Bizart nr31 32 by Stewen Quigley

M A G A S I N E T

O M

M Ä N N I S K O R

O C H

K R E A T I V I T E T

M E D

K U L T U R E N

S O M

år

D R I V K R A F T

Hej! VĂ¤lkommen till BIZART. Har du SWISH? Om du gillar magasinet swisha 100 kr eller valfritt belopp till 123 323 6825

2 2

Ansvarig utgivare Redaktion

Textredigering

Stewen Quigley Stewen Quigley, stewen@bizart.se Johanna Uddén, uppslag@bizart.se Lillemor Berg, lillemor@bizart.se Anna Jonson, ART ANNA

Annonsering

annons@bizart.se stewen@bizart.se tel 0705 28 42 42 www.bizart.se

Skribenter

Magnus Alkarp Lillemor Berg Andrea Dahlkild Anna Jonson Lena Köster Lars Lambert Cecilia Ragnarsson Joelin Quigley-Berg Stewen Quigley Gunilla Sthyr Sarah Thorén Johanna Uddén Mia Ulin Rickard Weidstam

Tryck

Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen, inklusive distribution, är miljömärkt med Lic nr 341091.

MAGNUS ALKARP

LILLEMOR BERG

ANDREA DAHLKILD

ANNA JONSON

LENA KÖSTER

LARS LAMBERT

JOELIN QUIGLEY-BERG

GUNILLA STHYR

SARAH THORÉN

JOHANNA UDDÉN

MIA ULIN

STEWEN QUIGLEY

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan. ISSN 1654-5370 2017 Riktpris 100 kr

Biz&Art varumärkesregistrerat.

BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel vxl: 018-26 26 00, mob: 0705 28 42 42. E-post: kontakt@bizart.se. Hemsida: www.bizart.se

DUBBELT UPP NÄR BIZART FYLLER 10 ÅR Innehåll nr 31 och 32 7 12 20 27 31 32 44 48 54 60 64 70 74 78 82 84 90 96 98 102 108 114 122 132 138 144 147 152 154 159 164 166 168 171 174

Tio år Kvarteret Gerd – ett 10-årsperspektiv Petra Brylander Visitation – reformation Nytt konstmuseum nu Konst på kontinenten 10 år med offentlig konst Serier på hög nivå Den store publicisten Patrik Hadenius Bra konst = Bra Image = At Six Med öra för det sköra Hello Jamaica farewell Med många strängar på sin lyra Kaipa DaCapo – en oväntad comeback Vilken bok ska du ge ut? Närma sig varsamt Gränslösa kulturgärningar Poeten på pallen: Jasim Mohamed Hijabistan Iman Aldebe Tapetmakerskorna Tapetserarmästare – ett rödlistat skrå Miljönivå silver – Segerstedthuset Ny storskalig konst med funktion Odla kreativitet på landet Gapminder – ett världsprojekt BASE10 sätter techstartups på världskartan Ett öga mot vidunderliga ting Länsförsäkringar brinner för ett hållbart samhälle Doctor Sten – Mutomoprojektet Konstnär till kropp och själ Tre törstiga apotekare… Uppsalas audio-visuella stjärnor Hälsa aldrig till en död hund 10 år med wallumner i BIZART Fri att spela teater för alla. Utan gränser.

178 180 188 190 193

Avspänt och trivsamt i historisk miljö Olof Rudbeck – ett försvarstal Upptäck! Trygga tryckvänner i 10 år Eftertanken

ANNONSÖRER NR 31–32 – UPPSLAG – FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UKK UPPSALA STADSTEATER – HELSIDA – CAJSA´S KÖK DANSENS HUS LA PARRILLA REGINATEATERN THRILLERS MAT & BRÖD UPPSALA CITY UPPSALAHEM UL UPPSALA UNIVERSITET VÅLAMAGASINET – HALVSIDA – GITARRFESTIVALEN TOYOTA UPPLANDSMUSEET – KVARTSSIDA – BROR HJORTS HUS

ADVERTORIAL

AKADEMIFÖRVALTNINGEN KPH LÄNSFÖRSÄKRINGAR SCENTEKNIK TRYDELLS 5

To Be Frank. Foto: Q Image

NU KÖR VI! Träna dig glad. På Friskis&Svettis hittar du din roligaste träning. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan. 340 duktiga funktionärer hjälper dig till rätta. Anders är en av dem. Rörelseglädje från 175 kr/mån. Välkommen.

Ekeby Fyrishov Ultuna Väderkvarnsgatan 018-55 84 90 uppsala.friskissvettis.se 7

Glurp, skulptur i patinerad brons av Linnéa Jörpeland (2015). Sävja Kulturcenter. Foto: Stewen Quigley

JOHANNA UDDÉN

Tio år TIO ÅR DÅ. När jag var tio år bodde jag i Timrå. Jag spelade ishockey, simmade och spelade långboll. Jag hoppade twist och lekte ”långnäsa” och ”land och rike”. Jag läste hästböcker och spelade klarinett i skolorkestern. Jag hade precis fått eget rum och hade köpt min första LP. Jag hade hånglat i vår källare. Jag hade varit med om byte av läroplan. Jag hade upplevt du-reformen och jag var med när det blev högertrafik. Jag hade redan levt länge. Tio år – ett liv. TIO ÅR NU. Perspektiven förändras. Tio år som skribent och redaktör i Biz&Art har gått rasande fort. Men det går fort när man jobbar med Stewen och Lillemor. Swish swosh så är ett nytt nummer klart. Allt går undan! Och vi kallas till redaktionsråd för nästa nummer redan innan senaste numret är släppt. Lunch är beställd och idéerna sprutar. Det går fort och är roligt! Men om jag tänker efter har det ändå hänt en del på tio år. Bara det att Biz&Art kommit ut med trettio feta nummer där jag själv har skrivit sextiotvå artiklar. Uppsala har under de senaste tio åren växt något oerhört. Vi har fått ett konserthus. Vi har fått ett femtiotal nya offentliga konstverk i kommunens utomhusmiljö. Konsthuset har öppnat, och stängt. Köttinspektionen har öppnat. Konstnärsklubben har utökat sin verksamhet. Och ett Barnens Å-hus är på gång. Många kulturarbetare har arbetat med integrationsprojekt. Flera kulturcentrum har öppnat. Och nu har kulturnämnden precis initierat en utredning om framtiden för Uppsalas konstliv. Det är bra! Tio år – ett liv.

UPPSALA KONSERT & KONGRESS

2/12 Mariza En av v채rldens fr채msta fados책ngerskor. Om detta och mycket mer p책 ukk.se

GERD Av Cecilia Ragnarsson och Lillemor Berg

Vaksalatorg med kvarteret Gerd framfรถr domkyrkotornen i bakgrunden. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

I kvarteret Gerd vid Vaksala torg låg för inte så länge sedan en enhetligt sammanhängande gårdsbebyggelse från 1800-talet. Där fanns ett stenhus i nyrenässansstil, det så kallade Bodénska huset, och ett antal gårdsbyggnader och bostadshus av trä. Hela kvarteret med 1800-talsprägel revs 2004 för att ge plats åt en ultramodern uppstickare, Uppsala Konsert & Kongress. Den östra sidan av Fyrisån berikades med en stolt signaturbyggnad som skulle ta stadens kulturutbud till nya höjder, men förlorade också en historisk miljö. Förändringar sätter känslorna i svall. Under några år kring planeringen och uppförandet av konserthusbyggnaden infiltrerades stämningen i Uppsala av split och vrede. Det är dags för en återblick nu när UKK fyller 10 år.

En expanderande stad måste sörja för sin växande befolkning. Bostadsbyggande är långt ifrån allt som krävs. En stad med självaktning måste också skapa centrala mötesplatser för sociala och kulturella behov. Nya tiders krav sätter igång en förändringsprocess som ofta innebär stora ingrepp i den invanda stadsmiljön. En stad i förvandling hamnar i en slags identitetskris som bäddar för konflikter. Det påbörjas en dragkamp mellan det nostalgiska och det framstegsvänliga.Vissa ivrar för futuristiska visioner i betong och glas, andra för att bevara gamla träkåkar och kullerstensgränder. Det är en ojämn kamp mellan historia och framtid, som bara i sällsynta fall räddar kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i våra städer åt eftervärlden. Det lyckas ibland, som tur är, för vad är en stad helt utan årsringar, gammalt och nytt i samspel? Att växa är också att dö en smula. Utvecklingen låter sig inte hejdas, mycket måste offras och det är smärtsamt. Ur askan av det gamla får framtiden chansen att blomstra och tiden läker förhoppningvis alla sår. Men handen på hjärtat, hur många uppsalabor sörjer ännu det gamla kvarteret Gerd? I år när UKK firar 10-årsjubileum är det bittra slaget om Musikens hus, om inte helt glömt, så i alla fall överspelat i en anda av försoning. Den moderna konserthusbyggnaden har intagit en självklar plats i stadsbilden. Den moderna arkitekturen och den ansenliga storleken har upprättat en slags balans

mellan stadens östra sida och den västra, där domkyrkan och slottet sedan länge etablerat en aura av historia, kultur och makt. Man vågar nog påstå, att de flesta uppsalabor känner sig relativt tillfreds med att Sveriges fjärde stad till slut fick ett konserthus av rang, en statussymbol att visa upp utåt och som starkt bidrar till att göra Uppsala till ett attraktivt besöksmål. Visioner om ett konserthus i Uppsala har funnits alltsedan sekelskiftet 1900. Begreppet Musiken Hus kom upp på agendan 1912 och därmed inleddes en segdragen process med en rad förslag och utredningar som skulle pågå i nästan ett sekel. Det hinner bli 2002 innan Uppsala kommunfullmäktige baxar fram ett beslut, 49 röster mot 32, om att inleda planeringen för ett konserthus i anslutning till Vaksala torg i kvarteret Gerd. Uppsalaborna svarar direkt med ett stort engagemang. Förslaget följs av en ström av insändare i UNT och ger upphov till ett flertal debatter med olika inriktningar. Bland annat ifrågasätts rivningen av den gamla kulturmiljön i kvarteret Gerd, som många anser är väl värd att bevara. Röster oroas över hur ett konserthus med modern arkitektur ska komma att passa in i Uppsalas stadsbild och, framför allt, över kostnaderna. Hur ska pengarna räcka till omsorg och skola om kommunen ska finansiera ett lyxbygge? Ungefär i den andan formuleras frågorna. Det dröjer inte länge förrän aktionsgrupper bildas.

Det s.k Bodénska huset omkring 2000. Foto: Lars Kamel

Radio Uppland anordnar ett forum för debatt om konserthusfrågan mellan uppsalabor och politiker. ”Uppsalaborna är värda ett Musikens hus. Det skulle ge arbetstillfällen och skatteintäkter”, menar dåvarande kommunstyrelsens ordförande Lena Hartwig. Men, det är Nej-sidan i debatten som drar ner kraftigast applåder. Flera aktionsgrupper med skilda uppfattningar i frågan ger bränsle åt opinionsbildningen. Aktionsgruppen Rädda kvarteret Gerd anser att det borde vara möjligt att bygga ett Musikens hus utan att riva den gamla 1800-talsbebyggelsen, men kritiserar också den ekonomiska kalkylen för konserthusbygget. Gruppen samlar in mer än 11 000 namnunderskrifter på protestlistor mot kommunens planer på konsert- och kongressanläggning i kvarteret Gerd. Då motståndet lyckas samla namn från mer än fem procent av den röstberättigade befolkningen, hoppas gruppen på att få till stånd en folkomröstning. Även aktionsgruppen Folkrörelsen Mot Musikens Hus sätter igång att arbeta för att bevara kvarteret Gerd. De anser att det planerade konserthuset är för litet, kostar för mycket och byggs på fel plats. På deras

Vak

ppland la Ehn, U ? Foto: O al -t 0 7 , n salagata

smuseet

flygblad från 2004 hävdar gruppen att 90 procent av Uppsalas befolkning är emot byggplanerna. Gruppens opinionsbildning betonar framför allt kritiken mot de kostnader Musikens Hus skulle föra med sig, både under byggnadsprocessen och de efterkommande driftkostnaderna. Men det är inte enbart kritiska röster som hörs i debatten. Det finns medborgare som ställer sig odelat positiva till planerna på ett konserthus, oavsett vilken plats det byggs på. Och de ser gärna att det byggs i det centralt belägna kvarteret Gerd. Tongivande för ja-sidan är Musikens Hus Vänner, en ideell och politiskt obunden förening, som alltsedan 1988 arbetat för att förverkliga ett konserthus i Uppsala. Musikens Hus Vänner tycker inte att kultur bör ställas mot ekonomi och mätas med samma måttstock som materiella värden. I mars 2004 ställs uppsalaborna inför faktum. Kommunfullmäktige tar ett definitivt beslut om att genomföra planerna på en konserthusbyggnad i kvarteret Gerd. Beslutet föregås av en del kompromisser. Budgeten bantas och huset kommer att få en materialmässigt billigare utformning än vad

Vaksalagatan före branden 2004. Foto: Lars Kamel Kringbyggd innegård omkr. 2000. Foto: Lars Kamel

som förelåg i originalförslaget. Nyheten om beslutet briserar som en bomb. Aktiva motståndare inklusive många av stadens invånare känner sig överkörda av politikerna. Insändarsidorna i UNT speglar den infekterade stämningen i folkopinionen. ”Huset kommer passa ungefär lika väl in i stadsbilden som ett hårdrocksband passar i Månskenssonaten”, påstår en ilsken insändare, ”jag kommer aldrig att sätta min fot där”, försäkrar en annan. Och på den linjen går resonemangen för en tid. På morgonen den 9 maj 2004 brinner två av trähusen i kvarteret Gerd. Misstankar om att branden är anlagd florerar, men något sådant blir aldrig klarlagt. De gamla trähusen längs Vaksalagatan hade sedan länge stått tomma, men det förekom enligt vissa källor att hemlösa brukade övernatta i rivningshusen. Ingen människa kom emellertid till skada, trots att branden var så kraftig att flera av husen blir totalförstörda. I UNT den 10 maj formuleras en nostalgisk nekrolog: ”En rest av det gamla Uppsala har gått upp i rök. De äldre fastigheterna i kvarteret Gerd var en spegelbild av ett Uppsala för 150 år sedan.” Upplandsmuseet, som i flera omgångar inlett ett

Efter brande n. Foto: La rs Kamel

arbete med att dokumentera fastigheterna i kvarteret Gerd, hann aldrig klart med uppgiften. Med branden gick de planerna tyvärr om intet. Branden och förstörelsen i dess spår sätter inte stopp för den kritiska opinionen. Kampen fortsätter mot byggplanerna och aktionsgruppen Rädda Kvarteret Gerd argumenterar för att bevara de fastigheter som fortfarande finns kvar i området. Men så blir inte fallet. På grund av branden började rivningsarbetet av kvarteret Gerd istället tidigare än planerat. Den 5 april 2005 tas det första spadtaget för det blivande konserthuset i kvarteret Gerd och den första september 2007 invigs det nya huset officiellt. Då har

Några axplock av röster utanför Kvarnen ”O ja, jag minns! Det var en parkering och ett halvgammalt hus i sten med tre våningar där en cykelaffär låg. Jag tycker det var jättebra att de byggde Uppsala Konsert & Kongress. Uppsala har för små hus, de är löjligt små med tanke på att Uppsala är Sveriges fjärde största stad. Höjden på huset älskar jag! Men det finns olika uppfattningar, jag är väl inte direkt kär i hur huset ser ut, men det går an.”

Man (som inte ville ange sitt namn) från Stockholm

”Där fanns träbyggnader, ganska låga. Från början tyckte jag inte om att de byggde UKK, men nu har jag vant mig.”

Birgitta Pettersson

”Nej, jag minns inte hur det såg ut innan.”

Yngre kvinna (som hade bråttom och sprang iväg)

”Lite längre upp här fanns ett K-märkt hus som tyvärr brann ner. Ett Musikens Hus behövdes i Uppsala, men det gamla stenhuset var väldigt fint och jag tycker inte man ska riva så gamla byggnader.” Agata Amein

”Här fanns ett gammalt område och jag minns att det var väldigt mycket protester när de skulle bygga UKK. Jag är aldrig där så jag vet inte, men det verkar ju gå bra. Om det var värt pengarna får man nog se om tio år till.” Stefan

”Det är jävligt fult.”

bolaget bytt namn till Uppsala Konsert & Kongress AB för att tydliggöra att huset ska inrymma två verksamhetsgrenar. Ännu några år efter invigningen svallar små efterdyningar av stormen. I folkmun får UKK ibland öknamnet Forsmark 4. Alla gillar inte den strama moderna stilen. Men 2010 publicerar UNT en undersökning av Georg A. Berglund som visar att Uppsala Konsert & Kongress har ett symbolvärde som är i stigande. Många medborgare ger uttryck för att de ser kongress- och konserthusbyggnaden som en stolt signatur för Uppsala, som så småningom kommer att rota sig på samma symboliska nivå som de historiska byggnaderna, Uppsala slott och domkyrkan. Vad säger uppsalaborna om byggnaden idag? Cecilia Ragnarsson, praktikant på BIZART och medförfattare till denna artikel, har fångat några röster utanför Kvarnen mittemot UKK. Många minns branden och hur kvarteret Gerd såg ut dessförinnan. Även om det moderna husets design inte faller alla i smaken, så är de flesta eniga om att Uppsala vore fattigt utan sitt konserthus. Att det äntligen kom till för tio år sedan var inte en dag för tidigt. 3

Grattis alla medborgare i Uppsala! Ü

Joakim

”Det fanns en parkering och ett stenhus på hörnet vid korsningen Vaksalagatan och Salagatan. Där låg en cykelaffär som hette Bodéns. Det var lika bra att byggnaderna revs, eftersom de ändå var så slitna och behövde göras något åt.”

Göran Frank

”Jag flyttade hit i somras, så jag har ingen aning om vad som fanns här innan.”

Anonym man

Kollage. Foto: Stewen Quigley

från

10-årskalaset på UKK

med funkiga bandet Damn!, Titiyo, Kanyi, Shirin och Kristin Amparo

>>BRÖDERNA LEJONHJÄRTA

SAGORNAS & LÄGERELDARNAS TID AV ASTRID LINDGREN I BEARBETNING AV: ALEXANDER MØRK-EIDEM REGI: RONNY DANIELSSON

UPPSALA>>>> STADSTEATER 18

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

>>PREMIÃ&#x201E;R 30/11, STORA SCENEN 19

Petra Brylander:

Uppsala stadsteater ska ha en egen identitet på egna villkor.

– AV LILLEMOR BERG –

Petra Brylander tillträdde som teaterchef i augusti 2016, men det är egentligen först nu, ett år senare, som det är hennes tur att fullt ut planera och styra över repertoaren på Uppsala stadsteater. Linus Tunströms spelår överlappade nämligen hennes tillträde, så inledningsvis har hon fått hålla till godo med resten av de resurser som finns kvar av budgetåret. Det är inget Petra Brylander klagar över. Med konstnärlig entusiasm, kompetens och mod kommer man långt. Hon har löst ekvationerna och lyckats knåpa ihop en väldigt rik och angelägen teaterhöst. Löwensköldska ringen – Trilogin, som hade urpremiär i slutet av Linus Tunströms spelår, fortsätter hela hösten 2017 och in på nästa år. Att göra något av Selma Lagerlöf var ett beslut som de båda tog tillsammans. – Jag förslog att vi skulle välja något av Selma Lagerlöf, och Linus sa Löwensköldska ringen och så blev det. Uppsättningen kom till i sann demokratisk anda, och det känns väldigt roligt och härligt att få vara med om att skapa ett sådant här stort projekt tillsammans med så många duktiga medarbetare, berättar Petra Bylander.

Foto: Stewen Quigley

Det blir en hel del musik på Stora Scen i höst. – Vi ska göra Carmen! Inte den fullfjädrade operaföreställningen, utan i en annan version, som blandar operasångare, klassiska musiker, och skådespelare. Det är den tyska regissören Anna Bergman som tagit sig an verket och flyttat Carmen till vår tid. Anna Bergman har jobbat med både opera och teater på ett flertal scener i Tyskland och Petra Brylander, som alltid haft ambitioner att vaska fram nya förmågor – gärna kvinnliga regissörer – kom i kontakt med Anna Bergman för ett projekt i Malmö och har samarbetat med henne tidigare. En del musik utlovas också i Bröderna Lejonhjärta. Pjäsen sätts upp i regi av Ronny Danielsson, som stått för många uppskattade musikaluppsättningar på Uppsala stadsteater, senast Spelman på taket och Cabaret. Denna gång blir det inte musikal, men väl en älskad berättelse för både barn och vuxna. – Jag är mycket förtjust i musikteater och gillar blandformen opera, musikal, skådespeleri. Det ger ett väldigt personligt uttryck. Tyvärr, är det mest de kommersiella musikalerna vi ser på svenska scener, trots att det finns så mycket bra material att göra musikteater av. Jag har varit med om att ta fram nyskrivna produktioner, bland annat sångdramat

Livet kom så plötsligt. Foto: Micke Sandström

Min vän Fascisten och en musikal av Erik Gedeon om Ingvar Kamprad, Ingvar – en musikalisk möbelsaga. Liknande projekt tänker jag fortsätta med i Uppsala, lovar Petra Brylander. Min vän Fascisten, som är skriven av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson, sattes först upp i Malmö, men spelades också på Uppsala stadsteater 2013. Klas Abrahamsson har även skrivit monologen Livet kom så plötsligt, som Petra Brylander själv framför på Uppsala stadsteater. Premiären gick av stapeln precis när hon var nytillträdd chef och det fortsätter med föreställningar under hösten med nypremiär den 10 oktober. På Lilla Scen händer också spännande saker, bland annat en dramatisering av Liv Strömquists satir Uppgång och fall i regi av Sara Giese. Petra Brylander

har även här tagit med sig ett lyckat samarbete från Malmö. Sara Giese regisserade succén Prins Charles känsla av Liv Strömquist på Malmö stadsteater. – Liv Strömquist är en av våra skarpaste satiriker. Hon vågar vända på perspektiv och trycka på ömma punkter i vår samtid. Hon är bäst helt enkelt. Intiman är ett nytt inslag på Uppsala stadsteater. Det som förut kallades Salongen har renoverats och ska nu ge plats för lunchteater och kvällskabaré. Förutom allt som här beskrivits kommer det så klart att bjudas på väldigt mycket mer under hösten 2017, som framtidsdystopin Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, komedin Massakerguden av Yasmina Reza, teater och annan verksamhet för barn och unga och massor av andra aktiviteter. Det är bara att hämta programbladet eller

gå in på Uppsala stadsteaters hemsida där det utlovas ”ett teaterår som ska skära genom samtiden med starka, utmanande berättelser fulla av smärta men också livsglädje och lust. Dystopi och satir, saga och tragedi, allt med ett bultande hjärta”. Vem kan förbli kallsinnig till teater med ett sådant spännande utbud? Den oro som pirrade till lite grand när Linus Tunström tillkännagav sin avgång som teaterchef är sedan länge som bortblåst. Det känns både tryggt och samtidigt väldigt spännande att just Petra Brylander tar över ansvaret för att leda Uppsala stadsteater och utveckla visionen om att den ska vara Sveriges främsta konstnärliga teater. Att konstnärlig ambition, engagemang och gott ledarskap ger uppskattning och resultat har hon med råge visat under sina nio år som chef på Malmö stadsteater, som hon lämnade med flaggan i topp. Det har dessutom pågått ett kreativt flöde mellan Uppsala och Malmö stadsteatrar under alla år som Linus Tunström och Petra Brylander suttit på varsin chefsstol. De har en ganska likartad progressiv syn på teaterns roll och konstnärliga ansvar, på vikten av mångfald och vitaliserande utbyten i internationella samarbeten. När vi träffas över en lunch i april är planeringen för höstens repertoar fortfarande lite hemlig. Jag är inte heller särskilt påstridig med frågor om den – tids nog blir den offentlig – utan jag är mer nyfiken på Petra Brylander. Hon är en öppen person med både humor och pondus, som genast gör ett kompetent och förtroendeingivande intryck. En sund ledartyp helt enkelt, som inte drar sig för att kavla upp ärmarna. Och en sann konstnärssjäl. Petra Brylander är skådespelare i botten, en roll som hon aldrig har övergivit. Hon har spelat på teaterscenen såväl som i filmer och tv-serier. – Jag älskar mitt yrke som skådespelare! Men jag

Foto: Micke Sandström

har ofta i olika sammanhang blivit utsedd till, eller tillfrågad om, att anta en slags ledarroll och det har också alltid legat i min natur att organisera, styra och ställa. Kanske beror det på att jag är storasyster, föreslår hon med ett skälmskt leende. Petra Brylander, som är född i nordliga Kalix, drogs till teatern tidigt i livet. Det började med amatörteater på ABF i Gällivare och statistroller på Norrbottenteatern. I gymnasieåldern var hon med att starta en fri teatergrupp i Luleå tillsammans ett gäng äldre ungdomar. Det blev en lärorik allround-erfarenhet. – I en fri grupp får man vara med att göra allting från att skriva, producera, regissera och spela till att göra affischer, riva biljetter och sköta bokföringen. Och till och med backa med släp.

När det var dags att gå vidare sökte sig Petra Brylander till Teaterhögskolan i Malmö och var sedan verksam som skådespelare vid bland annat Norrbottensteatern, Helsingborgs stadsteater och ett antal fria grupper och projekt innan hon fortsatte sin skådespelarbana på Malmö stadsteater. – När jag började jobba på institutionsteater kunde jag så klart inte låta bli att ha idéer om hur saker och ting kunde förbättras och hur man bättre skulle kunna utnyttja den potential som fanns inom institutionsteatern för att bredda utbudet, ta in nya berättelser och anknyta mer till samtiden. Petra Brylander ägnade sig också en hel del åt fackligt arbete. Den organisatoriska talangen gjorde sig gällande och vid 28 års ålder blev hon tillfrågad om hon ville söka tjänsten som prefekt för teaterhögskolan i Luleå, där hon tidigare undervisat. – Usch så tråkigt! tänkte jag först. Jag ville absolut inte överge mitt konstnärliga arbete. Men efter en del överväganden beredde jag mig för att gå vidare i alla fall. En bidragande orsak till det var faktiskt Rolf Degerlund, före detta chef på Norrbottenteatern.

Han bad mig sätta mig i hans stol en gång och sa, ”där ska du sitta.” Jag tror att det sådde ett frö hos mig. Det fanns i princip inga kvinnliga teaterchefer på den tiden och jag tänkte att någon gång måste det ändras. Kanske kunde det bli jag. Vid 36 års ålder satt hon i chefsstolen på Malmö stadsteater, som en av de yngsta kvinnliga teatercheferna i Sverige. Men trots sin nu relativt långa chefskarriär är Petra Brylander inte det minsta ringrostig som skådespelare. Hon spelade i alla år som teaterchef i Malmö och hon lovar att fortsätta med skådespeleriet i Uppsala också. – Jag kan ju göra det för att jag är skådespelare i botten, ett yrke som jag behärskar och som jag vill hålla vid liv. Jag behöver det för att behålla lusten och kreativiteten, för att inte stagnera. Skådespeleriet tog hon tag i direkt med att framföra monologen Livet kom så plötsligt. Pjäsen ifrågasätter begreppet normalitet och handlar om en smart kvinna med autism. Monologen utgår från hennes perspektiv på en omvärld med ”normala” människor som faktiskt beter sig fullkomligt irrationellt.

Foto: Stewen Quigley

– Jag spelade pjäsen mycket i Malmö för tio år sedan, men var ändå väldigt nervös när jag skulle göra den i Uppsala och ångrade mig nästan på premiärdagens morgon. Varför gör jag så här, tänkte jag? Om det inte blir bra har jag gjort bort mig för tid och evighet. Rampfeber hör till och det är nyttigt att få känna på den då och då. – Det är bra för mig som ledare att också arbeta på scenen. Ur det perspektivet ser jag andra saker som jag inte ser från chefspositionen och det uppstår ett annat slags samtal. Det är roligt att möta kollegorna på ett annat sätt än vid mötesbordet. Jag lär mig dessutom mycket. Olika erfarenheter har gett lugn och styrka. Petra Brylander känner sig trygg i ledarskapsrollen och är mer stimulerad än tyngd av den stora utmaning som det innebär att basa över en väldigt stor arbetsplats och samtidigt hålla igång flera konstnärliga projekt. – Det är tufft men kul. Jag älskar teatern som arbetsplats. Man möts över generationsgränser, politiska åsikter, olika bakgrunder och ändå samlas man i ett kreativt samspel för att göra en föreställning

tillsammans. Något helt unikt. Jag blir så glad av det! Och vad jag verkligen gillar är att vara en stödjande, uppmuntrande och coachande ledare. Det är viktigt att skapa ett konstnärligt klimat som är tillåtande, för då frigör man en massa kreativ energi. Det är mitt mål att hjälpa till att skapa och befrämja ett sådant klimat. Vi leker på allvar. En annat viktigt mål som Petra Brylander tar med sig från Malmö är att få in fler kvinnliga dramatiker och regissörer på stora scenen. Det var inte så vanligt att kvinnor släpptes fram på prestigeprojekt när hon började som chef i Malmö för snart tio år sedan, men Petra Brylander ändrade på det. – Jag är inte är mycket för att skryta, kanske för att jag är norrbottning (haha), men just det är jag stolt över. Mitt engagemang för jämställdhet är stort. Och jag har alltid ifrågasatt den traditionella bilden av den kvinnliga skådespelaren som skör, sinnlig och ljuv. Det beror säkert lite på att jag själv inte är särskilt glamorös, men det är ju inte de flesta kvinnor i levande livet heller. Människor finns i alla modeller och typer och det tycker jag ska återspeglas på teatern.

Petra Brylander är väldigt angelägen att lära känna Uppsala, miljön, stämningarna och människorna, och försöker därför delta så mycket som möjligt i olika sammanhang för att lära sig förstå hur publiken ser ut och vad som intresserar människor. – En av teaterns viktigaste uppgifter är att skapa möten med publiken. Man måste tänka på teater i relation till publiken i den stad man befinner sig i. Men jag har ju ännu inte hunnit tillägna mig full insikt i Uppsalas essens och karaktär, eftersom jag bott här så kort tid. Så inför den här hösten har jag fått utgå ifrån mig själv, och det jag vill visa, för att bygga en repertoar. Därför innehåller den en del saker som jag började utveckla redan i Malmö. Petra Brylander sätter ett stort värde på institutionsteatern, sett både ur en demokratisk och en konstnärlig aspekt. – Tänk vad fantastiskt att det finns ett stort hus som medborgarna äger med en egen ensemble, massor av hantverkskunnande och människor som brinner för att göra sitt absoluta bästa för publiken och som har resurser nog att erbjuda ett stort utbud av kultur av högsta kvalitet, till och med av internationell klass. Publiken ska självklart känna sig lika välkommen till teatern som till någon annan offentlig plats. Vi finns för dem.

Men enligt Petra Brylander fungerar det inte att annonsera in en ny publik, utan man måste göra teatern attraktiv för alla, oavsett ålder och bakgrund. – En stadsteater har en enorm betydelse även för dem som inte går dit och det är en inspirerande uppgift att försöka väcka intresse även hos dem som inte är så frälsta. En ny situation för Petra Brylander är närheten till Stockholm med sitt stora utbud av teater. Uppsala ligger nämligen inom samma rättighetsområde som Stockholm. Vill Dramaten sätta upp en viss pjäs, så kan inte Uppsala stadsteater också välja den. – Men oavsett det, så är det viktigt för Uppsala att erbjuda något annat och annorlunda än vad som finns i Stockholm. Uppsala stadsteater ska ha en egen identitet på egna villkor. Jag är van vid att vända mig ut mot våra nordiska länder och Europa för att söka nya samarbeten och ny inspiration. Jag säger som Ingvar Kamprad, ”det mesta är ogjort, underbara framtid!” 3

Stillbild ur videoverket The Encounter. ©Bill Viola (2012)

Visitation Reformation av Johanna Uddén

Långsamt, långsamt. Tre kvinnor möts. De är klädda i starka färger, rött, gult och blått. I slow motion och till brusande ljud går de mot varandra. En vinkar. Den rödklädda kramar om den äldre av kvinnorna och lutar sig fram och viskar något i örat på henne. Man anar en rundad mage under den röda klänningen. Det är så vackert. Tankarna går till en renässansmålning, men kvinnorna är klädda i nittiotalskläder och det är video. Året är 1995 och jag är på Venedigbiennalen. Det är första gången jag drabbas av Bill Violas videokonst. Verket heter The Greeting och scenen har Bill Viola lånat från renässansmålningen Visitazione av Jacopo Pontormo från 1529. Det är en målning som föreställer Jungfru Maria som träffar sin kusin Elisabeth och berättar att hon är havande. Det är en video som är typisk för Bill Viola, som är starkt influerad av kyrkliga bilder och referenser.

Som barn hade Bill Viola en avgörande upplevelse. Under en semesterresa föll han i en sjö och var nära att drunkna. Han beskriver själv upplevelsen som den mest underbara värld han hade sett, han var lugn och helt orädd. På Venedigbiennalen 2007 visades hans videoverk Ocean Without a Shore i den lilla 1500-talskyrkan San Gallo. På tre skärmar vid kyrkans tre altare kommer människor från ingenstans och går sakta genom en vägg av vatten. De kommer ut som återfödda. Det är inte svårt att förstå varifrån Bill Viola hämtat inspiration till det här verket. När jag fick veta att Uppsala domkyrka under hösten satsar stort på att visa videoverk av Viola, blev jag lycklig! Jag blev också väldigt nyfiken på hur det kommer sig att vi får se den 66-årige världsartistens verk här. Kristin Windolf Granberg är domkyrkokomminister

Bill Viola. Foto: Kira Perov

och projektledare för utställningen Visitation Reformation. Hon är ansvarig för domkyrkans arbete med samtidskonstnärer och utställningar. – Vi är mycket glada över att Bill Viola vill samarbeta med oss. Det är en konsthändelse inte bara i Sverige, utan kommer säkert att väcka uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Hon såg Bill Violas verk för första gången 2012 under ett seminarium om ”Konst i heliga rum”. Hans videor visades då i två medeltidskyrkor och hon blev överväldigad. – Bill Viola har ett djupt existentiellt tilltal. När man tittar på hans verk – det tar tid. Och det känns! Det inbjuder också till reflektion, något som i dagens samhälle är en bristvara.

Under 2017 uppmärksammar Svenska kyrkan att det var 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser och därmed förändrades hela kyrkan och det dåtida samhället. Svenska kyrkan skriver på sin hemsida: Under reformationsåret 2017 satsar Svenska kyrkan extra mycket på att hålla ihop väven mellan dåtid, nutid och framtid. Reformationen är en pågående process som har pågått i 500 år. – Så som jag tolkar det handlar Bill Violas verk om liv, död och förvandling. Personerna i videoverken genomgår en slags metamorfos. Här finns fina kopplingar till reformationen, som ju betyder förändring. Det är en av anledningarna till att just Bill Violas verk passar att visa under reformationsåret, säger Kristin Windolf Granberg.

Visitation (2008)

Ablutions (2005)

Foto kollage: Stewen Quigley

Tempest (Study for The Raft), 2005. Foto:Stewen Quigley

Kurator för utställningen har varit Linda Wallenberg, tidigare intendent för offentlig konst i kommunen. Under drygt ett år har hon fördjupat sig i Bill Violas konst och lärt känna domkyrkan. – Domkyrkans arkitektur och konstskatt är fantastisk! Att kyrkan under hösten visar samtidskonst av en av världens främsta videokonstnärer upplever jag både som ett modigt och ett självklart val! Arbetsprocessen har varit rolig och utmanande, med många berörda och engagerade. Val av de platser där verken visas har varit en stor del av mitt arbete. Här har den nära dialogen med Bill Violas hustru Kira Perov vid Bill Viola Studio i Los Angeles varit väldigt viktig. Tillsammans med helt praktiska aspekter på plats, som till exempel hur kyrkans ljusförhållanden påverkar bildskärmarna.

I utställningen visas sex av Bill Violas verk från åren 2002–2014. Fem visas i domkyrkan – Ablutions, The Encounter, Tempest, Air Martyr och Visitations – och ett på Uppsala konstmuseum – Observance. I anslutning till videon på konstmuseet visas 1500och 1600-talsmåleri med religiösa motiv samt ett antal porträtt ur Gustavianums samlingar. På så sätt får reformationen även ett konsthistoriskt perspektiv. – Sedan i somras finns två permanenta verk av Bill Viola i S:t Pauls Cathedral i London. Förhoppningen är med utställningen som grund, att även vi ska köpa in ett verk att visa permanent. Det sker med stöd av Vitterhetsakademien genom deras Huseliusfond. Det var så domkyrkan bekostade inköpet av Anders Widoffs skulptur Maria (Återkomsten) 2005, berättar Kristin Windolf Granberg. Utställningen visas 1 september till 5 november. Den 16 september sändes SVT:s helgmål som utgick från videoverket Visitation i Domkyrkan. Under reformationsveckan 28 oktober till 3 november direktsänds fem gudstjänster från domkyrkan i tv och då kommer man förhoppningsvis att se Bill Violas verk. 3

Linda Wallenberg och Kristin Windolf Granberg. Foto: Stewen Quigley

NYTT KONSTMUSEUM NU LARS LAMBERT

Återigen är konstmuseifrågan under utredning. Som några gånger tidigare handlar det om att finna lämpliga former för verksamheten och att lösa lokalfrågan på ett ändamålsenligt sätt. Historiken vad beträffar stadens och kommunens insatser är dyster. I långa stycken har konstlivet i Uppsala handlat om initiativ och insatser av eldsjälar och entusiaster. Uplands konstförening var under ett halvsekel ryggraden i stadens konstliv med utställningar på studentnationer, i gamla stadsbiblioteket och på Gillet vid Fyristorg. Föreningen skapade en betydande samling som överlämnades till Uppsala konstmuseum inför flytten till slottet. Hög tid alltså att Uppsala, landets fjärde kommun i storlek, efter den långa kavalkaden av provisorier kommer till skott och tar ett rejält krafttag. Ambitionerna för ett nytt konstmuseum bör ligga i nivå med UKK. Utredningsdirektiven bör innefatta en modern och ändamålsenlig museibyggnad med plats för samlingar och utställningar som visar internationell, svensk och regional samtidskonst. Den skall vara centralt belägen och fungera som en mötesplats i stadsrummet, inrymma lokaler för föredrag, debatter och alla tekniska faciliteter som en alltmer mångfacetterad samtidskonst kräver. Byggnaden ska slutligen vara ett spännande arkitektoniskt tillskott i stadsbilden, ett visuellt landmärke som bidrar till att ”sätta Uppsala på kartan”. Detta kräver insikt och engagemang från stadens politiker, att vackra ord om konstens och kulturens värde omsätts i praktik och handling. Lika viktigt som infrastruktur och kommersiellt kapital är det kulturella; teatrar och biografer, konserthus, museer och bibliotek. Konstintresset är stort, antalet besökare i museer och konsthallar ökar där sådana finns. Men det kräver ett tillgängligt och högkvalitativt kulturutbud. Gärna ett kulturhuvudstadsår, men först och främst ett rejält konstmuseum! 3

Foto: Stewen Quigley

KONST PÅ KONTINENTEN

AV JOHANNA UDDÉN

2017 har kallats det europeiska supervalåret. Men det är också det europeiska superkonståret. Eller som en kollega sa: ”Konstsommaren från helvetet.”

Vart tionde år uppstår stress hos många som arbetar med konst. Vare sig man är konstnär, konstkritiker eller kurator är det bra att hänga med i vad som händer på den internationella scenen. Och vart tionde år sammanfaller flera av de viktiga utställningarna – La Biennale d’Arte i Venedig (vartannat år), Documenta i Kassel (vart femte år) och Skulptur Projekte Münster (vart tionde år). Jag och min man bestämde oss för att beta av de här tre stora utställningarna, inklusive utställningen Luther & die Avantgarde i Wittenberg, under en längre bilresa den här sommaren. I texten delar jag med mig av några få godbitar. Venedigbiennalen kan fortfarande ses fram till 26 november.

SKULPTUR PROJEKTE MÜNSTER Första anhalt var Skulptur Projekte Münster, en utställning jag inte hade besökt tidigare. Det började 1977 som en ren skulpturutställning, men numera är det fritt fram att göra annat än skulptur och vi såg både serieteckningar, rumsinstallationer, performance och video. Utställningsprojektet hade i år en satellit i staden Marl, sex mil söder om Münster. Vi valde att inte åka dit. Vi hade ändå insett att vi inte kunde se exakt allt under vår resa. Skulptur Projekte Münster är sympatiskt. Inga inträden eller dagskort! På konstmuseet LWL (Landschaftsverband Westfalen-Lippe) köpte vi en billig karta med tydliga markeringar av varje verk inklusive korta

beskrivningar. Enkelt och bra! Tanken är att besökarna ska cykla till de olika platserna och där gjorde vi en miss. Vi hade packat med oss riktigt bra jympaskor för allt gående, men missat cykelhjälmar. Och eftersom vi inte vill cykla utan hjälm, fick vi gå runt istället. Men det funkade faktiskt, trots att fötterna värkte på kvällen. Nästan genast sprang vi ihop med Johannes Nyholm, nyligen hyllad för filmen Jätten och som jag samarbetat med i en utställning på Konsthuset 2010. Han var där med sin bror Samuel Nyholm, a k a Sany, som är professor på konsthögskolan i Bremen och var en av de utställande konstnärerna i Münster. Samuel

tog med oss runt för att visa sina verk. Det var tre stora teckningar, inbrända i träpanel och monterade högt upp på fasader. Sany kallar sina bilder för Fallande saker och de har sin grund i serieestetiken och en slags slapstick-humor. Sanys bilder användes även på t-shirts, badhanddukar, paddelracketar med mera. Och vi köpte. Den tyska konstnärsduon Bárbara Wagner och Benjamin de Burca stod för det mest humoristiska verket i Münster. I installationen Bye bye Deutschland! Eine Lebensmelodie hade de valt Münsters 70-talsdiskotek Elephant Lounge som inramning till sin fantastiska video där två amatörsångare från Münster kopierade schlagerstjärnorna Udo Jürgens respektive

In Pursuit of Venus [infected], 2015–17, Lisa Reihana: Emissaries, Biennale Arte 2017. 33 Foto: Michael Hall. Image courtesy of New Zealand at Venice.

Münster. Bárbara Wagner och Benjamin de Burca: Bye Bye Deutchland! Eine Lebensmelodie. © Skulptur Projekte 2017. Foto: Henning Rogge

Gregor Schneider, N. Scmidt, Pferdegasse 19, 48143 Münster, Deutchland. © Skulptur Projekte 2017. Foto: Henning Rogge

Helene Fischer. Dessa musikvideor med miljöer i Münster som scen, gav oss både igenkännande skratt och dålig eftersmak. Som tur var gick den att skölja ner med valfri dryck i diskotekets bar, som såklart var öppen. Den i särklass bästa konstupplevelsen i Münster, ja, en av de bästa under hela sommaren, var tysken Gregor

Samuel Nyholm. Foto: Johanna Uddén

Schneiders installation N. Schmidt, Pferdegasse 19, 48143 Münster, Deutschland. Schneiders verk hade ingång på baksidan av konstmuseet. Utanför dörren satt en ringklocka med namnskylt, N. Schmidt. Vakten släppte in oss en och en. Där stod jag ensam i en slags entré och öppnade den enda dörr som gick att öppna. Jag kom in i en nästintill tom lägenhet. Det var kusligt,

Documenta 14 i Kassel. The Parthenon of Books, Friedrichsplatz: Marta Minujin. © Roman Maerze

tv:n stod på, liksom duschen. Jag var hela tiden lite rädd att herr Schmidt skulle dyka upp. Men jag gick vidare och öppnade dörr efter dörr. Till slut hamnade jag i samma entré som jag kommit in i. Skillnaden var att den dörr jag tidigare blivit insläppt genom var larmad och inte fick öppnas. Jag tog den enda dörr som gick att öppna. Så var jag inne i lägenheten igen. Min man hann ifatt mig. Vi gick vidare runt lägenheten och kom ännu en gång till entrén med larmad dörr. Det började påminna om Dale Coopers irrande bland sammetsdraperier i Twin Peaks. Hjälp! Hur skulle vi komma ut? Vi öppnade lägenhetsdörren igen och gick ännu ett varv. När vi kom ut till entrén igen hade den tidigare larmade dörren texten Ausgang. Shit, vad konstigt! Gregor Schneider hade genom att göra tre exakta kopior av lägenheten satt allt ur spel. Kontrollen, rumsuppfattningen, riktningen, intellektet. Det var en otrolig upplevelse! Det sägs att konstpubliken är ett tåligt släkte. Det är verkligen sant! Det är mycket gående, stående, köande, läsande och letande. Münster gjorde vi på ett dygn och vi gick två och en halv mil enligt GPS:en. Men ännu hade vi inte ledsnat, utan åkte snart vidare till Kassel för att besöka Documenta.

DOCUMENTA 14 I KASSEL Sedan 1955 äger Documenta rum under hundra dagar vart femte år och det anses vara en av de viktigaste konstutställningarna i världen. Ett måste för folk i branschen, helt enkelt! Documenta består dels av enskilda verk som är placerade runt om i staden, dels av flera större sammanhållna utställningar i olika museer och i tillfälliga lokaler. I årets upplaga visades över trehundra konstnärer på trettiofem platser. Dessutom var halva utställningen förlagd till Aten, men där gick faktiskt vår gräns. Vi avstod från Grekland och fick istället nöja oss med temat för årets Documenta – Learning from Athens. I Kassels centrum ligger Fridericeanum och här visades samlingarna från Greklands museum för samtidskonst (EMST). I samlingen finns en del guldkorn. Jag gjorde flera nyupptäckter, men här fanns även gamla favoriter som Gary Hill, Bill Viola, Mona Hatoum och Janine Antoni. Många av konstnärerna i årets Documenta var okända för mig, vilket gjorde det spännande men samtidigt svårt att prioritera, eftersom vi inte skulle hinna se allt. Tänk om vi skulle missa något extraordinärt! Men som vanligt hade vi lyssnat på tips

Britta Marakatt Labba: Historja. Foto: Johanna Uddén

Vänster: Olu Oguibe. Das Fremdlinge und Fluechtlinge Monument, Koenigsplatz, med texten: I was a stranger and you took me in. © Michael Nast. – Höger: Hiwa K. When We Were Exhaling Images, Friedrichsplatz © Mathias Voelzk

från tidigare besökare angående vilka särskilda verk vi absolut måste se. Ett verk som inte gick att missa var Martha Minujíns The Parthenon of Books. Verket var placerat på Friedrichsplatz där nazisternas bokbål en gång brann, och bestod av 25 000 böcker som någon gång varit förbjudna i något land. Inplastade böcker av Goethe, Freud, Marx, Salinger och Rushdie men också Harry Potter-böcker, utgjorde fasadmaterial till Parthenontemplet som var återskapat helt i naturlig

storlek. Det är storslaget, har ett tydligt budskap och svårt att inte gilla. I Stadtmuseum Kassel finns en modell av ett sönderbombat Kassel. I museet visade den iranske konstnären Hiwa K sitt videoverk View from Above, som är filmat i just den modellen. Rösten i verket berättar om en flykting som lär sig en karta från en krigshärjad zon utantill, för att vid ett förhör kunna svara rätt på allt och därmed få uppehållstillstånd. Kopplingen till Kassel som krigszon är lysande. Hiwa K

låg också bakom konstverket When We Were Exhaling Images som bestod av tjugo lerrör i stor dimension. Inne i rören var det möblerat som i ett välmående hem, till och med toalett och dusch fanns. Men det hela ledde tankarna till papperslösa flyktingar som tillfälligt bor på undanskymda plaster. I den uppmärksammade utställningen History Unfolds på Historiska museet i Stockholm, deltar Hiwa K med en superfin video där militärt skrot smälts ner och blir kyrkklockor. History Unfolds går att se till 19 november i år. I Documenta Halle visades den enda svenska konstnären – Britta Marakatt-Labba. Hennes broderi, Historja, är tjugofyra meter långt och berättar om samernas historia. Människor och djur rör sig över snötäckta fjäll, över älvar och under magiska himlar. Scenen stannar upp ibland och då skildrar Britta Marakatt-Labba det samiska samhället med renskötsel och livet i kåtan men också om förföljelse och dödande av samer. Allt är detaljerat skildrat med tunn ulltråd på linne. Det är ett fantastiskt verk! På torget Königsplatz hade den nigerianske konstnären Olu Ogube rest en sexton meter hög betongobelisk. Verket Das Fremdlinge und Flüchtlinge Monument har i sockeln inskriptionen I was a Stranger and You took Me in på fyra språk. För mig som Uppsalabo gick tankarna till Elisabeth Buchts mjukt

virkade glob med texten Välkommen hit. Välkommen hem. på åtta språk, som finns att se i Uppsala konstmuseums samlingar. På 2015 års Venedigbiennal såg jag för första gången ett verk av den unge konstnären Ibrahim Mahama från Ghana. Han hade klätt in en smal gränd med hopsydda afrikanska jutesäckar. Verket andades kolonialism och stannade kvar som ett av de bättre verken det året. I Kassel hade han med samma typ av säckar klätt in två vakttorn vid Kassels tidigare huvudinfart. Verket Check Point Sekondi Loco var rörande trots sin monumentalitet. Med frågor om global handel, om äganderätt och om flyktingars situation anknöt Ibrahim Mahama fint till Documenta 14:s vilja att lyfta fram och ifrågasätta förtryck. Kassel är Documentastaden, det står till och med på vägskyltarna. Invånarantalet är ungefär som i Uppsala. Förra gången – 2012 – hade Documenta 860 000 besökare och i år väntas besöksantalet bli ännu större. Tänk vad riktigt bra konstsatsningar kan betyda för en stad! Det blir inte så mycket träning när man är på gigantiska utställningar, men man kan räkna hur långt man gått istället. Efter att ha gått tre mil under två dagar bilade vi vidare över alperna till Italien.

KONSTBIENNALEN I VENEDIG För mig är Venedigbiennalen den bästa utställningen. Jag har besökt tolv biennaler och i mitt arbete med samtidskonst relaterar jag väldigt ofta till de konstnärer jag sett här. Biennalen grundades 1895 och är en av de viktigaste utställningarna när det gäller samtidskonst. Till en början var den helt italiensk, men den fick allteftersom en internationell inriktning. I parken Giardini finns idag biennalens huvudpaviljong och tjugonio nationella paviljonger. Sedan åttiotalet använder biennalen också området Arsenale för utställningar. Tidigare visades endast unga konstnärer från olika länder här, men nu rymmer Arsenale även flera länders huvudutställningar, i år tjugofyra stycken. Ibrahim Mahama: Check Point Sekondi Loco. Foto: Johanna Uddén

Anne Imhof: Faust. Foto Johanna Uddén

Eliza Douglas in Anne Imhof, Faust, 2017, German Pavilion, La Biennale di Venezia © Fotografie: Nadine Fraczkowski. Courtesy: German Pavilion 2017, the artist.

De länder som inte har en plats i de här två fasta utställningsdelarna är representerade i olika utställningsrum runt om i staden. Dessutom brukar ett flertal utställningar visas i olika palats och görs då i form av ett samarbete med biennalen. I år fanns trettiosex länder i spridda utställningsrum och ett tjugotal utställningar i palats av olika slag. Lägg till detta att de stora museerna också satsar stort under biennalen. Det är svårt att hinna med allt. Vi gjorde det inte. Vi började i Giardini, den stora parken med alla paviljonger. Tysklands paviljong brukar ofta vara bra och i år fick de Guldlejonet för bästa paviljong med konstnären Anne Ihmhof. Hennes verk Faust tog andan ur oss. Vi fick köa länge för att komma in, men det var det värt. Bakom ett galler utanför paviljongen vaktade två dobermann-hundar och redan här kändes det obehagligt. Inne i lokalen klev vi ut på ett glasgolv, en dryg meter ovanför det vanliga golvet. I en två timmar lång performance, som vi såg tjugo minuter av, rör sig väl koreograferade människor runt i lokalen. Först skred de zombieartat och stumt över glasgolvet, sedan hävde de sig ner under det och olika scener utspelade sig. De tryckte ner varandra rent fysiskt. De slog läger och eldade. De tittade ibland bedjande på oss ovanför. Det var kusligt. Vem tittar på vem? Jag såg ner på dem

Nathaniel Mellors och Erkka Nissinen: The Aalto Natives, 2017. Foto: Ugo Carmine / Frame Contemporary Art Finland

och det kändes som om jag tryckte ner dem. Jag ville inte heller gå precis över dem. I ett stort fönster stod en massa människor för att titta in i utställningen. Åter igen – vem tittar på vem? Tittade de på oss? Utställningen är ett kongenialt sätt att skildra förtryck på. Det brukar vara lagom att gå i Giardini under en dag. Vi besökte alla paviljonger, vissa lite snabbt, andra mer ingående. Till exempel Koreas som vi blev glada av. Här har Cody Choi och Lee Wan skapat ett rum med ett myller av konstverk, både humoristiska och kritiska.

Damian Hirst. Foto: Johanna Uddén

Finland utmärkte sig med filmen The Aalto Natives i en slags metaversion, där figurerna även fanns närvarande i rummet. Konstnärerna Nathaniel Mellors och Erkka Nissinen lyckades fånga oss med den galna skapelseberättelsen och driften med den nationella identiteten. Vi fastnade även i Spaniens paviljong där konstnären Jordi Colomer gjort flera verk utifrån hur de moderna städerna formar oss ur ett socialt perspektiv. Tyvärr hann vi inte se riktigt hela utställningen eftersom polisen plötsligt utrymde stora delar av Giardini på grund av ett kvarlämnat paket på en av parkbänkarna. Som tur var så var vi klara för dagen. Och som tur var så var det ingen bomb. Dag två tog vi oss till Arsenale, det gamla skeppsvarvet. Det brukar ofta vara hett i området och därför

är det skönt att gå in i den svala utställningslokalen i den tidigare repslagarfabriken. Byggnaden är jättelång, lång som ett rep, typ. Här är det lätt at glida runt och ganska snart hittar man godbitarna. Något som vi gillade var Kader Attia från Frankrike. Verket Narrative Vibrations består av filmer med arabiska sångerskor från Attias uppväxttid, några av dem transpersoner. Framför varje film är ett membran placerat, kopplat till ljudet, och på membranet ligger couscous. Sångerskornas vibrerande röster gör att couscousen hoppar runt och skapar olika symmetriska mönster. Vi konstaterade att det är mycket textil just nu. Pågående broderi och lagning av kläder, tält, bollar och nät. Det är sympatiskt och varmt och flera av verken är sociala projekt. Jag fångades inte nämnvärt. Däremot stod jag länge och kollade in teckningar av Kananginak Pootoogook, en kandensisk konstnär med inuit-ursprung. Bilderna berättar bland annat om valjakt och livet i en igloo. Otroligt fina! Vi fastnade också vid Nya Zeelands jätteverk Emissaries – en panoramavideo där bilden glider fram genom ett kulisslandskap. Framför kulisserna spelar tidstypiskt klädda personer upp scener ur engelsmännens kolonisation av landet. Konstnären Lisa Reihana skildrar det snyggt, narrativt och fängslande. Svårt att inte fastna vid. Efter vår runda på Arsenale tog vi båten till Punta Dogana som visar utställningar som inte ingår i biennalen. Men jag måste ändå berätta om denna – Tresures from the Wreck of the Unbelievable av Damien Hirst. Den kontroversielle konstnären (halverad ko och kalv i formalin, diamantbeklädd dödskalle, med mera) har skapat en fiktiv historia om ett vrak fullt med skatter som bärgats och nu visas i Venedig. Det är skulpturer föreställande antika gudar och föremål, men även Musse Pigg och Rihanna finns avbildade. En del är gigantiska, vissa är små som guldmynt och allt är mycket minutiöst arbetat. Utställningen var helt galen, men den var underhållande att se på. Den dag man ägnar åt att se olika utställningar på stan, brukar innebära mycket flängande. När vi

Kananginak Pootoogook: Whale Hunt, 2009. Foto Johanna Uddén 39

summerade vårt tredagarsbesök hade vi gått fyra mil, varav mest sista dagen, den dag vi också gick trettio våningar i trappor. Venedig består av gamla hus, här finns ingen handikappanpassning, bara smala branta trappor. Det tar på krafterna, men det är så himla fint att komma in i olika byggnader. Palazzo Contarini Polignac var helt fantastiskt! Bara miljön är värd ett besök. Utställningen Future Generation Art Prize Venice 2017, var också jättebra. I Palazzo Contarini Polignac visas tjugoen pristagare från sexton olika länder. Vi fastnade för Vajiko Chachkhiani från Georgien som gjort videon Winter Which Was Not There. Det är en berättelse om en man som ur vattnet bärgar en propagandistisk skulptur, föreställande honom själv. Han fäster den bakom sin stora jeep och låter den skrapa mot asfalten i flera mil tills inget är kvar. Så fyndigt och poetiskt skildrat. En annan pristagare var Ibrahim Mahama, han med vakttornen i Kassel. Här visar han en skulptur gjord av skoputsarlådor – Non Orientable Nkasa II.

Precis som i sina säcksinstallationer återanvänder han material som representerar förtryck och utnyttjande, sett ur ett afrikanskt perspektiv. Mycket bra var också Phoebe Boswell från Kenya, i samma utställning. Hennes verk Mutumia är en handtecknad animation som behandlar kvinnokroppen. Här står alla sorters kroppar uppställda på rad men då och då sliter sig en kvinna lös och slänger sig mot betraktaren och skriker ljudlöst. Det är riktigt bra, verkligen. Mot slutet av den här sista dagen av biennalbesöket, blev vi extremt utmattade. Benen höll knappt för att stå på vaporetton och parera gungningarna – de har inga handtag för stående! Och vi var vid det här laget mätta på samtidskonst och trötta på alla turister. Vi tog en paus i konstbesöken och ägnade oss istället åt slö tillvaro under två veckor. Men på vägen hem hade vi ju planerat att besöka en utställning i Wittenberg. Och tro det eller ej, men nu var vi faktiskt sugna på konst igen!

Jan Svenungsson: Credo. Foto Johanna Uddén

Ai Weiwei: Man in a cube, 2017. © artist. Foto: Daniel Biskup

LUTHER UND DIE AVANTGARDE Bara grejen att komma till Wittenberg! Och under det år då reformationen firar 500 år. Det var spännande! Vi såg så klart kyrkporten där Martin Luther spikade upp de 95 teserna 1517, vi såg Luthers hus och vi såg den kyrka där han predikade. Men vi var framför allt där för att se utställningen Luther und die Avantgarde i Wittenbergs gamla fängelse. Sjuttio konstnärer hade blivit tilldelade varsin cell att göra något med anknytning till Luther i. Vi var där tack vare att Jan Svenungsson var med, en konstnär som jag följt i många år. Förutom Jan Svenungsson fanns här bland annat Ai Wei Wei, Ilya och Emilia Kabakov, Maurizio Cattelan, Erwin Wurm, Olafur Eliasson och Tal R. Idel stora namn, men väldigt många män var det – femtio stycken av sjuttio! Luther arbetade med språk och översättningar, bland annat ville han att alla skulle förstå bibeln. Jan Svenungsson som också gjort många verk kring språk och flerspråkighet, har i sitt verk Credo skrivit en text med kol på cellväggen. Det är en mix av engelska och tyska i en slags ekvationer. Ateisten Svenungsson har formulerat sitt eget Credo, inte kring tro utan ett statement kring språk och konst. Fyndigt, roligt och stiligt.

Phoebe Boswell: Mutumia. Foto Johanna Uddén

Eija-Liisa Ahtila visade sitt videoverk The Annunciation. I en nutida kontext skildrar hon berättelsen om Marie bebådelse. Ängeln kommer till den unga tjejen Maria och berättar att hon väntar barn. Scenen när Maria går ut i den finska snöiga naturen och hämtar en åsna från en hage är befriande. Ai Wei Wei hade gjort något som liknade en stor tennsoldatsform; en kinesisk manskropp i ett svart tudelat block. Det var gripande. Ai Wei Wei som själv suttit fängslad i Kina, är mycket påverkad av Luthers vilja att låta individen vara fri, att få välja själv. Utställningen var verkligen kul att se! Fängelsemiljön var ju också speciell. Ett extra plus till de märkliga vakterna i olika typer av uniformer, till exempel en av dem i sheriffuniform. Tyskar älskar sina Biergarten och självklart hade en ölservering byggts upp tillfälligt utanför fängelset. Vilken bra avslutning! Vid det här laget var telefonens bildminne fullt och kvittomappen höll på att spricka. Det hade också gått hål i jympaskorna. Konstsommaren från helvetet var över för vår del. 3

10 ÅR MED MER KONST Ett urval av offentlig utomhuskonst 2007–2017 Förutom offentlig konst i allmän miljö gör Uppsala kommun varje år ett antal platsspecifika konstgestaltningar på skolor, förskolor och andra institutioner. Pappersresan (2015), Fotografi, glas, rostfritt stål/alluminium av Fideli Sundqvist. Salabacke, östra tunneln

Fågel, fisk eller mittemellan (2007) av Ulla Fries. Biotopia, Vasaparken. Foto: Stewen Quigley

Vildsvinsungen Vilma (2007) av Hanna Beling. Biotopia, Vasagatan 4. Foto: Stewen Quigley

Natura Armarium (2007) av Roland Persson. Vasaparken. Foto: Bo Gyllander

Linnés mus (2007) av Anna-Karin Brus. Linnéstigen, Danmarksvandringen. Foto: Bo Gyllander

Linnés bänk (2007) av Mats Nyberg. Linnéstigen, Danmarksvandringen. Foto: Bo Gyllander

Linnés knopp (2007) av Katarina Sundkvist Zohari. Linnéstigen. Foto: Bo Gyllander

Chihuwava (2007) av Hanna Beling. Linnéstigen, Gottsunda. Foto: Bo Gyllander

ODjuret (2008) av Katarina Sundkvist Zohari. Orphei Drängars Plats. Foto: Stewen Quigley

Rosa fontana (Replik 2008) av Arne Jones. Västertorg, Eriksberg. Foto: Bo Gyllander

Gatumusikanter (2009) av Natasha Dahnberg. UKK, Vaksala torg. Foto: Sarah Thorén

Livingroom (2011) av Natasha Dahnberg. Dragarbrunnsgatan 54. Foto: Bo Gyllander

Chains of events (2010) av Tony Cragg. Passagen, Discussion (2010) av Tony Cragg. Passagen, Resecentrum. Foto: Stewen Quigley Resecentrum. Foto: Stewen Quigley

Plats för minnen (2010) av Ulla Viotti. Tullgarnsparken. Foto: Stewen Quigley

Why not you? (2011) av Emma Kronvall. Gränby backar. Foto: Stewen Quigley

Déjà vu (2010) av Ebba Matz. Dragarbrunnstorg. Foto: Bo Gyllander

Boys in the hood (2011) av Emma Kronvall. Gränby backar. Foto: Bo Gyllander

Ledljus (2011) av Helena Laukkanen och Gert-Ove Wågstam. Gunnar Leches Park. Foto: Stewen Quigley

Livingroom (2011) av Katarina Sundkvist Zohari. Dragarbrunnsgatan 8. Foto: Bo Gyllander

Bear out of events (2011) av Emma Kronvall. Gränby backar. Foto: Stewen Quigley

Civilisation IV (2011) av Olov Tällström. Stenhagen kulturcentrum, Herrhagsv. 8. Foto: Bo Gyllander

Lilli och Lisa (2012) av Aline Magnusson. Frodeparken. Foto: Anna Pless

Nisse (2012) av Aline Magnusson. Frodeparlken. Foto: Anna Pless

Kummin, Peppar och Timjan (2012) av Aline Magnusson. Frodeparken. Foto: Anna Pless

Avhopp (2013) av Maria Lewis. Resecentrum. Foto: Anna Pless

Skruvarna (2013) av Katarina Persson. Resecentrum. Foto: Anna Pless

Buddy (2012) av Aline Magnusson. Frodeparken. Foto: Anna Pless

Lilla tåget (2013) av Pernilla Sylvan. Resecentrum. Foto: Anna Pless

Boken om Gottsunda (2013), Erik Krikortz. Projekt. Foto: Stewen Quigley

Glurp (2015) av Linnéa Jörpeland. Sävja kulturcentrum, torgyta. Foto: Stewen Quigley

Bubbelkluster (2013) av Silas Engström. Vasaparken. Foto: Sarah Thorén

Minnesmärke Dragarbrunn (2012) av Luciano Escanilla. Dragarbrunnsg. 34. Foto: Sarah Thorén

Urban map with heart (2014) av Kristina J. Eldon. Sävja kulturcentrum, Foto: Sarah Thorén

Kurragömma och Kameleont (2015) av Linnéa Jörpeland. Sävja kulturcentrum.Foto: Stewen Quigley

Child carrying wings (2015) av Knutte Wester. Carolinaparken. Foto: Stewen Quigley

Väggmålning Berlin (2015), Erik Krikortz. Carolinabacken. Foto: Sarah Thorén

Gatstenar Warzawa (2015) , Erik Krikortz. Carolinabacken. Foto: Sarah Thorén

Den tionde skorstenen (2015) av Jan Svenungsson.Tegnérparken. Foto: Stewen Quigley

Formgivarna Form with love (2013), Konst i Gottsunda. Foto: Stewen Quigley

Concrete Queen (2015) av Anna-Karin Brus. Mimmi Ekholms plats. Foto: Anna Pless

Kommande verk (nov, 2017) i Heimdahlstunneln, Luthagen. Texilarbete av Carina Marklund överfört till foto med laminat. Foto: Sarah Thorén och Stewen Quigley. Digital bearbetning: Lillemor Berg

Serier

på hög nivå av Lillemor Berg De allra flesta har nog, åtminstone under en period i livet, hängivet slukat alla tillgängliga seriemagasin med superhjältar, spioner, romantiska äventyr, skräck och andra spännande tecknade berättelser. Vuxenvärlden har inte alltid varit så positivt inställd till sådana läsvanor hos barn och ungdomar. Serievärlden har betraktats som populärkultur riktad till en ung publik och har som sådan varit behäftad med låg status. Någon ändring sker inte förrän vuxenserierna slår igenom på 1980-talet. Idag har serier blivit en uttrycksform för mycket av den mest intressanta politiska och samhällskritiska debatten. Det menar serieforskaren David Gedin. David Gedin är litteraturvetaren som lanserade serievärlden som ett forskningsämne på Uppsala universitet och som skapade den första akademiska kursen i ämnet. Med sitt propra yttre (inte ens en t-shirt med serietryck) och intellektuella framtoning punkterar han alla kategoriskt givna fördomar om typen serienörd. Men det är precis vad han är. Han räknar sig till den där hårda kärntruppen av extremt engagerade serieentusiaster. – Ursäkta, men får jag lov att vara lite föreläsande, föreslår David Gedin ivrigt men artigt när vi ses över en kopp kaffe på Vetekatten i Stockholm. – Det pratas ofta om serier som om det vore en genre. Det är de inte. Serier är ett medium, precis som filmen. Inom filmen ryms allt från snabbproducerade b-filmer till smala konstnärliga produktioner, högt och lågt. Detsamma gäller serievärlden där man hittar allt från korta skämtstrippar och barnserier till experimentella och avantgardistiska uttryck, en egen konstform. Som serieforskare ägnar sig David Gedin i första hand åt att försöka definiera vilket slags medium som serierna är. Men, med en bakgrund i litteratursociologin intresserar han sig också för det samhälleliga och historiska perspektivet, som att titta på vilka serier som har skapats historiskt och hur de har fungerat i sin samtid. Att David Gedin har gjort studier och forskning

Serier ur Carolina Redivivas samlingar. Foto: Sarah Thorén

i seriernas värld till sin angelägenhet säger han beror på en kombination av genuint intresse och det faktum att fältet fortfarande ligger så öppet och outforskat. – Det är spännande att komma in på ett område som är så outforskat. Jag är intresserad av grundläggande frågor om vad språk är. Varför fungerar ett visst språkligt uttryck? Vad är det som gör att seriernas språk fungerar? Vilket slags medium är serierna och vad fyller de för funktion? Sådana här grundläggande mediala teoretiska frågor är sedan länge behandlade och någorlunda besvarade inom andra områden, som t ex inom skönlitteraturen. Men serievärlden är ännu jungfrulig mark för en forskare. De flesta serieexperterna är relativt ense om att serierna uppkom i slutet på 1800-talet, nästan exakt vid samma tid som filmens genombrott. Filmvetenskap har funnits som en akademisk disciplin alltsedan 30–40-talet och det började tidigt skrivas akademiska avhandlingar om filmen som konstform. Något motsvarande hände inte med serierna, som bara helt nyligen börjat erövra status inom den akademiska forskningen. Men den vetenskapliga textmängd som publicerats internationellt om serier är fortfarande försvinnande liten. – Det är anmärkningsvärt hur otroligt lite forskning det har funnits kring serier, trots att mediet funnits lika länge som filmen. Jämför man med den oerhörda

Från utställningen på Carolina Rediviva.

mängd vetenskapligt viktiga verk som skrivits om film, så ser man hur otroligt stor statusskillnaden är mellan dessa två massmedier, och det är intressant att fundera över varför det är så, resonerar David Gedin. Det finns en speciell uttryckskraft i kombinationen bild och text, något som tidigt utnyttjades i bland annat politiska karikatyrer. Dessa kan anses som föregångare till den flora av serier som i slutet av 1800-talet dyker upp i den amerikanska dagspressen och den så kallade boulevardpressen. Bildberättandet sprids därmed till en stor marknad och serierna blir ett populärt inslag i dagstidningarna, inte minst för många invandrare i USA som inte talade så bra engelska. Kring sekelskiftet blir det vanligt att dagspressen använder serierna som försäljningsargument för att locka till sig fler läsare i alla åldrar och med olika läsförmågor. Serierna, som från början bestod av korta strippar eller avgränsade berättelser, utvecklas nu till följetongsserier med cliff hangers. Serier som fenomen hänger alltså intimt samman med tryckpressens utveckling.

David Gedin. Foto: Stewen Quigley

– Omkring 1930 kom något snille på att man kunde använda pressens överkapacitet till att trycka separata bilagor. Man gav bort dessa bilagor som en bonusgåva till tidningsköparen och om man t ex tankade full tank på en Gulfmack så fick man en serietidning. Bilagorna eller särtrycken blev otroligt populära, så man kom på att de kunde säljas som en produkt i sig. Och där föds serietidningen med långa narrativa berättelser, konstaterar David Gedin. Från 30-talet går utvecklingen av seriemediet med en rasande fart och ett otal olika genrer uppkommer: västernserier, krigsserier, spion- och agentserier mm. De amerikanska serierna erövrar läsare i hela världen. Under andra världskriget kommer superhjältarna som övervinner allt, i synnerhet skurkaktiga nazister, och ställer världen tillrätta igen som bra förebilder för en återupprättad human moral. Figuren Superman, med styrka nog att rädda alla ondskans offer, skapades redan 1938 av två unga judiska män, kanske som en katalysator för revanschdrömmar. Under andra världskriget råder importstopp och tillgången till amerikanska serier stryps på den internationella marknaden. Lokala tecknare tar då över och börjar spökskriva för att fullfölja berättelser med populära figurer, bl a Superman. På den vägen utökas seriemediet snabbt med nationella uttrycksvarianter. På 40-50-talen betraktades serier allmänt som barnkultur och det som gäller barn brukar granskas och bevakas. – Medan världskriget pågick gjorde man inga invändningar mot t ex krigsserier med våldsamma inslag, men det ändrade sig när kriget var över. På 50-talet kom en backlash av moralpanik, serierna betraktades som alltför brutala för den tilltänkta publiken, barn och ungdomar. Vuxenvärlden ville ta kontroll över mediet och över vad ungdomar konsumerade. Detta ledde till att det skapades en slags branschkod i USA, att serier inte fick innehålla sex eller våld. Men istället kom uppstickare i marginalen på slutet av 50-talet, skräckserier med zombier och andra läskiga fenomen.

På 60-talet börjar undergroundserierna för vuxna att göra entre i USA och runt om i Europa. I Sverige sker genombrottet lite senare, omkring 1980. Vid den här tiden kommer även många kvinnliga författare fram som reagerar mot den manliga dominansen inom serievärlden. – Fast, det finns faktiskt tidigt en tradition med starka hjältinnor inom serievärlden, inflikar David Gedin. När vuxenserierna kommer genomgår serievärlden en extremt snabb utveckling. Serier trycks i bokform. Den nationella särprägeln blir tydligare. Mangan kommer i Japan och i bl a Italien, Frankrike och Belgien syns en utveckling av speciella uttryck. – Influenserna härrör förstås från USA. Mangan, t ex, utvecklades efter den amerikanska ockupationen vid andra världskriget. Amerikanska soldater läste serier och detta influerade japanerna att skapa egna serieuttryck. Genombrottet för vuxenserier innebär en förändring för seriemediets status, men dagens serier för vuxna är långt ifrån de massupplagor som många populära serier uppnådde under seriernas guldålder på 40- och 50-talen. – Det är alltid så, att när populärkultur med låg status efterhand bereds inträde i finkulturen så blir den smal och inte längre så populär. David Gedin har anordnat en av de första akademiska konferenserna om serier i Sverige på Vitterhetsakademien våren 2015 och även föreläsningar i samband med en utställning på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva 2016, KABOOM!! Tecknade serier – kul, kult eller kultur? Han är redaktör för en antologi som innehåller bidrag från flera forskare i ämnet. David Gedin bidrar med en lång uppsats om seriernas språk och han skriver även förordet. Antologin beräknas komma ut hösten 2017. – Det roliga är att det finns ett enormt intresse och ett personligt engagemang hos forskare som vill fördjupa sig mer i seriernas värld. Det är bara det att det saknas institutioner för att bedriva forskning i ämnet.

David Gedin tror att det kommer att bli ändring på det så småningom, att en professur inrättas och att det skapas en avdelning inom universitetet för att utveckla forskningen om serier. Än så länge är det inte så lätt att utröna hur intresset bland studenter ser ut. Ett problem, menar David Gedin, är att många av dem som har ett genuint intresse för serier ibland har svårt för att inta ett akademiskt förhållningssätt till ämnet. – Det är ungefär detsamma när det gäller science fiction. Det förvånade mig lite att det bland studenterna på Uppsala universitet fanns mindre intresse än jag trott. Man har serier som fritidsintresse, men vågar inte satsa akademiskt på ämnet. Jag tror att det beror på en osäkerhet om vad man ska kunna använda en sådan utbildning till. Det är svårt att se karriärvägar när det inte finns någon avdelning med tjänster och forskningsprojekt på universiteten. Ett moment 22, kan man säga. David Gedin är lite orolig för att forskningen ska riskera att gå miste om en uttrycksform som har något väsentligt att säga om samhälle och språk, förhållningssätt och attityder. – Serierna är viktiga ur en akademisk synpunkt, eftersom det är ett multimodalt medium som kräver ett samarbete över de traditionella ämnesgränserna. Vi behöver mer samarbete över institutionsgränserna och tvärvetenskapliga synsätt. Där kan serierna utgöra ett kitt som förenar områden som exempelvis litteraturvetenskap, konstvetenskap, idéhistoria och sociologi så att de kan korsbefrukta varandra. Men det akademiska perspektivet är långt ifrån det enda för David Gedin. Han ser med glädje och beundran på seriemediets utveckling i samtiden, inte minst i Sverige. – Konstnärer och unga serietecknare har idag ett mycket mer flexibelt förhållande till olika uttryckssätt än vad som var fallet förr. De rör sig fritt mellan olika konstnärliga språk och konstformer. De målar, tecknar serier, skriver böcker, kort sagt experimenterar mycket mera kreativt med olika uttrycksformer. Serievärldens kreativa influenser på konsten och litteraturen eller på det jämngamla högstatusmediet filmen ska kanske inte underskattas. 3

Har du upptäckt nya linje 1? Ringlinjen går runt hela stan, ofta och åt båda hållen. Så nu behöver du inte åka in till city för att byta buss, om du inte vill förstås. 53

Den store publicisten Foto: Stewen Quigley

av Gunilla Sthyr

Jag vill berätta att världen är lite bättre än man tror, säger Patrik Hadenius, språkvetare och publicisten bakom tidningarna Forskning & Framsteg, Språktidningen, Modern psykologi, Modern filosofi och Populär arkeologi. Senast jag såg Patrik Hadenius var på Nalen i Stockholm, som en av tre jurymedlemmar när tävlingen Forskar Grand Prix skulle avgöras. Han bedömde begriplighet och berättande i forskarnas presentationer, konstruktivt och med ett stort leende. Man slås av hans vänlighet. Jag känner mig omedelbart bekväm när jag kliver in på den stora tidningsredaktionen ett stycke upp på Drottninggatan i Stockholm. – Välkommen… vill du ha en kopp kaffe? Espressomaskinen fräser lite där vi står i köket och småpratar, medan en av redaktörerna snor ihop en sopsäck från gårdagen. Då hölls det gravöl på redaktionen för det sista numret av tidningen Modern filosofi, som nu kommer att slås ihop med tidningen Modern psykologi. Patrik Hadenius berättar varför: – Jag tror att de båda tidningarna behöver varandra. När vi startade Modern psykologi 2009, var syftet att lyfta fram och visa på den utveckling som psykologin genomgått, en idag etablerad vetenskap, säger Patrik Hadenius. – Psykologitidningarna ute i handeln befann sig

i genren ”hjälp-till-självhjälp” och riktade sig främst till kvinnor. Mitt mål var därför att starta en tidning för alla, en tidning som hade ett vetenskapligt perspektiv, och som diskuterade kring detta att vara människa. Modern psykologi berör såväl medicinska frågor, hjärnforskning och resultaten av modern psykologisk forskning – liksom även det existentiella perspektivet. Just det sistnämnda intresserade en stor grupp läsare vilket var ett av skälen till att en ny tidning startade 2014, Modern filosofi. Men den kom bara ut med fyra nummer om året, till skillnad mot Modern psykologi med sina 12 årliga nummer. – Det tidningen gjorde var att diskutera existentiella frågor och att sätta ljuskäglan på mindre kända filosofer. All filosofi kan ses som en fråga, ofta utan några direkta svar, menar Patrik Hadenius. – Men nu, efter tre år, tror jag de båda tidningarna behöver varandra igen. Vi tror på det jag vill kalla existentiell vetenskap, med frågor som berör och artiklar som tar upp begrepp som exempelvis tillit, ondska eller glädje. När psykologi möter filosofi blir mötet som mest spännande! Dessutom tror han på en stor kompetent redaktion,

Det ska ju inte vara någon slump vad som ska hamna i tidningen, utan noga utvalt och värderat. Att granska är samma sak som att bevaka omvärlden.

där de olika delarna berikar varandra. Kreativa tankar bryts mot andra perspektiv, kan växa ännu mer och där man ser utanför det egna reviret och nyfiket tar in, omvärldsbevakar. En grogrund för nya tidningar att uppstå, växa eller försvinna. När Patrik Hadenius sökte jobbet som chefredaktör på Forskning & Framsteg, så var hans krav att få ta med sig sina tidningar. De sitter nu tillsammans och i dag är denna redaktion, vid sidan av SVT:s vetenskapsredaktion och Sveriges Radios vetenskapsredaktion, den största i Sverige. Störst av Patrik Hadenius egna tidningar är Språktidningen, som i år firar tioårsjubileum och har en upplaga på 20 000 ex. Men man vet att läsarna är fler än tre gånger så många (runt 60 000) för varje nytt nummer av språktidningen. Det finns ett stort intresse för språk och språkutveckling i landet, så även hos chefredaktören själv; han skriver gärna artiklar om språk och har bland annat en krönika i Dagens Nyheter. – Intresset är jättestort i Sverige. Dels förändras språket väldigt snabbt i en allt mer globaliserad värld där influenserna är många, dels skriver vi mycket mer än förr; webbtexter, sms, epost, bloggar och liknande. Förutom en hisnande snabb webbkommunikation, nämner Patrik Hadenius också invandringen som en källa till språkutveckling, där ord och uttryck förändras och förnyas. Det finns mer än 200 olika modersmål

i Sverige och ungefär 20 procent av befolkningen har ett annat språk än svenska som moderspråk. Svenskan kan förstås inte undgå att påverkas av en sådan utveckling. Patrik Hadenius intresse för språk har förmodligen alltid funnits där, även om han har kämpat emot. Han är son till Stig Hadenius, Sveriges första professor i journalistik, debattör och publicist, men han ville gå sin egen väg. – Min fars arbete präglade hela min uppväxt. Jag befann mig ständigt i ett mediebad och en strid ström av medieprofiler passerade vårt hem, särskilt när pappa var sekreterare i pressutredningen i början av 1970talet. Då hände så mycket inom mediaområdet. Nej, då ville jag absolut inte bli journalist, reflekterar Patrik Hadenius. Istället valde han att läsa flygteknik på KTH under ett par år. Gillade teorin men ledsnade på praktiken och började istället jobba på studenternas kårtidning. – Därefter bytte jag inriktning till nordiska språk och det var underbart! För att kunna kombinera språk och teknik återvände han till en tvärvetenskaplig forskningsgrupp på KTH, och tänkte även disputera inom språkteknologi. Kanske var det då som tanken på journalistiskt skrivande hade mognat, när han kontaktade Christina Jutterström, DN:s dåvarande chefredaktör, för att berätta att han tyckte DN hade en usel vetenskaps-

bevakning. Och uppenbarligen fanns förtroende för den kaxige studenten, då Jutterström bad Patrik utreda och ge förslag på hur en vetenskapsredaktion kunde se ut. Med huvudet fullt av idéer var det desto svårare att veta hur en dagstidning och en dagstidningsredaktion fungerar. – Jag hade ju ingen sådan erfarenhet men det var ett roligt och väldigt nyttigt år och jag fick minsann lära mig att jag inte var någon journalist, skrattar han åt minnet. Det DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs senare tog tag i och gjorde väldigt bra, menar han, var omvärldsbevakningen samt att faktagranska och värdera innehållet. – Det ska ju inte vara någon slump vad som ska hamna i tidningen, utan noga utvalt och värderat. Att granska är samma sak som att bevaka omvärlden. Patrik Hadenius var tidigt intresserad av publicering på nätet och var först med att ha en egen e-postadress. Att bygga upp en webbtidning och bloggar gjorde han sedan på Forskning & Framsteg, där han under tio års tid jobbade som vetenskapsredaktör. Tidningsredaktionen låg på den tiden i Gamla stan och samarbetet mellan forskare och journalister var nära. I många år var det forskaren själv som skrev artikeln, journalisten redigerade och gjorde texten begriplig. Men vetenskapsjournalistiken har utvecklats och granskning av fakta och forskning har idag hög prioritet. – Vi är våra läsares utsända, inte forskarens. Våra läsare måste känna att det vi skriver är bra och tillförlitlig forskning, annars förlorar tidningen sin trovärdighet. Det kräver stor kompetens av våra redaktörer, säger Patrik Hadenius.

– Jag är publicist. Min drivkraft är att berätta för mina läsare att världen blivit lite bättre. Det vill jag belysa och beskriva på olika sätt, annars riskerar vi att människor får en skev bild av verkligen, med tanke på allt negativt som skrivs. Jag förringar inte problem men jag tror på människan. Och jag vill utgå från att de allra flesta människor vill väl, att det finns en välvilja. Dessa ord klingar i mitt huvud, när jag något senare lämnar redaktionen. Följer Drottninggatan nedåt, förbi de stora stenlejonen som några månader tidigare fått bevittna en hemsk terrorattack. Jag vill ändå tro att det finns hopp för mänskligheten. 3

FAKTA Patrik Hadenius, språkvetare, publicist, moderator och föreläsare. VD för bolaget Vetenskapsmedia AB som äger Språktidningen (2007), Modern psykologi (2009), Modern filosofi (2014) och Populär arkeologi. Han är även chefredaktör och kanslichef för Forsknings & Framsteg sedan 2010.

FRÅN TEKNIKTEST PÅ KÄRLEKENS TORG TILL VÄRLDENS FÖRMODLIGEN SNABBASTE FRIA WIFI Mer än ett år har gått sedan fritt wifi i centrala Uppsala lanserades den 6:e juni 2016. Allt tog sin början i december 2014 då P3s Musikhjälpen döpte om Stora Torget till Kärlekens torg. Hela staden gick då samman för att visa sig från sin bästa sida och i samverkan kunde vi genomföra ett första tekniktest av fritt wifi på Stora Torget. Lanseringen av fritt wifi var frukten av ﬂera års hårt arbete och nära samarbete mellan ﬂera aktörer i centrala Uppsala. Samverkansformen och att vi idag har världens förmodligen snabbaste fria wifi är något att vara stolt över. För oss inom Uppsala Citysamverkan är digitalisering av stadskärnan en viktig del av vårt uppdrag, för att kunna öka mångfalden och öppna upp stadsrummet för att lättare användas för studier, arbete och som mötesplats. Här har vi bara sett början av de positiva följdeffekter som en infrastruktur av typen fritt wifi utomhus kan ge. Två exempel är att Uppsala Wifi matar internet till sensorer längs Kungsgatan i en studie för att ge bättre luftkvalitet och att fritt wifi underlättar för turister som vill ladda den app med vilket du virtuellt kan se Domkyrkan i sin medeltida version. Varmt välkommen till Uppsala City!

ANSLUT TILL !UPPSALAWIFI OCH SURFA FRITT. LÄS MER PÅ WWW.UPPSALAWIFI.SE

Bra konst = bra image = at six

AV JOHANNA UDDÉN

Målet för Petter Stordalens senaste hotellprojekt, At Six, är att skapa en syntes av konst, arkitektur och design. Bakom inredningen står londonbaserade Universal Design Studio.

ag tittar alltid på vad som finns på väggarna, oavsett om jag är hemma hos någon eller ute på lokal. Den tristaste konsten brukar finnas på hotell. Hur många foton av blommor utskrivna på canvas har man inte sett? Jag har alltid tyckt att det är konstigt att stora hotell bryr sig så lite om sin image. Gissa då om jag blev glad när jag förstod att konstkuratorn Sune Nordgren sedan några år arbetar med konst för Petter Stordalens hotell. I våras öppnade Stordalens livsstilshotell At Six på Brunkebergstorg bakom Riksbanken. Det tidigare ödsliga torget håller nu på att få ett urbant liv! Här finns bland annat flera uteserveringar, en ingång till Gallerian och det coola hotellet. Allt är en del av Urban Escape Stockholm, ett citykvarter som växer fram mellan Hamngatan, Regeringsgatan och Brunkebergstorg. Sune Nordgren berättar på hotellets hemsida om hur han arbetar. – Min riktlinje är vår ägare Petter Stordalens ambition – att ”omdefiniera begreppet hotellkonst”. Det handlar inte bara om att utmana traditionella normer; det handlar även om att addera en verkligt tydlig kvalitet för hotellet. Det första som möter när man går in i At Six är skulpturen Mar Whispering av den katalanske konstnären Jaume Plensa. Det är ett kvinnohuvud i marmor som nästan ser ut att växa upp ur den stiliga marmortrappan. Konstnären har gjort många offentliga verk. Ett av dem finns i skulpturparken Pilane på Tjörn (ett mycket fint besöksmål). Där kan man sedan förra sommaren se hans fjorton meter höga kvinnohuvud i marmor trona högt över land.

Mar Whispering av Jaume Plensa. Foto: Andy Liffner 61

Verk t.v. av Kristina Matousch och t.h. av Olafur Eliasson

Londonbaserade Universal Design Studio står bakom inredningen och målet är att sammanväva konst, arkitektur och design. De har verkligen lyckats. I nära samarbete med Sune Nordgren har de skapat platser för hotellets konst. – Jag vill att konsten ska vara en autonom del av hotellets interiör och atmosfär. Gästerna kommer att bli imponerade eller bara förvånade över valet av konstverk och det kommer att få dem att minnas det unika i hotellet, och naturligtvis vilja komma tillbaka. En trappa upp finns en restaurang och en superlång cocktailbar. Här hänger målningar av den brittiske konstnären Richard Long. Han är mest känd för sin landskapskonst – Land Art – och det är kul att se hans måleri. Måleriet är nästintill abstrakt och det är mycket vackert. Och det är så fint inlemmat i inredningen. I anslutning till baren finns en listening lounge. Här finns en sjukt stor ljudanläggning med specialbyggda skivspelare, förstärkare och högtalare. Jag har aldrig sett något liknande! Någon gång måste jag bara gå dit och lyssna när någon internationell DJ kommer för att spela. Sol Lewitt var en amerikansk konstnär och hans grafiska verk finns på flera ställen i restaurangen. Han blev känd för sin minimalistiska konst i slutet av 60-talet, bland annat väggmålningar i blyerts eller krita utförda enligt intrikata ekvationer. Grafiken från 90-talet, som hänger här, håller hög kvalitet och är samtidigt dekorativ. Mycket passande. – Konsten kan vara välkomnande men också en ögonöppnare som förstärker upplevelsen på ett

mycket positivt sätt. Viktigt att komma ihåg är att en gäst på ett hotell är en oförberedd besökare, inte som en besökare på ett museum eller ett galleri, som bestämt sig för att gå och se konst. Konstverken jag väljer här måste sticka ut på egen hand, vara tankeväckande, men inte störande. Attraktiva och utmanande, och helst perfekt valda för sin plats. Överallt hänger bra konst. Ovanför arbetsbänkar, i korridorer och i konferensrum. På ett par ställen finns stora grafiska blad av britten Julian Opie. Här finns också verk av brittiskan Tacita Dean och holländskan Marijke van Warmerdam. Svenska Kristina Matousch har gjort platsspecifika väggplattor med grafiskt mönster som finns på varje våningsplan. Inne i konferensdelen hänger även flera av hennes gallermålningar. På en aluminiumskiva har hon sprejat färg över olika stängsel som hon hittat på gatan i New York. Fotografen Dawid är en av Sveriges mest kända fotografer. Hans bilder av människor eller vardagliga prylar ser ibland ut som målningar. Det är alltid vackert, men också tvetydigt. I At Six publika utrymmen finns ett stort antal bilder, alla fotograferade på uppdrag av modehus eller reklambyråer. I konferensloungen ovanför baren hänger verket The Colour Spectrum av Olafur Eliasson, konstnär med rötter i både Island och Danmark. Han arbetar ofta med optiska fenomen och det här verket består av färgfält som ska ge en naturlik upplevelse. Färgerna i naturen ändras utifrån ljuset. Här finns natthimmel, djupgröna skogar, skir grönska, starkt solljus och blått vatten. 3

INDUStRIROMANtIsKA

GJUTARÄNGeN! Vid Mimmi Ekholms plats i Luthagen bygger vi 187 nya hem. Här har vi allt från yteffektiva 1:or för ungdomar till rymliga etagelägenheter för den stora familjen. Innergården delas av hyresgäster och en förskola som kommer finnas i markplan. På torget hittar du restauranger, gym, vårdcentral, matbutik med mera. Läs mer på www.uppsalahem.se/gjutarangen

Anna Sóley Tryggvadóttirs kompositioner hörs på Sveriges främsta teaterscener. Med öra för det sköra och en punkares attityd till regelboken, vidgar hon våra föreställningar om vad som är musik.

Med öra för det sköra

Dova vibrationer från tunnelbanesystemet, en svagt klapprande helikopter i riktning mot Södersjukhuset. Klirr – klack – kvitter och ett virrvarr av sche-ljud från några holländska turister. Efter en stund i Anna Sóley Tryggvadóttirs sällskap får Götgatan liksom högre upplösning. Hennes röst lägger sig några decibel ovanför cityskramlet, behagligt hes och lite syntig. – Det är jätteintressant med röster. Hur man nästan kan höra människors erfarenheter i deras stämmor. Jag brukar försöka lyssna efter röster med ett stort spektra och flera frekvenser, säger Anna Sóley. Hon är i slutfasen av arbetet med The mental states of Sweden in Dance, med premiär på Dramaten/ Elverket den 8 september. Uppsättningen är en fortsättning på The Mental States of Gothenburg och The Mental States of Sweden, två av de mest uppmärksammade verken i den våg av dokumentär scenkonst som tagit form under de senaste åren. Regissören, Mattias Andersson vill fånga ett slags mentalt tillstånd

Jag försöker ta fasta på det mänskliga och det sköra, men också på det röriga, kaotiska som vi människor består av. 64

av Andrea Dahlkild

av dagens Sverige. För att nå dit har han låtit en stor skara personer med olika bakgrund besvara frågan: ”Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se dansad av Sveriges främsta danskompani?" Resultatet är en kaskad av berättelser som får gestalt genom Cullbergbaletten. – Vi har klippt ner 35–40 intervjuer till runt 3 minuter långa berättelser, i vissa fall kortare fragment, där dansen och musiken får berätta det som saknas i ord. Det är både tunga och lättsamma händelser – någon berättar om hur otroligt glad han blev när han tog sitt körkort, hur han dansade runt på gatan med sin körskolelärare. En annan om när hon förlorade sin son i en överdos. Jag försöker ta fasta på det mänskliga och det sköra, men också på det röriga, kaotiska som vi människor består av. Vi är motsägelsefulla och vi lever i en motsägelsefull värld. Jag tycker om att lyfta fram det och ser gärna att det skevar lite i ljudbilden på olika sätt. Att det finns fler dimensioner i ett, så som jag upplever att det ofta känns att vara människa. Sedan Anna Sóley Tryggvadóttir blev klar med ljuddesignerutbildningen på det som då hette Dramatiska Institutet, har hon skrivit musik till ett 30-tal föreställningar runt om i Sverige och Norge. Utöver kompositioner för dans, teater och radio också ljudinstallationer och livemusik till stumfilm.

Foto: Chrisander Brun

Toncirkeln. Anna Sóley Tryggvadóttir och Shida Shahabi. Foto: Chrisander Brun

Vare sig det handlar om musik för teaterscenen eller något helt annat, kan man höra hennes signatur i just det där skeva, det som far ur ledet. – Jag strävar alltid efter att göra ljudvärldar som får människor att spetsa öronen och ställa frågor. Mattias har ofta ett scenspråk där flera saker pågår parallellt i samma bild; skådespelare i bakgrunden som gör andra rörelser och händelser än de som står i centrum, så att nya frågor eller tolkningar möjligen kan träda fram hos åskådaren. Så jobbar även jag med musiken. Om jag gör något ljust och glatt får det gärna finnas en slags längtan där också, och i mörkare teman släpper jag gärna in något hoppfullt. Anna Sóley är född på Island och har fortfarande en stark relation till den eldsprutande ön i Nordatlanten, trots att hon bara var fyra år gammal när hon flyttade

till Sverige. Hon växte upp i Roslagen där hennes mamma, som också är konstnär, fortfarande bor och har en ateljé. Till Uppsala kom hon som tonåring för att gå gymnasiet på Grafiskt utbildningscenter. Det blev början på några högintensiva år som skulle kretsa kring massor av olika kreativa sammanhang. – På den tiden sjöng jag i punkband, var aktiv inom Uppsala Hardcore, arrangerade separatistiska spelningar på Sernanders krog i Flogsta och jobbade för att få in fler kvinnor i punkscenen och musikscenen rent allmänt. Jag var också involverad i Food not bombs, en förening som tog hand om överbliven mat från restauranger och mataffärer för att kunna laga mat till hemlösa. Jag hade ett väldigt engagemang de åren. Efter gymnasiet följde universitetsstudier i bland annat filosofi, pedagogik och hållbar utveckling.

Totalt blev det sju år i Uppsala, vilket ju gott och väl uppfyller kriterierna för epitetet hemstad. – Då var det musik och politik som stod i fokus i mitt liv, jag ville göra skillnad där jag såg att det var möjligt. Men redan då hade jag ett växande intresse för ljud och berättande som form. Jag gick bland annat runt med en liten minidisc och intervjuade alla från sexåringar till hemlösa om deras tankar kring livet. Sedan gjorde jag musik och bildspel till intervjuerna och hade visning. Jag var inte så tekniskt kunnig på den tiden, men det var fint. Och viljan att förmedla historier med hjälp av musik fanns där. I teatersammanhang är Anna Sóley Tryggvadóttir en del av ett team som arbetar mot samma konstnärliga vision. Var och en utifrån sin egen unika kompetens förstås, men med stor lyhördhet för regissörens vilja och den ofta ömtåliga processen. Då fungerar bandet ETER som en fristad med utrymme för egna impulser. Just nu har bandet, som utöver Anna Sóley själv består av Daniel Stridh och Daniel Leopold, tillfällig paus på grund av bebisar som kommit till världen. Men de

planerar att köra igång igen under hösten. Deras senaste album Vi kan åka vart du vill gavs ut på kassettband – 10 låtar med distade gitarrer och rusiga texter på svenska, och Anna Sóleys sång är spikrak som en motorväg. – När jag jobbar med scenkonst behöver jag vara lite introvert – jag måste vara som en svamp och hela tiden känna in och försöka spegla det som pågår. Med bandet är det inte så, vi gör musik helt utifrån oss själva och det vi vill få utlopp för i stunden. I det sammanhanget är jag nog mer extrovert eller utåtriktad som person. Samtidigt har jag alltid haft någon slags luftkvalitet, en tillgång till rymd inuti. Som liten hade jag livlig fantasi, många osynliga vänner som kom på besök och så vidare. Jag sa till mamma att det var dumt att köpa flygbiljett till Island till mig, jag kunde ju bara flyga dit! Om ETER är ett av Anna Sóleys viktiga ”ben” utanför teatervärlden, så vore det synd att inte också nämna Toncirkeln, en turnerande workshop för barn och unga som hon driver tillsammans med konstnären

Island. ©Anna Sóley Tryggvaddóttir 67

Ibland kan jag uppleva att materialet tar sig in i mitt system på något märkligt sätt, som om teman och tankar ur olika pjäser börjar spelas ut lite i mitt huvud och i vissa fall i mitt eget privata liv. Hon minns hur det kändes att jobba med pjäsen Deformerad Persona på Dramaten, också den i Mattias Anderssons regi. Handlingen kretsar kring den psykologiska maktkampen mellan en ung kvinna som är sjuk i MS, och hennes jämngamla vårdare. – En slags sorg kom över mig för ett tag och jag kunde känna att det dök upp frågor inombords, om livet och alla vägar det tar. Men jag tror att det är nödvändigt för mig att låta tematiken leta sig in i mina vrår. Jag måste försöka förstå den på ett personligt plan för att kunna hitta kontaktytor, hitta känslan. Var träffar det mig? Hur ska det kännas i rummet när publiken tar emot det? Musiken får inte berätta det vi redan hör och ser, den måste ibland vara en slags öppning till fler tolkningar, eller en motvikt till det du hör, en form av spegel. Ibland måste den vara där för att ge åskådaren luft om temat är svårt. Ibland vill jag släppa in hopp, en känsla av öppen himmel. Av att det som händer på scenen sträcker sig längre ut, utanför rummet, ut i världen där utanför. 3

Shida Shahabi. Med hjälp av förstärkare och enkla kontaktmikrofoner som fästs på vardagliga material – ballonger, burkar – får barnen undersöka vibrationer, ljud och klanger. – Vi tänker på det som ett slags alternativ till hur musik vanligtvis lärs ut. Jag minns ju när jag gick på kommunala musikskolan som barn och fick skäll av min pianolärare för att jag ville testa mig fram, istället för att ”spela rätt” och läsa noterna. Jag kan tycka att det är märkligt, att det oftast krävs högskoleutbildning innan folk känner att de kan och får improvisera fritt. Jag ser det som viktigt att visa barn och unga all rolig teknik som finns, och få dem att börja lyssna på världen på ett nyfiket och lustfyllt sätt. Men mycket teater har det blivit för Anna Sóley Tryggvadóttir. Ett gjutet sammanhang kanske, för en extrovert person med luftkvaliteter. Hon berättar om den lekfulla process som varje nytt uppdrag innebär. – När jag får en pjästext kan jag ganska snabbt bilda mig en uppfattning om vilka grundkänslor som behandlas. Jag letar efter kärnan och brukar jobba snabbt, sitter och dricker kaffe och spelar in allt möjligt. Det är en brottningsmatch med min inre prestationsångest, därför är det bra att inte tänka så mycket. Fördjupningen kommer i ett senare skede.

När festen är som bäst Vi ser catering som en konstform och matglädje är vår viktigaste ingrediens. Inspirationen hämtar vi runtom i världen, på våra svenska gårdar och så klart i det goda mötet med dig som gäst. I över 20 år har vi förgyllt fester och event i Uppsala och Stockholm med vår goda mat.

på Slottet.

ör d

Bok af

i l l fä

lle.

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

Välkommen till en cateringupplevelse med Cajsa´s Kök!

itt specie

För menyer och bokning besök cajsas-kok.se • 018-130 190 • 08-230 190 • info@cajsas-kok.se

DJ- och producenttrion Mash Up International har kallats “en trehövdad musikalisk kanon.” Samarbeten med artister som Gnučči, Veronica Maggio och Iman har genererat dansgolvsbomber som kan få den mest stelfrusna klubblokal att explodera i karnevalyra och kärlek. Kollektivet, som startade i Uppsala för ungefär 10 år sedan, jagar för evigt efter den perfekta rytmen. 2017 är inget undantag. Året börjar i hjärtat av Jamaicas soundsystemkultur, en resa som resulterade i flera nya vänskaper – och hits! Robert ”Robert Dinero” Petersén, Ulf ”Uffie Ice” Risberg och Mats “Money Mats” Norman har släppt in BIZ&ART i bildarkivet.

hello Jamaica farewell I början av januari åkte vi till Kingston, Jamaica, för att producera och spela in musik. Vårt största och satsigaste projekt på

länge. Vi lyckades till slut få tag på en av de artister som stod högst på önskelistan över samarbeten – stjärnskottet Shenseea.

Låten Waistline Ting skrevs och spelades in på bara en eftermiddag i Romeich Entertainment's studio. Här är vi och Shenseea på gården bakom studion..

JAMAICA Vi satt på terrassen vid vårt guest house och producerade en handfull beats på bara några dagar, medan vi linkade med artister som vi ville jobba med. Grym vibb att göra musik där! Vi lyckades få upp nykomlingen Don Husky till vår bakgård för att skriva på första låten och kunde spela in i hans studio samma dag. Efteråt blev vi hotade av legenden Ninja Man – om vi inte betalade hans skyddsling bra så skulle han se till att "plocka oss". Som tur var hade vi gjort det.

Två bilder från London. Foto: Hanna Herbertson

LONDON Den sista helgen i augusti varje år inträffar Notting Hill Carnival, en av världens största gatufester med karibisk musik. Man får alltid en sån ofattbar pepp och inspiration av att vara där. Så vi drog dit med vårt team för att promota nya låten Waistline Ting, som Shenseea gästar. Vi bombade med stickers, langade promo-grejer till viktiga DJ:s och fick chansen att se Shenseea live.

VALBORG I UPPSALA! Vi hade återupptäckt den grymma bakgården på Drottninggatan, och blev pepp på en dagsfest med våra favorit-DJ:s och artister. Så vi styrde upp Mash Up International Block Party på Shotluckans bakgård. Festen gästades av bland andra Blizzy, Blen och Binnie Smalls.

3 71

hösten 2017

28/9

Sibelius violinkonsert Uppsala Kammarorkester Dirigent: Giedrė Šlekytė dirigent Solist: Tobias Feldmann, violin

14-22/10 Dowland

Linnékvintetten och Christina Larsson Malmberg, sopran

Finlandia

26/10

Flöjt och strängaspel Uppsala Kammarorkester

Linnékvintetten 8 oktober

Ingrid Lindskog, harpa Hanna Gustafsson, flöjt

21 & 22/10

Av nödvändighet Uppsala Kammarsolister

PETER OCH

VARGEN Uppsala Kammarorkester Film och konsert 11 november

12-19/11 Tzeitel

En resa till Ăśst

4/11 & 16/12

Carte Blanche

Trio X och hemliga gĂ¤ster

23/11

Beach och Beethoven Uppsala Kammarorkester Dirigent: Rebecca Miller Solist: Danny Driver piano

5/1

Trettondagsafton Uppsala Kammarorkester Dirigent: Christoffer Nobin Solister: Elin Rombo, sopran och Anne Sofie von Otter, mezzosopran

Galenskap? Uppsala Kammarsolister 18 & 26 november

73 19 20 musikiuppland.se, 018-17

”Många strängar på sin lyra.” Det har riksspelmannen Erika Lindgren Liljenstolpe – likaväl som antikens musicerande kvinnor, som hon har skrivit en doktorsavhandling om.

Många strängar på sin lyra av Lena Köster • Foto: Sarah Thorén

Om Erika Lindgren Liljenstolpe hade levt under antiken hade hon, som musicerande kvinna, vetat sin plats. I dag kan hon lira lyra – eller snarare fiol – hur och med vem hon vill. Under antiken, hade valet av instrument, repertoar och spelplats omgetts av bestämda regler. Hade hon brutit mot dem, hade hon kanske misstänkliggjorts, kritiserats och rentav stämplats som prostituerad. Nu är det tack och lov inte så, även om vi kanske inte har uppnått en fullkomlig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga musiker, i alla fall inte mer jämställdhet än i samhället i övrigt. Att Erika blev spelman – folkmusiker och så småningom riksspelman – är inte så konstigt. – Jag har haft spelmän och folkmusik omkring mig hela livet. Pappa Göran spelade nyckelharpa, men vi hade också fioler hemma och jag fick för mig att det var fiol som gällde för mig, säger hon. Det blev uppenbart när hon var på väg in i tonåren att fiolspelet, som hon börjat med som liten, var något som skulle hålla i sig. Tonåren är annars en tid då många slutar med sina fritidsaktiviteter, till exempel fiolspel. Men inte Erika. – Jag åkte på fiolläger i Hälsingland och fick nya kompisar, Hanna och Emma Tibell från Alunda. Tillsammans vann vi Musik direkt, en rikstävling för ungdomar.

Dessutom hade den trettonåriga Erika samma år komponerat en låt som hon vann första pris med i en tävling anordnad av UNT och Upplands spelmansförbund. Och sedan dess har det blivit många fler låtar. Då, i tonåren, fick hon stöd av familjen, men också av riksspelmannen Cajsa Ekstav, som betytt mycket. Någon musikhögskoleutbilning har hon inte, utan Erika har lärt sig spela genom att…spela. Och det har hon blivit riksspelman på. I dag är Erika Lindgren Liljenstolpe bekant för musikpubliken som en av musikerna i Systerpolkan, från TV-framträdanden bland annat hos Kalle Moraeus i Orsa och i Allsång på Skansen. Och Uppsalas nationaldagsfirande i Parksnäckan. 2016 släptes en CD med Systerpolskan, inspelad hos och producerad av Benny Andersson, och en cd med Erika och nyckelharpospelaren Cecilia Österholm, Polska till Vendelsjön. – Det är otroligt roligt att ha fått de här möjligheterna genom Benny att föra ut folkmusiken till en bredare publik genom att synas i folkkära program. Fast det är bara sant till en del. För även Benny Andersson förutan, har Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm alltså gett ut CD-skivor. Spelandet har genom åren tagit Erika till olika länder och samarbeten med olika musiker. Hon har spelat med Cecilia Österholm, bland annat i Egypten –

turnerade i Frankrike och bodde hos en nyckelharpsspelare som rekonstruerade antika instrument. Jag fick idén att undersöka antik musik och de kvinnor som spelade. Det måste vara svårt att få ett grepp om antikens musik. Inga inspelningar att lyssna på och ett annat sätt att notera musiken än det vi har i dag inom västerländsk musik. Skrev de alls ner sin musik? – Det fanns faktiskt tonsättare. Och det finns musikfragment som är transkriberade till moderna noter, säger Erika Lindgren och berättar att hon har plöjt bibliotek och databaser och hittat gamla texter,

Kairo och Alexandria – och i Frankrike, Tyskland och USA. Men det är inte bara musiken som har fört henne utomlands. Så också hennes historieintresse och hennes studier med franska i Paris och italienska i Rom – som hon har återkommit till när hon så småningom bestämde sig för vilka studier hon ville gå djupare in i. Då hade hon redan läst musikvetenskap, idé- och lärdomshistoria, statskunskap och teologi. – Det blev antikens historia och kultur som jag ville satsa på. Efter att ha tagit ut en masterexamen och fortsatt forska, samtidigt som hon gifte sig och fick barn, disputerade Erika Lindgren Liljenstolpe 2015 på en avhandling om musicerande kvinnor under antiken. – Jag befann mig i en speciell bubbla de där åren. Det var jättekul, men samtidigt mycket jobb, mycket prestation, kunde känna att jag inte räckte till. Då var spelet min räddning. Jag känner mig alltid stark i det! Varifrån kom tanken att skriva om de musicerande kvinnorna? – Tanken väcktes när jag och Cecilia Österholm

bland annat under flera vistelser på Svenska institutet i Rom. – Många filosofer hade utläggningar om musik, till exempel Platon. Musikens inverkan på människor, musiken i riter. Kvinnornas villkor i val av instrument, repertoar och scen var inte likställd männens. – Kvinnor fick sjunga och spela vissa instrument, men inte stora ljudstarka instrument som kithara och tibia. Hellre mindre lyror, i mindre sammanhang. Det var viktigt att kvinnorna höll sig inom sina ramar. Annars kunde de få dåligt rykte, anklagas för att vara prostituerade. I Erika Lingren Liljenstolpes avhandling är Sempronia huvudperson, exemplet som får vara galjonsfigur för alla de musicerande kvinnorna. – Hon var en aristokratisk dam på 50-talet före Kristus. Historieförfattaren Sallustius berättar att hon kunde spela lyra och dansa alldeles för bra. Hon var också känd för att blanda sig i politiken. Alltså en kvinna som balanserade på gränsen mellan tillåtet och otillåtet i den tidens samhälle. – En sak, säger Erika, är hur reglerna för kvinnor såg ut så att säga på papperet. En annan hur man verkligen levde. Det såg ju olika ut i olika kretsar. Skalden Catullus, till exempel, tillhörde Roms innegäng. Där fanns kvinnor med i musiken och spelade kanske mer extatisk musik än vad som egentligen ansågs passande. En företeelse som levt kvar i tvåtusen år är de

musikaliska salongerna. Sådana hör man om på den tid Erika har studerat: senrepubliken och det tidiga kejsardömet, alltså århundradet före och efter Kristus. I det europeiska, inte minst det svenska, 1800-talet höll man sådana salonger där unga kvinnor fick visa upp sina musikaliska och poetiska talanger för att få högvinster på äktenskapsmarknaden. Även i dag hålls musikaliska salonger, men nu för själva musikens skull. Till exempel hos pianisten Per Enflo i Östervåla. Riksspelman och fil dr i antikens historia med musikvinkling – vad jobbar man med då, efter examina och med fötterna stadigt på svensk musikscen? – Jag är kursadministratör och projektledare på

halvtid vid Eric Sahlström-institutet i Tobo och omgiven av folkmusik hela dagarna. Helt underbart! Och det ger mig också en flexibilitet som gör att det går att kombinera med spelandet. I början av sommaren släppte Erika Lindgren Liljenstolpe CD:n Maskin tillsammans med spelmännen Olov Johansson och Robert Larsson. Och stora delar av sommaren turnerade hon dels med trion och den nya musiken, dels med sina andra grupper. – Musiken får en att må bra, att känna glädje och lycka. Det låter klyschigt, men är sant, säger Erika Lindgren Liljenstolpe, nutida spelkvinna med rätt att spela var och hur hon vill. 3

Kaipa DaCapo

– en oväntad comeback

av Anna Jonson

Det är en fantastisk revival och nostalgisk resa som det populära 70-talsbandet nu upplever efter sin reinkarnation. När jag träffar trummisen i bandet, Ingemar Bergman, berättar han med närmast förvåning över den uppmärksamhet bandet har fått, inte minst internationellt. – Vad vi inte förstod, berättar Ingemar entusiastiskt, var att vi hade så många fans runt om i världen som inte fått chansen att se oss live. På våra spelningar i Sverige har det kommit tillresta fans från England, Holland, Norge, Japan och Finland bara för att se oss spela. Märkligt, men sant, säger Ingemar förundrat. Men det kanske inte är så konstigt ändå. Ingemar berättar att Kaipas originalalbum var samlarobjekt och att boxen Kaipa the Decca Years som de släppte 2005 via det Tyska skivbolaget Inside Out sålde slut. Enligt Ingemar får man betala allt mellan 600–1000 dollar

idag för att komma över ett exemplar. Återutgivningar på CD och vinyl har gjorts i flera olika länder. På 70-talet jämfördes Kaipa med tunga samtida namn som Genesis, Yes, Pink Floyd och Focus. När Tomas Eriksson kontaktades våren 2014 med en förfrågan om Kaipa kunde komma och spela på en 30-årsjubilerande festival i Värmland, så tyckte tre av de fyra originalmedlemmarna att det var en kul idé. Glatt förvånade, men med fasa, tackade Roine Stolt, Tomas Eriksson och Ingemar Bergman ja. De bad Michael Stolt och Tomas Bodin att hänga på och så började de repetera. Väl på plats träffade de gamla vänner som Peter Lundblad, Lasse Tennander och Sam Vesterberg (Nynningen). – Idag är vi verkligen tacksamma för att vi fick denna förfrågan. Vi tänkte spela material från de första tre albumen och tog namnet Kaipa Da Capo. Jag kan

Max Lorentz Frilansande producent och musiker, som spelat med alla från Kim Larsen till Agnetha Fältskog via Eddie Meduza, E-Type och Mikael Rickfors. Har även en karriär som soloartist med flera album i ryggen. Hammondorgeln är hans bästa vän och signum, så hon måste bara med upp på scenen. Hammonden med sin roterande Leslie-högtalare kan bjuda på allt från de mjukaste stråkorkestermattorna till de hårdaste dödsmetallriffen. ”Älskar henne!”

Ingemar Bergman Var med och grundade Uppsala Musikforum och Musikörat i Uppsala. Var VD på ett antal musikbolag i Stockholm såsom Polar Music, Sweden Music, Polygram Publishing, A/R Director på Universal Music med mera. Har producerat flera kända svenska artister. Största framgången är ABBA Gold där han ansvarade för framtagandet och världslanseringen. Är med och driver Happy Duck Bar – Uppsalas coolaste lilla bar (enligt Ingemar). Han älskar sina cymbaler och hans gamla Ludwig-set ifrån sextiotalet, Ringo style.

Den inledande bilden på bandet och porträtten, foto: Sarah Thorén.

Bilder in action: ©Kaipa DaCapo

säga att det var med skräckblandad förtjusning som vi tog oss an de gamla låtarna, skrattar Ingemar. Det räckte inte med festivalen i Värmland. Av bara farten blev det en liten turné till Stockholm Kulturfestival, Göteborg och Stockholm igen och även en spelning på Kulturoasen här i Uppsala. De har hållit sig till sitt ursprungliga sound med 70-talsvibbarna, vilket har gått hem hos både publik och kritikerkår. Under 2015 vidgades turnén för Kaipa Da Capo med spelningar i Japan, Kanada, på Sweden Rock och på den mäktiga festivalen Loreley i Tyskland. Turnélivet tycker Ingemar är mycket mer avspänt idag. Ingen hetsar upp sig över om någonting kanske inte funkar exakt som tänkt. De behöver inte förflytta sig i en samlad tropp som en skolklass heller, utan var och en kan njuta av vistelserna som den själv tycker är bäst.

Roine Stolt Uppsalas mest hemliga och framgångsrika musikant. Har sålt totalt mer än 1,3 miljoner album som medlem i bland annat Transatlantic och Flower Kings. Släppte 2016 ett fantastiskt album, Yes, tillsammans med Jon Anderson. Turnerat med Steve Hackett. Valdes förra året till en av världens bästa progg-gitarrister i magasinet Guitar World. Som producent och gitarrist har han samarbetat med Merit Hemmingsson, Adrian, Belew, Theijs Van Leer, Åsa Jinder, Totte Wallin och många fler. Som den ödmjuke herre han är, är han mer än nöjd om han bara får med sig en gitarr upp på scen. 80

– På det hela taget var det mycket mer spänt av press och prestige på den tiden. Inte minst som musiker – i alla fall för mig, erkänner Ingemar. Vad **!, det är ju trettio år sedan jag spelade trummor sist! Jag har släppt all prestige idag och bara njuter av att spela. Han spelar faktiskt bättre nu, analyserar Ingemar vidare. Han spelar ett tyngre, enklare och tydligare komp och skippar de där experimentella krusidullerna emellanåt, som han gjorde för trettio år sedan och som kändes lite kul. Då. – Man behöver inte fylla varenda lucka i musiken, konstaterar han. Det är bra att kunna vila i låtarna och lita på att de bär. På stora arenor blir ljudet dessutom lätt grötigt och då är det extra viktigt med ett tydligt komp. Taggade av framgångarna och ett riktigt bra sound beslöt Kaipa Da Capo 2016 att spela in ett nytt album.

Tomas Eriksson Kanske Uppsalas mest kända basist i musikkretsar. Har spelat med en rad Uppsalaband under 60- och 70-talen. San Michaels var kanske det mest kända. Drev den populära inspelningsstudion Studio 55 under många år i Uppsala. Där spelade han in i princip alla då aktiva musiker och artister i Uppsala, stora som små. Även artister på riksplanet var där och spelade in. Studio 55 gjorde en stor kulturell insats för Uppsala. Tomas var också ljudtekniker på Radio Uppland under många år. På scen har han alltid med sig sin älskade Rickerbacker bas.

En förlängning av Kaipas tredje album Solo fast i nutid. Albumet Dårskapens Monotoni släpptes i slutet av september och fastän den är på svenska fick den lysande recensioner världen över. Vad sägs om till exempel följande ord av Steve Petch i The Progmeister, UK: “Darskapans Monotoni is beautifully put together, steeped in virtuosity on so many levels it is plain to see that Roine Stolt has called upon all of the experience he has gained through his many musical involvements and shared them with a top team. To put it simply, this album and band are as good as Prog gets. It may even make it worthwhile to learn Swedish.” Efter skivsläppet for bandet ut på en liten turné och i februari 2017 var det dags för en längre turné som innefattade Tyskland, Holland, Danmark samt Stockholm och avslutades inför ett utsålt Katalin här hemma i Uppsala.

Ingemar poängterar att man inte får glömma det faktum att den musikaliska motorn Roine Stolt har varit och är den absolut viktigaste faktorn för Kaipa Da Capos existens. De har ingen tanke på att sluta än. I skrivande stund ligger en spelning på Uppsala Progressive Folk & Rock Festival i Parksnäckan i pipeline och när du läser det här jubileumsnumret av Biz&Art kan du kanske lyssna på ett pinfärskt livealbum av Kaipa Da Capo med musiken de spelade under den senaste turnén. – Den här gåvan att få köra ett varv till är närmast gudabenådad, säger Ingemar lyriskt. Klart man kör! – Dessutom låter vi bättre än någonsin! säger Ingemar och ler stort. 3

Michael Stolt Har varit verksam som musiker och låtskrivare sedan 80-talet. Kanske mest uppmärksammad som sångare i Desperados, mest känd är nog hiten Louise. Var originalbasist i internationellt framgångsrika The Flower Kings. Han har spelat med många välkända artister genom åren. Släppte soloalbumet En hedonist utan skam 2016. Där medverkar många av Sveriges finaste musiker samt medlemmar från amerikanska rockbandet Rival Sons. Utanför scenen har han även jobbat som artistbokare på Gröna Lund samt varit försäljningsansvarig för en internationell producent av basförstärkare.

ADVERTORIAL

Vilken bok ska du ge ut? av Anna Jonson • foto: Sarah Thorén Gör slag i saken! Leta fram lapparna med nedklottrade tankar, meningarna som du smakat och klurat på i åratal, ta fram historien som borde berättas. Steget från idé till färdig bok är närmare än du kanske tror och stoltheten över att hålla sitt egna inbundna verk i handen är svårslagen.

Lena Pettersson, vd på Kph.

Att sätta fokus på det du vill säga genom att trycka det, ger din berättelse ytterligare ett lyft. Som att rama in din målning eller sätta en skulptur på en piedestal. Kanske finns allt klart i ditt huvud, redo att delas med en mindre eller större skara? Eller något annat som borde få chansen att komma till sin rätt, som till exempel bilder och foton? Fångade ögonblick i livet, älskade platser, kära eller kanske jobbiga motiv och ändå så viktiga att dela med sig av? Det är den digitala utvecklingen inom tryckkonsten som gör detta möjligt. Idag kan du skräddarsy ditt tryckta verk med olika format och papper, och att trycka i 4-färg är ingen stor sak. Du kan korta ner produktionstiderna väsentligt och trycka mindre upplagor än vid traditionellt offset-tryck. Önskar du däremot ha stora upplagor med böcker med hårda pärmar är det fortfarande offset som gäller.

Vi träffar Lena Pettersson och Anette Nilsson på Kph, som har bra utrustning för att möta dessa krav. Stolta berättar de om vilka möjligheter de kan erbjuda. Det är fortfarande vanligare att organisationer, föreningar, hembygd och framförallt Uppsala universitet trycker mindre upplagor med information, rapporter, historik, sånger(!). Men fler och fler upptäcker möjligheten att lätt och snyggt få sina dikter, idéer, bilder, berättelser, you name it, på pränt. – Antingen kommer man med färdigt material, förklarar Anette, eller så kommer man med tankar och idéer och då hjälper vi till med att sammanställa dem i tryckvänligt skick. Inte så att vi är en formgivningsbyrå, men vi kan hjälpa till med form, lay-out och att skanna in bilder. Ett roligt exempel, är de här två delarna, som ett syskonpar tillsammans med oss har skapat av samlade bilder och texter från en äldre släkting. Anette visar två fina böcker och fortsätter: – Att sammanställa många år av tankar och idéer måste få ta lite tid, när det väl ska ta form. Det är ett litet livsprojekt som kräver eftertänksamhet, resonerar Anette. Det ligger nog många dikter i byrålådor där ute. Kanske med en teckning till. Tänk att få sätta ihop det till en liten bok och ge till nära och kära. Vi kommer in på funderingen kring hur många som går omkring och vill skriva en bok. Det är nog många bland oss som har en sådan dröm. – Men vi är inget renodlat boktryckeri, det måste man komma ihåg, poängterar Lena, som är vd på Kph. Tittar man på de böcker vi har producerat, så är det väldigt få skönlitterära verk. Då finns det många

ADVERTORIAL

andra kanaler och framförallt måste man hitta en distributionskedja. De flesta av våra böcker har en given liten läsekrets. – Den som skapade Print-On-Demand-konceptet, fortsätter Lena, det var en författare som ville hjälpa andra författare att nå ut. Grundtanken var att man skulle kunna printa, när det fanns en kund. I själva verket är det sällan som man drar igång en tryckprocess för en enda bok, utan då handlar det mer om ett litet lager som man fyller på vid behov. Den grafiska branschen har haft det stentufft de senaste åren, men det man ser, konstaterar Lena, är att man satsar mer på ”förpackningen” av en trycksak. Man vill lämna ifrån sig något mer exklusivt som representerar ens varumärke och image. Det är samma sak med böckerna; man kan tänka sig en limbunden bok, att lägga mer krut på bilder i inlagan och på ett fint omslag, och så tar man fram en mindre upplaga istället. – Jag märker också när jag är ute hos kunder, säger Anette, att viljan att skicka tryckta inbjudningar till festligare tillfällen hellre än digitala via mail eller sociala medier kommer tillbaka mer och mer.

Med tanke på den tryckta produktens minskning i samhället, så har oron över vad framtiden för med sig funnits i många år. Men tack vare lyhördheten för kundernas behov och ständiga uppdateringar av den digitala trycktekniken, så har det gått vägen för Kph. Det finns trots allt ett stort behov av till exempel inbundna rapporter i mindre upplagor, inbjudningar, affischer med mycket mera. – Men de här uppdragen med att förverkliga drömmar om en bok med dina tankar och idéer är ändå något av de roligare i vårt jobb, säger Anette varmt. Många tror inte att det kan bli en ”riktig” bok som håller. Det är fantastiskt kul att kunna följa processen med att de kommer hit med olika material, som vi går igenom. Vi sätter text och skannar bilder och när de sedan kommer och får se färgprov, så tror de inte att det är sant att de faktiskt har skapat det här. – Det är godbiten i jobbet! Mötet och skapandet med kunden, avslutar Anette entusiastiskt. 3

Katarina Kieri är en rutinerad författare som skriver på och belönas med fina litteraturpriser, som

Augustpriset 2004 för ungdomsboken Dansar Elias? Nej! och Astrid Lindgen-priset 2012. Före, efter och däremellan har flera andra litterära utmärkelserna duggat tätt. Men det är inte lätt att sätta någon bestämd etikett på Katarina Kieris författarskap. Hon rör sig elegant glidande över alla genrer, som om själva ämnet söker sin form – poesi, barn- och ungdomsböcker, vuxenromaner, dramatik och även krönikor. Allting håller en jämn och hög litterär nivå. Ändå kan Katarina Kieri inte räknas till dem som gärna solar i glansen av berömmelse.

närma sig varsamt Det där, att inte förhäva sig, är väl ett slags klassmärke. Det menar Katarina Kieri, som är uppvuxen i en miljö där författardrömmar inte ens fanns som en suddig prick på kartan. – Jag har vad man kan kalla en arbetarklassbakgrund. Men jag är född 1965 då det rådde goda tider och framåtanda i folkhemmets Sverige. Mina föräldrar, däremot, kom från ren fattigdom i småbrukarmiljö. Ett otrolig kliv från den ena generationen till den andra. Deras värderingar, som odlats i karg miljö under lång tid, har ju planterats in i mig också. I den miljö som jag kommer ifrån pratar man inte så mycket om att man är författare. Uttrycksbehovet har emellertid grott och pockat på hela vägen från barndomen och har inte saknat näring under uppväxtåren. Samhället och skolan erbjöd möjligheter, dörrarna stod öppna till bibliotek och teatrar. Katarina Kieri lärde sig läsa tidigt, slukade böcker, höll på med amatörteater och musik. Men att komma vidare och välja väg för sitt starka uttrycksbehov som vuxen var en svårare tröskel att passera. – Under flera år var jag ganska vilsen och visste inte riktigt vem jag var eller vad jag skulle bli. Och så utbildade jag mig till fritidspedagog för att jag i princip inte kom på något bättre. Katarina Kieri jobbade några år i yrket. Men vid

Foto: Stewen Quigley

av lillemor berg

tjugofem års ålder, när hon precis fött sitt andra barn, dunkade uttrycksbehovet på med obändig kraft. – Då insåg jag att jag ville ägna mig åt att skriva och for iväg på en veckolång sommarkurs på Medlefors folkhögskola. Det blev startskottet för mitt författarskap. Jag skrev dikter, och när jag hade en bunt så skickade jag in det till ett förlag. Och på den vägen är det. 1993 debuterade Katarina Kieri med diktsamlingen Slutet sällskap. Katarina Kieri är född i Luleå. Uppväxten blev komplicerad såtillvida att föräldrarna som bördiga från Tornedalen talade finska sinsemellan, men svenska med barnen. Katarina Kieri fick aldrig chansen att tillägna sig deras modersmål, finskan, det språk som hennes nära släktingar i den äldre generationen hade gemensamt. Erfarenheten av att inte fullt förstå familjens modersmål och därmed förlora en väsentlig beståndsdel av sina rötter har präglat Katarina Kieris liv på många sätt. – Den där blygseln jag kände som barn när alla talade finska och jag inte förstod vad de sa, den sitter liksom kvar i mig. Katarina Kieri har alltid haft en stark känsla av lojalitet med sina tornedalsrötter, även om hon inte fått språket med sig. – Det mesta som jag skriver är på något sätt

placerat i Norrbotten, även om jag inte specificerar ortsnamn eller utgår från någon bestämd plats. Jag flyttade från Luleå 2003, så jag har levt en stor del av mitt liv i Norrbotten, även en stor del av mitt författarliv. Men jag tror att det ursprungliga förstärks när man flyttar långt ifrån. Det blir på något sätt mer utpräglat och tydligt om man ser det på distans. Någon utpräglad dialekt hörs inte i Katarina Kieris tal, men det finns ibland stråk av ett dialektalt tonfall med branthet och must i det hon skriver, i synnerhet i romanen Vårt värde (2015). – Det känns smickrande att det märks. I Vårt värde har jag verkligen försökt att fånga det mål som jag vuxit upp med och ett tonfall som finns i den svenska dialekt som pratas i Tornedalen, som av många misstas för finsk brytning. Romanen Vårt värde har en självbiografisk koppling. Den kan beskrivas som en inre resa i en miljö av påbjuden språkförbistring och ett obegripligt glapp mellan det nymornade moderna välfärdssamhället med Domus och vårdcentral och den äldre generationens erfarenheter av armod och kränkningar. Glappet understryks av romanens många tvära associationsbanor och förtätningar av till synes omöjliga sammankopplingar av kontraster. Det är ett stämningsfullt och lyriskt språk som oväntat bryts av halsbrytande bilder. Ett slags butter humor är hela tiden närvarande mitt i allvaret.

“Det fanns ett samhällsklimat med en syn på deras modersmål, tornedalsfinskan, som att den inte hade något värde.” Språket är för Katarina Kieri själva metoden för att hitta fram till berättelsen. – Det är i språket mina berättelserna föds. Ord leder till ord, bild till bild. Jag följer associationer som väcks snarare än att jag försöker fånga en hel berättelse i ett grepp. Den unga berättarrösten i Vårt värde talar både utifrån ett jag och ett vi, vilket upplevs som en social position snarare än ett subjekt. Det ligger en slags förskingring inbäddad i vi-formen, som en identitet utan bestämda konturer. – Vårt värde är en berättelse om en föräldrageneration som utsattes för en assimilationspolitik och en språkpolitik som var så kraftfull att den fick dem att välja att inte ge sina egna barn sitt eget modersmål. Den berättelsen är så förbannat okänd i Sverige än idag. Och Sverige är så ointresserat av den berättelsen. Det jag ville göra med Vårt värde var att berätta allt. Berätta om en tid som var min uppväxttid, om den tvåspråkiga miljön och om ett modersmål som jag aldrig fick tillgång till och gick miste om att införliva.

Foto: Sarah Thorén

När mina föräldrar gick i skolan på 30-talet var det bara svenskan som gällde. Att tala finska i skolan var förbjudet och straffades. Det fanns ett samhällsklimat med en syn på deras modersmål, tornedalsfinskan, som att den inte hade något värde. Det finns ett slags epicentrum runt vilket Katarina Kieris författarskap kretsar, som har att göra med det existentiella, med språk, identitetssökande och tillhörighet, eller kanske snarare brist på tillhörighet. – Ja, så är det nog, fast det är inte alls något jag har tänkt ut i förväg, utan mer upptäckt så småningom. Det är väldigt ofta så att de personer som jag skriver om, oavsett ålder, befinner sig i en situation där de känner sig en aning trängda i sin tillvaro, i sin familj, i sitt sammanhang, att de inte riktigt får utrymme att vara sig själva, eller kanske inte heller har möjlighet att utforska sig själva just i den miljö de befinner sig i. Men det handlar om människor som strävar mot att bli hela, som vill utforska sin potential, som söker och som ibland också finner en egen väg. Just detta verkar vara något som intresserar mig, genomgående. Miljö, arv, klass, kulturell bakgrund, kön och hur man blir den man blir. I prosan finns detta med ganska tydligt, tror jag.

“Det finns något spännande där, att vara ung och välja väg. Det är nog så att jag skriver om unga människor snarare än att jag skriver för dem.” Katarina Kieri är mycket uppskattad för sina barn- och ungdomsböcker. Hon lyckas hitta de där svårbeskrivna känslolägena i mognadsprocessen på ett sätt som tar svårmodet på allvar utan att förlora distansen eller falla i sentimentalitet. – Jag tänker att det har att göra med mitt eget identitetssökande, hur man hittar sig själv och sin egen röst i skogen av allt som utövar påtryckningar. Och skrivandet är ju i sig en slags symbol för den processen. Fortfarande lyssnar jag ju efter min egen röst när jag

skriver. Det är ju aldrig så att man en gång för alla hittar den och börjar berätta med just den rösten varje gång. Det är en process utan slut. Skrivandet är i sig ett sökande. Det är ju det som gör det så spännande. Det är inte bara ungdomsböckerna som handlar om ungdomar. Katarina Kieri har gett ut tre vuxenromaner och två av dessa handlar också om unga människor. – Det finns något spännande där, att vara ung och välja väg. Det är nog så att jag skriver om unga människor snarare än att jag skriver för dem. Att säga något bestämt om vad som skiljer Katarina Kieris ungdomsböcker från vuxenböckerna är inte lätt. Författaren har själv ingen idé om vad olikheterna består av och har oftast ingen direkt plan för vilken målgrupp hon ska vända sig till under skrivprocessen. – Det är inte jag som har hittat på genrebeteckningarna. Det är förlag, bibliotek och bokhandel som står för det. Jag är ju samma författare oavsett vad jag skriver. Fast om jag skriver för barn, så tänker jag så klart på att hålla språk och tilltal annorlunda med en abstraktionsnivå som passar mindre barn. För mig ligger den stora skillnaden i att skriva poesi eller att skriva prosa. Där kan man tala om olika genrer. Katarina Kieri är en flitig författare som skriver mest hela tiden, men har uppdrag som konkurrerar om skrivtiden. Hon sitter i juryn för Astrid Lindgren Memorial Award, världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. – Under halva året tar det jättemycket tid. Men när priset tillkännagivits och delats ut har jag en lång period som jag kan ägna åt mer koncentrerat skrivande och också åt att läsa. Katarina Kieri har kommit ut med böcker nästan varje år sedan år 2000. Ett år gavs det till och med ut tre titlar. – Det kändes inte så bra, precis som om ingen av dem hade något värde. Men nu är det ett uppehåll mellan 2016 och 2018. Katarina Kieri är precis klar med en barnbok som ska illustreras och komma ut hösten 2018. Det är inte någon bilderbok utan en illustrerad berättelse om en familj med en familjehemlighet. Huvudpersonen är

en åttaåring som berättar om sin vardag och gör det med all sin morskhet och rädsla. Det är en väldigt allvarlig bok men samtidigt väldigt humoristisk, avslöjar författaren. – Grundberättelsen är något som jag i många många år försökt närma mig i vuxenromaner, men då gått bet på uppgiften. Men när berättelsen hamnade hos en åttaåring med ett barns röst så lossnade det och berättelsen fick vingar. Det är så det är. Stoff och idé är inget svårt. Det svåra är att hitta rösten och formen, språket och rytmen, perspektivet och distansen.… Det är det som är det litterära arbetet. Det självbiografiska är i regel inte särskilt tydligt genomlysande i Katarina Kieris författarskap, förutom kanske i Vårt värde. Men alla som skriver måste på något sätt hämta stoff ifrån sina egna erfarenheter och sig själva.

Foto: Stewen Quigley 88

“Sanningen kräver ibland osanningar och omvägar för att blottläggas.” – Det finns vissa omständigheter i min bakgrund som jag förr eller senare måste ta tag i på allvar. Lite har pyst ut. För varje bok så närmar jag mig den där kärnan som jag känner att jag måste gräva mig in till. De gånger som jag försökt att skriva så där rakt på, så här var det, då blir det en helt död text. Verkligheten är på något vis platt, saknar dimensioner. Sanningen kräver ibland osanningar och omvägar för att blottläggas. Man måste närma sig den varsamt. 3

Gränslösa kulturgärningar

av Lena Köster Foto: Stewen Quigley

Som mellanstadieelev och troende muslim i Teheran skrev han en bok om profeten Muhammeds liv. Som ung sekulär vänsteraktivist fängslades han och satt fem år i iranskt fängelse. Uppsalaläraren och poeten Reza Rezvani har levt ett omtumlande liv.

sin diktsamling Skapelsekanal i mellanvärlden, från 2016, har Reza Rezvani samlat ett urval dikter från tjugo års poesiskrivande. Man skulle kunna vänta sig en poetisk dystopi grundad på hans långa räcka negativa upplevelser, där tortyr ingår, liksom flykt. Men hade Reza Rezvani haft det sinnelaget, hade han förmodligen inte tagit sig vare sig till Tyskland eller Sverige, eller tagit sina akademiska examina och blivit översättare, tolk och lärare. Och poet. Men det har han. Den Reza Rezvani, som Uppsala känner, är en positiv, aktiv, varm och ofta glad person. Det märks i den här diktsamlingen, likaväl som i hans kontakt med olika publiker i poesisammanhang. Med den skämtsamma devisen Alla Bach i början inleds boken som sedan bjuder på livsvisdom och erfarenhet utan bitterhet, men med glimten i ögat. Vi träffas i hans och hustrun Oyuns lägenhet på sjätte våningen i Eriksberg. Svindlande utsikt över Nåsten från ett arbetsrum med ett fönster fullt av himmel och grönska. Varsin kopp te vid det lilla köksbordet. Vi ska prata om mer än diktsamlingen: om livet, om förtryck och frihet, om kamp, om arbete och kärlek. Kulturgärningar, säger jag. Mycket av det du gör kan rubriceras som verkliga kulturgärningar. Jag syftar dels på Reza Rezvanis och Anna Franklins bok Den osynliga litteraturskatten, från 2010, dels på skolprojektet Poesi utan gränser.

Litteraturskatten är verk av de många författare som lever i exil i Sverige och ger ut böcker på sina hemspråk härifrån. Författarna Rezvani och Franklin intervjuade sju sådana författare, som bor och verkar i Uppsala med omnejd, intervjuade dem och presenterade översatta exempel på deras texter. – Det är den enda boken av det slaget i Sverige. Vi hade trott att de här författarna skulle uppmärksammas av förlagsvärlden och bli översatta till svenska. Men det har inte hänt någonting! Förutom när det gäller Ak Welsapar i Enköping, som själv är mycket driftig. Vi enas i en upprördhet, eftersom jag läst boken med stor behållning och nyfikenhet inför de sju exilförfattarna. Jag förstår lika lite som Reza Rezvani att förlagen inte har slagit till. – Många av de här författarna är ju kända internationellt eller i sina hemländer och har vunnit priser för sina böcker, säger Reza. Skolprojektet med gränslös poesi har pågått sedan 2009. Reza Rezvani startade det tillsammans med Birgit Harling, som numera driver det tillsammans med Kristina Axell. Elever i huvudsakligen högstadiet och gymnasiet – men ibland också mellanstadiet – har fått uppmuntran att skriva dikter på hemspråken. Varje år på Världspoesidagen i mars tävlar finalister från hela Uppland inför publik på Uppsala stadsbibliotek. Men då måste de unga poeterna ha översatt sina dikter till svenska.

Eleverna får respekt för sina tankar, lär sig använda språket och läser sina dikter högt inför klassen eller en större publik. En bra start i livet vare sig de senare blir poeter eller inte. Reza heter egentligen Ahmad Reza Rezvani-Ghadimi och är ett av tio syskon i en iransk författarfamilj. Pappa Zabihollah var författare, mamma Fakhri hemmafru. I dag är föräldrarna borta och syskonen spridda över världen: – Sex av mina syskon bor i USA, en bor i Kanada, en i Frankrike och en är kvar i Iran. Efter studenten i Iran for Reza 1964 till München i Tyskland. – Jag utbildade mig till tolk och översättare från persiska till tyska och från tyska till persiska. Då hade han lämnat den muslimska tro han var uppväxt i och i stället blivit en övertygad marxist. – Jag var femton år i Tyskland, arbetade på dagarna som tolk, bland annat inom rättsväsendet, och var

politisk aktivist på min lediga tid. Jag var en period chefredaktör för studenttidningen Résistace. Och jag gifte mig i Tyskland, med en iransk tjej. Efter revolten 1979 flyttade vi tillbaka till Iran. 1981 föddes vårt första barn, vår dotter. Men samma år arresterades Reza och fem år i fängelse fick sin start. Den tortyr han utsattes för pratar han inte gärna om, men den satte spår både i kropp och själ. Han var nära att bli avrättad, men lyckades komma undan genom, som han själv säger, klipska tricks. Och han lyckades överleva med en själ som så småningom klarade att läka ihop, fast det tog längre tid än han först förstod. – Under fängelseåren fick jag besök av min mamma. Hon tilläts komma varannan vecka antingen till min bror, som också var fängslad, eller till mig. Dels satt jag i det beryktade förhörsfängelset Evin, dels i Gheselhesar i öknen långt från Teheran. När Reza satt i fängelse tvingades hans hustru, som också var aktivist och i riskzonen för att hamna i fängelse, lämna Iran. Hon tog dottern med sig till Sverige. – När jag släpptes ut ur fängelset efter fem år kom hon tillbaka till Iran. Men det livet fungerade inte. Jag var helt kaputt när jag kom ut ur fängelset. Hade ont överallt. Måste därifrån. Så jag fixade falskt pass. Via Turkiet kom makarna en och en till slut till Sverige, direkt till Uppsala. Här föddes sonen. Men äktenskapet höll inte. – Vi krisade direkt. Och skildes efter tre år. Reza läste språkvetenskap med tyska, engelska och svenska vid Uppsala universitet och senare även bland annat pedagogik i Uppsala och vid Stockholms universitet. – Jag tog en magister, fick lärarbehörighet och har sedan dess arbetat som lärare, tolk och översättare. Det Reza Rezvani berättar om vad han har upplevt under sitt 70-åriga liv är mycket att ta in på några timmar. Islam – marxism. Iran –Tyskland – Sverige. Fängelse – frihet.

Reza Rezvani står längst bak till höger på familjeporträttet. Nedan, Rezas första bok om profeten Muhammeds liv. Det är Reza på bilden.

Hur upplevde han själv alla förändringar? Hur var det att komma till Sverige? – Det var väldigt främmande trots att jag levt femton år i Tyskland. Den svenska naturen är annorlunda än den tyska. Där är det mer lövträd och man ser mängder av kaniner och ekorrar. Här har vi barrträd. Och ser man djur så är det kanske älg. Ett så stort djur! Klimatet är annorlunda. Och människorna. Jag reagerade på att människor jag mötte på gatan inte mötte min blick och att de var så tysta. I dag är det mycket mer liv och rörelse på stan. 1995 blev Reza Rezvani svensk medborgare.

– Jag hade skrivit min första dikt på svenska och bad att få läsa den. Den handlade om Sverige. Sedan dess skriver han i stort sett alla dikter på svenska. – Jag läser faktiskt inte iranska nyheter heller, bara svenska. Hans identitet, säger han, är mycket löst kopplad till något land. – Jag föddes i kejsardömet Iran, har levt i förbundsrepubliken Tyskland, upplevt den islamiska republiken i Iran, lever i Sverige… För två år sedan besökte jag Iran och det var återigen som ett helt annat land.

Just då kommer hans hustru sedan fem år, hem och ropar ”älskling” från tamburen. Oyun Altangerel är lärare från Mongoliet. Paret träffades på nätet och den första nyfikenheten gick snabbt över i kärlek. – Det hade jag inte kunnat tro i mina vildaste drömmar, säger Reza och ler. I dag arbetar Oyun i Märsta medan Reza är pensionär och arbetar hemma med sitt nya bokprojekt. – Det handlar inte bara om fängelsemiljön utan också om min förvandling från muslim till marxist till Gandhiist, som jag är idag. Och den där boken han skrev om Muhammeds liv, som publicerades av hans far när Reza var tolv år? – Det finns bara ett exemplar kvar. Hela uppplagan beslagtogs och förstördes tillsammans med min fars alla böcker. Han funderar på att översätta den till svenska och ge ut den. Om ork och tid räcker till efter boken om fängelsetiden. – Jag vill slutföra så mycket som möjligt, säger Reza Rezvani. 3

Naturligtvis har jag tagit till mig mycket av svenskhet. Och mina barn känner sig svenska och vill inte alls ha något med Iran att göra. Men själv har han mer och mer upptäckt att också Iran är ett fantastiskt land: – Jag höll kurser om persisk kultur för Senioruniversitetet tre terminer och ledde en resa till Iran. Då upptäckte jag poesin, måleriet, filmen, teatern… Jag såg historiska lämningar som jag inte sett när jag levde i Iran. Det var som att upptäcka mitt eget land på nytt! När intervjun sker i syrenernas tid tar Reza Rezvani det lugnt. En cancersjukdom har lett till att han har skurit ner på aktiviteterna. – Jag skriver på en bok om min tid i fängelse, det får räcka, säger han.

DIMITRIS PAPAIOANNOU

THE GREAT TAMER 8–10 NOV

Mästerligt grekiskt gästspel fyllt av konsthistoriska referenser och optiska synvillor.

www.dansenshus.se 95

Poesin får alltmer sällan utrymme i spalterna och diktverk recenseras inte heller så ofta på dagspressens kultursidor. BIZART vill därför rikta lite uppmärksamhet på denna evigt levande konstart genom att presentera en poet och ett utdrag av ett diktverk i varje nummer. Pallen är mest rekvisita, men passar också bra som stöd när man porträtteras.

poeten på pallen:

Jasim Mohamed Jasim Mohamed, född 1962 i staden Ur i Irak, är poet och översättare. Han debuterade 2005 med diktsamlingen Övningar in i ett annat språk. Andra boken, I Din Mun, kom ut 2011 och Vittnen till meningslösa händelser 2017. Den senare är en lyriskt förtätad text som behandlar Jasim Mohameds erfarenheter och upplevelser av de senare årens flyktingtragedier. Han har i flera omgångar ägnat sig åt hjälparbete för flyktningar på Samos. Jasim Mohamed är förnärvarande aktuell med reportageboken Marias Taverna (bokförlaget Atlas), som tillkommit i samarbete med Jan Henrik Swan. Som översättare har han arbetat med drygt trettio svenska och arabiska titlar bl.a. Bruno K. Öijer, Eva Runefelt, Rasha Omran och Faraj Bayrakdar. Han har även skrivit böcker för barn samt dramatik. För sin litterära verksamhet tilldelades han 2010 ett av Samfundet De Nios priser och Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands. 2014 tilldelades han även Stina och Erik Lundbergs stipendium. Jasim Mohamed driver poesifestivalen Bagdad Café och har suttit i styrelsen för Svenska PEN och Sveriges Författarförbund. I augusti 2017 utsågs han till månadens diktare i Sveriges Radio P1.

Ur Vittnen till meningslösa händelser 1 Tusen och åter tusen huvuden Svepte fram över vågor och jämnade till gränsen som vore den en parentes Formen, skriket sjönk under heta ögonlock liv, död Upphöjda i sin avgrund kuvade de sina minnen, skräckens näring och spanade åt oss Ett nytt livsmönster skymtade vid horisonten 2 De kom med natten och blev dess märg De kom med dagen och blev dess märg På deras armar deklarerade bläcket på nytt sin pakt med benens kalk 3 Någon ropade i gryningen med främmande röst Himlen tog inte emot Bottnen tog emot och fiskarna livnärde sig på mörka pigment

Här är några röster om Jasim Mohameds senaste diktsamling Vittnen till meningslösa händelser.

”Den komprimerade formen för min tanke till Tranströmer – innan honom – Ungaretti med sin bildrika, hermetiska diktning där avståndet mellan läsare och motiv är kort men laddat..” (Floret, en digital skandinavisk litteraturtidskrift)

”Oförglömlig rapport från flyktinglägren /…/ Diktsamling som ställer frågan om vem som kommer att orka, vilja och kunna minnas vad som just nu händer.” (Sydsvenskan)

”Jasim Moahmed skriver in sig i vittnes-litteraturen med sin nya diktsamling.” (Lyrikvännen)

”Bilderna som havet rullar fram och lastar av i poetens öga är starka. Hans språk är mättad, styvt och koncentrerat som salt på ett torkat plagg.” (Klass)

3 97

hijabista

av Gunilla Sthyr

Hennes kreationer är haute couture och säljs i exklusiva butiker i Dubai, Paris, New York och Stockholm. Handsydda slöjor, hijab, formade i konstfulla draperingar för att dölja håret enligt muslimsk tradition. Ofta tyg av färgstark siden och gärna med tillbehör i skinn, spets eller blommor. Beställningarna på de exklusiva exemplaren är många och varje butik har sin egen kollektion.

Hon har också designat en så kallad vardagsturban – ready to wear – en enklare och billigare variant som säljs via webben samt i några butiker i Stockholm och Malmö, förutom de handsydda haute couture-turbaner som säljs i exklusiva butiker på den nationella och internationella marknaden. Designern Iman Aldebe utmanar såväl våra svenska värderingar och fördomar som muslimska traditioner. – Jag provocerar genom att låta modet tala för sig själv. Utan att behöva säga något, skapar jag debatt med mina slöjor. Det är mitt sätt att inkludera den muslimska kvinnan i den kvinnliga frigörelsen inom feminismen, menar hon. – Det är både muslimer och icke-muslimer som bär mina turbaner, berättar Iman Aldebe, när vi möts på söder i Stockholm, där hon bor sedan flera år. Hon har kallats Sveriges hijabista av nyhetskanalen Al Jazeera, för att hon arbetar med att modernisera det muslimska modet och föra ut det till en bredare publik. Framförallt är det hennes turbaner som rönt stor medial uppmärksamhet. Och i dess kölvatten, har hon mötts av hatstormar på sociala medier, främst av svenska nationalister. Iman är nämligen modeskaparen

bakom landets första slöja för kvinnliga muslimska poliser – numera en del av den officiella svenska polisuniformen. – Efter den lanseringen möttes jag av så många hatiska kommentarer på min blogg. Det kom uppemot 700 inlägg och jag blev alldeles chockad, trodde inte det var möjligt, säger denna kvinna som bär sin egen slöja, ihopvirad till en turban, med självklar elegans. Hon ser sig definitivt inte som en bakåtsträvare, tvärtom vill hon bidra till att modernisera den muslimska kvinnan med hjälp av mode och kläder. En del muslimer har kritiserat henne för att gå för snabbt fram, och islamofobiska svenskar har anklagat henne för att ”få svenskar att vilja konventera till islam”. Är världen verkligen så svart eller vit, kan man fråga sig, när man får sina egna fördomar prövade emellanåt. Kvinnor i Sverige har så länge kämpat för jämställdhet mellan könen och vunnit vissa segrar, men om vi tror att vi genom att normalisera bärandet av slöja skulle ta ett steg tillbaka, så kan inget kan vara mer fel. Det är Iman Aldebes bestämda åsikt. – Jag står självklart upp för kvinnans rättigheter!

Iman Aldebe. Foto: Fredrik Dahlberg

Blogg: http://imanaldebe.se/ Iman Aldebe har ca 30 000 läsare dagligen på bloggen och 41,6 K följare på Instagram.

Med mitt modeskapande vill jag lyfta upp den muslimska kvinnan och visa att hon inte är det slags mähä som somliga verkar tro, utan har egen kraft och förmåga att utvecklas. Det finns alldeles för mycket negativ laddning i benämningen muslimsk kvinna. Hon är själv ung, stark och framgångsrik och som kvinna och praktiserande muslim möter hon fortfarande en del starka reaktioner från omgivningen. Somliga vill nedvärdera hennes arbete medan andra, i jantelagens Sverige, är mer avundsjuka på hur hon har lyckats inom den tuffa modevärlden. Hon reflekterar över det men tar inte längre åt sig. – Nej, till slut bli man immun mot kritiken, om man överhuvudtaget ser den, men ju mer kritiska kommentarer jag möts av desto mer provokativ blir jag i min konst. Debatten handlar ju alltid om kvinnan, antingen hon är för påklädd eller för avklädd! Det enda fria könet i dagens samhälle är mannen. Han kan klä sig som han vill utan att folk bryr sig. Patriakala system finns i hela samhället, menar Iman Aldebe, oavsett om det handlar om religion, kultur eller samhälle och slöjan tyckts oförskyllt ha fått stå för en konservervativ syn inom islam, trots att slöjbärandet

sedan urminnes tider har kristna förtecken. Våra nunnor, till exempel, utgör bara ett exempel på kristna kvinnor med slöja. – I Koranen finns det inga som helst belägg för att kvinnan ska bära slöja. Där står bara att kvinnan ska skyla barmen, säger hon. Och hon borde veta, då hennes far är imam och ordförande inom ett muslimskt förbund. Fadern är också utbildad civilingenjör och kom från Jordanien till Sverige och Uppsala 1972. Imans mor kom tio år senare och utbildade sig till tolk och barnskötare. 1984 föddes Iman på Akademiska sjukhuset i Uppsala och redan efter ett år så flyttade familjen till Solna. – Jag minns mammas muslimska väninnor när de kom och hälsade på, alltid likadant klädda i mörka och skylande klädesplagg. Det fanns ju inget att välja på för dem i butikerna, mer än Big is beautiful som en butikskedja marknadsförde … eller mammakläder! Det är ett av mina starkaste minnen från när jag var liten. Iman Aldebe har alltid älskat att rita med varierande modeller och stilar. Eftersom hennes mamma bar slöja och även hennes äldre syster, så ville också Iman, sex år gammal, härma sin mamma.

100 © Iman Aldebe

Foto: Binniam Eskender

– Men pappa var emot, han sa nej, berättar hon som redan då gjorde som hon ville och knöt på sig slöjan. Huvudduken fanns sedan med under hela uppväxttiden, när hon utbildade sig inom mode och design. Det första riktiga uppvaknandet när det gäller samhällets syn på muslimska kvinnor, var när hon och hennes väninnor skulle söka jobb. – Det blev en väldig chock, klädda i traditionell slöja fick vi inga jobb, ingen av oss. Till och med arbetsförmedlaren uttryckte sin åsikt genom att säga att ”religion ska utövas på fritiden”. Efter terrorattacken den 11 september 2001 blev det ännu värre. Många av hennes kvinnliga vänner tog av sig slöjan för att slippa glåporden och attackerna i tunnelbanan. – Jag hade äntligen fått jobb i en butik och insåg att nu var dags att modernisera slöjan. Det var då jag började styla den, vrida till den bakåt på afrikanskt vis. Och bemötandet från omgivningen var bara positivt. Den afrikanska stylingen har till och med fått Vogue, världens äldsta idag publicerade modemagasin, att vilja plåta hennes turbaner. Iman har inte bara designat en polisslöja, utan även slöjor att använda inom militären, för räddningspersonal och för anställda på sjukhus och apotek. Och hon designar inte bara huvuddukar utan även en del andra klädesplagg, i huvudsak för den muslimska kvinnan. Iman Aldebe har anordnat flera modevisningar, bland annat där kvinnor bär traditionellt manliga imamkläder och där män bär smink. Och genom att skapa en kollektion helt i vitt, ville hon omforma de traditionella plaggen i Gulf-länderna, där män av hävd bär vitt och kvinnor svart. – Vi måste våga mer, även som modeskapare. Jag blir alltid taggad av att möta motstånd och skulle gärna vilja jobba med detta i länder där ingen annan vågar, till i exempel i Gulf-länderna. Det borde vara dags för en slags moderevolution som gör upp med traditionella värderingar även inom kläddesign. 3

/ SEMINARIER / WORKSHOPS / MASTERCLASS / OPEN FORUM / K O N S E R T E R / U T S TÄ L L N I N G A R / G I TA R R M Ä S S A / F E S T I VA L P U B /

Frano

En lustfylld festival full av världens musik!

12/9-18/10 PAT T I E B O Y D FOTOUTSTÄLLNING GEORGE, ERIC & ME. A PERSONAL COLLECTION UPPSALA KONSERT & KONGRESS

101

Mia Skotts avhandling om tapetmakerskor på 1700-talet kommer ut i bokform under 2018 på förlaget Stockholmia.

102

På spaning i 1700-talet:

Tapetmakerskorna av Anna Jonson

Foto: Sarah Thorén

rq Rödblommig och med andan i halsen kommer Mia Skott till vårt möte på Katedralkaféet. Medan hon tar av sig cykelhjälmen försäkrar hon att det är en engångsföreteelse. För något år sedan fick hon lov att börja prioritera i sitt händelserika liv med forskning, hålla föreläsningar, blogga med mera, för att helt kunna fokusera på de kvinnor från 1700-talet som är föremålen för hennes avhandling. När Mia har fått sin latte macchiato med bara lite uppvärmd lactosfri mjölk och jag min latte sätter vi oss i det ljusa och lugna kaféet och tar oss an den värld som till stor del har uppslukat historikern Mia Skott de senaste åren. Egentligen höll hon på med en helt annan forskning. I nästan tre år hade hon fokuserat på den radikala gatureglering som Uppsala genomgick under 1600-talet; var det verkligen med anledning av drottning Kristinas förestående kröning i Uppsala som historieböckerna låter oss förstå, eller fanns det en annan mer praktisk anledning ur stadens invånares perspektiv? – Det var ju också jätteintressant! säger Mia entusiastiskt. Kunde det verkligen stämma att en sådan total omstrukturering med flytt av hus och gator i en stad med runt 1700 invånare bara var för drottning Kristinas skull? Vad hade sagts i staden om infrastrukturen före 1643 då beslutet togs? Jag fann att Uppsalas magistrat, alltså kommunen, hade klagat ett antal gånger till Kristinas förmyndarregering över ån som

brast varje vår, att de fördämningar som fanns inte räckte till, att det var rörigt och för litet utrymme i staden med mera. Kort sagt, det var problem med den medeltida stadsplanen för invånarna och de tog själva initiativet till en förändring. Det här läser vi inte riktigt i historieböckerna. Att kröningen till slut förlades i Stockholm för att Uppsala och Uppsala slott inte ansågs duga eller ha plats för sådan pompa och ståt – det hör inte hit. En dag var Mia Skott på Carolina och letade efter ett födelsedagskort bland de vykort de har där. I handen höll hon plötsligt ett porträtt av Anna Maria Thelott, en av de första kvinnliga yrkeskonstnärerna vi känner till i Skandinavien, född omkring 1683, död 1710 endast 27 år i farsoten pesten. Mia blev genast fascinerad av Anna Maria Thelotts korta liv och av det faktum att hon var yrkesverksam kvinna på den här tiden. En av de första tankarna var ”fanns det kvinnor som målade förr”? Det visade sig att Anna Maria Thelott hade haft betydande uppdragsgivare. Mia Skott blev besatt, rentav förälskad, och ville veta allt om Anna Maria. Hon fick ett stipendium ur Nils och Barbro Sundquists minnesfond och kunde sätta igång att parallellt med forskarutbildningen forska om Anna Maria. När hon efterhand stötte på även andra samtida kvinnliga konstnärliga hantverkare och sedan också tapetmakerskorna, så bytte hon helt forskningsinriktning.

103

– Det var så spännande! Jag fann dock mycket lite om kvinnors väg till sådan yrkesverksamhet i litteraturen. I min forskning har jag funderat mycket på och undersökt om det beror på källorna, om det beror på att man inte registrerade vad kvinnor gjorde eller om jag bara haft en sådan himla tur som råkat hitta de kvinnor som jag gjort? Från att fascineras av det faktum att dessa kvinnor var verksamma och tron att det var något helt unikt för dem, så kom Mia snart att ställa sig frågan om självförsörjande konstnärliga kvinnor ens var något problem på den här tiden? Kvinnors yrkesskicklighet och självständighet kanske inte ansågs relevant att ha med i historieskrivningen, funderar Mia. Anledningen kan bland annat vara att den historiska dokumentationen ofta har skrivits ur ett von oben-perspektiv, som ett verktyg för olika maktskikt. Det har varit lite svårt att få grepp om under vilka regler konstnärer, gravörer och illustratörer arbetade, eftersom de inte nödvändigtvis behövde tillhöra något skrå, men Mia fann att tapetmakerskorna tillhörde en jurisdiktion, Hall- och manufakturrätten, med tillstånd att måla och trycka tapeter. Här finns ett helt fantastisk material med information, berättar Mia. Plötsligt kom hon också åt material, där hon kunde jämföra kvinnors och mäns verksamheter. – Det kanske inte låter så himla sexigt med statistik, protokoll, tillstånd, privilegier, tvister, men det är ovärderlig information för förståelsen av deras verksamhet, och även om vilka kvinnorna var, var de bodde, var gifta eller ogifta, om de hade anställda, barn och så vidare och därmed möjliggör en adekvat jämförelse med mäns villkor. Tyvärr kan jag inte komma in på allt jag kommit fram till, för det ska redovisas i avhandlingen, skrattar Mia hemligt. Jag kan bara hinta om resultat. Var det bara i de konstnärliga yrkena som kvinnor hade yrkesroller på 1700-talet, eller kunde de till exempel vara jurister eller dylikt, undrar jag. Mia nämner bland annat litteraturvetaren Ann

104

Tyvärr har jag inga tapeter av dessa kvinnor, men jag har deras liv…

Öhrberg, som skrivit en avhandling om författarinnor på 1700-talet. Även om hon inte studerade yrkesverksamheten specifikt utan innehållet i kvinnornas skrifter, så identifierade hon runt hundra kvinnor i Stockholm som skrev tal, inbjudningar och skrifter av olika slag på den här tiden. – Som historiker är jag mest intresserad av att ta reda på hur till exempel Anna Maria Thelott som kvinna lyckades att bli självständig och lära sig en profession så pass bra att hon stod sig i konkurrensen, och sedan hur hon var verksam. Kvinnan bakom konsten, inte konsten i sig. Anna Maria var dotter till den tyske instrument-

makaren och konstnären Philip Jacob Thelott, som inbjudits av Olof Rudbeck d.ä. som gravör för bland annat Atlantica och som instrumentmakare. Hur stor roll spelade det för hennes yrkesval och karriär? Hon och de andra kvinnorna utgör inledningen till Mia Skotts avhandling om tapetmakerskorna, där hon bland annat ställer sig frågan om begränsningar och möjligheter egentligen skilde sig mellan kvinnor och män? Eller kom begränsningar och möjligheter av vad vi modernt betecknar som klass? Bakgrund? Nationalitet? Stockholm vimlade av utländska verkare på olika områden vid den här tiden, speciellt inom konstnärliga yrken.

105

rq Mia Skott tar fram en hoprullad karta och när vi flyttat på våra latteglas och kartan rullats ut, ser vi 1733 års Stockholm framför oss. Annorlunda mot idag, men ändå inte. Mia visar var tapetmakerskorna höll till och geografiskt ser man att de alla var i närheten av varandra. – Tyvärr har jag inga tapeter av dessa kvinnor, men jag har deras liv, säger Mia ansvarsfullt. Det som också har varit så spännande att upptäcka är hur varierande deras liv såg ut; åldrar, bakgrunder och förutsättningar. Det mest spännande att se har nog varit att skillnaderna mellan tapetmakarna (både kvinnor och män) faktiskt ofta har legat i andra faktorer än just könstillhörighet, säger Mia i ett försök att inte avslöja för mycket av sin avhandling. Tapetmakerskorna – självförsörjande och skickliga i 1700-talets Stockholm kommer att ges ut i bokform nästa år på förlaget Stockholmia och kommer garanterat att bli en spännande läsning. Det är väldigt viktigt för Mia att presentera forskning i berättande form, så att den blir mer tillgänglig och intressant för oss alla. Hon föreläser också en hel del, bland annat ute på gymnasieskolor, vilket hon tycker är både viktigt och riktigt roligt.

106

– Mitt motto, eller den största drivkraften till att förmedla forskningen till allmänheten, menar Mia, är övertygelsen om att historien tillhör oss alla. Och att i den historien ingår kvinnor. I framtiden ska hon forska och skriva böcker, säger Mia beslutsamt och närapå ömt berättar hon att i en bok kommer hon att beröra hennes och Anna Maria Thelotts relation och reflektera över de möjligheter och begränsningar som deras respektive samtid erbjuder dem. Hon avslöjar också att det finns lösa planer på att göra en dokumentär om tapetmakerskorna. – Det finns så mycket att berätta om dessa helt bortglömda människors intressanta liv, så mycket intriger! Det vore fantastiskt att få skriva ett filmmanus också. Mia Skott är upprymd och håller mig slutligen på halster med orden: – Sen kanske jag även överraskar med något helt annat om ett tag, men om det kan jag ännu ingenting säga… 3

En resa till Italien i sinnet

www.aaltos.se

reservation@aaltos.se

USA möter Asien www.jayfu.se

reservation@jayfu.se

Med hjärtat i Frankrike och själen i Asien www.frenchi.se

reservation@frenchi.se

Tre europeiska klassiker mitt i Uppsala www.stationen.se

reservation@stationen.se 107

TAPETSERARMÄSTARE ett rödlistat skrå

108

av Anna Jonson • foto: Sarah Thorén

När jag kommer till Luthagens Möbelateljé står Märta Bring och handknyter resår på en gammal fåtölj. Patienten står ”i bara mässingen” på ett lågt bord och mästaren jobbar sittandes på en rörlig pall. Jag installerar mig bredvid medan Märta fortsätter att snöra och spänna de olika resårerna till rätt höjd för att få till bästa möjliga sittkomfort. Hur kommer det sig att Märta blev tapetserarmästare? Efter gymnasiet blev det studier i franska, engelska, kvinnopsykologi. Hon städade, jobbade i restaurang och på hotell med mera, men när hon var 24 år anmälde hon sig till en textilutbildning i Vadstena. Hon ville gå på en folkhögskola innan hon blev för gammal för att göra saker lite spontant och lättvindigt, berättar hon leende. Där träffade hon en tjej som hade gått på tapetserarutbildningen i Nässjö. Hon var väldigt entusiastisk och inspirerade Märta till att söka utbildningen. – Så det var helt enkelt en slump, svarar Märta kort och koncist, och snor ett hampgarn runt en handgjord spik och slår vant till så att garnet fästs. Nja, det är knappast en slump, för Märta Bring är uppväxt med ett hem fyllt med textilier och garner och där färg på alla sätt har haft en dominerande roll. Med en syster som är färgvirtuos och konstnär och en annan som undervisar i färglära på Granum i Oslo plus en mamma som var vävlärare, så är nog inte steget så långt till att finna glädjen i tapetseraryrkets konstnärliga hantverk. Märta berättar att det periodvis fanns otroligt många vävstolar i deras hem och att väggarna var fyllda med garner istället för böcker. – Färger har vi i oss allihop och jag visste ju vad en tapetserare var. Min mamma hade ett stort intresse för tyger och tyckte om att hålla på med möbler. Vi gick ofta på auktioner och loppmarknader och tittade på gamla grejer. Märta lägger till att hennes faster var

grafisk designer, hennes morfar målade tavlor och knöt mattor. Det finns många exempel från båda sidor, så det går igen från både hennes mammas och pappas släkt. – Så att jag har det här intresset kommer ju av uppväxtmiljön ändå, konstaterar Märta medan hon vrider på fåtöljen, kikar mellan fjädrarna, måttar med fingrarna och klipper till en ny bit hampgarn. Märta är en ärkenörd vad gäller textilier. Hon kan fastna i tygprover och fascineras av hur många olika nyanser av samma färg som man kan få fram. Även om tapetseraryrket mer eller mindre kommer från Frankrike, så tycker hon att man i England är riktigt duktiga på att kombinera färg och mönster. Hon är anglofil och förtjust i kläder av bra kvalitet, välsydda och stilrena. Märta har ordnat resor för kollegor i tapetserarmästarföreningen till London, där de låtit sig inspireras bland annat på Windsor Castle, William Morris arkiv och Victoria and Albert Museum. De möbler som lämnar Märtas verkstad har alla ett vackert yttre av bästa kvalitet. Luthagens Möbelateljé har tveklöst det största utbudet av tyger i Uppsala, berättar hon, och det kommer beställningar från hela Sverige. Det är hennes stora intresse och hon lägger ner mycket tid och pengar på det. Hon reser själv till agenturer och väljer tyger med omsorg. Det handlar mycket om personlig smak och sortimentet ger en bild av Märta. Jag frågar vad det är hon gör just nu. – Nu handsnör jag resår i den här gamla fåtöljen.

109

Det är min specialitet, att knyta resårer. Det är inte så vanligt nu för tiden, men det gör jag, säger Märta glatt. Hon kallar sig själv för en nytänkande bakåtsträvare. Det är till exempel bara naturmaterial som linne och hampa, hampsnören, hampgjordar och gamla oregelbundna handsmidda spikar som gäller för Märta. Faktum är att kunderna inte är införstådda med hur hantverket går till eller vilka material som används. För att belysa Märtas särskilda värme för möblerna, hantverket och för material, så har hon roat sig med att sätta fast en bit mönstrat William Morris-tyg i sammet på stommen, som ”gnisselskydd” där spikarna hamras in. Bara nästa tapetserare kommer att överraskas av det någon gång i framtiden. – Det som är så fantastiskt med det här yrket också, säger Märta entusiastiskt, är att du kan jobba när det är strömavbrott, du kan stå var som helst, du kan stå ute. Så länge du har en hammare, en tång och lite nålar, så är du i hamn. Som tapetserare behöver man väldigt lite jämfört med andra hantverk. På somrarna har Märta kurser i traditionell stoppningsteknik på Öland dit man tar med sig ett eget renoveringsprojekt att jobba med. Väl där har flera av kursdeltagarna upptäckt att deras fåtöljers stoppning är gjorda på modernt sätt, utan gedigna stommar. Märta berättar hur extremt besvikna och upprörda de blir, eftersom en stor del av fascinationen av tapetseraryrket är att jobba traditionellt. Det finns en risk att de handgjorda resårerna, materialen och de specialgjorda verktygen som tillverkas av små leverantörer någonstans i Sverige och utomlands måste upphöra med sin produktion, då medlemsantalet i tapetserarskrået håller på att minska. Sorgset medger Märta det möjliga framtidsscenariot och berättar att det är många tapetserare, som helt anpassat sig till moderna möbler, det vill säga möbler gjorda från 1950-talet. Märta är väldigt oroad över bristen på tillväxt av

110

möbeltapetserare och berättar att hon nyligen ringdes upp av utbildningsrådet i Leksand som ville ha hjälp att fylla ett par vakanta platser på sin tapetserarutbildning. – Det är alldeles för få som söker, konstaterar Märta och hon befarar att det kommer att bli ett jätteproblem. Medan många hantverksyrken redan har dött ut, så räknar Märta upp de som trots allt alltid varit starka: tapetserare, frisörer, guldsmeder, hovslagare och florister. – Men tapetserare börjar kanske vara på fallrepet nu, konstaterar hon. Jag är oroad för min egen skull, men framför allt för den här ateljéns överlevnad. Vem ska ta över den? Den är långt över hundra år gammal, har funnits länge i Uppsala och alltid hetat Luthagens Möbelateljé. Märta suckar. Vad hon skulle behöva är en riktigt intresserad lärling, som jobbar några år tillsammans med henne på Luthagens Möbelateljé, för att så småningom ta över verksamheten. Det är en fantastisk möjlighet för den som är intresserad. Verksamheten är en guldgruva med sina tyger och sin utrusning, sitt renommé, sitt läge i Uppsala där kundunderlaget är stort. Och naturligtvis att ha Märta Bring som mäster. Hon har under åren haft många praktikanter och lärlingar, men nu måste Märta fokusera mer på en tänkbar arvinge av Luthagens Möbelateljé. – Jag menar, jag är inte purung, säger Märta engagerat, jag behöver denna lärling nu! Annars måste jag lägga ner och det vore ju förfärligt! Och mitt enorma utbud av tyger är ju inte värt en krona, om man inte kan förvalta och sälja dem. Jag undrar ofta om jag inte är klok som har så här mycket tyger. Det här skapar mycket huvudbry och oro förstås, eftersom det här är något av ett livsverk för Märta och de tidigare tapetserarna som drev verksamheten. Det var 1994 som hon fick möjligheten att överta Luthagens Möbelateljé efter Thord Ragnarsson, som hade haft den sedan 1958. Han kände sig helt trygg med

111

att Märta kunde förvalta ateljéns välrenommerade namn och de har under åren haft fortsatt fin kontakt. Återväxten är förstås något som regelbundet diskuteras i Sveriges tapetserarmästarförening som Märta tillhör. De har två stora träffar om året och ibland träffas skråmedlemmarna i lokalföreningen Mälardalen och på frukostmöten i Uppsala någon gång i månaden. Paradoxalt nog så tycker Märta att man i allmänhet bryr sig mer om gamla möbler idag och hon har inbokade jobb flera månader framöver. Så behovet av tapetserare råder det ingen brist på, däremot utbudet av dem. Yrkesvalet har ändå känts helt rätt för Märta och hon är erkänt duktig på det hon gör. Efter tre års utbildning och sex års yrkesverksamhet med avslutande mästarprov kunde Märta tituleras mästare. Hon förstår helt hantverket och bemästrar alla delar. Jag undrar om hon kände att hon valt rätt redan när hon började sin utbildning ”av en slump” för trettio år sedan. Märta lyser upp. – Det var så fruktansvärt roligt! Att vara helt nollställd, inte kunna någonting och förbehållslöst bara få göra saker som jag aldrig hade gjort innan. Jag älskade det! Idag är det dock lite knepigt för Märta att bevara den känslan. Hon behöver ny inspiration och nya utmaningar. Ett lyft för Märta och verksamheten skulle vara att ateljén låg i markplan. En affär ovan jord med stora härliga skyltfönster för möbler och tyger. I våras hade hon möjlighet att ta över det perfekta stället på Sysslomansgatan-Geijersgatan, men planen omöjliggjordes eftersom hennes nuvarande treårskontrakt med HSB innebar att hon inte fick hyra ut källaren i andra hand. Det här kan man nästan inte prata med Märta om, för det gör riktigt ont. En sådan möjlighet kommer hon antagligen aldrig att få igen. – Den där lokalen hade passat perfekt för mig! Varför kunde jag inte få hyra ut den här så länge? suckar Märta djupt. Det hade varit en perfekt nystart för Märta och hon berättar att hon verkligen gick igång på att få ta tag i

112

någonting nytt. Här skulle hon till exempel ha kunnat lyfta fram det enorma sortimentet av de finaste av tyger och utvecklat den delen av verksamheten. Efter den här tunga händelsen behöver Märta ta en paus och göra någonting helt annat. I september sätter hon verksamheten på hold och åker till Portugal och rider Lusitanohästar i en månad. Jag har inte skrivit ett ord om det i den här artikeln om Märta Bring, men om mästare i möbeltapetsering är en stor del av hennes identitet, så finns det även en annan som jag tror – vet – är minst lika betydande: hon är nämligen mästare i ridkonst också. När Märta har kommit hem igen ska hennes digra CV, som bland annat låter förstå att hon behärskar flera språk och är bra på att undervisa, skickas ut över Sveriges gränser. Livsverket Luthagens Möbelateljé till trots, så känner Märta att det är dags att gå vidare. – Jag skrev faktiskt till en tapetserarskola i Oxfordshire som öppnar i höst med endast manliga lärare: How about a swedish female teacher? Och de svarade: Yes, why not? Märta skrattar nöjt. Jag håller tummarna och tror att The British school of upholstered furniture behöver Märta Bring. 3

Välkommen att ta del av Uppsala universitets rika kulturutbud www.kalendarium.uu.se

Botaniska trädgården Carolina Rediviva Evolutionsmuseet Humanistiska teatern Kungliga Akademiska kapellet Körcentrum Linnés Hammarby Linnéträdgården Medicinhistoriska museet Museum Gustavianum Myntkabinettet Tropiska växthuset Uppsala University Jazz Orchestra

113

114

Jag kliver in genom de mångfärgade karuselldörrarna i glas och befinner mig i ett mäktigt atrium som leder upp till de fyra våningsplanen via trappan i mitten, en skönhet som organiskt skruvar sig uppåt.

miljönivå silver Det är den amerikanske konstnären Spencer Finch, mest känd för sina ljusinstallationer, som står bakom de färgade svängdörrarna. Hans tanke är att vi är en del av hans konstverk, av mångfalden, av färgen, så snart vi kliver in genom dörren. Placeringen av Segerstedthuset, Uppsala universitets nya förvaltningshus, har låtit tala om sig ända sedan det planerades där det nu ligger utmed Dag Hammarskjöldsvägen, mitt emellan Blåsenhus, slottet och Botaniska trädgården. Det historiskt känsliga läget krävde en byggnad med hög arkitektonisk verkshöjd, det var alla inblandade överens om. – Området kring Blåsenhus är sedan tidigare reserverat för universitetets verksamhet och har funnits med i kommunens översiktsplaner i snart femtio år, säger projektledare Ove Eriksson, Akademiska hus. Universitetsförvaltningen har länge varit trångbodd, brottats med dålig arbetsmiljö och varit utspridd på flera olika platser i Uppsala. En ny byggnad behövdes, under mottot: ”En förvaltning för ett universitet”. Bättre tillgänglighet var också ett krav. Hur många studenter och andra besökare har inte stått rådvilla i det gamla förvaltningshusets trånga entré och undrat om de hamnat rätt? En modern, öppen och välkomnande byggnad var målet.

av Gunilla Sthyr

Foto: stewen Quigley

Man utlyste därför en tävling om att få gestalta det nya huset. Vann gjorde 3XN, en dansk arkitektbyrå med huvudkontor i Köpenhamn. ”Segerstedthuset integrerar respekt för landskapet och linjer från de omgivande byggnaderna, framför allt 1600-talets Uppsala slott”, uttrycker sig arkitektbyrån 3XN om byggnaden. Men riktigt så tyckte inte alla Uppsalabor, för som alltid vid stora byggen, särskilt i känsliga miljöer, så fanns ett antal kritiker. Och en del av Uppsalas medborgare höjde starka röster mot att bygga ett så stort hus på denna historiska plats, trots att området mest bestod av en grusparkering. Byggnaden nominerades av nätverket Arkitekturupproret till ett av 2016 års fulaste nybyggen, med motiveringen att den liknande ”en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”. Fast det var också många som gillade byggnaden, vilket ventilerades mycket och ofta, bland annat i sociala medier. Ju mer huset växte, desto tydligare blev dess enkla och rena linjer, med en spännande fasad som skiftade i ljuset. Arkitektbyrån 3XN har ett tydligt, stramt och minimalistiskt formspråk, där fasaden bildar ett slags skulpturala former av naturmaterial som sten och glas.

115

Insidan av ytterväggarna fungerar som hängen till fasadplattorna och huset har många stora glaspartier och fönster. – Konceptet har varit att skapa ett hus i parken som ligger fint i omgivningen. Man ska bygga med kvalitet, för den tid man lever i, säger Kristin Östberg, från Indicum inredningsarkitekter, som arbetat med projektet under ett par år. Byggnaden är organiserad som en triangel med ett trapphus i varje hörn, för att vara en effektiv arbetsplats med korta kommunikationsvägar. I mitten finns ett stort atrium som ger ljus och överblickbarhet. Arbetsplatserna är antingen fasta; personliga platser i små och stora rum, eller aktivitetsbaserade. Bland det första man ser när man kommer in i atriet, eller entrén, är den mäktiga trappan i trä, som

116

likt en trärot vrider sig upp till de olika våningsplanen. Här välkomnas besökaren av en lång och svepande receptionsdisk i ek, ett träslag som återkommer både i inredning och möbler genom de olika våningsplanen. – Ek är tidlöst, ger tyngd och är vackert till allt det vita, säger Kristin Östberg. Från början var det tänkt att använda trä i väggpaneler och dörrar bland annat, men det blev för dyrt, då man hade såväl ekologiska som ekonomiska aspekter att ta hänsyn till. De vita väggpanelerna i atriet bidrar till en känsla av ljus i huset. – Vårt jobb har varit att ge karaktär till en byggnad som är väldigt luftig med stora ingångar och öppna mötesytor. Det har varit ett väldigt genomtänkt projekt hela vägen – och det har varit ett jätteroligt projekt för oss, säger Kristin Östberg.

Samtidigt skulle det vara ett hus med stark miljö- och energiprofil: effektiv energianvändning, sunda materialval, tyst inomhusmiljö, god ventilation och hög fuktsäkerhet och certifieras enligt Miljöbyggnad nivå silver. Det skapade en hel del utmaningar för arkitekterna. Planlösningen har modifierats av inredningsarkitekterna, vilket är rätt ovanligt. Från början hade arkitektbyrån 3XN ritat in att det skulle vara hela väggar ut mot atrium på varje våningsplan, men det ändrades efter diskussion med inredningsarkitekterna, som ansåg att det skulle bli alltför mörkt på våningsplanen. – Denna loungeyta är istället öppen mot atrium, det är en arbetsyta för mindre grupparbeten eller möten, säger Kristin Östberg och berättar att samarbetet med 3XN fungerat väldigt bra. Utgångspunkten för planlösningen var att hela huset

skulle vara aktivitetsbaserat, utan personliga arbetsplatser. Men konceptet förändrades under resans gång och endast en del av de avdelningar som flyttat in, har fullt ut aktivitetsbaserat, en avdelning är kommunikationsavdelningen. På plan tre, där de sitter, har varje medarbetare endast ett litet skåp för arbetsmaterial och annat, i övrigt lagras allt digitalt. Vid avdelningens hemvist finns också ett antal arbetsbord av varierande storlek; flertalet med breda datorskärmar, tangentbord, mus – men här finns också projektbord för gemensamt arbete, konferensrum av olika storlekar, ett ”tyst rum” med fyra arbetsplatser samt miljöer med sittgrupper för gemensamt eller eget arbete. Tre fasta personliga arbetsplatser finns, i övrigt alternerar medarbetarna mellan de olika miljöerna. Eftersom planlösningen är ritad utifrån ett

117

118

119

aktivitetsbaserat arbetssätt, så är inredningen i huset lätt att ändra på, om fler avdelningar skulle vilja övergå till aktivitetsbaserat i framtiden. Hela huset ska rymma drygt 660 personer vid universitetsförvaltningen, men också ha plats för inbjudna besökare och samarbetspartners. – Även invändigt i huset har vi arbetat med ett formspråk som utgår från linjerna i fasaden. Och de flesta möbler har vi specialritat just för det här huset, de är unika, berättar Kristin Östberg. För att skapa variation i huset – men också för att underlätta för besökarna att hitta – har man valt att ha en särskild signalfärg på varje våningsplan; blått, gult, grönt eller rött. Basen i färgsättningen för hela huset har varit en gråton men signalfärgen accentueras på ullmattan, på de ljudabsorberande väggpanelerna och möblerna, tillsammans med tillhörande konceptfärger. De tryckta mönstren på borden i mötesrummen, har

120

lånat sitt uttryck från naturen och på varje våningsplan finns också växtväggar med massor av gröna växter. Vi befinner oss ju i utkanten av Botaniska trädgården. Allt är yteffektivt och kontorsrum och skrivbord standardiserade. Antalet mötesrum är mångdubbelt fler än i det gamla förvaltningshuset på Sankt Olofsgatan och några kan också bokas av institutioner och andra enheter vid universitetet. Varje mötesrum har fått ett namn med inspiration från naturen, inom kategorier som trädgårdsmästarens verktyg, odlade klassiker eller svenskt vildflor. Vad sägs om att mötas i Tuvstarren – Carex Cespitosa på latin? Den långa stentrappan som löper från entréplanet till nedre plan, där även restaurangen ligger, har en inskription på varje trappsteg, med namn på avlidna professorer vid universitetet; de närmast i tiden finns inskrivna på trappstegen högst upp. Den symbolik som kan uttolkas är att kunskap bygger på kunskap. 3

OM SEGERSTEDTHUSET Den 12 juni 2014 vann detaljplanen för området laga kraft och den 8 oktober samma år togs det första spadtaget för byggnaden. Byggnaden stod klar våren 2017 och under sommaren ägde inflyttningen rum. Projektet var ett samarbete mellan Akademiska hus och Uppsala universitet. Ansvarigt arkitektkontor är danska 3XN i nära samarbete med Indicum inredningsarkitekter i Uppsala. Huset har fått sitt namn efter Torgny T:son Segerstedt (1908–1999), rektor vid Uppsala universitet 1955–1978.

121

122

UNIVERSITETSHUSET har nyligen renoverats och anpassats till dagens behov. Universitetets märkesbyggnad kommer därmed att innehålla ny funktionell samtida konst.

ny storskalig konst med funktion av Johanna Uddén

foto: Stewen Quigley

Universitetshuset har varit gömt bakom byggnadsställningar länge nog. På kulturnatten öppnade äntligen huset igen! Men den officiella öppningen blir den sjunde oktober när universitetet fyller 540 år. – Om du går in i huset kommer du knappt att se skillnaden. Byggnaden är antikvariskt renoverad, så inga stora förändringar har gjorts. Däremot har vi gjort en stor anpassning kring tillgänglighet, säkerhet, klimat och akustik. Det berättar Åsa Thörnlund som är projektanställd antikvarie vid Uppsala universitet, med ansvar för konst. Under hela renoveringen har universitetshusets konst förvarats i magasin. Allt utom gipsskulpturerna som är tunga och känsliga. De fick stå kvar och kläs in med lådor. Skulpturerna köptes in på 1800-talet då studenterna hade obligatorisk ritundervisning och skulle teckna av dem under ledning av ritmästaren. – Fakultetsvåningen som är en trappa upp kommer att vara sig ganska lik. Där hänger vi tillbaka samma typ av konst, alltså porträtt av rektorer, universitetskanslerer, kungar, drottningar och historiskt framstående representanter för universitetets olika kunskapsområden. Universitetet har haft problem med den akustiska miljön i föreläsningssalarna. Inför renoveringen undersökte man om det gick att avhjälpa genom att

hänga konst ur de befintliga samlingarna, men med salarnas storlek och utformning var det inte möjligt. Istället bjöd universitetet in fem konstnärer för att göra platsspecifika verk. – Det var ett spännande uppdrag. Konstnärerna måste göra verk med en ljuddämpande funktion och de skulle förhålla sig till universitetshuset med dess arkitektur och innehåll. Vi valde tre textilkonstnärer, eftersom textil passar bra i lokalerna. Men vi valde även två konstnärer som arbetar med andra material, eftersom vi ville ha variation. I Sal X kommer det att finnas två gobelänger av Annika Ekdahl. Den tre meter höga Examensfesten är ett virrvarr av tivoli, ballonger, rockringar, gungor och annat. Den utstrålar glädjeyra och mitt i den finns studenter. – Jag tycker om det festliga motivet. Det finns mycket att upptäcka i den. Personerna i bilden är de studenter som tog examen under Annika Ekdahls sista år som professor i textilkonst vid HDK, och några är hennes kolleger. Nästa år kommer den andra gobelängen upp – Hjortarna i Nara Park. Berit Sahlström har gjort flera parafraser på klassiska verk kopplade till universitetet. I Sal XI kommer triptyken Tänk fritt tänk stort I–III att hänga. Den är baserad på ett av universitetets mest kända

123

DEN INRE SKOGEN, Petra Westermark

konstverk, målningen Kristi dop och Johannes Döparen predikar av Mästaren till de kvinnliga halvfigurerna. Berit Sahlström har också gjort en rad porträtt av kvinnor i akademien, som nu hänger i föreläsningssalen. – I gobelängen Kvinnorum har hon gjort en parafras på Emerik Stenbergs grupporträtt från 1911 där den teologiska fakulteten sammanträder. I den bilden förekommer Åsa Thörnlund endast män. Men Berit Sahlström har ersatt männen med kvinnor ur Akademien. Den tredje textilkonstnären är Petra Westermark som är representerad i många sammanhang. Hennes tre verk finns i Sal IV och som så ofta är hennes motiv hämtade från naturen. – Med skogens, fåglarnas och djurens närvaro kanske studenterna får möjlighet till lugn och reflektion. Nog så viktigt. LABYRINT, Christian Partos

124

KVINNORUM, Berit Sahlström

Christian Partos brukar arbeta med storskaliga installationer och skulpturer. Till Sal VIII har han helt gått in för akustikproblemet. Verket Labyrint består av reliefplattor i gjuten sand som täcker en hel vägg. Här får funktionen ett bildmässigt uttryck – en organisk massa som kan ses som ett böljande landskap. – Han har gjort noggranna beräkningar och på så sätt kommit fram till det ultimata materialet och dessutom ett mönster som fångar upp ljudet maximalt. Akustikern i projektet är imponerad. Gunilla Klingberg använder ofta logotyper som grund i sin konst. I verket Vortex i sal IX har hon istället använt symboler som hon hittat i Universitetshuset. Symbolerna är vridna i en slags virvelvind i ett reliefmönster. Materialet är Innoturf som är ett ekologiskt material av torv och polyester, och har en ljuddämpande effekt. – Här finns lyran, lagerkransen och timglaset. Skeva symboler för lärande och kultur som sveper runt i en häftig rörelse kanske kan få studenter att se saker på ett nytt sätt. 3 VORTEX, Gunilla Klingberg

125

Läslusen en dröm för läslusten av Anna Jonson Foto: Sarah Thorén

Kanske är det jag som ger den lilla personliga bokhandeln en romantisk bild. Men med sina inbyggda bokhyllor i mjuka färgtoner, böcker av alla de slag för nyfikna yngre, litterära tredimensionella figurer och pedagogiska, charmiga saker överallt är det inte så svårt. Det är en värld av färg, form och lustfyllda detaljer bara ett litet kliv in från Drottninggatan. Många av böckerna presenteras med sina vackra och spännande framsidor synliga, så att man blir nyfiken på innehållet. Sinnena vaknar och lusten väcks att dyka ner i ett av alla äventyr som finns här. Om jag vore lite yngre. Och kanske ännu lite yngre… Läslusen är en dröm för unga nyfikna. Även för dem som kanske har lite svårt att komma över tröskeln till läsandets förlovade land. Att ha möjligheten att väcka läslust och nyfikenhet ser butiksägaren Eija Schüssler som ett privilegium och med sin egna lilla bokhandel är det snudd på en skyldighet. Och hon älskar det, att finna rätt bok till varje enskild ung läsare. Det har blivit en livsstil.

Jag ser mig lite som en sagofe som har gått vilse i verkligheten När vi ses i denna fantasins oas på Drottninggatan ser Eija Schüssler förtrollande ut i en härlig klänning, uppsatt vågig tofs och ett bländande leende. – Det är min andra passion, klänningar! Jag letar ständigt efter vintage och kan hitta handsydda, fantastiska klänningar på till exempel Myrornas.

126

Då kan jag köpa en som inte passar för att den är så fin, men tänker att nån gång kanske… säger Eija och skrattar. Annars åker jag ofta till en butik på söder i Stockholm, som säljer 50-talsklänningar eller till mitt nya favoritställe i Älvkarleby… Men varför 50-talsstuk undrar jag och Eija förklarar att hon tycker om när klänningarna har former. Dagens snitt är oftast för fyrkantigt för hennes smak. Hon är också förtjust i själva hantverket. Eftersom det ingår prickar i Läslusens logotyp, så försöker hon hitta prickiga klänningar. Prickigt har blivit ett signum för Läslusen och Eija har alltid klänning på sig när hon jobbar. – Det är en liten gammaldags butik och då tycker jag att det passar med nostalgi. Jag ser mig lite som en sagofe som har gått vilse i verkligheten, säger Eija glittrande. När hon tog över Läslusen 2013, så behöll Eija konceptet med barnlitteratur och var noga med att behålla namnet. Men hon försökte göra butiken lite mysigare och mer pedagogiskt upplagd. Mörka bokhyllor till de böcker som inte är för de allra minsta till exempel. Tidigare var det mer antikvariska barnböcker, men det har Eija nu bara ibland, då det ändå är något som folk frågar efter, konstaterar hon. Butikens dörrklocka pinglar till och en familj kliver in och ser sig om i butiken. – Hej hej! välkomnar Eija glatt. Hon är snart i samspråk med mamman i familjen, som är ute efter böcker åt tre ungdomar i olika åldrar. Nu följer det lilla detektivarbete som är Eijas

127

specialitet: att skräddarsy en bok för unga läsare. Dessa är alla tre på olika nivåer av läskunnighet, olika nivåer av bokvana och har olika intressen för ämnen och äventyr. De småpratar och skrattar, går mellan hyllorna, tittar och bläddrar i olika böcker. Gemensamt kommer de fram till valet av tre böcker, som förhoppningsvis ska träffa rätt i hjärta och hjärna hos de nya bokägarna. Under tiden går de andra i familjen och pratar och skojar lågmält medan de plockar och spanar bland hyllorna. Stämningen är skön och inspirerande. Jag blir så sugen på så många av dessa böcker. Jag struntar i att jag är för gammal! Och mina barn har sorgligt nog också vuxit ur sortimentet. Under deras uppväxt har jag ofta varit här och försett oss med böcker som vi läst högt ur och efter hand böcker som de har läst själva. Jag antar att det också är poängen i den här lilla bokhandeln; att vuxna ska vilja att ge sina eller andras barn böcker som väcker nyfikenhet och lust till ännu en bok. Och ännu en. Nya äventyr att ta sig an. Många som kommer hit är här på andra varvet, säger Eija när vi fortsätter samtalet. De handlade till sina barn här för tjugo år sedan, förklarar hon, och kommer nu och vill handla något till sina barnbarn. Eija har därför lagt en del fokus på fina doppresenter också. – Men det roligaste är nästan när det kommer någon som önskar en speciell bok som jag inte har. Men när jag luskat runt lite, så kan jag plocka fram en annan bok, som är lika bra eller kanske till och med bättre, säger Eija entusiastiskt. Det är det som gör att jag gillar att jobba med detta så personligt,

128

säger hon eftertänksamt, inte bara sälja något rakt av, varsågod, tack å hej. Det måste bli rätt. För Eija är det minst lika viktigt att få feedback. Gick boken hem? Eller var det något annat som behövdes? Vi återgår till steget då Eija Schüssler bestämde sig för att ta över Läslusen. Hon berättar att det mest märkliga med att bli en av landets få barnbokhandlare, var att hon aldrig tidigare ens tänkt att hon skulle bli bokhandlare. Aldrig sälja någonting alls egentligen, konstaterar hon. Däremot har Eija länge cirkulerat kring böcker. Först ville hon bli något konstnärligt och utbildade sig i formgivning av bland annat böcker. Hon kom att jobba på ett förlag som gav ut kurslitteratur och intresset för pedagogik ledde så småningom till studier i svenska och litteratur för att bli lärare. – När jag sedan en dag gick på Drottninggatan och såg att Läslusen var till salu, då var det liksom som att det bara sa pling! i min hjärna, skrattar Eija. Just det! Det var ju det jag skulle göra! Jag tror att jag bestämde mig över en natt. Det var ett tecken. Den är till mig! Vem annars skulle vara så galen och köpa en bokhandel idag, om inte jag gör det? Allt föll på plats. Den första tiden ställde Eija sig frågan om hur länge hon egentligen skulle tycka att det var kul att stå i butik, med tanke på att hon fram till nu ofta växlat riktning, velat utvecklas och gå vidare. Men som vi förstår nu är hennes arbete i barnbokhandeln både varierande, utmanande, viktigt och dessutom utvecklande. Eija säger att hon kallar sig själv kulturarbetare ”slash” företagare. – Jag säljer visserligen kultur, men det sker så intellek-

tuellt stimulerande samtal i den här lokalen som gör att det även känns meningsfullt för mig som vill lära mig mer om människor. För mig är också upplevelsen av vackra böcker viktig. Formgivningen har väldigt stor betydelse; hur det känns att hålla i böckerna, att bläddra i dem, hur de är gjorda – man kan till och med lukta på dem och tycka att de är fantastiska, skrattar Eija. – Det finns mycket mer experimentlusta och kraft i en bilderbok, som man inte riktigt når med bara text, resonerar hon vidare. Då har du plötsligt två språk som kombineras. Därför är också barnböcker mer tilltalande än de textfyllda vuxenböckerna, tycker Eija. Det finns barnböcker som är som konstverk, menar hon. Och när det funkar som bäst, så händer det något helt annat när en textrad möter en bild. Det kan verkligen slå an en ton och vara så vackert att tårarna kommer, säger Eija med värme och erkänner att hon verkligen kan bli kär i en bok. Eija håller sig uppdaterad på olika sätt. Hon går på så många föredrag hon kan som ordnas av olika förlag och Svenska Barnboksinstitutet. Hon följer i fackpressen vad som diskuteras i bokbranschen. Hon berättar att det finns bara några få små barnbokshandlare i Sverige och jag undrar om det är något hon saknar. – Jag kan sakna att ha kollegor att bolla med, men jag tycker att det funkar ganska bra ändå. Jag hämtar in inspiration lite varstans och brukar ha bra diskussioner med mina kunder om böcker. En del som kommer hit är ofta pålästa och kunniga, och berättar vad de läst och tipsar om olika saker. Eller så pratar vi om något

jag gett till dem och vi diskuterar om det var si eller så. Så jag får ett bra utbyte här i butiken, konstaterar Eija. Butiksdörren plingar till igen och det dröjer inte länge förrän Eija nu är bollplank i rollen som bokdistributör. En författare funderar på att göra en barnbok om olika bilar. – Det handlar om farfars gamla låda, som jag och ett barnbarn dyker ner i och hittar en massa saker. Vad tror du om det? frågar han glatt förväntansfullt. Min fru varnar mig. Hon säger att det är svårt att skriva barnböcker och svårt att sälja. – Kör! skrattar Eija uppmuntrande. Sedan diskuterar de hur man ska lägga upp det i så fall, i vilken form den bör tryckas med mera. Det här är ytterligare en roll som Eija spelar med glädje

129

och hon förklarar efteråt att det här höjer utmaningen och ansvaret med en oberoende bokhandel; friheten att själv bestämma innehållet i hennes sortiment. – Jag uppfattas som ganska öppen för nya idéer och udda förslag, säger Eija med självklarhet. Så jag säljer även böcker direkt ifrån gatan från folk som kommer in med dem. Om jag tycker att de är bra förstås. Oberoendet bäddar för spontanitet, fortsätter Eija. Ingen dag är den andra lik. Allt beror på vilka som kommer in, vilka möten som uppstår, vilka tankar man får, vad man ställs inför för frågor. Här kommer vi osökt in på vårens turbulens, som följde på att Eija valde att plocka ut Katerina Janouchs barnböcker ur sitt sortiment efter författarens migrationspolitiska uttalanden. – Anledningen var att det rimmade så illa med det jag försöker få fram i mitt sortiment i övrigt, förklarar Eija. Jag försöker tydliggöra att jag är för mångkultur, säger hon med eftertryck och visar ett särskilt bord med böcker från ett förlag som jobbar medvetet för mångfald och jämställdhet. En intensiv våg av påhopp följde och gjorde Eija alldeles svimfärdig. Det dröjde också ett tag innan det kom fram vad som pågick, så i början var hon helt ensam. När det sedan började skrivas om händelsen i olika tidningar och diskuteras i olika publika forum, upplevde Eija ändå att hon fick bra stöd från vettiga människor. Experter som jobbar med bland annat yttrandefrihetsfrågor kunde reda ut frågor som var det här censur; är det här åsiktsregistrering; är det här ett brott mot yttrandefriheten? De kunde avskriva påståenden som exempelvis ”du är bokhandlare och det är din skyldighet att sälja det jag vill köpa” som helt befängda. Som butikens ägare väljer man alltid själv vad man vill sälja. Punkt. Hashtagen #jagärhär gick också in och stöttade Eija med bemötanden under lavinen av hot och påhopp på sociala medier. Vänner som till en början gick in och stöttade, fick lov att hoppa av när påhoppen blev för jobbiga. Eija berättar att gränsen till slut nåddes:

130

– När det kom mail och mess med till exempel e-mojis med pistol mot en gubbe eller telefonsamtal om att ”du borde våldtas”, då gjorde jag en polisanmälan. Även om jag står för vad jag gjorde, så måste jag ändå dra en gräns när det blir för hotfullt. – Däremot måste jag säga att det dök upp fantastiskt stöd från oväntade håll, berättar Eija. Allt ifrån pensionärer, till småbarnsfamiljer, till ungdomar, till riskkapitalister och jurister till rastaartister. Det var otroligt glädjande att det inte bara var en viss grupp som stöttade, utan motståndet mot rasism finns ju i hela samhället, från höger till vänster! – För mig har det här trots allt varit en nyttig erfarenhet, konstaterar en stark och självständig bokhandlare. Vi lämnar denna sorgliga påminnelse om dagens verklighet och ser framåt. På frågan om Eija oroas av den digitala eran och diskussionen om att den kommer att konkurrera ut det skrivna på papper, så menar hon att man väl kan göra både och. – Ibland funkar det att hämta upp något på nätet, men ibland är det bättre att få känna och klämma och få prata med någon om vad man behöver, utvecklar Eija. Och då tror jag att det finns utrymme för båda sätten att shoppa. Tillfället och behovet avgör. Därför tycker jag att man ibland kan gå in i butiken och handla, så att vi små bokhandlare åtminstone kan få vara kvar. Det är du och jag som skapar framtiden, vi väljer vad vi vill ha kvar. Vill man ha småbutiker och personlig service, så får man se till att man också visar det, säger Eija bestämt. Hon säger vidare att hon skattar sig lycklig över att hennes barnbokhandel är känd för sin personliga service och rådgivning och hon är inte rädd för att kunderna ska ta slut. Ju större utbud där ute, desto vilsnare blir du, menar Eija och där ser hon som sin uppgift att vara den som guidar folk till det de vill ha. – Min hjärna och mitt hjärta blir aktiverade när det finns ett problem att lösa, säger den hängiva bokhandlaren, alltid redo för nästa bokutmaning. 3

ETT OFATTBART STYCKE ORDMAGI I EN AKT ”Mycket imponerande och roligt”

”Man vill knappt gå efteråt”

UNT

”Det här ser jag gärna mer av”

"En mycket trevlig kväll i magins tecken" UNT

UNT

JÄTTESUCCÉN AV OCH MED INITIALBRÖDERNA

DEC! 3 – T K O 2 1 R FORT SÄTTE

JACKE SJÖDIN & JOHAN STÅHL

VID PIANOT

SANNA HODELL

EN MIX AV SAGA OCH SHOW MED SÅNG, RIM, TROLLERI, DAGSAKTUALITETER OCH MUSIK DÄR VARJE KVÄLL PÅ REGINATEATERN KOMMER ATT BLI ABSOLUT UNIK I EN FÖRESTÄLLNINGSFORM SOM ALDRIG TIDIGARE SKÅDATS!

REGINATEATERN • TRÄDGÅRDSGATAN 6, UPPSALA • TEL 018– 727 83 40 BILJETTKASSANS ORD ÖPPETTIDER: TIS–FRE KL 11–17, LÖRDAG KL 11–13, SAMT EN TIMME FÖRE FÖRESTÄLLNING. WWW.REGINATEATERN.SE

131

132

Var får du dina bästa idéer? Knappast en stressig dag på kontoret utan kanske istället på skogspromenaden eller i duschen. Reflektion och vila är lika nödvändigt som inspiration för att bli kreativ och idérik. Möt Sanna Rudling och Teo Härén som gjort landsbygdskreativitet till en framgångsrik affärsidé.

Odla kreativitet på landet av Mia Ulin • foto: Sarah Thorén Världsledande innovationer har alltid fötts genom att en eller flera personer med förmåga att tänka nytt och annorlunda fick en idé, utvecklade och genomförde den. Vi brukar kalla det för kreativitet. Kreativitet kan också vara att hitta lösningar i en omöjlig konflikt, att ta sig ur en svår situation eller att få den man älskar. Kreativitet är det absolut viktigaste för framsteg och utveckling inom i stort sett varje område, såväl i arbets- som privatlivet. Hur man utvecklar och tillvaratar kreativitet på bästa sätt har Teo Härén och Sanna Rudling tagit fasta på i sitt företag Creative Countryside i Älvkarleby. – Sanna och jag är tvillingsjälar och varandras bollplank, säger Teo, som utsågs till Uppsala läns mest företagsamma människa 2014. Två år tidigare hade Sanna blivit nominerad till samma titel. För tio år sedan köpte Sanna och Teo det gamla brukskontoret på Älvkarleö med stor huvudbyggnad, två flyglar och egen sjö. Då hade de letat länge efter ett ställe för ökad livskvalitet inom tjugo mils radie från Stockholm. Platsen som sådan har sjudit av kreativitet sedan 1659 då Claes Depken, en borgare som tjänstgjort vid Stora Kopparberg i Falun, såg möjligheten att starta järnframställning i Älvkarleby. Älvkarleö bruk blev

en viktig del i Upplands framgångsrika järnindustri och bidrog till byggandet av den svenska välfärden. Sanna och Teo har ihärdigt renoverat byggnaderna sedan köpet och äntligen är det i princip klart. Huvudbyggnaden har åtta sovrum, flera stora salonger och sällskapsytor som hyrs ut till mindre sällskap. Teo arrangerar också workshops och kurser i kreativitet för upp till 45 personer. Sanna är utbildad ekonom och arbetar även som konceptutvecklare. 2012 blev hon projektledare för Leaderprojektet Säg ja lite oftare, som samlade många av Älvkarlebys företag under varumärket Romantic Sweden med syfte att positionera platsen som Sveriges mest romantiska resmål. Satsningen var mycket lyckad och resulterade i en stor ökning av besökare som till exempel ville gifta sig, förnya sina äktenskapslöften eller bara umgås på en vacker plats med en kärleksfull inramning. I februari 2013 fick Sanna Uppsala läns branschpris, Turistapplåden, för arbetet med projektet. – Min drivkraft är att skapa upplevelser som ger gåshud, att ge andra och varandra guldkornsdagar, berättar Sanna. Denna drivkraft fick Sanna att i januari 2017 lansera upplevelsekonceptet Susannas – Hyr en herrgård, köp en klänning som redan efter fem

133

134

månader var mycket populärt, första sommaren blev helt fullbokad. Utöver själva herrgårdsboendet bygger upplevelsen på att man provar vackra klänningar i den inspirerande herrgårdsmiljön, samtidigt som man dricker lite bubbel och umgås med sina väninnor. – Det pratas mycket om att shopping ska vara en upplevelse, och det är vad jag har skapat, säger Susanna. En upplevelse där jag utgått från hur jag som kund vill ha det när jag ska handla och inte nödvändigtvis hur det är bekvämast att sälja. Som kund bokar du och dina vänner hela herrgården ett dygn eller en helg och styr upplägget som ni vill. Ni kan laga mat tillsammans eller få det serverat. När det passar i schemat dukar Susanna upp klänningarna i en av salongerna. – Jag kallar det landsbygdslyx och upplevelsen är något helt annat än e-handel, galleriashopping och homeparty menar Sanna. Ökad livskvalitet på landsbygden är en av grundstenarna i Sannas och Teos affärsidé för Creative Countryside. I sjutton år har Teo Härén föreläst om kreativitet, ett ämne som blivit alltmer intressant och fått mer och mer uppmärksamhet, och tillsammans med sin bror Fredrik gett ut flera böcker i ämnet. Teo har gjort över 1 500 olika föreläsningar i 25 olika länder i världen och har föreläst på Globen för 2 000 personer, på Stockholms slott inför kungaparet samt hållit TEDxföreläsningar. – Alla har en kreativ potential, säger Teo. Kreativitet

är kunskap som krockar. När olika kunskap möts föds kreativitet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Till exempel om en knäckebrödsbagare möter en pizzabagare så kan man utveckla en knäckebrödspizza. Många kända föreläsare i Sverige, som Kjell A ”Funky Business” Nordström och Fredrik Reinfeldt, talar om de stora städerna som en förutsättning för kreativitet och att kreativa människor dras till städerna. GUD, det vill säga Globalisering, Urbanisering och Digitalisering är just nu heta begrepp. Enligt Kjell A Nordström är det bara i städerna den så kallade ”tysta kunskapen” finns, den som inte går att digitalisera och kopiera och därför är mer värdefull. Teo Härén håller inte med utan har en motsatt teori: – I två tusen år har städerna varit platser där kreativitet föds. Till exempel Florens på 1400-talet där människor från hela världen med massor av olika erfarenheter möttes och renässansen föddes. Så var det förr. Då behövde man städerna för att få inspiration och bli kreativ. Idag har förutsättningarna ändrats, menar Teo. Tack vare Internet kan du få lika mycket input på landsbygden som i staden. Du kan läsa, se filmer och beställa hem varor från världens alla hörn. Att gå på en marknad i London idag är inte samma upplevelse som för trettio år sedan. Idag finns allt som finns på marknaden att köpa på nätet. – Kreativitet är två olika krafter, som Yin och Yang. Inspiration och kunskap som krockar är den ena

135

aspekten, det vi kallar för INPUT. Det andra är VILA. För att du ska kunna bli kreativ måste du ha tid för reflektion. De bästa idéerna kommer när du joggar, paddlar kanot eller är ute med hunden och låter hjärnan vila. Och när städerna idag levererar input i massor kan de inte erbjuda vila i samma utsträckning. Den får du på landsbygden. – Om vi som bor på landet tar till oss alla de intryck vi kan få via nätet samtidigt som vi paddlar mer kanot och är ute i naturen skulle vi slå staden i kreativitet vilken dag som helst, säger Teo. Men myten om landsbygden som något trögt och okreativt lever fortfarande stark hos många. Den synen måste förändras, anser Teo. Det gäller att skapa mer kreativt självförtroende och berömma alla som visar kreativitet.

136

– Google, Apple och IKEA pratar hela tiden om hur kreativa och innovativa de är. Därför blir också dessa företags anställda mer kreativa eftersom deras kreativa självförtroende stärks. – Kreativa platser byggs av de människor som finns där, säger Teo. Och alla problem är ännu inte lösta innan alla kreativa människor flyttar från storstan ut på landet. Men tänk om de allra mest kreativa, de som är bäst på att lösa problem, är de som flyttar först. Då skulle vi få en värld där de mest kreativa människorna lämnar storstäderna, eftersom de förstår att intrycken är precis lika stora på landsbygden som i stan, men att möjligheterna till vila och reflektion är mycket större och att man kan bli mer kreativ på landsbygden. 3

137

Gapminder ett världsprojekt

av Gunilla Sthyr

The big star is gone … men arbetet med att visualisera fakta och göra världen mer begriplig, det fortskrider. Det globala arbetsteamet bakom Gapminder har massor av viktig kunskap att förmedla. Hans Rosling, professorn i internationell hälsa från Uppsala, spred kunskap till världen genom att ställa samman en stor mängd statistisk fakta som han visade upp med hjälp av enkla pedagogiska metoder; grafer, kuber, legobitar och andra visuella hjälpmedel. I februari i år dog Hans Rosling. Då förlorade vi en sanningssägare och en av landets klarast lysande stjärnor i konsten att förmedla kunskap begripligt. Hans engagemang låg i att visa att världen faktiskt blivit lite bättre – inte sämre, som många tror. Stiftelsen Gapminder startade han 2005 tillsammans med sonen Ola och svärdottern Anna. Ett arbete som bedrivs utan vinstintresse. Målsättningen är att bidra till den globala utvecklingen genom att ta fram begriplig statistik om sociala, ekonomiska och miljörelaterade frågor.

138

Det var också Anna, Ola och Hans som utvecklade Gapminders första visualiseringsprogram Trendalyzer, som 2007 såldes till Google. På stiftelsens huvudkontor i Stockholm finns teamet av programutvecklare, statistiker och experter; sju personer från världens olika hörn. Dessutom finns ett globalt nätverk av allehanda kompetenser; från Kina, USA, Pakistan, Brasilien, Indien, Nederländerna, med flera. Jag möter Angie Skazka, programutvecklare, född i Ryssland, men numera hemmahörande i Skandinavien och han visar runt i lokalerna. Vi landar i hans allra senaste visualiseringsprogram. Angie har hämtat statistik från FN:s befolkningsdivision och plockat fram siffrorna över folkmängden i världens länder, uppdelade i ålderskategorier.

LEVEL 1

LEVEL 2

LEVEL 3

Spain

Peru Jordan Albania

HEALTHY

HEALTH

El Salvador

Morocco

Moldova

Timor-Leste

Malawi

Bangladesh Kyrgyz Rep.

Nepal

Syria Mars. Isl.

Rwanda

Ethiopia Liberia

Niger

Togo

Eritrea

SICK

Tanzania

Kiribati

Burkina Faso

Benin

Uganda

India

Pakistan

Guyana

St.V&G

Panama

Cuba

Iran

Czech Rep. Puerto Rico

Latvia

Mauritius

Lithuania

Bermuda

Singapore

Netherlands

Germany

BelgiumDenm. Bahrain

Luxembourg

Norway

Sweden Ireland

Kuwait

Saudi Arabia

Qatar

USA Oman

Brunei

Aruba

United Arab Em.

Seychelles Bahamas

Libya

Azerbaijan

Trinidad & Tobago

Suriname

Russia

Belarus

HEALTH & INCOME OF NATIONS IN 2015

Kazakhastan

Turkmenistan

Iraq

Mongolia

Switzerland

Australia

Finl.

Slovak Rep.

Malaysia

Romania

Bulgaria

South Korea

UK Austria

Hungary

Antig.& B.

Mexico

N. Zeal. Sloven.

Poland Estonia

Croatia Uruguay

Argentina

Brazil

Grenada

Chile

Andorra Iceland

France Israel Canada

This graph compares Life Expectancy & GDP per capita for all 182 nations recognized by the UN.

Gabon

Fiji

Namibia

Nigeria

Djibouti

Egypt

Indonesia

COLOR BY REGION Equatorial Guinea

Congo, Rep.

South Africa

Cameroon

Cote d'Ivoire

Angola

Chad

SIZE BY POPULATION

Zambia

Sierra Leone

South Sudan

Guinea-Bissau

Guatemala Belize

Ghana

Zimbabwe

Mozambique

Somalia

Lao

Barbados

Thailand

Dominica

Bhutan

Ukraine

Papua N. G.

Mali

Guinea

Sudan

Algeria

Portugal

Lebanon

Monten.

Serbia

Dominican R. Venezuela St. Lucia

Paraguay

Georgia

Turkey

Maldives

Colombia

Tunisia

Maced F.

Jamaica Ecuador

Armenia

Philippines

Yemen Vanuatu

Solomon Isl.

Haiti

Madagascar

Congo Dem. Rep.

Kenya

Senegal

Bolivia

Cape Verde

Tonga

Myanmar

Micronesia

Sao T & P

Uzbekistan

Mauritania

Cambodia

Gambia

Comoros

Samoa

Honduras

Tajikistan

Vietnam

Palestine

Burundi

China Sri Lanka

Malta Cyprus

Greece

Costa Rica

Bosnia & Herz.

North Korea

LEVEL 4

Italy

Nicaragua

Afghanistan

100

1 000 million

Swaziland

Life expectancy (years)

Japan

apminder World 2015

INCOME LEVELS

Central African Rep.

Lesotho

$1 000

$2 000

POOR $4 000

INCOME $8 000

$16 000

www.gapminder.org a free fact-based worldview

RICH

GDP per capita ($ adjusted for price differences, PPP 2011)

$32 000

$64 000

$128 000 version 15

DATA SOURCES—INCOME: World Bank’s GDP per capita, PPP (2011 international $). Income of Syria & Cuba are Gapminder estimates. X-axis uses log-scale to make a doubling income show same distance on all levels. POPULATION: Data from UN Population Division. LIFE EXPECTANCY: IHME GBD-2015, as of Oct 2016. ANIMATING GRAPH: Go to www.gapminder.org/tools to see how this graph changed historically and compare 500 other indicators. LICENSE: Our charts are freely available under Creative Commons Attribution License. Please copy, share, modify, integrate and even sell them, as long as you mention: ”Based on a free chart from www.gapminder.org”.

139

– Jag har skapat ett program som visar åldersstatistiken land för land, eller för hela världens befolkning om man så vill, och där kan du jämföra med tidigare års åldersstatistik, säger han. – Genom att jämföra statistiken över åren kan du se hur många fler barn i världen som överlever idag jämfört med tidigare, säger han och för muspekaren över kurvorna, som börjar likna ett böjande gult rapsfält allteftersom sifforna visualiseras. Det går även att göra beräkningar för framtiden: Hur kommer till exempel världens population att se ut i olika länder, utifrån ålderskategori? Då fler barn överlever, enligt statistiken, kommer ju på sikt antalet vuxna att öka – fast den totala befolkningsökningen har stannat upp. Verksamhetschef på Stockholmskontoret är Fernanda Drumond, ursprungligen från Brasilien. – Visualisering av statistik är bara en liten del av vad vi gör. De senaste fem åren har vi utbildat människor på många andra sätt för att sprida faktabaserad kunskap. Vi vill nå ut med fakta och få bort alla dessa missuppfattningar om den globala utvecklingen; de flesta uppfattningar bygger på känslan ”att så är det”, säger hon.

Ola Rosling

140

Tre “megastora” missuppfattningar som Gapminder vill komma tillrätta med är: ”The world is getting worse”, ”The world is divided in two” och ”Population just keeps growing”. Man har låtit göra en stor undersökning som visar att det är just det som de flesta människor tror; de har en uppfattning som grundar sig på känsla, inte kunskap. – Vår undersökning visar att det finns stora kunskapsluckor. Därför har utbildning väldigt stor betydelse för att komma tillrätta med dessa missförstånd, säger Fernanda Drumond. Två av medarbetarna på Gapminder, Olof Granström och Mikael Arevius, jobbar med utbildning. De har nyligen varit i Ystad och Varberg och hållit workshops med kommunens lärare. – Om vi kan inspirera två tusen lärare till att ta del av den faktabaserade information som vi presenterar, så innebär det i slutänden att vi kan nå flera tusen skolbarn, säger Mikael Arevius. Statistik och fakta hämtar de främst från FN:s befolkningsenhet, Världsbanken, Unesco, WHO och Unicef, för att kunna ge en så bred och djup bild av verkligheten som möjligt och genom att samla ihop

Anna Rosling Rönnlund. Foto: Jann Lipka

en massa data, foga samman den på ett nytt sätt och presentera det så att vanligt folk förstår vad de ser. Hans Rosling blev känd för sina bubbeldiagram, som är en variant på punktdiagram, där ett antal objekt visas som bubblor: ju större bubbla desto större kvantitet. Diagrammet kan också vara animerat för att visa tidsförloppet. Och med ens blir världen lite mer begriplig. – De flesta människor är väldigt positiva till det vi gör, men det finns alltid kritiker som tycker att vi förenklar så att informationen inte längre blir sann. Så är det naturligtvis inte. Det går alltid att fördjupa sig i fler detaljer, för den som vill ha mer och specifik kunskap, säger Olof Granström. Ett annat sätt att nå ut är kunskapscertifiering, det vill säga att utbilda ambassadörer på olika nivåer. Den

som vill ta ett certifikat måste svara rätt på tolv frågor, som ska ge insikter om världen. Det är inte helt enkelt. Endast fem procent klarar testet första gången men man kan göra om testet flera gånger, tills man klarar det. – Ofta är vi fast i förutfattade bilder och missuppfattningar, trots att vi har tillgång till fakta som visar någonting annat, säger Fernanda Drumond. Certifiering är en ny satsning hos Gapminder och en viktig väg att sprida kunskap. – Ja, vi jobbar ju väldigt mycket med utbildning och att utveckla vårt globala nätverk är också viktigt. Hans Roslings arbete gav ett otroligt värde för Gapminder. Nu ska vi fortsätta det arbetet tillsammans; presentera fakta och ge världen hopp.

Ü 141

Gänget på Gapminder i Stockholm. Foto: Stewen Quigley

Dollar Street – ett projekt i Gapminder. Projektet går ut på att fotografera mänskligt liv genom de saker som omger oss. Här finns 135 olika kategorier av foton som hjälper oss att förstå hur lika människor på samma socio-ekonomiska nivå lever världen över. Fotografier visar 264 hem i 50 länder. – Idén fick jag när jag satt med Ola och Hans och gick igenom household surveys (hushållsundersökningar, red anm.) och såg hur många procent som hade Improved pit latrines (förbättrade latringropar) i olika delar av ett land. Jag insåg att jag, och många med mig,

142

skulle ha lättare att förstå standarden i hem genom att titta på fotografier, inte bara läsa abstrakta ord i tabeller. För att balansera den dramatiska världsbild vi ser i media, så måste man förstå hur vardagen ser ut för människor. Jag ville göra världen begriplig för de som inte reser i världen och besöker "vanliga" hem, dvs de flesta, säger Anna Rosling Rönnslund. Dollar Street har vunnit flera priser och Anna har under våren presenterat det på TED i Vancouver. Dollar Street är fritt för alla att använda.

De är svetsare, lärare, eller fotbollsspelare. De har barn. De har gått i skolan. De har varit förälskade. Minst av allt vill de vara flyktingar.

Foto: Mustafa Safayee

Factfulness – är en bok Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling håller på och skriver, vid sidan om sitt arbete i Gapminder. – Boken handlar om hur världen faktiskt ser ut och varför alla får väldigt många fel på våra faktafrågor om världen – men boken erbjuder också några tankeknep, som gör det enklare att förstå världen. Kortfattat skulle man kunna säga att det är en handbok i att förstå och närma sig världen, så som vi gör i Gapminder. Vi hoppas att den faktabaserade världsbild som vi vill presentera, kan bidra till minskad stress och bättre beslut i världen, säger Anna Rosling Rönnlund. 3

I TELEFONEN FINNS HELA MÄNNISKAN

HENRIK TELEMAN gapminder.org/dollar-street/about

UTSTÄLLNING 14 OKT - 7 JAN PÅ UPPLANDSMUSEET

http://ideas.ted.com/what-our-toothbrushes-tell-us-about-inequality/ https://www.youtube.com/watch?v=vvsAvvKeGhc

I telefonen finns hela människan – en utställning av Henrik Teleman tillsammans med Zainab Witwit och människor som nyligen kommit till Sverige, i samarbete med Kalmar läns museum, Folkets Konsthall, Malmö museer, Kulturparken Småland, Jönköpings läns museum, Arbetets 143museum, Örebro läns museum, Upplandsmuseet och Gotlands museum. Finansierat av deltagande museer, Statens Kulturråd och PostkodLotteriets Kulturstiftelse.

BASE10

sätter techstartups på världskartan av Anna Jonson / foto: Stewen Quigley

144

Det är snart åtta år sedan Jason Dainter landade i Uppsala för kärlekens skull. Med sina tidigare erfarenheter av startup-verksamhet i London slogs han av hur obefintlig startupkulturen var i Uppsala, trots att flera av Sveriges tyngsta techentreprenörer som Niklas Zennström, Niklas Adalberth och David Axmark har fostrats här. Det ville Jason ändra på och efter ett par år drog han igång Uppstart, en Uppsalabaserad motsvarighet till Sthlm Tech Fest. Uppstart har sedan dess vuxit enormt. Jason var också med och startade en framgångsrik on-demand startup, Universal Avenue. Han avvecklade sitt engagemang där, när han insåg att han måste fokusera på startup-planerna i Uppsala. Men det var en tuff prioritering, berättar han. Idén om en startuphub har funnits länge, men sedan ett par år stod ett co-workingcenter högt upp på Jasons önskelista. En ”naturlig plats som är ett bultande hjärta i staden”, som han uttryckt det. Bara ett år senare i juli 2016 kunde han och hans medgrundare Kristofer Klerfalk flytta in i 1000 kvadratmeter på Klostergatan 10 och dra igång stadens första startuphub. BASE10. Det låter stabilt, men vistelsen i lokalerna blir kortvarig då det finns planer på en stor biograf här. Väl genomtänkt och med enkla medel är väggar, golv och möbler designade för en mobil verksamhet och för ett tillfälligt stopp. I själva verket bidrar det stort till startup-atmosfären. Det stabila startup-konceptet,

däremot, som BASE10 etablerar här kommer att följa med vart de än kommer att flytta. Poängen med en startuphub är att nystartade företag får affärscoaching, stöttas med ekonomistyrning, affärsjuridik, marknadsföring och rekrytering samt introduceras till nätverk av kunder, partners och investerare. Här kan de samlas, träffas och arbeta i en inspirerande miljö. Allt för att kicka igång nya entreprenörer och främja vägen mot tillväxt och lönsamhet. Här finns större ytor där olika event kontinuerligt anordnas och mindre kontorsrum för startups att arbeta i. Det är naturligt att komma förbi här för ett möte, arbeta tillfälligt en stund eller bara ta en kopp kaffe med likasinnade. Olyckskorparna sa till en början att Jason och Kristofer skulle få svårt att fylla lokalerna med de 50–100 startups de planerade för, men det har redan nästan blivit för trångt. – Uppsala lider av småstadskomplex i skuggan av Stockholm. Men det är inte alls så litet, menar Jason. Med sina universitet och närheten till Arlanda, så finns alla förutsättningar att bli en stad med många co-workingcenter. Jag är övertygad om att det här kommer att underlätta för fler entreprenörer än Niklas Zennström, Klarna-grundaren Niklas Adalberth och MySQL-grundarna att växa fram i Uppsala. Jason spinner vidare på nya idéer för att utveckla möjligheterna för nya entreprenörer. Han sneglar på

145

finländska och världsberömda eventet Slush, vars mål är att hjälpa nästa generation grymma världskonkurrerande företagare framåt. – Jag kanske inte har målet med 17 000 deltagare som Slush har, men det skulle vara stort att få till ett event här i Uppsala med runt 5 000 människor i alla fall, säger Jason. Han är mer intresserad av att utveckla omkringaktiviteterna, som ett Almedalen med massor av små mötesplatser och ”after-parties” kopplat till huvudeventet. Jason tror att det är fullt möjligt här med hotell och närheten till Arlanda. I Uppsala skulle man också lätt kunna gå från A till B, vilket är mycket svårare i exempelvis Stockholm. Jasons förebild, Brad Feld, som startat flera framgångsrika startup-gemenskaper, poängterar vikten av de roller som leaders and feeders har. Det vill säga att de som stöttar startups ekonomiskt måste lämna ansvaret till entreprenörerna för att genomföra. Jason tycker nog att det har funkat så med BASE10. Uppsala kommun och Uppsala Akademiförvaltning har stöttat, men lämnat ansvaret på Jason och Kristofer att genomföra projektet. När jag undrar om framtiden, så svarar Jason att för BASE10 gäller det bland annat att hitta solida sponsorer för att trygga kontinuiteten. För Jason själv, känner han att det fortfarande är kul och utmanande

146

att driva techstartups och han har börjat knyta kontakter i andra städer för att sprida konceptet. Han ser fram emot vad det kan leda till. När jag säger att det är tur för oss att han råkade komma till Uppsala, så svarar Jason att han också är glad över att han kom hit. – Jag stortrivs och det känns otroligt bra att kunna bidra till den här utvecklingen av techstartups här. Jag har fått väldigt bra support. Det är kul! Så det var tur för mig också! skrattar Jason. 3

ett öga mot vidunderliga ting av Andrea Dahlkild

Det gamla observatoriet är ett öga mot vidunderliga ting. Nebulosor, galaxer bortom Vintergatan, stjärnor och åter stjärnor. Samtidigt tar det med oss på en resa genom Uppsalas och den astronomiska vetenskapens och forskningens historia, och på så sätt är det en farkost både i tiden och i rymden. Enligt relativitetsteorin är det ju förresten samma sak – tid och rymd. Det hade Einstein aldrig listat ut utan stjärnkikare.

147

Foto: Stewen Quigley

Foto s. 148–150: Sarah Thorén

ör många solvarv sedan låg området som idag heter Observatorieparken långt utanför stadskärnan. Kvällarna var becksvarta och närheten till ”Spöbacken”, där lagens arm var skrämmande och primitiv, gjorde att de flesta Uppsalabor passade sig för att gå dit. Men astronomiprofessorn Gustaf Svanberg såg framför allt en perfekt plats för ett nytt observatorium. Det gamla teleskopet i Celsiushuset var verkligen redo för pension – marken kring Svartbäcksgatan var mjuk vilket satte kikaren i skakning när vagnarna drog förbi och Domkyrkan skymde en stor del av himlen. – Svanberg var en driven organisatör med gott om bra kontakter så han lyckades få loss pengar och mark

148

från staten. Bygget av ett nytt observatorium kunde börja 1841, och tolv år senare var det klart. Men pengarna räckte bara till byggnaden, själva teleskopet fick man till först 1860. Refraktorn tillverkades i trä av den framstående instrumentmakaren Steinheil i München. När allt till slut var på plats kunde man börja bedriva den tidens forskning som främst handlade om kartläggning av himlen och fastställandet av stjärnors positioner. Eric Stempels, forskare vid Institutionen för astronomi och rymdfysik vid Uppsala universitet, har klättrat upp på en stege för att öppna fönsterluckan i den exklusiva konservburk som är observatoriets kupol. Det varma eftermiddagsljuset häller sig över teleskopet, som under vissa stjärnklara höst- och vinterkvällar är tillgängligt för allmänheten.

Tack vare Uppsala Amatörastronomers visningar kan vem som helst få se en kollapsad supernova eller en annan planet med blotta ögat. Men just nu vänder vi refraktorn mot Uppsalas och den astronomiska forskningens historia, och faktum är att man hade en hel del kunskap om universum redan för 170 år sedan, säger Eric Stempels. – På 1850-talet upptäckte man att eftersom jorden ju kretsar runt solen och därmed ändrar sin position, kan man använda den rörelsen för att uppskatta avståndet till stjärnor. De stora siffrorna som blev resultatet gjorde att vårt universum växte. Man såg att vi befinner oss mitt i en grupp av stjärnor, och så småningom att vi verkar bo i utkanten av ett avplattat universum, en vintergata med en begränsad storlek. Under andra halvan av 1800-talet gjordes enorma teknologiska språng. Teleskopen blev större, kraftigare och förseddes med speglar istället för linser. Deras ljusinsamlingsförmåga ökade vilket gjorde att forskarna såg mycket mer, och kunde nå en ny nivå av precision i sina resultat. Mellan 1880 och 1890 uppgraderades teleskopet i Observatorieparken. Det utrustades med flera nya instrument, bland annat en spektrometer som kunde mäta de olika färgerna i stjärnornas ljus – färger som var fulla av information. – När kvantfysiken formulerades i början av 1900talet öppnade sig en helt ny värld med massor av nya processer. Tidigare hade man främst studerat stjärnornas position, men nu fick man kunskap om deras fysik – varför de lyser, vad de är gjorda av, vilka olika typer av stjärnor som finns och hur länge de existerar. Man förstod att galaxer är uppbyggda av just stjärnor, och att det finns galaxer utanför Vintergatan. Hela vår syn på universum revolutionerades, säger Eric Stempels. Under relativt kort tid gick vetenskapen alltså från att inte ha svaret på varför stjärnor lyser, till att med spektroskopins och kvantfysikens hjälp kravla sig ända in i deras kärna – vilket så småningom ledde till insikten om att universum hela tiden utvidgar sig. – Det observerbara universum har hela tiden vuxit, men nu har vi nått gränsen. Det finns ingen struktur

som är större än vårt universum, ingen substruktur som skulle kunna vara del av något större. Dessutom har relativitetsteorin gett oss en bra förklaring på hur allt fungerar – att universum har en begränsad volym men ingen kant, vilket förstås känns väldigt abstrakt. Men det beror på att rymden och tyngdkraften är en och samma sak, de är sammanflätade. Det som befinner sig utanför vårt universum kan alltså inte ha någon rymd, och därför kan man inte prata om en sådan plats! De flesta av oss är alldeles för låsta vid våra föreställningar om tid och rum, för att riktigt kunna greppa Eric Stempels enkla beskrivning av rumtidsväven. Desto mer självklart är det att vår bild av universum hela tiden utvecklas, och att det sker i samspel med framsteg inom teknologin. Svanbergs gamla observatorium var länge en förutsättning för att Uppsala skulle få vara med på resan. Forskningsverksamheten avvecklades på 1980-talet – då hade stan brett ut sig kring kupolen i parken, som nu badade i stadsljus. Dessutom hade teleskopet för länge sedan sprungits om av sina moderna motsvarigheter.

149

Eric Stempels vid stjärnkikaren i det gamla observatoriet i Observatorieparken.

– Idag jobbar universitetet inte längre som en enskild institution, utan har slagit ihop sig med andra svenska och utländska forskarteam. Vi gör observationer från Kanarieöarna och Chile, där gigantiska teleskop är placerade på riktigt mörka platser som är lagstadgat skyddade mot ljus. Eftersom det finns fler idéer än tid råder viss konkurrens om hur de ska användas, men en öppen och ärlig sådan. Den som har ett riktigt intressant förslag får alltid tid. Eric Stempels deltar just nu i tillverkningen av ett

150

instrument som ska monteras på teleskopet VLT (Very Large Telescope) i norra Chile. Instrumentet har till uppgift att mäta ljusets polarisation. När ljuset från en stjärna träffar en planet så polariseras det, och kan därför skiljas ut från stjärnljuset. Genom att studera det polariserade ljuset kan man få veta mycket om den aktuella planetens egenskaper, till exempel vilka gaser som finns i atmosfären, och i förlängningen om det finns förutsättningar för liv. – Det är väldigt kul! Det finns inget instrument idag

som kan göra det här, och det instrument som nu utvecklas kommer att sitta på ett av de största existerande teleskopen. Vi befinner oss alltså i frontlinjen av astronomisk forskning. Här i Uppsala har vi vissa kompetenser inom instrumentbygge som är eftertraktade, och de vill vi gärna bidra med. En gång i tiden var det teleskopet i Observatorieparken som bröt ny mark i kosmos. Idag fyller det en annan viktig funktion – den som brygga till den populära astronomin. – Väldigt många har aldrig sett stjärnor, nebulosor eller galaxer genom en kikare. Deras universum är oftast inte större än den värld som är synlig för dem i vardagen. Vet du förresten vad det är för månfas idag, frågar Eric Stempels plötsligt, och rättar mig milt när jag chansar på halvmåne. – Månen är nästan på väg bort, och snart inträffar en solförmörkelse i USA. För hundra år sedan visste

alla vad det var för månfas. Det var viktigt, eftersom det inte fanns någon gatubelysning. Nu spelar det ingen roll längre, så trots all vår kunskap har vi på sätt och vis kommit längre ifrån vårt universum. Visningskvällarna på observatoriet gör att människor kan få en större förståelse för den väldiga, vackra rymd som omger oss, och för vår plats i den. – Det finns tillräckligt mycket att se för att vi under en helkväll ska kunna visa saker som folk aldrig har sett förut. Mina favoriter? Ringnebulosan är väldigt intressant, det är en ring av gas från en supernova som exploderade för mindre än 10 000 år sedan. Annars är det fantastiskt att kunna se Saturnus ringar, eller Venus fina skära eftersom den visar faser precis som månen. Det är mäktigt att inse att det där ljuset faktiskt har rest genom universum, in i teleskopet och vidare in i mitt öga. Att det är på riktigt! 3

151

ADVERTORIAL

Länsförsäkringar brinner

av Anna Jonson • foto: Sarah Thorén

Länsförsäkringar Uppsala har de senaste åren jobbat mycket internt med sin värdegrund för att skapa trygghet och jämställdhet inifrån och ut. Visionen – Tillsammans skapar vi trygghet och förverkligar drömmar – genomsyrar förhållningssättet gentemot både kunder och ägare. Inte minst är det här sedan länge centralt i Länsförsäkringars sponsorsamarbeten, där socialt engagemang är kärnan för ett hållbart samhälle. Nolltolerans mot alkohol och droger, nolltolerans mot mobbing och att ledare är goda förebilder är numera självklara krav för att idrottslagen ska få bära Länsförsäkringars logga. Men Länsförsäkringar Uppsala har nu tagit detta ytterligare ett steg längre. Som första företag i länet, det femte i Sverige, har ett principbeslut om jämställd sponsring gett dem certifieringen Fair-Payer. En riktigt fin fjäder i hatten. Ulrica Hedman är vd för Länsförsäkringar Uppsala sedan två och ett halvt år och brinner för de här frågorna. För henne har det varit viktigt att alla i organisationen ska diskutera och förstå vad företaget står för, så att man på ett trovärdigt sätt gemensamt ska kunna jobba mot Länsförsäkringar Uppsalas vision. Att engagemanget verkligen förmedlas inifrån och ut och inte bara är en rubrik. Apropå inställningen som fortfarande råder i samhället om samma förutsättningar inom idrotten för alla, säger Ulrica: – Hur ska jag förklara för min dotter som älskar att spela fotboll, att hon aldrig kan bli en Zlatan och kunna leva på att spela fotboll? Att hon kommer att behöva jobba vid sidan om bara för att hon är tjej?

152

”Tillsammans skapar vi trygghet och förverkligar drömmar.” Hon skulle bli tokig. Det här är inte ok. Alla människor måste få idrotta på lika villkor, oavsett om du är tjej eller kille, anser Ulrica Hedman med självklarhet. Hon hoppas att andra företag kommer att inspireras och bli Fair-Payers. Hon menar att när både företag och idrottsklubbar hjälps åt och tar ansvar för de här frågorna, så ger det samhällsvinster på sikt. Det finns många sponsorsamarbeten som är av tradition för företag och det är viktigt att lägga upp allt man har på bordet och ställa sig frågan – vill vi ha det här samarbetet? Är det i linje med våra värderingar? Det är tuffa överväganden, men med ett principbeslut om jämställd sponsring i ryggen blir det något enklare att sortera ut vilka samarbeten som passar bra. – Det enklaste vore att bara höja potten pengar som ska fördelas, så att de gamla samarbetena kunde fortsätta, men så fungerar det ju inte riktigt, säger Ulrica. Länsförsäkringar är kundägda och har inga aktieägarintressen att ta hänsyn till. Målet är prisvärda produkter och bra service, men det är intressant att konstatera att samhällsengagemanget för Uppsala läns framtid och satsningarna på barn och unga är ett tydligt win-win-projekt. Kunderna, samhället och Länsförsäkringar Uppsala vinner alla på dessa kloka investeringar. Det är alltså de här ledstjärnorna som Ulrica

ADVERTORIAL

för ett hållbart samhälle

Ulrica Hedman, vd för Länsförsäkringar Uppsala

Hedman och Länsförsäkringar Uppsala hela tiden strävar efter; hållbara samarbeten med långsiktiga projekt med tydlig koppling till socialt ansvar, hälsa, jämställdhet, integration och kamratskap. Det här innefattar även olika kulturområden i länet. Till sin hjälp har man sedan i år knutit till sig stiftelsen Friends, som stöttar idrottsklubbarna i aktivt arbete mot mobbing inom sina verksamheter, något som är väldigt uppskattat.

– Men i grunden utgår vår vision och vårt arbete alltid i att skapa trygghet, betonar Ulrica, trygghet i livets alla delar. Det har Länsförsäkringar gjort i 170 år. Vad gäller de tydliga krav vi har som sponsor, så är det vårt bidrag till en schysst och hållbar framtid i samhället. Det har gjort oss till en uppskattad partner, såväl hos våra kunder som hos organisationer och klubbar, vilket gör vårt jobb ännu roligare och mer meningsfullt, avslutar Ulrica. 3

153

DOCTOR STEN

154

av Sarah Thorén

Många av oss har säkert tänkt att vi skulle vilja göra något gott för världen. Att hjälpa till att sudda bort allt elände som sker på vår jord. Men kanske har man frågat sig själv om ens egna insats faktiskt gör skillnad eller ifall det bara är en onödig droppe i havet?

För den entusiastiska tandläkaren Sten Kvarfordh var det inga tveksamheter, han såg sig själv kunna bidra med något. Det handlade bara om väntan på rätt tid och de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra det. Intresset till att bidra till en bättre värld kom tidigt för Sten, då han under ett föredrag mötte en pensionerad läkare som berättade om sin insatser i Afrika. Han insåg snabbt att det var något liknande han själv skulle vilja arbeta med. På något sätt kände Sten att han ville ge tillbaka eftersom han själv haft turen att vara född och få växa upp i vårt trygga Sverige. – Jag kände att mina kunskaper och erfarenheter som tandläkare säkert kunde behövas någonstans. Att just det där mötet lagt grunden till vad han gör idag är tydligt. Men just då var tiden inte rätt. Sten var inne i en expansiv tandläkarkarriär och hade precis skaffat familj. Så tanken på att engagera sig utomlands fick helt enkelt inte utrymme i livskalkylen. För just då behövdes han på hemmaplan. Så idén fick han lägga på hyllan och låta gro så länge. Förarbetet kunde han dock påbörja redan nu. Sten såg till att vara mycket påläst om olika hjälpverksamheter innan engagemanget tog fart. Allt för att ta reda på för- och nackdelar för att arbeta med just lokal hjälpverksamhet i utvecklingsländer. – Ja, för mig var det stora frågeställningar att ta

Foto: Sarah Thorén

till mig innan. Om man verkligen hjälper de fattiga eller om man istället befäster korruption för de rika. Sten har under många år haft en stor tandläkarpraktik i Uppsala samt ett lönsamt bolag i Kina. När tiden väl var inne och de ekonomiska förutsättningarna hade börjat infinna sig kände Sten att det var dags. Han hade då fyllt 55 år och skulle äntligen få plocka ner sin idé från hyllan, lägga undan tandläkarborren och göra sin dröm till verklighet. – Jag kände att jag ville göra någonting mer i livet än att bara laga tänder. Sten Kvarfordh ansökte därför om att få bli en del av Läkarbanken via Uppsala-Carolina Rotaryklubb där han sedan länge varit aktiv. Sagt och gjort, så stod han där med en tilldelad plats i den lilla byn Mutomo i Kenya. Här skulle han nu tillbringa sex veckors volontärtjänst på ett litet missionssjukhus. Men vart låg den här lilla byn egentligen? Sten hade inte en blekaste aning och fick därför ta fram världskartan för att kunna peka ut var det låg. Platsen Mutomo visade sig ligga i ett distrikt med samma namn där ca 250 000 människor bor. Orten är administrativt centrum i distriktet och har ca 17 000 invånare. Här är det enormt torrt och bristen på färskvatten är ett av de största problemen i området. Fattigdomen är utbredd och området är bland de fattigaste i Kenya, vilket Sten verkligen fick erfara när han kom dit.

155

156

– Jag trodde att jag tidigare hade upplevt fattigdom, men när jag kom ner fick jag en större chock. Det var verkligen ett elände. För Sten slutade inte resan efter sin volontärtjänst, utan tvärtom. För det var nu Mutomoprojektet började växa fram. Under fem år jobbade han under olika perioder på sjukhuset i Mutomo och insåg att det var oerhört mycket som fattades. Bristfällig utrustning ledde till otillfredsställande behandlingsresultat. Hans envishet och starka vilja att göra något blev nu tydlig. Väl hemma tog han kontakt med Akademiska sjukhuset för att se om de hade utrustning att skänka. De blev snabbt intresserade och så småningom var också Erikshjälpen med på ett hörn för att hjälpa till med transporterna av utrustning. Röntgenapparater, ultraljudsapparater, operationslampor, instrument, tandläkarutrustning, syrgas- och narkosutrustning var några exempel på vad Sten försåg sjukhuset med via sina kontakter. Mobiltelefoner och kläder var också omtyckta gåvor från privatpersoner. Genom att ha rest runt på egen hand i landet hade han skapat sig en bild av vad Mutomo var i behov av. Först och främst var det att förbättra infrastrukturen. I det här fallet var vattenbristen mest akut så därför var det något som behövdes ta tag i först. Med hjälp av sponsring från organisationen Rotary kunde man införskaffa en vattencistern, vilket var startskottet till projektet. Tack vare Stens stora kontaktnät såväl privat som yrkesmässigt lyckades han engagera och entusiasmera många. Han såg till att arrangera insamlingsaktiviteter som golftävlingar, jul-auktioner, charity dinners, gåvobrev m.m. Men större belopp (ofta årligen återkommande) kommer från företag, privatpersoner och Radiohjälpen. Senaste årsbokslutet visade att fyra procent går till administration, vilket till största delen är lön till de nio projektledarna i Kenya. Sten och de

övriga sju styrelseledamöterna i Mutomoprojektet i Sverige tar inte ut några arvoden för sitt arbete. Det var inte bara vattenfrågan som var ett stort problem nere i Mutomo. Nästa steg var att få barn att gå i skolan och ge kvinnor möjlighet att få mikrokrediter. Att ge just kvinnor lån resulterar i att de blir mer självständiga genom att de då får möjligheter till investeringar för att skaffa sig en egen inkomst. På så sätt kan man försöka förändra maktstrukturerna inom familjen. Till en början fick Sten möta många män som visade stort motstånd och misstänksamhet mot en vit man. Med tiden har arbetet successivt övertygat dem och gjort att de accepterat det goda som Mutomoprojektet verkar för. Under projektet har det uppkommit många kulturkrockar. Befolkningen som de arbetat med har ofta haft beslutsångest och varit rädda för att göra fel. "Bättre att inte göra något, än att göra fel", är något som Sten fått erfara många gånger. – Ja, vårt sätt att tänka är inte alls som i Kenya. Jag brukar säga att vi går två steg framåt och ett steg bakåt. Men det går ändå framåt. Att Mutomoprojektet skulle bli så här omfattande hade nog Sten inte kunnat förespå vid start. Med hjälp av sponsorer och hårt arbete har det kunnat åstadkomma omkring 100 vattencisterner, mikrokreditverksamheter, två dammar som försörjer 4 000 människor med vatten, mer än 50 byskolor, samt nio anställda på plats. Man har även fått tillgång till el via solceller och fler sådana anläggningar planeras just nu. Denna gång med ett starkt samarbete med SOLSKÄNKT som är ett lokalt svenskt välgörenhetsprojekt som planerar att bygga anläggningar i Mutomo och i Sala. Anläggningarna ska producera gratis, förnybar elektricitet till området, vilket är en helt grundläggande byggsten för hållbar utveckling.

157

Ödmjukheten hos Sten lyser verkligen igenom när han pratar om Mutomo. Han visar tydligt att han hellre vill lägga fokus på vad projektet åstadkommit och vad som behövs göras härnäst istället för att måla upp sig själv som en superhjälte. Trots det har han blivit en profil nere Mutomo där han numera är känd som Doctor Sten. I början av projektet arbetade Sten mycket på plats nere i Kenya, men numera sköts större delen av hans arbete hemma från Sverige. Allt tack vare de nio anställda som finns i Mutomo och som Sten har tät kontakt med via Skype. – Jag åker till Mutomo minst två gånger per år. I januari varje år arrangeras resor till Mutomo där såväl sponsorer som intresserade har möjlighet att se vad Mutomoprojektet åstadkommit. En resa av annorlunda slag som lämnar oförglömliga minnen. Vissa människor slutar aldrig engagera sig och Sten tillhör utan tvekan den kategorin. Men med tanke på att han börjar bli äldre så tänker han, att han en dag ska lämna över projektet vidare. Han har byggt en stabil grund och behovet av hjälp är stort inom många segment i samhället. Sten är inte orolig för att verksamheten nu kommer att falla om hans närvaro försvinner. Men att han kommer släppa det helt och håller är knappast troligt. Sten triggas så oerhört av att se projektet växa och därför kommer han nog ha ett finger med i spelet i många år framöver. 3

Fakta om Mutomoprojeketet Mutomo ligger i ett torrt område i östra Kenya och är centrum i ett distrikt med samma namn. Flertalet (70%) av de 250 000 invånarna i distriktet lever under den officiella fattigdomsgränsen, 1,25 USD per dag. Rotaryklubbar, företag och privatpersoner samverkar för att stödja befolkningen i Mutomo och dess omnejd genom medlemskap, enskilda och återkommande donationer via Mutomoprojektet. Målet är att åstadkomma en hållbar utveckling med starkt förbättrade levnadsvillkor för

– den vuxna befolkningen genom att via

mikrokreditgrupper skapa arbets- och inkomstmöjligheter (hjälp till självhjälp)

– barnen genom målsättningen att alla barn

skall beredas möjlighet att genomgå 8-årig

Sten Kvarfordh

grundskoleutbildning. Speciellt fokus på funktions-

Född: 1944

hindrade och föräldralösa

Yrke: Pensionerad tandläkare, Vice ordförande och

projektledare för Mutomoprojektet

planering och reduktion av antal barn/familj.

– kommande generationer genom familje-

Familj: Hustrun Birgitta, barnen Sara & Björn Bor: Uppsala

158

Läs mer på www.mutomo.se

Stina wollter

Konstnär till kropp och själ av joelin Quigley berg

159

Foto: Stewen Quigley

“Jag tror att konsten är en befriare och att kulturen är vårt sista hopp. Det är ett stort misslyckande att folk går omkring och tror att de inte har rätt till konsten.”

Bilden är ett självporträtt. Det är Stina Wollter som fotat av ett av sina konstverk från utställningen Det rör mig från 2016. ”Mitt stora skamlöst selfloving självporträtt med hyllande stöd-collage runtom” skriver Stina i undertexten och bilden gillas av över 10 000 följare, varav många hurrar och hyllar i kommentarerna.

Det är kväll och jag scrollar förstrött i mitt Instagramflöde. Middagar, bebisar, och utlandsresor flimrar förbi. Och så mitt i allt – en gigantisk målning av en medelålders kvinna som dansar, iklädd endast underkläder och nerhasade sockiplast. Kvinnan är inramad av ett collage med människor men verkar totalt omedveten, eller kanske obekymrad, om betraktarens öga. Dansen verkar ärligt spontan, kanske en lyckodans? Eller en segerdans? I vilket fall som helst, en dans full av liv och energi där kroppens alla veck och valkar har målats med skickliga penseldrag för att skildra dansens rörelse.

160

Målningen reflekterar en kvinnas kamp att frigöra sig från kroppsnormer och den kritiska blicken, och är en del av Stinas missionärsarbete att uppmärksamma och bråka med våra kulturella föreställningar om genus, kroppen och konsten. Människor går under i tron att de måste anpassa sig efter sociala normer, menar hon. – Jag vill avmystifiera vad det är att vara konstnär, att vara feminist, kändis. Jag vill stöka med så många begränsande och deformerande normer så mycket som jag hinner under min livstid. På Instagram är Stina en aktiv samhällskritiker som når ut till tiotusentals människor med sin konst och sin kroppsaktivism. Hon har till exempel fått stor uppmärksamhet för sina dansfilmer som går under hashtaggen #stinawollterdansarförlivet. I de korta filmsnuttarna ser man Stina dansa så där ohämmat som man bara gör när man är själv hemma och helt säker på att inga grannar kan se in genom gardinerna.

Ogenerat skakar Stina på kroppen så att den böljar och dallrar medan hon, till exempel, lagar mat i köket eller målar i sin ateljé. Filmerna har skapat uppmärksamhet just eftersom de bråkar med de normer som normalt sett begränsar vår idé kring hur en kvinnokropp bör vara: ung, smal och disciplinerad. Medan många har visat uppskattning för den kroppsliga frigjordhet som Stina förespråkar har andra pekat på vulgaritet och integritetslöshet. Allt hänger ihop, menar Stina. Kroppen, konsten, livet. Och som konstnär är det nödvändigt att dela med sig av livet, det privata. Det privata är nyckeln till att öppna upp för samtal kring det som är svårt.

“Det är ju fantastiskt att kommunicera in mot jaget och ut mot världen samtidigt. Och det är därför jag är konstnär.”

– Tillgänglighet och stora kontaktytor, att det ska vara lågkultur, det är ett stort jävla lurendrejeri. ”Högkultur” andas exklusivitet, menar Stina. Det är en form av elitism som hon inte alls känner sig hemma i. Hon vill att så många som möjligt ska få tillgång och känna sig inbjudna till det hon och andra konstnärer och kulturarbetare skapar. – Jag tror att konsten är en befriare och att kulturen är vårt sista hopp. Det är ett stort misslyckande att folk går omkring och tror att de inte har rätt till konsten. Sociala medier är ett monster, men det är ju också något alldeles fantastiskt. Det är ju demokrati. Världens största konstutställning håller på där och vi bjuder in varandra, skapar kluster och sammanhang. Jag tycker det är helt fantastiskt. Men föreställningen om hög- och lågkultur ligger ändå kvar och spökar, även hos Stina. Hennes utställningar drar ofta mycket folk just på grund av att hon är en offentlig person även bortom konstnärskapet, något som hon i början kände sig obekväm med.

– För mig fick ju konstnärskapet egentligen inte mening – bortom bekräftelsen att man var skicklig, som hantverkare – förrän jag blev, vad som kallas ”privat”. Det är ju en sanning som har upprepats under hela ens uppväxt ”du ska vara personlig men inte privat”. Och det ifrågasätter jag å det bestämdaste. Det är ju fantastiskt att kommunicera in mot jaget och ut mot världen samtidigt. Och det är därför jag är konstnär. Stina delar gärna med sig av sin konst i sociala medier, dels för att göra den mer tillgänglig men även för att skapa reflektion och diskussion kring sina konstverk. När jag frågar hur hon tänker kring balansgången mellan så kallad ”högkultur” och populärkultur fräser hon: Stina i Let´s Dance. Foto: Mikael Olsson 161

I’m gonna my mothers leave it there Stina Wollters uttrycksförmåga är mångsidig. Hon kan skapa med språket också. I BIZ&ART nr 2 skriver hon insiktfullt om skapandets villkor under rubriken VASKEN.

– Under en utställning minns jag att jag gick in i köket och grät och sa till min snubbe ”Fan, jag är konstens Lill-Babs!” Men då skällde han ut mig och sa, ”vad är du för en jävla snobb? Vem målar du för egentligen?” Och nu omfamnar jag det till tusen procent. Jag ställer mig inte längre frågan ”är jag för lättillgänglig?” Det spelar ingen roll. Så länge det jag gör är sant för mig. Stina har medvetet valt vägar som bråkar med föreställningen om hur en konstnär ska vara. Men det har inte alltid varit lätta val. När hon blev tillfrågad om att medverka i Let’s Dance 2017 tvekade hon länge, eftersom hon oroade sig för hur det skulle påverka just hennes trovärdighet som konstnär. Till slut tackade hon ändå ja, mycket tack vare ett samtal med sin dotter Lisa (”världens bästa coach”). – Jag ringde till Lisa och sa att kulturetablissemanget kommer döma mig så hårt om jag säger ja. Då avbröt hon mig och sa, ”men mamma, kan inte du berätta för mig vilka kulturetablissemanget är?” Och jag kunde inte svara på det. Och sedan, fortsatte hon, kan väl du berätta vad de har gjort för dig på sistone? Beslutet att medverka påverkades även av Stinas kroppsaktivism då hon såg det som en möjlighet att kunna bråka med skönhetsnormen och smalhetsidealet i media. 162

– Jag tror att jag hade sluppit åratal av självhat och lidande om jag hade känt mig representerad i ett stort TV-program som Let’s Dance. Jag ville vara den som jag hade velat se på TV i glittriga klänningar. Efter ett långt yrkesliv som konstnär är Stina, tillsammans med sambon Micke, nu även aktuell med ett musikprojekt. Micke spelar och skriver musiken medan Stina står för sång och text. – Musiken som vi gör är en grej mellan mig och Micke, det är vårat projekt, vårat sladdbarn. Vi hade pratat ganska mycket om att vi inte ville råka ut för det som många gör när barnen blir stora, att det lämnar en slags ödslighet hos föräldrarna. Så vi har jobbat ganska aktivt med att inte hamna i det.

Stina tillsammans med livskamraten Micke och körande Gullan Hagstedt

leave my shame in grave. I’m gonna so I can be saved Om man i Stinas konst kan ana både en konfrontation och försoning med kroppen, skammen och det lilla barnet, så blir Stinas personliga kamp med sin egen självbild tveklöst transparent i musiken. I öppningsfrasen från första singeln, Leave my shame, hör man Stina med bluesig stämma sjunga ”I’m gonna leave my shame in my mothers grave. I’m gonna leave it there so I can be saved”. Stina förklarar att texten hänger ihop med hennes kroppsaktivism eftersom den handlar just om skammen över att inte (kunna) anpassa sig efter ett sjukt kvinnoideal. – Leave my shame, sitter ju jättemycket ihop med uppgörelsen med att ha växt upp med en mamma vars ideal är ”den smala flickan” som inte låter och luktar och hörs och syns så mycket. Så blev hon fostrad och det sitter så djupt. Och så blev jag just en sån stökig typ. Och dessutom med en syster som krympte sig tills hon till slut dog. Så jag var tvungen att skriva den låten. Den är som ett vrål. Stinas arbete med normkritik och att synliggöra och frigöra den kvinnliga kroppen från självspäkelse, skam och ren och skär förödelse lämnar aldrig det konstnärliga uttrycket. Istället göder det konstnärskapet på precis det sätt som är meningen. Konst ska skapa debatt, väcka känslor och stöka ner i en till synes städad tillvaro. Stinas kroppsaktivism genomsyrar hennes kreativa skapande på så många olika sätt och finns som en röd tråd genom nästan allt hon gör.

– Jag är en skapande människa. Det är så jag överlever på jorden. Och det är så jag tar hand om min historia, min plats. Och det är så jag bland annat bearbetar detta med att leva i ett patriarkat. Nu har även Stinas dansfilmer hittat en plattform utanför Instagram och blivit konst. Efter att en gymnasieklass varit och sett en utställning på Etnografiska museet i Stockholm, där Stinas dansfilmer visats, fick hon ett meddelande från en tjej som berättade att en kille i klassen hade tyckt att det var ”äckligt” att se Stina skaka på rumpan framför mobilkameran. Man skulle kanske kunna tro att detta skulle göra Stina ledsen. Istället skiner hon glatt upp när hon berättar den här historien. – Fatta att min jävla röv är med och skapar diskussion i en gymnasieklass! Förstår du hur coolt det är? Låt kroppen jobba. Jag är inte rädd. När någon säger att jag är äcklig så vet ju jag att jag skakar om någonting i grunden och om den här klassen har en bra pedagog så kan de fånga upp det här jätteviktiga budskapet. Vi kan omvandla allt det här till kunskap och insikter om hur uppfuckat samhället är. Jag vill att folk ska förstå att de har verktyg som de kan använda för att göra någonting åt detta. De ligger där och väntar. 3

163

Tre törstiga apotekare saknade en god tonic och tog hand om problemet på egen hand. Av Cecilia Ragnarsson

Hur svårt kan det vara att ta fram en ny tonic? Ganska svårt visade det sig. Att få en rund fin smak och balanserad beska att harmonisera tillsammans med ett flertal andra smaker tog månader att utveckla. Upsala Tonic är tillverkad av tre törstiga apotekare som saknade en god tonic på marknaden och tog saken i egna händer. De flesta av oss har förmodligen stött på en och annan Gin och Tonic. Drinken som består av gin och tonicvatten, som var för sig har en bitter smak, men i kombination skapar en helt annan. Det beska i tonic kommer från kinin som utvinns ur barken från Kinaträdet. Själva trädet härstammar från Anderna i Sydamerika. Av indianerna var kinin länge känd för

164

Foto: Sarah Thorén

sina läkande egenskaper men användes inte i Europa förrän på 1600-talet, då man upptäckte att den kunde behandla malaria. För att göra ”medicinen” mer njutbar blandades den med sockervatten och gin och blev då den klassiska drinken Gin och Tonic. Generellt sett ogillar människor beska livsmedel. Så hur kommer det sig att två beska ingredienser kan smaka något annat än bittert? Gins primära smak är enbär medan tonics är kinin. På molekylnivå är dessa två liknande vilket gör att de attraherar varandra. På samma sätt som olja- och vattenmolekyler är olika och separerar. När gin och tonic blandas bildar dess molekyler ett aggregat som tillsammans ger en annan smakupplevelse än om man först tar en klunk gin och sedan en klunk tonicvatten. Det är alltså möjligt att ogilla både gin och tonicvatten men att ändå gilla kombinationen. Apotekarna Kristofer Klerfalk, Martin Belin och Klas Petersson i Uppsala har labbat fram en ny tonic som är en form av sirap och innehåller agave, kinabark och kryddor. – En dålig gin lyfter av vår tonic, medan en bra gin görs rättvisa när den möter vår tonic, säger tillverkarna själva. Upsala tonic säljs i små bruna läkemedelsflaskor som ska spädas 6–8 gånger med kolsyrat vatten och, om man vill, gin. Som alkoholfri njuts den bäst med mycket is och en limeskiva. För att tona ner det beska och få en sötare smak kan agavesirap eller råsocker tillsättas. Upsala Tonic startade sin produktion och försäljning i januari 2016 och var först i Sverige med att ta fram nya tonics. Responsen från sommelierer och bartenders var positiv. På Upsala Tonics hemsida

finns tonicen att beställa som Original och säsongens tonic, som heter Elderflower. Originaltonicen har en stark smak av citron medan Elderflower har en smak av fläderblom. Tidigare har de även kommit ut med en höst- och vintertonic, Ginger Mary, med smak av ingefära och rosmarin. Gin och Tonic är inte bara en klassisk drink utan även den som ansågs trendigast förra året. Och kanske är det en trend som är här för att stanna med tanke på Upsala Tonics innovativa och välgjorda siraps-

koncentrat. För vem kan motstå en iskall och läskande Gin och Tonic en varm sommardag? Eller med sin skarpa arom, vilken dag som helst på året. Men den som idag önskar sig ett skydd mot malaria lär bli besviken på effekten. Dagens tonicvatten och tonics innehåller för små mängder kinin och tillsätts endast för den karakteristiska smaken. Däremot verkar kinin muskelavslappnande och vissa hävdar att ett glas tonicvatten kan hjälpa mot myrkrypningar i benen. 3

165

ADVERTORIAL

Är det några som kan få evenemang att lyfta, så är det grabbarna på SCENTEKNIK. Sedan 1994 har de sett till att olika kultur- och företagsevenemang syns och hörs på bästa sätt. Idag erbjuder de ett helhetsgrepp för event av alla slag. De har spetskompetensen och den senaste tekniken och utrustningen som behövs för ljus, ljud, bild och scenkonstruktioner.

UPPSALAS

AUDIOVISUELLA STJÄRNOR

AV ANNA JONSON

Sanningen att säga så tar Scenteknik alltid med sig sina egna grejer till sina uppdrag, vare sig det ska finnas egen utrustning på plats eller inte. Alltför ofta håller den inte måttet och resultatet av det kan inte Scenteknik stå för. Ur styrkan på ett 15-tal killar (ett faktum som Scenteknik gärna skulle se en ändring på) med fokus på de olika specialiteterna knyts den bäst lämpade gruppen ihop inför varje uppdrag. Från kundkontakt, skisser och budget till noggrant planerade packlistor, uppbyggnad och nedplockning på plats. Jag träffar Markus Ettemo, en av dem som du nog först kommer i kontakt med på Scenteknik. Han visar mig runt Scentekniks kontor och lager i Librobäck och jag blir mäkta imponerad av de möjligheter inom ljud, optik och ljus som det här scenteknikföretaget besitter. Med de här resurserna kan de i princip åstadkomma vad som helst i eventväg och skulle det behövas någon specialkonstruktion – som i princip alla som vänder sig till Scenteknik önskar, så finns Euro Teaterteknik i samma byggnad som löser det mesta. Det är Euro Teaterteknik och ett par bolag till i Sverige som kan leverera till exempel hissmekanik på teatrar eller liknande, så beställningarna kommer från alla möjliga håll i landet. Just nu håller de på att utrusta Gummifabriken i Värnamo. Ett kulturhus som snart kommer att kunna erbjuda 20 000 kvm kreativ miljö för näringsliv, utbildning och kultur med en gemensam agenda för tillväxt. Ett stort uppdrag. I Uppsala har både kultur- och företagsevene-

166

mangen varit otaliga och varierande under åren för Scenteknik. Förutom de stora utomhuskonserterna i staden, så är det bland annat Scenteknik som står bakom de ljusinstallationer som vi minns mest från Allt ljus på Uppsala, som exempelvis belysningen av Domkyrkan, ljusspelet på slottsväggen, bilderna på Carolina och den gröna laserstrålen från Carolina rätt ut mot Östhammar. Det har varit roliga uppdrag, tycker Markus, men upplägget och avtalen för de som ordnar installationerna måste ses över för att kunna uppfylla uppsalabornas förväntningar och för att kunna utvecklas. Medan vi pratar förstår jag att Uppsala sedan länge varit för litet för företaget med tanke på vilka resurser det har. Det verkar som att man utanför Uppsalas gränser är mer villig att satsa på sina event också, resonerar Markus. I konferensrummet visar han en whiteboard där alla uppdrag är uppradade månadsvis och det är tydligt att de har hela Sverige som arbetsfält. Det är många företags- och artistnamn som jag känner igen också. – Men vi hoppas mycket på Uppsala Eventcenter, säger Markus. Med sitt planerade läge i Gränby bland de andra evenemangshallarna och med närheten till Arlanda, så finns alla möjligheter att få ett sådant evenemangscentrum att blomma. Och där skulle vi kunna bidra till högkvalitativa ljud- och ljusupplevelser. 3

ADVERTORIAL

167

Hälsa aldrig till en död hund foto & text: Stewen Quigley

Jag är på väg till ett möte med Håkan Nesser. Jag är lite sen och letar mig fram genom Gamla stans smala gränder till den mötesplats, under kastanjen, som Håkan föreslagit. ”Ett café under en kastanj”, sa han. Det kan ju inte finnas så många kastanjeträd i Gamla stan, tänker jag. Situationen påminner om mitt möte med Håkan 2007 i New York. Då hade han föreslagit att vi skulle ses vid Bow Bridge i Central Park. Jag väntade i en timme vid en av Central Parks över sjuttio broar. Det visade sig vara fel bro. Det gick förstås bra till slut, vi fick kontakt via våra mobiler och Håkan guidade mig likt en GPS genom Central Park till ”hans” Bow Bridge. Det blev en hel dags promenad ner till the meatpacking district. Fotot på Håkan och hans Ridgeback, Norton, hamnade på omslaget och reportaget på hela elva sidor med text och bilder publicerades i den allra första utgåvan av BIZART i september 2007 (se och läs hela reportaget på www.bizart.se). Kastanjen funnen och tillika caféet därunder. Håkan kommer gåendes och jag tycker att han påminner om Slas, författaren och konstnären Stig Claeson, när han dyker upp under kastanjen med kepsen nerdragen i pannan. Vi beställer fika och Håkan är, precis som jag minns från mitt tidigare möte med honom, mycket lättpratad. – Jag kommer just från en resa där man spelar in filmen INTRIGO, berättar Håkan. Det ska blir tre filmer baserade på Håkans manus med Daniel Alfredsson som regissör. Håkan har vid det här

168

laget stor erfarenhet av film och tv då han har skrivit filmmanus till fler än tio av hans över trettio utgivna böcker. – Det är otrolig mycket arbete med film, konstaterar han och berättar om en hel dags filminspelning i ett bibliotek i Antwerpen som förmodligen bara kommer ses under någon minut i filmens slutversion. Håkan gillar filmmanusens format. De brukar vara runt 100 sidor vilket är lite skillnad mot när man skriver romaner. – Novella! utbrister Håkan. Det är ett perfekt format, ungefär tre timmars läsning. Kanske inte så modernt just nu men jag är övertygad att det kommer mer och mer. När jag frågar om det fortfarande ligger en kö med oskrivna böcker i hans huvud så svarar han: –Nej, det är ingen kö där längre. Man bör lägga av i tid och, utan att nämna några namn så är det en del gubbar som skriver i åttioårsåldern om sin första kärlek, och det blir inte bra, det blir patetiskt. Det gäller att lägga av i tid. – Med flaggan i topp? frågar jag. – Ja, eller åtminstone på halv stång! replikerar Håkan med ett leende. Håkan är snabb med replikerna. Han är vad jag, lite vanvördigt, brukar kalla en ping-pong-person. Ni vet en sådan där person som man kan prata lätt med och hela samtalet studsar fram och tillbaka som en välspelad bordtennismatch. Håkan spenderar det mesta av sin tid på Gotland

169

Håkan Nesser i BIZART nr 1. Finns att läsa på bizart.se/arkiv

och Furillen, men även några dagar i månaden i Stockholm där han och hans hustru Elke har en lägenhet i Gamla stan. – Jag har ju en ung fru som jobbar halvtid som psykolog i Stockholm, så det blir en del resande fram och tillbaka. Livet på Gotland handlar mest om att ta hand om alla djuren, hästar och hunden Hudson. – Och där trivs vi som bäst, säger Håkan. Men det blir även en del längre resor. – Om man reser får man inspiration till nya berättelser. Ju mindre man vet om en plats desto mer kan man trycka in historier därifrån, man kan lura sig själv. Och det blir en historia som inte kan kännas igen av människor som bor på platsen. Fiktiva platser som Maardam och Kymlinge som förkommer i Nessers böcker har naturligtvis någon koppling till verkliga platser. Kymlinge i Västsverige skulle kunna vara Nessers barndomsstad, Kumla, men man vet ju inte säkert. Ja visst ja, det var det här med rubriken, Hälsa aldrig till en död hund, som kanske kan behöva en förklaring. Jag berättade för Håkan när vi skildes att det skulle bli rubriken till denna artikel. Det här är intervjun som på grund av en felaktig hälsning kanske aldrig hade blivit av. I vår mailkonversation om det planerade mötet råkade jag avsluta med meningen ”Allt gott, hälsa till Norton”. Svarsmailet från Håkan var direkt och tydligt: ”Nej, vi lägger ner det här. Norton död

170

sedan två och ett halvt år tillbaka. Han gav dock ut sina memoarer förra året; husse var till och med och berättade om boken på bibblan i Uppsala i höstas. Det borde du haft koll på.” Efter några be-om-ursäkt-mail senare, om att jag hade fått hjärnsläpp – visste mycket väl att Norton var i hundhimlen – bokar vi ändå in mötet under kastanjen. När Håkan undrar över mitt val av titel på artikeln, så påminner jag honom om att han har några långa kryptiska titlar på sitt samvete, som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Så varför inte denna, Hälsa aldrig till en död hund? – Det är bra med en märklig rubrik, då vill man ju läsa allt, konstaterar han. Och jag kan konstatera att han inte är långsint den där Nesser. Nästa år kommer en ny bok. – Det blir en slutkläm på Barbarotti, avslutar Håkan. Och därmed blir det också ett naturligt avslut på mötet under kastanjen. Vi kanske ses nästa gång när BIZART fyller tjugo eller trettio. – Jo du, säger jag, det kan nog bli ett intressant möte för då ska du förklara varför du inte la av i tid. Håkan skrattar, kastanjen blommar och turisterna vandrar förbi i en strid ström. Tack Håkan, vi ses igen 2027. Hälsa Hudson. 3

Anders Walls Stiftelse delar årligen ut generösa stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, ung företagsamhet, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik. BIZART har under tio år uppmärksammat flera av dessa wallumner. För många av dem har stipendiet bidragit till fortsatt förkovran mot strålande karriärer som entreprenörer, forskare och professionella musiker.

Några framstående wallumner i BIZART under 10 år

Mattias Wagner, Girestas 1992. Domkyrkoorganist i Storkyrkan i Stockholm, som spelar på kungliga dop och bröllop och ger orgelkonserter med ekvilibristisk improvisationsmusik. (BIZART nr 16)

Maria Verbaites, Giresta 2008. Redan som mycket ung en gudabenådad pianovirtuos. (BIZART nr 4)

Emil Johansson, Giresta 2010. Klarinettist med internationell solokarriär, som har spelat på världens största konserthus och utmärkt sig för sitt karismatiska, nyskapande sätt att hantera klarinetten. (BIZART nr 24)

171

Matilda Paulsson, Confidencen 2007. Operasångerska med spikrak karriär i både Sverige och internationellt, bl.a som Octavia i Richard Strauss opera Rosenkavaljeren. (BIZART nr 10)

Sofia Asplund, Giresta 2013. Skönklingande sopran med energiskt scenspråk och en lovande framtid. (BIZART nr 23)

Johan Gärdebo, Årets Uppsala-student 2012. Drivande kraft bakom Humanistiskt Initiativ. (BIZART nr 22)

Liisa Petrykowska, Unga forskare 2008. Reste till Ghana med sin affärsidé, ett högteknologiskt företag vid namn Ignatia som utvecklat en atmosfärsmodell med hjälp av satellitdata för att producera säkrare väderprognoser i tropikerna. (BIZART nr 21) 172

Hoa Ly, Årets Uppsala-student 2007. Var med och startade Psykologifabriken och har haft ett mångsidigt engagemang utanför studierna, bl.a i projektet Studio Diacore som arrangerade kulturevenemang på nationerna. (BIZART nr 14)

Mikael Ingemyr, Unga forskare 2012, som fått en asteroid uppkallad efter sig 12311 Ingemyr. Studerar exoplaneter. (BIZART nr 20)

Välkommen till La Parrillas festvåning!

oJ in the Celebration! Spana in vår läckra festvåningsmeny!

La Parrilla Vaksalagatan 12, 753 20 Uppsala

018 700 99 00 info@laparrilla.se 173 www.laparrilla.se

Fri att spela teater fĂśr alla. Utan grĂ¤nser. av Anna Jonson

174

edan Björn Dahlman steg för steg förvandlas till sin clownkaraktär Grodkungen i Bildhusets fotostudio, så samlar jag mig efter ett livfullt möte med en glödande förkämpe för den fria teatern. Jag ska försöka beskriva var på en tidsaxel skådespelaren, regissören och clownen Björn Dahlman befinner sig just nu. Björn har de senaste månaderna befunnit sig på konstnärsresidenset The Swatch Art Peace Hotel i Shanghai. Dit kan konstnärer ansöka om en arbetsvistelse med ateljéer, workshops och boende på upp till 6 månader. Det arbetsprojekt man ansöker med bedöms och väljs ut av en jury (i vilken George Clooney satt, skrattar Björn). Björns projektidé – att skapa en föreställning för barn med autism – gick helt i linje med hans vision om den fria teaterns syfte. – Allt handlar om att ge känslan av att du är viktig, ni är viktiga. Jag är här för er. För mig är det kärnan i clown. Så om det finns människor och barn där kontakt inte funkar på samma sätt som vanligt, då kände jag att jag ville kunna jobba med det också. Jag har spelat med min grodkung för barn med autism och känt att vissa delar funkar och andra inte, så mitt projekt var att undersöka vad som kan vara en fungerande föreställning för barn och ungdomar med autism.

Foto: Stewen Quigley

Erfarenheterna härifrån förstärker förstås även Björns känsla och förmåga att kunna nå fram till alla i sin publik i varje framtida föreställning varhelst den hålls. – Man vet aldrig vilka spår man lämnar efter sig. Vi spelade teater i barnfängelser i Indien och återkom varje år, berättar Björn. Från att inte visa några tecken på reaktion – inget barn vågade i den där miljön med vakter omkring sig, så lättade det upp lite för varje år vi kom. Fjärde året skrattade barnen så att de rullade på golvet! Och det var då det kom fram en kille efter föreställningen, som berättade att han sedan första året hade legat vaken hela natten och skrivit en egen pjäs. Han hade övat och fått spela för de andra. Nu visade han den för ensemblen. – Och det var så bra! utropar Björn. Tårarna sprutade! Alltså, man vet aldrig vad man lämnar efter sig, säger en rörd Björn och skakar på huvudet. Efter många års längtan att åka till Kina började Björn plugga kinesiska på Shanghai Theatre Academy. Där gjorde han en clownworkshop för sina kompisar och vad som började som en kul grej slutade inom två veckor som en uppmärksammad workshop bland producenter. Han är nu ständigt eftersökt och erbjuden olika jobb som skådespelare, regissör, acting coach, fler workshops med mera. – Men det är Shanghai, säger Björn förundrat. Det bara smäller till! Det här är nu ett projekt som stöttas av Clowner

175

På Lesbos kunde jag inte ha flytvästen som då var Grodkungens kostym, eftersom flytvästar inte gav barnen alltför trevliga associationer. Av säkerhetsskäl kunde jag inte heller ha grodfötterna, eftersom vi var tvungna att försäkra oss om att kunna ta oss från platsen om det skulle bli någon form av upplopp inne på lägret. Foto: Axel Hinchliffe

Utanför en skola i en by 2015 i jordbävningars epicentrum i Nepal. Skolan totalt demolerad och många av barnen så traumatiserade att de inte kunde tillgodogöra sig undervisningen. I 38 graders värme skapade vi några nya minnen.

Här går vi hand i hand med barnen i Indien. Där spelade vi också för barnen på ett barnfängelse. Foto: Henrik Kindgren

Utan Gränser, där Björn bland annat genom sina workshops börjar få med sig kineser som vill lära sig mer om clownteknik. Det finns ett stort behov av Clowner Utan Gränser i Kina och drömmen är att utbilda fler kinesiska clowner, som kan jobba med Clowner Utan Gränser på plats, ler Björn. Det är lite hektiskt nu för Björn och han skrattar åt min fråga hur han ska få ihop allting. Han konstaterar att han aldrig jobbar mindre än 60 timmar när han är i Sverige. De närmaste planerna är bland annat en föreställning med Edgar Allan Poe-noveller på

176

Grodkungen i Kina. Foto: Angela Wong

Stadsteatern i november. Björn och Bananteatern har just börjat repa tillsammans med scenkonstkollektivet Terra Nullius. Sedan åker han runt med sin clownkaraktär Grodkungen till olika skolor i länet. I september ska han tillsammans med två indiskor spela en uppdaterad version av Colour correction, som de först satte upp 2014 för att belysa kvinnors situation i Indien idag. – Den här skapade vi i samband med Delhi gangrape-händelsen 2012, men det vi pratar om är den postkoloniala världsordningen och intersektionalitets-

perspektivet, förklarar Björn allvarligt och fortsätter med frågeställningarna: hur funkar mediasamhället och hur skapas mediabilden av Indien? Björn beskriver vidare hur hierarkier är sammanflätade och hur det kan bli problematiskt när konstnärer säger sig föra talan ur ett visst perspektiv. Det är viktigt att lära sig om, och förstå som konstnär. Men Kina då? Jag undrar om Björn hinner planera in det också. – Jag kommer aldrig i livet att släppa Clowner Utan Gränser-projektet i Shanghai. Jag har också fått ett erbjudande, som är det hittills största i mitt liv. Jag ska få skapa och genomföra en jätteförställning med sju clowner och som en del av repen kommer vi att åka runt och spela välgörenhetsföreställningar. När sedan uppsättningen känns redo ska vi spela på alla 1000-platsteatrarna, som finns i varje stor stad i Kina. Björn lyser. – Men det är också en stor inre konflikt, förklarar Björn. De drar i mig från Shanghai och även om det känns skabbigt att prata om pengar, så får jag tredubbelt så mycket betalt för en 30-timmarsvecka där jämfört med här. Jag slipper jaga, jag slipper tänka på hur jag ska få ihop till hyran. Så det är svårt att motivera sig att åka hit till Uppsala. Samtidigt är Bananteatern min bebis och kärnan är att teater är för alla, överallt. Nu sträcker Björn på sig och säger att det här vill han verkligen säga: – I dessa tider när demokratin förlorar mark i hela västvärlden, så tror jag att teater och konst – framför allt fri teater och fri konst, har demokratifrämjande kvalitéer. Kvalitéer som en institutionsteater till sin natur inte kan ha. Här i Uppsala är förutsättningarna för fri teater undermåliga just nu. Inte på grund av aktörerna – de är grymma, men så har det alltid varit och därför är det normaliserat. I Kina vet man att den svenska uppsökande barnteatern är världsberömd,

vilket man verkar ha glömt i Sverige. Fortsätter förutsättningarna för den fria teatern att undergrävas här, menar Björn, då kommer den heller inte vara lika attraktiv utomlands och minskar därmed möjligheterna för erfarenheter därifrån att kunna slå rot här i Uppsala, säger Björn frustrerat och lägger till med eftertryck: – Jag tror att den fria teatern är fruktansvärt viktig för uppbyggandet av ett fritt och demokratiskt samhälle. Så skiner han upp och avslutar sådär medryckande: – Men jag har hopp! Det är därför jag fortsätter att komma tillbaka till Uppsala; för att kämpa för den fria teatern tillsammans med Bananteatern. Är vi bara kaxiga och bra nog, så kommer vi att gå i mål. 3

Foto: Stewen Quigley 177

ADVERTORIAL

Avspänt och inspirerande i historisk miljö av Anna Jonson • foto: Sarah Thorén

Som en gömd liten oas mitt i Uppsala ligger Bild-, Film- och Designhuset på Övre Slottsgatan 6. Fastigheten ägs och förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning och fungerar idag som ett mindre kontorshotell under fotograf Stewen Quigleys omsorgsfulla försyn. När han kom för tio år sedan för att titta på lokalerna, stannade han till på innergården framför det lilla huset. – Det var kärlek vid första ögonkastet! berättar Stewen entusiastiskt. Men jag var tvungen att hitta vänner att dela lokalerna med och på den vägen är det. Jag måste också säga att på de fyrtio år som jag har hyrt lokaler, så har jag aldrig varit så nöjd med min hyresvärd som jag är nu. Vi har alltid en bra dialog med Uppsala Akademiförvaltning och det känns att de verkligen tar ansvar för sina hyresgäster. När företagarna i huset beskriver sin arbetsplats

använder de ord som familjärt och avspänt, mixen av (och tillgången till) folk med olika kompetenser, fina lokaler, möjligheter och inspirerande. Läget, rimlig hyra, möjligheten att arbeta avskilt, men ändå kunna umgås med trevliga grannar när man vill, lyfts också fram. Gemensamma AW, julbord och udda månadsvisa firanden av speciella ”världsdagar” förgyller ytterligare. Och alla i Uppsala som har minglat på festliga releasepartyn och champagnegalopper här räcker upp en hand. Fastighetschef Torbjörn Axelsson på Uppsala Akademiförvaltning är nöjd över den lyckade användningen av lokalerna idag på Övre Slottsgatan 6. Att matcha olika aktiviteter till varierande fastigheter är något som de ständigt arbetar med på Uppsala Akademiförvaltning. – Det som är viktigt att känna till om Uppsala Akademiförvaltning, förklarar Torbjörn, är att vi finns till för att förvalta kapital som donerats av personer som på så sätt velat stödja verksamheten vid Uppsala universitet. Avkastningen på kapitalet går uteslutande till forskning och utbildning vid universitetet. Uppsala Akademiförvaltning har en lång och spännande historia. Allt började redan 1624 då Gustav II Adolf satte sin kungliga namnteckning under ett donationsbrev som i ett slag gav universitetet över 300 gårdar och ytterligare en mängd fasta tillgångar.

Torbjörn Axelsson, vd Uppsala Akademiförvaltning 178

ADVERTORIAL

Det var en gigantisk donation, både med dåtida och nutida mått. En tradition av långsiktigt arbete tryggar kapitalets långsiktiga tillväxt såväl som relationerna med hyresgäster, arrendatorer, kunder och andra externa intressenter. Samtidigt som den historiska kontinuiteten bevaras skulle förvaltningen inte kunna vara framgångsrik utan förnyelse och ett modernt sätt att arbeta. Torbjörn nämner två spännande projekt som ligger i pipeline. Dels ska Skandalhuset på St Olofsgatan, där Uppsala Universitets lednings- och förvaltningskansli länge hållit till, göras om till hyreslägenheter. Dels är det en ny Filmstad på gång på Dragarbrunnsgatan. Det kommer vi att hålla ögonen på härifrån BFD-huset. Det är alltid mycket rörelse här tack vare husets olika företagare, juridiska föreningen och BIZART:s redaktion och det skapar naturliga möten mellan människor. Det är någonting som både vi och våra besökare uppskattar och som gör BFD-huset till en riktigt trivsam plats. 3

Företagen på Övre Slottsgatan 6 idag

Art Anna BIZART Bohlin Office Ewa Ahlin Go Adventure Juridiska föreningen Odette Lager Design Servicestart Studio Uppsala Svenska Finanskontoret Synergi Q Image AB

PS. Vill du flytta hit, så hör av dig – ibland har vi någon lokal ledig. Kontakta Stewen Quigley: stewen@qimage.se

179

december 1674 sände Olof Rudbeck ett brev till Magnus Gabriel De la Gardie där han antydde att han hade gjort en otrolig upptäckt, en upptäckt som fick allt annat han visat De la Gardie att förblekna. Exakt vad det handlade om ville han vänta med att berätta tills de träffades, men Rudbeck var så förbluffad att han inte kunde hålla inne med sin upptäckt särskilt länge. Han hade funnit Atlantis. Platons Atlantis – denna Gudarnas ö – som under en kort tid i någon obegripligt forn tid hade rymt en fantastisk civilisation med oerhörda rikedomar, tills hon plötsligt en dag slukades av havet för att aldrig någonsin mer stiga upp. Nu meddelade Rudbeck att de inte behövde leta längre. Han kunde bevisa att Atlantis i själva verket var Sverige, och att det allra heligaste av detta märkliga rike hade legat i Gamla Uppsala. Det finns nog inget verk i den svenska litteraturhistorien som recenserats av så många men lästs av så få som Olof Rudbecks Atlantica. Omdömena har skiftat från nedlåtande lustigheter till våldsamma förkastelsedomar. Artiklar om Rudbeck och hans väldiga opus brukar sällan sakna några av Rudbecks mer häpnadsväckande tankekast, de hisnande ortnamnsspekulationerna eller hans akrobatiska slutledningsförmåga. Det tycks ibland som om vi behöver någon som övertygar oss om vår egen förträfflighet, Rudbeck får därför personifiera allt som är fel med den äldre historieforskningen. Meningen är att vi ska skaka på huvudet och sedan tänka hur otroligt mycket bättre kläm vi har på vår vetenskaplighet idag. Det är en mycket riskabel utgångspunkt. Studerar man den lite närmare kommer man inte bara få flera skäl att ifrågasätta den bilden av honom – även om Rudbecks slutsatser var milt sagt uppåt väggarna tvingas vi också konstatera att hans tillvägagångssätt många gånger är mer vetenskapligt försvarbart än åtskilligt av det vi ser prov på idag.

180

Foto: Sarah Thorén

Olof Rudbeck

–––––––––– Ett försvarstal ––––––––––––––––––––––––––– av Magnus Alkarp

Om vi får tro de skriftliga källorna var det forntida Uppsala det gryende Svearikets politiska, juridiska och kultiska centrum. Genom detta har Uppsala, av både rimliga och mindre rimliga skäl, kommit att framställas som den plats där Sverige i politisk mening först konsoliderades till ett rike. Därigenom har det forn- och tidigmedeltida Uppsala blivit en mycket användbar plats som i skilda tider tillfredsställt alla sorters utforskare, närt alla sorters ideologier och alla sorters tvivel. Nästan samtliga skildringar av henne har tillkommit i tider och under omständigheter då det funnits anledning att belysa hur förhållandet mellan folket och eliten, mellan eliten och kungamakten eller mellan den andliga och den världsliga makten borde vara. Berättelserna har tagit sig många former – som ursprungsmyt, en missionshistoria, som furstespegel, som det tidigmoderna Sveriges strävan efter social integration, en berättelse om den enväldiga kungamakten, en berättelse om den fria allmogen, en berättelse om den ofria allmogen, en berättelse om centralism eller manipulerad historieskrivning: Uppsala blev så gott som alltid den skådeplats där olika viktiga berättelser skulle komma att dramatiseras. Men platsen har inte bara fått en stor betydelse för svensk historieskrivning, framför allt kom den under en lång rad av sekel att lägga grunden till något som kunde likna en svensk, eller skandinavisk kollektiv självbild – här går allting rätt till, här kan man med

egna ögon se den rättssäkerhet som följer av att ha en rättsskipning som sker på folklig grund, här finns ingen plats för kungligt godtycke. Om detta stämmer överens med verkliga förhållanden kan alltid diskuteras, men i denna berättelse har det forntida Uppsala alltid spelat en viktigare roll än kungarna. Även om de alltid håller sig i närheten är de egentligen bara några hjälplösa gestalter vars auktoritet helt och håller hänger på folkets välvilja. Egentligen fanns det inga större problem med platsen. Den spelade sin särskilda roll och hade sin givna plats i historien. Men kring 1670-talet utbröt en häftig akademisk fejd om platsen. I grund och botten handlade striden om Ericus Olai.

Den perfekta väven Ericus Olai hade förklarat hur allt låg till och mycket mer behövde egentligen inte sägas. I staden Uppsala, på det berg där Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrkan senare skulle resas, låg den berömda hedniska helgedomen. Där låg det ursprungliga Uppsala. När de svenska kungarna antog den kristna läran, flyttade de till den plats vi idag kallar Gamla Uppsala. Man började strax därpå resa en katedral där, allt medan den hedniska helgedomen ännu låg kvar i staden. När avgudarnas styggelser blev avkastade restes Trefaldighetskyrkan och så småningom även Domkyrkan på

181

samma markområde, just den plats som kallades Herrens berg. Därmed var cirkeln sluten och ordningen återställd. Idag fäster vi oss vid det faktum att Ericus Olai förlägger den forntida kultplatsen Uppsala till staden, men bortser inte sällan från det viktigaste i hans berättelse, det som förklarar dess auktoritet, det som gjorde det hela till en fullkomligt logisk, harmonisk konstruktion. Uppsala som templet på Herrens Berg, Zion i norr, var en väletablerad föreställning med djup ideologisk innebörd. I en tid då historien inget annat var än historien om människosläktets frälsning, hade Uppsala en självklar plats i frälsningsprocessen. Och vem kan säga något annat än att det var en magnifik plats att placera sitt symboliska kapital på: Staden på berget! Katedralen på Mons Domini som rests invid resterna av det gamla templet för bilddyrkan! Om inte det gav bibliska associationer, vad kunde då göra det? Att ”gå upp till Herrens berg och in till hans tempel” var mer än en fras, den hade sin stjärnklara betydelse i den gudomliga scenografin. Föreställningen gick alldeles utmärkt att applicera på staden Uppsala. Både

182

Jerusalem och Rom hade rests på heliga berg, platser där det tidigare bedrivits bilddyrkan, men som blivit både regala och kultiska rum. Här hade templet åt Tor, Oden och Frigga fått ge plats åt Helga Trefaldighetens kyrka, den hedniska trefaldigheten hade besegrats av den äkta. Här hade Saul blivit Paulus. Men under 1600-talet började det strömma in en stor mängd isländska handskrifter till de skandinaviska akademierna. De äldre, ofta bristfälliga eller ofullständiga kopiorna av den fornskandinaviska litteraturen kunde rensas ut. Det fanns åtskilligt i detta nya material som utmanade gamla sanningar, föreställningar som varit etablerade sedan århundraden ställdes plötsligt på ända. Detta, tillsammans med de nya omvälvande filosofiska strömningarna och inte minst uppsvinget för de naturvetenskapliga studierna innebar att många av 1600-talets antikvarier fann sig stå inför nya sätt att angripa problem i den äldre historien. Den bild som Ericus Olai hade tecknat var en underbar bild, nästan oslagbar, men den hade sina uppenbara brister. Allt pekade nämligen på att Gamla Uppsala var den riktiga platsen. Det vore att trivialisera saker och ting att framhålla att det stora intresset för det forntida

arkeologi – något skrämmande modernt. Den häpnadsväckande framfarten med ”mathematiska instrumenter” som Olof Rudbeck roade sig med ute i Gamla Uppsala stred mot samtida vetenskapliga principer för historisk forskning. Rudbecks utgångspunkt var enkel. I marken doldes saker. Byggde en kung en sal i Uppsala borde man kunna finna resterna av den om man bara grävde på rätt ställe. Det gjorde honom inte populär bland dem som trodde sig kunna läsa sig till samma kunskaper. Man kan ägna många sidor åt Rudbecks äventyr i Gamla Uppsala, här nöjer jag mig med att konstatera att Rudbecks hypoteser, bortsett från drömmarna om Atlantis, sällan var några planlösa tankespån. När han kombinerade de antikvariska observationerna med studiet av topografin blev han tvärtom riktigt genial – även när han har fel.

Uppsala som blossade upp vid 1600-talets mitt, enbart handlade om göter eller de illustra kungarnas bedrifter, berättelser som skulle bevisa stormakten Sveriges fantastiska förflutna. Intresset för det forntida Uppsala hängde intimt samman med den politiskt-teologiska debatten om offer och bilddyrkan som rasade i Europa, en debatt om relationen mellan kungamakt och kyrka. Det var en diskussion som svenska forskare i allra högsta grad var engagerade i – ingenstans i Europa kunde man finna en bättre modell för just denna relation än i det forntida Uppsala. Problemet var att Olaus Verelius menade att det forntida Uppsala alltid stått i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus kunde inte hålla med och strax vidtog ”den litterära fejden”. När Olof Rudbeck blandade sig i striden skulle debatten snabbt gå över styr. När Rudbeck publicerade den första av Atlanticans delar blev historikerna upprörda. Vad man reagerade mot var att Rudbeck tillämpade moderna naturvetenskapliga metoder och tänkesätt för att komma till klarhet i historiska frågor. Han hade inte bara tillfört de förhistoriska studierna vitt skilda områden som lantmäteri, landskapsanalys eller geologi, utan även

Patrioten och storsvensken? Som latinsk orator eller talare inför någon stor begivenhet, var det under 1600-talet helt i sin ordning att hänge sig åt lidelser och ”fosterländska affekter”, men inte som utforskare av historien. Att i ett vetenskapligt sammanhang ge överdrivna uttryck för ”kärleken till fosterlandet” var direkt löjeväckande, i alla fall för den som ville uppträda som lärd vid något av 1600-talets lärosäten. Justus Lipsius hade redan 1584 visat vart skåpet skulle stå – hans stoiska kosmopolitism tillät inte den banala sentimentalitet som fosterlandskärleken gav uttryck för, därmed var patriotismen också misstänkliggjord. Rudbeck inleder därför sin Atlantica med orden att sanningen var ädlare än kärleken till fosterlandet. Vad som gör Atlantica en smula dubiös i våra ögon hänger mer på ryktena från folk som aldrig har läst den än det faktiska innehållet. Vad Rudbeck ville göra var att bevisa att de människor som levde här innan oss åstadkom fantastiska saker. Även om deras bedrifter kanske var lite väl fantastiska var de aldrig exkluderande och deras framgångar berodde aldrig på underkuvandet av andra folk – vilket vore fullt främmande

183

mänskligheten som inte var germansk eller götisk. För den musicerande, målande och diktande Rudbeck kunde en människa aldrig vara ett problem, människolivet var okränkbart och mångfald en rikedom. Uppsala var en fredens helgedom, inte en plats från vilken de blodtörstiga svearna vällde ut, utan en plats där människor överallt ifrån sammanstrålade. Det var i mötet med andra människor som människan odlade sin mänsklighet. Han skulle få väldigt stora problem med att förstå dem som drygt 230 år efter hans död, började att hylla honom på de mest bisarra sätt.

Rudbeck och extremisterna

Foto: Stewen Quigley

på 1600-talet. Att han slår på stortrumman ibland blir bara ett problem om man bortser från att ord genomgår betydelseskiftningar – för Rudbeck betydde ordet patriot något helt annat än vad det gör idag. Han skulle inte förstå varför vi talar om ett svenskt folk – Sverige är ett rike bestående av flera olika folk – och med ordet svensk skulle han avse alla de som bor i Sverige. Idag uppträder också ordet göticist alltid i par med patriot. Ibland tycks de rent av vara varandras förutsättningar. Men göticism kan omöjligt vara identiskt med patriotism, göterna var ett forntida folk, patriotism förutsätter att man gör uppoffringar idag. Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig att göticismen nådde de bredare lagren i något större avseende, där rådde en helt annan sammanhållande myt, och den var kraftfull – identifikationen med Israels folk. Rudbeck skulle inte ha mycket till övers för dagens ”patrioter”. Den stora skillnaden mellan de kartor som upprättades under 1900-talet över de germanska folkens utbredning och urhem, och Rudbecks kartor, som visade ”göternas” bragder, är att Olof Rudbeck aldrig avsåg att bistå dem som ville utrota den del av

184

Under 1800-talet hade Gamla Uppsala blivit en slagfärdig mötesplats där man sjöng fosterländska sånger, drack mjöd och höll tal i vilka man förutom Gud, konungen och Skandinavien, hyllade en poetisk forntid som – för att tala med Tegnér – varken hade, än mindre borde ha, så värst mycket med forntiden att göra. Medan dessa manifestationer kan te sig smått obegripliga i all sin känslosamhet, skulle 1900-talets manifestationer te sig obegripliga av helt andra skäl. Det var tämligen förutsägbart att Gamla Uppsala under 1930-talet allt oftare skulle komma att tjäna som fond till en rad politiska manifestationer, de flesta av mer eller mindre tvivelaktig karaktär. Nu betonades det dunkla, det irrationella – forntiden blev ett ändlöst fackeltåg där spontana folkdomstolar ägnade sig åt intuitiv rättsskipning. Berättelserna om Gamla Uppsala började få påtagliga likheter med partidagarna i Nürnberg. Det rörde sig främst om organisationer inom jordbruks- och hembygdsrörelserna, varav vissa var djupt rotade i den rasideologiska idévärlden. Där fanns också de krafter som mer explicit förordade en renrasig totalitär stat och som i Gamla Uppsala tyckte sig se en historisk legitimitet för dessa tankar. Förutom de sedvanliga hyllningarna till den svenske bonden och bondens centrala plats i den nationella historien, och förutom de obligatoriska angreppen på det urbana

levernet, de kosmopolitiska, judiska intellektuella, det artfrämmande, förfallet, urartningen – ville man med skiftande grad av trovärdighet utmåla sig som nationens räddare. Att nationen, riket, rasen eller bonden var utrotningshotad tycktes det råda full enighet om – hoppet stod till Gamla Uppsalaborna. Trots dessa kärleksförklaringar ville det sig inte riktigt. Det var i högern allmänt omvittnat att centrala Uppland var ett mycket besvärligt landskap och att upplänningarna var rent av fientliga, ett folk hos vilka de höga tankarna om nationen, blodet och jorden styvnackat vägrade att infinna sig. För de yngre invånarna i Gamla Uppsala måste den allmänna framställningen av bondens genetiska överlägsenhet ha varit ett tämligen frånstötande budskap. Och om nu Sveriges landsbygdsbefolkning genom sitt Svenska Blod var så hårt knutna till sin Svenska Jord, var det svårt att begripa varför 1 200 000 svenskar överhuvudtaget valt att flytta till Amerika. Eftersom platsen representerade allt det storvulna som i övrigt kunde tänkas locka den nazityska arkeologin, skulle man kunna förvänta sig ett enastående intresse från tyskt håll. Men Olof Rudbeck hade redan gjort platsen obrukbar. Det var i huvudsak två faktorer som bjöd på de största hindren. Den första gällde platsens enhetsskapande potential – systematiskt inpräntad i allmänhetens medvetande sedan århundraden. Den andra faktorn var att det inte fanns någonting här som kunde ge den nazistiska versionen av forntiden någon som helst legitimitet. Arkeologiprofessorn Peter Paulsen och Otto Höfler – och Himmlers Skandinavienexpert – konstaterade i flera PM till Himmler att platsen var så inbäddad i det svenska historiemedvetandet att den, i tyska ögon ”fel” använd, kunde utgöra ett hot. Men vad som verkligen kunde utgöra ett hinder var att det också var en plats där man kunde appellera till en tänkt sammanhållning som gick utanför nationsgränsen. Gamla Uppsala var i allra högsta grad en plats där skandinavismen lätt kunde väckas till liv och manifesteras, och vid flera tillfällen hade detta också skett.

Tyska Sicherheitsdienst misstänkte att svenska arkeologer undergrävde nazifieringen av det ockuperade Danmark och Norges arkeologi genom att konfrontera den nazityska idén om en ”arisk, germansk historiegemenskap”, med den sekelgamla skandinavismen – en rörelse som alltid hade sett Gamla Uppsala som sin centralplats helgedom. ”Norden” handlade om Danmark, Sverige och Norge, inte om Tyskland och skulle den synen slå igenom skulle det innebära att det Tusenåriga riket, vars historiska legitimitet stod och föll med den ”nordiska tanken”, inte längre betraktades som en del av denna nordiska samhörighet. Varken Paulsen eller Höfler kunde dölja sin besvikelse: i rapporterna framstår de bägge SS-männen som två otröstliga pojkar som just nekats medlemskap i en hemlig klubb. Den andra faktorn av betydelse låg i det omöjliga uppdraget att överföra en nationalsocialistisk, eller fascistisk forntidsuppfattning till Gamla Uppsala och här hade Olof Rudbeck presenterat de allra kraftfullaste bevisen. De skriftliga källorna visade med all önskvärd tydlighet att dåtidens Svearike var ett folkvälde och ett samhälle där rättskipningen vilade på folklig grund. Höfler konstaterade att ett av de mest grundfasta elementen i den ”skandinaviska mentaliteten” var skandinavens rättskänsla. Detta patos kom till uttryck i en sorts ”ridderlighet” som i Höflers ögon var en verklig fara. Vad han avsåg var skandinavernas avsmak inför Nürnberglagarna och judeförföljelserna. Skandinaverna betraktade judarna som försvarslösa och att övergreppen mot dem aldrig kunde associeras med nordisk rättskipning. Den germanska rätten i nazistisk tappning hade ingen tjuskraft – det var inte mycket som förenade Torgny Lagman och den diaboliske nazidomaren Roland Freisler. Men att det forntida Uppsala var svårhanterat för de tyska nazisterna innebar inte nödvändigtvis att den var svårhanterad för svenska högerextremister. Det hängde mer på vad man för tillfället hade lust att påstå. Inom den svenska extremhögern var synen på forntiden och historien långt ifrån enhetlig. Grupperna

185

var splittrade och hämtade sina anhängare ur helt olika sociala skikt. Vad de dock hade (och ännu har) gemensamt är något som alltid följer med den nationalistiska historiekonstruktionen: de ymniga inslagen av tvetydigheter, motsägelser och paradoxer – allt mot en enastående fond av forntidskitsch. På Odengatan 42 samlades under 1930- och 40talen en skara människor ur den övre medelklassen för att diskutera saker och ting i sann götisk anda. Inte sällan diskuterade de Olof Rudbeck. Tankekasten och infallen, de excentriska frågorna och diskussionerna skulle vara riktigt roliga, om det inte vore för att Manhem var en uttalat antisemitisk och pronazistisk förening. Medlemmarna i Manhem hyllade Rudbeck i talanglösa diktverk, hyllningsanföranden och ”vetenskapliga” artiklar – enastående i all sin enfald. Man till och med imiterade hans mer olyckliga arbetsmetoder: Herman Lundborg ansåg sig ha bevisat att det ariska urhemmet varit beläget någonstans i Västsverige, vilket han hade kommit fram till genom en oöverträffad manipulation av statistiska data. Manhem var ett sällskap för antisemiter, teologiska särlingar och osannolika existenser ur den bedagade delen av den övre medelklassen som kom i känslostormar när Hitler med smått tvångsmässig ritualism upprepade de berömda slagorden från det trettioåriga kriget: ex septentrione lux istället för ex oriente lux – das Licht aus dem Norden i stället för das Licht aus dem Osten. Medlemmarna i Sveriges Nationella Förbund, eller det fascistiska Svensk Opposition, hade inte Manhemmedlemmarnas fantasi och de saknade det mer ”proletära” nazistpartiet SSS:s oförmåga att läsa innantill, eller minnas vad de trots allt hade läst. Även om ingen av medlemmarna i SNF eller SO utmärkte sig som tänkare av några större mått, var en inte helt obetydlig del av dem akademiker. De blundade inte för svårigheterna som Paulsen och Höfler pekat på, men de hade uppenbarligen inte tid för några mer djupgående problematiseringar, därför tog man genvägar. Rutger Essén drog följaktligen slutsatsen att

186

den äldre historien kort och gott var förfalskad – ett i desperation tillgripet ”politiskt reklamtrick”, allt för att tjäna kommunismen och demokratin, vilket bland åtskilliga högermän ansågs vara synonyma begrepp. I Esséns ögon var svensken ”ett sovande folk” som strävade efter välfärdssamhället utan att röra ett finger. Ikke Ryding, skribent i det fascistiska Vägen Framåt, hävdade att Olaf den Heliges saga bevisade att det ”inte fanns någon laglig form, varigenom menigheten kunde utöva inflytande” trots att sagan ifråga just hade bevisat detta. Just dessa ständiga halsbrytande förvandlingar, det fria förhållandet även till sina egna utsagor, är ett karaktäristiskt drag inte bara hos Rutger Essén utan även typiskt för hur extremhögern – då som nu – utnyttjar en plats som Gamla Uppsala. Naturligtvis försökte även en eller annan arkeolog få foten att passa skon, men till det krävdes en betydande kirurgi. Att avfärda allt som tog sig formen av vad som kunde påminna om sentida demokrati som ”ceremonier” eller ”ritualiserade” val där utgången var given på förhand, är ett vanligt motiv.

Humaniora eller undergång Det råder ingen tvekan om att vi ser en framåtrörelse, att kunskapen långsamt ökar. Men hur övertygad man trots allt måste vara att vetenskapliga innovationer som smittkoppsvaccin, förlossningssjukvård eller magnetresonanskameror har gjort villkoren lättare och livet mindre sårbart, har jag personligen svårt att vara lika övertygad om vår egen tids vetenskapliga förträfflighet, när jag jämför 1600-talets historiekonstruktioner med 2000-talets. Fantasierna är inte färre – de har blivit fler och de har blivit värre. I våra ögon är det fullkomligt omöjligt att en människa som vigt sitt liv åt att studera just människan och hennes livsvillkor, kan vara särskilt lyckosam i sina studier om hennes egen människosyn tillåter henne att förvandla andra människor till icke-människor, ifrågasätta människors lika värde och predika ett systematiskt åsidosättande av andra människors

rättigheter. Det är en människosyn som, såvida den inte leder till slaveriets återinförande, förr eller senare fråntar andra människor deras existensberättigande – det kommer ofelbart att leda till en slutgiltig lösning i en gaskammare, i en massgrav eller på ett risfält. Lyckligtvis finns det heller inte så många sådana forskare. Faran kommer från ett helt annat håll – den systematiska destruktionen av humanioran och kulturen – två oskiljaktiga storheter. Kunskapen är misstänkliggjord, få humanister medverkar på dagstidningarnas kultursidor, historien förmedlas inte längre av historikerna och konsten har mest blivit en fråga för självutnämnda experter på terrorism. För gestalter som Rudbeck, Olof von Dahlin eller varför inte drottning Kristina, hade detta scenario varit en undergångsskildring. Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av och det kommer alltid finnas de som utnyttjar sådant för sina dunkla framtidsplaner. Då gäller det att tyda tidens tecken. Det kan mycket väl visa sig att humanisternas och konstnärernas viktigaste uppgift de kommande åren blir att freda kulturen från dem som vill kontrollera den och kulturarvet från dem som påstår sig vilja värna det. 3

Nyfikenheten. Upptäckarlusten. Lekfullheten. Och en massa vilja. Hösten 2006 fick jag en fråga som gjorde mig minst sagt nyfiken: Skulle jag vara intresserad av att vara med och starta något nytt? Stewen och jag satt på en av de nätverksträffar vi brukade gå på. Han är en man med många idéer, ifall ni inte redan visste. Men just denna fångade mig. Ett par möten senare hade jag tackat ja. I drygt tre år andades, drömde och levde jag BIZART. Planerade tills mina Excel-ark havererade medan Stewen sköt mer från höften. Vi möttes halvvägs kan man säga. Det har nu gått tio år sedan första numret. Jag kommer ihåg känslan av eufori när pallarna med BIZART nr 1 levererades. En svårslagen berusning. Och en ynnest att få arbeta med alla som medverkat i såväl det redaktionella som det produktionsmässiga. Jag känner stolthet över att få ha varit med. Liksom över magasinets målsättning – att visa den kreativitet och kompetens som finns bakom Uppsalas dörrar. Det gäller bara att se dörrarna. Och våga knacka. Skål och grattis, alla som bidragit till BIZART:s 10-års jubileum! Och tack Stewen för att jag fick vara med och inleda denna spännande resa! Medgrundare och fd projektledare för BIZART Susanne Lundström

187

upptäck! av johanna uddén

BARNENS Å-HUS Äntligen har det öppnat en särskild konstverksamhet för barn – Barnens Å-hus. Konstnären Elisabeth Bucht och Magnus Haag, konstpedagog, har tagit initiativet till en plats där barn kan komma och skapa under olika teman. Barnens Å-hus ligger i det tidigare Kulturkaféet mitt emot Å-huset som är Uppsala konstnärsklubbs lokaler. Det konstpedagogiska arbetet sker i nära kontakt med konstnärsklubbens medlemmar. Dessutom kommer samarbeten med andra kulturutövare och pedagoger att upprättas. Syftet med det lilla kulturhuset är gott. Barnens Å-hus har visionen att utveckla barnens kulturliv i Uppsala och det verkar för integration och hållbar utveckling. Barnens Å-hus stöds av Kulturnämnden i Uppsala kommun.

SAMTID! KOM NÄRMARE Lilla Scenen på stadsteatern har bytt skepnad och heter nu Intiman. Här kommer olika program att gå av stapeln under hösten. Det blir både kabaré, bokklubbsträffar och lunchföreställningar. Ett stående inslag är den nya samtalsserien SAMTID! KOM NÄRMARE. Redan 27 september möter Petra Brylander Liv Strömquist i ett samtal om uppgång och fall i samtiden. Samtids-serien vill bjuda på utforskande och lustfyllda samtal med debattörer, forskare och konstnärer som delar sina iakttagelser och tankar. För mer programpunkter: uppsalastadsteater.se

188

Foto: Stewen Quigley

FILOSOFERNA Nyligen invigdes Uppsalas förmodligen minsta utomhusskulpturer. Uppsalahem fyller 70 år och i samband med det har deras allra första bostadsområde – Lassebygärde – berikats med konst. Det är konstnären Kristina Schmid som gjort de tolv små figurerna som är placerade runt dammen som ligger i området. Verket heter FILOSOFERNA vilket man förstår om man tittar på figurerna. De står där och funderar och iakttar vad som händer omkring dem. De färggranna husfasaderna från Gunnar Leches bostadshus, går igen i figurernas klänningar. Närheten till Uppsala Ekeby har också inspirerat konstnären som hämtat både mönster och uttryck från den äldre keramiken.

Katedralskolan 1870-tal. Fotograf: Henri Osti

ALLA TIDERS UPPSALA UPPSALAVANDRINGAR Arkitektur är viktigt. Under en tid har Uppsala kommun drivit projektet Arkitektur Uppsala under ledning av stadsarkitekt Claes Larsson. Syftet med projektet är att lyfta arkitekturfrågor och att ta fram en arkitekturpolicy för kommunen. För att öka intresset för arkitektur och för att ta del av hur den format Uppsala finns nu en guidebok med titeln UPPSALAVANDRINGAR. Boken är skriven av Dan Thunman som är planerare på Uppsala kommun, medan stadsarkitekten varit projektledare. Det är en fin liten bok. Med hjälp av en karta och lättillgängliga texter lotsas vi runt i olika temavandringar – Det klassiska Uppsala, Årummet, I Leches fotspår, Det nyaste Uppsala plus ett axplock av spridda intressanta byggnader. Här kan vi läsa om allt från domkyrkan och Tullhuset till Leches flerfamiljshus och Uppsala Konsert & Kongress. Jag själv som är en listmänniska, gillar särskilt att jag kan kryssa för de byggnader jag kollat upp i en krysslista längst bak i boken.

Jag har alltid varit intresserad av historia. Ser jag någon äldre byggnad eller äldre målning, vill jag gärna ta reda på fakta. Ofta googlar jag eftersom jag vill ha informationen genast, men det bästa är såklart en bok. I höstas kom ALLA TIDERS UPPSALA av Uppsalakännarna Helena Harnesk och Lars Lambert, utgiven på förlag Kornhuset. Det är en gedigen och samtidigt lättillgänglig bok, särskilt uppskattar jag det rika bildmaterialet. Här finns allt du behöver veta om platser, händelser, personer, konst och arkitektur.

LEOPARDEN

BADHUSDAGBOK

Om barnen nu har fått sitt eget kulturhus är det ju perfekt att ungdomarna också har fått sitt. Kulturhuset Leoparden drivs av KFUM och ligger på Svartbäcksgatan 20 i tidigare Cykel- och skidställets lokaler. Uppsala kommun arbetar föredömligt för att bredda kulturell ungdomsverksamhet och Leoparden är ett resultat av ett uppdrag från Kulturnämnden. I Leoparden erbjuds personer i åldern 16–25 år att både se på och göra egen konst. I en utställningslokal visas konst av unga konstnärer och i en del av huset kan man fritt använda ett stort ateljéutrymme. Det här kommer att bli ett bra kulturhäng för de yngre!

Det fina lilla fanzinet 32 män i vila har legat till grund när Stockholms Lokaltrafik valt Uppsalakonstnären Kolbeinn Karlsson som nästa konstnär i projektet Konstväxlingar. På sju tunnelbanestationer visas konst som kontinuerligt byts ut, och varje station har sin egen nisch. På Fridhemsplans tunnelbanestation, som alltid visar svartvita bilder, kan man nu se Kolbeinn Karlssons fina och känsligt tecknade manskroppar, ibland tillsammans med poetiska meningar. Bilderna är gjorda under besök på badhus och olika träningslokaler. Kolbeinn Karlsson har skapat en drömvärld av manliga kroppar, längtan, sensualism och gemenskap. Bilderna sitter uppe i ett år. 189

ADVERTORIAL

Trygga tryckvänner i tio år

februari 2007 sökte vi efter Sveriges bästa tryckeri till vårt nya magasin BIZART. Framför allt ville vi ha högsta bildkvalitet i tryck. Leveranssäkerhet kunde man nog ta för givet att de flesta klarade av, men bilder med bra tryck och balanserade färger, där ville vi ha superkoll, speciellt eftersom tidningsutgivaren råkade vara fotograf och lite extra petig med bilderna. Vi tog in offerter och referenser från olika håll och till slut föll valet på ett tryckeri i Laholm, Trydells. Referenserna var magasinet Arkitektur och magasinet Meetings som båda stack ut i den breda utgivningen av högkvalitativa magasin som fanns på marknaden. Det blev ett ganska lätt val, särskilt när en av referenserna

190

text&foto: Stewen Quigley

konstaterade att Trydells var ”fotografernas tryckeri”, då fanns det inte längre någon tvekan. Nu har det gått tio år och vi har tryckt över trettio magasin med mer än 3 200 sidor om kreativitet och människor med kulturen som drivkraft. Lika viktig som bra tryckkvalitet är vår kontaktperson på Trydells, Lars Axelsson. Han är mer som en medarbetare som bryr sig om allt inför varje utgåva, är mån om att allt fungerar smidigt och är en person som ringer en extra gång och kollar att allt är under kontroll. Tack för det Lasse, det har uppskattats under alla dessa år. Man behöver inte läsa mellan raderna för att förstå att hela redaktionen på BIZART är och har varit mer än nöjda med vårt val av tryckeri. Det är inte så ofta vi besöker tryckeriet men 2007, inför första numret av BIZART, åkte vi ner för att, som vi tänkte, styra upp om det skulle visa sig att något inte var perfekt. Vi är lite av kontrollfreaks på redaktionen och var en aning nervösa innan de första arken kom ut ur pressarna. Men vi åkte hem efter en timme vid tryckpressarna och konstaterade att vår närvaro var totalt meningslös – tryckaren hade bättre koll än vad vi hade. Åren gick och vi har under de senaste tio åren aldrig besökt tryckeriet i samband med själva tryckningen igen. När jag nu träffar syskonen Charlotta Mansfeldt (eller Lotta som hon kallas) och Niclas Trydell i fikarummet på Trydells tryckeri i Laholm så är jag ganska nyfiken på hur de tror att framtiden ser ut för tryckta medier. Vad finns det egentligen för anledning att trycka magasin i vår digitaliserade värld? De är naturligtvis inte svarslösa, de är tredje generationen tryckare och är väl medvetna om, precis som andra tryckerier, att upplagorna gå ner i volym. Visst stämmer det att upplagorna minskar, säger Niclas, men antalet magasin ökar faktiskt.

ADVERTORIAL

– Läsargrupperna och intressegrupperna inom varierande områden vill ha tryckta magasin, menar han. Lotta håller med och lägger även till att tryckta magasin skapar mervärde på ett helt annat sätt än till exempel en webbplats. Men tar inte sociala medier över mer och mer? undrar jag. Niclas lutar sig tillbaka och säger: – Jag har haft fel så många gånger om åt vilket håll tryckerivälden kommer att utvecklas och kanske trott att förändringarna skulle komma snabbare och vara mer dramatiska. Men, nej, med våra närmare 200 olika magasin som lämnar tryckeriet varje år

så har jag bevisligen haft fel. Faktum är att antalet utgåvor sakta ökar. Lotta som driver den digitala utvecklingen i företaget säger: – Vi har valt att skynda långsamt och inte förändra allt för mycket. Vi lyssnar på våra kunder och följer med i deras tankebanor och vi jobbar på nya spännande lösningar där det tryckta integreras med det digitala. Mer än så vill hon inte berätta i nuläget. – Vi testar nya, spännande lösningar, tänker skynda långsamt och stämma av innan vi lanserar, säger hon och ler hemlighetsfullt.

191

Ett magasin som BIZART hade inte varit där vi är idag om vi valt att bara finnas digitalt. Man måste vara båda delarna för att skapa en plattform och ett varumärke. Hur kul är det att gå på en releasefest för en digital utgåva? Ett tryckt magasin som följer med hem och ligger framme, varar länge och står för relation med läsaren, som levererar bra texter med fördjupning och god design – sammantaget är det just det som skapar mervärde. Sedan är det förstås inte fel att man även kan bläddra i tio år gamla magasin på BIZART:s hemsida på nätet. Vi kommer naturligtvis in på frågan om hur tryckta medier ska klara sig ekonomiskt. I och med detta nummer lanserar BIZART swish som en möjlig väg för läsarna att enkelt kunna bidra till att vårt tryckta gratismagasin kan få leva vidare. Lotta berättar att det blir allt vanligare att tidningar och magasin tar betalt via frivilliga donationer från läsarna. – Det kommer mer och mer, att tidningarna vill ha betalt. Läs en bit men sedan får du betala.

– Visst är det stor skillnad i ett framtidsperspektiv mellan tryckta nyhetsmedia och magasin för intressegrupper, fyller Niklas i. – Nyhetsbaserade dagstidningar kommer att ha det tufft framöver medan magasin, specialtidningar och kundtidningar kommer att hålla sin position framledes. Med mindre upplagor, men med många fler olika utgåvor. Det är inspirerande att lyssna på två personer som i tredje generation brinner för de tryckta medierna och jag lämnar Laholm och trygga tryckvänner sedan tio år. På Trydells hemsida kan man läsa: ”Man har upphöjt Baccus och Ceres till gudar för att de lärt människor att nyttja vin och bröd, men Gutenbergs gåva är än bättre och mer gudomlig, ty han har präglat bokstäver med vilkas hjälp allt som ses och tänks kan skrivas, meddelas och bevaras till eftervärldens minne.” (Guillaume Fichet, Sorbonne, 1 januari 1471) 3

Trydells grundades 1938 Trycker fler än 200 tidningar varje år Antal anställda: 40 personer Omsättning: ca 50 milj.

192

Eftertanken Varför har folk så bråttom? På en av de reklambyråer där jag arbetat fick vi uppdraget att reda ut den frågan. – Det är enkelt, påstod någon. – Vi intervjuar Gillis Herlitz! Den ende som ansågs ha tid att göra det var jag. Bråttom var det, däremot inte enkelt. Socialantropologen och etnografen själv hade egentligen inte tid. – Möjligen på fredag om två veckor, men då får det gå fort för jag har bråttom, meddelade han på telefon. Väl på plats visade det sig att det senare var åtskilligt överdrivet. Gillis tog sig tid. – Jag tar avstånd från allt vad bråttom heter, hävdade han och så berättade han om hur han en tidig lördagsmorgon satte sig i bilen och körde de sju milen från Uppsala till Strängnäs i 50 km i timmen. Hela vägen. – Det var ett experiment. Jag ville testa vad som händer när man inte har bråttom. De första milen var fruktansvärda. Sedan hände märkliga saker. Bilden av det passerande landskapet förändrades. Ett sorts filosofiskt andligt lugn inträdde. Jag såg detaljer i naturen som jag aldrig sett förut. Inte bara motorn utan även själen gick ner i varv. Det har gått 17 år sedan jag träffade Gillis. Jag provade aldrig själv att köra från Uppsala till Strängnäs på låg växel. Men plötsligt i våras hoppade minnet av det han sade fram. På det lilla skrivbordet på vårt hotellrum i Palma står en liten pyramid i papper. På den ena sidan finns inloggningsuppgifterna till hotellets wifi, på en av de andra en hälsning från personalen: Every minute you spend on-line is time away from enyoing this wonderful island. Intervjun med Gillis Herlitz publicerades aldrig. Men sammanfattningen och eftertanken kommer här. Är du mer intresserad av det som händer någon annanstans än det som händer där du befinner dig, kommer du alltid att vara på fel plats. Rickard Weidstam

193

194

Nå vad tyckte du? Om du gillar oss swisha 100 kr eller valfritt belopp till 123 323 6825

Ps. Det går även att använda vårt bankgiro 466-2938

195 195

Ett axplock av kreativa personligheter som vi mött under 10 år. Alla 32 magasin finns på 196

bizart.se klicka på arkiv