Biz art 27 w by Stewen Quigley

BIZ&ART 27

Kreativ produktiv häftig

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Nu bygger vi ut vår EXPO-avdelning.

Kungsgatan 66, 018-7818100, www.kph.se

CAROLINA FALKHOLT ACTION ANNA CARLSON DET SVENSKA SOLSYSTEMET CONSTANZE CAROLINA REDIVIVA CHRISTINA WAHLDÉN PERSBO STUDIO BETYDELSEBÄRANDE SKOR BRITTA OCH BEURLING DANIEL WERKMÄSTER LOPPISNÖRDAR LEKFULL STINA WOLLTER STADSMISSIONEN DESIGN ÖPPEN TEATER RETRO HEAVEN TRIS HOUSE OF LEATHER URBAN COLLECTION VOX PUBLICUM MÖTE MED BACON ORDBILDNING

BIZ&ART 27

iv ktiv g

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

bygger vi ut vår EXPO-avdelning.

27 CAROLINA FALKHOLT ACTION ANNA CARLSON DET SVENSKA SOLSYSTEMET CONSTANZE CAROLINA REDIVIVA CHRISTINA WAHLDÉN PERSBO STUDIO BETYDELSEBÄRANDE SKOR BRITTA OCH BEURLING DANIEL WERKMÄSTER LOPPISNÖRDAR LEKFULL STINA WOLLTER STADSMISSIONEN DESIGN ÖPPEN TEATER RETRO HEAVEN TRIS HOUSE OF LEATHER URBAN COLLECTION VOX PUBLICUM MÖTE MED BACON ORDBILDNING

www.kph.se

Omslagsbild Carolina Falkholt Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Textredigering: Anna Jonson, ART ANNA Foto: Akademiska hus sid 110. Frida Berg sid 22. Arkiv, Magnus Alkarp sid 104, 105, 107. Jim Elfström sid 33, 34, 35, 36. Peter Johansson sid 114. Lena Koller sid 22. Arkiv, Lars Lambert sid 81. Daniel Mansson sid 86, 88, 90. Persbo Studio: Fredrik Strid och Jenny Yurshansky sid 40, 41, 42. Micke Sandström sid 22. Stewen Quigley sid 5,6, 8, 10, 14, 17, 18, 19, 20, 22, 24 27, 28, 30, 31, 32, 38, 39, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 50, 52, 53, 54, 56, 58, 59, 60, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 70, 71, 72, 74,76, 77, 78, 80, 82, 83, 84, 94, 95, 96, 98, 100, 101, 102, 110, 111, 112. Stina Wollter sid 91, 92, 93. Arkiv, Kristina Östberg sid 52, 54.

Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 070 528 42 42 vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 bizart@bizart. se, annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

ISSN 1654-5370

Skribenter

2015

Riktpris 75 kr

Magnus Alkarp Lillemor Berg Andrea Dahlkild Anna Jonson Lars Lambert Joelin Quigley Berg Gunilla Sthyr Johanna Uddén Mia Ulin Rickard Weidstam Stina Wollter Ingrid Zakrisson

STEWEN QUIGLEY

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

ULLA HOLMBERG

MAGNUS ALKARP

ANDREA DAHLKILD

STINA WOLLTER

MIA ULIN

GUNILLA STHYR

ANNA JONSON

innehåll 4

Konstnären Carolina Falkholt

10 En röst för det svåra – Christina Wahldén 16 Action! – Skådespelaren Anna Carlson 24 Shoe Stories 26 Mitt i planeten – Sweden Solar System 28 Vårt dagliga bröd – Familjen Triller 33 And The Winner is – Stadsmissionens designpris 38 Uppdrag konst – Persbo Studio 46 Omsorgsfullt utvalda ting – Urban Collection 50 Geniets skugga 56 Daniel Werkmäster gör åter entré 62 Årets Uppsalastudent 2014 – Vanja Eriksson 65 Hur gör man för att öppna upp teatern? 68 Retro Heaven – Sturegatan 16 72 Anrika Carolina, pånyttfödd i cyberrymden 80 Möte med Bacon 82 Jag – en loppisnörd ANNONSÖRER

Helsida: Akademiska sjukhusets barnfond Cajsa´s Kök Friskis & Svettis HSB KPH Upplands Lokaltrafik Uppsala konstmuseum Uppsala stadsteater Villa Anna Halvsida: Musik i Uppland Mutomo Nordea Teaterbaren Åttondelsida: Bror Hjorths Hus Rånäs Slott Upplandsmuseet Uppsala Experience

86 House of Leather – Tärnsjö Garveri 91 Lekfull skaparglädje med Stina Wollter 94 En magisk plats – Vox Publicum 98 Tjejers rätt i samhället – TRIS 104 Constanze – kändishustruns lott 110 Första spadtaget – Humanistiska teatern 111 Ordbildning – i huvudet på Rickard Weidstam 112 Upptäck!

Carolina Falkholt från graffiti till grafitta

ag väntar i en hotellobby på Östermalm. Jag är lite nervös, eller kanske starstrucked. Jag ska nämligen träffa en konstnär som är något av en feministisk förebild. Och det på själva internationella kvinnodagen. Så plötsligt står hon där i lobbyn och allt är bara så behagligt självklart. Carolina Falkholt, som bor i Göteborg, är i Stockholm för en bokrelease på Rönnells antikvariat, just på internationella kvinnodagen. Hon ger mig boken Silo, en snygg bok såklart, och hon signerar den med en liten teckning. – Boken är en dokumentation av ett projekt som jag gjorde 2010 i Mariestad. De hade en stor silo som skulle rivas och de ville göra något av den. Jag bjöd in ett trettiotal graffitimålare, musiker, dansare och en massa målande ungdomar från Mariestad. Resultatet blev en av världens största graffitimålningar. Silon revs strax därefter, men Carolina Falkholt skapade en skulptur av material inifrån byggnaden. Skulpturen T.E.S.T. invigdes 2011 och är placerad vid en av infarterna till staden. Första gången jag kom i kontakt med Carolina Falkholt var 2006 genom en leranimerad kortfilm om tre kvinnliga graffitimålare. Fast då visste jag inte vem hon var. Hon kallade sig Blue och gjorde stort intryck på mig genom filmen. – Ja, den filmen hette Blue Karma Tiger och var gjord av Cecilia Actis och Maria Hulterstam. Då, för tio år sedan,

av johanna uddén

förväntades inte graffiti målas av tjejer. Men allt handlar om att ta plats i det offentliga rummet. Jag har alltid tänkt mycket på hur jag ska kunna påverka samhället. Jag ser mig som en graffitipolitiker. Jag tänker att graffitin är lite som ett virus. Den söker upp de svaga sidorna i samhället och slår till. Och Carolina Falkholt har påverkat genom sin graffiti, helt klart. För två år sedan var hon med i ett konstprojekt för Söndrumskolan i Halmstad. Hon ingick i en grupp av svenska och internationella graffitikonstnärer som skulle göra en kollektiv målning under ledning av Pärra Andreasson. Målningen var beställd av Halmstad kommun i samarbete med Statens konstråd. Carolina Falkholt målade ett kvinnokön, ett motiv som är en del av konstprojektet Grafitta som hon arbetat med sedan början av 2000-talet. – Med bilder av fittan vill jag stötta tjejer i rätten att äga sin kropp och sin sexualitet. Det kvinnliga könet förknippas med porr, medan snoppar finns överallt. Det är hemskt! Jag vill väcka debatt kring de frågorna. Med sin målning i Halmstad ville Carolina Falkholt skapa en feministisk högstadieskola. Och det visar sig att de numera har infört en feministisk vinkel på undervisningen och att de har både jämställdhet och yttrandefrihet på schemat. Det förekom många protester i Halmstad, både bland politiker och bland allmänhet, men på skolan är man stolt över verket. Det ordnas till och med guidade turer.

”Jag tänker att graffitin är lite som ett virus. Den söker upp de svaga sidorna i samhället och slår till.”

– Min egen högstadietid var hemsk. Jag växte upp på landet i Dalsland och jag kände mig alltid utanför. Jag ägnade mig mycket åt att skriva och måla, men eftersom jag var ganska ensam i det, blev våra hästar mina närmaste vänner. Efter högstadiet blev det elitidrottsgymnasium i Skåne, med inriktning på dressyr. Samtidigt började hon en skrivarkurs och ett intresse för filosofi växte fram. – Jag kände att den strikta hästdressyrvärlden inte var något för mig ändå, så jag sökte in till Rudolf Steinergymnasiet i Stockholm i stället. Där läste vi andevetenskap, alltså teorier om vad själen är. Det var då jag började måla graffiti. Under några år i slutet av nittiotalet bodde Carolina Falkholt i New York för att utveckla sitt målande. Där fanns många etablerade graffitimålare och flera av dem hade övergått till att bli konstnärer. Carolina Falkholt var med i många stora konstprojekt i New York, men flyttade tillbaka till Sverige efter 11 septemberattentaten 2001. Det var runt den här tiden som Carolina Falkholt startade konstprojektet Grafitta. Hon var arg på den mansdominerade graffitikulturen där ordet fitta användes för att nedvärdera något. – Det kändes särskilt starkt efter att jag hade fött barn. Jag måste stå upp och finnas där. Så jag startade en ny konstform eller konströrelse. Jag började undersöka hur jag kan arbeta med begreppet Grafitta. Att det behövs en rörelse fick Carolina Falkholt uppleva när hon gjorde det offentliga verket Övermålning i högstadieskolan Alfa i Nyköping förra året. Det blev stor medial uppmärksamhet kring väggmålningen, där hon först målat kränkande ord om kvinnor och därefter målat över

7 Eriksberg, Uppsala

Carolina Falkholts väggmålning på högstadieskolan Alfa i Nyköping. ”Det är obehagligt och skrämmande att politiker vill stoppa ett konstverk.”

dem med ett abstrakt kvinnokön. Tjänstemän och politiker rasade och ville att Carolina Falkholt skulle måla om bilden och ta bort könet. Hon vägrade, såklart, och då lät kommunen bygga en vägg framför målningen. I Nyköping gick då en grupp fyndiga aktivister ut och byggde in alla nakna manliga skulpturer, som protest mot politikernas beslut. – Trots att det var en beställning av kommunen tyckte en riksdagspolitiker från Sverigedemokraterna att jag skulle kastas i fängelse. Enligt hennes lagtolkning var verket sexuellt ofredande. Det är obehagligt och skrämmande att politiker vill stoppa ett konstverk. Men historien har fått ett bra slut. Rektorn på skolan visade nyligen verket för anställda och elever. Ingen har problem med motivet. Och idag har konstverket tagits fram igen. Enligt skolans rektor kan de nu börja diskutera värdegrundsfrågor med konstverket som grund. Smart rektor! Carolina Falkholt har gjort beställda verk i hela världen, bland annat i Rovaniemi, Amman, Kairo, Durres och Severomorsk. Och i ett stort antal svenska orter. Hennes senaste uppdrag var en vägg i en fastighet i Gröndal som hon gjorde i mars. Målningen heter sKRäp och är utförd i ett soprum med stor insyn. Hon har målat dekorativa händer som tecknar ordet ”skräp” på teckenspråk. I höstas gjorde hon tre målningar på teckenspråkstemat även i Uppsala. De beställdes av Destination Uppsala inom ramen för projektet Vara i fred under fredsåret 2014. Målningarna är gjorda på de gråa höghusen i Eriksberg och på den nya delen av Gottsunda centrum. Målningarna föreställer händer som tecknar orden ”teckna”, ”techno” och ”techne”. – Jag jobbar alltid med koncept och de tre orden är viktiga för mig. Det handlar om skapandets frihet, om musiken och

om konsten. Jag gör musik till varje större projekt, där jag improvisationssjunger. Sen lyssnar jag högt i hörlurar medan jag målar och hoppas att känslan från musiken på något sätt förmedlas i mina målningar. Carolina Falkholt älskar att stå i en skylift och måla. Kanske såg du henne stå där högt uppe vid fasaden på Granitvägen i Eriksberg? Några som såg henne var i alla fall de som bodde i husen. Och hon möttes mest av positiva kommentarer. I ett av husen öppnade en kvinna fönstret intill skyliften och frågade om hon ville ha en bit nybakad chokladkaka. – Och en av kvällarna, när det precis höll på att bli mörkt och det var kallt, jag var skittrött, så tittade två kvinnor ut och frågade om jag ville ha en termos med nybryggt kaffe! Åh, alltså! Att ligga där i skyliften och smutta på gott och varmt kaffe, det är mindfulness. 4

HSB ÅSIKTEN ETAPP TVÅ

INTRESSEANMÄL DIG NU OCH FÅ FÖRTUR Ta chansen att bo centralt och nybyggt vid Fyrisån och Östra Ågtan. I höst säljstartar vi nästa etapp av Åsikten. De flesta lägenheter får utsikt mot ån. Börja bospara och gör din intresseanmälan på HSB.se för att få förtur.

Boarea ca 33 kvm–117 kvm (1–4 rok) Adress Vid Östra Ågatan, Uppsala Inflyttning preliminärt 2018 Säljstart Hösten 2015

HSB NYBYGGT: • FAST PRIS • INGEN RENOVERING • NOGA UTVALD INREDNING • LÄTTSKÖTT BOENDE • TRYGG EKONOMI

MÄKLARE:

LÄS MER: Om Åsikten etapp två och gör din intresseanmälan på hsb.se 9

en rรถst fรถr det svรฅra

av lillemor berg

Verkligheten är inspirationskällan för författaren Christina Wahldén. Hon skriver lättlästa berättelser om svåra men angelägna ämnen.

På den internationella kvinnodagen den 8 mars visades dokumentären Indiens döttrar i SVT:s Dokument utifrån. Den handlar om en extremt brutal gängvåldtäkt med dödlig utgång på en tjugotreårig läkarstuderande i New Delhi 2012. Just det här fallet väckte en stor opinion i Indien, människor gav sig ut på gatorna för att demonstrera mot landets våldtäktskultur. Den brittiska filmaren Leslee Udwin intervjuar i dokumentären en av de dömda våldtäktsmännen. Han visar ingen som helst ånger. Istället ger han uttryck för en relativt utbredd syn på kvinnors eget ansvar. Kvinnor får skylla sig själva. Det är deras eget fel om de blir våldtagna. Och, våldtäktsmännens advokater är av samma åsikt. För inte så länge sedan var det även i Sverige i princip legio att ifrågasätta och nagelfara en våldtagen kvinnas moraliska vandel, också i domstolarna. Var du klädd på ett utmanande sätt? Var du hårt sminkad? Signalerade du inte i själva verket ett ja genom att som kvinna befinna dig på fel plats vid fel tillfälle? – Det finns en klar tendens att killar kommer undan för lätt, att det finns någon slags underförstådd förståelse för att män inte förstår att de gjort fel. Män och pojkar görs till offer för sina drifter och ursäktas av dem. Fast idag har det svenska rättsväsendet blivit bättre på att förhålla sig till offret och använder ett mer objektivt språkbruk i våldtäktsmål, tror författaren Christina Wahldén. Så var inte fallet när Christina Wahldén kom ut med sin första ungdomsbok, Kort kjol, 1998. Boken är en omskakande skildring av vad en våldtäkt gör med en ung flicka. Man får följa hennes svåra kamp för upprättelse via polisförhör och rättegång. Vuxenvärldens svek är massivt, omgivningen skuldbelägger istället för att stötta. Intrigen i Kort kjol bygger på

autentiska fall. Christina Wahldén, som har en bakgrund som journalist och kriminalreporter, har utgått ifrån polisförhör och rättegångsprotokoll och även samtalat med många utsatta unga kvinnor. – När jag var ny som kriminalreporter på SvD skedde tre grova våldtäkter i Södertälje. Jag fick i uppdrag att skriva om dessa. Det handlade om unga förövare och unga offer. Det heter att vi är lika inför lagen, men alla har inte den verbala förmågan att förklara sitt perspektiv, särskilt inte en ung flicka som möter misstro från vuxenvärlden, etablissemanget och hela det omgivande sociala sammanhanget. Jag upplevde starkt att man inte lyssnade på tjejerna i domstolen. Unga människor har svårt att göra sig hörda och de har inte alltid ett språk som täcker deras erfarenheter och känslor. Samtidigt är många vuxna väldigt omedvetna om vad som försiggår i vissa ungdomskretsar. Jag insåg att de utsatta unga flickornas erfarenheter behövde berättas och det var nog väldigt mycket ilska gentemot vuxenvärldens ignorans som drev mig till att försöka ge dem en röst. 2014 utkom en uppdaterad version av Kort kjol med en ny titel, Villig. – När Kort kjol kom ut fanns inte Facebook och den problematik som uppkommit genom att nätet blivit en kanal för hat, hot och förtal. Nätet har också gjort grov pornografi direkt tillgängligt för alla. Det känns viktigt att försöka stärka unga tjejer, uppmana dem att tänka efter vad de själva vill, att man inte måste gå med på allt och att det inte är onormalt att säga nej. Villig är en berättelse som har många beröringspunkter med turerna i det så kallade Bjästa-fallet, där modern till en våldtäktsanklagad pojke startade en förtalskampanj mot

Vad jag vill förmedla är att man kan bli en hel människa igen även om man utsatts för svåra saker.

offret på Facebook. Trakasserierna blev så massiva att offret och hela hennes familj tvingades att flytta från orten. Hela bygden ställde upp på pojken och han blev som en försoningsgest utvald att dela ut rosor till kamraterna på skolavslutningen. Strax därefter våldtog han igen. Christina Wahldén har skrivit ett drygt 30-tal böcker, de flesta för ungdomar och unga vuxna. Hon skriver tonsäkra och äkta berättelser med djup förankring i sådan problematik som gror i många ungas vardag. Det är lättlästa alster om svåra men angelägna ämnen som våldtäkt, hedersproblematik, flickor som riskerar att bli bortgifta, självmord, ensamkommande flyktingbarn från krigshärdar. Hon utgår alltid ifrån de utsattas perspektiv. Inspirationen kommer direkt från verkligheten och drivkraften handlar en hel del om ilska och frustration över orättvisor, förtryck och våld, i Sverige och i världen. Researchen är en viktig del av arbetet bakom alla hennes romaner och de avslutas ibland med en kort faktadel och tips om vidare läsning. – Många ungdomar gillar sanna berättelser och blir ibland besvikna om de inte är sanna på riktigt. Mina böcker bygger oftast på sanna fall och baseras på verkliga personer som jag träffat. Men fiktionen har ju den fördelen att den skyddar källorna. Fiktionen kan vara sannolik samtidigt som den undviker att hänga ut någon specifik person, förklarar Christina Wahldén. Journalistikens stil med korta meningar och berättelser i koncentrat är till god hjälp, när det gäller att skriva för unga, tror Christina Wahldén. Hennes böcker används flitigt som diskussionsunderlag i skolorna och fungerar även för dem som inte gillar eller orkar att läsa så mycket. Författaren besöker regelbundet skolor en eller ett par dagar i veckan och träffar omkring 3 000 högstadieelever varje år. – Min förhoppning är att den här sortens korta, men betydelsebärande berättelser, kan fungera som en brygga vidare in i litteraturen. Och så vill jag att mina böcker ska

inspirera unga att prata med vuxna om sina problem. Även om de inte vill prata med sina föräldrarna om allt, så ska de i alla fall veta att det finns andra vuxna, lärare, tränare eller någon kompis förälder, som är beredda att lyssna. Vad jag vill förmedla, är att man kan bli en hel människa igen, även om man utsatts för svåra saker. Ungdomsböcker kan inte sluta i hopplöshet, det måste finnas en slags ljusning. I vissa fall blir ungdomars ensamhet total. Det gäller framför allt de som är utsatta för hedersrelaterade hot och tvingats byta identitet. Om detta har Christina Wahldén skrivit i Fallen flicka. Titeln syftar på några verkliga fall av misstänkta balkongmord. – Jag har träffat många som tvingats att bryta upp. Det är svårt att förstå hur ensam man blir när man tvingas byta till en ny identitet. Det är inte alla som har modet att ta steget, även om de fruktar för sina liv. Man måste bryta med alla, inte bara med sin familj utan också med alla släktingar, vänner och andra kontakter. Hela bakgrunden måste suddas ut och personen måste sedan hela livet dölja sitt ursprung. Sanningen om vem man egentligen är kan aldrig mer berättas. Förmågan att ge en bärande röst åt skymda erfarenheter har tagit Christina Wahldén ut i världen. För något år sedan, bara några veckor innan reportern Nils Horner mördades på öppen gata i Kabul, var hon på uppdrag av SIDA och förlaget i Afghanistan tillsammans med en kvinnlig fotograf och representanter för Svenska Afghanistankommittén. – Det är ett farligt land att vistas i och det är farligt för invånarna att ha kontakter med västerlänningar, så vi kunde inte resa omkring på egen hand. Men landet är vackert och människorna gästfria. Vi blev bjudna på mycket te och många karameller. På agendan stod besök på en flickskola och en förlossningsklinik. Resultatet blev ett tidningsreportage och några lättlästa böcker som används flitigt i sfi-undervisningen. Tidigare har Christina Wahldén varit i östra Kongo på

alexochmartin.se | matador.se

Freja föddes i veckan 22. Den som blir inbjuden att besöka ett barnsjukhus går inte därifrån utan att känna sig berörd. Av insikten i hur skört ett litet liv kan vara. Av rädslan för att ens egna barn ska bli sjuka. Men också av hur ett leende och en stunds lek och glädje mitt i det onda kan lindra smärtan och påskynda läkningen. Akademiska sjukhusets barnfond samlar in pengar till sådant som kan roa och stödja svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. Bankgironumret är 900-0670. För visst har du råd med ett leende? akademiskasbarnfond.se | info@akademiskasbarnfond.se | 018-611 00 00 | BG 900-0670

uppdrag av Röda korset för projektet Rädda mammorna. Området är en ständig konflikthärd på grund av olika väpnade gruppers konkurrens om kontrollen över rika metallfyndigheter, bland annat coltan, en metall som är ytterst sällsynt, förutom i östra Kongo. Coltan är en vital ingrediens i våra datorers och mobiltelefoners uppladdningsbara batterier. Priset för lokalbefolkningen är högt, i synnerhet för flickor och kvinnor i alla åldrar. Mord, fördrivning och systematiska våldtäkter hör till vardagen. Mer än två miljoner flickor och kvinnor, också barn, har utsatts för obeskrivligt brutala våldtäkter, ibland flera gånger. Christina Wahldén besökte Panzisjukhuset där den oförtröttlige doktor Mukwege med kollegor försöker reparera skadorna så gott det går. Resurserna räcker bara för en bråkdel av de drabbade kvinnorna och för de som överlever väntar ytterligare svårigheter. – Kvinnorna blir otroligt stigmatiserade och fördrivs som regel från sina hem. De har ingenstans att ta vägen och möjligheterna för dem att försörja sig själva, och de barn som blivit till efter våldtäkterna, är så gott som obefintliga. Christina Wahldén intervjuade ett fyrtiotal kvinnor som kommit till Panzisjukhuset för att få vård. Materialet sammanställdes i en faktabok, Du kan glömma bort ditt eget barn. Kvinna i krig (2009). Intrycken från Kongo har författaren också samlat i två ungdomsromaner, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor. Böckerna handlar om två systrar i tonåren som flyr krigets Kongo och hamnar i Sverige som ensamkommande flyktingbarn. En av systrarna föder, som ett resultat av upprepade våldtäkter, ett

barn som hon inte orkar ta hand om. Båda är svårt traumatiserade av sina upplevelser. Även i Sverige lever de i ovisshet om sitt framtida öde. Ska de få stanna eller kommer de att skickas tillbaka till ett helvete av mord och våld? Det är ett mörkt och våldsamt segment av verkligheten som Christina Wahldén valt att gestalta i sitt författarskap. Men, i hennes rika produktion, hittar man också en finstämd bok om kärlek med förhinder, som handlar om Linnés äldsta dotter Lisa Stina och Daniel Solander, Linnés favoritlärjunge. Den som jag trodde skulle göra mig lycklig är en vuxenroman om hur livet formas och begränsas av 1700-talets könsrollskonventioner. – Självklart känner jag ibland lust att skriva något helt annat än böcker om svåra ämnen med djup förankring i den krassa verkligheten. Och, jag har faktiskt något nytt på gång i en hel annan genre, avslöjar Christina Wahldén. I höst kommer en ungdomsbok i den så kallade steampunk-genren. Det är en framtidsvisionär historia i viktoriansk miljö, den som utspelar sig under kolonialtiden omkring 1870. Boken handlar om ett syskonpar som reser runt i världen och letar efter sin mamma. Två böcker är planerade. – Jag vet inte alls om det kommer att funka. Men om det gör det, kanske det kommer fler i samma anda, lovar Christina Wahldén. Författarens unga läsare och fans är säkert öppna för nya grepp, men önskar säkert också att Christina Wahldén kommer att fortsätta odla sin finkänsliga förmåga att ge röst åt människor med svåra erfarenheter från verklighetens mest mörka vrår. Sådana berättelser behövs. 4

www.christinawahlden.se

Stiftelsen Teskedsordens litteraturpris 2010 för ”tolerans mot fantatism” i boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. Landstinget i Uppsala läns litteraturstipendium 2011 för det skönlitterära projektet om Linnés dotter och Linnélärjungen Daniel Solander, Den som jag trodde skulle göra mig lycklig. Uppsala kommuns kulturstipendium 2011 för förmågan att på ett inkännande vis gestalta barns och ungas uppväxt villkor och för förmågan att röst åt människor från olika delar av världen som utsätts för orättvisor och förtryck. 2013 Fadimes minnesfonds Fadimepris för sina insiktsfulla skildringar för unga läsare av flickor och unga kvinnor som begränsas av förtryck och hot i hederns namn.

>> P AR TI LE D AR EN S OM KL E V IN I KY L AN A V S T I N A OS C A R S S O N E F T E R BOKEN AV DANIEL SUHONEN > > U R P R E M I ÄR 2 5 A P R I L S T O RA SCENEN

UP P S A L A > >>> ST A D S T E A TER 15

BI LJ/INFO : 01 8- 14 62 00 WWW.UPPSALASTA D S T E A T E R . S E

Man kan inte bara tycka

och känna sig genom livet

Action!

av lillemor berg

Det började redan på BB där hon skrek högst av alla. Skådespelerskan Anna Carlsons röst har en starkt klingande timbre som bär över hela distansen från scen till de bakre raderna i salongen. Den myndiga stämma kan nog vara till fördel även i rollen som ordförande i Teaterförbundet för scen och film. Spela teater har hon gjort sedan barnsben och, trots föräldrarnas motstånd, tvekade hon aldrig det minsta inför valet av yrkeskarriär.

Kvinnor över 40 vad ska man med ha dem till?

– När jag spelade faster Julle i Farnaz Arbabis uppsättning av Hedda Gabler blev jag också ombedd att klä mig som Marilyn, utbrister skådespelerskan Anna Carlson strax före en kostymrepetition inför premiären på Kvinnor över 40 vad ska man ha dem till? Föreställningen inleds med ett dans och sångnummer. Skådespelarna är utstuderat utstyrda till kvinnostereotyper. Bara en kort stund senare gör pjäsen en djupdykning in i kvinnolivets villkor och mening, långt bortom de stereotypa rollerna. Människorna, kvinnor i olika åldrar samt en man, träder fram i sin nakenhet och som åskådare får man nästan intrycket att skådespelarna spelar sig själva, en illusion som både chockerar och skapar intimitet. Det handlar om sexualitet, romantik och klimakterium ur olika perspektiv. Gestaltningarna flankeras av blixtbelysande kommentarer med politiska och statistiska fakta. Det är en stark mix av allvar och humor och däremellan lite sång och dans. Anna Carlson har tillhört den fasta ensembeln på Uppsala stadsteater sedan 1980. Det blir trettiofem år och en stor mängd varierande rolltolkningar. – Och ändå hade jag tio års erfarenhet av jobb på andra scener innan jag kom hit. Så länge man inte hade barn kunde man ju flytta runt. Jag började jobba professionellt 1971, så det blir drygt fyrtiofem år i branschen. Och jag har inte haft en enda arbetslös dag! Någon gång måste jag räkna ut hur många produktioner jag medverkat i, det måste vara minst ett par hundra, tror Anna Carlson.

Tvåhundra roller, all text som ska nötas in, allt som ska sägas och göras på scen – att spela en roll inför publik och samtidigt repetera en eller ett par andra. Skådespelare är minneskonstnärer. – Folk brukar fråga om det inte kan vara svårt att skilja på rollerna. Men bara man får på sig rätt kläder, så vet man vad man ska göra. Det är lite som att växla mellan multipla personligheter. När man tar på sig kostymen tar man också på sig rollen. Däremot kan det ta lite tid för mig precis i början av repetitionsarbetet att känna in vem jag ska gestalta. Men när man väl hittar kroppen, så har man kommit långt med rollen, förklarar Anna Carlson. Av alla produktioner som hon medverkat i, är det kanske ett tiotal som hon av olika skäl håller närmast hjärtat. En av dem är Cancerbalkongen av Marianne Goldman, som hade urpremiär på Uppsala stadsteater 1995. Där stämde allt perfekt. – Jag och Alexandra Mörner rakade av oss håret för våra roller. Vi låste in oss på sminket och gjorde det på varandra. Det blev väldigt kallt, kan jag meddela. Det utvecklades en fantastiskt härlig stämning mellan alla inblandande när vi jobbade med pjäsen. Allt stämde, rätt text, rätt regissör, Christian Tomner, och en roll som kändes enormt inspirerande att gestalta. Man ville inte åka hem när repetitionerna var slut. Andra uppsättningar som Anna Carlson verkligen gillat att göra är Nancy Viktoria och Hjärterhus, den förra en dramati-

sering av författaren Elsie Johanssons romantrilogi om Nancy och den andra Elsie Johanssons egen debut som dramatiker vid åttio års ålder. – Vissa roller sätter sig direkt, man vet precis hur man ska göra. Så var det med morsan i Nancy Viktoria. Mina kusiner kom för att se pjäsen och kände direkt igen morsan som vår egen moster Inga. I det stora hela tycker Anna Carlson att Uppsala stadsteater är en både trivsam och inspirerande arbetsplats. Framförallt sedan Linus Tunström tillträdde som teaterchef. – Han har gjort ett enastående arbete. Den ledarskapskompetens som han tillägnat sig under de här åren imponerar på mig. Och så har han ju vågat sticka ut och hitta fram till en intressant repertoar som bryter mot det mer traditionella mönstret. Hans ambitioner och nätverk av internationella kontakter gör Uppsala stadsteater till en scen med stor konstnärlig relevans. Linus Tunström är den sjätte i raden av Anna Carlsons chefer på Uppsala stadsteater. – Notera att alla har varit män, påpekar hon, men fortsätter raskt med att berätta om uppsättningen av Tjuven och hur kul det är att arbeta med Linus Tunström som regissör. Den senaste i raden av roliga och inspirerande arbetsuppgifter på Uppsala stadsteater var att göra Skvaller, en satirisk fars i skyhögt tempo av Neil Simons. – Det är jättekul att sätta repliker så att folk skrattar och

jag tycker nog att jag har en bra känsla för timing, säger Anna Carlson, som prisar Edward af Silléns regi och hans skicklighet att tygla farsens explosiva och kaotiska natur. Ett brett register har hon, har spelat allt från komedi till djuplodande karaktärsroller. Många lär minnas Anna Carlson i rollen som den åldrade Hanna Arendt i Den banala kärleken, ett drama om det komplicerade kärleksförhållandet mellan judinnan Hanna Arendt och hennes lärare med nazistiska sympatier, filosofen Martin Heidegger. Kritikern Leif Zern skrev i DN att Anna Carlsons gestaltning ”ger hela förloppet en tyngd och oavvislig närvaro som bäddar in föreställningen i ett mättat skymningsljus. Långa stunder tyst, en kontinent av erfarenheter.” Föreställningen gavs 2009 och för det spelåret fick Uppsala stadsteater motta det svenska teaterkritikerpriset. – Det var inte meningen från början att jag skulle spela rollen som Hanna Arendt, men det blev ett byte och det är jag mycket tacksam för, berättar Anna Carlson. Kanske bidrog den fina kritiken till att hennes önskemål om en uppsättning av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande förverkligades 2010. Rollgestaltningen hyllades åter igen och pjäsen beskrevs i DN som en av spelårets finaste upplevelse. – Visst är det roligt när egna idéer och önskemål blir verklighet, men jag är egentligen ganska tillfreds med att någon annan tänker ut vad jag ska göra. För mig känns det mycket mer spännande att höra vad någon annan, som

Kulturen inte är sockret på toppen utan jästen i degen?

Hela folkets järnväg. 20

teaterchefen eller en regissör, har tänkt sig när de föreställer sig mig i en roll. Det inspirerar mig, förklarar Anna Carlson. Finns det något som hon känner sig lite osäker inför, så är det pjäser där det krävs improvisationer. Den aktuella Kvinnor över 40 vad ska man med de till? kunde kanske bli lite åt det hållet, trodde Anna Carlson först, ganska lös i formen med utrymme för utflykter. Men det var lugnt, så blev det inte. – Improvisation är inte riktigt min grej, tror jag. Jag brukar tycka att alla andra är så jättebegåvade att hitta på och då känns det som om jag själv inte får till det lika bra som de. Fast de andra kanske känner likadant. Man kan lätt tro att skådespelaryrket är totalt uppslukande, att det inte finns så mycket utrymme för annat. Så kan det nog vara, men inte för Anna Carlson. Sedan 2006 har hon en andra yrkesroll som ordförande i Teaterförbundet för scen och film. – Jag engagerade mig i fackliga frågor redan på 70-talet. Att bara klaga och älta problem tycker jag är slöseri med tid. För min del vill jag gå rakt på sak och lösa dem. Ordförandeskapet innebär en mängd arbetsuppgifter och många resor. Det kräver perioder av tjänstledighet från skådespeleriet och en anpassning till en helt annan sorts värld. – Som skådespelare vet jag alltid vad jag ska säga och när jag ska säga det och hur jag ska vara klädd. Som ordförande i teaterförbundet vet jag aldrig i förväg vad jag ska säga, när jag ska säga det, eller vad jag ska ta på mig. Uppdraget innehåller många olika roller och allt beror på vem eller vilka jag ska prata med och under vilka omständigheter, beskriver hon skämtsamt om växlingarna mellan yrkesrollerna. Anna Carlson känner ett starkt engagemang för kulturpolitiska frågor, ett område där Teaterförbundet och arbetsgivarna intar en ganska samstämd hållning. – Scenkonsten är starkt underfinansierad. Sedan jag blev ordförande i Teaterförbundet har omorganiseringar skett på landets samtliga institutioner för scenkonst, och i många fall

har det skett mer än en gång. Institutionerna är hårt trängda ekonomiskt, men samtidigt fulla av kreativitet. Hur ska man få de styrande att inse att kulturen inte är sockret på toppen utan jästen i degen? Staten har successivt minskat sitt ansvarstagande för scenkonsten. Numera läggs ansvaret för finansieringen istället ut på regionerna. – Med nuvarande samverkansmodell, när man regionalt ska sitta och fördela pengar till både små och stora verksamheter, är det enormt viktigt att agera på ett sätt som undviker att det uppstår motsättningar mellan olika konstformer. Det vore förödande. Att utveckla och stärka arbetet med jämställdhet och mångfald, tillhör Anna Carlsons hjärtefrågor och är även den allra viktigaste uppgiften i hennes uppdrag. – Om en teater idag skulle lägga en repertoar utan att ha ett jämställdhetsperspektiv, så skulle de omedelbart mötas av kritik och ifrågasättas av både media och publik. Mycket har åstadkommits, men det finns forfarande mycket mer att göra. När det gäller det normkreativa arbetet, som handlar om mångfalden, återstår ännu mer. Vissa perspektiv saknas på våra scener. För att teatern ska angå alla måste man arbeta mer med helheten, det gäller allt från frågor om repertoar till hur man rollbesätter och vilka medarbetare man väljer att anställa bakom scen. En ambition som Anna Carlson tog med sig in i ordförandeskapet, var att ta ett samlat grepp över all scenkonst. Hon är nöjd med framgången i arbetet med att öppna upp Teaterförbundet även för verksamma inom filmkonsten. – Teatern har kommit mycket längre med jämställdhetsfrågorna än man gjort inom filmbranschen. Däremot verkar filmen ligga bättre till när det gäller mångfald. Vi kan lära mycket av varandras erfarenheter. Det är nästan bara i egenskap av ordförande i Teaterförbundet som Anna Carlson lierar sig med filmvärlden, som forts. nästa sida skådespelare har hon inte lockats av den.

Den banala kärleken

Hjärterhus

Skvaller

Hela folket järnväg 22

Kvninnor över 40...

– Jag är en utpräglad scenskådespelare. Jag har så stora uttryck. Det är en fördel på teterscenen men passar inte alls på film. De få gånger jag gjort filmroller har regissören hela tiden stått och väst ” Ta ner, Anna, ta ner!” Men så kommer det fram att hon blev uppringd av en castare när David Fincher skulle göra The girl with the dragon tattoo. – Och då var jag ju bara tvungen att åka dit och testa! Vi var ganska många som fick provspela för en liten roll som arkivarie. Den rollen fick jag inte, men de ville istället ha mig i en annan. Det var verkligen fantastiskt kul och märkvärdigt att få vara med om en stor filminspelning. Man blir så enormt imponerad av hur otroligt proffsiga de är i den branschen. Anna Carlson är nöjd med sitt skådespelarliv på teaterscenen och glad över att ha arbetat under en tid när institutionsteatrarna haft en guldålder med arbetstillfällen och tillsvidareanställningar. – De som är unga nu har en mycket mer osäker arbetsmarknad än den jag klev in på för fyrtiofem år sedan. Idag har bara cirka tio procent av alla verksamma skådespelare en tillsvidareanställning. Visst är det konstigt att skådespelare utbildas vid statliga institutioner, samtidig som staten drar sig

undan ansvaret för deras arbetsmarknad? Många tycker att fasta anställningar kan ha en förstenande effekt. Men det måste få finnas både fasta jobb och periodiska kontrakt, anser Anna Carlson. De dubbla rollerna som skådespelare och teaterförbundets ordförande verkar inte alls tära på Anna Carlson energi, tvärtom. – Det är tillfredställande och roligt att få möjlighet att göra så mycket. Fast jag har tränat på att inte lägga mig i allt. Stundom har jag nog upplevts som en pain i the ass och besserwisser. Folk har sagt att de är rädda för mig, att jag är så sträng. Men jag är absolut varken argsint, sträng eller kritisk, bara engagerad och har så svårt att hålla inne med mina åsikter. Män med åsikter upplevs ha pondus, kvinnor med åsikter uppfattas som stränga – kan det vara så enkelt? – Jag såg Jösses flickor av Susanne Osten på 70-talet. I slutet av första akten spelades en sång som rullade på medan man gick ut i pausen. Sångtexten löd ”när jag går i graven ska jag veta att jag försökt att göra något.” Det är väl just så jag alltid har tänkt, att jag ska göra något, inte bara tycka eller känna mig genom livet. 4

www.teaterbarenuppsala.se INGÅNG STADSTEATERNS HUVUDENTRÉ KUNGSGATAN 53 UPPSALA TELEFON 018-13 57 09 23

Just nu och fram till den 20 september 2015 pågår en skoutställning på Upplandsmuseet. Skor från förr och alldeles nya. Utställningen är inte en modehistorisk exposé, utan ger olika perspektiv på skor, väntade och oväntade. Utgångspunkt är museets stora samlingar. Vilka skor har museet samlat på och varför? Utställningen lyfter sjutton olika perspektiv och ännu fler skor. Ibland är berättelsen självklar, ibland får man söka efter spår, se sammanhang och sätta museets samlingar i relation till dagens skoutbud.

SE PÅ DINA SKOR. ANDRA GÖR DET! Vi väljer skor inte bara utifrån mode och funktion, utan minst lika mycket utifrån identitet och tillhörighet. Hur mycket påverkas vi av mode, av status och andras åsikter? Vad säger dina skor om dig?

RIALA – ETT FYND MED MÅNGA BOTTNAR Unik är Riala-samlingen med över 50 skor. Några par, de flesta udda, är återfunna på en gård i Riala socken 1978. Sammantaget ger de tvåhundra år av skohistoria – mode, teknik, bruk och återbruk. De utgör ett eldorado för den som vill studera skomodets utveckling och hur skor gjordes förr.

Shoe Stories

DEN PRYDA KÄNGAN Här visas ett par snörkängor från 1900, som tillhört lärarinnan Anna Elisabet Lindqvist. Hon bodde på Svartbäcksgatan 55, mitt emot L E Larssons skofabrik. Kanske inte så förvånande då att hon skaffar sig ett par snörkängor av märket ”Hästens” när det var dags för nya fotbeklädnader. Hårt åtdragna snörkängor som gav benen ett långsmalt utseende var tidens ideal. Kängorna täckte benen även om man var tvungen att lyfta på kjolen när man gick. Att visa benen ansågs opassande.

SKOR LÄMPLIGA FÖR BRUDVALS I ett par vita sidenskor, utan klack, men med vita sidenknytband gifte sig Eleonora Wilhelmina Genberg 1857 med Herman Rydin. De bosatte sig sedan i Walmstedtska gården. Modellen dök upp under franska revolutionen och modet spreds sedan över Europa. De platta tunna sidenskorna var tänkta för inomhusbruk och användes främst av 1800-talets borgerliga kvinnor, som ju var knutna till hemmets sfär. De nätta sidenskorna blev en symbol för hennes värld. Materialet gick lätt sönder, så det var inte ovanligt att man tog med sig flera när man gick på bal. Modellen har sedan levt vidare i vår tids ballerinaskor.

INGRID ZAKRISSON

HÖGA RÖDA KLACKAR Här finns också kung Karl XI:s sko, en slejfsko i kalvskinn med tvär tå och hög röd klack, daterad till 1680-tal. Röda klackar var högsta mode bland kungar och adelsmän. Den röda färgen har alltid varit förbehållen de allra högsta i samhället. Svår och dyrbar att framställa blev den givetvis extra åtråvärd. Den framhävde sin bärare och fångade allas uppmärksamhet. Då en symbol för manlighet, idag tvärtom. Kvinnligt, vackert, festligt, passionerat... I utställningen ställs denna kungliga sko mot en sko av skodesignern Christian Louboutin. Röda sulor har blivit hans varumärke och signum, oavsett vilken färg skon i övrigt har. Idén kom när han arbetade med en kollektion skor och tyckte att något fattades tills han kom på att måla undersidan röd. And the rest is history!

SKOR ÄR HUVUDSAKEN I Skor är huvudsaken, som bygger på en bok med samma namn, ger 17 kvinnliga forskare vid Uppsala universitet sina funderingar kring skor. Skor som makt, klass och samhälle, skor som genus och funktion, skor som matematik och kostvetenskap… Här finns många oväntade skofakta! 4

Utställningsperiod på Upplandsmuseet visas till den 20 september 2015 25

Sedna

Eris

Ixion

Neptunus

Terminalchocken Kiruna

Sedna Luleå

Eris

Umeå

Ixion Härnösand

Jupiter Arlanda 5025 P-L Knivsta Mars Mörby centrum

Pluto och Karon

Eros Mörbyskolan

Neptunus

Jorden och månen Naturhistoriska riksmuseet

Delsbo

Söderhamn

Uranus

Lövstabruk

Saturnus Uppsala

Solen

Stockholm

Gestaltning av Titan vid Celsiushuset

Venus KTH Sthlm, Observatoriemuseet Merkurius Stockholms stadsmuseum Saltis Saltsjöbaden

Halleys komet Skövde

Swift Tuttle Karlshamn

Sweden Solar System www.swedensolarsystem.se

Mercurius 26

Venus

Jorden

Enligt Sweden Solar System har Saturnus sin plats i Uppsala. Planeten representeras av en lysande sfär, 6,1 meter i diameter, som hänger en bit upp över gågatan vid Celsiushuset. Egentligen är det Saturnus måne Titan som tar gestalt över Svartbäcksgatan. Modellen är utformad av designern Håkan Harrysson och kom på plats under hösten 2010.

mitt i

planeten — LILLEMOR BERG —

Uppsala har ett speciellt förhållande till Titan, eftersom Institutet för

Månen är placerad 20 meter ifrån Jorden. Avståndet mellan

rymdfysik vid Ångströmslaboratoriet deltar i ett experiment ombord

Cosmonova och Globen är 7,6 km. Och då måste man föreställa sig

på rymdsonden Cassini som utforskar Titan och dess omgivningar.

dessa data i skalan 1:20 miljoner.

När det gäller själva Saturnus finns det tankar på att planeten med

sina ringar ska bilda tak på ett skolplanetarium som planeras ligga

en gasjätte som omfattar mer än 95 jordmassor. Planeten har många

i anslutning till Ångströmslaboratoriet.

månar förutom Titan, hela sextiotvå stycken har observerats.

Ångströmslaboratoriet har initierat ett projekt för Uppsalas skolor

– Modellen av Saturnus kommer att bli mycket stor, så det krävs

Saturnus, som är den sjätte planeten från solen i solsystemet, är

mycket eftertanke innan projektet kan bli verklighet. Men vi får se

att låta eleverna utforma Saturnus många månar.

om vi kommer några steg närmare i mars när planerna ska

diskuteras med arkitekten och byggnadsavdelningen på Uppsala

en av gasjättarna i det yttre solsystemet. Med sina 14 jordmassor är

universitet, säger Gösta Gahm.

den lättast av gasjättarna.

Gösta Gahm, astronom och professor emeritus vid Stockholms

Uppland har ännu en planetmodell, i Lövstabruk. Det är Uranus,

I Blekinge ligger Kometen Swift-Tuttles mest avlägsna position i

universitet, är mannen som kläckte den lysande idén att återskapa

förhållande till solen enligt Sweden Solar System. I Skövde huserar

vårt solsystem i jordisk skala, Sweden Solar System, världens största

Halleys komet och i norra Sverige finns flera småplaneter, asteroider

modell av solsystemet i skala 1:20 miljoner.

och kometer representerade. En av de största småplaneterna som rör

sig i utkanten av solsystemet, Ixion, tar gestalt i en liten sfär, 6,5 cm

Modellen utgår från solen, som representeras av världens största

sfäriska byggnad, Globen i Stockholm. Sedan är planeterna skalade

i diameter, på Technichus i Härnösand, 360 km från Globen. En

relativt till Globen i avseende på storlek och avstånd. Sweden Solar

konstnärlig modell av den avlägsna dvärgplaneten Sedna, uppkallad

System ger en direkt förståelse av de enorma avstånden i rymden

efter de frusna havens gudinna i den inuitiska mytologin, har fått sin

och hur små planeterna är i förhållande till solen.

plats utanför Teknikens hus i Luleå, 912 km från Globen.

Den som vill, kan göra en resa mellan värdstationerna för

Längst bort från Globen ligger Terminalchocken. Från solen

solsystemets himlakroppar genom att ta sig från Karlshamn i söder

blåser en gas, solvinden, som långt bort från solen kolliderar med

till Kiruna i norr. Förnärvarande finns markeringar i konstnärlig

galaxens tunna materia, den stoppas och värms upp. Institutet för

utformning för ett tjugotal planeter, småplaneter och kometer runt

Rymdforskning utanför Kiruna markerar var denna så kallade

om i Sverige.

chockfront bildas i vårt solsystem. Än så länge finns bara ett funda-

ment med en informationsplatta i Kiruna, men någon form av

De planeter som ligger närmast solen, är placerade på olika håll i

Stockholmsområdet. Modeller av Jorden och månen finns på

konstnärlig gestaltning av Terminalchocken kommer det att bli så

Cosmonova. Jordens diameter är där 65 cm, månens 18 cm.

småningom. Sweden Solar System är ännu under utveckling. 4

VÅRT DAGLIGA BRÖD hos Triller är hela familjen med i smeten • AV MIA ULIN

För Lotta Triller, vd på Triller Mat och Bröd, har bakning och matlagning blivit både passion och försörjning för hela den stora familjen. Lottas man Peter, deras fem barn med respektive samt mamma Lena arbetar alla i företaget. Och när de är lediga från jobbet umgås de med – varandra, så klart. Lotta Triller kommer in med andan i halsen, hon har just varit på ett möte med Botaniska trädgårdens direktör Mats Block och ser nöjd ut. – Botan är så himla mysigt! Och i år kommer Café Victoria att bli ännu bättre! Sedan ett par år driver Triller Mat och Bröd sommaröppna Café Victoria i Botaniska trädgården, liksom Café Sara-Lisa på Linnés Hammarby och Café Kardemumma i Stadsbiblioteket. Senaste tillskottet är ett café i nya Gottsunda Centrum. Matiga mötesplatser med en stark koppling till Uppsalas kulturutbud. Kanske hänger det ihop med grundaren, Lotta Trillers, eget intresse för konst och kultur. Hon har studerat både konsthistoria och etnologi och skulle egentligen bli museipedagog. Kulturen fanns i Lottas liv sedan födseln, barnbarn som hon är till det världskända keramikerparet Trillers som drev stengodsfabrik i norduppländska Tobo. Men sedan kom Linnébullen emellan. – Allting började med ett misstag, säger Lotta, och drar storyn som många uppsalabor redan känner till. Hur studenten Lotta köpte Café Linné och bakade allt själv helt utan bagarutbildning. Hur en vanlig vetebulle jäste lite för länge, blev lite för stor men sålde som smör, speciellt bland Uppsalas studenter. Linnébullen var född. Hur det först blev brödbutik rakt över gatan, sedan bageri i Bergsbrunna Tegelbruk, hur man började med catering som

det blev mer och mer efterfrågan på. Och hur hela familjen undan för undan började arbeta inom företaget, som så sent som 2009 bytte namn från Café Linné till Triller Mat och Bröd. – Att byta namn var inte en självklarhet, förklarar Lotta. Café Linné var inarbetat och många avrådde oss från att byta. Men vi lyssnade inte på dem och det var tur, för sedan dess har vi femdubblat omsättningen! Samtidigt blev det också ett avstamp för en tydligare inriktning mot mat och catering som växte sig allt starkare i och med att de matintresserade barnen började engagera sig på allvar. Idag arbetar alla fem barnen, Lottas man Peter och mamma Lena i företaget. Emma, Olov och Gustav är äldst och var små då det första caféet startade. Lovisa och Oskar föddes några år senare. Alla har alltid varit involverade i verksamheten. – Barnen fick ledigt från skolan på Fettisdagen, för då måste de jobba och hjälpa oss i bageriet, berättar Lotta. Emma började jobba i butiken när hon var 12 år. Undan för undan har de växt in i verksamheten och hittat sina egna roller. De tre bröderna huserar i köket. Emma älskar bakning, provar gärna nya baktrender och har hand om butiken. Lovisa säger sig inte kunna laga mat, trots att hon gått Restaurang- och Livsmedelsprogrammet på Ekebygymnasiet precis som Gustav och Oskar. Istället är hon personalansvarig och den som har störst ansvar över caféerna. Sedan älskar hon att mingla, gärna tillsammans med mamma Lotta som lämnar över den dagliga driften mer och mer för att kunna ägna sig mer åt relationsbyggande. – Det är helt fantastiskt att känna hur engagerade alla är, utbrister Lotta! Det är så skönt att de bryr sig och har egna idéer. Jag kan släppa ansvaret och veta att det blir ännu bättre än om jag själv skulle göra det. Nu kan jag till och med åka på semester!

Barnens respektive män och fruar arbetar också i företaget på olika sätt och Lotta hoppas på att barnbarnen också kommer att vilja jobba där i framtiden. Äldsta barnbarnet är åtta år och brukar tycka det är kul att vara med när det bakas semlor. – På lördagar är alla barnbarn med i butiken i Bergsbrunna, då är ju dagis stängt! Att familjekänslan är stark och innerlig känns när hela familjen samlas. Om mat blir godare när den lagas med kärlek, bidrar säkert den varma stämningen till de mustiga, överraskande och fräscha smakkombinationer som kännetecknar mat levererad från Triller. – Vi är lite miljöskadade, säger Olov. Vi träffas ofta även när vi är lediga. Om man har en ledig lördag och funderar på vad man ska hitta på blir första tanken: Vi umgås med familjen! – Vi är bra på att träffas, det känns helt naturligt, säger Lovisa. Nackdelen är att vi inte kan vara lediga allihop samtidigt och att man ofta pratar jobb när man träffas. Vi kommer nog aldrig att jobba någon annanstans! Idag har Triller Mat och Bröd femtiosju personer på lönelistan och fem olika försäljningsställen, inklusive bageri,

butik och festvåning i Bergsbrunna. Och snart öppnar en ny brödbutik på St Olofsgatan 46. Gustav, som både serverat på Uppsala slott och jobbat på Svenssons Guldkanten i ungdomen, är även sugen på en restaurang. – Jag har just blivit pappa för andra gången, så just nu är det lite svårt, men i framtiden vore det kul! Olov har också småbarn, och tycker arbetstiderna i den befintliga verksamheten passar familjelivet bra. Som kock har man annars ofta obekväma arbetstider. Trillers koncept är att laga smakrik mat av närproducerade råvaror med brödet som en viktig komponent. Det började redan på Café Linné. – Jag bakade som mamma och mormor gjorde hemma i Örbyhus, berättar Lotta. Och vi bakade bara med riktiga råvaror. Närproducerat var naturligt, det kändes rätt. Först senare förstod vi att man skulle berätta om det också, att det blev en konkurrensfördel. Bageriet i Bergsbrunna Tegelbruk är verksamhetens hjärta. Hit flyttade man 1988–89 och har utökat efter hand när behoven och möjligheterna uppstått. Festlokalen kom till när äldsta dottern Emma skulle gifta sig. Nu har man nyligen installerat större kylar, byggt ut bageriet och gjort nytt kontor.

De olika caéerna har sina egna profiler. Allt är genomtänkt och anpassat efter de olika miljöernas egna förutsättningar. På Kardemumma är det till exempel mer afternoon tea-känsla. På Café Victoria är det mer mat, både luncher och matiga mackor och gärna ett glas gott vin till. – Vi samarbetar med bra vinimportörer som har ekologiska viner av god kvalitet. Det gör oss inget om det blir lite lägre vinst på vinförsäljningen, bara vinet är bra producerat! Triller har också varit mycket engagerad i Bondens Egen Marknad Uppsala, ett koncept som startade i Stockholm år 2000, inspirerade av liknande rörelser i USA och England, och nu är en rikstäckande ideell förening med cirka femhundra landsbygdsföretag på tjugotre olika marknader från Luleå i norr till Malmö i söder. Vår och höst ställer ett flertal matvagnar och tält upp sig utanför Resecentrum på fredagseftermiddagen och erbjuder bland annat grönsaker, ostar, kött, sylt, honung och andra närproducerade produkter till förbipasserande pendlare och andra uppsalabor. Här finns förstås även Triller Mat och Bröd med nybakade godsaker, mustig soppa och mackor till servering. – Bondens Egen Marknad ger en närhet till våra leverantörer och gör att vi kan vara med och påverka dem att utveckla produkter som passar oss, säger Lotta. Till exempel Skogsbackens extra krämiga cheddarost till mackorna, mjöl från Hållnäs som vi får malet lite grövre och sylt från Syltkrukan som är anpassat för tårtor. Vi kommer aldrig att frångå närproducerat, det är lika mycket en ideologi som en strategi. Vi gör aldrig avkall på kvaliteten. Var kommer inspirationen ifrån?

– Vi har inte haft så mycket tid till inspirationsresor, men Gustav och jag ska ut och äta lite mer. Oskar är ute och reser i världen just nu, han kommer säkert hem med nya idéer, säger Olov. – Jag kollar på Instagram, upplyser Emma. Jag tänker bakverk hela tiden och får mycket inspiration från producenterna. Triller har alltså på kort tid tagit en tydlig position i Uppsalas matvärld och säger sig inte känna någon stor konkurrens. – Vi lever på att man gillar vår mat, man äter kanske den på en fest hos någon vän eller på Café Victoria och så hör man av sig och vill beställa till sin egen fest. Vi marknadsför oss inte så mycket, men sponsrar i olika sammanhang där vi vill synas, som till exempel Sirius, Musikhjälpen och Stadsmissionen. Under 2015 blir det en del nyheter på de olika caféerna. – Kardemumma kommer att bli ännu bättre med större lokaler i slutet av året och ny entré. Även ny meny med både café och mat. Det blir även ny meny på café Victoria i Botaniska trädgården, även om konceptet fortfarande är samma. Och som svar på frågan vem som ändå bestämmer i slutänden, svarar alla barnen med ett rungande: – Mamma! 4

and the winner is… ett designpris i Uppsala Stadsmissions namn väcker nyfikenhet

ANNA JONSON

Hur kommer det sig att Uppsala Stadsmission utlyser ett designpris? Det ville vi gärna veta mer om och undertecknad skickades till Hantverksslussen för att få svar. Väl där, dröjde det inte lång stund innan man uppfylldes av husets varma omtanke om och djupa engagemang i socialt utsatta. Här är den underbara storyn om ett socialt företag, som vågar sig in i designvärlden.

lockan nio varje vardagsmorgon öppnar föreståndaren Dirk Kehr dörren till Hantverksslussen och släpper in en grupp människor. Arbetsmiljön är verksamhetens huvudredskap och det är viktigt att skapa en ram av trygghet och struktur, ett utrymme att växa, som banar vägen vidare bort från utanförskap. Realistiska och individanpassade krav är också väldigt viktigt. De som väntar på att få komma in på morgnarna, har slussats hit genom Arbetsförmedlingen och Uppsala kommun i samråd med Hantverksslussen. De kan ha varit ifrån arbetsmarknaden i fem till femton år och har ofta en problematik med missbruk och psykisk ohälsa. Efter ett första möte med en lång och ganska intensiv intervju om livet och om vad man har för mål och önskemål, gör personalen på Hantverksslussen en bedömning om husets kompetens och resurser kan erbjuda det stöd som behövs för den sökande. I ett trepartssamtal diskuteras den struktur och de krav som är aktuella. Ömsesidighet är viktigt och den sökande bestämmer i slutänden om hen vill vara på Hantverksslussen. Innan var och en ger sig i kast med sin arbetsuppgift för dagen, samlas alla i en grupp och går tillsammans igenom tre punkter, D A G, (D – Hur mår jag iDag, A – Angelägenheter, G – Göra idag). Den här stunden är en av verksamhetens hörnstenar. En social träning som är minst lika viktig som arbetsträningen. Deltagarna lär sig att lyssna och man kanske till och med, så småningom, vågar dela med sig av något personligt, men det är helt ok att "passa" om man inte vill.

Växande trygghet och respekt ger social inspiration, inte minst när man avslutar med att berätta om vad man ska göra i huset under dagen. – Det är helt fantastiska saker som åstadkoms i det här huset! Tänk vilka resurser det finns ute i samhället, bland de som lever i utanförskap. Samhället måste bli bättre på att ta till vara människor, som kanske inte klarar av att fungera med de gängse spelreglerna, säger Dirk och tillägger att man måste komma och äta lunch tillsammans också, vilket kan vara minst lika svettigt som att jobba... Han och hans kollegor brinner verkligen för dessa människor.

Hur kommer designpriset in i bilden? – Det är tidskrävande att hitta på bra produkter för de arbetstränande att jobba med – tid som vi inte har. Studenter är den grupp människor som är mest fritänkande och som jag tror passar bäst för det här uppdraget. Ett designpris var ett bra sätt att lösa det på, säger Dirk. Och idén med priset är en win-win för Hantverksslussen och de icke etablerade designstudenterna. Tävlingen ger studenter möjlighet att designa ett verkligt uppdrag utifrån givna kriterier, samtidigt som den skapar fler arbeten och nya möjligheter att anställa människor som är i behov av en stödjande arbetsmiljö. Hantverk, kvalitet och designprisstatus ska dessutom ge produkten ett höjt kommersiellt värde, vilket återigen gagnar både Hantverksslussen, som brottas med

ekonomisk bärighet, och designstudenterna som får sin idé synliggjord i olika media och i kommersiella sammanhang. – Att producera en produkt som platsar i en affär är dessutom stärkande för dem som jobbar här. Och de produkter som tas fram genom designpriset har höga produktionskrav. Hela huset med sina olika kompetenser samarbetar kring uppdraget och vi ser dagligen en sådan glädje, när vi tillsammans går i mål med en så stor utmaning. Det är stoltheten och skapandet, som ger möjlighet för människor att må bra och kämpa för att komma vidare.

Vinnarna av premiärpriset 2014 Förra året var första året som Uppsala Stadsmissions designpris delades ut. Tävlingen utlystes på designskolorna Malmstens Furniture studies (Linköpings universitet), Beckmans Designskola och Konstfack. Intresset var stort och flera bra förslag kom fram. Under festliga former delades priset ut i Malmstensbutiken i Stockholm. Den vinnande produkten var leksaken Elik, som designades av två studenter från Carl Malmstens Furniture Studies, Daniel Ericson och Linda Loland. Hantverksslussen tillverkar Elik av nordiskt träslag och miljövänligt vegetabiliskt garvat läder. Produkten har tillverkats i över 300 exemplar och finns till salu på NorrGavel, Krabat, Stickspåret, Malmstensbutik, Uppsala Stadsmission, Stockholm Stadsmission och Kalmar Stadsmission.

Att producera en färdig idé med klart givna ramar är inte alls självklart för de arbetstränande. Här tillför designpriset ytterligare en viktig del i arbetsträningen – att underkasta sig arbetsuppgiften. Det är till och med tufft för föreståndaren Dirk Kehr, som är möbelsnickare i grunden, att delegera uppgiften till designstudenterna att komma på de produkter som ska reproduceras. – Det kliar och kittlar ordentligt i den kreativa ådran, avslöjar han med ett leende. Men han har åtminstone fått designa det fina priset. Det är tydligt att det finns en stor poäng med Uppsala Stadsmissions designpris och jag håller tummarna för att det blir en etablerad tradition i designvärlden, liksom att Hantverksslussen går mot en fortsatt ljus framtid. 4

UPPSALA STADMISSION Rörelsen Stadsmissionen uppstod i Glasgow 1826 och bygger på tanken att bedriva välgörenhet på kristen grund. Den finns numera över större delen av världen. Uppsala Stadsmission är en av Sveriges sju stadsmissioner, som stödjer och hjälper människor, som befinner sig i utsatta livssituationer. I Uppsala stadsmission finns flera mötesplatser och verksamheter, där man arbetar med att skapa gemenskap och sammanhang. De olika verksamheterna är: Hantverksslussen där man erbjuder arbetsträning och rehabilitering. Mikaelsgården en dagverksamhet för människor i hemlöshet, beroendeproblematik och psykisk ohälsa. Kvinnobyrån för våldsutsatta kvinnor och ensamstående mammor med deras barn. Gränden en lugn plats för förtroliga samtal, för skapande grupper samt för studiecirklar. Second Hand-butiken butik som erbjuder arbetsträning och sysselsättning. Överskottet går till Uppsala Stadsmissions öppna verksamheter. Katedralkaféet Kafé i vacker 1700-talsmiljö som även tar emot arbetstränande. Överskottet går till Uppsala Stadsmissions öppna verksamheter. Soppmässan varje torsdag bjuds det på soppa som följs av en gudstjänst i öppen anda. Crossroads en stöd- och rådverksamhet för EU-medborgare som lever i extrem fattigdom och hemlöshet med permanent uppehållstillstånd i annat EU-land. Ebbastegen för nyanlända kvinnor, som är inskrivna på etableringen i Arbetsförmedlingen.

UPPSALA STADSMISSIONS DESIGNPRIS

Uppsala Stadsmission arrangerar sedan 2014 en tävling, som ger designstudenter möjligheten att förverkliga sina formgivningsidéer. Den som vinner får sin idé omsatt till en färdig produkt, som till verkas av arbetstränande på Hantverksslussen i Uppsala. Ambitionen är att skapa en kollektion av säljbara produkter med hög kvalitet, både i avseende på material och design, och att verksamheten på Hantverksslussen ska bli känd bland designarbetare. – Om tio år har vi tio vinnare och ett hundratal kontakter. Det kan varken skada deltagarnas möjligheter till anställning eller vår näringsverksamhet, säger Hantverksslussens föreståndare Dirk Kehr. Tävlingen presenteras för eleverna på Malmstens Furniture studies (Linköpings Universitet), Beckmans Designhögskola och Konstfack under våren och vinnaren tillkännages på en prisutdelning som äger rum i september i år. Information om var detta ska ske kommer ut i maj. Juryn 2015 består av följande personer: Dirk Kehr, juryordförande och föreståndare för Hantverksslussen Jerk Malmsten, Malmstensbutiken Frida Hederos, Produktutvecklare, DesignTorget Daniel Franzén, inredningsarkitekt/möbeldesigner, Bunker Hill AB

SK ÄNK ET T DJUR OCH STÖT TA MUTOMOPROJEKTET.

GET

500 kr

HÖNA

50kr

Hjälp till självhjälp och pengarna kommer fram. Läs mer på www.mutomo.se

UPPDRAG

KONST AV JOHANNA UDDÉN

Intill en liten landsväg i Persbo utanför Månkarbo lyser sedan i höstas en tunnelbaneskylt. Det blå T-et sitter på en cementvägg bland träd och buskar bakom ett rött missionshus. Det hela ger onekligen ett surrealistiskt intryck. Verket heter Station och är gjort av Johan Strandahl som var gästkonstnär här under ett par veckor i höstas. Bakgrunden till verket och till gästprogrammet hittar vi hos de driftiga konstnärerna Fredrik Strid och Jenny Yurshansky. I missionshuset, som fått namnet Persbo Studio, har de sin ateljé och sin bostad och här driver de även Artist In Residence-programmet The Mission. Fredrik Strid och Jenny Yurshansky träffades på Malmö konsthögskola. Hon kom som utbytesstudent från UCLA i Los Angeles för att gå ett år på programmet Critical Studies. – Vi träffades när jag kom till Malmö. Men snart upptäckte vi att Fredrik var den som skulle vara mitt utbyte på UCLA under vårterminen, berättar Jenny Yurshansky. Så Fredrik åkte till Los Angeles för att gå Interdisciplinary Studios hos konstnären Mary Kelly på UCLA. Det blev en lärorik sista termin på hans utbildning. Efter utbytesåret i Sverige var Jenny Yurshansky under en period i Berlin för att arbeta med ett videoprojekt, medan Fredrik Strid bodde i Malmö. Paret Strid–Yurshansky har alltid varit mycket aktiva och rörliga, och i ärlighetens namn är det är svårt att hålla ordning på alla internationella utbyten och projekt. Men av naturliga skäl har det mest handlat om USA. Under ett år i New York då Fredrik Strid var assistent till Mark Dion väcktes deras intresse för att ha en annorlunda ateljé. – Mark Dion var som en mentor för mig. Han hade ett

fantastiskt ställe i Pennsylvania med ateljé, residency och skulpturpark. Det var en plats för dynamiska möten. Det har nog inspirerat oss till Persbo Studio, säger Fredrik Strid. De hade bestämt sig för att arbeta i USA och ha en sommarstuga i Sverige. Men planerna ändrades helt när de såg potentialen i Persbo. – Vi köpte missionshuset i slutet av 2010 och det var extremt befriande. Känslan att vi får göra precis vad vi vill här. Vi kan jobba och vi kan bjuda hit folk. Men det var mycket fix de två första åren för att få ordning på stället, säger Fredrik Strid. Jenny Yurshansky, som kommer från storstaden Los Angeles, upplever att livet på landet är helt fantastiskt. En riktig kontrast till hemstaden. – Jag kan inte beskriva glädjen jag känner när jag går ut här. Alla nya synintryck och dofter som jag upplever. Det finns alltid något nytt att upptäcka och nya oväntade frågor dyker upp i mitt inre. Det är utvecklande för min konst. Att Jenny Yurshansky och Fredrik Strid sökt sig till ett

ställe med direkt närhet till naturen är inte så konstigt om man ser på hur de arbetar i sin konst. Jenny Yurshansky har under de senaste åren arbetat med projekt kring nytillkomna växter och i mars öppnade hennes utställning Blacklisted: A Planted Allegory i Los Angeles. – Jag har undersökt invandring och kulturell mångfald genom att studera invasiva växter. Jag har bland annat skapat en förteckning och ett herbarium över 133 nyetablerade växter som hittades i Claremont i Kalifonien i juni förra året. Med det här mångbottnade projektet vill jag ge publiken en möjlighet att se mer nyanserat på frågor kring nationell identitet, säger Jenny Yurshansky. Hon ingår just nu i Mejan Residents på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Och i maj finns det möjlighet att se en del av hennes Blacklisted-projekt på Galleri Mejan. Även Fredrik Strid gör konst med naturen som utgångspunkt. Han har arbetat på olika naturhistoriska museer och försökt frita naturen från museet. I Polart i Tromsø till

exempel ville han filma hur han tar med de uppstoppade djuren från museet för att visa dem runt i sin gamla trakt. – Men sarkastiskt nog ville den som var ansvarig för de uppstoppade djuren inte släppa ifrån sig dem. I stället blev det burkar med olika kräftdjur i som jag tog med på en tur. Så där är det med många konstprojekt. Intentionen kan vara en sak, men verkligheten blir en annan, säger Fredrik. Nyligen öppnade en utställning med Fredrik Strid i Malmö. Den handlar om vårt förhållande till döden och till konstutställningen som fenomen. – Jag jobbar med bonobo-apor. De löser sina konflikter i flocken med sex och det är ett matriarkat. Jag tycker det är intressant för de är mindre våldsamma än andra arter. Jag tänker mig att de kommer till gallerirummet med sin sexualitet och tar över konstverken. Så jag har gjort realistiska skulpturer av aporna, som ligger på repliker av kända konstverk, säger Fredrik Strid. Han har arbetat med utställningen under vintern i

Helene44 Edgrens verk At the Gate

Trygve Luktvasslimos verk †33T

missionshusets stora sal, som är en stor och perfekt ateljé. Den norska konstnären Trygve Luktvasslimo, parets studiekamrat från Malmö-tiden, gjorde ett projekt i ett norskt polarinstitut 2011. Han skulle då bland annat arbeta med en jättestor väv och fick använda ateljén i Persbo. – Trygve ville samtidigt passa på att göra en performance kring väven, en bildutställning i ateljén och en skulptur på gården. Det var då allt började. Hela idén kring skulpturpark och gästkonstnärer blev verklighet. Genom att ha konstnärer som arbetar på plats under ett par veckor vill vi skapa möten kring konst, som kan sträcka sig över en längre period. Vi tänker oss att det blir en skulptur om året och varannan konstnär ska vara tjej, berättar Fredrik Strid. Idag finns tre mycket sevärda skulpturer i trädgården. Trygve Luktvasslimos verk †33T är tillverkat av en köksbänk i diabas som ser ut att ha ramlat ner från himlen, ungefär som monoliten i filmen 2001 – A Space Odyssey. På monoliten är graverat ”För mig upp på en klippa som är mig allt för hög” vilket är Oprah Winfreys favoritcitat från Psaltaren. Verket är en krock mellan dåtid och framtid, mellan vardag och lyx, mellan verklighet och andlighet. Helene Edgrens verk At the Gate är en stor träskulptur i form av ett otäckt gap. Förlagan till formen finns i en bok om häxjakt från 1500-talet där man föreställde sig porten till helvetet som ett stort gap. Skulpturen står i kanten av skogen,

Station, verk av Johan Strandahl

på gränsen mellan naturen och civilisationen. Eller kanske den symboliserar gränsen mellan två länder, en gräns som inte är menad att överskrida. Har du väl passerat finns ingen återvändo. Johan Strandahls surrealistiska Station ställer civilisationen mot naturen. Han får oss att tänka runt det moderna samhället med allt vad det innebär av standardisering, infrastruktur och konsumtion. Typsikt för Johan Strandahl är att han dekonstruerar och rekonstruerar vardagsföremål, allt i syfte att uppmärksamma dem och förstå dem. I hans mest kända verk Kök, 2013 som visades på Open Art i Örebro 2013, har han handgjort ett helt IKEA-kök med kaffebryggare, spis, husgeråd, kakel och allt. Fredrik Strid och Jenny Yurshansky har näsa för intressanta projekt och Persbo Studio är ett välbehövligt tillskott i länet. Och de har båda två fått landstingets kulturstipendium för sin konst. I Persbo Studio skapar de ständigt nya möten och sammanhang. Och medan jag skriver den här artikeln får jag meddelande på Facebook om deras senaste projekt. I månadsskiftet april–maj gästas The mission av Maura Brewer och Abigail Glaum-Lathbury från Rational Dress Society. Konstnärerna ska föreläsa på Kungl. Konsthögskolan och de håller en workshop i Persbo Studio, där deltagarna kan göra sin egen jumpsuit! Allt är tydligen möjligt i Månkarbo. 4 www.persbostudio.com 45

Omsorgsfullt utvalda ting

AV GUNILLA STHYR

Ett steg in från den lite bullriga Drottninggatan och man känner ett lugn: Citronträd i vackra krukor, några få men utvalda ting utplacerade i rummet, där en gungande Renoir Hanging Swing i rotting frontar en vacker lampa i mässing från Lampe Gras. Vi befinner oss i Urban Collection.

tort och smått – och inte alls mycket av allt utan omsorgsfullt utvalt och handplockat för att passa in i harmonin, i ett rum som aldrig blir riktigt färdigt, då tingen ofta byts ut. Nu till våren möts man av citronträd och annat som ska bidra till en nyutsprungen atmosfär. – Vi vill skapa en skön känsla i butiken med en blandning av ny, vacker och miljövänlig design, lite traditionell design och lite vintage, säger Sofia Ristic, som är drivande bakom konceptet tillsammans med maken Goran. Det märks redan när man kliver in i butiken, att här handlar det inte i första hand om trendig design. Sofia Ristic går efter vad hon själv gillar, det är så det blir bra, menar hon. Favoritdesigners och leverantörer finns både i Skandinavien och i Frankrike, såsom Hay, Sika Design och Menu. – Jag vill ha produkter som inte finns på andra ställen, lite igenkänning och lite nytt på samma gång. Och jag är ärlig mot mig själv, det tror jag bidrar till att det fungerar. Köper jag bara in produkter som jag tror att kunderna vill ha, så tappar jag mitt koncept, säger hon och slår sig ner i favoritfåtöljen i butiken, en fåtölj av järn och gummi, designad av Annick Lestrohan. Men det bör påpekas att här finns vackra designprylar även för en tunnare plånbok, som till exempel ljusstakar, små vackra brickor Kaleido, smycken, posters av exempelvis Jonna Fransson, eller kanske bara en vacker krok i mjukt trä och metall. – Vi har alla slags kunder, alltifrån studenter till de som reser långväga från andra orter för att kanske köpa en möbel som de sett i vår webbshop, berättar Sofia Ristic. Urban Collection startade 2013. Förutom butiken så har man också en webbshop, som redan hunnit med att

vinna pris, vilket var att få ställa ut i en pop-up-shop på Manhattan i New York, under ett par månader innan jul förra året. Det var naturligtvis stort och gav många nya kunder från hela världen. – Ja, numera har vi kunder även i New York, vilket vi inte haft tidigare, konstaterar Sofia Ristic. Marknadsföring via webbshopen och i bloggar – till exempel inredningsbloggen som skrivit om butiken – har bidragit till tillströmningen. Webbshopen i alla ära men det är butiken som säljer mest. Här möter besökaren också en inspirerande miljö. Sofia Ristic berättar om en cancersjuk kvinna som efter varje behandlingstillfälle kom till butiken för att få känna harmoni och må bättre. Sofia ser det som ett gott betyg på det hon skapat tillsammans med sin man. De jobbar ofta tillsammans i olika projekt och just nu är maken fullt upptagen med att dekorera väggen inför vårens utsmyckning i butiken. Till vårens kollektion kommer Sofia själv att bidra med en serie posters hon ritat. – Vi arbetar bra tillsammans. Vi kan både peppa och såga varandra och vågar vara ärliga i vår kommunikation, säger hon. Goran Ristic är grafiker och Sofia påbörjade en utbildning till socionom, men så tog hennes stora intresse för formgivning över när hon var hemma med småbarn. Butiken blev hennes landningsställe. Däremellan tog hon inredningsuppdrag och stylade både hem och offentliga miljöer och med en egendesignad ljusstake anpassad för en småbarnsmiljö, medverkade hon bland annat på Formex-mässan.

Museer Musik

Utställningar

Kultur

Gallerier

Här i Uppsala har hon bland annat hjälpt till att inreda kaféet Tar och i Stockholm inredde hon klubben Fashing, som stod klart 2013. Sedan har det rullat på med diverse uppdrag som frilansande formgivare i olika sammanhang. Nu i höst väntar ett stort uppdrag med inredning av en offentlig miljö i Uppsala. Var den ska vara och hur uppdraget ska utföras är än så länge hemligt, så det hjälper inte att vara nyfiken. Har hon då haft någon hjälp av sina studier i sociologi, kan man ju undra? – Javisst, i allt, precis allt! utbrister hon. Det har hjälpt mig i mina värderingar såväl som i kommunikationen med människor. Jag gillar att prata med folk och det får jag många tillfällen till i min verksamhet. – Men oavsett vad det handlar om; man stövlar inte in i någons hem lika lite som man kastar sig över en kund här i butiken. I alla möten med människor handlar det om att vara taktfull. Hon berättar att Urban Collection vill satsa på att utveckla shopen, vilket känns uppfriskande i tider när inrednings- och designbutiker som Granit och Designtorget valt att lägga ner och flytta från Uppsala. Butiken ska bli ännu mer livsstilsbejakande och det finns många ideer på hur. Konceptet är fortfarande att ge en känsla av helhet och harmoni åt den som kliver in i butiken. 4

www.uppsalaexperience.se UPPsalaExp_ApostelAB_92X64mm.indd 1

2015-04-13, 12:13

SHOE STORIES Berättelser om skor Visas till och med 20 september

ROMSKA RÖSTER Berättelser av romer och 26 porträtt av fotograf Anders Ryman Visas till och med 16 augusti

Öppet tisdag – söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01

www.upplandsmuseet.se

www.ranasslott.se

Sommarsalongen ”Magiska rum” visas i Stenkvarnen och i Slottsparken 4 juli – 9 augusti 2015. Öppet tis-sön 11-17 Kontakta Mai Lundell 073-448 60 70 för mer info

FÄRGSTARKT KONSTNÄRSMUSEUM I UPPSALA

Stian Hole

28 mars – 31 maj

Assa Kauppi

10 juni – 23 aug Klipp ut & ta med annonsen så bjuder vi på kaffe i museet.

NORBYVÄGEN 26, UPPSALA 018-56 70 30 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE

Jag håller på att skriva en hemsk och tragisk bok om Britta, gift med den geniförklarade Arne Beurling som under andra världskriget knäckte tyskarnas chifferkod till kryptomaskinen G-skrivaren. Men det vill jag inte prata om… (Paus) Fast det var för jäkligt hur staten skyddade det där geniet! Komikern, kommunikatören och författaren Lasse Eriksson i BIZ&ART nr 13, november 2010 50

GENIETS SKUGGA

Lasse Eriksson var i slutarbetet med en bok om Britta Östberg, när han hastigt avled på Reginateaterns scen i mars 2011. Boken var tänkt att bli den sista delen i en triologi om de remarkabla kvinnorna i släkten Östberg. Den första, Boken om Gerda, kom ut 2001. Gerda Nilsson var den första gifta kvinna som disputerade vid ett svenskt universitet. Boken om Gerda följdes 2003 av Boken om Sofi. Sofi Östberg var Gerdas mamma men även en av Sveriges första folkskolelärarinnor. Hon kom att bli en av de mest betydande pedagogerna i landet. Genom hennes försorg danades tusentals fattiga gatubarn i Stockholm, hon umgicks med hela den svenska kultureliten, representerade Sverige vid världsutställningar och lade därutöver grunden till skolköken och hushållsundervisningen inom folkskolan. – Arkivmaterialet som ligger till grund för böckerna fanns bevarat på övervåningen i familjen Östbergs släktgård i Norrbotten, berättar Kristina Östberg Eriksson. Alla tre kvinnorna är släkt med Kristina Östberg, Lasse Erikssons hustru och livskamrat sedan tidig ungdom. Kristina Östbergs far arkiverade notoriskt alla framlidna familjemedlemmars brev, dagböcker och andra dokument, ett rikt historiskt källmaterial som låg och väntade på att på få ta gestalt i berättelser. Lasse Eriksson började med att lägga brev och dokument i kronologisk ordning – Sofi-breven är äldst, daterade kring 1840 – och efterhand skred han till verket med fortsatt fördju-

AV LILLEMOR BERG

pande arkivforskning och ömsint berättarglädje. Boken om Gerda blev Lasse Eriksson genombrott som skönlitterär författare och han deklarerar tydligt redan på omslaget att hela skapelseakten skett under ständiga samtal med hustrun Kristina Östberg. – Boken om Britta var i princip klar när Lasse gick bort, han hade skrivit och putsat på den i åtta år. Varje dag exakt klockan sjutton gick Lasse till Reginateatern. Han skrev i pauserna på Fyra lyckliga män, minns Kristina Östberg, som saknar de ständiga samtalen. Makens plötsliga död, ena dagen full av liv och nästa borta från världen, försatte Kristina i ett förlamande chocktillstånd. – Jag försökte att fortsätta som vanligt men hade liksom ingen kontakt med omgivningen. Mest ville jag bara sova. Lasse och jag var väldigt unga när vi träffades och hade ju levt tillsammans så länge. Och han tog inte liten plats precis utan en väldigt stor plats, så hålet blev stort när han var borta. Kanske kändes saknaden än värre eftersom vi arbetade tillsammans så mycket de sista åren. Då är det så många delar av livet där man hänger samman. Kristina Östberg är psykoterapeut med inriktning på kognitiv beteende terapi och har många års erfarenheter av arbete på personalavdelningar. Hon och Lasse Eriksson skrev tillsammans boken Mobbning på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka.

Britta och Arne på jakt, tidigt 30-tal

Arne Beurling

Britta och Arne Beurling som nyförlovade

Att ta tag i det nästan färdiga manuskriptet till boken om Britta var under sorgearbetet efter makens bortgång uteslutet. – Sorg kan inte läkas med terapi, det måste få ta sin tid. Det tog också tid att upprätta mig själv och stå på egna ben. Det har känts viktigt att befria mig från rollen som Lasse Erikssons änka, att inte förbli kändisänkan utan vara personen Kicki. Men efter fyra år var Kristina Östberg redo. Nu har hon tillsammans med en skicklig lektör redigerat det digra manuskriptet och i maj 2015 kommer Britta Östbergs historia att bli tillgänglig för läsarna i en bok med titeln Kärlekens kod och krigets. Det är en berättelse om en krossad dröm, där man och hustru som står i bredd och berikar varandra

Britta som barn på okänds axlar

intellektuellt i en kreativ kärlek. I verkligheten blev det ett äktenskap med våldsamma inslag i kampen mellan starka viljor, sedan skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist som hemligstämplades i sjuttio år under FRA-stämpeln. – Arne Beurling såg väldigt bra ut. Han var adlig och klassad som ett matematiskt geni. Det är troligt att han med tiden ansågs som en säkerhetsrisk inom FRA, inte minst på grund av alla kvinnohistorier och hans dryckesvanor. Han var känd för ett häftigt humör och hade fallenhet för att råka i slagsmål. Men han är väl inte den enda begåvade personen i historien som varit egocentrisk, resonerar Kristina Östberg. Den geniala matematikern och kryptoforceraren Arne Beurling var männens man, beundrad av män. Mycket har

skrivits om hans genialitet och hans insats med att på kort tid, bara några veckor, knäcka koden för nazisternas kryptomaskin G-skrivaren. Men mycket lite finns skrivet om Beurlings privatliv. Det motsatta gäller den brittiska kollegan Alan Turing, som knäckte koden till tyskarnas Enigma. Han blev offentligt djupt förnedrad och åtalad för sin homosexualitet. – Vilken tid det var! Homosexualitet var åtalbart, men det var inte förbjudet att slå kvinnor, kommenterar Kristina Östberg. Arne Beurling var god vän till Kristina Östbergs pappa. Båda älskade jakt och åkte ofta på jaktresor tillsammans. Britta Östberg, född 1907, var Kristinas faster. Britta var

ambitiös och begåvad. Hon utbildade sig till läkare, ett ovanligt yrke för en kvinna på den tiden, vilket hade konsekvenser för hennes karriär. Som kvinna fick hon aldrig någon fast tjänst utan vikarierade hela sitt yrkesliv på provinsialläkartjänster, där hon arbetade i princip dygnet runt. – Britta var definitivt ingen hushållersketyp. Hon var uppfostrad till att bli akademiker, inte till att sköta ett hem. Precis som sin man Arne Beurling gillade Britta att jaga. Det finns bilder på paret när de är tillsammans på jakt. De ser förälskade ut och breven visar att de var djupt förälskade i varandra i början. De var ett mycket modernt par för sin tid. Under studietiden bodde de ihop i åtta år utan att var gifta i ett så kallat studentäktenskap. Det var när barnen kom som

Lasse Eriksson i Albert Einsteins arbetsrum på Princeton under researcharbetet med boken om Britta..

förhållandet förändrades. Då kom kraven på Britta att stå tillbaka i sin yrkeskarriär för att ta hand om hushållet. Britta Östberg och Arne Beurling gifte sig först när deras andra barn var på väg. – Då säger min pappa, Beurlings bäste vän, till Britta: ”du vet inte hur han är”. Det var så dags att säga det då! Dagen efter bröllopet gav sig Beurling och Kristinas pappa (Brittas bror) iväg på en månads lång fjällvandring. Kvar hemma blev nygifta Britta med två små barn, varav en nyfödd. Äktenskapet varade, trots allt, i tio år. Skilsmässan följdes av en utdragen och uppslitande konflikt om vem som var mest lämpad att ha vårdnaden om barnen. – Underligt nog ville Arne Beurling inte ha båda barnen, inte dottern utan bara sonen. Men han fick aldrig vårdnaden. Om Britta var mer duglig som förälder är svårt att veta. Hon jobbade ju jämt och ungarna fick flytta med henne från jobb till jobb över hela Sverige. Arne Beurling gifte senare om sig med en kvinna som helt släppte sin egen akademiska karriär. – Så vad han egentligen ville ha, när han uppnått sina mål och blivit professor i Uppsala, var nog i alla fall en hushållerska till fru, tror Kristina Östberg. Beurling gick vidare i sin karriär och blev professor i matematik vid Institute for Advanced Study vid Princeton University där han fick överta Albert Einsteins tjänsterum. Ex-hustrun Britta däremot, blev familjen Östbergs svarta får. Det förekom mycket hemlighetsmakeri kring hennes person inom familjen och hennes namn drogs ofta upp som ett varnande exempel. – ”Bara du inte blir som Britta”, brukade pappa säga. Men, man visste inte alls vad det handlade om. Senare har

man förstått, att en av anledningarna till den kompakta tystnaden var att Britta självmedicinerade, tog droger. Kanske har det funnits fler läkare med hög arbetsbelastning som gjort detsamma, men hon var ju kvinna och mor. Boken ger Britta en slags upprättelse. Hur hade hon det egentligen? Kärlekens kod och krigets kommer att belysa den frågan ur många perspektiv och kanske också ge en del svar. 4

Exit Uppsala – så kallade Daniel Werkmäster sin flytt till Norrtälje 2009. Då hade han varit chef för Norrtälje konsthall i många år, men han valde att flytta dit först efter sonens student. I höstas tillträdde han som ny chef för Uppsala konstmuseum. Efter tolv år på konsthallen i Norrtälje har Daniel Werkmäster alltså återvänt till hemstaden.

Werkmäster gör åter entré

– Jag kände en viss saknad. Man kanske kan kalla det hemlängtan. Och nu märker jag att Uppsala är en expansiv stad. När jag flyttade var den en småstad och när jag kom tillbaka hade den förvandlats till en storstad. Även Daniel Werkmästers familj har växt sedan han bodde här sist. Den har utökats med en fru och två vuxna bonusbarn. Paret flyttade helt nyligen in i en lägenhet i centrala Uppsala. Hustrun Katarina Kieri har inte någon tidigare relation till Uppsala. – Jag har ett buddhistiskt projekt. Jag reflekterar över vad som är nostalgi och vad som är av intresse när det gäller min relation till Uppsala. Jag låter därför Katarina vara mina ögon. Jag vill se staden på hennes sätt, utan mina förutfattade meningar. Daniel Werkmäster är född och uppväxt i Uppsala. Släktnamnet kommer från Rättvik där farfar Jerk Werkmäster var konstnär och bland annat arbetade för Nittsjö keramik. Daniel Werkmästers familj är konstnärlig med en pappa som är grafisk formgivare, en mamma som är konstvetare och författare, och en syster som är konstnär. – Ja, jag har en bror som är läkare också, men annars drar vi åt konsten allihop. Efter en examen i konstvetenskap arbetade Daniel Werkmäster med olika projekt och vikariat. Bland annat

av Johanna Uddén

arbetade han en period med universitetets konstsamling som assistent. Konstsamlingen som innehåller många historiskt viktiga verk ingår i de fasta utställningar som finns på Uppsala konstmuseum i slottet. – En av de saker vi ska jobba med nu, är att tillsammans med universitetet förnya utställningen med samlingen. Vid sidan om samtidskonsten kommer vi att göra egna produktioner med historiskt material också. Tanken är att museibesökarna alltid ska kunna se en historisk och en samtida utställning med både inlånade verk och verk ur samlingarna. Det finns en hel del publika frågor att ta tag i för den nye chefen. Och Daniel Werkmäster menar att det viktigaste i det fallet är att göra Uppsalaborna medvetna om att konstmuseet finns. – Det är i alla fall lätt att hitta till våra lokaler på slottet. Det går liksom inte att gå fel. Och för att göra konstmuseet känt, ska vi alltid säga ”konstmuseet” och inte ”slottet”. Det är viktigt att vi tar hand om publiken när den väl kommit hit. Jag ser det egentligen i tre steg. Nummer ett är att hitta in till konstmuseet. Nummer två är att när man kommit hit, ska det gå lätt att hitta den konst man vill se. Nummer tre – när man hittat fram ska vi hjälpa till med läsningen av konsten, till exempel genom begripliga texter och visningar. Nyligen beslutade kulturnämnden om fri entré till Uppsala

”Jag vill göra konstmuseet till en plats där man får uppleva riktigt bra konst. Det ska bli en institution som har ett gott rykte utanför Uppsala – en attraktion för övriga världen. ”

konstmuseum. Något som Daniel Werkmäster välkomnar eftersom det gör museet mer tillgängligt. Apropå tillgänglighet pågår sedan några år tillbaka en allmän diskussion om möjligheten för ett nybyggt konstmuseum, mer centralt placerat. Daniel Werkmäster var tidigare mycket aktiv inom föreningen Konstens Hus Nu som drivit frågan länge. – Av förklarliga skäl kan jag inte vara med i föreningen nu, men jag välkomnar all diskussion om ett nytt konstmuseum. Det tyder ju på att det finns ett intresse. Bara man under tiden besöker det konstmuseum som finns, så är det bra. Daniel Werkmäster har bokat upp utställningar för hela 2016 och är nu inne i planeringen av 2017. Han menar att det kommer att bli en stor variation i utbudet. Det kommer alltid att finnas konst med lokal anknytning, antingen nutida eller historisk. Men även utställningar med anknytning till övriga landet och till den internationella konstscenen. – Jag vill gärna tipsa om sommarens stora satsning Suecia Contemporare. Det är en utställning med svensk samtidskonst som tar avstamp i Erik Dahlbergs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna från 1600-talet. Utställningen har visats på Kalmar

konstmuseum och fick mycket uppmärksamhet. Bland de konstnärer som deltar finns till exempel Peter Johansson, Maria Friberg och Makode Linde. Utställningens kurator Pontus Raud har kompletterat utställningen med konst med Uppsala-anknytning. Den utställningen blir säkert maffig och kommer att väcka frågor om nationalism och tillhörighet. När det gäller tillgänglighet så menar Daniel Werkmäster att även organisationen måste vara tydlig. Det måste finnas ett helhetstänk. Därför har han ägnat mycket av den första tiden åt inre arbete. – Vi måste bygga arbetslaget och få flyt i organisationen. Och så vill jag skapa ny energi i huset. Jag vill att människor ska mötas här. Jag vill göra konstmuseet till en plats där man får uppleva riktigt bra konst. Det ska bli en institution som har ett gott rykte utanför Uppsala – en attraktion för övriga världen. Jag vill att det ska vara en plats där konsten kan utvecklas i sig själv, inte bara blir presenterad. Tillsammans med de tre intendenterna lägger han program för utställningar och olika pedagogiska aktiviteter. Daniel Werkmäster menar att vernissagerna är en bra chans för den

”Nummer ett är att hitta in till konstmuseet. Nummer två är att när man kommit hit, ska det gå lätt att hitta den konst man vill se. Nummer tre – när man hittat fram ska vi hjälpa till med läsningen av konsten, till exempel genom begripliga texter och visningar.”

som vill få lite utöver det vanliga. Utställningarna får då en djupare presentation och oftast är konstnärerna på plats, så det finns möjlighet att fråga om man undrar över något. – På vernissagen kan man möta andra människor, andra konstintresserade. Det är ett enkelt sätt att bli involverad i konsten. Under vernissagen ges bra tillfällen att prata om allt möjligt, eller om konsten. Vi har även andra program såsom föreläsningar och visningar för den som vill fördjupa sig. Och Konsthäng är ett nytt koncept i form av en kurs. Man ser alla tre utställningar under våren och får tillfälle att fördjupa sig på ett opretentiöst sätt med hjälp av kursledaren. Daniel Werkmäster har även sett över lokalerna. Ett efterlängtat kafé ska öppna i borgstugan. I anslutning till det finns Vasasalen, där man kan ordna scenframträdanden och konferenser. – Jag tror att ett sätt att nå de unga vuxna är att blanda konstnärliga uttryck. Det kan vi göra i kaféet och Vasasalen. Det känns riktigt bra med förändringen där. En annan sak som jag tänkt på med lokalerna är att trapphuset har varit helt slutet. Jag har därför ordnat så att dörrarna till trapphuset står öppna under öppettid och dessutom ska vi installera ljudkonst där. Jag vill gärna uppmuntra publiken till att gå i det vackra trapphuset. 4

Lindska Salen – rummet för fest och konferens i Uppsala! Lindska Salen har öppet sju dagar i veckan och är perfekt för fest och konferens. Ett vacker t och anpassnings bar t rum som passar lika bra för julbordet, släktmiddagen och provsmakningskvällen som för årets viktigaste möte. Självklar t har du möjlighet att forma ditt evenemang efter dina egna önskemål och våra meriterade kockar hjälper dig gärna att ta fram en passande meny. Välkommen!

Vad äter ni till festen och konferensen? Inspireras av menytips från våra White Guide-belönade kockar! Rafaels tips:

Markus tips:

– Skinnstekt röding med nässlor, ljummen färskpotatissallad och champagnesås.

– Grillad lammstek med rostad grön sparris, ramslök och murkelsky.

“EN JUVEL I UPPSALAS KULTURELLA CENTRUM” – Dagens Nyheter – 2015-03-29

Boka såväl privat som för företaget 018-580 20 00 | info@villaanna.se www.villaanna.se

HOTELL – RESTAURANG – VINKÄLLARE – KONFERENS

Anders Walls Stiftelser har sedan 1981 delat ut omkring 50 miljoner kronor i stipendier och bidrag till unga, kreativa begåvningar inom naturvetenskaplig forskning, ung företagsamhet och musik. År 2000 inrättades ännu ett stipendium, Årets Uppsalastudent. Det går till en student med goda studieresultat som utmärkt sig genom kreativa insatser vid Uppsala universitet, gjort särskilda insatser till stöd för andra studenter inom kår- och nationslivet eller utvecklat entreprenörskap med anknytning till utbildningen och universitetets verksamhet.

Årets Uppsalastudent 2014 vill förändra bilden av juristen

av Andrea Dahlkild

För inte länge sedan var den typiske juristen en man i femtioårsåldern. Idag är sjuttio procent av dem som går juristprogrammet kvinnor. Stereotypen börjar helt enkelt bli misstänkt lik Årets Uppsalastudent 2014 – Vanja Eriksson. Ett faktum som kommer att förändra branschen från grunden? – Jag önskar att man kunde ringa till sina nycklar, hur kan ingen ha uppfunnit en sådan funktion, säger Vanja Eriksson, som är någon minut sen efter att hemnycklarna lyckats klättra ur jackfickan precis innan vår fika. Det har gått en månad sedan hennes examen och hon är halvt bosatt i Stockholm, där hon fått jobb på en advokatbyrå. Men fortfarande har hon både adresser och engagemang kvar i Uppsala, så det blir en del flängande. – Tur att jag är förortsunge och van vid att sitta på tåg! Vanja Eriksson är uppvuxen i Botkyrka utanför Stockholm, en kommun med mycket folk, mycket färg och hög representation i svenska raptexter. – Vi var femtiosex elever i min högstadieklass. Många upplever att jurister sitter på höga hästar, men min bakgrund gör att jag kan förstå människor med andra perspektiv, och det är jag tacksam för. Min uppväxt är också orsaken till min drivkraft. Jag blev tidigt medveten om att jag måste förlita mig på min egen förmåga och jobba hårt, jag måste lägga de här extra timmarna, eftersom det inte finns några genvägar. Utmärkelsen Årets Uppsalastudent är resultatet av flera prestationer. En av dem är arbetet med Uppsalajuristernas

alumnistiftelse och i synnerhet stiftelsens mentorskapsprojekt, genom vilket 80–100 studenter varje år får yrkesverksamma jurister som mentorer. Icke att förväxla med Uppstartsprogrammet, ett av hennes egna initiativ. Här kopplas nya studenter ihop med erfarna sådana, i syfte att förbättra studieklimatet. – Alumnis mentorskapsprojekt minskar glappet mellan studier och yrkesliv, men det är inte till för dem som går termin två och känner sig vilsna. Särskilt den första terminen märks det så tydligt att folk har väldigt olika bakgrund. Det är inte alla som kan ringa sina föräldrar om de undrar något. När jag började plugga visste jag inte ens vad ett PM var, så jag blev underkänd på en tredjedel av mitt betyg den terminen. Då kunde jag lika gärna ha hoppat av, och det är det som Uppstartsprogrammet ska förhindra. Den gemensamma nämnaren för hennes olika projekt tycks vara tillgänglighet. Juridiken är allas, och den akademiska snårskog som gör den förbehållen vissa grupper är onödig och kan fösas undan. Kanske är AlltomJuridik.se det bästa exemplet på just detta. Vid sidan av sina studier har Vanja Eriksson jobbat som redaktör för denna webbsida som ska hjälpa icke-jurister att förstå juridik. Här förklaras principer och regler på ett enkelt sätt, och man kan ta del av juridiska nyheter, ordlistor och gratis avtalsmallar inom flera rättsområden. – Jag anställdes av Blendow Group för att skriva juridiska nyheter, men insåg tidigt att jag snarare ville utveckla sidan till det självklara forumet för juridik i allmänhet. Precis som

Hemnet är för bostadsförsäljning! De åttio avtalsmallarna som sidan erbjuder är något av det viktigaste jag har gjort. Den som har skrivit bra avtal i förväg kan både spara pengar och rädda sina relationer; med ett testamente slipper man en slitsam arvstvist. Vanja Eriksson lämnade Allt om juridik för att hon var sugen på nya utmaningar och fick ett bra erbjudande av Andersson & Gustafsson Advokatbyrå. Där jobbar hon nu i processgruppen och hanterar främst fastighetstvister. Byrån har expanderat ordentligt de senaste åren, och en arbetsplats inne i en stor utvecklingsfas passar Årets Uppsalastudent utmärkt. – Att jobba med processrätt är lite som att spela schack. Om jag släpper den här posten nu, signalerar jag då svaghet eller generositet? Faktum är att man kan bryta ner alla möjliga små vardagshändelser i juridiska termer. Du ingick i ett avtal när du köpte det där kaffet, säger Vanja och nickar mot min cappuchino. Om kaffet var äckligt och du vill ha nytt blir det ju rent juridiskt en omleverans. Kanske var det så äckligt att du vill ha pengarna tillbaka, eller bli kompenserad med en kaka? Då är det hävning kombinerat med skadestånd. Vanja kom in på juristprogrammet i Uppsala 2010 i stenhård konkurrens, något som i mångt och mycket fortsätter även under utbildningen. Kanske är det därför som hon fått uppskattning just för sitt fokus på mjukare värden, som mentorskap och personlig utveckling. – Jag sporras av att coacha andra och tycker att det är häftigt att se personer växa, ta plats och nå sin fulla kapacitet.

Sedan är jag väldigt bra på att se olika steg i en process framför mig, typ att om jag presenterar den här personen för den där personen så kommer det förmodligen att resultera i bra saker för dem båda. Det är ingen slump att två av mina bästa vänner har tagit över mitt gamla jobb på Allt om Juridik. Är det viktigt för dig att få cred för det du gör? – Det är modernt att säga att man är prestigelös, men jag är nog det på många sätt. För mig är det inte viktigt med titlar, riktiga ledare behöver inte det för att skapa legitimitet. Jag är oftast ”vice”, eller den som jobbar inofficiellt. Samtidigt behöver alla bli sedda, annars blir de frustrerade och glöden kan dö ut. Jag kan absolut reflektera över att jag gjort mycket som inte syns för utomstående. Därmed är stipendiet en bekräftelse på att mitt arbete är viktigt. Det har också gjort det lättare för mig att marknadsföra projekt som jag tror på. Utöver arbetet som jurist väntar nu advokatstudier för

Vanja Eriksson. Samtidigt sitter hon i juryn för entreprenörstävlingen Venture Cup, och så håller hon på att ta grönt kort, eftersom en av hennes chefer anmälde henne till en golftävling av misstag. Och allt tyder på att kalendern kommer att förbli knökfull för Årets Uppsalastudent 2014. – Jag skulle vilja engagera mig mer politiskt, och så hoppas jag kunna ge ut böcker om juridik för allmänheten. I de flesta yrken värderas du högst som nyutexaminerad, men som jurist blir man mer värdefull med åldern. En sådan bransch vill jag åldras inom. Samtidigt är vi en konservativ yrkeskår, många advokater har inte ens en egen hemsida. Jag tror inte på det, jurister måste synas på nya ställen och nå fler plattformar. Generationsväxlingen gör att det föds nya idéer och ett annat mind set, och jag ser fram emot att få vara en av dem som förändrar bilden av vad en jurist egentligen är och vad en jurist egentligen gör. 4

HUR GÖR MAN FÖR ATT ÖPPNA UPP TEATERN? Uppsala stadsteater har bjudit in experterna på sin stad

UPPSALABORNA Av Anna Jonson

Åttio Uppsalamedborgare har tillsammans med skådespelare och musiker till stora delar improviserat fram föreställningen Välkommen hit, Välkommen hem under varsam ledning av regissören Olle Törnqvist. Scenkonsten skapas i det tankerum som bildas mellan händelserna på scen och publikens upplevelser och reflektioner. Biz&Art träffade Olle Törnqvist, skådespelaren Göran Engman, medborgarna Amalia och Marianne samt Uppsala stadsteaters presskontakt Elisabeth Wennerström lite hastigt innan provföreställningen 17 mars.

Marianne, Olle Törnqvist, Göran Engman, Amalia

Föreställningen speglar staden Uppsala och dess invånare och består av en stomme med tre parallella historier, skrivna av dramatikern Rasmus Lindberg, som blandas med några av medborgarnas verkliga berättelser. Verklighet och fiktion flyter ihop och vävs samman bland annat genom kända melodier med nyskrivna texter. – Att få de världarna att funka, har varit en delikat uppgift och väldigt roligt, säger regissören Olle Törnqvist. Och lite läskigt. Vi vet aldrig hur många vi blir på scenen, men det finns ett ömsesidigt förtroende i att föra processen vidare. Mitt i allt repeterande, millimetrar hit och dit och tittandes på ord, så är det en omgivning som hela tiden är i rörelse och det är otroligt häftigt! En effekt, som belyser en stads komplexa sammansättning av olika individer på ett spännande sätt, är de ställningstaganden som medborgarna gör på scenen utifrån olika påståenden som presenteras då och då under föreställningen. Dessa är olika från föreställning till föreställning, vilket bidrar till att varje föreställning kommer att vara unik. – Det är ett hopkok av de idéer som florerar i Europa just nu, fortsätter han. Hur gör man för att öppna upp teatern? Hur möter man det som vanligtvis är publik, hur kan vi interagera med varandra? Kan man göra så här? I två års tid har idéer diskuterats här på Uppsala Stadsteater och nu, nu är det dags! ”Medborgarna” Amalia och Marianne är förväntansfulla och taggade.

– Det är så spännande att vara med i en professionell uppsättning med publik. Det är en rolig föreställning, full med överraskningar. De personliga berättelserna blir så gripande i ett så fint sammanhang och samtidigt är det helt galet emellanåt (skratt). – Det är så fantastiskt, flikar skådespelaren Göran Engman in entusiastiskt, dessa möten med alla människor med sina olika verkligheter. Jag har alltid trott det om teater, att när den funkar bra, så kan den vara med och skapa en tillsammanskänsla. Det finns ingen som vänder ryggen åt en, utan man är med varandra, håller upp varandra och finns där som trygghet och vi ska berätta samma historia. – Upplevelsen blir att vårt gemensamma vi är större än vårt individuella jag. Projektet har inspirerat både medverkande amatörer, de som jobbar på teatern och förhoppningsvis publiken till att lyfta blicken och möta förbipasserande, inte som främlingar, utan som möjliga vänner, säger Elisabeth Wennerström, presskontakt på Uppsala Stadsteater. Företeelsen av medskapande konst är förvisso inte ny, men kanske behöver vi den mer än någonsin, som en motkraft till mörkret, som annars råder så starkt i samhället idag. 4

Välkommen hit, välkommen hem hade urpremiär 21 mars och kommer att ha 18 föreställningar fram till 13 maj. Spelschema: http://www.uppsalastadsteater.se/biljetter/spelplan-kalender/

Sturegatan 16

AV ANDREA DAHLKILD

RETRO HEAVEN

örsta gången jag klev in på Sturegatan 16 i Luthagen höll Sylvia Drugge och Emil Boström just på att avsluta renoveringen. Vilken chock det måste ha varit för det vita kaklet att få möta dagens ljus efter decennier under fem lager tapeter. Det var två år sedan, och jag minns tydligt doften av kaffe, schampo och nystart. Men salongens historia börjar redan 1964. Då flyttade två damer in i det som tidigare varit kvarterets mjölkbutik, för att åta sig uppgiften att lägga håret på Luthagsfruarna. – Greta och Barbro hette de. Det var de som satte upp båsen, berättar frisören och stylisten Sylvia Drugge. Hon bor i Luthagen och lade märke till dåvarande Salong Isabella, mest för att hon tyckte om läget en liten bit utanför stadskärnan. När hon kikade in och fick se inredningen som i princip fått vara orörd sedan 60-talet blev hon förtrollad. Det dröjde innan den dåvarande ägaren ville sälja, men efter sex års uppvaktning var det dags. – Jag är tacksam för att inredningen fått vara kvar. Båsen är ju från den gamla pryda tiden och ger en så skön avskildhet. Sinken som vi använder till schamponering är också bevarad från förr, men de tre gamla barberarstolarna har vi fyndat själva. En i Vattholma, en i Uddevalla och så en i Gävle. Sylvia Drugge hörde talas om Emil Boström via en branschkontakt, som visste att de både ville starta något eget

efter många år på stora, kommersiella salonger. De träffades förutsättningslöst, pratade bort flera timmar och konstaterade att rötterna i Sundsvall inte var deras enda gemensamma nämnare. – Vi sökte något annorlunda båda två. Själv såg jag framför mig ett koncept där musiken kunde få bli viktig, få lite udd. Det är svårare på ett stort ställe som ska tilltala många, säger Emil Boström. Jonathan Johanssons purfärska album Lebensraum tonar fram i bakgrunden, funkigt och mjukt. Originaliteten på Sturegatan 16 är bevarad, men har i den omsorgsfulla transporteringen till 2015 fått en renare skrud. Fler och fler har upptäckt salongen som faktiskt saknar motsvarighet i Uppsala, och Sylvia Drugge tror att det faktum att den ligger utanför centrum bara är en fördel. – Det finns ju inga andra salonger som ser ut så här, och vi leker inte 60-tal, det är äkta vara. Jag är egentligen inte den som romantiserar platser, eftersom jag har flyttat runt så mycket i mitt liv, men jag gillar varumärken som har sin historia och håller sig till den. Här finns en som är värd att berätta och vårda, hur moderna vi än blir. Sedan ett år tillbaka basar Anneli Anderzon över stol nummer tre. Både hon och Sylvia har ett förflutet på Hairteam och kunde ta med sig flera av sina kunder till Luthagen. Emil Boström lämnade sin krets av stammisar i Göteborg, men nu har även han byggt upp ett stadigt återkommande klientel. – Det är alla sorters människor, men de flesta sådana som

gör ett medvetet val när de går och klipper sig och tycker att de hittar sin rätta identitet hos oss. Och att ”skäggkunderna” har blivit så många känns jättekul, säger Emil. Skäggvågen började som en liten krusning i hipsterkretsar, men spolade snart in över allmän strand med våldsam kraft. Sturegatan 16 var den första salongen i Uppsala med att sätta upp fingret i luften och utöka sin verksamhet med barbering. Sedan dess har Emil Boström haft allt från moppemuschar till farfars skepparkrans under rakkniven. – Jag tror att skäggtrenden kommer att hålla i sig i många år, har du väl skaffat det känner du dig konstig utan. Skägg växer dessutom fort och behöver hållas efter, och man ska inte underskatta spa-effekten. Det är ett sätt för män att få egentid, en lugn stund och en ritual som de kan känna sig trygga i. Särskilt de varma handdukarna uppskattas, kunderna är lyckliga och nästan lite groggy efteråt. De vill inte lämna lokalen, säger Emil Boström. Under de två år som gått sedan starten har Sturegatan 16 kunnat inleda samarbeten med flera andra aktörer i Uppsala med omnejd. De stylar hår på Stockholm Fashion Week och syns ofta på Rådhusets olika evenemang. Sylvia Drugge har ett stort kontaktnät efter att ha frilansat som stylist i femton år. Vid sidan av vardagen på salongen jobbar hon med flera av Sveriges mest kända ansikten – Carolina Klüft, bröderna Skarsgård och senast artisten Zara Larsson, vars musikvideo hon var inblandad i. – Det är kul att göra annat ibland, såhär efter småbarns-

åren är man lite mer flexibel. Men jag håller det på en lagom nivå, eftersom jag tycker att det är så kul att vara i salongen och jobba med kunden. Vi blir aldrig less på vårt jobb, det är därför vi också kommer att stå här när vi är nittioåtta år, skrattar Sylvia och Anneli och Emil instämmer. – Ja det här är kärnan. Det personliga mötet och direkta gensvaret när man gör ett bra jobb och lyckas hitta rätt stil för någon som då får ännu mer karaktär. Ju mer man lär känna en person, desto lättare blir det ju att pricka rätt. Vi upplever att folk pratar mer här, kanske för att vi har hand om dem från det att de kommer in tills de går ut igen. Det börjar med schamponeringen, då slappnar folk av och börjar glappa, ha ha! Vad pratar folk om? – Vi får veta vad som är på gång i stan, vilka byggen som kommer att bli riktiga snackisar och varför trillingnöten försvann ur Aladdinasken… Vi medlar i kärlek och fixar bostäder, säger Anneli. – Jag arbetsförmedlade senast idag, berättar Emil. En kille med nytt företag letade efter en duktig säljare med stark lokal förankring, så då sms:ade jag en tjej jag känner. Och själva ventilerar vi ju också saker. Ju mer stressat samhället blir, desto mer behöver man den där stunden då någon ger en sin fulla uppmärksamhet. Kunden får ny energi och vi också. 4

Carolina anrika

pรฅnyttfรถdd i cyberrymden

av Lillemor Berg

Centralt på höjden vid Drottninggatans slut, tronar universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Vyn över Uppsala från universitetsbibliotekets entré är långsträckt mot horisonten, går bortom stora torg och vidare längs med den långa Vaksalagatan, som leder ut från staden. Lars Burman, överbibliotekarie på universitetsbiblioteket, känner en viss förtjusning över Carolina Redivivas symboliska placering. – Universitetshuset och den nya universitetsförvaltningen som är under uppförande, Segerstedthuset, ligger tvåhundra meter i vardera riktning från Carolina – byggnaderna bildar en upphöjd axel över den centrala stadsbebyggelsen med universitetsbiblioteket i mitten. Huvudet mitt emellan skuldrorna. Carolina Redivivas 18 000 kvm rymmer myriader av information, kunskap och berättelser. Där inne i själva hjärnans vindlande cellstruktur bevaras och anrikas vårt ständigt växande kulturarv. – Det är ett anrikt gammalt hus som sprakar av ettor och nollor. Här finns en väldig spännvidd mellan de gamla fysiska samlingarna från olika århundraden och den moderna digitala tekniken, som är riktigt super high tech, berättar Lars Burman stolt. Carolina Rediviva är navet för all verksamhet som omfattas av Uppsala universitetsbibliotek. Där ingår ett tiotal campusbibliotek runt om i Uppsala samt Almedalsbiblioteket på Gotland. Det byggnadsminnesmärkta Carolina Rediviva är samtidigt en fästning med flera säkerhetszoner och en i hög grad levande arbetsplats, öppen för alla som behöver tillgång till bibliotekets samlingar och resurser för forskning och studier. Det är fritt fram för alla hågade att besöka visningssalarna på entréplanet. Här kan man se den magnifika

Silverbibeln, en ovärderlig klenod från 500-talet med skrift i silverbläck. Silverbibeln, eller Codex argenteus, är en av världens mest berömda handskrifter och finns i Unescos register över världsminnen. – Utan Silverbibeln hade vi inte vetat mycket om gotiskan. Den innehåller det enda stora textstycke som finns på det språket, upplyser Lars Burman. I visningssalens fasta utställning exponeras ett flertal världsunika dokument, som Carta marina, Olaus Magnus karta över Skandinavien, tryckt 1539 – Mexicokartan, ritad av Alonso de Santa Cruz 1555 – Mozarts egenhändiga notskrift till Trollflöjten, Isaac Newtons Principia samt en mängd medeltida handskrifter från när och fjärran. I Uppsala universitetsbibliotek finns många helt unika museala samlingar, men dess främsta uppgift är inte att vara ett museum och inte heller att enbart arkivera och bevara. Uppdraget handlar till stor del om att göra allt tillgängligt för forskning. Biblioteket spelar vidare en aktiv roll som en stimulerande, lugn och resursrik arbetsplats för forskare och studenter. När Carolina Rediviva uppfördes mellan 1819 och 1841 kantades byggnationsprojektet av en hel del missämja och parlamenteranden mellan ansvariga och inblandade. Som i många andra fall när det gäller stora byggnadsprojekt, var ambitionerna större än byggnadsfondens pengapott. När huset stod färdigt 1841 fanns där en enorm festsal med en takhöjd som sträckte sig över två våningsplan men ingen läsesal. Varken festsalen eller boksalarna kunde värmas upp och mer än en tredjedel av byggnaden upptogs av förstugor och trappor. Festsalens voluminösa utrymme delades snart upp till nyttigare funktioner. Det stora trapphuset som låg innanför den ursprungliga entrén mot Engelska parken blev

inbyggt i en läsesal. Carolina har ständigt byggts om och moderniserats för att möta samtidens behov och förändrade krav, ett arbete som kommer att fortgå även i framtiden, trots att huset idag är klassat som ett byggnadsminne. – Idag är biblioteket både ett informationsnav och en social plats. Det ställer krav på inredningen, som måste anpassas för grupparbeten och möten. Lokalerna strax innanför larmbågarna på entréplan har inte förändrats så mycket under åren. De kommer att omgestaltas inom en snar framtid till en mer informell och social miljö med bland annat ett kafé, berättar Lars Burman. Längre in i byggnaden ligger läsesal C. Förr stod här läsplatser i långa rader, ungefär som skolbänkar. Numera erbjuder rummet en helt annan flexibilitet med platser för både enskilt arbete och i grupp. Röda soffor med höga ryggar och sidoväggar, som placeras mitt emot varandra på vardera sidan om ett lågt bord, gör grupparbeten och samtal möjliga utan att störa andra i salen. Golven är klädda med dämpande heltäckningsmattor. – Ibland ser man studenter som sitter och arbetar i grupp direkt på heltäckningsmattorna, viskar Lars Burman. Vem som helst har inte fritt tillträde att ta sig fram i Carolina Redivivas labyrinter av rum och salar. Det finns ett antal säkerhetsnivåer till skydd för skatterna i bibliotekets samlingar. Den så kallade specialläsesalen ligger innanför en sådan säkerhetszon. – Precis allt som biblioteket har i sina samlingar kan beställas fram hit till specialläsesalen och forskare som vill studera våra äldre samlingar kan sitta här och studera dem, under vissa säkerhetsföreskrifter, säger Lars Burman viskande och leder vandringen vidare genom Carolinas inre. Överallt i biblioteket finns arbetsplatser insprängda bland täta rader av sprängfyllda bokhyllor. Det gäller även de öppna

samlingarna, varifrån man på egen hand kan hämta sin bok, checka ut den genom ett elektroniskt formulär och ta med den hem. – Det mesta som finns på biblioteket förvaras i stängda magasin och måste beställas fram. Vissa böcker får man inte låna hem. Då måste det finnas möjlighet att läsa dem på plats. I rum efter rum bågnar hyllmetrar med staplar av böcker från golv till tak. Det vore lätt att gå vilse om man lämnades att orientera i lokalerna på egen hand. Nya studenter erbjuds guidningar. – Jag har hört av en medarbetare som guidade ett par gymnasieklasser, att ungdomarna liknar Carolina vid Hogwarts i Harry Potter. Och visst finns det en Harry Potter-känsla här i galleriet, medger Lars Burman. Innanför den sista säkerhetsgränsen in i det allra heligaste, Linnérummet, Scriptores och Boksalen, kommer bara bibliotekets personal och speciella gäster – oftast prominenta sådana, som till exempel den japanske kejsaren. I Linnérummet är det låga taket helt inklätt i ett mycket vackert marmorerat papper som tagits till vara från Carolinas gamla bokbinderi. Det är så kallat överdragspapper som förr klädde bokpärmarna på franska band. – När ett sprinklersystem installerats i Linnérummet, tyckte en målaren som deltog i renoveringsarbetet att rörledningarna borde kamoufleras för att smälta in, så han marmorerade rören i samma stil och färger som överdragspappret. En lång vägg i Linnérummet fylls av volymer med äldre avhandlingar. Den första är från 1602 och mot slutet av raden är man framme vid mitten av 1800-talet. Scriptores är egentligen ett magasin. Här förvaras grekiska och latinska författare i utgåvor ända från 1500–1600-talet och fram till tidigt 1900-tal.

Boksalen 76

Lars Burman i LinnĂŠrummet 77

Den stora Boksalen, med takhöjd och jättelika fönster som i en kyrka, ser likadan ut som 1841, om man bortser ifrån moderna faciliteter som elektricitet och värme. – Från början fanns här varken ljus eller uppvärmning. Det var inte elektrifierat och eld fick man inte tända. Det var inte en sal där man brukade sitta och läsa, men man lär ha kunnat låna en päls ifall man ändå ville gör det, berättar Lars Burman. Väggarna i Boksalen är helt inklädda från golvet till högt upp i taket av äldre boksamlingar. Trappor leder upp till ett balkongetage som går längs väggarna runt om hela rummet. Salens stora fönster släpper in en mild dager, men undviker direkt solgass även på sommaren med sin utsikt ut mot Drottninggatan i nordost. Nedanför varje fönster står värdefulla rariteter från 1600-talet, ett par stora glober, jorden och himlavalvet, som hålls upp i ett svävande tillstånd av grovt, men vackert snidade träställningar. – Uppsalas vackraste rum! tycker Lars Burman och ingen som sett härligheten lär tycka annorlunda. Boksalen rymmer samlingar av olika slag som i gamla tider förvarades på Gustavianum. Den så kallade obrutna sviten står här uppställd i nummerordning på samma sätt som den en gång i tiden gjorde där. Fler exempel är en samling som en gång tillhörde 1500-talsadelsmannen Hogenskild Bielke, en av de främsta företrädarna för högadelns politiska maktanspråk i Vasatidens Sverige. Här finns betydande samlingar efter Gustav den tredje. En byst av denne konung och kulturmecenat pryder ett hörn i Boksalen. – Om man får en besökare från Frankrike kan vi till

exempel plocka fram Marie Antoinettes brev till Gustav den tredje och hans brev till henne, föreslår Lars Burman. Fyra konservatorer ser till att samlingarna hålls i gott skick. – Vissa saker är mer intressanta för forskningen än andra och det kan sätta sina spår. Annars klarar sig samlingarna bra här. Sverige har gynnsamt klimat för boksamlingar. Det är relativt torrt och ganska svalt, även på sommaren. Vi har inga skadedjur i den omfattning som finns i varmare länder. Fast vissa specialsamlingar med särskilda skyddsföreskrifter förvaras i bokskyddsrum där klimatet är ännu bättre. En av utmaningarna på ett gammalt och mycket stort bibliotek med många fysiska artefakter är systematiseringen. Var finns allt och hur hittar man det? – Det har gjorts kataloger under århundraden och många av dessa äldre kataloger är fortfarande i bruk. Man måste ofta gå tillbaka till äldre kataloger för att hitta rätt. Ett viktigt men väldigt tidsödande arbete pågår kontinuerligt med att digitalisera allt unikt material av äldre datum för att göra det tillgängligt på nätet. Det nya materialet som kommer in finns ofta i digital form redan från början och kan göras direkt tillgänglig i open access. – Open access är jätteviktigt i forskarvärlden. En målsättning är att göra all forskning tillgänglig kostnadsfritt. Vi har en stor avdelning, ett konsortium med centrum på universitetsbiblioteket som arbetar med publikationsdatabaser och open access. Förra året laddades fyrtio miljoner fulltexter ner runt om i världen från våra publikationsdatabaser! Och ändå är vi bara i början av den digitala eran. Det kommer att hända mycket under kommande århundraden,

– Ett vackrare arbetsrum hittar man inte i Uppsala! konstaterar han förnöjt. Från arbetsrummet kommer man ut på den avlånga balkongen som vetter mot Drottninggatan. Härifrån skall överbibliotekarien Lars Burman tillsammans med rektor och bibliotekets gäster hälsa våren välkommen klockan tre sista april. Det är också startskottet för Champagnegaloppen – den upsaliensiska studentkulturens främsta märkesrit. Same procedure every year. Men det är inte bara den sista april som Uppsala universitetsbibliotek spelar en betydande och central roll. I dagens digitaliserade värld är den gigantiska hjärnan mer adekvat än någonsin som symbolisk bild för Uppsala universitetsbibliotekets komplexa kopplingar och funktioner. Världen förändras, men Carolina Redivivas källa består och återuppstår, precis som namnet antyder. Mimers brunn och törsten efter kunskap och information är eviga konstanter. 4

Nordea Bank AB (publ)

både när det gäller sätt att bevara kulturarvet och för att göra all forskning tillgänglig, försäkrar Lars Burman. Det har funnits farhågor för att biblioteken har spelat ut sin roll. Lars Burman menar att det är snarare så, att bibliotekens roll har förändrats eftersom världen förändrats. – Det finns forskare som säger, att sedan internet kom har hen inte varit inne på ett bibliotek. Men jag menar, att sedan internet kom har hen aldrig varit ute ur biblioteket. Det är ju biblioteket som bygger databaserna där all kunskap samlas och som gör allt tillgänglig på nätet. Biblioteket är källan, det är bara distributionskanalerna som är annorlunda. Den digitala eran har kommit som en räddare i nöden. Flödet av publikationer och information blir allt större. Det finns inte plats för alla publikationer i fysisk form. – Bokproduktionen började explodera redan i mitten av 1800-talet. Utrymme och sovringen av vad som ska uppta det tillgängliga utrymmet har varit ett problem ända sedan mitten av 1800-talet. Carolina var för litet redan när det var nybyggt, konstaterar Lars Burman medan vi träder in i hans formidabla arbetsrum.

Din Personlige Bankman vill gärna träffa dig för en sparoch pensionsplan.

Med full koll på sparandet kan du lättare leva i nuet.

Har du full koll på sparandet blir det lättare att vara spontan i vardagen och fånga möjligheter som bjuds. Vi på Nordea vill därför gärna hjälpa dig att upprätta en sparoch pensionsplan som innefattar allt från buffertsparande till pensionssparande. Den kan ge dig frihet att leva i nuet. Är du intresserad av att boka rådgivning eller få en Personlig Bankman, ring 020-82 82 80. Du kan också besöka nordea. se/levainuet.

Gör det möjligt

Våra Personliga Bankmän i Uppsala finns på: Stora Torget 7, Bolandsgatan 15G, Skolgatan 6 0771-22 44 88 nordea.se

lästips & smakprov

Lars Lambert har medverkat i BIZ&ART från starten 2007 under rubriken Historiebiten med sina omfattande kunskaper om Uppsalas historia och stadens historiska personligheter. Lars Lambert har alltid varit en mångsysslare, författare, filmare, fotograf, men det historiedokumentära intresset har dominerat hans verksamhet under många år. De senaste åren har han gett ut flera böcker om fotografer som genom tiderna varit verksamma i Uppsala och om stadens arkitektur. 2006 blev Lars Lambert promoverad till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Mellan 1998–2008 skrev Lars Lambert krönikor i UNT. Nu har ett urval av dessa krönikor publicerats i en bok, Sett, hört, skrivet. Det är korta betraktelser från återkommande resor runt om i Europa, till städer som London, Berlin, Paris, Venedig, Istanbul, Lissabon, Riga… I detta nummer blir den ingen historiebit. Istället bjuder Lars Lambert på ett smakprov ur Sett, hört, skrivet. Varsågod! Här får du möta Bacon.

Möte med Bacon Det är omvittnat att den som en gång sett Francis Bacon inte glömmer. Jag vet. Under tonåriga språkresor till England i slutet av femtiotalet brukade jag med bultande hjärta stryka omkring i Londons Soho där storstadssynden fanns, klubbarna, de prostituerade, porren. En sen regnig kväll eller tidig natt kom Bacon med det blanka kerubrunda ansiktet och det pomaderade bakåtstrukna håret uppför Dean Street, kanske på väg från Wheeler´s till The Colony. Ett ögonblick träffades jag av den glansigt intensiva blicken och det hånfulla flinet. Jag, tunn, närsynt gymnasist, var inte i Bacons smak. När jag någon dag senare såg Lucian Freuds porträtt av Bacon på Tate, en liten pregnant olja på koppar, kände jag genast igen mannen från Dean Street. Målningen stals trettio år senare vid en utställning på Neue Nationalgalerie i Berlin och har aldrig återfunnits. Bacon hade slagit igenom redan i andra världskrigets slutskede med sina mardrömslika målningar av egendomliga gestalter, halvt människor, halvt djur, med långa halsar och grinande gap, arketypiska inkarnationer av mänskliga drifter och instinkter, inspärrade i bjärt orangefärgade isoleringsceller. Det var samma vår som de första bilderna från koncentrationslägren kablades ut. Här var en konstnär som fångade tidens fasor. Men det handlade lika mycket om Bacons privata fantasier och trauman. Dragningen till och fascinationen för våld går tillbaka till tidiga upplevelser av det irländska inbördeskriget, första världskrigets London och Blitzen. Den baconska biografin och legenden svämmar över av makabra historier. Homosexualiteten, nomadlivet, spelmanin, dryckenskapen. Likt vännen Giacometti befann sig Bacon utanför de breda konstnärliga strömfårorna, en individualist och outsider, monomant ältande sina temata: den köttsliga ensamheten och det själsliga utanförskapet, krampaktiga solitärer under nakna glödlampor, förvridna varelser hukande i glasburar som ett slags astronauter i livets rymdkapslar, anonyma kroppar som skriker och spyr, skiter och ejakulerar, allt iscensatt med maximal intensitet. Ofta uppfattat som ett slags konvulsivisk civilisationskritik, men kanske snarare emanerande ur de egna inälvorna. Bacon hatade konstens kommersialisering, tyckte att det var underligt att någon ville köpa målningar han målat för sig själv för en miljon. Men han kom att njuta av berömmelsen och den makt den gav honom. Från 1961 till sin död 1992 skapade Bacon sina mästerverk i en liten allt skräpigare ateljé i South Kensington. Sedan några år finns den minutiöst

rekonstruerad i Hugh Lane Gallery i Dublin. Här är resterna av en av förra seklets stora konstnärer, som likt ingen annan fångade detta århundrade av världskrig och folkmord. Vad som för betraktaren kan te sig som ett skitigt kaos var för konstnären en komposthög på vilken inspiration och kreativitet frodades. Som landsmannen Joyce visste den listige Bacon hur man ska hålla forskarna sysselsatta i hundra år. Utställningarna fortsätter, litteraturen växer. När jag var i Dublin häromåret återsåg jag Bacon i en video med en av de sista intervjuerna. Han var sig förunderligt lik, såg trots eller tack vare sitt vilda leverne ung ut. Han färgade håret med skokräm och borstade tänderna med skurpulver. En tysk konstvetare sa att Bacon var den yngsta åttioåring han nånsin mött. Idag skulle han fyllt 100. 091028 4

Jag en loppisnörd

Johanna Uddén Sedan förra året har jag blivit lite såld på tunga glasgrejer – reliefer, figurer, fat och skålar. Jag vet inte riktigt varför, det har bara blivit så. I höstas fyndade jag den här finska 70-talsskålen. Jag visste inte riktigt vad det var när jag köpte den. Den har en tyngd, en form och ett hantverk som gjorde att jag blev förtjust i den och jag kände liksom på mig att det var ett fynd. Skålen var märkt med 350 kronor, men jag prutade ner den till 200 eftersom jag köpte så många saker (bra loppis!). När jag kom hem googlade jag på den inristade signaturen Pertti Santalahti och Humppila glasbruk och hittade skålen till salu på e-bay för 180 euro. Nu pryder den sin plats i vårt hem, en skål som ser ut som bränt socker som kollapsat. Den är knäppt snygg och jag är så glad för den. Köpet gjorde jag på min nya favoritloppis utanför Timrå – tre våningar med överdrivet mycket grejer, rena himmelriket för en loppisnörd som jag.

Carl Bergström Om jag ska välja ett av mina mest uppskattade köp blir det den här kavajen som är från det franska modehuset Balenciaga. Den var inte särskilt billig, men ändå ett fynd eftersom en ny kavaj från det märket kostar betydligt mer än vad jag är villig att lägga på en kavaj. Jag gillar den verkligen. Den har en fantastisk kvalitet och passform och designen är tidlös. Den är klassisk men ändå med en modern udd. Den är lätt att använda både i sammanhang när jag vill känna mig proper och när jag vill klä mig mer vardagligt. Jag använder den vid högtidliga tillfällen och privat då jag kan kombinera den med exempelvis t-shirt, nit- eller patronbälte. Jag köpte kavajen på en av Myrornas butiker i Uppsala. Myrorna i Uppsala och i Stockholm är mina favoritloppisar.

Pasi Vaara Jag samlar på äldre radioapparater och har många. Jag är särskilt förtjust i de här två små transistorapparaterna från 60-talet. Min Philips kostade en hundring och den lite ovanligare Transita Centrum gav jag 150 kronor för. Den senare tillverkades i Sverige av ett företag som hette Centrum-Radio AB Gylling & CO i Stockholm. De gjordes i skinn, canvas och plast i många olika färgsättningar. Jag gillar snygga transistorapparater, både för formen och funktionen. De kan förgylla vilket rum som helst, i vilken miljö som helst! Jag har köpt båda på Vaksala torg och de är absoluta fynd. Förutom Vaksala torg gillar jag gårdsauktioner i Norrlands inland där man slipper uppköpare från storstädernas antikaffärer!

Fredrik Söderlind I somras köpte jag den här gröna vasen på Ulva Kvarns bakluckeloppis. Från början såg jag bara den gröna kulan, så jag frågade vad den kostade. Då svarade försäljaren att hon även hade vasen! Jag blev glad eftersom det är en vas från danska Holmegaard, som jag gillar. Jag hade redan en orange, som jag också hade köpte där på Ulva Kvarns bakluckeloppis, men jag ville gärna ha en till. Den här vasen kostade 50 kronor, vilket verkligen är att betrakta som ett fynd. Jag har sett liknande som gått för betydligt mer. Jag tycker färgen är himla läcker, sedan är den maffig när den är komplett med kulan. Min sambo driver Varuförmedlingen Prylar i Knivsta. Det är en väldigt stor loppis i två plan med allt mellan himmel och jord. Det är såklart min favoritloppis!

Ida Undén Jag har så mycket fynd att jag har svårt att välja bara en sak att visa. Den senaste pärlan är den här fåtöljen som förgyller vardagsrummet. Det är en äkta Duxfåtölj av Folke Ohlsson med originalklädsel och helt utan skavanker. För mig är det ett riktigt fynd även om jag betalade 2 000 för den. Tittar man på andra auktioner på Duxfåtöljer i liknande skick, på Bukowskis t ex, så kan de gå för det dubbla. Jag kammade hem den via en auktion på Instagram. Jag följer många på Instagram som har retroinspirerade hem och fåtöljen auktionerades ut av en kille som har en retrobutik i Oslo. Så man kan verkligen säga att fåtöljen har rest långt för att flytta hem till mig. Det var kärlek vid första ögonkastet! Jag älskar det gamla, unika och charmiga. Den här föll mig direkt i smaken och lyser upp vilket rum som helst med sin charm. För att inte glömma bekvämligheten. Jag älskar retro och jag blir glad av fina grejer omkring mig, därför gillar jag också den här kastrullen som jag köpte på Ålands Storloppis i Mariehamn, som förresten inte är så stor om du frågar mig. Jag tycker att det var ett fynd, den kostade bara 40 kronor. En av mina favoritloppisar där jag alltid fyndar när jag hälsar på hemma i Norrland är Kupan i Piteå. Resväskan brukar bli välfylld när jag vänder hem igen mot Uppsala. Annars gillar jag charmiga små gårdsloppisar, där man kan göra riktiga kap!

Jörgen Runeby Den här hållplatsskylten i plåt köpte jag på en trottoarloppis på Boulevard Beaumarchais i Paris. Den kostade en dryg hundring och är ju ett fynd såtillvida att jag ingen annanstans skulle kunna hitta något liknande. Det sägs att Aretha Franklin kan sjunga ur telefonkatalogen, och det blir ren soul. I Paris behöver du bara titta upp på busshållplatsskyltarna för att uppleva poesi. Jag arbetar med ord, och det är inte bara vad man säger som intresserar mig, utan också hur. Den här skylten är vacker. Det är säkert många som har stått och hängt vid den här skylten genom åren och väntat på bussen. Tittat upp och blivit lite glad över bokstäverna och den solgula färgen. Typsnittet är lite rått skuret och det finns en fin balans i sättningen. Det är en vackrare vardagsvara i sin finaste form. Nu har jag en hållplats från Paris i vardagsrummet och Marais-kvarteren känns bara en kort busstur bort. Charmen med loppisar och själva essensen med dem är slumpen. Det roligaste är när man snubblar över en loppis man inte visste fanns, och hittar något man inte trodde man behövde!

Kerstin Kokk Mitt finaste loppisfynd är en handgjord kanna av Hertha Bengtson. Jag hittade den på en liten antikaffär på Geijersgatan i början på 90-talet. Det var inget superfynd för några tior, några hundralappar var det nog snarare, men den här unika kannan är säkerligen värd tusenlappar idag. Jag har aldrig sett någon likadan. Hertha Bengtson var verkligen en mästare på reliefmönster. Kannan är så vacker med den blanka blå glasyren över reliefmönstret, i kontrast till det matta bruna. Jag använder kannan som vas; till påsk har jag björkris i den och till jul enris. Hertha Bengtson har en särskild plats i mitt hjärta eftersom hennes Blå Eld-tekoppar var bland det första jag köpte på loppis på 80-talet, och senare skrev jag min B-uppsats i konstvetenskap om hennes keramiska formgivning. Jag tycker annars om att fynda på Vaksala torg på lördagarna. Finaste prylarna hittar man när det är något äldre par som satte bo på 50–60-talet som nu har flyttat till mindre bostad, och därför måste göra sig av med saker! Särskilt roligt är det när de kan berätta historien bakom sakerna. Bakluckeloppisarna i Ulva och Norrskedika är också favoriter. Jag är ständigt på jakt efter tekoppar till min stora tekoppsamling, som jag hoppas få användning av när jag öppnar ett retrokonditori i framtiden. Kerstin Kokk bloggar på kerstin.kokk.se. På Instagram heter hon kerstinkokk. Hon har startat ett nätverk för loppis- och retrointresserade i Uppsala. Finns som grupp på Facebook: Uppsala retroloppis .

To Be Frank

Kom som du är! Ät vad du vill, lev hur du vill, älska vem du vill, men det ska vara roligt att motionera! Vårt mål är att du ska må bra och ha ett leende på läpparna när du tränar hos oss. Varje gång. Det vore roligt att se dig hos oss i dag. Precis som du är. Välkommen.

Rörelseglädje från 175 kr/mån Ekeby, Väderkvarn & Ultuna Tel 018-55 84 90 www.uppsala.friskissvettis.se

House of Leather Hela världen ligger öppen för Tärnsjö Garveri • Av Mia Ulin

Det lilla samhället Tärnsjö i Norduppland är med sina drygt 1200 invånare kanske inte någon världsmetropol. Men vad inte många vet, är att här finns en av världens mest framstående producenter av vegetabiliskt framställt läder – Tärnsjö Garveri. Med visionen att vara ett House of Leather tar vd:n Axel Bodén nu sikte på expansion med egna produkter och egen design.

– Från början hette företaget Tärnsjö Ånggarveri. Det är bra att ha ett ortsnamn i företagsnamnet, säger Axel Bodén, Tärnsjö Garveris vd sedan 2013 – Vi försöker nå ut med namnet Tärnsjö som varumärke och bygga det allt starkare. Tärnsjö Garveri ligger mitt ute i skogen, nära Nedre Dalälven, mellan Sala och Tierp i Heby kommun i Norduppland. Processen kräver mycket vatten, så det är viktigt att ha god tillgång till det. – Att bereda och garva djurhudar har människor gjort sedan forntiden. Först med vegetabiliska metoder, man upptäckte till exempel ekbarkens konserverande egenskaper, men i slutet på 1800-talet uppfanns den billiga och effektiva, men miljöfarliga, kromgarvningen. Tärnsjö Garveris historia började år 1873. Redan år 1988, långt före att kunderna blivit miljömedvetna, beslöt dåvarande ägaren Nils Nyman att helt frångå kromgarvningen till förmån för den miljövänliga vegetabiliska garverimetoden som man arbetat med sedan starten.

Tidiga med miljötänk

– Naturen fanns först, säger Axel Bodén. För oss känns det naturligt att välja den metod som gör minst åverkan på naturen. Dessutom har vegetabiliskt garvat läder en sällsam skönhet och känsla som inte går att jämföras med kromgarvat. Vägen från djurhudar till färdigt, vegetabiliskt garvat läder på Tärnsjö Garveri är en omständlig hantverksprocess i cirka femton steg som tar flera dagar och innefattar bland annat kalkning, mätning, torkning, skiktning och återfettning. Själva garvningen sker i stora roterande trätunnor där Tärnsjös kemister gjort olika blandningar, sammansatta

för olika typer av läder. Den dominerande ingrediensen är, tillsammans med vatten, mimosabark från Sydamerika som har ett särskilt högt innehåll av det konserverande ämnet tannin, men man undersöker också möjligheten att använda bark från svenska barrträd. – Vi försöker påverka den svenska skogsindustrin att producera granbark för garvning. Vi måste alltid ligga i framkant i konkurrens med resten av världen, och att använda svenskproducerad bark gör oss ännu mer unika, samtidigt som det sparar transporter. Under åren har Tärnsjö Garveri haft flera ägare. Usprungsidén var att ta hand om hudar från traktens jordbruk. Grundaren Fredrik Åström sysselsatte sig själv och ytterligare en person innan sonen Julius utvecklade verksamheten till att också producera seldon till traktens bönder. Att både garva läder och tillverka egna produkter var helt unikt och sysselsatte cirka fyrtiofem personer. Tredje generationen Åström, Torsten, utvecklade och expanderade ytterligare med nya produkter, en ny fabrik och som mest 180 anställda innan efterfrågan minskade på 70-talet och familjen Åström tvingades sälja. Den nye ägaren, Nils Nyman, sålde i sin tur garveriet efter tjugo framgångsrika år till riskkapitalister som körde företaget i konkurs. – Riskkapitalisterna ville göra snabba vinster, men hade varken kunskap eller respekt för det hantverkskunnande som gav företaget dess värde, säger Axel.

Satsning på inredning

Torbjörn Lundin och Axel Bodén Sr, båda med lång och gedigen erfarenhet av garveribranschen, tar över efter konkursen och fokuserar på möbler och inredningsdesign.

Axel Bodén

Inom kort är företaget känt som en av världens främsta leverantörer av vegetabiliskt garvat läder. När Axel Bodén Sr avled för tretton år sedan gick sonen, Axel Jr, in som delägare och marknadschef. 2012 tog han över vd-posten från Torbjörn Lundin, som fortfarande är delägare och styrelseledamot. Fortfarande har Tärnsjö Garveri både läderframställning och produktion av läderprodukter. Idag tillverkar man läder till inredning och möbler för de stora formgivarna som Mats Theselius, Jonas Bohlin och Åke Axelsson, cykelsadlar från Brooks of England, skor från Kavat och Our Legacy, yxskydd, väskor, skärp med mera. Seldon, sadlar och andra hästprodukter är fortfarande en stor produktgrupp, de stora modehusen som till exempel Hermes och några av världens kungahus står också på kundlistan. Vad är det då för speciellt med vegetabiliskt läder? – Det är bara den vegetabiliska garveriprocessen som kan få fram riktigt kraftigt läder, berättar Axel. Sedan gör också processen att man får en alldeles speciell naturfärg som bara blir vackrare med åren. Även om vi även färgar vårt läder, är det fortfarande det naturfärgade som är mest populärt.

Kvalitetsläder av svenska kossor

Alla hudar märks också med ett speciellt nummer så att de ska kunna spåras genom hela processen. – Jag är barnsligt förtjust i spårbarhet, utbrister Axel. Vi använder bara svenska djurhudar från till exempel Lövsta och Huddunge. De svenska hudarna har bäst kvalitet eftersom det ställs höga krav på djurhållning i Sverige. För en tid sedan valde Tärnsjö Garveri att avsluta samarbetet med en av de största prestigekunderna, Louis Vuitton. – Jag är mycket glad för att ha arbetat med ett så välkänt kvalitetvarumärke där vi fick användning av vår hantverksskicklighet fullt ut, och även möjlighet att finslipa den ytterligare. Samtidigt är jag stolt över att vi tog beslutet att tacka nej till samarbetet när deras krav på högsta kvalitet inte kunde matcha det pris de var villiga att betala. Att skapa nya kundrelationer tar lång tid. Det kan ta upp till fem år att få in en ny kund. – Det är långsamma processer som bygger på förtroende.

Alla är på jakt efter någonting som är lika bra, fast billigare. Vår miljövänliga process är ett starkt försäljningsargument vid nya samarbeten. Ett projekt som Axel Bodén gärna vill ha fler liknande är samarbetet med H&M och deras hållbara kollektion Conscious Line där Tärnsjö garveri är enda läderleverantören.

Eget premiumvarumärke

Sedan två år har Axel varit drivande i att ta fram fler egna produkter under namnet The Icon Collection som ligger något högre i pris än liknande produkter i detaljhandeln. – Som underleverantörer är vi beroende av våra kunder, utan att själva kunna påverka det. Därför har vi även börjat tillverka produkter under vårt eget varumärke, till exempel Ipadfodral, mobilfodral, portföljer och nyckelringar. Vi kallar det affordable luxury med övertygelsen om att det finns tillräckligt många kunder som uppskattar och vill betala för vår kvalitet. Visionen är ett House of Leather. I Sverige säljs Tärnsjös The Icon Collection på NK i Göteborg och Stockholm samt på Mr Porter, Net-A-Porters webshop för män. Målsättningen är att snart även ha återförsäljare i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. – Vi har korta leveranstider till de kunder som säljer vår design. Därför behöver man inte köpa in stora kvantiteter åt gången och ligga på stora lager.

Kommunikationen viktig

En av de första åtgärder Axel gjorde mot visionen House of Leather var att ta tag i hur man kommunicerade varumärket. – Den visuella kommunikationen, logotype och grafisk profil, spretade. När vi bestämde oss för att sikta mot ett premiumvarumärke tog vi ett helhetsgrepp över den grafiska kommunikationen. Det måste vara tydligt, hela företaget måste ha samma uttryck, alltifrån fakturor till packtejp och all övrig kommunikation. Läder är en speciell bransch, man konkurrerar på en marknad där många leverantörer tar genvägar, och i Sverige är det dyrt med produktion. Tillsammans med textil är läder en tung industri som i många år flyttat till låglöneländer. – Det finns så mycket som är billigt, även om det är olika

produkter och inte går att jämföra. Därför måste vi vara extra tydliga i allt vi gör, hålla fast vid vår vision och leverera förstklassiga produkter. Tärnsjö har jobbat mycket med co-branding gemensamt med andra varumärken. Tärnsjös över 140-åriga historia ger trovärdighet som unga varumärken kan luta sig mot innan de själva är kända. – Det är bra att bygga sitt varumärke kring sin historia. Vi har en gedigen historia och behöver inte hitta på den. En del av nysatsningen är att det officiella bolagsspråket numera är engelska. – Som svenskt företag ute i världen är det lätt att uppfattas som ”lilla kusinen från landet”. Därför har vi valt att göra allt på engelska. Det är också enklare att köra på ett språk och inte ha flera versioner.

Säkra återväxten

Att hitta skickliga hantverkare är inte lätt. Därför är Tärnsjö Garveri även engagerade i den kvalificerade yrkeshögskoleutbildning till sadelmakare som funnits i Tärnsjö sedan 1993. Än så länge ligger skolan i Tärnsjö Garveris lokaler, men flyttar snart till nya. Skolan drivs av en fristående stiftelse vars grundare Torbjörn Lundin och Hans Ekström fortfarande sitter i styrelsen. – Vi har inte varit rädd om vår tillverkningsindustri i Sverige. Yrkeskunskapen har försvunnit. Vår största utmaning är att hitta nya medarbetare. Utbildningen är en plantskola för att säkra återväxten av kvalificerad yrkeskunnighet.

– Vi erbjuder praktik och möjlighet till anställning efter utbildningen. Det kan också vara svårt att få människor att bo i Tärnsjö i vissa skeden av livet, det är långt till storstadens nöjesliv. Därför anställer vi gärna par som har någon anknytning till bygden och vill återvända för att bilda familj. I framtiden är Axel Bodéns mål att fördubbla Tärnsjö Garveris omsättning, med ambitionen att de egna produkterna står för cirka 15–20 procent. – Jag tror på miljölädret. Tärnsjöläder ska bli ett begrepp, ett kvalitetssignum! Min dröm är att skapa ett varumärke som är så starkt att mina barn tycker det är det coolaste som finns att jobba här! 4

Lekfull skaparglädje! AV STINA WOLLTER

et var juldagen 2012. Något hände som fick nättidningen Evangelium att publicera en artikel med rubriken När skaparguden slår till. Sofia Lilly Jönsson inleder sin text med: ”Det har hänt något stort i konstvärlden de senaste dagarna”. Det stora var att vi fått influensan och det var otänkbart att lämna huset; vårt nyköpta, dödsbotömda, glest möblerade 50-talshus i Jämtland. Jag och min dotter Lisa blev febrigt rastlösa efter några timmar och på juldagens afton började vi iscensätta aktuella Jesu födelse med rattmuff som skägg och påslakan som kaftan och kvast som herdestav, med hjälp av motsträvig man/pappa. Grytlock, filtar, skurmoppar och underlägg med mera blev Maria- och Jesus-attribut (Jesusbarnet – den 181 cm långa dottern nerknölad spritt naken i en låda).

Vi fotograferade och jag twittrade ut bilderna och det blev ett fantastiskt gensvar – MERA! skreks det från alla håll och kanter. Vi blev alldeles uppeldade och nästa steg blev självklart – religiösa karaktärer. Pater Pascal och gestalter ur okända nunneordnar skapades med febersvetten pärlande. Vi hasade runt och rotade i verktygslådor, köksskåp och förråd, plockade ner bonader och demonterade armatur. Lisa, dottern, kom dragandes med den uråldriga dammsugarslangen och sa ”Mamma, tänk vad många Star Warskaraktärer som måste ha ratats på vägen, sådana som aldrig kom med i filmerna.” Nästa tema föddes, Deleted Star Wars characters. forts följer på nästa sida... 91

På annandagen kände vi att Lisas fantastiska nacke ropade efter att skildras, såsom renässansmålarna en gång skildrat nackar, och därmed var det temat, som nu följt oss i tre år spikat! Den första renässansbilden alternativt karaktären skapades med hjälp av plasthandske, toarulle, snöre, julgransgirland, förkläde, halsduk, trosor och äpple. Illusionen var fantastisk! Mina kunskaper i konsthistoria fick äntligen sitt ultimata användningsområde! Vi släpade lampor och bakgrunder, glömde tid och rum, tog 20–30 bilder för att kunna välja och publicera den enda fantastiska, och då det var gjort gick vi vidare till nästa. Vi skapade kaos omkring oss, vi skrattade så vi grät då vi döpte och hittade på de korta presentationstexterna under varje karaktär: Baronessa i Luxenburg 1497, målar sedeslösa miniatyrer i smyg, Ung blasé adelsman som just har spelat bort sin fädernesgård på tärning i Perugia 1375 osv. Vi har aldrig, förr eller senare känt oss så kreativa. Vi hade aldrig tidigare fått så omedelbar feedback på något vi skapat. Vi brann av iver, vi var vakna till fyra på morgonen och då vi sov drömde vi om de personligheter vi skulle skapa som ännu inte sett dagens ljus. Ja, kanske tidningen Evangelium hade rätt? Slog skaparguden till?

Året därpå behövdes ingen influensa. Följare på twitter och instagram hade redan i november oroligt börjat fråga om det skulle bli något. Det blev det. Vi skapade hashtagen #wolltersjullovslekar. Människor satt i stugorna och väntade ivrigt. Sanna Nyström, kostymör i SVT:s Historieätarna geniförklarade oss. Vi var som berusade. (Vi har ännu inte nyktrat till.) Vi fick med oss delar av släkten som också drabbades och svepte in sig i strandväskor och behåar, skidglasögon och presentsnören och blev till stråtrövare, handelsmän och falktämjare från när och fjärran. 2014, det tredje året, skulle min kumpan Lisa Wollter vara utomlands över julen, så vi fattade ett beslut att tidigarelägga lekarna. Tyvärr var vi då hemma i vår hyreslägenhet i Hågaby, full av ting som skulle kunna förenkla alldeles för mycket. Vi bestämde oss för att begränsa oss. De saker som fick användas fick inte vara ens i närheten av den funktion, som de skulle ha i den slutgiltiga bilden. Det funkade. Julgranbelysning blev brokader runt ett vågat dekolletage, troshängare blev huvudbonader! Nu kröp vi in mot 1700-talet, eftersom jag hittade några korvlika garnnystan som blev den tidens perukmode. Det blev även filmer med två ”sköna snubbar” från 1600-talet (finns på youtube).

Under hashtagen #wolltersjullovslekar på instagram finns beskrivningar av vad alla bilder föreställer.

Följare i sociala medier berättade om hur vi inspirerat dem att börja leka, stänga av tv:n och rota i skåp och klä ut sig med det de hittade. Jag twittrade ut en önskan att staten borde avlöna oss för att göra just detta; turnera runt på arbetsplatser, skolor, i riksdagen... När Lisa kommit hem från en resa i februari stod hon en sen kväll i dörröppningen i Hågaby och hoppade av iver då jag kom hem efter ett uppdrag för teologifestivalen (detta religiösa som spökar i bakgrunden?!) och hon nästan skrek: ”ÄR DU REDO FÖR ATT TA FRAM DIN INRE BEYONCÉ?!?” Jag var trött men det var oemotståndligt och våra lekar, mitt liv, min kropp och min feminism tog en ny vändning den natten. Min ålderdom ser ljus ut numera, ty alla tider och alla karaktärer och roller väntar på mig. Det skapande lekfulla livsviktiga rummet kommer att stå öppet och välkomna mig så länge jag lever och så länge det finns minsta skräpremsa, sittunderlag eller potta i närheten. I evighet, Amen. 4

en magisk plats AV GUNILLA STHYR

kulturuttryck för unga • teater • ekofaircafé • drama • klädbibliotek kulturprojekt • konserter • vernissage • poesi • queerbrunch • workshops • syateljé • bibliotek • miljöART• litteratur • öppen scen • filmvisning • festivaler • konstARTer • drömmar

– Jag tycker att det är en magisk plats, och den ligger perfekt mitt i centrum, säger Meline Höijer Schou, enhetschef och konstnärlig ledare för Vox Publikum, ett kulturcentrum för unga. Det är många olika aktiviteter som erbjuds på Vox Publikum. Verksamheten är nischad på kulturevent och olika kulturuttryck och man riktar i första hand in sig på ungdomar 16–23 år. – Jag ser det som ett kreativt vardagsrum, där man bara kan vara eller där man kan förverkliga sina drömmar, säger Meline Höijer Schou. – Vi har bland annat konstutställningar, workshops, filmvisningar och poesiuppläsningar. Och en gång i månaden har vi konsert med lokala grupper och musiker. Alla som vill får spela här och vi försöker samla flera artister vid samma tillfälle, det drar ofta mer publik. Vid vissa konserter kan det bli upp till 200 besökare.

Daniel Davies spelar saxofon och är en av alla besökare. Han har varit på Vox Publikum vid några tillfällen, träffat kompisar och tagit en fika på cafeet med ekologiskt kaffe. Men han har också stått för musiken vid ett konstvernissage i lokalerna. – Det är bra att man har någonstans att spela, det är ont om sådana lokaler i Uppsala, säger Daniel Davies som uppskattar att ha en plats med så många aktiviteter centralt. Vox Publikum drivs av KFUM på uppdrag av kulturnämnden. Uppdraget vilar på tre hörnstenar: kultur, livemusik och demokratifrämjande event. 4

ALLTID KONST FÖR KONSTENS SKULL ALLTID FRI ENTRÉ OCH DROGFRITT ALLTID GRÖNT OCH SKÖNT

Fadimes plats

TRIS

TJEJERS RÄTT I SAMHÄLLET

et är mysigt i TRIS lokaler, hemtrevligt och tryggt. En sådan atmosfär lär förstås vara av stor vikt för en organisation som arbetar med att vara en fristad för ungdomar som, på grund av hedersrelaterat förtryck och våld, söker sig från sina familjehem för att få stöd, hjälp och, i värsta fall, skydd. Mariet Ghadimi är verksamhetschef på TRIS, Tjejers Rätt i Samhället, och en av grundarna till den ideella verksamheten. I slutet av förra året blev Mariet tilldelad Uppsala kommuns hedersmedalj för sitt engagemang i TRIS. TRIS verksamhet startade i samband med det uppmärksammade hedersmordet på Fadime Sahindal i Uppsala 2002. Fadime, som satt sig emot ett arrangerat äktenskap och önskat välja sin egen partner, sköts till döds av sin pappa. Men även långt innan detta mord, som skakade både Uppsala och resten av Sverige, samt öppnade upp för en nationell diskussion om hedersförtryck och våld, fanns problematiken med hedersrelaterade normer där på ett väldigt personligt plan för Mariet. Mariet är född i Iran och kom till Sverige när hon var sex år gammal. Redan i tidiga tonåren upptäckte hon att vissa sociala aktiviteter och sammanhang, som för hennes kompisar var självklara, för henne var mer komplicerade. Mariet förklarar att det är väldigt svårt att sätta fingret exakt på vad det var som var annorlunda i hennes och hennes systrars uppfostran jämfört med många av hennes jämnåriga vänners. Hon kallar det för vardagsheder, en slags uppfostran i hur man ska vara och bete sig som flicka och kvinna. – Det jag kände ganska tydligt under uppväxten var att det fanns förväntningar på mig som inte riktigt stämde överens

AV JOELIN QUIGLEY-BERG

med det som gällde i ute samhället för andra i min egen ålder. Det är väldigt mycket outtalat i uppfostran om hur man ska vara en ”fin flicka”. Man får veta när man gör fel, men man får inte riktigt kläm på hur man ska vara för att man ska vara rätt. Vissa strategier krävdes för att undslippa föräldrarnas regler och mycket tid och energi började gå åt till att planera fritiden för att få ut så mycket som möjligt av sociala aktiviteter och evenemang – tid och energi som kanske helst skulle ha gått till skolarbetet. Mariet berättar att hon tidigt började reflektera över varför hennes och hennes systrars liv skulle vara mer kantat av restriktioner än många andras i deras egen ålder. Men det var först i samband med skolpersonalens okunniga bemötande, när Mariet övertalat en vän, som var rädd att bli bortgift, att söka råd och support, som Mariet och hennes fem år yngre syster bestämde sig för att själva försöka hjälpa unga tjejer som utsätts för hedersförtryck. De kände att det fanns ett behov av den här typen av verksamhet, eftersom okunnigheten om hederskulturer då var stort i Sverige. Det fanns ingen att vända sig till för flickor och unga kvinnor som levde under hot eller ville lämna en icke självvald relation. Det akuta arbetet med att stötta och skydda unga kvinnor som flytt från hedersrelaterat förtryck och våld är fortfarande en av hörnstenarna i TRIS verksamhet. Men idag arbetar TRIS även i förebyggande syfte och har många projekt som verkar för unga kvinnors ökade handlingsutrymme. – Vi jobbar förebyggande med unga som fortfarande bor med sina föräldrar och som faktiskt inte heller har några planer på att lämna sina familjer, utan bara vill ha mer

Mariet Ghadimi

livsutrymme helt enkelt. Vi försöker hjälpa dem att överbrygga konflikten mellan olika normsystem, att göra det enklare att komma ut och träffa andra vuxna och andra ungdomar och planera sin egen framtid. I TRIS preventiva arbete står unga tjejers självständighet i fokus. Förutom att ge stöd och någon att vända sig till, anordnar organisationen en rad olika projekt som involverar flickor och unga kvinnor för att stärka deras självförtroende. TRIS populära läxhjälpskvällar erbjuder till exempel en frizon för unga tjejer som lever med begränsat handlingsutrymme. Här jobbar vuxna volontärer med att hjälpa tjejerna att utveckla sina framtidsplaner och att nå uppsatta mål. Under läxhjälpskvällarna hålls även gruppdiskussioner om viktiga ämnen som berör de unga deltagarnas tillvaro och livssituation. TRIS bjuder ofta in utomstående kvinnor till samtalen som kan motivera och agera som förebilder för unga tjejer. Dessutom finns där alltid en socionom tillgänglig som man vid behov kan prata anonymt med. Intresset och den brinnande entusiasmen för jämställdhet och lika rättigheter har styrt Mariets livsval, från grundandet av och arbetet med TRIS, till socionomutbildningen och den pågående doktorsavhandlingen om oskuldsnormer och ungdomars syn på sexualitet. Hennes engagemang och åtaganden har uppmärksammats och i november 2014 tilldelades hon Uppsala kommuns hedersmedalj för sitt långa arbete med TRIS. Särskilt omnämnt i motiveringen blev även hennes arbete med ungdomar med en intellektuell funktionsnedsätt-

100

ning som drabbas av hedersförtryck och våld – en särskilt utsatt grupp i sammanhanget. Mariet berättar att hon faktiskt inte hade reflekterat särskilt mycket över just den här gruppen förrän en lärare från en särskola, efter ett möte med skolpersonal i gymnasieskolan i syfte att presentera ett av TRIS många projekt, irriterat frågat varför TRIS arbete inte var öppet för särskolor. Mariet blev själv förvånad att särskolans personal inte hade blivit inbjudna till detta möte och lyssnade uppmärksamt på vad läraren hade att säga. – Hon var väldigt upprörd och berättade om sina erfarenheter av ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning som blir utnyttjande och mår väldigt dåligt. Det händer att flickor plötsligt försvinner från särskolan och kommer tillbaka efter något år med ett barn. Hon tyckte att vi inom TRIS borde komma och lyssna på särskolelärarnas erfarenheter men också ta reda på ungdomarnas egna upplevelser. Och på den vägen var det, att vi började se en väldigt utsatt grupp, som ingen tidigare hade sett. Det är viktigt att uppmärksamma denna grupp, menar Mariet, eftersom sårbarheten för dessa ungdomar är så mycket större med tanke på deras ökade beroendeställning till familjen. Att det finns kunskaper om hur man kan upptäcka och hantera detta i särskolan är därför av stor betydelse. – Den här kombinationen, att ha en intellektuell funktionsnedsättning och vara så beroende av sin familj, samtidigt som det är det familjen som är förövaren, är så svår för skolan att

uppfatta. Det är väldigt svårt för just den här gruppen av unga att själva söka hjälp. De är så beroende av närstående, ja, av välvilja helt enkelt, för att få sina behov tillgodosedda. Hedersmedaljen var en välkommen överraskning, berättar Mariet. Hon påpekar dock att arbetet hon prisats för inte bara är hennes utan ett gemensamt arbete inom och genom TRIS. Men något som har betytt extra mycket för henne är den stolthet de unga tjejerna hon jobbar med har uttryckt över utmärkelsen. – Det som verkligen gjorde att jag förstod vidden av det här var reaktionerna jag fick av unga kvinnor, och kvinnor generellt, de som vi möter och de som vi skyddar, hur glada och stolta de var över den här utmärkelsen. Det gjorde mig väldigt, väldigt glad, att se att det betyder väldigt mycket för dem att just jag fick ta emot det. För det hade jag inte reflekterat över tidigare, och jag hade inte heller förväntat mig den reaktionen. TRIS har även fått andra fina utmärkelser. Bland annat tilldelades de 2013 års Eldsjälspris för sitt arbete med Ronjaprojektet, ett initiativ som går ut på att få unga tjejer som lever med hedersnormer att ta del av olika sporter. Tanken bakom projektet är att unga tjejer ska få chansen att bygga ett slags kroppsligt självförtroende, något som förhoppningsvis kan motverka starka hedersrelaterade myter och tabun kring kvinnokroppens bräcklighet och passivitet. Det finns mycket forskning som pekar på både fysiska och psykiska hälsoeffekter för dem som idrottar, menar Mariet, men just deras målgrupp har ofta blivit förbisedda av idrottsvärlden av olika anledningar. – Vi såg att idrottsrörelsen i Sverige inte lyckats fånga upp denna grupp av ungdomar. Vi ansåg det viktigt att ändra på det av flera olika anledningar. Dels är det socioekonomiska

villkor som hindrar många från att delta. Dels är det en könsaspekt i det hela, att vissa föräldrar, om de nu ska välja att engagera sig i sina barns fritid, så engagerar de sig hellre i pojkarnas. I en hederskultur kopplar man ihop idrott mer med pojkar än med flickor. Sedan är det också så att flickorna själva inte tror så mycket om sin egen kropp och kapacitet, att man som tjej faktiskt kan bygga upp muskler, bli stark och duktig eller lära sig en lagsport. Har man aldrig provat kan man inte heller veta. Det var många av de tankarna som låg bakom Ronja, att öppna möjligheter och göra vägen till idrotten enklare och kortare. Idrottsvärlden må ha blundat länge för integration över både kulturella och könsbaserade gränser, men nu har den börjat vakna, tycker Mariet. Hon ser idrottsrörelsen som en väldigt viktig aktör för integration, eftersom den förenar människor med ett gemensamt intresse snarare än efter grupptillhörighet och etnicitet. – Vi valde de väldigt kända sporterna som många, oberoende av bakgrund, känner till – fotboll, basket, kampsport. Projektet Ronja går ut på att unga tjejer träffas och delar erfarenheter. Man möter nya vuxna, nya kamrater och får förhoppningsvis ett nytt intresse. Och på köpet får man alla de här hälsoeffekterna och en ny plattform i det svenska samhället. Ronjaprojektet har nu vidareutvecklats tillsammans med idrottsföreningen Sirius i Uppsala – ett samarbete som Mariet poängterar är viktigt för att inspirera andra etablerade idrottsföreningar att bli bättre på att omhänderta och bemöta TRIS målgrupp. Vid frågan om planer för framtida projekt, så är Mariet av nödvändiga skäl hemlighetsfull – det finns kanske helt enkelt inte medel att göra allt det som de önskar, trots idogt bidrags-

101

Från invigningen av Fadimes plats på Bangårdsgatan, mitt emot Hotell Hörnan i Uppsala

sökande. Det finns tankar på att bredda verksamheten till att jobba mer med unga killar som lever med hedersnormer – det gäller till exempel ett ökat stöd till HBTQ-personer, men också ett arbete med målsättning att påverka pojkars invanda föreställningar om maskulinitet och könsroller. Ett sådant projekt hoppas Mariet ska ta form inom en överskådlig framtid. Hon berättar exempelvis att TRIS önskar utveckla Ronjaprojektet i den riktningen, till att jobba mer med problematiska maskulinitetsnormer inom idrotten. – Vilka möjligheter finns det inom etablerade idrottsföreningar och vilket ansvar har de för att börja titta på vilka maskulinitetsnormer som finns inom idrotten? Många unga killar från hederskulturer är involverade i idrott, så hur kan man från idrottsföreningens sida jobba med att ge en alternativ bild av maskulinitet? Många av de här pojkarna fostras in i en roll som tvingar dem till kontroll av familjens kvinnor, systrar och kusiner och även mamma. Och vad betyder det för en ung pojke att växa upp på det sättet? Vad händer med socialiseringen, vad händer med anknytningen till nära kvinnliga familjemedlemmar, signifikanta personer i livet? Jag tror att det påverkar pojkar väldigt mycket, och i vissa fall tvingar det pojkar in i en maskulinitetsroll som gör dem till framtida förtryckare och förövare. Och för att bryta det så måste man ju börja väldigt, väldigt tidigt. Idrottsrörelsen och den plattform som finns där ser vi som en viktig aktör när det gäller att ge dessa pojkar en alternativ syn på maskulinitet.

102

Mariet och hennes kollegor jobbar hårt för att få till stånd sina projekt. Men inom den ideella sektorn blir många idéer och projekt aldrig verklighet, eftersom medlen helt enkelt inte räcker till. En utmärkelse till hedersmedaljör gör mycket för att uppmärksamma både Mariets och TRIS arbete, och detta, säger Mariet hoppfullt, kan i sin tur leda till nya samarbeten och nå fler människor som är i behov av stöd och hjälp. – En sådan utmärkelse öppnar möjligheter. Kanske upptäcker nya målgrupper TRIS och ser vad vi gör och vilka vi är, som står bakom den här organisationen. Att fler människor får kännedom om vårt arbete tror jag betyder väldigt mycket. En sådan sak går ju inte att mäta direkt, men effekten kan ju visa sig betydelsefull i framtiden. 4

www.tris.se

Ladda ner nya appen! NU UPPDATERAD:

Bättre och smartare! Köp biljett!

När går bussen?

Ett helt nytt verktyg för dig som reser med buss och tåg. Ladda ner den gratis från din appbutik. Här är en genväg:

Hitta hållplatsen!

103

104

e z n a t Cons AV MAGNUS ALKARP

När Ludwig van Beethoven just hade slutit sina ögon för gott, hittade hans vän Karl Holz ett lönnfack i ett av kompositörens klädskåp. Det är ett vackert, rörande och sorgligt kärleksbrev som tillsammans med det förtvivlade testamentet i många aspekter befriar Geniet från sin titaniska upphöjdhet och i stället låter oss se den verklige Beethoven. Och kanske var det just därför som några av de grubblande ”kännarna” inte alls gillade brevet. Det upprörde dem i grunden, för i deras värld hade Geniet då rakt inte tid med något så fånigt som en kvinna. Upprörda knöt de händerna mot skyn och kände sig kränkta – om inte det där brevet var en förfalskning, kunde det på sin höjd vara Geniets skaparmaskineri som under höggradig berusning behövde pysa ut lite nonsensånga. En Titan fick vara lite egendomlig, men han fick inte vara förälskad.

Stora Döda Män borde inte vara så svåra att beskriva. Av sina samtida skildras de inte sällan precis som man minns dem, de föds, hyllas, dör och sörjs – om än inte nödvändigtvis i den ordningen. Om skildrarna händelsevis döljer någonting är det oftare för att skydda de efterlevande än den döde. Men med tiden råder det omvända, vid det laget tillhör de fixstjärnorna på himlavalvet och ingen har riktigt hjärta att plocka ner dem därifrån. Värre är det med stjärnhimlens svarta hål, de människor som stod de Stora Döda männen allra närmast. Män, kvinnor, älskare och älskarinnor som faktiskt var där,

De auktoriteter som skrivit bländande verk om den västerländska konsthistorien är absolut ett färgglatt släkte. De kan sina saker, och om vi har tur är de mer intresserade av konsten och konstnärerna än av sig själva. Men så fort det handlar om kompositörer tenderar skildringarna att vandra ut i trovärdighetens periferi. Kompositörerna blir Stora Döda Män, och genast tystnar deras musik. Det är visserligen lätt att förstå hur någon kan stå andäktig inför fantastiska tonsättare och sedan i yvig hänförelse tillskriva dem egenskaper de aldrig haft. Och även om det rosendoftande, chokladoch nougatindränkta Mozartkitschet står en upp i halsen efter cirka två och en halv minut i Salzburg – för att inte tala om vad för slags mardrömsvisioner man får sig till livs i Wagners Bayreuth – har all denna smaklöshet förmodligen en funktion att fylla. Vad som är plågsamt på riktigt är något helt annat.

105

soliga dagar som stormiga, som inspirerade, stöttade, ryckte upp dem ur sängen, plockade ner dem på jorden, ställde krav och som kunde tänka sig att stå ut ett tag till om Genierna emellanåt kunde bete sig som folk! Men vad de har gemensamt, om vi får tro de gravallvarliga biograferna, är att deras genialitet tydligen inte gällde valet av livspartner. Och visst, det sägs att man aldrig hade sett Haydn så glad som när hans domedagsreligiösa maka dog, men det var trots allt ett specialfall. I grund och botten kan de vara hur vansinniga som helst, ”experternas” respekt hänger på att hustrun går in i äktenskapet utan att säga ett ord och att hon fortsätter att vara tyst tills hon dör i barnsäng, helst efter att ha ”skänkt Mästaren” tillräckligt många söner. Har de tur, nämner man dem inte överhuvudtaget. Har de otur, blir de musikhistoriens mest hatade kvinna. Om någon trodde att Yoko Ono var evig innehavare av den titeln, kan Constanze Webers öde komma som en obehaglig överraskning. Bara några älskvärda citat: – Hon var inte ens en god hustru och husmor. – Hennes berömmelse består däri att hennes man älskade henne, men därmed är inte sagt att hon förtjänade denna kärlek. – Hon var oälskad av många, till och med av sina barn. – Hon har ingen andel i hans framgång. – Hon förhindrade hans framgång. – Hennes eviga grossesser distraherade honom. – Om hushåll hade hon inga begrepp. – Med sitt slarv bidrog hon till familjens ekonomiska ruin. – Hennes eviga småprat drabbade en hel värld. – Hennes sexualitet berövade honom hans produktivitet. – Hon var vanskapt. Och så där fortsätter det än idag.

Vem i hela friden var nu denna hemska kvinna som i alla tider etsat fasor i levnadsskildrarens hjärta och kramat musten hans ur hans själ? Det är faktiskt inget anmärkningsvärt med henne, Constanze Webers fel tycks bestå i att hon var en helt vanlig ung kvinna! Och så förstås, att hon var gift med den främste tonsättare världen någonsin har skådat – Wolfgang Amadeus Mozart. Det måste vara knivigt att vara gift med en myt, men lyckligtvis var Constanze – och Wolfgang – ovetande om hur deras omvittnat lyckliga äktenskap skulle komma att skildras av elaka farbröder i ett fjärran sekel. Den vanliga storyn om Mozart är enkel: Han föddes i Salzburg 1756, och eftersom han, liksom sin ”bortglömda”

106

syster, var betydligt mer än ett musikaliskt underbarn, åkte familjen runt i Europa och musicerade. Wolfgang blev snabbt världsberömd och snart komponerade han den vackraste musik som världen någonsin fått, och troligtvis någonsin kommer att få uppleva. Han hade framtiden för sig, det var vad alla sa! Men icke! Tjugofem år gammal flyttar han till Wien och där går allt åt skogen. Trots att han försöker värja sig mot sin hyrestants intriger, tvingas han in ett djupt olyckligt äktenskap med hennes fulaste dotter – Constanze – en bondlolla, en fnittrande, sentimental nymfoman och det mest avskyvärda och obildade våp som någonsin svassat runt vid Donaus stränder i jakt på en stackars hederlig karl att roa sig med i någon timme eller två. När de har gift sig ”sjunker Mozart till en lägre existensnivå!” Hennes nymfomani berövar honom hans produktivitet. Frågan är väl om det inte är den slösaktiga, ständigt otrogna och inbilska Constanzes fel att han dog också. Det var hennes inbillade sjukdomar som gjorde att Mozart dog utfattig. Hon ville inte ens betala en anständig begravning, vilket ledde till att den störste kompositör som världen känner kastades i en anonym massgrav. Han fick ingen kista, inga blommor och ingen gravsten.

”Det har funnits, och kommer alltid att finnas dumhuvuden”, konstaterade den franske författaren och historikern Marcel Brion efter att ha läst omdömena om Mozarts liv, och om Constanze nu inte hade varit så väluppfostrad skulle offret för dessa dumhuvuden ha skrivit under vartenda ord. Framför allt skulle hon ha blivit förvånad, för Constanze Mozart var i sin samtid en omtyckt och respekterad kvinna. Men vid det misogyna 1900-talets ingång föll Constanze offer för en handfull så kallade Mozartexperter – en samling pompösa, humorfria och inte sällan tondöva (!) medlemmar i en högtravande och stingslig herrklubb, i vilken de under en smått bondkomisk självöverskattning ostört kunde odla sin grundmurade misogyni. Självfallet kunde de inte hålla sams, hela idén med herrklubben var ju att gå segrande ur den strid som handlade om vem som egentligen stod Mozart närmast, vem som förstod honom och i sin outtalade förlängning – vem som var mest lik honom. Eftersom ingen av dem kan påstås ha varit några musiker och då det är svårt att stå någon nära som varit död i ett hundra femtio år, fick de lita till sin självsuggestion. Även om de inte försatte många tillfällen att ta heder och ära av varandra, hade de en sak gemensamt – det besinningslösa hatet mot den människa som i själva verket

stod Mozart allra närmast. I deras ögon bottnar naturligtvis den Store Mästarens påstådda elände i hans förfärliga hustru Constanzes dumhet, slösaktighet, omusikalitet och hennes lössläppta leverne. Elakheterna och de plågsamma anfallen är så absurda att den mer sansade läsaren bara måste misstänka att det är något fel på dem. Och det är det! Elakheterna är helt och hållet fantasifoster. Det är ganska hemskt, men faktum är att de i den stunden blir riktigt intressanta, för vilka själsliga avgrunder ryms inte hos medelålders ungkarlar som blir så fixerade vid Constanze sexualitet att de exponerar sin fabuleringskonst inför en hel värld? Och hur kunde de överhuvudtaget komma undan med rena lögner? Den sista frågan är extra oroande.

Ryktet om Constanze Mozarts sexuella hyperaktivitet och antydningarna om hennes otrohet är en skamlös och tämligen absurd dom över en tjugonioårig kvinna som under sitt nio år, fyra månader och två dagar långa äktenskap var havande, nyförlöst eller ammande under åtta år, elva månader och tjugotvå dagar. En av dessa tänkare tar bladet från munnen och påstår rakt ut att Constanze var nymfoman och att hennes sexualitet berövade Mozart hans produktivitet. Det är extra intressant då det kommer från en författare som var ungkarl och som bara skrev två böcker. De som kände henne påpekar att hon hade en genuin musikutbildning, att hon varken var dum eller slösaktig. Herrklubbens ändlösa gnäll blir inte mindre absurt av det faktum att det förmodligen aldrig funnits ett lyckligare äktenskap i musikhistorien – och vi har deras egna ord på det. En av de avgjort mest gemena skildrarna av Wolfgang Amadeus Mozarts liv var Wolfgang Hildesheimer. Man undrar varför, för Hildesheimer hade så många andra och viktigare saker att berätta. Hans Mozart (1977) blev en veritabel succé som hyllades överallt och inte sällan var de manliga recensenterna tvungna att sparka vidare på Constanze med helt nya, tidigare osedda anklagelser. ”Det är osannolikt”, skriver han, ”att hon någonsin led psykiskt, och även hennes fysiska lidanden betraktar vi mer som en välkommen förevändning för badortsvistelser.” Och nu kommer han med ännu värre anklagelser – han antyder att Mozarts barn inte alls är Mozarts barn. När Mozart var bortrest på konsertturné skulle Constanze alltså ha åkt till ”badorter” för att ”roa sig” – som om dessa kurorter vore 1700-talets motsvarighet till Mallorca. Där kunde en ung kvinna med medföljande barn lättare ”finna

erotisk ersättning” än det var för Mozart på sina turnéer – han hade ju så många tunga, allvarliga och verkliga förpliktelser när han reste runt på kontinenten – som att spela kort med prinsessor eller äta glass med grevar. Men vad Constanze for till var en av Europas mest kända rehabiliteringskliniker. Hon var nämligen dödssjuk. Vid just denna tid hade hon legat till sängs med hög feber och mycket svåra smärtor och eftersom hon var gravid i sjätte månaden ville läkaren inte ta några risker. Han konstaterade att hon redan hade fått liggsår och eftersom han ville förhindra en infektion som kunde vara livshotande för både henne och barnet, såg han till så att hon kom till kuranstalten där de var vana med att förhindra sådant. Men då skulle hon alltså, enligt ”forskningen” ha knallat runt som en besatt och letat efter karlar dagarna i ända.

Det är svårt att begripa att någon fullt frisk människa, helt utan att ha blivit tvingad till det, sisådär två hundra år för sent kan tycka att det är en livsuppgift att förvandla vad som enligt alla samtida vittnen var ett ovanligt lyckligt äktenskap mellan två ovanligt förälskade människor till något som liknar en katastrofzon. Det är lika besynnerligt att någon ger sig i kast med att sprida rykten om hur två människor träffades och vilka evil-doers som ryckte i trådarna för att få dem gifta, men en sak är klar – de kan uppenbarligen aldrig föreställa sig att kärlek skulle kunna ha med saken att göra. Allt måste vara smutsigt, annars mår de uppenbarligen inte bra, därför påstås Wolfgangs och Constanzes giftermål ha varit en skickligt gillrad fälla, ett spindelnät där Mozart var

107

den hjälplösa fjärilen, Constanze den mer än lovligt fjolliga honungsfällan och den gamla madame Weber, Constanzes mor, självaste Moderspindeln. En ”expert” vet inte till sig av ilska. Han överger alla de vetenskapliga principer som gäller för forskning och ödslar, i sin vanmakt, fyra sidor på att beskriva hur giftig intrigen var, väl medveten om att inte ett enda ord är sant! Det hela var inte särskilt uppseendeväckande, Mozart hade lämnat sin förskräckliga tjänst hos den imposante – håll i er nu – Greve Hieronymus Joseph Franz de Paula Graf Colloredo von Wallsee und Melz! Han reste från Salzburg för att som tjugofemåring äntligen få prova sina vingar i Wien, och det utan att hans far talade om för honom vad han skulle äta, när han skulle sova och hur djupa bugningar han skulle göra inför de penningstinna välgörarna och hur tacksam han skulle låtsas vara när han inte fick betalt. Nu behövde Mozart någonstans att bo, och valet av hyresvärd föll naturligt nog på en familj som han redan var bekant med. Av familjens hemmavarande tre döttrar hade han ett tag hyst varma känslor för den äldsta, han var olycklig över att känslorna inte var besvarade ända tills han fick syn på mellansystern – Constanze – ”den mest godhjärtade, den mest begåvade”. Madame Weber insåg med tiden att paret var lite för vänskapliga mot varandra, hon ville ha ett respektabelt hus och skickade honom därför vänligt men bestämt på dörren. Mozart var kanske ingen stor beundrare av sin blivande svärmor, men det gick inte att förebrå henne för den saken – på 1700-talet var ett giftermål lika mycket en ekonomisk transaktion och en allians som en bekräftelse av två människors kärlek till varandra, så madame Weber kunde med enkelhet komma undan med motiveringen att Mozart inte hade någon säker inkomst. Men de älskade varandra tillräckligt mycket för att strunta i vad folk tyckte och tänkte. Några månader senare var de gifta. Och vad de ilskna små farbröderna än påstår var Constanze inte det minsta gravid. På den punkten var paret nämligen ett veritabelt dygdemönster, det första barnet anländer först tio månader efter bröllopet.

Bland Mozartskildrarna vimlar det av voyeurer, efter att ha läst dem känner man sig som en fönstertittare. Det saknas inte sexuella anspelningar i Mozarts brev till Constanze, faktum är att det vimlar av dem, men deras kärleksliv har vi trots allt inte med att göra. Det enda man kan konstatera är att om musikalisk produktivitet på något sätt skulle stå i relation till aktiviteten i sängkammaren, så var det väldigt synd att så många andra tonsättare förblev ungkarlar! Mozart komponerade nämligen aldrig så mycket som när han hade gift sig med Constanze. Under dessa nio år komponerar han merparten av den musik som räknas som hans absolut största verk. Det finns en kul skildring av en vän till familjen som fick för sig att hälsa på dem en eftermiddag. Han visste att

108

familjen hade det lite svårt ekonomiskt, så han blev lite förvånad över att höra Constanze och Wolfgang gapskratta där inifrån från lägenheten. Det var kort sagt ett sjudjäkla liv. När han klev in fann han dem dansa glatt med varandra – spik nyktra! ”Man hade icke ved i huset, men man tog sig en munter svängom!” Han konstaterade att det här paret var klyftigare än många andra, de visste konsten att roa varandra med lite sprudlande vansinne när saker och ting såg mörka ut. Så uppfattade inte ”experterna” saken. Ett geni är en grubblande natur som aldrig är så banal så att han överhuvudtaget ler. Än mindre skrattar – trots att samtiden skildrade Mozart som en muntergök. Om han händelsevis skrattar så måste Constanze ha drivit honom till vansinne.

En myt som är lätt att punktera är den om Mozarts fattigdom, även om man förstör en god historia på kuppen. Mozart dog inte fattig, inte ens pank. I själva verket var 1791 Mozarts mest inkomstbringande år. Bouppteckningen visar tydligt att Mozart vid sin död inte bara förfogade över ett välmöblerat och stilistiskt välkomponerat hem, utan en påkostad, moderiktig och framförallt dyrbar garderob. Men familjen hade skulder, skulder som Constanze – med smått genialiskt sinne för affärer – betalade av i ett fantastiskt tempo när hon väl blivit änka och därmed fick rätt att befatta sig med familjens ekonomi. Vad de elaka farbröderna, de som kan så mycket om Mozart, dessutom missar är att 1791 var ett av Mozarts mest produktiva år. I filmen och pjäsen Amadeus tar Antonio Salieri livet av Mozart genom att låta honom arbeta sig till döds. Den ende som på allvar trodde på det var Salieri själv, han blev nämligen fullkomligt vansinnig på åldern höst och påstod sig ha gjort så många saker att Beethoven, alltid begiven på skvaller, blev riktigt intresserad av vad Salieri skulle erkänna härnäst. De flesta andra visste att Mozart dog av precis samma streptokockinfektion som så många andra i Wien under dessa ovanligt fuktiga och mörka decemberdagar 1791. En myt som är ännu omöjligare lever styvnackat vidare – och naturligtvis är det Constanzes sorg som det tycks vara något fel på. Här säger 1900-talets tvärsäkra experter en sak, de samtida ögonvittnena något helt annat. När Mozart dog rasade Constanzes värld samman. Någon med ett någorlunda normalt känsloliv har inga problem att förstå henne. Men icke – en av de verkligt stora ”Mozartkännarna” – som dessvärre förkroppsligar den skräckinjagande kombinationen misantrop och psykoterapeut – ansåg sig känna Mozart så väl att han nästan trehundra år senare var övertygad om att Constanze spelade teater. Och när Mozart inte begravdes med alla de krusiduller man kunde ha förväntat sig, utan ”slungades ner i en anonym massgrav” var det naturligtvis på grund av Constanzes ”snikenhet”. Men att

Mozart lades i en gemensamhetsgrav var inget uppseendeväckande i Wien 1791. Denna begravningssed var ett led i den gamle kejsarens initiativ för att förbättra de hygieniska förutsättningarna i epidemiernas Wien och då Mozart antogs ha dött i den smittsamma sjukdom som drabbade så många andra män i hans ålder fanns det inte många valmöjligheter.

Och det är först nu – när Mozart är död och Constanze inte längre är ett problem – som de elaka männen faktiskt kostar på sig några vänliga ord, även om berömmet är så nedlåtande det överhuvudtaget kan bli. De är lite imponerade över att hon på egen hand betalade av familjens skulder, lät samla Mozarts verk och lät trycka dem och såg till så att Mozarts musik inte glömdes bort. Men det blev inte folk av henne förrän 1809, då hon äntligen fick lära sig att veta hut! Det var nämligen då hon gifte sig med det danska legationsrådet Georg Nikolaus von Nissen. ”Under Nissens inflytande”, skriver någon, ”blev hon till och med en riktigt god mor.” Vad den författaren karaktäristiskt nog missar är att det yngsta barnet vid det laget redan hade flyttat hemifrån.

En människa faller inte ur världen, hon är där en gång för alla. Det är enkelt, enklare än vi tror att knuffa in en människa på historiens scen, men det är fullkomligt omöjligt att tränga bort henne därifrån igen. Just därför kan det ligga en poäng i att vara lite noggrannare när vi skildrar henne. Det sägs att alla historier är kärlekshistorier. Jag kanske inbillar mig, men ibland är det lätt att få intrycket att det helt enkelt inte går att berätta dem längre. Våld, intriger, otrohet, grymhet går bra, men kommer du dragandes med en kärlekshistoria är cynikerna genast där och flinar. Ingenting får vara äkta, bakom allt det vackra döljer sig någon snusförnuftig ironi, en intrig, i varje spontant leende finner de en kalkylerad manipulation. Det är både hemskt och fascinerande på samma gång. Tänk att en handfull ”Beethovenexperter” var så arga över det där kärleksbrevet att de med obeskådad iver glömde bort vad Beethovens gamle vän, Franz Gerhard Wegeler, hade att berätta – han som med en trött fnysning lät meddela att om inte Beethoven för tillfället befann sig mitt i ett passionerat kärleksförhållande, så var han i allra högsta grad upptagen med att kasta sig in i ett nytt. Och tänk att det ska vara så svårt att tro Mozart på orden när han säger: ”Constanze har det största hjärtat i hela världen. Jag älskar henne och hon älskar mig.” Det var för henne han skrev sin vackraste musik och det är tack vare henne som så mycket av hans musik blev räddat till eftervärlden. 4

Uppsala Kammarsolister i närbild Möt ensemblen i tre konserter 9, 10, 11 juni kl 19.00 Kyrksalen, Frälsningsarmén, S:t Persgatan, Uppsala Klara Hellgren, violin Nils-Erik Sparf, violin Bernt Lysell, violin Susanne Magnusson, viola Erik Wahlgren, cello Gäst 9 juni Anna Christensson, piano Gäst 11 juni Kati Raitinen, cello Musik av Beethoven, Mozart, Lidholm, Strauss, Ravel, Tjajkovskij mfl. Nytt program varje kväll! Biljett endast 160 kr, säljs vid entrén 1 tim. innan konserten www.musikiuppland.se, tel. 018-17 19 20

Upplev klassisk musik med Uppsalas orkester och stråkensemble Orkesterabonnemang Uppsala Kammarorkester Stora salen, Uppsala Konsert & Kongress Kammarmusikabonnemang Uppsala Kammarsolister Sal B, Uppsala Konsert & Kongress Egen plats och förmånligt pris Kontakta oss för information 018-17 19 20, info@musikiuppland.se

www.musikiuppland.se

109

Första spadtaget för Humanistiska teatern

Universitetet skapar en arena för den humanistiska dialogen. Den 14 april 2015 togs det första spadtaget för Humanistiska teatern i Engelska parken. Den kommer att bli en arena för alla som vill bidra till det humanistiska samtalet, både i och utanför universitetet, beräknas stå klar vid årsskiftet 2016–17. Byggnaden har ritats av White arkitekter. Inspiration har bland annat hämtats från Anatomiska teatern som byggdes på Gustavianums tak av Olof Rudbeck på 1600-talet. Teatern kommer att rymma cirka 140 sittplatser med mikrofon vid varje plats i den amfieteaterlika hörsalen.

110

Rummet får mjuka former och utmärks av en stor bildvägg som även den har en svagt kurvad form. Hörsalen får en hästskoformad gradäng som inbjuder till dialog, inte bara mellan föredragande och publik, utan också mellan deltagarna i auditoriet och de som deltar via digitala kanaler på den trettiotvå kvadratmeter stora bildväggen. Målet är att skapa ett spännande rum med en varm atmosfär, där publiken på ett naturligt sätt kan vara involverad i samtal snarare än att bara vara åhörare. 4

Ordbildning På språkets bakgård ligger uttjänta och snart bortglömda talesätt. Till exempel det kommer som ett brev på posten och det går som tåget. Ingen minns längre varför man sa så. Och den bokstavliga innebörden är idag ofta en annan än den en gång var. Det vill säga – det kommer när det kommer och ibland går det och ibland går det inte alls. Den lede fi är en annan sådan språklig fossil. För den nytillkomna läsaren kräver den ett förtydligande. Det är inte Gudrun Schyman. Och inte heller den av bankdirektörerna avskydda Finansinspektionen. Med andra ord är det inte mycket i språket som tål att lagras. Högarna med havererade floskler växer. Tusentals skräddarsydda lösningar körs till återvinningen och ersätts av lika många fokuserade satsningar. Och eftersom alla idag brinner för något måste det fina ordet eldsjäl snart devalveras och reas ut. För så är det, och så bör det nog vara. Språket ägs av dem som använder det. Brukarna, som det nu heter. Men det gäller att hålla i hatten när ord kapas och bokstäverna får ett nytt content. Fetma är inget att skämta om, men annars är det mesta fett roligt. Själv sa jag upp mig som språkpolis för många år sedan. Jag var ändå ingen bra sådan. Inkonsekvent och okunnig på många områden. Lika ofta i konflikt med poliskollegorna som med språkförbrytarna. Men jag anser fortfarande att vi måste hålla ett öga på ordombildarna. Enstaka ömtåliga ord borde kunna få rödlistas och lämnas ifred. Ansvar och anständighet till exempel.

Rickard Weidstam

111

upptäck! av johanna uddén

UPPSALA ENTRÉ När danska arkitektkontoret Henning Larsen ritade Uppsala Konsert & Kongress var Johnny Svendborg ansvarig arkitekt. I egen regi genom Svendborg Architects är nu hans nya byggnader snart på plats. Det är de sju bostadshusen intill Frodeparken och Resecentrum som har blivit Uppsalas nya landmärken. Svendborg Architects har låtit Frodeparken smälta ihop med det blivande shoppingstråket och på samma gång behålla utblickarna från husen i Fålhagen. De nybyggda bostadshusen har fasader i oväntade vinklar och knalliga identitetsskapande färger som lyser upp miljön när man passerar. Inspirationen har Johnny Svendborg bland annat hämtat från färger i Fålhagen och syrenerna i Frodeparken. Och sedan blandat det med den stadsmässiga stilen kring Stationen. Jag passerar varje dag och jag gillar vad jag ser! .

KANDELABERN År 1881 bestämde sig stadsfullmäktige för att förbättra Stora torgets belysning med en gaskandelaber. Man fastnade för en ståtlig kandelaber som kunde beställas från Wien. Staden köpte den för 2 449 kronor hos återförsäljaren Pariserbazar i Stockholm. I början av 1900-talet flyttades kandelabern till Vaksala torg och senare till S:t Eriks torg. Vid den stora renoveringen av Stora torget för femton år sedan, flyttades kandelabern åter till sin ursprungliga plats mitt på torget. Ibland pryds den med skyltar och annan dekor, men jag tycker den är fin som den är.

112

KNUTTE WESTER Knutte Wester är konstnären som i flera projekt förlagt sin ateljé till socialt utsatta platser – ett barnhem i Riga, en flyktingförläggning i Boliden eller som nyligen bland papperslösa flyktingar i närheten av Uppsala. Flera av de människor han arbetat med och som varit del av de konstnärliga processerna har Knutte Wester följt i flera år, till exempel pojken Gzim som många av oss känner genom konstnärens film Gzim Rewind. Nu har Knutte Wester fått i uppdrag av kommunen att göra en skulptur för Carolinaparken. Pojken som stått modell för verket lever som papperslös flykting nära Uppsala, och han har dessutom en skada som gör det svårt för honom att gå. Pojken släpar på ett vingpar som förhoppningsvis ska lyfta honom, kanske bära mer mentalt än rent fysiskt. Skulpturen invigs 1 september och samma dag invigs en utställning med Knutte Wester på Offkonsten. Bilden visar skulpturen under arbete.

BUSIG Gottsunda Dans & Teater är framåt när det gäller barn- och ungdomsteater. För tredje gången arrangerar de tillsammans med Tio Fötter och Bananteatern en scenkonstbiennal för barn och unga 12–17 oktober. Under temat Gränslöst kan publiken se föreställningar av lokala, nationella och internationella teater- och dansgrupper. Dessutom blir det en hel del workshops, seminarier och andra kringaktiviteter. Scenkonstfestivalen är ett samarbete med Mötesplats Treklangen som vill lägga fokus på Gottsunda. Det är fri entré till alla föreställningar, så passa på! Håll utkik efter ett detaljerat program på www.gottsundateater.com.

LÄSLUNCH Med meningen ”En god bok, god mat och ett gott samtal!” vill Uppsala stadsteater bjuda in till bokklubb light vid fyra tillfällen under hösten. Denna första omgång har texterna temat kvinnors liv och kvinnors minnen. Deltagarna äter lunch medan Maria Freeny läser en text. Därefter blir det ett opretentiöst och anspråkslöst samtal om texten. Det hela pågår en timme och är ett perfekt avbrott en söndag.. Läsluncherna börjar 13 september.

113

SUECIA CONTEMPORARE Under hela sommaren visas en storslagen utställning på Uppsala konstmuseum. Med utgångspunkt från Erik Dahlbergs stora bildverk Suecia Antiqua et Hodierna från stormaktstiden har ett tiotal konstnärer tolkat Sveriges samtid. Hur ser bilden av Sverige ut idag genom barockens vision om Sverige som stormakt? Det blir en utställning som väcker frågor om nationalismen i vår samtid. Bland konstnärerna finns Peter Johansson, Maria Friberg och Makode Linde. Pågår 6 juni–20 september.

Peter Johansson, Full fräs.

VESALIUSJUBILEET Som tur är har det blivit mer inne att göra tillfällig offentlig konst idag. I höst görs ett stort samarbete i stan för att uppmärksamma anatomins fader Andreas Vesalius som skrev en grundläggande bok om anatomi redan 1543. Åtta av Vesalius illustrationer ska visas på stora ljusskärmar i Odinslund. Dessutom ska åtta Uppsalakonstnärer, som valts ut genom en tävling, göra sina egna bilder inspirerade av Vesalius. Det blir stor invigning under Kulturnatten. Parallellt med utställningen i Odinslund, kommer originalbilderna att visas på Uppsala konstmuseum där flera aktiviteter på anatomitemat kommer att erbjudas barn och ungdomar under höstlovet.

VOLT FÖR SISTA GÅNGEN Hur ledsen blev jag inte när Volt, festivalen för elektronisk musik på Uppsala Konsert & Kongress, meddelar att de ska lägga ner efter årets upplaga. Förra året lades den mer lokala alternativa musikscenen Brus ner, och nu detta. Och Tupp som visade experimentell scenkonst på Uppsala stadsteater är en annan festival som jag verkligen saknar. Vi får hålla tummarna för att dansfestivalen K.R.O.P.P. består. Nå, Volt har med den äran pågått i sju år, så att man vill ha en förnyelse i programmet kanske inte är så konstigt. Men jag kommer ändå att sakna den lättillgängliga möjligheten till sköna dansbeats och spännande installationer. Volt går av stapeln den 6 juni. Gå dit och lyssna och se. Det brukar bli hur bra som helst!

114

115

BIZ&ART 27

Kreativ produktiv häftig

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Nu bygger vi ut vår EXPO-avdelning.

Kungsgatan 66, 018-7818100, www.kph.se