svar på kryss nr 20: VITLÖK Korsordsmakare:Hans Svensson

ART