UTDRAG UR HJÄRTAT

UTDRAG UR HJÄRTAT

Storholmen den 1 april, 2021

2012: Inte som tänkt

hej mitt hjärta!

Jag kallar dig så eftersom jag ofta tänker att det är du som håller mig vid liv. Fast det säger jag så klart inte nu när du har mer än tillräckligt att bära på dina små axlar. Det här brevet kan du ju läsa efter min död om du vill, men kanske inte innan du fyllt arton? Din mamma får bestämma om det. Jag skriver eftersom jag på goda grunder är rädd att jag kommer missa en stor del av din uppväxt och att vi inte får följas åt längre när du blivit vuxen. Den tanken står jag inte ut med men den finns där obönhörligt, jag kommer fan inte undan den. Du kanske en vacker dag kommer att undra vad som egentligen ledde fram till det som hände mig − och dig.

Å andra sidan har jag tummat och lovat att jag inte skall lämna dig på åtminstone tio år. Då har du hunnit bli tjugoett. ”Man ljuger inte på tumning” som du har påpekat. Men det finns tillfällen då man kanske ändå måste ljuga. Också för sitt barn, vi får återkomma till det.

dagens kollega teresa och jag meddelar SOS en sen lunch, vi är jättehungriga. Alldeles yra av hunger. Vi värmer vår mat inne på Citystationen, lägger upp på tallriken och skall precis börja äta. Vi får förstås larm. ”Pågående förlossning - huvudet synligt.”

Förlossningar i ambulanssjukvården är inte så vanliga som man kan tro. På mina drygt nio år har jag haft kanske sju-åtta larm om förlossningar där de flesta kunnat köras in till BB för att förlösas där. Kanske två-tre stycken har varit fullbordade när vi kommit fram. Förlossningar går alltsomoftast av sig själv. Egentligen handlar det primärt om att säkra barnets andning, undvika att modern spricker eller drabbas av okontrollerad blödning efteråt. Men ju mer kunskap man har, desto mer vet man också vad som kan gå fel. En förlossning där man själv har vårdaransvaret får inte gå fel. Jag tror det var strax före din egen födsel för fyra år sedan som jag senast var inne på BB två nätter för att träna ”hands on” ihop med erfarna barnmorskor. Känns som länge sedan, så nu får jag faktiskt ett litet adrenalinpåslag medan vi kryssar fram i citytrafiken med Teresa bakom ratten och påslagna larmanordningar. Vi repeterar metodiskt de mest basala och förväntade scenarierna vi kommer att ställas inför. Det blir lite svårt att lokalisera adressen eftersom huset renoveras; det är täckt av byggnadsställningar, och portnumret döljs av presenningar. Vi blir sinkade flera minuter medan vi svärande snurrar runt i kvarteret. Hissen är antagligen liten, om det ens finns någon eftersom lägenheten ligger i gårdshuset. Vi får besked från SOS att vi får med oss en akutbil som nu lämnar från Sollentuna. Med en anestesisjuksköterska som kan ta bättre ansvar för barnets luftvägar, om något skulle gå fel. * Då jag jobbade på landsbygden i Sörmland och Gotland var man oftast själv med sin kollega. Det var ont om ambulanser och det hörde inte till att larma ut två bilar på förlossning trots den faktiska risken att få två patienter med helt olika vårdbehov. Man kunde till en början vara ensam också på större olyckor med flera patienter då

det var långväga framkörningar för ambulanserna. Vi tvingades träna på svåra prioriteringar. * När vi äntligen står utanför porten i snöstormen med alla väskor funkar inte portkoden. Kontakt med ambulansdirigent via radion, samtidigt som en sköterska från SOS ringer på telefonen och beskriver hur vi skall hitta rätt port inne på gården. Under tiden anländer Pär och Fredrik med akutbilen. Jag får en kram av Pär, vi är gamla vänner, han känner väl till min situation och erbjuder sig att bära båren om vi skulle behöva det. Mitt stresspåslag bär jag inombords, det syns inte men påverkar min MS. Får besvär med stolpiga ben, som om jag tog varje steg med handbromsen i. Måste använda all styrka för att rusa upp för trapporna.

Det är ändå detta jag älskar med det här jobbet, vi har ”en helt vanlig dag på kontoret”. Lägenhetsdörren är öppen, vi rusar in alla fyra med väskorna i högsta hugg. In i hallen i ett okänt hem. ”Hallå! Hallå!! Ambulansen! Vart ska vi?”

En röst från någonstans: ”Här! Fort!”

Genom en liten korridor mot ljudet, till höger köket, nehej inte där, till vänster ett sovrum och in störtar vi. På sängen ligger en kvinna på höger sida, uppenbarligen mitt i en krystvärk ty skalpen på ett lite mörkhårigt huvud är synligt. Slem och blod på sängen. Pappan hukar sig hjälplöst över telefonen, han talar med en barnmorska. Jag tar över när värken släpper, det lilla huvudet åker in och gömmer sig, som om det blivit skrämt. Kvinnan tittar häpet på mig. ”Jag är helt naken”, säger hon. ”Hej, jag heter Daniel, ambulanssjuksköterska, nu är vi många här som skall hjälpa dig, ligger du bra?” ”Jag vet inte” gnyr hon, innan nästa värk kommer.