Bizart 33 links webb by Stewen Quigley

BIZART Nr 33

BIZART Magasin Nr 33 maj – oktober 2018

MAGASINET OM KREATIVITET OCH MÄNNISKOR MED KULTUREN SOM DRIVKRAFT

BIZART NR 33

BIZART Magasin Nr 33 maj–oktober 2018

MAGASINET OM MÄNNISKOR OCH KREATIVITET MED KULTUREN SOM DRIVKRAFT

Omslagsbild Birgit Ståhl-Nyberg, Bänken, olja på duk 1981

Medarbetare/redaktion Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley, ansvarig utgivare: stewen@bizart.se Johanna Uddén, redaktör, uppslag@bizart.se Lillemor Berg, redaktör, layout: lillemor@bizart.se Annons BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 annons@bizart.se Stewen Quigley: stewen@bizart.se Kontakt: kontakt@bizart.se Tryck Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen, inklusive distribution i miljövänlig plast, är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan. ISSN 1654-5370

® 2

2018 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

MAGNUS ALKARP

LILLEMOR BERG

ANNA JONSON

LENA KÖSTER

JOELIN QUIGLEY-BERG

SARAH THORÉN

0 JOHANNA UDDÉN

STEWEN QUIGLEY

Innehåll Skribenter Nr 33 Magnus Alkarp Lillemor Berg Anna Jonson Lena Köster Stewen Quigley Joelin Quigley-Berg Sarah Thorén Johanna Uddén Peter Wallensteen Rickard Weidstam

6 Framtiden på väg 20 Framtidens statsminister 26 Humanistiskt statement 37 Sinnrika smaker från södra Frankrike 45 Globalen, ett fönster mot globen 52 Vågar Uppsala hoppas på ett nytt konstmuseum? 56 Fristaden 60 Varför famla i mörker?

ANNONSÖRER NR 33 – UPPSLAG – FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UKK – HELSIDA – CAJSA´S KÖK KPH UPPSALA STADSTEATER UPPLANDSMUSEET – HALVSIDA – COLORFULLBRANDS

68 Uppsala – ett fredsperspektiv 74 Hemma hos Villa Anna 78 Kul tur på hög nivå 82 Poeten på pallen: Lars Häger 84 Polyhistorn Jörgen Sjöström 88 Ett liv fyllt av möten och samtal 91 Bergmanåret 2018 94 Upptäck! 98 Eftertanken

UL – KVARTSSIDA – BROR HJORTHS HUS FAIRTRADE CITY UPPSALA 3

To Be Frank. Foto: Q Image

Jennifer Svensc-Nystrรถm. Leder Spinning pรฅ Friskis&Svettis Uppsala.

Nu kör vi! Träna dig glad! På Friskis&Svettis hittar du din roligaste träning. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan. 340 duktiga funktionärer hjälper dig till rätta. Jennifer är en av dem. Rörelseglädje från 175 kr/mån. Välkommen.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Ultuna | Väderkvarn uppsala.friskissvettis.se

Birgit Ståhl-Nyberg, Resta, olja på duk 1974. Foto: Donald Byström

Det fanns en viss risk att den här artikeln skulle bli en nostalgisk hyllning till den jämtländska naturen så som jag känner den. Ljusa och lätta sommarkvällar, gamla gårdar omgivna av bördiga åkrar, sluttande lägdor ner mot sjön, blankt, friskt vatten och den rika skogen. Men i stället för sådan sentimental naturromantik som inte heller passar i sammanhanget, ska jag ge er en verklig människa, en arbetande människa. Jag ger er Margot. Margot är jämtländska och hon är en av mina idoler. På något sätt är hon en nutida länk till det gamla samhället. Margot verkar arbeta jämt, trots sin ålder. Jag vet inte hur gammal hon är, men gammal i alla fall. Hon har huckle och alltid nära till skratt. När jag har försökt fotografera henne gömmer hon sig bakom ”fjöla”, den stora bakspaden som är hennes arbetsredskap. Margot är typen som inte vill förhäva sig. Hon har kommit att bli vår personliga leverantör av mjukt tunnbröd när vi är i Jämtland på somrarna. En gång när jag frågade varför just det tunnbröd som hon och hennes kompanjoner bakar är så ”huskut” gott, svarade hon kort: ”Flautan”. Det betyder grädde.

Framtiden på väg av Johanna Uddén

Jag är på Uppsala konstmuseum och ser utställningen Framtiden på väg med målningar av jämtländska Birgit Ståhl-Nyberg. Hennes söner Mikael och Robert är på plats och berättar personligt om sin mammas verk. Vi tittar länge på triptyken Vägen till frihet och bröd som Birgit Ståhl-Nyberg målade 1979. Målningen i mitten föreställer Hammerdals Socialdemokratiska ungdomsklubb som är på vårutflykt. Året är 1928. Bilden är målad efter ett foto och båda konstnärens föräldrar finns med bland de unga arbetarna. Birgit Ståhl-Nyberg som låg i magen vid tillfället, menade själv att det var arbetarrörelsen som var hennes konstnärliga vagga. Här sydde man fanor. Här sjöng man och läste texter. Till höger i triptyken finns en bild som hyllar männens arbete. Männen har grävt grunden för Sikås mejeri och är nu uppställda framför ett stort stenblock. Mejeriet startades av ortens kooperativ och öppnade 1930. Sikås mejeri blev en viktig symbol för moderniseringen och det var näst största mejeriet i det storproducerande Jämtland. Till vänster i triptyken finns den bild som hyllar det kvinnliga arbetet. Vi ser två kvinnor i huckle och bagarrockar. De bearbetar degen som delas i mindre

bitar. Varje bit ska kavlas tunt, tunt, sedan gräddas i den vedeldade ugnen och bli det allra godaste tunnbröd. Det är nu jag tänker på Margot. Och på alla kvinnor före henne som arbetat i hemmet, i ladugården, på åkern och dessutom svettats i den bastuvarma bagarstugan. Vad fick de försaka? Jag tänker också på min egen mamma, jämngammal med Birgit Ståhl-Nyberg, och som ville gå på Konstfack. Hon fick tvärt nej hemifrån bondgården. Hon skulle istället bli en god hemmafru och därför sattes hon i hushållsskola. Jag frågar Birgits söner hur det fungerade för deras mamma som fick barn under tiden hon gick på konsthögskola. Vad förväntade sig omgivningen av henne? Det var tidigt femtiotal och det naturliga hade förmodligen varit att avstå studierna och låta måleriet vänta. – Pappa som själv var konstnär, menade att hon var den bättre av de två. Det kom inte på fråga att hon skulle sluta. Så han tog hand om oss barn på dagarna medan mamma var på Konstakademien. Och han målade medan vi sov middag. När mamma kom hem gick han iväg till sitt lönearbete på Folksam, berättar Mikael. Birgits väg till konstutbildning i Stockholm var

Vägen till frihet och bröd III, 1979. ©Mikael Nyberg

Vägen till frihet och bröd II, 1979. ©Mikael Nyberg

rak men lång. Hon hade tidigt bestämt sig för att bli konstnär och föräldrarna hade gett henne en brevkurs i teckning. Hon arbetade sedan som butiksbiträde för att spara ihop pengar till en utbildning i Stockholm. När hon var tjugo år började hon på Otte Skiölds målarskola. Ekonomin var tuff. Birgit pantsatte allt hon hade för att överleva. Till slut var hon tvungen att åka hem till Hammerdal för att arbeta ihop mer pengar. Efter något år hade hon sparat så mycket att hon hade råd med studier vid Lennart Rodhes Academie Libre i Stockholm. Birgit kände konstnären Berta Hansson, som också kom från Hammerdal och bodde i Stockholm. Genom henne fick Birgit en tjänst hos diplomatfamiljen Anger där frun, Elena Anger, var konstnär. Fru Anger var mån om den unga konstnären och såg till att Birgits schema lämnade tid över för konststudier. 1952 kom Birgit

Ståhl-Nyberg in på Kungliga konsthögskolan – Mejan. Redan under tiden på Academie Libre hade Birgit Ståhl-Nyberg lärt känna sin blivande man, den finska klasskamraten Hendrik Nyberg. Han kom själv inte in på Mejan, men fick gå som hospitant, en slags frielev som deltog med professorns välsignelse. Som kuriosa kan nämnas att Hendriks bror Berndt Nyberg hamnade i Uppsala där han länge har varit en känd konstnärsprofil. Många Uppsalakonstnärer har studerat för Berndt Nyberg på Kursverksamhetens konstskola, där han var lärare i trettio år. Utställningen med Birgit Ståhl-Nyberg på Uppsala konstmuseum är omfattande. Vid sidan av hennes kraftfulla politiska målningar från sextio- och sjuttiotalet, visas de mer finstämda målningarna från hembygden. Det är de målningarna som får mig att bli Jämtlands-sentimental.

Vägen till frihet och bröd I, 1979. ©Mikael Nyberg 10

Ovan: Bli röd baby!, 1979. Nedre: Svalans doft, 1972. ©Mikael Nyberg 11

Den snälla flickan, 1975. ©Mikael Nyberg

Akvariet, 1973. ©Mikael Nyberg

– Mamma fick ett stort stipendium när hon gick ut Mejan, berättar Robert. Det var 4 400 kronor som hon och pappa använde till att köpa en ödegård i Hammerdal. Där tillbringade vi hela somrarna. Vi var aldrig med på någon skolavslutning, utan åkte jämt upp ett par veckor innan. Somrarna var långa och enkla. Vi hade inga moderniteter. I granngården bodde mammas och pappas vän tant Sara, hon hade telefon. Det var Sara Lidman. Mikael menar att bakgrunden till att föräldrarna kunde köpa ett hus egentligen är sorglig. Hammerdal var tidigare en rik skogstrakt, men när skogsbruket började mekaniseras på 50-talet, avfolkades bygden. – Många gårdar stod sedan tomma och såldes av Lantbruksnämnden. Vår farbror Berndt Nyberg köpte

den gamla skolan och även Berta Hansson köpte en gård i närheten. Många kulturarbetande vänner kom och hälsade på, bland annat Nadine Gordimer. Vi barn var med på fester och i diskussioner, och vi lärde oss mycket, säger Mikael. I Biot på franska rivieran ligger Musée Fernand Legér. Här finns flera hundra verk av kubisten Fernand Léger (1881–1955) och det är väl värt ett besök. Légers målningar föreställer ofta figurer i rörelse med starka kontraster mellan färg och form. Birgit Ståhl-Nyberg var mycket influerad av Légers måleri, det syns. De svarta konturerna förstärker formerna och hennes ständiga förskjutningar av perspektivet ger bilderna ett särskilt djup. Även Henri Rousseau och de mexikanska muralmålarna var inspirationskällor.

Vägbygget, olja 1980. Foto: Stewen Quigley

Genom sitt måleri tog Birgit Ståhl-Nyberg ställning i de stora samhällsfrågorna – landsbygdens avfolkning, storstadens stress, bilismens utbredning, strejker, jämställdheten och IB-affären är bara några. I målningen Sverige från 1974 ser vi huvudåklagaren i IB-affären speglas på två ställen i tunnelbanans fönster. Hans ansikte var välkänt bland svenskarna. I flera av målningarna går det att hitta just figurer som Birgit Ståhl-Nyberg hämtat från dagspress och veckotidningar. – Mamma använde ofta tidningsbilder och foton som inspiration. När hon åkte tunnelbana hade hon med sig en kamera. Hon fotade inför kommande målningar. Inte för att göra exakta avbildningar, utan för att använda intressanta personer som förlagor.

Hon skrev också ner vissa meningar hon hörde i samtal, de blev sedan inspiration till nya verk, förklarar Mikael. Birgit Ståhl-Nyberg fick det stora uppdraget att göra gestaltningen till Akalla tunnelbanestation. Den blev färdig 1977 och består av sex målningar på kakelplattor. Bilderna skildrar män och kvinnor i olika roller, i arbete, vardag och fest. Jag tänker att tunnelbaneuppdraget måste ha varit det ultimata uppdraget för en konstnär som har fördjupat sig så i motiven tunnelbana, förort och storstadsliv. Gestaltningen blev också en höjdpunkt i hennes karriär, eftersom tiderna höll på att förändras. Intresset för den politiska konsten åkte med ut när de

Mannens vardag, keramik, Akalla tunnelbanestation, 1977. Foto:Pär Fredin

politiska rörelserna började tryckas tillbaka på 80-talet. Under Birgit Ståhl-Nybergs sista utställning på Doktor Glas 1982 – hon dog hastigt mitt i utställningsperioden – skrev recensenter att hennes måleri var stelnad grå arbetarkonst. Det synsättet har levt kvar och gjort att hennes konst har varit relativt okänd. Det är fint att idag se att den uppmärksammas och att den fortfarande har politisk bäring. Utställningen på Uppsala konstmuseum pågår till den 19 augusti.

Hotet, 1975. ©Mikael Nyberg 15

Från utställningen av Birgit Ståhl Nyberg på Uppsala konstmuseum. Foto: Stewen Quiley

I år publicerar bokförlaget Arena den första rejäla boken med Birgit Ståhl-Nybergs bilder, Det nya modet, med texter av Sara Lidman och Mikael Nyberg. Den innehåller förutom ett stort antal reproduktioner av hennes oljemålningar, akvareller och skisser också två längre texter som hon skrivit om sitt måleri. I den ena skildrar hon i detalj hur hon steg för steg prövat innehåll och form i arbetet med en av sina målningar. I den andra redovisar hon resultatet av ett längre projekt, där hon ställt bilder av män och kvinnor i dagspressen mot varandra. Flera av hennes målningar från 1970- och 80-talen, liksom bilderna på Akalla tunnelbanestation, är utlöpare av detta arbete. I bokens inledning minns Sara Lidman vännen Birgit. Sonen Mikael Nyberg skriver en längre biografisk text om sin mors liv och verk.

Framtidens statsminister kan mycket väl vara en robot text & foto: Stewen Quigley

Anders Walls Stiftelse grundades 1981 och delar årligen ut stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, landsbygdsutveckling, ung företagsamhet, internationella studier samt musik. Stiftelsen har sedan starten delat ut cirka 60 miljoner kronor i stipendier och bidrag. Jag sitter på tåget på väg mot Linköping för att träffa en av Sveriges kanske hetaste Anders Wall-stipendiater, Fredrik Löfgren, som 2017 tilldelades ett av två stipendier på 150 000 kronor för naturvetenskaplig forskning.

Fredrik Löfgren stod på scenen hösten 2017 i Uppsalas universitetsaula i samband med Walldagarna och med en robot i sällskap berättade han på ett lekfullt sätt om hur artificiell intelligens (AI) kommer att förändra världen, och framför allt om hur mänskligheten kommer att dra nytta av robotarna. Han skapade sin första robot, byggd av lego, som sjuåring. Senare skapade han en lastbilsrobot som åkte från pojkrummet till köket med uppdraget att hämta kakor av mamma. På flaket låg en lapp där det stod lasta på kakor. Roboten hade en irriterande och nervpåkallande ljudsignal som slutade först när robotlastbilens inbyggda våg ansåg att rätt mängd pepparkakor var lastade, då den direkt återvände tillbaka till pojkrummet för leverans. Mamma tröttnade så småningom och när pepparkakorna var slut så fylldes lastbilsflaket med stenar i stället. Efter det blev det en robot som hämtade tallrikar från middagsbordet för att stoppa in i diskmaskinen, men projektet avslutades när familjens porslinsförråd hade decimerats kraftigt. Jag stiger av tåget på Linköping central och tar mig vidare till ingång B på Linköpings universitet för mötet

med Fredrik. Han har samma energi och utstrålning, som jag minns honom från presentationen i Universitetsaulan på Walldagarna, när han tar emot med ett stort leende.

En robotälg som kan stava – Jag var nog lite mer sluten förr och kanske inte så utåtriktad, men all uppmärksamhet har gjort att jag lärt mig att vara mer öppen och social, berättar Fredrik. Han är en person med så kallad särbegåvning och det var först i gymnasiet som skolan förstod att uppskatta att Fredrik var så långt framme, speciellt inom matematik, fysik och datorer med programmering som specialkunskap. Eftersom han redan ”kunde allt” så var de första skolåren ointressanta. Han satt mest och kollade ut genom fönstret. Det var först efter högstadiet som skolan fick en mening och gymnasietiden blev ett genombrott för Fredrik och det är han tacksam för. – Jag fick ett eget rum av rektorn, där jag kunde bygga mina experiment. Det var otroligt utvecklande för mig, berättar Fredrik och understryker: – Det är när man leker som det blir bra forskning.

Här på universitet kallar dom våra rum för lekstuga. Vi har robotfotbollslag och många robotprototyper på hyllorna. Förutom forskningen så är han engagerad i ett matematik-kollo för särbegåvade barn och 2014 vann han den första upplagan av Genikampen i SVT. Nej, Fredrik ger inte mycket för traditionell katederundervisning, och det är kanske därför han tillsammans med kolleger tagit fram ”älgen”. Det är min gissning. – Det här är roboten Älgen, säger Fredrik och pekar på en plastälg som har en penna mellan framklövarna. Den vann pris på konferensen Human Robot Interaction, HRI 2018, i Chicago i mars 2018, berättar Fredrik stolt. Älgen sitter på bänken tillsammans med barnet och hjälper till när barnet övar och skriver sina bokstäver. Den ser och kommunicerar och rättar samt visar hur bokstäverna ska skrivas med sin penna. Och ser den att barnet klarar av uppgiften, så tar den eleven vidare till nästa bokstav eller nästa nivå. På så sätt blir det ju så mycket roligare och alla kan utvecklas i sin takt. – Barn har ju så olika kunskapsnivåer och väldigt varierande inlärningsförmåga, berättar Fredrik, och jag tänker här har ju han själv den största erfarenheten.

Robotforskningen tar all tid Fredriks forskning går ut på att forska om mänskliga robotar, så kallade humanoider. Han har startat ett eget företag för teknikutveckling och föreläser om robotisering på skolor och hos företag. Han har skrivit en bok om hur arbetsmarknaden påverkas av att robotar och tar över allt fler av våra arbetsuppgifter. Hur hinner han med med allt? Han är ju bara 25 år! Kan det vara tidsvinsten i att han har byggt ett robotiserat hem, med bland annat en robot som matar katten, väger maten och tömmer kattlådan. Och avslutningsvis väger roboten sedan avträdet och Fredrik kan via en app se om katten har ätit ordentligt.

Fredrik bor tillsammans med två andra forskare, varav en är hans flickvän, även hon en robotforskare. Praktiskt, tänker jag, och ser paralleller med den amerikanska TV-serien The Big Bang Theory, om de tre forskarstudenterna som lever tillsammans. Angående tv-serien säger han: – Jag vet inte vad det är för ett program, jag har inte tid att titta på TV. Ytterligare en tidsvinst, tänker jag.

Då, nu och framtid i robotforskning – På 60-talet, berättar Fredrik, så var vi i Sverige ganska långt framme när det gällde robotteknik, men decenniers kvartalsrapporter med fokus mer på vinster har inte gynnat forskningen i dom stora bolagen som utvecklar robotar, till exempel ABB. Vi har halkat efter, konstaterar han. Det kommer nya start ups med forskning inom AI som kommer att ta över. Vår inställning till robotar har skilt sig åt i olika delar av världen och lite förenklat så har det sett ut så här, förklarar Fredrik. – Japanska mangarobotar har alltsedan 30-talet i tecknade serier räddat världen, men Hollywood har nästan uteslutande skapat filmer med onda robotar, som tvärtemot ska förgöra världen, och gör så fortfarande. I Sverige hade vi på 60-talet Emil i Lönneberga som täljde trägubbar i 1700-talsteknik. – I Japan och i Asien är man långt framme med forskning om robotar. Och man är mycket för sociala hemmarobotar. Den asiatiska kulturen besjälar materiella ting, ett matsalsbord kan till exempel ha en själ, och då ligger det inte så långt bort att man också kan besjäla en robot. I äldrevården i Japan är redan robotarna accepterade. De hjälper till med rent praktiska saker som tvätt och privat hygien, som frigör tid för personal till mer tid för mänskliga kontakter.

Ü 23

En robot till statsminister – Det är kraniet som sätter stopp för hur mycket vår biologiska hjärna med neuroner kan utvecklas. En digital hjärna har inga fysiska begränsningar, säger Fredrik. Fredrik berättar att i Watson, en AI-plattform utvecklad av IBM, har man låtit läsa in all världens medicinska data, som publicerats på engelska som kliniska studier med mera. För Watson tog det bara 60 dagar att läsa in allt, men för en människa skulle det ta 240 år. AI står för mer kunskap och mer omfattande information. Den framtida roboten kommer att ta bättre beslut än vad vi människor kan. De allra flesta robotar klarar sig nog bra utan empati. Men vissa robotar behöver kunna ha förståelse för oss människor, en form av empati. Robotar måste också kunna läsa in och förstå alla kulturer. En robot kommer kunna bli den absolut bästa framtida medlaren. Fredrik skrattar och säger i nästa stund, att det finns företag som i sina styrelser har artificiell intelligens redan idag. I Asien, Singapore, Korea och Japan så sitter en robot på en av stolarna i styrelserummen som rådfrågas och som man lyssnar till. – Kanske Svenska Akademien kunde ersättas av en robot som läser in all världens litteratur och sedan väljer den mest lämpliga Nobelpristagaren, undrar jag? Fredrik skattar. – Ja, fredsmäklare eller statsminister, det behövs bara en robot för alla ministrar, eftersom roboten kan omfatta alla ministrars kunskap. Jag inflikar, att det där är ju en väldigt bra rubrik på den här artikeln.

Humanistiskt statement Av Anna Jonson â&#x20AC;˘ Foto: Stewen Quigley

“ Plåtpriset 2018 tilldelas en byggnad vars fasad har givits ett mångfacetterat uttryck. Med ett framåtlutat och transparent yttre tillåts visionen om det öppna och goda samtalet arbeta sig inifrån och ut. Metallens konstnärliga bearbetning i samverkan med ett tekniskt precisionsarbete och dramatisk ljussättning, maximerar effekterna av materialet. Det ger byggnaden ett självständigt och teatraliskt uttryck både i förhållande till sin omgivning och till sig själv. De genomtänkta historiska kopplingarna till staden och den digitala öppenheten mot världen, fulländar byggnaden som en ny samlingspunkt och symbol för humanistisk nyfikenhet.”

Så lyder motiveringen till byggplåtbranschens årliga arkitekturpris som korades nu i mars. Jacob Melin på White Arkitekter mottar priset på plats i Malmö och meddelar nyheten till de inblandade i Humanistiska teaterns projektgrupp. Hans mail vittnar om ett engagerat och gott samarbete: ”Den fina prismotiveringen avspeglar att många ska äras för det lyckade resultatet, inte minst ni på universitetet med era starka visioner för denna byggnad samt Akademiska Hus höga ambitioner och kvalitetsmedvetande. Så grattis! Vi vill verkligen tacka er och Akademiska hus för att vi på White fått vara med och förverkliga detta unika projekt.” Visionen om en ny mötesplats för bildning och nytänkande med det öppna samtalet som utgångspunkt skulle dock visa sig inte vara helt lätt att genomföra och skulle ta sina goda femton år på sig att förverkliga. Med facit i hand var det nog ändå lyckosamt att det tog sin lilla tid. Men vi tar det från början. I början av 2000-talet skulle alla humanistiska institutioner vid Uppsala universitet samlas i ett kvarter som sedan 1800-talet huserats och präglats av naturvetare, Kemikum. Det som bland annat bidrog till att

samla de något splittrade institutionerna för humanister, teologer, konstvetare och sociologer var uppgiften att sätta sin egen humanistiska prägel på kvarteret. I en av planeringsgrupperna väckte Thomas Hård af Segerstad idén om en Humanistisk teater som skulle bli ett nytt landmärke i Uppsala. Teatern skulle vara ett rum för framtiden, men med historiska rötter. Entusiasmen var stor. På 1600-talet hade Olof Rudbeck, trots motstånd, byggt den Anatomiska teatern i Gustavianum. Han ville ha en modern undervisningslokal, men hade också högre ambitioner. Han ville bygga ett hus med en sådan ”deseign” att ”de fremmande må undra sigh på oss!”. Den Humanistiska teatern planerades i Rudbecks anda: den skulle utmana och uppmana till skapande, utveckling och kunskapssökande. Därför utformades den med inspiration från rum som det engelska underhuset med en nedsänkt arena mellan motställda åhörarplatser. Dialogen står i centrum med det humanistiska samtalet som en självklar utgångspunkt, ett samtal som inleddes för två tusen år sedan bland tänkare, för vilka begreppet ”theorein”, att skåda, länkade samman teori och teater.

White arkitekter var med på noterna och ritade teatern. De placerade den så att det blev möjligt att skapa ett gemensamt stråk med invändig förbindelse genom hela kvarteret. Planerna var långt framskridna då det visade sig att det inte fanns ekonomiskt utrymme för att bygga teatern. 2004 kunde historien om Humanistiska teatern ha tagit slut. Men, visionen levde vidare och utvecklades. För att skapa engagemang runt projektet bildades föreningen Humanistiska teaterns vänner. Ett par år senare blev projektet Humanistiska teatern del av universitetets arbete med fund raising och ett stort evenemang anordnades hösten 2009. Tyvärr med en dålig tajming – det var inte lätt att hitta extern finansiering på den här tiden i Sverige. Men efter tio år i ett samlat campus hade verksamheten nu blivit trångbodd och nya kontorslokaler och undervisningsrum behövdes. Därmed kunde ett nytt starkt argument återigen väcka visionen om den Humanistiska teatern till liv. Campus Engelska parken var enig om att tiden var inne och det första spadtaget togs den 14 april 2015 och den 11 oktober 2017 kunde den Humanistiska teatern äntligen och högtidligen invigas.

Under dessa tio år skedde även en betydande teknisk utveckling av bra ljudsystem. Det är kanske framför allt med tanke på detta som det var lyckosamt att projektet dröjde, för nu fanns helt andra möjligheter än det som från början var planerat. Det ljudsystem som man efter mycket research till slut fann, Meyer Sound System, är av absolut världsklass. Jag träffade teknikern Thomas Johannesson som varit med hela den spännande ljudresan och han demonstrerade stolt resultatet. När jag klev in i den mäktiga teatern med sitt djup och sin höjd, sina mustigt röda stolar, sin enorma bildskärm, guldbården i taket och de anrika vita gipsskulpturerna, och fick därtill uppleva ljudet, så var känslan och uppenbarelsen nästan hisnande. Var du än befinner dig i teatern så kan du kommunicera i vanlig samtalston med alla där inne. Så häftigt och så otroligt inspirerande! Här vill jag vara, här vill jag delta i meningsfulla samtal och diskussioner! I ett lyckat samarbete med Statens Kulturråd och den norsk-danska konstnären Ann Lislegaard har hela byggnaden förvandlats till ett konstverk, Flowers from weena, the time machine. Lislegaard inbjöds i mars 2015 och fick möta projektgruppen som berättade

om deras visioner, arkitekterna på White arkitekter som berättade om perforerade metallplattor och Statens Kulturråd var med och stöttade med förmedlingen mellan alla parter. I ett mail berättar Ann Lislegaard om besöket, uppdraget och utmaningen. Hon fick även besöka botaniska trädgården och Linneanum (något hon länge önskat att få se), liksom anatomiska teatern och Gustavianum, som hon fann vara helt fantastiska. – Det var meget interessant at se konteksten for Humanistiska Teater og høre om stedets identitet, dets historie, og deres ideer og visioner for fremtiden. Det var ingen tvivl om at alle involverede ønsket sig et kunstværk og et hus udover det sædvanlige. Den koniska formen på byggnaden var en utmaning för utförandet. Det krävdes stor precision och ny teknologi för att få till det fina resultatet. Ann framhåller vikten av stödet som hon fick av kurator Peter Hagdahl från Statens Konstråd. Utan hans dedikerade och professionella stöd skulle processen ha varit mycket svårare att lyckas med, menar hon. Själva idén och motivet på fasaden var hon från början klar på. – Jeg vidste med det samme at værket skulle tænkes som en organisme i bevægelse – en slags algoritme der kunde udfolde tiden – at det ikke var et billede på bygningen, men at det var en sekvens af forandring i tid og rum.

Med utgångspunkt från Tidsmaskinen av HG Wells från 1895, som Ann har arbetat med tidigare, har hon inspirerats av det fascinerande beviset från framtiden – blomman från Weena. Det är en del av denna sekvens i berättelsen som ses på byggnaden, men Ann konstaterar att utan ljusets föränderlighet skulle det nog framstå mer statiskt. Man går inte oberörd förbi denna spektakulära byggnad mellan husen i Campus Engelska parken. Skimrande på dagen och otroligt vacker och mäktig under mörka kvällar med en fasad som växlar i alla dess färger, är jag ganska säker på att man liksom Rudbeck kan checka av kriteriet: ”de fremmande må undra sigh på oss!”. Och som Ann Lislegaard beskriver det: ”Bygningen der er skruet ned i mellemrumet af de historiske bygninger, er meget godt tænkt af arkitekterne”. Jag frågar till slut Ann hur uppdraget kändes. – Det var vildt inspirerende! Det er altid noget særligt at arbejde med kunst i det offentlige rum. Den største ’utmaning’ er om resultatet bliver som man har forestillet sig. Helst skal det jo blive endnu bedre end tænkt. Hvis det sker, er fremtiden spændende og interessant! Projektledaren Anders Pohl på Akademiska Hus sammanfattar projektet med att en genomgående god samverkan med hyresgästen (Uppsala universitet)

präglade hela projektet. Som exempel nämner han teaterstolarna med specialgjorda skrivskivor, konstnärlig utsmyckning av fasaden, guldbård i teatertaket. – Min helhetsbild av projektet är att arbetet tillsammans i alla led har lett till ett trevligt arbetsklimat, vilket skapat stort engagemang som återspeglar sig i slutresultatet av produkten. Margaretha Fahlgren, initiativtagare och envis bärare av visionen till Humanistiska teatern, håller med om detta. – Vi ville vara nyskapande, men samtidigt en del i en tradition. Guldbården är till exempel en blinkning till

universitetsaulan och gipsskulpturerna från universitetets samlingar för tankarna tillbaka till antikens filosofer. Varje liten detalj, vinkel och material är skapad med omsorg för att lösa byggnadstekniska, ljudtekniska, konsttekniska och inredningstekniska utmaningar. Den filosofiska utmaningen var den första att klargöra. I de tidiga diskussionerna var humaniora centralt för Margaretha och projektgruppen och hur man synliggör humanism. De frågade sig vad humaniora är och vad humaniora betyder idag. Där har tiden kommit ikapp med fake news och brist på källkritisk analys, menar

Margaretha. I motsats till exempelvis Facebookkulturen, där man mest sällar sig till likasinnade, kan däremot åsikter brytas mot varandra i Humanistiska teatern, när vi möts från olika ämnen och med olika utgångspunkter. – Precis det som vi kan bidra med som humanister, det har blivit ännu mer aktuellt, konstaterar Margaretha. Så står nu det nya humanistiska landmärket där till slut, en riktig pärla i Campus Engelska parken med sin skimrande, mönstrade plåtfasad. Humanistiska teatern, som uppfyller alla förväntningar på en arena för gränslös dialog. – Har du en vision – ge inte upp den! uppmuntrar Margaretha leende.

0 Kuriosa om byggnadsmässiga utmaningar

• Byggnadens form: triangulär elips (krävde en formtyp som gick att radieböja).

• Utåtlutande väggar: skiljer 1200 mm från sockel till takfot • Skapande av perforerad plåtskärm i fasad: översätta konst-

närinnans bildmönster till perforering av de ”tårtbitsformade” plåtkassetterna.

• Gradängens branta lutning. • Installationer ovan undertak i teater till A: stor mängd kabel,

fästen med mera för mikrofoner och högtalare.

• Stora logistiska knutar att lösa: trångt arbetsområde med

begränsade upplagringsplatser och trafikmiljö som försvårat transport och leveranser.

• Snäv tidplan. • Pågående verksamhet: produktion i tätt inpå daglig

verksamhet av känslig karaktär.

Stöd Humanistiska teatern – sponsra en stol! Vill du ha ditt namn på en stol i Humanistiska teatern? Nu finns möjligheten för privatpersoner, företag och organisationer att sponsra en stol. För en gåva på 5 000 kronor får du ditt namn på en plakett på en av stolarna i Humanistiska teatern. Ditt bidrag går oavkortat till aktiviteter och verksamhet vid Humanistiska teatern.

Sinnrika smaker i södra Frankrike av Liselott Forslin • foto: Stewen Quigley

Liselotte Forslin är frilansande matskribent, matstylist och kokboksförfattare med ett brinnande intresse för hållbar konsumtion, mat från naturen och matglädje framför matängslan. Hon bloggar på alltommat.se. Liselotte ordnade en matresa till vännerna Inger och Ron i Frankrike för ett gäng matroade entusiaster. San Michel de Lanès i Languedoc-Roussillon 37

“När man har vänner som delar samma passionerade intresse för mat och som bor i södra Frankrike i ett fantastiskt hus med Bed & Breakfast är det självklart att man vill dela med sig.”

ina vänner och grannar här ifrån Uppsala, Inger Trollfjärden och Ron Faraldo, hittade ett gammalt fallfärdigt hus för runt tjugo år sedan i den lilla insomnade byn San Michel de Lanès i Languedoc-Roussillon i södra Frankrike, 25 minuters bilresa sydöst från Toulouse. Sedan dess har de renoverat och hunnit flytta dit permanent. I det stora huset ryms två rejäla lantkök och även ett bed and breakfast. Allt mycket personligt inrett i ”bohemian chic-stil”. Deras livsstil har helt ändrats sedan de flyttade hit. Nu lever de enkelt men desto rikare. Att kunna vara delvis självförsörjande är en ynnest. De odlar grönsaker och plockar mat direkt från naturen som de berikar sin vanliga kost med. Exempelvis valnötter och fikon som växer vilt runt hörnet. Att Inger är mycket kunnig i köket gör det inte sämre. När hon inte lagar mat och tar hand om sina gäster ser hon till att fylla de stora ”walk-in-skafferiet” med sylt, marmelad och inläggningar. Jag är grön av avund när jag kliver in där. Inger och Ron träffades i München 1970. De flyttade tillsammans till USA, men våren 1971 beslutade de att flytta till Sverige och det blev i Uppsala de bosatte sig. Ron började läsa svenska för invandrare. Ett år senare började han läsa antropologi och religionshistoria. Inger läste till fritidspedagog och jobbade sedan på Sverkerskolan innan hon fortsatte på Lärar-

förbundet, som tog henne på många resor. I slutet av Rons forskarutbildning åkte familjen till Indien ett år där han gjorde fältarbete. 1988 flyttade de till Australien ett år, där jobbade Ron som snickare och Inger som möbelrenoverare medan deras dotter Colleen gick i high school. Snickarkunskapen visade sig passa utmärkt i det kommande projektet i Frankrike som de inte visste om då. Väl tillbaka i Uppsala och efter många resor till södra Europa hittade de 1996 sitt hus i Saint Michel de Lanès. Hemma i Sverige jobbade de och sparade pengar och så fort de hade möjlighet reste de ner till Frankrike för att renovera. 2008 beslutade de att testa och bo där och har så gjort sedan dess. Vid sidan om målar Ron mycket och i hans bilder kan man skönja den franska livsstilen. Inger renoverar fortfarande möbler, syr en del och lagar mycket mat. Deras lilla bed and breakfast rullar på av sig självt. Mellan varven reser de en del, antar att de vill ha lite äventyr ibland så de inte stagnerar, som Inger säger. Livet är till för nya upptäckter, n’est-ce pas? Något jag älskar är att gå med Inger på marknader och besöka lokala producenter. Hon köper sitt mjöl direkt från en kvarn, handlar himmelska ostar hos geteller fårfarmaren och köper vin och valnötsolja från gårdarna runtomkring. Att de har bott på många platser i världen avspeglas i maten. Jag har blivit bjuden på exempelvis asiatiskt, sydamerikanskt och japanskt hos dem genom åren.

Det är alltid lika spännande och få ny matinspiration av Inger och förundras av Rons fina konst, filosofiska funderingar och händiga lösningar i huset. Förra våren ordnade jag och Inger en matresa för en liten grupp matintresserade människor till regionen där de bor som blev mycket lyckad. Inger hade gjort ett fantastiskt program till marknader, lokala producenter och matlagning i hennes kök. Båda gör verkligen allt för att gästerna ska trivas. De varma kvällarna med middag under den svarta stjärnhimlen är härliga. Vi besökte bland annat marknaden i Mirepoix där jag ofta köper med mig fikonkorv och underbar kastanjehonung hem. Den andra fina matmarknaden finns i den lilla staden Revel och är kockarnas favoritmarknad. Beundransvärt att se alla dedikerade bönder som säljer allt från lindblommor, grönsaker, chark, sniglar till fantastiska ostar. Där köpte vi med oss ett gäng godsaker och hade picknick i en vacker park en kort bit därifrån. Ferme en Ferme är en återkommande matdag i regionen där bönderna öppnar sina gårdar för allmänheten. Vi åkte runt och tittade och smakade oss fram bland de fina gårdarna. På lunchen besökte vi deras vänner Clémence och Mohammed som har egen tryffelodling. De odlar speciella ekar som lever i symbios med tryffel. Där blev vi bjudna på en

fantastisk marockansk couscousgryta medan regnet öste ner utanför. Inger köpte med sig en bit tryffel hem och dagen efter skämde hon bort oss med tryffeläggröra till frukost. En dag besökte vi en getfarm och fick träffa getterna och fick underhållning av fähundarnas outtröttliga disciplin i getstallet. De hade fullt upp att hålla raka led och ordning på djuren. Vi köpte med oss underbara ostar hem som vi åt efter maten med Ingers hemkokta fikonmarmelad hon gjort av vildfikon. Hos nötsbonden fick vi en rundvandring för att se hur valnöts- och hasselnötsolja produceras med hjälp av helt mekaniska pressar. Ett hantverk på hög nivå och jag kommer aldrig mer att klaga på att nötolja är dyr. Han gör även en fantastisk senap med rostade och malda valnötter som Inger serverar till stekt ankbröst. Självklart åkte både oljor och senap med i resväskan hem. Ett besök på vingården Domaine de Parazols som är Ingers och Rons hovleverantör utanför historiska Carcassonne hanns självklart med. Ingen mat utan gott vin till! Bertrou och hans fru är åttonde generationens vinmakare på gården. Det är imponerande att se allt hårt arbete som bönderna lägger ner på sina produkter. Här tar man mat på allvar. Inger säger att en söndaglunch

kan börja klockan ett och sluta nio på kvällen. Och vad pratar man om? Mat såklart. En gång gjorde jag en kokbok i en annan ort i södra Frankrike. Där skulle jag köpa fikon till en bild vi skulle ta. Det var vår och mannen i fruktaffären bara stirrade på mig och fnös. ”Fikon i april? Du skojar, det finns inte”. Men det finns ju i Sverige året om tänkte jag. Då kan man fråga sig varför det finns det. Fikon från långväga land som transporteras medan de är omogna och därmed smaklösa för att vi ska blir servade året om. Vansinne! I Frankrike väntar man snällt in säsongerna och skulle aldrig nedlåta sig ett fikon från Brasilien på våren. All mat som vi fick hemma hos Ron och Inger lagades av dem och det är ingen hejd på hur många recept Inger har i huvudet. Ron grillade ankbröst med sojakaramelliserade endiver, vi åt en helt fantastisk valnötssoppa, salladen på kycklinglever och ädelost är oförglömlig och en helt drömlik bärsoppa med tomat och basilika kommer bli en ständigt återkommande dessert hemma hos mig. Den är så god så jag delar med mig av den här trots att det inte är bärsäsong längre. Men tricket är att den ska lagas på frysta bär och de finns året om. Se receptet på nästa sida!

Ron och Inger utanför sitt hem i San Michel de Lanès i Languedoc-Roussillon

Ü 41

Gaspacho des fruits rouges (Gazpacho av röda bär)

Till den här soppan serverar Inger krutonger av en kryddig honungskaka. Men du kan lika gärna göra krutonger av mjuk pepparkaka. Soppan ska göras en dag i förväg.

6 portioner

500 g frysta blandade röda bär (t ex röda- och svarta vinbär, blåbär, björnbär, hallon och körsbär) 250 g frysta jordgubbar 1 ekologisk citron 400 g väl mogna tomater 1 ¼ dl strösocker ½ paket fryst basilika

Till servering:

4 skivor mjuk pepparkaka 1 msk smör några kvistar färsk basilika 2 dl grädde

1. Blanda de frysta bären i en stor skål.

6. Passera soppan genom en finmaskig sil.

2. Tvätta och skiva citronen tunt och tillsätt den.

7. Skär kakan i kuber och stek dem hastigt i smör så de får lite färg.

3. Hacka tomaterna och lägg i tillsammans med socker och basilika.

8. Vispa grädden mycket lätt.

4. Låt det stå i rumstemperatur tills de frysta bären nästan helt tinat. Ställ sedan in skålen med en tallrik över i kylskåp och låt stå över natten tills allt saftat sig.

9. Servera soppan väl kyld med lättvispad grädde och krutonger av kryddig mjuk pepparkaka.

Garnera med basilika.

5. Kör soppan i matberedare tills det är finfördelat.

Bon appétit!

Vissa saker drar vi oss inte fรถr att skryta om.

Smarta trycksaker och flexibla lรถsningar www.kph.se Fotograf Olof Holdar

> > RI C K A R D I I I M ÖT SHAKESPEARES FÖRFÖRISKE SUPERSKURK RICKARD II I

»En smällkaramell« UNT

»Eva Melander spelar med otrolig kraft.« SvD

>>NYPREMIÄR 6 OKTOBER

UPPS ALA>> > > STAD STEAT E R 44

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Efter mer än tjugo år på hörnet av Kyrkans hus, strax intill St: Eriks torg, är den lilla butiken Globalen närmast att betrakta som en ikon för Fair Trade i Uppsala.

globalen ett fönster mot globen

av lillemor Berg • Foto: Sarah thorén

Kakaofrukter. Foto: Fair Trade Sverige

På Globalen finns allt från olika sorters livsmedel till en spännande blandning av hantverksföremål som korgar, kläder, färgglada accessoarer, leksaker och presentartiklar. – Om man vill baka en äkta Fair trade-kaka, så hittar man i stort sett alla ingredienserna för smaksättning här sockret, vaniljen, kakaon, chokladkakan och kaffet eller teet därtill, försäkrar Magnus Myrberg, styrelseledamot i den ideella föreningen som driver butiken.

Magnus Myrberg har varit engagerad i rättvisefrågor i hela sitt vuxna liv. Han jobbar som handläggare för hållbar utveckling inom Svenska kyrkan i Stockholms stift, men ägnar också mycket tid åt ideellt arbete i den fristående förening som driver Fair Trade Shop Globalen i Uppsala. – Mitt ställningstagande för rättvis handel grundar sig i ett allt klarare uppvaknande när det gäller den egna konsumtionen och hur den påverkar människor och miljö. Om jag väljer Fair Trade-varor när jag bakar hemma eller ger bort en present, så påverkar jag andra människors levnadsvillkor i en annan del av världen. För mig är rättvis handel en väldigt konkret väg att gå i vardagslivet för att vara med och bidra till en bättre värld. Fair Trade-systemet fungerar som en hävstång, inte minst för kvinnor i fattiga länder som får en chans till inkomster för sina småskaliga projekt och som därmed vinner mer makt över sina egna liv och sina barns framtid. Utbudet på marknaden av produkter som omfattas av Fair Trade har ökat mycket under senare år. Trots det har det blivit lite tuffare för Globalen, precis som för cityhandeln i stort. För Globalens del beror det delvis på framgången för Fair Trade-produkter i den vanliga dagligvaruhandeln. Fair Trade-certifierade produkter som socker, kaffe, te, kakao, choklad,

rosor, vanilj, nötter, bananer och mycket mer finns numera tillgängliga i många av de vanliga matbutikerna och kedjorna. – Det gläds vi verkligen åt, även om det gör att vi inte längre är ensamma om vissa av våra produkter. Vi ser butiken som ett skyltfönster för hela Fair Tradefrågan, så det är viktigt att hålla öppet även om vi inte har lika många kunder som Ikea, haha. Globalen har två butiksanställda på deltid för att kunna hålla öppet regelbundet och sköta butiken. Men i övrigt består den fristående lokala föreningen för Fair Trade i Uppsala av volontärer. Verksamheten är inte vinstdrivande, men måste så klart täcka sina kostnader. All eventuell vinst går tillbaka till föreningens utvecklingsarbete som innefattar att utbilda och informera om Fair Trade. – Vi jobbar för att öka medvetandet om hållbar konsumtion hos allmänheten, men även hos företag, institutioner och kommunen. En önskan är att vi kunde bedriva ännu mer utbildande verksamhet, men det är svårt att rekrytera volontärer. Det är tyvärr så det ser ut generellt i föreningslivet nu för tiden, konstaterar Magnus Myrberg, själv volontär. Han ansvarar för föreningens events, företags- och mediakontakter. Det innebär att han jobbar för att företag ska välja Fair Trade-produkter som kaffe, te, torkad mango eller nötter, till exempel i fikarummet. – Det finns mycket vi skulle kunna göra tillsammans med företag och organisationer. Och det ligger ganska mycket goodwill i att bidra till en rättvisemärkt konsumtion. Det handlar ju om att välja varor av hög kvalitet och som produceras på ett hållbart sätt med omsorg om människor och miljö. 2015 blev Uppsala diplomerad som Fair Trade City. – Det känns roligt att Uppsala kommun kommit dithän. Det var en del politiska meningsskiljaktigheter mellan blocken innan det skedde. Vissa menade att det skulle sätta den fria konkurrensen ur spel, vilket är

konstigt eftersom Fair Trade bara är en certifiering. Det kan i princip jämföras med en innehållsförteckning. Samma politiker tycker ju inte att det är fel med KRAVmärkt. Det handlar inte om att tvinga eller binda upp någon med något slags kontrakt, utan att göra det tydligt för konsumenten under vilka villkor som en vara är producerad, så att konsumenten ska kunna göra ett aktivt val, förklarar Magnus Myrberg. Globalen har hyrt lokalen i Kyrkans hus sedan 1994, men den lokala föreningen som driver butiken har funnits längre än så. Den startades redan 1984 och i början gav sig volontärer ut med en cykelkärra och sålde varor runt om i stan. Sedan höll man till i ett gammalt hus på S:t Olofsgatan som föreningen delade med en del andra verksamheter. – U-landsboden kallades butiken på den tiden. ”Afrikabutiken” hör man ibland fortfarande att Globalen kallas i folkmun, vilket är lite missvisande eftersom varorna kommer från sydliga breddgrader på flera kontinenter, berättar Margareta Åkerström, butikschef och en av de två deltidsanställda som sköter den dagliga ruljansen i butiken. En kund kommer in i butiken för att köpa ett speciellt snabbkaffe från Tanzania. Hon är stammis och vill gärna fortsätta med det goda kaffet som hon vande sig vid under åren då hon arbetade i landet. – Just den kaffesorten var en av de första produkterna som föreningen i Uppsala saluförde, upplyser Margareta Åkerström. Hon berättar, att i början letade sig många varor till Sverige via människor som arbetat utomlands, bland annat som missionärer eller med bistånd. Många av Globalens stamkunder har än i dag en sådan bakgrund. Kriterierna för Fair Trade-märkning är lite olika beroende på produktkategori. Generellt handlar det om att odlare ska få en skälig ersättning och att varorna ska produceras under schyssta villkor. Det handlar

Margareta Åkerström i butiken

bland annat om rimliga löner, god arbetsmiljö och att man inte använder barn som arbetskraft. Globalen säljer många fina hantverksprodukter, men hantverk kan för närvarande inte få någon certifiering. – Men det pågår arbete för att kunna certifiera sådana produkter också, berättar Margareta Åkerström. Tanken på en rättvis och etisk handel har anor bakåt till kolonialtiden. I slutet av 1700-talet spreds pamfletter på Londons gator med uppmaningen att bojkotta socker från slavplantagen i Amerika. Sockerkonsumtionen sjönk drastisk till följd av att folk tog ställning mot de omänskliga produktionsförhållandena. Det innebar att alternativa producenter, som inte använde sig av slavarbetare, kom in på marknaden. I England blev det populärt att servera socker till teet i skålar märkta med East Indian Sugar – not made by slaves. Många lokala rörelser för rättvis handel runt om i världen, liknande den i Uppsala, har tillsammans vaskat fram allt fler alternativa producenter av vad man förr kallade kolonialvaror. Spannmål, socker, kaffe, te, kakao och frukt från de forna kolonierna har ofta odlats och odlas alltjämt på vissa håll under förhållanden som liknar slavarbete i verksamheter

som dessutom ofta står utanför inhemsk kontroll i de länder där den bedrivits. Stora koncerner och multinationella bolag dominerar både produktion och handel. Det är så gott som omöjligt för småskaliga producenter att för egen maskin slå sig in på världsmarknaden där de måste konkurrera med jättar. Fair Trade-systemet bereder en marknadsplats för småskaliga producenter och kooperativ i länder med utbredd fattigdom där de får chans till långsiktig avsättning för sina produkter till ett skäligt pris som överstiger produktionskostnaderna. – Ett skäligt pris är helt enkelt att betala vad en vara faktiskt är värd. Fair Trade är inte bistånd, det är handel på rättvisa villkor. Trade not Aid, summerar Magnus Myrberg.

Magnus Myrberg

Det finns en premie kopplat till odlarnas lokala sammanhang, en premie som kan göra det möjligt att bygga en skola eller ge tillgång till hälsovård. Vad premien ska gå till bestäms i demokratisk ordning av medborgarna i lokalsamhället. De får därmed möjligheten att investera i sin lokala utveckling på ett sätt som de själva bestämmer. – Många storskaliga producenter intresserar sig inte för lokalsamhället, bara för profiten. Det demokratiska handelsutbytet är principiellt viktigt i Fair Trade-rörelsen. Man vill inte vill diktera villkoren utan stödja till självhjälp och egenutveckling. I Fair Trade-certifieringen ingår det ofta också en miljöpremie. Många produkter är både Fair Tradecertifierade och ekologiska. – Det som är bra för människan, är också bra för miljön, så de här frågor hänger ju ihop. Hållbar utveckling innefattar både mänskor och miljö, menar Magnus Myrberg. Det saknas inte kritiska röster, sakliga som osakliga, om rättvis handel. Vissa forskare menar att det finns för många fattiga bönder i världen och för få konsumenter som är villiga att betala ett högre pris än gängse världsmarknadspris för att Fairtrade-märkningen ska ge någon effekt på villkoren för världens fattiga i stort. Forskarna ser istället lösningen i jordbruksreformer och ökad produktivitet i jordbruken, vilket i sak inte står i någon motsatsställning till Fair Trade-rörelsens ambitioner för en rättvis handel. Det ena utesluter inte det andra. Det är ju inte så att Fairtrade-certifiering konkurrerar med andra former av fattigdomsbekämpning. Vad Fair Trade handlar om i sammanhanget är transparens och konsumentmakt. Enskilda människor har inget inflytande över andra länders jordbrukspolitik eller reformvilja, men som konsumenter har de makten att göra etiska val. – Idag agerar vi i högre grad som konsumenter än som medborgare. Det kan kanske tyckas lite sorgligt

med tanke på demokratins ursprungliga idé, men det är så verkligheten alltmer tenderar att se ut, konstaterar Magnus Myrberg. Det är omöjligt att låta bli att utöva sin konsumentmakt under besöket på Globalen, det goda kaffet från Tanzania, en påse nötter och torkad mango får följa med hem. En gång i månaden bjuder Globalen kunder och aktiva i föreningen på lördagsfika. Varför inte passa på att titta in när det är fikamingel nästa gång.

Uppsala Konsert & Kongress och Re:Orient presenterar

Uppsala 19–21/10 2018 En nyfiken festival!

A curious festival!

Begreppet klassisk musik leder ofta våra associationer till västerländsk klassisk musik och namn som Bach, Mozart och Beethoven. Med Curious Classics vill vi väcka din nyfikenhet för klassisk musik från andra delar av världen. Du får möta excellenta musiker från vitt skilda traditioner. Från azerbajdzjansk mugham och malinesisk mande till kinesisk klassisk musik – och mycket mer. Festivalen bjuder dessutom på seminarier, workshops och barnkonserter. 50

The term classical music is often associated with western classical music and names such as Bach, Mozart and Beethoven. With Curious Classics we want to spark your curiousity for classical music from other parts of the world. You’ll meet excellent musicians from a wide range of traditions. From Azerbaijani mugham and Malinese mande to Chinese classical music – and much more. The festival also includes seminars, workshops and concerts for children.

BILJETTER / TICKETS: ukk.se 018-727 90 00

PARTNERS

A GA K HAN T RUST FOR C ULTURE Music Initiative

#curiousclassics #uppsalakonsertkongress

Fargana Qasimova

Kayhan Kalhor / IRAN

/ AZERBAJDZAN

Erdal Erzincan

2018.10.19

/ TURKIET 2018.10.19

Badakhshan Ensemble

Mahsa & Marjan Vahdat

/ TADZJIKISTAN

/ IRAN

2018.10.20

Marcel Khalife & Rami Khalife / LIBANON feat. Aymeric Westrich

Trio Da Kali / MALI 2018.10.20

/ FRANKRIKE 2018.10.20

Homayun Sakhi & Salar Nader

Liu Fang / KINA

Park Jiha

/ AFGHANISTAN

/ KOREA

2018.10.20

2018.10.21

Akkarai Sisters / INDIEN 2018.10.21 51

Vågar Uppsala hoppas på ett nytt konstmuseum? av Johanna Uddén

nda sedan Uppsala konstmuseum flyttade in i slottet 1995 har jag tyckt att det borde flytta. Ja, jag vet, det låter taskigt. Lokaler som inte är ändamålsenliga på grund av kulturskydd, osammanhängande våningsplan, avsaknad av central samlingsplats och undanskuffad pedagogisk verkstad är bara några av orsakerna. Men framför allt handlar det om det otillgängliga läget. De som jobbar på konstmuseet ska verkligen inte lastas för detta, det ska de politiker som en gång tillstyrkte idén. Ett konstmuseum inrymt i ett slott, högt uppe på åsen och med en stor tung port utstrålar orubblig makt, inte tillgänglighet och välkomnande. Hur kunde man som politiker tro att detta var det bästa för Uppsalaborna? Just nu står frågan om konstmuseets framtida placering och verksamhet högt på kulturnämndens lista. Det är på tiden, tycker jag. Men, så drar jag

mig till minnes en artikel i BIZART från december 2008 där jag skrev om planerna på ett nytt konstmuseum. Äntligen, skrev jag, har man förstått att konstmuseet måste flytta från slottet. Kulturnämnden hade precis tillsatt en utredning och förhoppningarna var stora. Utredningen blev i mitt tycke ett fullkomligt magplask. Den kom fram till att man skulle ha kvar verksamheten i ett något modifierat slott och komplettera den med en utställningshall under borggården för tillfälliga utställningar och kommersiella varuexponeringar. OMG! I utredningen nämndes studenter som den främsta besöksgruppen, och kyrkan och universitetet som samarbetsparter. Tack och lov fick utredningen inte så stort gehör, men det onödiga arbetet kostade oss nog mycket pengar. Varför var det ingen som frågade oss Uppsalabor hur vi ville ha det? Nu är jag förväntansfull igen, eftersom åtminstone några politiker har förstått att något radikalt behöver göras. Vid årsskiftet lade utredaren Jane Nilsson fram förstudien Framtida konstverksamhet i Uppsala kommun. Hennes utredning ger förslag till museets framtida verksamhet, den ser över lokalbehoven och den tar upp olika placeringsalternativ. När det gäller lokal kommer utredningen fram

Foto: Stewen Quigley

till att Uppsala konstmuseum bör få nya, större och förbättrade lokalmässiga förutsättningar. Japp. Verksamheten bör också kompletteras och utvecklas när det gäller utställningsverksamheten, konstpedagogiken, konstnärsresidens, forskningen och samlingarna. Det låter rimligt. Apropå konstnärsresidens har kulturnämnden precis fattat ett beslut om att ge en nyutexaminerad konstnär ett års fri ateljéplats i Ateljéföreningen Hospitalets lokaler, följt av en utställning på Uppsala konstmuseum. Så det händer grejer på en gång. Bra! I framtiden hoppas kommunen även kunna inrätta ett internationellt konstnärsresidens.

Där ska Vasakronan bygga bostäder och kontor, och på en del av tomten finns möjlighet att bygga ett helt nytt konstmuseum. Fördelarna med det läget är många. Byggnaden blir helt ny och ritas utifrån museets specifika behov. Den kommer att synas från Stora Torget och knyta ihop cityaktiviteter med kulturaktiviteter. Det är nära Resecentrum liksom infarten via Kungsgatan och blir lätt att hitta. I mars tog kulturnämnden beslutet att gå vidare med Ångkvarn och Hugin. Den nuvarande hyresvärden på slottet, Statens Fastighetsverk, har tagit fram ett eget alternativ för att konstmuseet skulle kunna vara kvar i lokalerna. Det förslaget ska man titta på separat. Vad händer nu då? Jo, kulturnämnden har lämnat frågan vidare till kommunstyrelsen och föreslår där en fördjupad utredning av de två alternativen plus slottet. Kulturförvaltningen och nämnden arbetar vidare med frågan tills ett beslut kommer. Med hänvisning till tidigare långbänkar i Uppsala säger utredaren ”Börja nu!”. Hon menar att oavsett var konstmuseet lokaliseras, är det viktigt att man redan nu får börja genomföra sin rörelse framåt. En förstärkning av imagen och ett intensifierat publikarbete kan inte vänta. Här måste konstmuseet få de resurser som krävs. Jag tycker nog att det första steget har gått väldigt fort. Och även om det kommer att dröja ett tag med beslut i kommunstyrelsen – demokrati tar tid, enligt kulturnämndens ordförande – så är kulturnämndens riktning framåt jätteviktig. – Konst och kultur spelar en viktig roll när Uppsala växer. Förstudien ger en bra bild av förutsättningarna och nu fördjupar vi analysen av några av förslagen. Nu tar vi nästa steg för att stärka konstens ställning i Uppsala, säger Peter Gustavsson (s), kulturnämndens ordförande.

“Konst och kultur spelar en viktig roll när Uppsala växer.” I utredningen föreslår Jane Nilsson fyra olika placeringsalternativ för ett nytt konstmuseum; främre Boländerna, Svandammshallarna, Ångkvarn och kvarteret Hugin. Jag har själv länge tänkt att främre Boländerna har förutsättningar att bli ett riktigt cool kulturkvarter med gallerier, ateljéer, replokaler, små kulturhus, marknader och barer. Men då ska man hålla det småskaligt och låta de gamla byggnaderna finnas kvar. Svandammshallarna har ett fint läge i Stadsträdgården, men kanske det blir problem med ”angöringen” till övrig bebyggelse och dess funktioner. Ångkvarn har ett fint läge vid ån. Hela stora kvarteret har potential att bli ett dynamiskt blandområde med bostäder, kontor, butiker och olika kulturaktörer. Här skulle konstmuseet inrymmas i den gamla bebyggelsen med nybyggda tillägg. Min favorit är ändå kvarteret Hugin, den stora tomten där skatteverket och livsmedelsverket ligger.

0 54

SIMSAL SIMSALABIM ABIM

En Enutst채llning utst채llningom omtrollerikonstens trollerikonstenshemliga hemligav채rld v채rld 55

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 19

fristaden av lillemor berg • foto stewen quigley

I Sverige är yttrandefriheten grundlagsskyddad. En grundlag är svårare att ändra på än andra lagar och har därför ett starkare skydd mot tvära politiska kast. Yttrandefriheten är en frihet inom fasta juridiska ramar. Brottsbalken ger skydd mot olagliga handlingar i yttrandefrihetens namn, som förtal, hets mot folkgrupp och uppvigling. Det hela är egentligen enkelt; yttrandefrihetens villkor grundar sig på vanlig hyfs och respekt för medmänniskors integritet. Verkligheten är mer problematisk, eftersom det inte alltid råder full konsensus bland medborgarna om vad rätten till yttrandefrihet betyder. Alltför vidlyftiga tolkningar har blivit den demokratiska världens dilemma, i synnerhet i den nätbaserade debatten. Men enskildas missbruk av det fria ordet i syfte att tysta eller misskreditera meningsmotståndare går inte ens att jämföra med statligt sanktionerat förtyck. Mord på journalister och opinionsbildare, hotade och fängslade författare. Så ser verkligheten ut på många håll i världen. Det fria ordet hotas till och med i en del länder som formellt kallar sig demokratier. Ett exempel på en konkret åtgärd för att stödja de mänskliga rättigheterna till åsikts- och yttrandefrihet på det internationella planet är fristadssystemet. Initiativet till fristäder började utvecklas som en direkt följd av en omskakande händelse i slutet på 1980-talet. Författaren Salman Rushdie kom ut med romanen Satansverserna. Verket ansågs blasfemiskt och gav upphov till våldsamma reaktioner i den muslimska världen. Irans högsta ledare, ayatolla Khomeni, ut-

Böckerna i betong på sid. 56 och 58 är konstverk av Ulla Viotti.

färdade en fatwa som dömde Rushdie till döden. Det fanns ingen säker plats dit fatwan inte kunde nå, så han tvingades lämna offentligheten och gå under jorden. Till stöd för Rushdie och till försvar för yttrandefriheten bildade ett antal författarkollegor organisationen International Parliament of Writers (IPW), där Salman Rushdie själv var ordförande. Genom IPW började många städer runt om i världen att erbjuda en fristad åt författare eller journalister som inte kunde verka fritt i sina hemländer utan hot om repressalier och fängelse. När IPW lade ner sin verksamhet tog det då redan etablerade nätverket av fristäder över ruljansen. 2006 grundades den internationella medlemsorganisationen ICORN, International Cities of Refuge Network. ICORN omfattar 64 medlemsstäder och har sitt huvudkontor i Stavanger. På senare tid har fristadssystemet utvidgats till att omfatta även förföljda bild, musik- och scenkonstnärer. Det är författarna eller konstutövarna själva som söker ett fristadsstipendium via ICORN. Sedan gör ICORN en ordentlig research av deras bakgrund. Urvalet av stipendiater fördelas därefter till olika städer i medlemsländerna. Det är inte de konstnärliga meriterna som styr, utan grundkriteriet är graden av svårigheter att verka och uttrycka sin åsikt, som ska vara uttalade och dokumenterade. Men självklart måste de också visa att de verkligen är konstnärer eller författare. I många fall har de som söker fristad redan lämnat sitt hemland med hot och förföljelsen i hälarna över landsgränser. Att verka för det fria ordet är något att vara stolt

över. När Uppsala tog beslutet om att bli en fristadskommun för tio år sedan skedde det med bred politisk enighet. Annika Strömberg, kulturstrateg och fristadskoordinator på Uppsala kommun, har varit med från början med att bygga upp fristaden Uppsala och är dessutom styrelseledamot i ICORN. – Uppsala har sina egna stadgar med fokus på det fria ordet och tar enbart emot skrivande personer. När vi tog emot vår första fristadsförfattare var vi inte med ICORN. Medlemskapet har underlättat arbetet betydligt. Det har inneburit att vi fått ett sammanhang och ett nätverk med strukturer och punkter att följa, så det har blivit mer lättarbetat under de här tio åren. Och ju fler fristäder som skapats i Sverige, desto lättare har det blivit för olika myndigheter, som Migrationsverket, Försäkringskassan och Skatteverket, att förstå den speciella problematiken, förklarar Annika Strömberg. Ett fristadsstipendium löper under två år. Åtagandet innebär ett väldigt stort ansvar. Det är ingen enkel sak att gå i exil och anpassa sig till en tillvaro i ett nytt land med ett främmande språk. I vissa fall måste personerna garanteras sekretesskydd. Inget får lämnas åt slumpen. – Planeringen för vad som ska hända efter de två åren måste starta redan när författaren anländer till fristaden. Det är oftast osäkert om de kan återvända till sina hemländer utan risk efter att fristadsperioden passerat. Vad författaren säger och gör under sin fristadstid kan också påverka den hotbild som han eller hon kommer att möta i hemlandet vid ett återvändande. Några bor kvar i Sverige efter fristadsperioden, andra har slagit sig ner någon annanstans, men ingen har hittills tvingats lämna Sverige mot sin vilja. Enligt medlemsavtalet med ICORN förbinder sig fristäderna att tillhandahålla goda levnadsvillkor under stipendietiden. Det innebär en bostad, möjlighet att fortsätta verksamheten inom sitt yrke, språkundervisning och ett sammanhang att verka och leva i. De svenska fristäderna kan söka stöd hos Kulturrådet för översättningar och utgivningar av fristadsförfattarnas alster och för evenemang där de medverkar. – Vi försöker se till att tillgängliggöra de författare som vi tar emot för svenska läsare, åtminstone några

texter översätts till svenska för att allmänheten ska kunna läsa och se vad man bidrar till. Men sedan finns det också ett förlag i Malmö, Smockadoll, som har givit ut flera exilförfattare. Valåret 2018, när Uppsala kommun firar 10-årsjubileum som en av Sveriges 24 fristäder, är de politiska vindriktningarna kanske mer osäkra än vid debuten 2008, men det är inget som för tillfället påverkar arbetet. Jubelumsåret är i full gång. Med stöd från Kulturrådet har man skapat ett ambitiöst program i tio punkter som arrangeras på olika strategiska platser i Uppsala, som Stadsbiblioteket, kulturhuset Leoparden, Gottsunda kulturcentrum, UKK, Grand Sävja kulturcentrum och Fredens hus. Producent för Fristad Uppsala 10 år är Karin Hansson, som är nationell fristadskoordinator. Programmet löper under hela året och belyser frågor om yttrandefrihet ur ett internationellt, nationellt och lokalt perspektiv. Jubileumsprogrammet finns tillgängligt på kommunens hemsida och affischeras på stadsbillioteket. Dessutom gör alla de inblandade samarbetspartnerna egna facebookevents kring programpunkterna. – Marknadsföring är ingen prioriterad ekonomisk post i vårt arbete, så det blir ingen omfattande reklamkampanj i pressen om det här, tyvärr, säger Annika Strömberg. Mycket riktar sig till barn och unga, speciellt det som står på programmet i sommar. Ett exempel är evenemanget på Kulturhuset Leoparden, som vänder

sig till en specifik målgrupp av stammisar. Kulturhuset Leoparden är en relativt ny kulturverksamhet med konstgalleri för unga och, för det mesta, oetablerade konstutövare, men det färska kulturhuset har redan 300 medlemmar och 50–60 besök per dag. – Det måste inte vara jättemånga som kommer till våra programpunkter för att ge effekt med ringar på vattnet. Också en mindre grupp intresserade deltagare kan leda till ett större engagemang och till att nya ideér blir genomförbara. Leoparden och de ungdomar som brukar vistas där kan få en ingång som kanske leder till nya samarbeten, menar Annika Strömberg. Jubileumsåret fortsätter i höst, men vad som ska hända då är ännu inte fastlagt. Under tiden fortsätter fristadsarbetet som vanligt. Uppsala kommun står inför mottagandet av sin femte fristadsförfattare, en kvinna med familj. – Det är första gången vi tar emot en hel familj och det ställer extra krav. Vi måste involvera fler i samarbetet, bland annat skolor och barnomsorg. Det är positivt, för ju fler som samarbetar desto mer utvecklas Uppsala som fristadskommun. Och med tio års erfarenhet i ryggen är vi mogna för ett större åtagande. Det känns speciellt angeläget att ta detta steg just nu och samtidigt uppmärksamma frågorna kring yttrandefriheten med ett jubileumsprogram. Som ett lyckligt sammanträffande är det i år 70 år sedan Deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling i Palais de Chaillot i Paris 1948.

TORSTEN RENQVIST 26 MAJ – 26 AUG

Det finns skuggor, men i huvudsak är historien om Uppsala en ljus och hoppingivande berättelse om människor som gjorde eller försökte göra det rätta.

Varför famla i mörkret? Det händer ibland att berättelserna om Uppsala under 1930- och 40-talen skildrar en lärdomsstad där många av professorerna, forskarna eller studenterna accepterade rönen från det Rasbiologiska Institutet, sprang på antisemitiska möten i Bollhuset och att det därför var ganska uppenbart att dessa förfärliga människor inget annat var än fullblodsnazister. Ibland påstås de ha haft ett så pass enastående inflytande att nazistanklagelsen för säkerhets skull även har fått omfatta stadens övriga invånare, de som aldrig skulle drömma om att pyssla med skallmätningar eller prata nasse-strunt i Bollhuset. Man har menat att Uppsala har en ”mörk” historia, så pass mörk att vi borde resa minnesmärken över den. Om vi menar allvar när vi säger att det som hände under dessa år aldrig får falla i glömska, kan det ligga en poäng i att handskas varsamt med minnena. Verkligheten berättar nämligen om en helt annan sida av Uppsala. Det finns skuggor, men i huvudsak är historien om Uppsala en ljus och hoppingivande berättelse om människor som gjorde eller försökte göra det rätta. Innevånarna i Uppsala – hantverkare, handelsmän, arbetare, studenter, professorer, poliser och konstnärer – reste ett betydande motstånd mot rasideologier och mot nazism.

av Magnus Alkarp

Det två främsta symbolerna för denna ”mörka” historia, Bollhusmötet och Statens Institut för Rasbiologi, upphör aldrig att göra oss på dåligt humör. Det är en viktig del av vår historia, men medan exempelvis Ola Larsmo resonerar kring Bollhusmötet med sedvanlig saklighet och måttfullhet, har det börjat leva sitt eget liv på den klickvänliga sensationalismens lättretliga himmel. Bollhusmötet har inte sällan fått symbolisera ”den utbredda antisemitismen i akademiska kretsar” på 30-talet – trots att det var studenter, inte akademiker, som träffades i Bollhuset och trots att den allestädes närvarande antisemitismen av naturliga skäl inte kan ha varit extra utbredd i en kår med så hög andel briljanta judiska medlemmar. Beslutet vid det beramade studentmötet hade ingen annan orsak än att en liten klick nationellt sinnade och högerextrema medlemmar från Heimdal genomförde en veritabel kupp mot Studentkåren – och inte minst mot majoriteten av heimdaliterna. Om vi ska komma någon vart med Bollhusmötet måste vi få ta del av diskussionerna som föregick det, men Heimdal har – så vitt jag har förstått – inte varit så pigga på att öppna sitt arkiv för forskning. Därmed har de gjort det praktiskt taget omöjligt att belysa även de ljusare sidorna av Heimdals historia. Om man stänger sitt arkiv i lojalitet mot äldre medlemmar och deras eventuella misstag, kan man

DE VISADE CIVILKURAGE: Mary Nilsson, väverska, Synnöve Karlsson, sjukhusbiträde, Reidar Jonsen, student, Bror Hjort, konstnär, Mia Leche Löfgren, författare, Gun-Britt Nilsson, maskinpresserska, Gunnar Selmer Saetersdal, student, Hugo Valentin, lektor, Herman Bengtsson, poliskommissarie, Folke S. Eriksson, springpojke, Karl S. Stenling, traktormontör, Sten Carlsson, kantor, Maj-Britt Gustafsson, bokbindare, Josef Sandström, landsarkivarie, Gustav O. Karlsson, verkstadsarbetare, Sune Lindqvist, professor, Torleif Karlsson, bryggeriarbetare, Urban Hjärne, läkare, Wilhelm W. Krauss, antropolog, Elis Edman, redaktör, Herman Pernulf, poliskonstapel, Kaare Löchen, student, Hans Eriksson, polismästare, Bertil Morin, kriminalkonstapel, Bernhard Sandstedt, landsfiskal, Karl Erik Ture Öberg, stationskarl, Folke Jansson, poliskonstapel, Roland B. Eklund, metallarbetare, Karin Westman, lärare, Karl Lidbom, poliskonstapel, Christian Wang, gymnastiklärare, Jan Fridegård, författare, Ivar Ek, järnarbetare, Bård Hoel, student, Holger Hägglöv, fjärdingsman, Per Andersson, fotograf, Östen Undén, universitetskansler, Sverre Sonesen, student, Tage Lindberg, överlärare, Enok Gundersen, student, Åke Källén, folkskollärare, Arvid Lindström, kriminalkonstapel, Torleif Andersen, student, Bernhard Nord, författare,Vidar Moe, jordbruksarbetare, Sverre Aasgard, med. stud., Birgit Ekholm, fröken, Gösta Nicklasson, pastor, Caspar Stefansen, student, skogsarbetaren ”Hellström”, Pelle Hast, Harry Ring och ”Blomman” och många, många fler… 62

undra varför man inte visar samma lojalitet mot de betydligt fler heimdaliter som tillsammans med Verdandi och Laboremus ville avbryta allt akademiskt samarbete med Tyskland, som anordnade möten mot tidningscensur och svensk eftergiftspolitik. Det rasbiologiska institutet – för övrigt ett lysande exempel på hur illa det kan gå när de folkvalda bestämmer vad forskare ska forska om – har sällan framställts som den dysfunktionella, akademiska gökunge det i själva verket var, utan har växt till ett monster vars ”enorma” betydelse för det ”akademiska klimatet aldrig kan underskattas”. Men redan när SIFR väl hade fått igång sin verksamhet 1922, hade det mötts av ett avsevärt vetenskapligt motstånd – i synnerhet i Uppsala. Institutet tillhörde aldrig stadens universitet. Att de rasbiologiska teorierna ändå diskuterades var nödvändigt eftersom det trots allt är universitetens plikt att granska teorier som gör anspråk på vetenskaplighet. Det kan rimligtvis bara vara där som idéernas vetenskaplighet kan prövas. Och det var precis vad man gjorde. Statistiker, medicinare, etnografer och arkeologer bevisade med full

tyngd att de rasbiologiska idéerna saknade all giltighet. Föreställningen att nazismen skulle ha lockat särskilt många akademiker är en tacksam myt att odla, men den bygger mer på flyhänta skribenters önsketänkanden än på verkligheten. Det råder visserligen ingen brist på akademiker eller studenter som engagerade sig i högerextrema rörelser och som knappt hunnit hem från Tyskland innan de for dit igen, men hur många var de egentligen? Svaret på den frågan beror förstås på vilket år vi räknar dem. Om vi kikar på dem under de avgörande åren, från 1938 fram till krigsslutet, kan de räknas på den ena handens fingrar. De mer ”normala” Uppsalaborna har definitivt ingen anledning att skämmas. Uppsala hade betydligt färre nazistiska väljare än någon annan mellanstor stad under 1930- och 40-talen. De demonstrerade mot Tyskland och visade sin avsky för den inhemska nazismen och fick i några fall betala ett mycket högt pris för det. Mitt under rådande krig och för att lura det tyska flyktingspionaget i Uppsala, gömde uppsalaborna judar i sina hem och lånade ut sina bostäder

Hans Eriksson, polismästare

Författaren Jan Fridegård

Studenter i Laboremus 1939

Okända demonstranter

Konstnären Bror Hjorth

till tyska politiska flyktingar. Får vi tro några av de tusentalet norska studenter som vistades här, var invånarna ”väldigt hjälpsamma” även när det gällde verksamhet som inte var fullt laglig – som att underlätta kontakterna mellan norrmännen i Uppsala och det norska motståndet. Akademiker ägnade sig helhjärtat åt att sabotera det tyska försöket att infiltrera universitetet och agerade kontaktmän och brevlådor under sina föreläsningsturnéer i Tyskland. Hemma i Uppsala reste de ett så pass systematiskt motvärn att Himmlers Skandinavienexperter, Otto Höfler och Peter Paulsen, utkorade Uppsala Universitet till ett ”anti-nazistiskt motståndsnäste”. Det här är en viktig del av vår historia som vi, till diktaturvännernas stora lättnad, har tigit ihjäl. Kanske för att det är betydligt enklare att skildra hela historien som ett enda ormbo av syndare och synder, än att betrakta förflutenhetens människor som vi betraktar de människor vi umgås med idag – som lätt förvirrade

inför nya politiska verkligheter, men i grunden ganska vänskapliga varelser som vet att skilja onda gärningar från goda och som när det verkligen kniper kan visa prov på ett alldeles enastående mod och civilkurage. Vi har flera sådana exempel i Uppsala. I samma stund som vi minns dem, minns vi det som de bekämpade. Om vi uteslutande fokuserar på att minnas det onda, riskerar vi att låta den klaustrofobiska och uppgivna självbilden eka in i framtiden. Det är i grund och botten inget annat än ett uttryck för just den pessimistiska människosyn som man påstår sig vilja bekämpa. Och vad var då vitsen att bekämpa den från första början? Om det är något vi behöver just nu är det påminnelser om vår mänsklighet. Varför inte låta oss snubbla över minnesmärken över dem som gjorde rätt? Som människorna på bilderna här intill. Se dem i ögonen och fråga er varför vi inte skulle hedra deras minne.

Res först betala sen. Visste du att du kan få dina tjänsteresor med buss och tåg på månadsfaktura? Det kostar inget extra och du är garanterad det bästa priset på enkelresor. Läs mer om vårt företagserbjudande och beställ på ul.se/foretag.

ul.se

Uppsala Kammarorkester 50 år Under ett halvt sekel har Uppsalas Kammarorkester framfört livs levande musik för länets invånare, alltifrån de gamla mästarna till helt nyskriven musik av unga kompositörer.

6/9

25/10

Mozart med Zacharias

Franskt med Ferschtman

Uppsala Kammarorkester

Christian Zacharias, dirigent och piano

Rebecca Miller, dirigent Liza Ferschtman, violin

27/9

Fagott i fokus Uppsala Kammarorkester Giedré Šlekyté, dirigent Sebastian Stevensson, fagott

Orkester-

abonnemang Uppsala Kammarorkester

Tio konserter i Stora salen på Uppsala Konsert & Kongress. Välj din egen plats. Konsert på Trettondagsafton och Mendelssohns Elias ingår. Abonnemang från 2 280 kr www.musikiuppland.se/abonnemang 66

22/11

Accordeonkonsert Uppsala Kammarsorkester Olari Elts, dirigent Irina Serotyuk, accordeon

25/11

5/1

Hommage à Debussy

Trettondagsafton

Uppsala Kammarsolister

Uppsala Kammarorkester

Zlata Chochieva, piano

Stefan Klingele, dirigent Karolina Andersson, sopran och Adam Sanchez, tenor

7/2

Mendelssohns Elias

Uppsala Kammarorkester Paul Mägi, hedersdirigent Jacobs Kammarkör

21/10

Här och nu Uppsala Kammarsolister

Kammarmusik-

abonnemang Uppsala Kammarsolister

Sex konserter i Sal B på Uppsala Konsert & Kongress. Välj din egen plats. Abonnemang 935 kr www.musikiuppland.se/abonnemang

16/9

Tidig och tidlös Uppsala Kammarsolister Björn Gäfvert, cembalo och Kristina Hammarström, mezzosopran

musikiuppland.se 018-17 19 20 67

Professor Peter Wallensteen, född 1945, var förste innehavare av Dag Hammarskjölds professur i

freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet 1985–2012 och prefekt för institutionen för freds- och konfliktforskning 1972–1999. Han har initierat och byggt upp Uppsala Data Conflict Program, UCDP, ett unikt projekt som följer konfliktutvecklingen i världen. Hans forskning rör bl.a. internationella ekonomiska sanktioner (till exempel med ansvar för ett stort reformprojekt för FN:s räkning 2001–2003) och medling (ett fält som Wallensteen har egen praktisk erfarenhet av bl.a. från Papua Nya Guinea och Cypern). Wallensteen kom till Uppsala som student 1964. Han kombinerar nu deltidsprofessurer vid Uppsala universitet och University of Notre Dame i USA och är inspektor för Västmanlands-Dala nation. Han är sedan 1968 gift med Program Director Lena Wallensteen. De har två barn och sex barnbarn.

Uppsala – ett fredsperspektiv är en bearbetad version av ett tal som professor Peter Wallensteen höll den 27 mars 2017 till kommunfullmäktige. Bearbetningen är gjord av Joelin Quigley Berg under överseende av Peter Wallensteen.

Uppsala

ett fredsperspektiv

Foto: Stewen Quigley

Den 6 april 1520, nästan 500 år tillbaka i tiden, stod, enligt vad mina historiekolleger säger, det sista slaget i Uppsala, Långfredsdagsslaget, på Slottets östra sida. Det ingick i de ständiga krigen mellan Sverige och Danmark. Det accepterades under hundratals år som en självklarhet att dessa två länder var i konflikt med varandra – och det var de, med besked, fram till 1814. Nu, två hundra år senare, har attityden ändrats helt. Broar har, bokstavligen, byggts. Det ger oss insikt i hur våldsspiraler kan ändras från dödlig konfrontation till positivt samarbete. Tillbaka till slaget. Det var blodigt och föga hjältemodigt. Den svenska bondehären segrade inledningsvis, plundrade Uppsala men förlorade sedan mot det danska uppbådet när detta återvände och den svenska hären inte var på sin vakt. Ingendera sidan har ägnat detta slag någon större uppmärksamhet. Först 2001 upptäcktes delar av slagfältet med dess gravar och sextio skelett grävdes fram. Sannolikt finns det många fler. Det har nämnts att tusen personer dödades i slaget. Vi vet inte något säkert om detta. Vi kan dock konstatera att Uppsala har haft en osedvanligt lång fredshistoria sedan dess, något att vara tacksam för. Världen har genomgått många förändringar. År 2016 rapporterade Uppsala konfliktdataprogram – ett världsunikt forskningsprojekt som jag haft förmånen att bygga upp på min institution för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet – att 49 olika

väpnade konflikter pågick under året. 2015 var det 52, vilket är det högsta antalet väpnade konflikter sedan det andra världskriget. Det är alltså en mycket bekymmersam tid vi befinner oss i. Det är lätt att följa vissa krig, men inte alla får det utrymme i media de borde med tanke på det lidande som de orsakar: Jemen, Sydsudan och Centralafrikanska republiken syns inte lika ofta som Syrien och Ukraina. I de komplexa situationerna i Libyen, Afghanistan och Turkiet, där flera olika krig pågår samtidigt, ges krigen endast sporadiskt utrymme i media.

År 2016 uppvisade några få ljuspunkter. En av dem lyftes fram av den norska Nobelkommittén när president Santos i Colombia fick Nobels fredspris. Fredsavtalet i landet mellan regeringen och Farcguerillan tillhör ett av de mest genomarbetade avtal som utformats. Modern forskning har spelat en stor roll för detta. Förhandlarna önskade dra lärdomar från andra fredsprocesser och har faktiskt kunnat få sådana erfarenheter genom en av vårt konfliktdataprograms avläggare, kallad PAM, Peace Accords Matrix, vid University of Notre Dame i USA. Intressant nog har detta forskningsprojekt utsetts till en av de officiella övervakarna av att fredsavtalet genomförs i praktiken. Det finns fler ljuspunkter. En är FN:s beslut om sustainable peace från april 2016. Det är ett ovanligt beslut eftersom det togs både i FN:s generalförsamling, där ju alla världens länder är representerade, och FN:s säkerhetsråd, som har det direkta ansvaret för att upprätthålla fred och säkerhet på vår jord. Beslutet innehåller en mycket betydelsefull markering: Utveckling, fred och säkerhet samt mänskliga rättigheter är sammankopplande och förstärker varandra. Beslutet är särskilt viktigt eftersom frågan om mänskliga rättigheter därmed inkluderas i diskussionen om hållbar fred av de högsta internationella instanserna vi har att tillgå. Det är utmärkt att den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948 –

ett av FN:s mest spridda dokument och översatt till minst 500 språk – nu ingår i scenarier för varaktig fred. För oss i vårt land är det inte svårt att stå upp för detta, men majoriteten av världens länder är dessvärre inte demokratier. Flertalet stater har i stället regeringar som klassar kritik som revolt eller illojalitet. Ur ett forskningsperspektiv är emellertid just regeringars brott mot mänskliga rättigheter en första signal om att ett samhälle befinner sig en allvarlig kris. Det ger oss en anledning att tänka preventivt: vad skulle utanför-

stående kunna göra för att förmå regeringar att acceptera kritik, inse de mänskliga rättigheternas betydelse för samhället som helhet och inte låta en styrande klicks intressen dominera? Begreppet fred ges därmed en bredare definition än endast frånvaro av våld. Uppsalas framsynta satsning på Fredsåret 2014 illustrerade detta på så sätt att varje månad försågs med ett eget tema. Det gav oss medborgare möjlighet att lära mer om tolv olika beståndsdelar av ordet fred. Yttrandefrihet var givetvis ett, demokrati ett annat. Det breda perspektivet pekar på något som alltmer påvisats av forskning kring villkoren för varaktig fred. Det räcker inte med att krig hålls borta. Det krävs också att samhället uppfyller vissa kvalitetskrav – både internt och i relation till andra samhällen – som att: r acceptera allas rätt till personlig integritet och värdighet – inherent dignity enligt första raden i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter,

En omvänd förväntan har chansen att leda till en positiv rörelse: om vi tror att den andre håller en överenskommelse agerar vi också utifrån det perspektivet och resultatet blir, över tid, en konstruktiv relation. Detta är kvalitetsfred. Utvecklingen framöver ser dock bekymmersam ut. Den 21 mars 2017 presenterade chefen för United Nations Development Programme (UNDP), Helen Clark, den senaste utgåvan av Human Development Report, som mäter hur världen gått framåt i termer av mänskliga förhållanden inklusive aspekter som säkerhet och rättigheter. Hennes bedömning är att världens framsteg bromsats upp och att förbättringarna i levnadsförhållanden inte längre går i lika rask takt. Ekonomisk utveckling har avtagit, och så har också förväntningarna. De många krigen, terrordåden och flyktingströmmarna har skapat global rädsla. Denna kan bara hävas genom globala ansträngningar.

r personlig trygghet är en viktig beståndsdel, det vill säga att man kan vara den man vill utan fruktan för sin säkerhet, r vapen endast får brukas av de som har särskild legitimitet för det (dvs. militär och polis) och att dessa står under civil kontroll och inte minst: r medborgarna har en förväntan om att allvarliga konflikter ska lösas fredligt, något som i sin tur bidrar till att så också blir fallet. Den sista punkten kan vara värd att utveckla. Brott mot mänskliga rättigheter och personers värdighet, hot eller användning av vapen från självutnämnda grupperingar och en föreställning om att varje överenskommelse ändå kommer att undermineras kan medföra att många agerar så att det blir självuppfyllande. Det blir en nedåtgående spiral av negativa förväntningar.

Vi står alltså inför det enorma problemet att snarast få slut på krigen och det på ett sådant sätt att kvalitetskrav som mänskliga rättigheter och utveckling tillgodoses liksom att vapenflöden kan kontrolleras – endast så kan nödvändig framtidstro skapas. Jag tror att vi i Uppsala har mycket att bidra med till detta fredsarbete. Låt oss inspireras av att vi är en kommun med unikt många mottagare av Nobels fredspris: Hjalmar Branting, student här under fem år kring 1880, som fick priset 1921 för sitt arbete med Nationernas Förbund. Nathan Söderblom, professor och ärkebiskop, som från 1901verkade i Uppsala i 30 år och fick priset 1930, för att ha inlett det ekumeniska samarbetet mellan protestantiska kyrkor. Dag Hammarskjöld, uppväxt i och student i staden, som fick priset efter sin död, 1961, för sina insatser inom FN. Alva Myrdal, född i Uppsala, student vid Uppsala universitet och inskriven i Upplands nation på 1930talet, erhöll priset 1982 för sitt mångåriga arbete för nedrustning av kärnvapen. Vi kan konstatera att Uppsala är en stad med många fredsinitiativ. Här finns till exempel: r Uppsala universitet med forskning om fred och konflikter, folkmord, folkrätt, religioner och frågor som rör Afrika, bland mycket annat – och Dag Hammarskjöldbiblioteket som en del av Universitetsbiblioteket. r Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) med inriktning på väsentliga frågor som biologiska naturresurser och människans hållbara användning dem. r Fredens Hus, tillkommet genom privat initiativ och lämpligt placerat på Slottet. r Life & Peace Institute/Liv- och fredinstitutet med sitt internationella arbete på ekumenisk grund. r Kommunens satsning på att vara en fristad för förföljda kulturarbetare och dess handlingsplan för frågor om mänskliga rättigheter, antagen den 8 mars 2017. r Kommunens skolor som bedriver ett viktigt arbete för integration och mot rasism.

r Stadens teatrar, inte minst Reginateatern, som behandlar relevanta ämnen på temat. r Dag Hammarskjölds minne, vilket återkommande hedras av internationella besökare och bevaras av Dag Hammarskjöldfonden. Jag tror det är viktigt för kommunen att arbeta vidare i den andan, så låt mig avsluta med två åtgärder för att markera Uppsalas engagemang för fred.

“Fred är något som ständigt måste vinnas.” Den första är att uppmärksamma 500-årsminnet av slaget den 6 april 1520. Det infaller i april 2020 och ger oss ett unikt tillfälle att diskutera vad som är fred med kvalitet. Det ger oss även möjlighet att stimulera andra kommuner med en historia liknande Uppsalas att göra detsamma, om de så finns i Sverige, Norden eller i resten av världen. Vi måste betona att fred är något som ständigt måste vinnas. Många städer med en brutal historia kan kanske dela med sig av sina erfarenheter. Dessutom skulle det knyta an till en tydlig tendens idag, nämligen att en allt större del av världens befolkning bor i städer och att det sätt på vilket städer styrs blir en allt viktigare del i fredsarbetet. För det andra har kommunen just inrättat en plats till Alva Myrdals minne. Det är något som verkligen uppskattas, inte minst eftersom hon föddes här, har studerat här och är en av få kvinnor som fått Nobels fredspris. Jag har dock noterat att det också talats om en konstnärlig gestaltning. Låt mig ta friheten att föreslå en sådan, i form av en parkbänk försedd med en plakett eller en figur, men framförallt allt placerad på Slottets domäner som ett minnesmärke över det sista slaget i Uppsala. En byst av Hammarskjöld står där idag. Han ser lite ensam ut i sluttningen ned mot Universitetsbiblioteket. Vore det inte lämpligt att ge honom sällskap där i backen! Och varför inte av en dam i samma ålder?

0 72

Catering som inspirerar Vi älskar att överraska med spännande detaljer i vår matlagning. Inspirationen? Den hämtar vi från världens alla kök och från säsongens råvaror, inte minst från våra egna trakter. I mer än 20 år har vi förgyllt fester och event i Stockholm och Uppsala med nytänkande matkonst och god service på plats. Har du ett jobbevent, en student eller fest på gång? Boka en cateringupplevelse signerad Cajsa´s Kök.

•

DIG

•

• I TA

L C AT E R

För menyer och bokning besök cajsaswebbshop.se • cajsas-kok.se • 08-230 190 • 018-130 190

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

TERING

A D I G I TA L C

ER I

CA IG

Hemma hos Villa Anna

av Anna Jonson • foto: Sarah Thorén

itt bland historiska byggnader som Uppsala domkyrka, Uppsala universitet och Gustavianum ligger Villa Anna. Det är ett unikt och åtråvärt läge vid ett av Uppsalas äldsta promenadstråk, sedan 1660-talet kallat för Odinslund, med en allé som anlades av självaste Carl von Linné. Huset lät brukspatron Carl Edward Ekman bygga och var en gåva till dottern Anna Gustafva. Utanför Villa Anna kan man njuta av luncher i solen eller kanske av ett glas av husets väl valda viner en ljum sommarkväll och låta sig uppfyllas av den historiska atmosfären. Under perioder av året när man hellre vill dra kappan åt sig är det härligt att ta skydd inne i restaurangens varma och inbjudande miljö. Den här genuina känslan omfamnar alla besökare, vare sig du ska äta eller bo här. – Vi kan ärligt beskriva oss som ett personligt hotell i liten skala som präglas av ett varmt bemötande, hemtrevlig känsla och stora smakupplevelser, säger Josefine Milton. som är vice vd för Villa Anna, stolt. Det är just så Villa Anna presenteras och det är också så det låter när mina vänner och bekanta beskriver restaurangen. Det verkar vara ett starkt framgångsrecept som visar sig i återkommande fina utnämningar, priser och en numera återkommande plats i The White guide, restaurangguiden som premierar just personlighet, förnyelse, hållbarhet och ambiance.

Jag träffar Josefine i februari och blir bjuden på ett underbart kaffe och på lika underbara och spännande smaker av närproducerade produkter. När jag undrar över personalen, som jag upplever verkligen förmedlar denna värme och omtanke, så säger Josefine att det är viktigt att ALLA som jobbar på Villa Anna känner vad de är med om att skapa. Alla är en del av upplevelsen, vilken uppgift du än har på hotellet. När en meny är redo att presenteras och provsmakas, då dukas det upp

för alla som jobbar på Villa Anna. Det skapar en fantastisk vi-känsla med stolthet för vad vi gör, menar Josefine, vilket ökar kvaliteten i alla detaljer på Villa Anna. När Rafael Löfstedt och Markus Arkevid startade Villa Anna för drygt åtta år sedan, så ville de prisbelönta mästerkockarna bjuda på något utöver det vanliga. De ville då som nu servera dig en upplevelse för alla dina sinnen med säsongens allra bästa och i möjligaste mån närodlade och ekologiska råvaror. Markus går även bokstavligen ut i naturen för att hitta unika vildvuxna råvaror, som han sedan förädlar. Deras menyer är skulpterade fram ur kärlek och nyfikenhet till råvaror och smaker, kombinerade och presenterade för visuell njutning, samtidigt som allt på tallriken har ett syfte. Varje komposition genomgår många steg innan den är framme vid en presentation som slutgiltigt lanseras på menyn. – Det är en fantastisk, kreativ process som vi älskar, förklarar Josefine, och lyfter även fram Linn Arkevids viktiga roll som restaurangchef och sommelier. Det är inte helt lätt att hålla toppstandard i Uppsala, speciellt inte över tid, men Villa Anna har från starten lyckats hålla en hög profil som en av Uppsalas främsta restauranger med återkommande prestigefyllda utmärkelser, senast nu i mars. Josefine förklarar vad hon tror är framgångsreceptet: – Det är passionen för det genuina i det vi gör, att

De höga förväntningarna på Villa Anna tacklas helt enkelt genom att varje dag leva det som restaurangen lovar. Josefine poängterar att utmärkelserna förstås är väldigt viktiga, eftersom det inte räcker med att älska det man gör, om ingen vet att man finns. – Och så är det ju fantastiskt roligt att få kvitto på att det vi gör är bra!

vi verkligen tror på det vi gör och att vi verkligen känner för det vi gör. Plus det fantastiska läget förstås. Josefine fortsätter med värme: – Egentligen består Villa Anna av ett gäng nördar, som har tagit med sig erfarenheter från några av Sveriges och världens bästa krogar, och så har dom hamnat här! – Det här är inte en vanlig krog, säger Josefine sedan eftertänksamt, utan Villa Anna är en konstform för oss. Vi har en otrolig stolthet i att arbeta med de finaste råvarorna och att leverera de bästa upplevelserna av smaker och miljö för våra besökare.

Lite mer om Villa Anna Byggnaden ritades 1874 av bröderna Axel och Hjalmar Kumlien, arkitekterna bakom Grand Hotel i Stockholm, på uppdrag av brukspatron Carl Edward Ekman och var en gåva till dottern Anna Gustafva Ekman och hennes make Knut Henning Geselius von Schéele. I dag ägs huset av fastighetsbolaget MIAB Förvaltning, som värnar om gamla kulturbyggnader och har renoverat det själfulla huset med fingertoppskänsla och kunskap. MIAB är även delägare av Villa Anna.

BLÅ CAVA

VD: Rafael Löfstedt Vice VD: Josefine Milton Krögare: Rafael Löfstedt, Markus Eriksson Arkevid och Josefine Milton Köksmästare: Markus Eriksson Arkevid Sommelier: Linn Arkevid / Josefine Milton Restaurangen tar 34 gäster och har elva unika och designade rum på hotellet. Det finns en fin festvåning också för upp till 86 personer och topputrustade mötesrum för konferens. Gå in på deras hemsida villaanna.se, då de erbjuder flera olika anledningar till besök; förutom ”vanliga restaurangbesök”, så vardagslyx, lördagsmys, lyxweekends, frukostar, brunch, Afternoon tea och Villa Anna är ett urmysigt ställe för AW.

Beställningsvara på Systembolaget Nature Brut Nr 74229 Nature Blue Cava Följ oss! #colorfulbrands • www.colorfulbrands.se

Alkohol kan skada din hälsa

FAKTA NAMN: Jonathan Tigrar ÅLDER: 41 år FAMILJ: Särbon Karin, sönerna Tim 20 och Adrian 23 samt bonusbarnen Alvin 10 och Tuva 13 år AKTUELL: “Årets rådgivare” till UF-företagare. Talare på Entreprenörsveckan. DRIVER FÖRETAGEN: GO Adventure AB, RoofWalk Tours AB och Redlight media AB BAKGRUND: Styrelseledamot i U!Club, utbildad militärsjukvårdare, auktoriserad personskyddsväktare i både England och Sverige, tidigare dykledare för Missing People, rådgivare för UF-företagare, Rope access security specialist, sjukvårdsgruppchef på AMF1, ordningsvakt på Café opera samt på Nobis hotel.

Jonathan Tigrar har ett enormt driv och ständigt ett flertal projekt i rullning. Inget snack om saken. Det får jag erfara redan några minuter in på vårt samtal när Jonathans telefon går i högvarv. Samtalen som ramlar in är först från en av sina guider, sedan en kund som vill boka en aktivitet och till sist får han gratulationer för att han precis tagit hem priset som årets rådgivare till UF-företagare. 78

kul tur på hög nivå text & foto: Sarah Thorén

a, bara genom att iaktta hans kroppsspråk och den entusiastiska ton som han har i luren, får jag det där drivet bekräftat och en stark känsla av att han är en enormt hjälpsam och resursstark person. Jonathan har alltid intresserat sig för att göra spännande saker som känns utmanande. Att rida barbacka var en sådan utmaning. Att korsa två länder på häst en annan. En gång tog han med sig sina ungar och gick upp på Kebnekaise när de endast var tolv och femton år. – Förstå så häftigt att så ung få stå på toppen av Sveriges högsta berg. Det ger ju känslan att de kan klara vad som helst i livet. Det ger perspektiv, proportioner och kontrast. Livet helt enkelt! Sedan slutet av nittiotalet har Jonathan arrangerat och byggt äventyrsbanor och aktiviteter. Idag driver han Uppsalas största aktivitetsbolag GO Adventure där han genom påhittiga sätt tar vara på vår historiska stad och bjuder in till spännande upplevelser. Några av aktiviteterna som erbjuds är höghöjdsbanor i Fjällnora, stads- och spökvandringar, samt att gå på taket till världens största rosa slott. Utöver GO Adventure har Jonathan även bolaget Redlight Media där han tillsammans med en till arbetar med programmeringstjänster och domänhandel. – Jag tror på att ha ett antal företag, men det är viktigt att det hör ihop på något sätt. Vad Jonathan ägnar sin tid åt går lite i vågor.

Han poängterar att det är viktigt att försöka byta spår när man känner sig trött på det man håller på med. – Ibland får man hitta någonting nytt inom det man gör för att göra det roligt igen. Men en viktig faktor har alltid varit utbildning inom olika områden som intresserar mig och som jag är nyfiken på. Min senaste utbildning var en instruktörsutbildning inom försvarsmakten. När Jonathan inte hänger mellan träd på Fjällnora eller står uppe på ett slottstak så är han engagerad i hemvärnet som sjukvårdsgruppchef.

– Jag tar hand om en grupp sjukvårdare som ska lappa ihop folk. Det är jätteskoj att få engagera sig lokalt. På AMF1 där vi vaktar skärgården och fostervattnet som jag lite skämtsamt brukar säga. Han har tidigare även arbetat som dykledare för organisationen Missing People, samt jobbat med säkerhet på allt från femstjärniga hotell till Café Opera. Under förra våren höll han i säkerheten för TV-kanalen Sky Sport under Premier leauge-finalen på Friends arena. Genom att höra hans berättelser och tidigare erfarenheter blir man imponerad av allt han har hunnit ta sig an genom åren. Men man ser en tydlig tråd. För det märks att intresset för säkerhet och att vara till hjälp för andra är stort. Det speglas inte minst inom de utbildningar han gått, såsom sjukvårdare och livvakt, sitt engagemang inom de olika organisationerna, samt att han under tio års tid har haft hand om totalt tio fosterbarn. – Det spelar ingen roll i vilket sammanhang man jobbar i, men man vill känna att man gör nytta. För Jonathan är det viktigt att engagera sig på det här sättet eftersom han vill vara den person som han önskar andra är. Mitt i vårt samtal när Jonathan beskriver vilka resor han varit med om blir vi avbrutna av ytterligare ett telefonsamtal. Denna gång från hans granne. – Hoppsan, mitt köksfönster står visst öppet där hemma. Utan att ens fråga misstänker jag att tanken på att stänga fönstret imorse nog distraherades av att fundera på nästkommande projekt. Kanske var det hur hög och unik bana han kan bygga härnäst?

Det märks verkligen att Jonathan har ett stort intresse för att ständigt utvecklas, inte bara inom företagen utan även på ett personligt plan. Till hösten har han till exempel anmält sig till en kurs i juridik samtidigt som han satt upp ett träningsmål att klara hundra armhävningar i sträck. Anledningen till det sistnämnda är för att han inom kort ska genomföra ett jägartest. – Vad det gäller armhävningarna så går det ganska dåligt ärligt talat. Men allt är ju möjligt. Bara jag får den där startlågan att börja brinna, så kan jag lära mig vad som helst. Något som han fick erfara när han som ganska oerfaren inom Brasiliansk Jiu jitsu lyckades få en världsmästare att klappa i mattan. När han förstod att han kunde skapa den känslan för andra genom upplevelser och att utsätta dem för situationer som de inte trodde de skulle klara, fann han också en sorts tillfredställelse i att leda och guida. Som om han inte har nog med att nöta armhävningar så tränar Jonathan även inför Uppsala Triathlon som äger rum under entreprenörsveckan och det är inte svårt att förstå att det finns en vinnarskalle inom honom. – Jag kan inte komma sist för då skulle jag skämmas ihjäl! Drivkrafterna är att göra nytta, ta revansch och att inte förlora. Jag kan gå hur långt som helst för att fylla dessa tre delar.

poeten på pallen:

Lars Häger

Lars Häger, född i Högdalen, Stockholm, bor och verkar i Uppsala som poet och översättare. Han debuterade 1999 med diktboken Det finns lagar för såna som dej. Den senaste diktsamlingen, Förglasningen (2015), är den femte i ordningen och beskrivs i flera recensioner som den mest personliga. Tidigare verk är När något lyckligt faller (2001), Hål (2005) och Världens kärlek (2012). Han har också medverkat i diktsamlingar och publikationer tillsammans med andra poeter och varit månadens diktare i Sveriges Radio P1. Lars Häger översätter också poesi, framför allt från engelska, och har bland annat gjort översättningar tillsammans med Erik Bergqvist av den brittiske poeten Simon Armitage. Flera av Lars Hägers alster finns översatta till andra språk som engelska, georgiska och bangla. Hans dikter förekommer bland annat i en antologi på bangla tillsammans med poesi av poeter från hela världen. I april i år kommer Lars Häger ut med alldeles nyskrivet material på norska i en antologi om fyra böcker med nordiska poeter. Han ska i samband med utgivningen också delta i poesifestivalen Audiatur i Bergen. Poesin är huvudfåran och själva nerven i Lars Hägers liv. Men i Uppsala är han inte bara känd som poet utan också som en profil inom folkbildningen, knuten till Studiefrämjandet och Litteraturcentrum. Han har ett engagemang för frågor om yttrandefrihet och har i synnerhet varit flitigt engagerad i evenemang och kulturverksamheter med och kring fristadsförfattare.

Foto: Sarah Thorén

Några röster om Lars Hägers poesi:

Ur Förglasningen Tre dagar kvar av ett missbruk av livet. Det abstrakta gestaltas. Det är tydligt, det leddes jag till. Det är ingen människa, ingen grov bild av vakande, inte en far hemma igen. Det jag plötsligt fick fanns redan. På en plats i världen blev jag igenkänd på en gata, i en stad där jag aldrig varit. Det är bekvämt att inte önska. Hela dagen återstår.Vet inte tid.Vet vad livet gör människor. Byte av storheter där inget annat väntar. Jag vill tänka på en ängel, rödhårig, fräknig, vinglös. Men att ta den tanken över gränsen gick inte. Inte utan att tvätta världen ren; det jag sista dagen gjorde. 0

Man kan inte lägga mask över sitt förflutna ansikte. Spå tid, sa hon, luktlösa människor, inte skuggor, äter snö. Svart är vitt i änglars ID.

”I Lars Hägers dikter ingår ofta vitsigheten och farligheten i en ovanligt lyckad förening. Han bjuder både på bilder och historielektioner. Världen tillåts rusa in bland alla poetiska figurer…” Göran Sommardal, Kulturnytt, Sveriges Radio ”… i språket vilar ofta en vag undergångskänsla och kylig klarsyn som ger texterna både djup och skärpa. Dessa motsägelsefulla stämningar förstärker sinnena och gör läsaren mer receptiv och seende…” Ulf Olsson, Norrköpings Tidningar ”..där han noterar sin egen plats och intensifierar sökandet till att handla om den plats där vi alla befinner oss. Det är spännande. Oväntat. Underhållande.” Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad "...Han reflekterar utan att älta och ibland blir dikten till en spegel som vrider sig ifrån författaren och emot läsaren. Så som bara personliga och intima texter kan göra /…/ Trots att Lars Häger inte väjer för tungsinnet lyckas han med konststycket att väva in en mildhet i lyriken, som gör den lätt för läsaren att bära. Förglasningen blir till en process och en atmosfär att stanna i.” Hanna Jedvik, Göteborgsposten

Här får vara ljudets plats. Det avstannade ljuset, tät våg. Perifera rymden sluts, över ett hav i en båt.

"...Till skillnad från många av de nutida poeterna styrs inte Häger av cynism och ironier, det finns ingen inbyggd säkerhetsanordning i poetens humor, utan dikternas centrala inslag är medkänsla, något som bygger upp den ton av förtroende jag som läsare känner inför diktarens texter. Här finns ingen förställning, inga poser, bara en djuplodande strävan efter att förstå hur allt hänger samman..." Peter Nyberg, Populär Poesi 83

Doktor i fysik, poet, fågelskådare, populärvetenskaplig författare, maratonlöpare. Jörgen Sjöström i Uppsala är en mångsidig man.

För några år sedan fick jag läsa Jörgen Sjöströms manus till en diktsamling. Jag blev förtjust vid upptäckten av en författare, som kunde kombinera sina vetenskapliga kunskaper med ett sinne för poesi: den där förmågan att koka ner en upplevelse till dess essens och bjuda läsaren att vandra med på nybanade stigar! Men förlagsvärlden är snårig och dessutom blåser det allt snålare vindar. Så diktsamlingen är fortfarande outgiven. Däremot har Jörgen Sjöström låtit dikter vara med i några av sina populärvetenskapliga böcker. När vi möts hemma hos honom i Luthagen, bildar böckerna en liten stapel på soffbordet i vardagsrummet. Underst ligger den första, boken som berättar om det uppländska naturområdet Florarna mellan Österbybruk och Lövstabruk.

Polyhistorn

AV LENA KÖSTER • FOTO: STEWEN QUIGLEY

– Jag är en friluftsmänniska. Är mycket ute i skog och mark, säger Jörgen Sjöström och berättar om hur han och kompisarna Gerhard och Lennart i de tidiga tonåren skådade fåglar i barndomen i Stocksund norr om Stockholm. – Vi byggde en flotte med ett gömsle på och la till i Ekebysjön i Djursholm alldeles utanför ett bo med skäggdopping. Fick fina foton!

Universums skräpkammare Av Jörgen Sjöström Tomheten finns bara inom oss som i köpcentrets dignade varuutbud

Fotointresset är uppenbart i boken om Florarna, eftersom texten illustreras med författarens egna foton. Däremot har han inte publicerat någon dikt i den boken, men väl låtit poesin smyga sig in i den berättande texten. – Så är det ofta i naturskildringar, säger han. Flera av hans böcker har tillkommit sedan han slutade undervisa i fysik vid Mälardalens högskola och högskolan i Gävle, när plötsligt tiden räckte till. I början av 2000-talet gick han en ettårig skrivarkurs på folkhögskolenivå, ledd av före detta Biskops Arnö-rektorn Birgitta Östlund Weissglas. – Jag kom dit med ett deckarmanus om jaktbrott och akademiska miljöer, men fick tummen ner för det. Det höll inte, ansåg Gittan. I stället uppmuntrades han att skriva poesi. Och på den vägen är det. Men inte enbart. För nu blev också den bok av, som Jörgen Sjöström börjat skriva på redan medan han arbetade kvar i Gävle: boken om Newton och gravitationen. Den kom ut på Norstedts förlag, liksom bok nummer två På spaning efter livets ursprung. Och fick strålande recensioner. Fysikens framväxt med fokus på gravitationen och sedan livets ursprung – det är inga små ämnen han griper sig an… – Jag skriver om det som intresserar mig, konstaterar han. Som livet. Att det alls finns liv. Varför och hur liv kan finnas. Jörgen Sjöström är ofta ”på spaning”. Tror han på Gud? – Nja, det finns säkert ingen gud enligt de stora religionerna, men jag kan ansluta mig till Einstein och en mer panteistisk uppfattning, att världsalltet

I den stellära rymden råder meningslöshetens inferno alfa, beta och gamma strålande tider! Nej, hoppfullheten i universums skräpkammare skapar ständigt nytt rum och en evig flod av tid Vem skapar? Materians energiflöde skapar böjer och bänder rum och tid varat skapar ständigt ny plats förintar det som inte fanns Vem skapade energiflödet? Det uppstod ur en vakuumfluktuation Ur tomma intet? Du gör mig svarslös sa Dirac* Bryderiet skapar och förintar sig själv Det går inte att fly mot gränsen där tomma rummet upphör, brandväggen där Plancks måttstock mäter ett surrealistiskt rum och finner uret i Salvador Dalis Wilhelm Tell-målning det som hopvikt tickar i takt med våra lagrade gärningar, de som studsar mot icke varat söker upp oss om natten, då det korta ögonblicket av frihet slits sönder av När en kallsvettig vaka i vargarnas timme skakar oss En dag då tiden upphör förverkligas de infrusna rumsdimensionerna det blir sju mer än fattningsförmågan när tomma intet rullar ut en malström till strängars vibrationer Först, då kan Jerusalems skomakare få ro undan tomhetens eviga pånyttfödelse

* Paul Dirac (1902 – 1984) Engelsk Nobelpristagare i fysik 85

är gud. Kemiskt kan man förklara mycket av vad liv är. Men filosofiskt? Det är svårare. Till den änden har han läst filosofi. Och vetenskapshistoria. Boken På spaning, en lång essä som livet, rör sig kring två bärande tankar: – Dels de fantastiska djur som finns och har funnits. Kontinenternas rörelser. Om en grupp forskare kunde ha rapporterat från miljoner år tillbaka, VAD hade de rapporterat? Och dels frågan hur död materia kunde bli levande. Måste det till en gudomlig makts eller kan man förstå och beskriva det med naturvetenskapligt språk? Som avslutning i den boken bjuder han på en dikt om vetenskap och musik. Där skriver han bland annat: Tänk: En värld utan Beethovens opus 132 Estetikprovet i a-moll hans ohörbara testamente för fyra stråkinstrument Men skriva böcker och lyssna på musik är alltså inte det enda Jörgen Sjöström ägnar sig åt, även om det i skov tar mycket av hans tid.

– Jag rör på mig, tränar, motionerar, är ute i skog och mark säger han. Den friska luften, fågelsången, ljuden från hav och vind är hans bas. Han har ett gammalt torp i en skog i Norduppland och en stuga på Öland. Och han går gärna i fjällen. Dessutom har han sprungit fem maratonlopp, det sista 1993. – Jag sprang på runt tre timmar, men det var då. Numera springer jag inte fort, halvmilen tar ungefär en halvtimme. Men jag tror att jag är ovanligt rörlig för att vara 72 år. Jag springer inte på vintern, då blir det mest styrketräning och simning. Fågelintresset från ungdomen kvarstår. 2016 gav han ut Fåglarnas globala värld på Carlssons förlag. – Jag fascineras av fåglarnas flyttning. Intresset har både med fysik och natur att göra. Hans doktorsavhandling handlande om magnetiska mineraler. Och sådana finns både i fåglarnas hjärnor och i deras näbbar. – Fotomagnetiska receptorer i ögon och magnetiska kristaller i näbbar, förtydligar han. Nästa bok kan mycket väl också komma att handla om fåglar, till exempel om korpens hjärna.

I den senast utgivna boken, Den modernas fysikens genombrott, har han gripit tag i fysiktråden igen. Utvecklingen av atombomben är temat och människorna runt den skildras som de märkliga personer de var. Till exempel Oppenheimer: – Ett mattegeni med sociala och psykiska problem. I boken lyfter Jörgen Sjöström också fram kvinnliga forskare som Marie Curie och hennes döttrar, plus Lise Meitner och Marie Gueppert-Mayer. Curie fick visserligen Nobelpriset, men i stort sett är det vanligt att kvinnor hamnar i mäns skugga, när historiens skrivs. Dock inte här. Fem publicerade böcker och tankar på minst två till. Inte dåligt för en person som beskriver sig som dyslektiker. – Det blir ju en del skrivfel och det händer att jag glömmer ord. Att skriva på tangentbord, kräver mer koncentration på själva skrivandet än att skriva för hand. Samtidigt som han är dyslektiker och alltså har en del tekniska problem i skrivandet, har han lätt för att uttrycka sig erkänner han. Med åren har också hans medfödda blyghet minskat och han står gärna framför en publik och berättar.

– Men när jag var ung var jag väl lite annorlunda. Jag har aldrig gillat nöjesliv. Och har alltid varit anti-konsumist. Köper bara det jag behöver. Jörgen Sjöström lever singelliv, efter ett särboförhållande i yngre dagar. Att inte ha familj kompenseras av friheten att använda tiden till intressena; att kunna fara till någon av stugorna när som helst; att kunna koncentrera sig på författandet i återkommande perioder, säger han. Och att kunna ge sig ut i favoritområdet Florarna och sova i sovsäck under bar himmel en försommarnatt och lyssna på jagande ugglors vingsus under en klar stjärnhimmel.

Uppsala kommun fikar reko Den som väljer att konsumera rättvisemärkt bidrar till att producenter kan ta sig ur fattigdom och sälja sina varor på en schysstare världsmarknad.

Uppsala är en Fairtrade City www.uppsala.se/fairtradecity

Uppsala firar sitt fjärde år som diplomerad Fairtrade City. Det innebär att vi arbetar med att öka den etiska konsumtionen av bland annat kaffe och choklad i våra verksamheter och bolag för att göra världen lite rättvisare. Som en av Sveriges största kommuner kan Uppsala göra stor skillnad, både för producent och miljö. Kaffeplockning i Kenya, Fairtrade Sverige

Någon borde ge henne en förtjänstmedalj! Så sa författaren och komikern Lasse Eriksson för många år sedan om Kerstin Berglund. Anledningen var hennes regelbundet återkommande middagsbjudningar i sitt hem i Luthagen. Där har hon samlat Uppsalas mest celebra karaktärer och kulturpersonligheter tillsammans med mera obemärkta, men lika trevliga gäster. Genom åren har Kerstin Berglund med sina middagar skapat ett informellt och trivsamt rum för möten och intellektuella samtal som liknar forna tiders kulturella salonger – ett samkväm som oftast avslutats under andligt lugn med att hon framför ett stycke av Bach på pianot, med stor musikalitet och skicklighet vid tangenterna, ska tilläggas. Kerstin Berglund är nämligen begåvad med ett mycket gott gehör.

Ett liv fyllt av möten och samtal AV LILLEMOR BERG • FOTO: STEWEN QUIGLEY

– Middagsbjudningar har varit min främsta hobby, säger Kerstin Berglund, som fram till pensionering 1996 var kyrkoherde i Helga Trefaldighet. Den kristna tron har följt med genom livet ända från barndomshemmet i Sandviken. Men när hon var ung, fanns det ingen möjlighet för en kvinna att bli präst. Det blev det inte förrän 1959. Så efter studenten for Kerstin Berglund till Falun för att utbilda sig till folkskollärare. – I Gävle följde jag en årskull från fjärde till sjätte klass. Det kom att bli min enda folkskoleklass. Vi håller fortfarande kontakt och ses på återträffar. Numera är vi pensionärer allihop. Efter åren i Gävle studerade Kerstin Berglund vidare på Uppsala universitet för att kunna undervisa på folkhögskola. När examen var klar arbetade hon i ett par år sammanlagt på folkhögskolor i Ljungkile och Kalix. – Men sedan hörde Svenska kyrkans mission av sig och erbjöd en lärartjänst i södra Indien. Det lät ju spännande, så jag for iväg för att undervisa vid Svenska skolan där, berättar Kerstin Berglund. Det blev två händelserika år med en hel del resor på loven. Vid ett tillfälle besökte hon Nepal under ett jullov.

– Jag blev inbjuden av ett amerikanskt läkarpar som sålt sin praktik i Amerika för att grunda ett sjukhus i Nepal. Jag träffade dem på Engelska klubben efter att ha hållit en konsert där. Det var på 1950-talet. På den tiden fanns inget flygfält i Katmandu och knappt några farbara vägar. Det var inte bara Kerstin Berglund som skulle ta sig dit i väglöst land utan också en flygel. Flygeln fick transporteras till fots och bars över bergen. När Kerstin Berglund återvände till Sverige fick hon en tjänst på Sigtunastiftelsens folkhögskola. – Min uppgift var att undervisa, men efter ett tag blev jag tillfrågad om att bli konferensvärdinna på sommarloven. I den rollen fungerade hon under sju somrar på 1960-talet. – Det var en fantastiskt rolig tid med många intressanta möten. Det hölls stora konferenser, bland annat med författare och konstnärer. Jag fick möta den tidens alla stora namn. Sedan hade psalmkommittén sina sammankomster på Sigtunastiftelsen, så jag fick ta del av de nya psalmerna från första början. Det var i Sigtuna som Kerstin Berglund bestämde sig för att studera till präst. Hon började läsa in en teologie kandidat i Uppsala parallellt med heltidsarbetet som

lärare. Slitsamma år med dubbelarbete från klockan fem på morgonen till sena kvällen. Men examen blev klar på utsatt tid och Kerstin Berglund prästvigdes 1969, i en tid då kvinnoprästmotståndet fortfarande var starkt uttalat hos många inom Svenska kyrkan. Kerstin Berglund tog mod till sig och sökte placering i Uppsala. Hon fick tjänst i Vaksala församling och intog predikstolen i Salabackekyrkan. – Kyrkoherden hade uttryckt en önskan om att han gärna ville ha en kvinnlig präst och det var ju mycket ovanligt på den tiden då hälften av prästerskapet var

motståndare till kvinnliga präster. Det blev nio väldigt fina år i Vaksala och Salabackekyrkan, minns hon. Men när det blev en tjänst blev ledig i Domkyrkoförsamlingen sökte Kerstin Berglund den. Hon fick provpredika i en fullsatt domkyrka och röstades fram av en stor majoritet. Hon fick jobbet med tjänstgöring framför allt i Mikaelskyrkan. Men hon tjänstgjorde också ganska ofta i andra kyrkor inom församlingen och var faktiskt den första kvinnliga prästen som predikade i Uppsala domkyrka. – Jag har inte haft problem med motståndet mot

kvinnopräster. Jag har snarare gjort mig till vän med mina motståndare. Visst fanns det de som försvann från Mikaelskyrkan på grund av att de inte ville acceptera en kvinnlig präst, men huvuddelen av församlingen gav ett stort stöd. Jag har många fina minnen från tiden i Mikaelskyrkan. Jag införde något som vi kallade Lördagseftermiddag i Mikael med föreläsningar och kaffe innan helgmålsbönen. Den alla första föreläsaren var författaren Elsie Johansson. Vi har varit vänner sedan dess, berättar Kerstin Berglund. År 1989 blev Kerstin Berglund Uppsalas första kvinnliga kyrkoherde när hon valdes till tjänsten i Helga Trefaldighet, som hon sedan innehade ända tills pensionen. Men hennes kall slutar inte där. Även efter sin pensionering har Kerstin Berglund fortsatt att förrätta gudstjänster, begravningar och dop, hållit andakter och sångstunder. – Jag har tyckt mycket om att predika och har framför allt haft oerhört många begravningar. Det har alltid känts som något värdefullt att möta och hjälpa de sörjande. Hjälparbete har också legat Kerstin Berglund varmt om hjärtat. När hon kom till Trefaldighet i slutet av 1980-talet, så startade hon en kvinnogrupp, Trefaldighetskretsen. – Vi var tjugo damer som bestämde att vi skulle hjälpa Estland med att samla in pengar och skicka hjälpsändningar. Vi fyllde elva stora lastbilar med rullstolar och allt möjligt annat som inte fanns att uppbringa på plats i Estland. Med kollekt, basarer, kyrkkaffe och stora privata gåvor samlade vi under några år in cirka två miljoner kronor.

Kerstin Berglund har varit i Estland massor av gånger, ibland med egen bil, fullastad med förnödenheter. Hon har till och med fått en orden av den estniske presidenten för sitt hjälparbete – en liknande orden som Amerikas f.d. president Bill Clinton också skulle ha fått vid samma tillfälle, om han hade dykt upp. – Men numera klarar de sig ju själva, esterna, konstaterar Kerstin Berglund. Aktiv långt upp i åren, så har hon också under sexton år efter sin pensionering haft psalmkurser på Senioruniversitetet. Men det största intresset i livet för Kerstin Berglund är människor. – När jag träffat människor i olika sammanhang och tyckt de varit trevliga att prata med, så har jag bjudit hem dem på middag, även om jag inte känt dem förut. På så sätt har många människor träffat varandra för första gången hos mig eller fått tillfälle att umgås i ett mer informellt sammanhang än kanske på officiella mottagningar av olika slag. Många har tackat mig för att jag sammanfört dem. Kerstin Berglund har låtit göra om sin stora hall till en matsal med ett jättelikt matsalsmöblemang med plats för fjorton personer. Trots det är hon egentligen inte särskilt road av matlagning, men som hon säger: – Jag tycker mycket om att umgås med människor och de bästa samtalen uppstår oftast kring matbordet vid en god måltid.

Dockan Bergman i dockteaterpjäsen Vägen till Bolero

Bergmanåret 2018

av Lillemor Berg

Den svenska filmens största ikon, Ingmar Bergman, föddes för hundra år sedan i Uppsala. Hur kommer detta att uppmärksammas i hans födelsestad? Sabina Andersson, avdelningschef på Kulturförvaltningen, ger en bild av sjudande lust, energi och kreativitet i de många projekt med Bergmantema som är under process. De flesta aktiviteter detta Bergmanår kommer att ske under hösten.

– Alla inblandade har kommit överens om ett tema för att strama upp det lite. Konstnären Michel Östlund, som är projektledare för Bergmanåret på uppdrag av Kulturförvaltningen, kom med idén om ett fokus på barnet och barndomen. Det är ju ett område som vi kan muta in här i Uppsala och som ingen annan har samma anledning att göra anspråk på, menar Sabina Andersson.

Bergman, där ett antal personer berättar om sina minnen av mötet och vad det betytt för dem. En av deltagarna är Michel Östlund själv, som jobbade med Bergman när Slottsbiografen renoverades. Och vidare har han också en utställning på gång i höst, eventuellt på UKK, med filmaffischer från Bergmans filmer, ett lån från Svenska filminstitutet. En annan programpunkt på temat barndom i höst är ett seminarium som anordnas i samarbete med Uppsala universitet med ett vetenskapligt perspektiv på barndomens betydelse för den kreativa processens utveckling in i vuxen ålder. De stora evenemangen i höst är Allt Ljus på Uppsala och Kulturnatten. Det talas om att även dessa aktiviteter ska ha ett Bergmantema. – Det blir så klart svårt att hålla samman ett bestämt tema för de här evenemangen, eftersom det ingår så många aktörer med sina egna agendor. Det är i alla fall en ansats, som utan att vara tvingande, ändå kan uppmana och inspirera de medverkande att tänka i sådana banor, tror Sabina Andersson. I Allt ljus på Uppsala kommer femton konstnärer att delta. Alla installationer kommer inte uppenbart att relatera till Ingmar Bergman, men de flesta kommer att ha någon form av anknytning till temat. Många aktiviter med koppling till Bergmanåret görs av aktörer som jobbar med kultur på Kulturnämndens uppdrag. Fritid Uppsala sjösätter under hösten ett filmprojekt med filmläger och work shops i samarbete med Kortfilmsfestivalen och Regionen. Uppsala konstmuseum kommer också att lyfta fram Bergman, bland annat med en skaparverkstad inom film och animering under höstlovet. Stadteatern sätter upp Sjunde inseglet med premiär i november, Bergmans främsta mästerverk, som ska

“Barndomen är ett område som vi kan muta in här i Uppsala och som ingen annan har samma anledning att göra anspråk på.” Det är många aktörer inblandade och det finns ingen garanti för att alla kommer att betona just barndomen, men Sabina Andersson tror ändå att det kan underlätta att ha ett tema i åtanke när man kreerar idéer för programpunkter och aktiviteter. Michel Östlund är i full gång med planeringen för en dockteaterföreställning i samarbete med dockteatern Sesam. Vägen till Bolero heter pjäsen. Det har tillverkats en docka föreställande Ingmar Bergman och pjäsen görs om lite för att ge plats åt regissören i Bergmans gestalt. Minst tre föreställningar planeras, troligtvis under Allhelgonahelgen. – Michel Östlund har också en idé om att göra en utställning av dockorna som ingår i dockteatern, men var det utställningen kommer att visas är ännu inte bestämt, berättar Sabina Andersson. Konstnären Michel Östlund är dessutom inblandad i en installation under Allt ljus på Uppsala och gör även ett program under temat Vi som mött Ingmar

kryddas med musik och spännande koreografi av Benke Nyman, som har ett förflutet som dansare i breakdanskompaniet Bounce. I december blir det också nypremiär för regissör Eva Dahlman och kostymören och scenografen och Lehna Edwalls internationellt uppmärksammade Scener ur ett äktenskap. Stadsteatern har annonserat att de är väldigt öppna för samarbeten. Det har bland annat diskuterats om att skådespelare ska göra uppläsningar av Bergmans manus på Stadsbiblioteket. Reginateatern har ett samarbete med teatergruppen Prego, som kommer att göra improvisationsteater med Bergmantema och senare i höst har Reginateatern en kittlande programpunkt där allmänheten kommer att få tillfälle att spela schack med Döden. Kortfilmsfestivalen gör en utställning i samarbete med Upplandsmuseet och Bergmansstiftelsen om filmen Fanny och Alexander och hur den kom till och spelades in i Uppsala. Under Kortfilmsfestivalen ges också ett föredrag på engelska om Bergman som riktar sig till de många utländska gästerna. På UKK kommer man att fokusera på musiken. Den 25 september spelar Per Tengstrand klassisk musik som använts inom filmen, bland annat av Ingmar Bergman – In Memorium Bergman. I anslutning till detta hålls ett seminarium där man ska diskutera filmmusikens funktion och betydelse. UKK ska också visa en dokumentärfilm om inspelningen av Fanny och Alexander med ett inledande panelsamtal under ledning av Hynek Pallas, som inledde sin karriär som filmvetare och filmkritiker på filmtidskriften Ingmar. Aktiviteten är inte tidssatt, men eventuellt sker detta på Kulturnatten. Uppsala Stadsbibliotek lyfter också upp Bergman under året. Författaren Linn Ullman, Ingmar Bergmans

dotter, är inbokad på Författarfredag i höst. Bibliotek Uppsala kommer även att ha ett program kring skrivprocessen i samarbete med Stadsteatern och med deltagare från Wiks folkhögskola. Ingrid Persson och Lena Ahlström på företaget Uppsalaguide ordnar speciella stadsvandringar i Bergmans spår under Kulturnatten och Allt ljus på Uppsala. Vandringarnas bokas i förväg. – Detta kan göra det svårt för turister att hitta aktiviteten och spontant ansluta, menar Sabina Andersson, som gärna såg en möjlighet att hålla Bergmanvandringar under sommar och ett sätt att ansluta sig till dessa utan att behöva förboka. En händelserik i höst i Bergmans tecken väntar, men redan i sommar finns intressanta programpunkter. I början av juni hålls ett föredrag i regi av Region Uppsala med Leif Zern och Jan Holmberg som båda skrivit böcker om regissören. Så det gäller att hålla utkik på aktörernas hemsidor.

Ingmar Bergman under filminspelning i Uppsala. Foto: Stewen Quigley 93

UPPTÄCK! av johanna uddén

KREATIVT FÖR UNGA

Monika Gryzmala, Helix, 2018 Foto: Ann Magnusson

MONIKA GRZYMALA När Vasakronan bygger vill de i ett tidigt skede tänka in konsten. Konsten är ett sätt för Vasakronan att lägga till mjuka värden till sina fastigheter, den kan förhöja byggnaders och miljöers kvalitet och bidra till att ge byggnaden en egen identitet. Till byggnaden Hubben i Gluntenområdet har konstkonsult Ann Magnusson på AM Public tillsammans med bland andra White arkitekter tagit fram förslag på gestaltning. Den polskfödda tyskan Monika Gryzmala fick uppdraget att arbeta med en konstnärlig gestaltning i den stora ljusgården som är en central punkt i denna vetenskapliga arena för möten och kunskapsutbyten. Tillsammans med sitt team av ingenjörer, metallarbetare, skulptörer och industriella målare har Monika Gryzmala producerat skulpturen Helix som invigdes i januari 2018. Det byggnadsintegrerade konstverket på 24,5 meter sträcker sig från golv till tak i ljusgården som en tvinnande växt eller en DNA-slinga. Konstnärens förhoppning är att verket ska fungera som en katalysator för ett dynamiskt tänkande och utbyte av erfarenheter.

SyskonSKAP är en kreativ plattform för unga i Gottsunda, som startades våren 2017. Projektet är en del av Kreativa Platser som är Kulturrådets satsning på särskilda bostadsområden. Plattformen drivs av konstnärerna José David Hildebrand och Mireya Monserrat Escanilla. De arrangerar konstnärliga workshopar, filmvisningar och konstsamtal i Mötesplats Treklangen. Syftet med projektet är att inspirera barn och unga att själva ta kontrollen över sin personliga utveckling och roll i samhället genom estetiska processer och pedagogiska samtal. En viktig del av projektet är att öka intresset för konst hos unga i Gottsunda, samtidigt som man minskar avståndet mellan professionella konstutövare och den nya generationen kreatörer. SyskonSKAP verkar för att fler unga från Gottsunda får upp ögonen för kultur som yrkesområde, och att fler Gottsundabor tar plats i konstvärlden. Fram till 19 maj går det att ta del av projektet på Uppsala konstmuseum. SyskonSKAP är ett samarbete mellan kulturföreningen Shoutout!, ABF i Uppsala län, Konstfrämjandet Uppland, Mötesplats Treklangen och UKFAB.

Bella Rune i sin ateljé, våren 2018. Foto: Galleri Magnus Karlsson

KONSTFRÄMJANDET UPPLAND

BELLA RUNE

Folkrörelsernas Konstfrämjande har funnits i sjuttio år. Syftet har alltid varit att ge fler människor tillgång till bra konst. Det har till exempel skett genom särskilda grafikupplagor eller utställningar med konst till salu. Idag arbetar Konstfrämjandet med samtidskonst och fungerar på olika sätt som stöd för konstnärer, konstföreningar och fria konstarrangörer. Under våren 2017 startade Konstfrämjandet distriktet Uppland, till en början för att kunna driva projektet SyskonSKAP (se förgående sida). Nu har Konstfrämjandet Uppland anställt en verksamhetsutvecklare och därmed är många aktiviteter och projekt på gång i hela distriktet. Håll ögonen öppna, för det här kan bli spännande!

Hubben i Gluntenområdet är ritad av White arkitekter på uppdrag av Vasakronan. Region Uppsala hyr större delen av byggnaden och här finns Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk mikrobiologi, kliniskt träningscentrum och Uppsala Clinical Research. Till lokalerna har Region Uppsala köpt in och beställt ett brett urval av konst; måleri, grafik och skulptur. Byggnadens atrium omgärdas av invändiga balkonger – till två av dessa har Region Uppsala beställt verk av Bella Rune. För Uppsalaborna är Bella Rune kanske mest känd för utställningen Konsekvensanalys i Stadsskogen 2015. I den skulle man använda en app i mobilen för att se de digitala skulpturer hon skapat. Under våren visades utställningen Snart nog: Konst och handling på Tensta konsthall. Där deltog Bella Rune med sina skira hängande mohairskulpturer, färgade med läsk eller skrivarfärg. Ett enda nystan går åt till en skulptur, som både tar plats och är luftig. Galleri Magnus Karlsson visade mohairskulpturerna på konstmässan Market i april. Jag är glad att Region Uppsala nu har köpt in verk av Bella Rune. De nya skulpturerna har samma formidé, men är gjorda i ett annat material – en slags snören som används för att knyta armband – och de är färgade i CMYK respektive RGB. Bella Rune säger så här om sina skulpturer: Jag tänker på mina skulpturer som gränssnitt som förhandlar relationer, som mellan en digital och en fysiskt/taktil värld, mellan traditioner och samtid, mellan klubbliv och konsthistoria.

Foto: Stewen Quigley

ATELJÉFÖRENINGEN HOSPITALET Sedan någon månad har ett gäng konstnärer och andra kulturarbetare flyttat in i det gamla hospitalet, i den vita byggnaden som i folkmun kallas Vingmuttern. Det är kulturförvaltningen som ordnat med lokalerna som Ateljéföreningen Hospitalet nu hyr. Stadens konstnärer har länge önskat hjälp med att hitta lokaler för att skapa ett kluster av ateljéer där man kan dra nytta av kontakter med

varandra och ha viss gemensam utrustning. Ett tjugotal personer har nu tillgång till egna ateljéer eller studior, plus ett välutrustat projektrum och gemensamt kök. Allt är subventionerat av Uppsala kommun, som nu bit för bit jobbar mot att Uppsala ska bli en stad där unga konstnärer ska lockas att bo kvar istället för att flytta efter utbildningen.

Jessica Faiss, Voyage, 2017 t.v. och t.h. Videostill, Voyage

JESSICA FAISS I våras tilldelades Uppsalabon Jessica Faiss ett av Region Uppsalas kulturstipendier. Ett bra sätt att bekanta sig med hennes konst är att ta sig till Odenplans station via Citybanan. Verket Voyage är ett videoverk i sju delar som visas på sju skärmar som är placerade på väggen intill rulltrappan. Videoverket har filmats från en lift i den svenska naturen och man får en känsla av att åka med i landskapet medan man åker uppåt i rulltrappan. Videon rör sig långsamt uppåt och fortskrider i lugn takt utan att nå ett givet mål. Jessica Faiss säger så här om sitt verk:

Mitt bland all information, flöde av människor och rörelse kan det kännas befriande med bilder som är i avsaknad av många detaljer. Idén är att skapa en slags meditativ ficka i vardagen, där man får med sig ett lugnt intryck och kanske en förnimmelse av nya tankesätt. Jag tänker att färden kan bli en inre resa där färden inte är kopplad till ett visst resmål. Vi kan alla färdas på denna resa. Den monotona rörelsen gör oss medvetna om oss själva och vår kropp. Betraktaren kanske kan stanna kvar i sin upplevelse, men samtidigt kliva ut ur sig själv, stillastående men i rörelse..

…och lite mera koll

THORE ENGSTRÖMER

Foto: Pressbild, The English Bookshop

THE ENGLISH BOOKSHOP – GRATTIS! The Uppsala English Bookshop har utsetts till vinnare i kategorin Bookstore of the Year i tävlingen International Excellence Award. Tävlingen uppmärksammar aktörer på den internationella bokmarknaden utanför Storbritannien och arrangeras av London Book Fair i samarbete med den brittiska förläggarföreningen Publishers Association. Förra året var det bokhandeln Shakespeare & Company i Paris som utsågs till titeln, men i år blev det alltså The Uppsala English Bookshop som i hård konkurrens fick äran att ta emot priset. The Uppsala English Bookshop startades för snart 23 år sen av Jan Smedh och Christer Valdeson på övervåningen i ett litet gårdshus vid Fyrisån. Idag har man en stor butik centralt i Uppsala och även en butik på Södermalm i Stockholm. Så här säger Jan Smedh i ett pressmeddelande: Vi har fått höra att vi håller en väldigt hög kvalitet i det vi gör. När vi får besök från England och USA, får vi ofta höra att ”såna här bokhandlare har vi inte hemma hos oss längre”. Så vi vet ju att vi håller en bra nivå på både lager och servicenivå, och att våra många events, läsecirklar och andra aktiviteter uppskattas. Och vi är väldigt personliga i allt vi gör.

Mats Ola Ottossons biografi om Thore Engströmer, Han ledde ett universitet och styrde en stad, har mycket intressant att berätta om personen Engströmer, men också om tiden vid 1900-talets första hälft. Thore Engströmer (1878–1957) var en av sin tids mest framstående jurister, professor i processrätt vid Uppsala universitet och dess rektor mellan åren 1933–1943. Han var vid sidan av de akademiska framgångarna även en av Uppsalas mest inflytelserika politiker och hade även ledande poster i Uppsala läns landsting. Som jurist var han verksam på nationell nivå med regeringsuppdrag gällande lagstiftning och med juridiska frågor inom näringslivet. Författaren Mats Ola Ottosson var under tio år från 1998 till sin pensionering universitetsdirektör på Uppsala universitet. Biografin är utgiven av Uppsala universitet och distribueras via Uppsala universitetsbibliotek: acta@ub.uu.se, www.ub.uu.se Foto: Sarah Thorén

RYKANDE FÄRSK ANTOLOGI I juni 2018 kommer Uppsala författarsällskaps poesiantologi, I rörelse – 27 poeter från Uppland, ut på Bokförlaget Edda. Medverkande poeter är några av sällskapets medlemmar. Utgivningen sker lagom till sällskapets femårsjubileum. Det blir bokrelease, med största sannolikhet på Drottninggatans bokhandel, och under hösten planerar författarsällskapet att flera poeter ska läsa ur antologin runt om på olika bibliotek i Uppland. Håll utkik!

Eftertanken Redaktören hör av sig och efterlyser eftertanken. – Eftertanken kräver sin tid, säger jag. – Det finns inte tid för det, säger redaktören. – Finns det inte tid för eftertanke är vi illa ute, och förresten vet jag inte vad jag ska skriva om, kontrar jag. – Skriv om döden. Det har du gjort förut, säger redaktören. – Där har han en poäng, tänker jag. För så är det. När någon dör stannar vi andra i bästa fall upp ett kort ögonblick och tänker efter. Det är värdefullt. När Hans Rosling gick bort för ett drygt år sedan var vi till exempel många som stod kvar och tänkte: vem ska nu käfta emot alla som tycker att allt är bara elände? Och när Magdalena Ribbing strax efteråt försvann undrade eftertanken: vem ska nu ta självupptagenheten i örat? För några veckor sedan var det Jerry Williams tur – mannen som personifierade det söndertuggade ordet hållbart. Säkert var det inte bara jag som en kort stund just då funderade över vilken eller vilka av dagens hyllade artister som om femtio år kommer att lämna scenen mitt i steget. Och så har vi slutligen Barbro Svensson från Järvsö som går och dör i en tid då det påstås att det är bara den som är närvarande på nätet som finns, men som trots det blir helgonförklarad av sin samtid för sin närvaro i det personliga mötet. Det stämmer till eftertanke. Medan det fortfarande finns tid för det. Rickard Weidstam

BIZART Nr 33

Använd QR kod-skannern i din mobil direkt till BIZART:s hemsida, podradio, facebook eller instagram

BIZART Magasin Nr 33 maj – oktober 2018

MAGASINET OM KREATIVITET OCH MÄNNISKOR MED KULTUREN SOM DRIVKRAFT