den vanliga människans idÊhistoria
32
Professor Karin Johannisson har med sin forskning nått bortom Uppsala universitets fasader och ut till en bredare publik. Det är den vanliga människans idéhistoria som har placerat henne på kartan. av Ania Obminska
När hon var yngre trodde hon att hennes akademiska bana var formad av hennes pappa. Men en insikt har väckts de senaste åren om att hennes mamma, som kom till Sverige från Tyskland strax före andra världskriget, nog har spelat en större roll. – Vid 95 års ålder är hon fortfarande i strålande form. Hon har behållit en nyfikenhet och ett genuint intresse för människor och deras berättelser. Kanske är det just det som har styrt in mig på det här området, säger Karin Johannisson Som barn och tonåring ägnade hon en stor del av sin tid till att läsa. Ibland kunde hon stanna hemma från skolan bara för att få ägna sin tid åt en bok, något som hennes mamma tillät. Att det var litteraturvetare hon skulle bli var därför självklart. Men böckerna fick henne också att ifrågasätta den kunskap som lärdes ut i skolan. Det budskap som eleverna fick var att det bara fanns en version av historien. En bok om upplysningstiden gav henne dock en helt annan bild. – Jag upptäckte att det fanns fler versioner. Boken om upplysningstiden berättade om upproriska tänkare som Swedenborgare, alkemister och magnetisörer. Det var det här jag var intresserad av, insåg Karin Johannisson.
Efter studenten fick hon rådet att det var idé- och lärdomshistoria som hon skulle börja studera. Och så blev det. Drömmen om att bli litteraturvetare lade hon bakom sig och hon påbörjade i stället en ny bana. Redan när hon påbörjade sina studier vid Göteborgs universitet visste hon att det inte var vetenskapsmännens eller kungarnas historia som hon var mest intresserad av. Det var den historia där vanliga människors tankevärldar får ta plats som skulle bli hennes fokus. Men det handlar inte bara om tankar, utan också om känslornas och sinnenas värld. Om hur vi använder våra sinnen på olika sätt. – Det är våra tankevärldar som styr vad som är rätt och fel, normalt eller avvikande, manligt eller kvinnligt. Vår syn på sjukdomar genom historien har blivit Karin Johannissons specialområde, som hon har ägnat mycket tid på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Det är ett ämne som hon har berört i både böcker, artiklar och sommarprat. För sina läsare och lyssnare har hon berättat om det spektrum av faktiska sjukdomar som alltid har funnits, men som burit olika namn i olika tider. Andra sjukdomar är tätt kopplade till en specifik tid. Det som Karin Johannisson har studerat särskilt är
33
rörliga diagnoser. Det handlar om diffus ohälsa, där symptom som smärta, koncentrationssvårigheter och trötthet ingår. Symptomen som får olika diagnostiska namn i olika tider och värderas olika av samhället. – Tröttheten hade förr en hög status, men bara för dem som arbetade i de så kallat samhällsbärande yrkena som fanns inom bank, affärsvärld och vetenskap. I en tid där diskussionen om det över huvudtaget finns något som är normalt ser Karin Johannisson en fara med att det dyker upp många nya diagnoser. – När en ny diagnos dyker upp får vi också fler som får den diagnosen. Faran är att man krymper det spektra som är normalitet. Att vara nedstämd är exempelvis naturligt, men uppfattas inte självklart så i dag. Vi har orimliga föreställningar om vad som är normalt. – Det som är normalt är ju variation. Det har man nästan glömt, säger Karin Johannisson och pekar på att vår tids syn på en godtagbar kropp är väldigt snäv, trots att vi vet att normen skapas av konsumtionsintressen. Kanske har det bidragit till den starka ambivalens kring bilden av kön som råder i dag. Karin Johannisson ser hur utvecklingen mot en större jämställdhet mellan män och kvinnor har stannat av. Kvinnor vill vara kvinnor och förknippas mer än någonsin med sina kroppar. – Men de vill inte beskrivas som kvinnliga, för då anspelas genast på egenskaper som sexualitet och mjukhet. Vår samtids fokus på det fysiska kopplas samman till det psykiska, men även det existentiella. Genom att studera hur människor upplever sjukdom får några av livets stora frågor ta plats, som ’’Vad är det att vara människa’’. – Man kommer det mänskliga nära när man skriver om sjukdomar, säger Karin Johannisson. Kanske är det just att sjukdomar är så mänskligt som gör att Karin Johannissons arbete når ut långt utanför institutionens gränser. Ämnet fascinerar en bred publik. Hennes genomslagskraft beror troligen dock inte bara på valet av ämne, utan också på ett hennes eget genuint och brinnande intresse. Hon är också väldigt
34
medveten om sitt språk och ser det som ett centralt verktyg för att kunna nå ut. Vetenskapligt grundade böcker kan vara roliga att läsa och Karin Johannisson tycker om att hitta balansen mellan ord och budskap. Litteratur är också fortfarande en stor del av Karin Johannissons liv. På fritiden och mitt i natten kan det bli mycket skönlitteratur, ofta är det titlar som fascinerar många. Just nu är det andra delen av Karl-Olov Knausgårds Min kamp som ligger på nattduksbordet. Framtida projekt är något som Karin Johannisson ogärna talar högt om. Hon har flera, möjligen en bok. Vad den kommer att handla om får vi inte veta. Däremot berättar hon vad hon är särskilt intresserad av för område just nu. – Det handlar om vilka kroppsliga strategier unga kvinnor använder sig av för att visa att de inte anpassar sig till rådande normer. Det handlar inte bara om sjukdomar, utan om hur man använder kroppen som ett alternativt språk. Så ser jag till exempel anorexi och bulimi. Ett annat växande intresse, vid sidan av hennes arbete, har Karin Johannissons trädgård blivit. Balansen mellan arbete och fritid har blivit allt viktigare med åren, förklarar hon med hjälp av en gammal renässansmodell. Den säger att livet består av en reflekterande del, där man ska läsa, ägna sig åt historia och odla sin trädgård. Den andra delen är den aktiva delen, där arbete ingår. – Jag har blivit bättre på att hitta den balansen och blir allt mer intresserad av nya upplevelser. Det handlar om nya sammanhang, att se nya platser och nya konstformer. Det ger mig väldigt mycket. Det är ett bra sätt att försöka behålla ett intresse och samtidigt utgå från att man alltid kan ta in något nytt. Vad kommer man då att studera och säga om vår egen samtid om femtio år? Karin Johannisson tror att framtidens idéhistoriker kommer att vara intresserade av hur vi i dag, trots att vi är allt friskare sett till livslängd och spädbarnsdödlighet, ändå känner oss allt sjukare. – Vi har genomgått stora förändringar vad gäller globalisering, marknad och ny teknik. Det har givetvis
påverkat oss. Vi har fått acceptera att hela tiden vara tillgängliga, vilket har skapat trötthet och en känsla av otillräcklighet. Att vi ser på koppen som vår primära identitet är kanske också något som kommer att lyftas fram. Hur vi läser av kroppar och ansikten hos andra och då tror att vi vet vilka de är. Olika former av beroenden, både av narkotika- , alkohol- och sex, men även dysmorfofobi, alltså inbillade utseendedefekter, och vår tids syn på åldrande kan också komma att uppmärksammas som utstickande för vår tid. Karin Johannisson hoppas att diagnoserna kommer att studeras ur flera perspektiv. – Vi lever i en intressant tid, i en fas där mycket förklaras naturvetenskapligt. Vi vill förklara människan i biologiska termer. Men det är olyckligt om vi uppmuntrar ett förståelsemönster i taget, i stället för att se att människan givetvis både är en biologisk och en social varelse. 3
Magnetisörernas tid (1974) Det mätbara samhället (1988) Smittad (1989) Levande lärdom (1989) Diderot (1990) Medicinens öga (1990) Den mörka kontinenten (1994) Kroppens tunna skal (1997) Naturvetenskap på reträtt (2001) Patient, läkare – mångkulturella aspekter (2001) Nostalgia (2001) Tecknen (2004) Melankoliska rum (2009)
35