Tack för i afton - om spelemannen Hakon Swärd

Hakon omslag:omslag

08-09-29

10.42

Sida 1

Bertil Sandström, född 1943, är själv musiker och har sedan barnsben fascinerats av Hakon Swärd. Tillsammans med Fredrik Brofalk på SR Kristianstad har han i en mycket uppmärksammad radioserie berättat om Hakon Swärd för radiolyssnarna i Skåne. Han har tidigare gett ut boken om Bildsköne Bengtsson tillsammans med Malin Arvidsson.

Per Erik Tell, född 1956, är frilansjournalist och författare till tre kriminalromaner, en historisk berättelse om svenskarna i kung Leopolds Kongo och en essäbok om USA.

Bokpro

Tack för i afton

Med boken följer en CD med Hakon Swärd i toppform.

Per Erik Tell & Bertil Sandström

Han spelade schlagers på piano med Maurice Chevalier, tango på dragspel för Fangio och blåste trumpet hos storbandsgiganten Lulle Ellboj.

Hakon Swärd blev en av södra Sveriges mest populära dansmusiker genom tiderna. Folket älskade dragspelaren Hakon Swärd och publikrekord sattes på löpande band där han drog fram.

I ”Tack för i afton” vittnar musikerna som följde Hakon runt om på dansbanorna om denne geniale speleman. Inte heller Skånes obestridlige blues- och reggaekung, Peps Persson, kan dölja sin stora beundran för Hakon Swärd, ”swingens häxmästare”, som han kallades.

Hakon Swärd var en vanlig kommunalarbetare i Kristianstad och självlärd musiker som spelade den tidens schlagers – ibland från hastigt nedklottrade harmonier på en wienerbrödspåse. Men som han gjorde det!

Tack för i afton om spelemannen Hakon Swärd

Per Erik Tell Bertil Sandström

Pe r E r i k Te l l Bertil Sandström

Tack för i afton Om spelemannen Hakon Swärd

B okpro

Innehåll Titanic förliser och en gudabenådad speleman föds  Vaktepågen som spelade dragspel för grisarna  Kom undan rottingen  Skyffla kol och spela schlager  Biografpianisten  I Grytan dansade knoddarna  En attraktion på Kiviks marknad  Jordkällaren i Dösjebro  Spelade så gubbar och käringar grät  Är det här vi spelar i kväll?  Inte tillräckligt granna ben  I de fina salongerna  Pjäxdans och handbollspauser  Fader Gunnar och dansbaneeländet  Chevaliers kavaljer  Sen dansade Fangio  Värst var det i Vinslöv  Ett lir på scenen  Publikkalabalik i Häradsbäck  För helvete – inte skåp  Sanningen om stenkakan i Bjärnum  Jularbos dragspel  Den snälle dragspelsläraren 

En dagsförtjänst i dricks Taxin kostade sju kronor och väntade tills dansen var över Spelade skjortan av världseliten Han var rhythm & blues Hakon betyder rusning Musik under arbetet Lasse Dahlquist och hunden Det lägsta en mänsklig hjärna kunnat fundera ut Det var fanimej på tiden Årets snapphane Någon kunde ju ha frågat mig under alla dessa år In med grejorna En inspirationskälla Sista spelningen De säger att jag är galen En plats i Ljusets rike … men inga dragspel Hakon var stilbildare Jag minns …

Källor Personregister Godkväll och tack för i afton

                     

Titanic förliser och en gudabenådad speleman föds Året  är för alltid inristat i historieböckerna för den stora fartygskatastrofen då den osänkbara atlantångaren Titanic i april, på jungfruresan mellan Southampton och New York, kolliderade med ett isberg ungefär  sjömil sydost om Newfoundland. Klockan var  minuter i tolv och det var den  april. Knappt två timmar efter sammanstötningen med isberget försvann de sista resterna av det då sönderbrutna fartyget i djupet.   av de   passagerarna omkom i olyckan.

Omkring  svenskar var ombord på Titanic och  av dem försvann i havet.

Titanickatastrofen fick stort utrymme i svenska tidningar och har genom årtionden fortsatt att fascinera miljoner av människor jorden runt.

I maj  avled August Strindberg. På sin -årsdag i januari samma år fick han ett alternativt folkets Nobelpris och gratulerades samtidigt i en storslagen manifestation med ett fackeltåg på tiotusentals personer.

Under sommaren  kraftsamlade Stockholm för ett av världens största arrangemang – de olympiska spelen, som invigdes den femte juli.

Det här året gav Hjalmar Söderberg ut den omdebatterade kärleksromanen Den allvarsamma leken och den klassiska svenska läseboken Sörgården av Anna Maria Roos kommer ut samma år.

Sverige får en ny prins  som får namnet Bertil Gustaf Oscar Carl Eugen. Han blir hertig av Halland och Prins Bertil med hela svenska folket. 

Hakon var självlärd och det var kanske avsaknaden av mer utbildade lärare som gav honom hans annorlunda sätt att hantera dragspelet på.

Han spelade med fyra fingrar och med tummen bakom spelet.

Den amerikanske folksångaren Woody Guthrie, som fick stort inflytande på Bob Dylan, föddes det här året. I Sverige föds en gosse som döps till Thore Ehrling och blir en av de mest tongivande storbandsledarna under -talet.

Den  september  kommer i Kristianstad en annan liten grabb till världen. Han får namnet Karl Hakon Ossian Svärd.

Nio dagar senare sätter svenske Erik Lemming nytt världsrekord i spjutkastning med , meter.

Hakon är sist i en syskonskara på sju barn hos Otto Andersson Svärd och hans hustru Ida Kristina, född Karlström. Far är maskinist på gasverket i Kristianstad när Hakon föds och mor kommer ursprungligen från Värmland. 

Äldst av syskonen Svärd är Otto Robert Ragnar som föds redan , två år efter bröllopet mellan Otto och hans Ida Kristina, nyårsafton .

Robert är sexton år äldre än sin lillebror och det är han som sätter dragspelet i händerna på den lille parveln när denne bara är två år gammal och lägger grunden till en av den svenska populärmusikens mest udda profiler.

Robert och Hakon har fem systrar. Äldst av dem är Anna Hildur Matilda som föds  och sedan kommer i snabb följd Jenny Ellen Evelina , Ester Sofia , Svea Alice Ingeborg  och , Helga Linnéa.

När Hakon är tre år gammal flyttar familjen från sin bostad på Östermalm till en lägenhet på faderns arbetsplats, gasverket på söder i Kristianstad. Där bor föräldrarna och Hakon kvar till  då de flyttar till Ängsvägen och kvarteret Stormen. Året därpå flyttar Hakon Swärd till eget boende på Egna Hem och tre veckor senare, den tionde november , gifter han sig med barndomsvännen Lotty Maria Michanek.

Han är redan då,  år gammal, en etablerad och mycket populär musiker.

Hakon Swärd avlider dagen före sin -årsdag.

En annorlunda, högst egensinnig och obeskrivligt karismatisk speleman går ur tiden. Minst fyra generationer svenskar dansade till Hakons toner på dansbanorna i hela Sydsverige. Många kan berätta hur de slutade dansa bara för att stå stilla och lyssna och se när Hakon spelade dragspel och trumpet samtidigt, eller för att kunna uppfatta hur han bytte ut orden i refrängen så att det handlade om dem själva, de som var där, just då.

Den skriftliga dokumentationen kring Hakon Swärd är emellertid svag. Han spelade in en skiva, deltog i något TV-program och berättade ett axplock av minnen ur sitt liv för lokalradion.

Det är i huvudsak muntliga källor, vänner, släktingar, medmusiker och arrangörer, som ligger till grund för den här berättelsen om spelemannen Hakon Swärd. Fram växer ett porträtt av en man som prak

Hakon Swärd med systern Ester, hustrun Lotty, fadern Otto Andersson Svärd och modern Ida, f Karlström.

tiskt taget vigde sitt liv åt att göra andra människor glada.

Hakon var pajasen som fick folk på gott humör, skratta, le och dansa av hjärtans lust. Samtidigt fanns baksidan där. Vad hände när strålkastarljuset släcktes?

Det är lätt att dra parallellen med clownen som tvättar sminket ur ansiktet och blottar en ensam själ, när väl applåderna ebbat ut. Mot slutet av sitt liv spelade Hakon Swärd sin musik på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. I en radiointervju berättar han hur pensionärerna sitter och lyssnar samtidigt som de virkar och hur de ibland sticker till honom ett paket cigaretter eller en chokladkaka. Och hur mycket han uppskattar den enkla gesten.

Hakon ägde publiken på grund av sin stora och samtidigt kravlösa kärlek till den.

Hur besvarar man en sådan kärlek?

Det är omvittnat att Hakon hade ett ovanligt utvecklat musiköra. 

Han var självlärd, men blev en stor musiker och kunde ha blivit hur stor som helst.

Jan ”Tollarparn” Eriksson tror att Hakon Swärd var en av de största på dragspel överhuvudtaget. Han jämför med den amerikanske världsartisten Art van Damme och tror att Hakon i sina bästa stunder till och med var bättre än amerikanen.

Peps Persson förklarar att han först i efterhand förstått det enorma inflytande som Hakon har haft på hans egen musikaliska utveckling.

Ingmar Nordström studerade i unga år Hakon för att lista ut hans exempellösa framgång, och tog efter.

Men det har bara funnits en Hakon Swärd.

Och han kunde inte bli den stora stjärnan. Hans hjärta styrde honom aldrig på allvar in i studion eller till de stora estraderna, han fjäskade inte för skivbolag, media eller arrangörer.

Hakon gjorde det kanske största någon kan göra. Han valde, på sin egen bekostnad, att bli en folkets speleman. Han sparade inte på sig själv. Han hade svårt att tacka nej. Han gav sin musik och sitt liv åt dig och mig – och han gjorde det innerligt av hela sitt hjärta.

I skolan blev Hakon ledande gestalt i ”Kolingakapellet” där även Oskar Borg och sedermera revycharmören Seth Persson ingick. Redan i tidig skolålder var han en glädjespridare. 1920-tal.



Det var den sexton år äldre brodern Roberts lektioner i kombination med ett ständigt övande och spelande som gav Hakon hans speciella ton. Robert till höger i flottans kläder.



Vaktepågen som spelade dragspel för grisarna Lille Hakon är alltså bara drygt två år gammal när storebror Robert sätter dragspelet i knäet på honom och tidningsuppgifter gör gällande att den första melodi han lär sig är schlagern ”Ramona”. Det kan dock knappast vara sant eftersom ”Ramona” skrevs först . Gösta Stevens gjorde den svenska texten samma år. Ovedersägligt är dock att det var en låt han med lika delar glädje och entusiasm spelade genom hela livet.

Hakon har berättat att han var så liten och dragspelet så stort att han inte kunde se över det där han satt på en pinnastol och försökte balansera det tunga spelet i famnen.

Men spela lärde han sig.

– Robert var en sträng lärare. Det är därför jag har blivit så här bra liksom, säger Hakon själv många år senare om de första lärospånen för sin sexton år äldre bror.

Man anar en sorts generad stolthet i uttalandet. En medvetenhet om att han faktiskt är, och har varit, en av de allra bästa, samtidigt som han inte vill göra sig eller sitt liv till något märkvärdigt.

Hemmet på gasverket i Kristianstad bestod av mycket musikalitet.

Förutom att Robert också trakterade dragspelet så spelade pappa Otto munspel, mamma Ida gitarr och alla systrarna Helga, Svea, Anna, Ester och Jenny spelade piano.

Som fyraåring kunde Hakon med rätta kallas underbarn. Turnélivet drog igång när han redan i den här tidiga åldern fick följa med brodern Robert och en trollkonstnär vid namn Zemann för att uppträda på en rad Folkets Hus-arrangemang runt om i Sydsverige.

Zemann trollade och bröderna Svärd spelade dragspel. 

Men Hakon hade däremellan också en vanlig uppväxt och barndom bland andra barn.

Marianne Thomasson berättar att hennes far, Gustaf Pihl, umgicks en hel del med Hakon i barnaåren. Bland annat blev de vaktepågar för grisar som en lantbrukare hade och som strövade på Isternäset mellan nuvarande vattentornet i Kristianstad och Näsby ängar. Hakon var fem år gammal och hade naturligtvis dragspelet med sig under ”arbetstiden” och det var spelet som sysselsatte honom mest. Grisarna glömde han bort.

De konstnärliga generna i familjen utvecklade ännu en gren när Hakon som sjuåring blev farbror. Robert fick  en son i Åhus som hette Axel och som växte upp till en mångsidig och erkänd konstnär, den uppmärksammade skulptören Axel Olsson i Arkelstorp, vars mest kända verk kanske är utvandrarmonumentet på Vilhelm Mobergs karaktärer Karl-Oskar och Kristina och som står i Hamnparken i Karlshamn.

Tolv år gammal var Hakon Swärd en fullfjädrad speleman. Han hade redan turnerat och i skolan hade han blivit den ledande gestalten i ”Kolingakapellet” där också Oskar Borg och sedermera revycharmören Seth Persson ingick. Sedan två år tillbaka hade han dessutom suttit med och spelat till midsommardansen på Udden i Kristianstad, ett stenkast från hemmet på gasverket.

Midsommardansen på Udden var lite speciell då den inte var inskränkt till en enda kväll utan kunde pågå i veckor, kanske en hel månad i sträck, och samlade massor av dansande varje kväll.

När Hakon var tolv, , passerade han så nästa milstolpe i sitt liv. Han satte samman sin egen orkester och blev en av landets yngsta kapellmästare.

Hakon själv har gett lite olika uppgifter på vad hans första band hette. Omväxlande kallas det för Kristianstads Dragspelsklubb och Kristianstads Charleston Band. Men debuten som orkesterledare skedde i alla fall på Landöns festplats, cirka två mil öster om Kristianstad. Dit fick han ta sig på cykel med instrumentet på pakethållaren och plåttratten han sjöng i om ett hårt grepp i handen. 

Hakon Swärds Express Swingers. Hilding ”Hicks” Pettersson, bas, Lars Nilsson (Skiva-Lasse), trummor, Hakon Swärd, dragspel, Bertil ”Affe” Alfredsson, gitarr. Foto från Kristianstadsutställningen 1939.

Under en rad av år i slutet av 1930-talet och in på 1940-talet uppträdde Hakon med sin orkester, omväxlande kallades den för ”Hakon Swärds swingorkester”, ömsom ”Hakon Swärds Express Swingers”, på konserthus, stadshotell och inför en helt annan sorts publik än den som vanligen förknippas med dragspelslegenden.

Genom alla år var hans musik hans varumärke i kombination med hans eget namn. Något namn på alla de olika sättningar han spelade med brydde han sig aldrig om. Några logotyper, eller ens orkesterbilder med Hakon Swärds orkester blev aldrig aktuellt för honom.

Hakon Swärd behövde aldrig någon kostbar marknadsföring för att dra fulla hus. Hans enda extravagans var att han som musiker och artist stavade sitt efternamn Swärd istället för faderns Svärd. 

Brodern Roberts lektioner i kombination med ett ständigt övande och spelande gav Hakon hans speciella ton. Han var självlärd och det var kanske avsaknaden av mer utbildade lärare som gav honom hans annorlunda sätt att hantera dragspelet på. Han spelade med fyra fingrar och med tummen bakom spelet. På exakt samma sätt som ett annat självlärt underbarn i dragspelets värld, Calle Jularbo.

Hakon blev också en mästare i att spela melodin på basarna. Även som trumpetare var Hakon något av en särling. Han var autodidakt och trumpeten han använde hade modifierats på så sätt att byglarna dragits ut, så för en ”vanlig” trumpetare stämde inte fingersättningen alls.

Bo Gäfvert i Stockholm är dragspelare, författare och hedersmedlem i Sveriges Dragspelares Riksförbund. Han säger: – Jag minns Hakon Swärd mycket väl. Jag minns att han hade en fantastisk vänsterhand. Han spelade ofta melodierna på basarna, och det är inte allom givet. Jag beundrar hans vänsterhand.

– Hakon var skicklig och populär. Det var inte alla dragspelare som var populära och som dessutom var skickliga. Men Hakon var ruskigt skicklig. Han hade dessutom en mycket god sångröst.

Frågan är om Hakon kunde ha blivit ännu bättre?

Jan ”Tollarparn” Eriksson tror att Hakon kunde ha blivit en världsstjärna om han hade brukat mer allvar istället för att underhålla publiken med diverse konster som att spela med dragspelet på ryggen.

I unga år fick också Hakon ett flott erbjudande om att få en riktig musikutbildning, men tackade nej.

Carl-Gustaf Björklund i Lidköping som är Hakons systerson, berättar att hans pappa Carl Björklund som gifte sig med Hakons syster Jenny, erbjöd sig att bekosta en musikutbildning i Stockholm för Hakon, när de insett vilken talang den unge mannen besatt.

– Men Hakon sade nej. Han ville helt enkelt inte flytta hemifrån, berättar Carl-Gustaf Björklund.

Carl Björklund kom från ett borgerligt och ekonomiskt mer välbärgat hem. Hans pappa ägde den stora nejlikeodlingen i Hammar, utanför Kristianstad. Carl-Gustaf Björklund minns att hans pappa 

och Hakons pappa Otto ofta råkade i politiska diskussioner. Carl Björklund var högerman och på väggen hemma hos familjen Svärd hängde istället Hjalmar Branting inom glas och ram.

Också ett annat tillfälle för Hakon Swärd att lära sig till musiker strandade. Han togs in som musiker på I i Kristianstad, har Evert ”Smeten” Johansson berättat. Det varade i två veckor, sedan lämnade Hakon regementet.

– Han sade tack och adjö och gick därifrån.

Hakon Swärd var en särling som gick sina egna vägar och disciplinen och den militära fyrkantigheten blev för mycket för honom. Kanske var det också då han grundlade sitt livslånga misstroende gentemot regementsmusikerna med sina gula knappar.

Den här lätt anarkistiska attityden i livet avspeglades också i högsta grad i hans musik. Hakon var en improvisatör som lekte med melodierna och tonerna. Även om han spelade många melodier från småbarnsåldern och ända in i pensionen så hävdar de som följde honom att han aldrig spelade en låt exakt likadant två gånger.

Hakon Swärd var också kompositör. Det finns några få melodier sparade på ljudband av Hakons egna kompositioner, men ingenting nedskrivet.

Det uppskattas att han skrev ett trettiotal melodier allt som allt.

Ofta var det en stundens ingivelse.

Hans medmusiker berättar hur det plötsligt kunde komma en låt som de aldrig hade hört förr.

– Han bara stampade in och satte igång och sedan kom det nått helt nytt som han bara hittade på.

Det var bara att försöka följa med.

Hakon Swärd i uniform och gula knappar. Det varade i två veckor, sedan sa han tack och adjö.



Och den låten kanske man aldrig hörde mer senare heller, berättar Evert Johansson.

Många kan intyga hur Hakon tycktes vara två helt olika människor.

En i musiken och tillsammans med publiken och en helt annan privat. Han levde på allvar bara med dragspelet i famnen. Det berättas att när han engagerades av Lulle Ellbojs orkester för att ersätta en trumpetare så accepterade Hakon enbart om han samtidigt fick ha dragspelet på sig.

Men dragspelet var långt ifrån hans enda instrument. Trumpeten är nämnd. Han var en av de första som med alldeles utmärkt resultat dessutom trakterade bägge instrumenten samtidigt. Han var en duktig pianist som fick ackompanjera flera stora artister under sin aktiva tid, han var en mästare på vibrafon, spelade fiol och en tid hade han också en banjo med sig på spelkvällarna. Han behärskade dessutom med bravur orgel och trummor. Hakon Swärd blev en multimusiker.

Den gamäng och spelevink som publiken mötte på estraderna runt om i Sydsverige var däremot svårare att hitta privat då Hakon i vuxen ålder många gånger upplevdes närmast blyg och avvaktande gentemot andra. Till och med kantig. Det var på scenen tillsammans med publiken han tog ut svängarna.

Ramona Ramona, för dig har världen blivit till, Ramona, för dig finns lyckan om du vill.

För din skull tänds månen, och alla stjärnor i det blå.

För din skull är marken, beklädd med blommor, där du skall gå.

Ramona, för dig har solen fått sin glöd, Ramona, för dig har solen färgats röd.

Nu ringer klosterklockorna sin sång för dig.

Ramona, för dig och mig. 

Kom undan rottingen Hakon var tidigt en musikalisk begåvning och en charmknutte i ordets rätta bemärkelse. Skolan på den tiden var väsensskild från dagens pedagogiska grundskola. Det var disciplin och ordning och reda som gällde. Annars kunde rottingen komma fram.

Det berättar förre stenhuggarmästaren Gösta Berghe i en skrift för föreningen Gamla Christianstad. Berghe var klasskamrat med Hakon Swärd, och han har ett tydligt minne från Södra skolan, numera Christian IV:s gymnasium, dit barnen hade flyttats efter en tid i småskolan.

Kamraten gjorde någonting som var ytterligt förbjudet.

När läraren tillfälligtvis var ute satte Hakon sig helt sonika vid orgeln som på den tiden var obligatorisk i varje klassrum och svängde loss med en rad populära bitar.

Plötsligt under den spontana föreställningen dök överläraren William Minnhagen upp! Minnhagen var känd för att han kunde ha ett rätt så hetsigt temperament. Och alla undrade nu med fasa hur det skulle gå för den unge musikanten.

Men, berättar Berghe, Minnhagen konstaterade bara lakoniskt: – Den pojken är musikalisk.

Och med det beundrande omdömet kunde Hakon kila tillbaka till pulpeten och sätta sig utan vidare reprimander.

Gösta Berghe blev sedermera stenhuggarmästare och som sådan fick han en dag en beställning på en mycket annorlunda gravsten. Det är nämligen Gösta Berghe som har gjort stenen under vilken författaren Fritjof Nilsson Piraten vilar vid Ravlunda kyrka, stenen med den berömda inskriptionen: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen, dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den  januari .



Skyffla kol och spela schlager När Hakon var  år gammal och hade misslyckats i läroverket fick han börja jobba på gasverket i Kristianstad, där hans far avancerat till gasmästare och där brodern Robert redan arbetade som retorteldare.

Hakon fick en kommunal anställning som han i många år framöver månade om. Själv säger han att han behöll sin anställning så länge för att trygga sin ålderdom och få en bra pension. Vilket kan anses vara en överdriven försiktighet då han något år som kommunalarbetare i taxeringskalendern, på grund av extraförtjänsterna som speleman, noterades för en högre inkomst än till och med stans kommunalråd.

Gasverket i Kristianstad vid 1940. Gasklockan är borta, men en del av bygganderna finns kvar.

Idag håller Sveriges Radio Kristianstad till här.



Hakon Swärd spelar på Björksäter i Hässleholm i mitten av 1950-talet.

Hasse Bencker på gitarr, Sune Pålsson på trummor och Arne Olsson på bas.

Det var den engelske ingenjören John Nun Milner, mest känd för att ha torrlagt Nosabysjön, som etablerade Kristianstads första gasverk redan , mitt i stan, på platsen där servicehuset Sommarro idag är beläget. Redan  stod ett nytt gasverk färdigt på söder, vid nuvarande Sveriges Radio Kristianstad, då kapaciteten på det gamla inte längre var tillräcklig. Här inte bara arbetade Hakon Swärd, utan dessutom bodde han i en tjänstebostad tillsammans med föräldrar och syskon under en rad av år.

– Vi var sju personer i en tvårummare, minns Hakon i ett radioprogram där han berättar om tiden på gasverket.

Hakon beskriver hur huset var byggt ungefär som en julgransfot i två våningar och hur kondensfukten rann på väggarna på vintern och vägglössen röktes ut under sommaren. Det låg mitt emellan de båda gasklockorna.

Gasklockorna var nedsänkta i vatten och vattnet fick inte frysa till.

Därför blåstes vintertid ånga ned i vattnet med jämna mellanrum. Det dönade ordentligt och under nätterna kunde det vara svårt att sova.

Gasverken byggdes runt om i Sverige under -talets mitt i första hand för att tillverka gas för gatubelysning och i Kristianstad var det 

omkring hundra gaslyktor som lyste upp staden när gasverket togs i bruk.  hade antalet tredubblats men nu hade gasen dessutom fått en allt viktigare uppgift som kokkälla. Efter hand fick dock elektriciteten större och större spridning och gasverkens betydelse minskade successivt. Året som Hakon föddes, , beslutade exempelvis stadsfullmäktige i Kristianstad att investera   kronor för att sätta upp tolv elektriska gatlampor längs Näsbychaussén. Det blev stans första elupplysta gata.

Gasverket bestod av en så kallad retortugn där stenkolen destillerades och den gas som utvanns fördes över till två stora gasklockor.

Rågasen renades sedan i myrmalm innan den distribuerades ut över staden.

Från processen fick man biprodukter som koks, tjära och ammoniak.

Under  har myndigheterna konstaterat att den gamla gasverkstomten är en av Skånes mest förorenade fastigheter och jämställs idag med giftskandalernas Teckomatorp.

Kvällens populäre dragspelare och underhållare på bygdens dansbanor, Hakon Swärd, var dagtid grovarbetare i blåbyxor, trätofflor, en gammal skjorta och kepsamössa.

Stenkolen, som importerades från England eller Polen, tippades på gårdsplanen och det var Hakons uppgift att skyffla det på skottkärra och rulla in det till retorthuset och den stora gasugnen.

Det var åtta timmars arbetsdag som gällde.  kronor i veckan fick han som nyanställd -åring.

Samtidigt hade Hakon Swärd redan etablerat sig som musiker på dansbanorna runt om i nordöstra Skåne.

Arbetet på gasverket var tungt och smutsigt. Dessutom jobbade han stundtals treskift. Då började han klockan sex, klockan två eller klockan tio.

– Började man nattskiftet var det inte roligt. Man hade jobbat på dan, spelat på dansbana på kvällen och kom hem bara för att fylla kaffe på termosen och bre några nya smörgåsar och så var det dags igen.

Ibland kunde det vara fyra–fem mil till dansbanan där han skulle 

spela. Färden dit och hem gick på cykel med instrumenten surrade på pakethållaren.

– Vi stod och spelade i skenet av stallyktor och sjöng i en plåttratt, har han berättat.

Cykla till dansbanan gick lätt. Det var desto jobbigare att äntra velocipeden igen efter fem timmars spelning och trampa hemåt i natten och ibland inte vara hemma förrän på morgonkvisten.

– Klockan sex var det dags att dra på sig blåbyxorna igen. Det blev inte mycket sömn många gånger.

Blev Hakon sen till arbetet ryckte storebror Robert in tills han anlände.

Var han ledig dagen efter kunde det istället bli en turné till dansbanor i Småland eller Blekinge. Då övernattade orkestern i tält i skogen. Hotell eller andra utsvävningar var det inte råd med.

Att rulla kol på dagarna var inte de mest lämpade övningarna för en musiker vars fingrar skulle löpa lätt utmed dragspelsknapparna eller på pianotangenterna. Hakon har också berättat hur han var tvungen att smörja in fingrarna med olja, för att mjuka upp dem och tälja bort valkar på händerna med kniv. De som hörde honom menade att han spelade lika bra för det.

När gasverket stängdes i Kristianstad fick Hakon arbete på byggnadskontoret där han anställdes som målare. Hans arbetsuppgifter var bland annat att måla markeringar på gator och torg.

Han trivdes med jobbet. Han var ute bland folk och hade alltid tid att stanna upp och prata en stund med förbiflanerande.

Men när lönekuvertet från kommunen blev tomt, en gång fick han ut bara  öre i lön, på grund av skatten, gjorde han  slag i saken och blev musiker på heltid. Pensionen kunde anses vara i hamn.

Det är ovedersägligt att många års dubbelarbetande med hårt jobb i kombination med lite sömn och tidvis en hel del festande tog hårt på kroppen, och mot slutet kunde man ibland höra Hakon mitt i en melodi förmedla en personlig klagosång: – Jag har så ont i ryggen …



Biografpianisten Den  mars  inleddes en epok i Kristianstad. Då kom ljudfilmen till Teaterbiografen. Premiärfilm var den tidigare Broadwaysuccén ”Rio Rita”, och Kristianstadsborna trängdes för att komma in.

En av de som var där för att uppleva den nya tiden var den -årige Hakon Swärd. Och det var delvis av professionellt intresse. Han jobbade redan sedan ett antal år tillbaka som biografmusiker på stumfilmsbiograferna, Röda Kvarn och Teaterbiografen. ”Rio Rita” utsågs till en av  års bästa filmer i Hollywood.

Huvudrollerna spelades av Bebe Daniels och John Boles. Filmen baseras på en musikal från Broadway av Florenz Ziegfeld. En kuriositet med filmen är att den sista delen av filmen är inspelad i technicolor medan första delen är svartvit.

I en radiointervju med Göran Nilsson i Radio Kristianstad om de första ljudfilmerna berättar Hakon om premiären med ”Rio Rita”.

Måttligt imponerad konstaterar han att det var ingen större sensation. Ofta var synkroniseringen mellan bild och ljud dålig vilket berodde på att biografmaskinisten själv fick passa in ljud och bild. Ljudet levererades på stora -varvs grammofonskivor.

Den första ljudfilmen som visades i Kristianstad var Rio Rita. Det var början till slutet på Hakons karriär som biografpianist.



Spelade så gubbar och käringar grät Den femte maj  inleddes den sannolikt längsta karriären inom nöjes-Sverige någonsin. Då blev Bertil Johnsson på Ekebo i MunkaLjungby nöjesgubbe, som han själv kallar det.

Naturligtvis kom han i kontakt med Hakon Swärd.

– Den första kontakten kom på Margretetorps Sommarlust på Hallandsås, en dansbana högt uppe i en backe. Där hörde jag honom den allra första gången, berättar nu -årige Bertil Johnsson.

Hakon Swärds var den populäraste orkestern i Skåne.

– Han krusade ingen arrangör. Det behövde han inte. Han hade publiken helt i sin hand. Ofta stannade dansen av och folk stod bara och tittade och lyssnade. Han spelade så att gubbar och käringar grät, berättar Ekebo-Bertil.

Det var show. Hakon var rolig som en ståuppkomiker och matade publiken med både den ena och den andra anmärkningen. När Hakon fällde en elak kommentar skrattade folk bara – andra hade blivit utslängda.

Samtidigt minns Bertil att man bland arrangörer ibland sade att Hakon, han var så fantastiskt bra fram till klockan tio.

Vad hände sen?

– Ja, kvällen blev oftast lång för honom och han kunde inte hålla sig alldeles spiknykter alltid, säger Bertil Johnsson och ler, samtidigt som han tillägger: – Det var ju kutym på den tiden att man satte fram en halvliter eller en liter till orkestern. Det gjorde jag själv. Det är ingenting att hymla om. Varsågod, min vän, nu sätter vi igång.

Han poängterar också att Hakon var en av dem som kunde hantera det. Han misskötte inte jobbet för spritens skull, han spelade precis lika bra.

Bertil Johnsson



Bertil Johnsson träffade Hakon Swärd den sista gången  och då framförde denne ett önskemål, nämligen att orkestrarna skulle spela med lite lägre volym så att man kunde höra musiken.

– Ett tag då på -talet hade jag orkestrar som satte upp högtalare runt om, det var rena rama lådfabriken, men då sade jag ifrån, säger Bertil Johnsson.

– Hakon var en personlighet som ingen har kunnat efterapa. Det har bara funnits en. Och det finns bara en töffe på Ekebo, säger Bertil med ett grin.

Fikapaus för Hakons pågar. Ofta ville arrangören att orkestern delade sig vid paus. Hakon spelade medan övriga tog paus och så bytte man. Allt för att sälja så många dansbiljetter som möjligt. Seth Persson, Arne Olsson och Hasse Bencker i sällskap med okänd dam. Foto från början av 1950-talet.



Är det här vi spelar ikväll?

Folkparken Hedentorp var ett populärt ställe för Kristianstadsborna och det kom folk cyklande från byarna runt stan också. Kristianstad som var en garnisonsstad med två regementen hade också många militärer som naturligtvis drogs till dansbanorna och flickorna som fanns där.

Gunnel Falk som jobbade i femtio år på Malmströms Konditori på Långebro berättar på hemsidan för Sällskapet Vilans Vänner om danskvällarna på Hedentorp.

Det var idrottsföreningen eller frivilliga brandkåren som arrangerade dansen. Det var ett riktigt litet nöjesfält med lottstånd, chokladhjul, varmkorv och en kaffeservering som sköttes av fru Andersson och fru Grahn.

Det var ofta uppträdanden med artister, kända som okända, och Gunnel Falk plockar ur minnet fram namn som Ulla Billqvist, Lisbeth Bodin och Sven-Olof Sandberg.

I regel var scenframträdanden förlagda till klockan . En olycklig tid, påpekar Gunnel Falk, för just då passerade malmötåget Långebro station och det dönade så att det dränkte ljudet från scenen.

Och så var det dans. För det mesta var det Hakon Swärds orkester som stod för dansmusiken. En dansbiljett kostade fem eller tio öre, men för att lära sig dansa smet ofta Gunnel och hennes vänner upp utan att betala.

Seth ”Sidda” Persson som själv spelade trummor med Hakon Swärd under en tid på femtiotalet, var ofta på Hedentorp redan som tio–tolvåring och lyssnade på Hakons svängiga musik. ”Sidda” hade släktingar som hade hand om korvförsäljningen.

Framförallt minns han en kväll i slutet av -talet då den populäre dragspelaren hade blivit klart överförfriskad. 

Hakon kom åkande i droskan med Gottfrid Andersson i Fjälkestad som chaufför. När kvällen var över och det var dags för hemfärd var Hakon riktigt berusad. Gottfrid fick hjälp med att knuffa in honom i bilen, men Hakon slingrade sig ut på andra sidan, tittade sig omkring och fällde kommentaren: – Jaha, är det här vi ska spela ikväll?

Sjöstugan Harastorp utanför Röke sommaren 1953. Sjöstugan var en populär utomhusdansbana på 1950-talet. Den var även populär bland musiker som uppskattade den för sin tid goda högtalaranläggningen. Dimma och mygg kunde dock besvära musikanterna.

Det var entréavgift till området och man fick lösa dansbiljett för varje dans. Det fanns servering och kaffestuga och ofta var det föreningar eller frivilliga brandkåren som arrangerade fester för att finansiera sin verksamhet. Överförfriskade och störiga personer kunde få lugna ner sig i ”hoddan”, en enkel arrestlokal. Den fanns där mera som en varning och användes flitigast efter dansen av förälskade par som inte ville ha insyn i sin verksamhet.

Detta var inte en kväll när Hakon Swärd stod för musiken för då var dansbanan helt full. Vi ser också flera kvinnor som dansar med varandra. Det var vanligt, de ville öva och bli bättre på dans och herrarna kunde var lite tröga att bjuda upp i början av kvällen.

Foto av Arne Arvidsson vars far, Arvid Elofsson, vid danskvällarna rev dansbiljetter à 10–15 öre styck. Hans ersättning var två kronor per kväll.



Inte tillräckligt granna ben I juli  hölls den stora Kristianstadsutställningen med nästan   besökare, varav kronprinsen Gustav Adolf bara var en av dem.

En dryg månad innan utställningen skulle öppna visade krögaren Arthur Örtenbladh, för pressen, upp den särskilda utställningsrestaurangen där det skulle ses till att kråset smordes på besökarna.

Det var ingen liten krog. Personalen bestod av  personer och totalt skulle   gäster samtidigt kunna placeras för att kunna gripa sig an tre enorma smörgåsbord där bland annat ett tre kvadratmeter stort kylbord skulle trona i mitten.

Utanför själva huvudrestaurangen etablerades det en liten mysig tyrolerkrog, eller biergarten, där det förutom öl tillhandahölls smörgåsar och varmkorv.

Här serverades öl i sejdlar, borden var tomma öltunnor och man satt dessutom på småtunnor, som hade skänkts av det lokala Finlandsbryggeriet. Örtenbladh räknade med att det skulle bli ett svinn på ungefär  procent av glasen. Krossat, kantstött eller stulet.

Till tyrolerkrogen engagerades Hakon Swärds trio för att sjunga tyrolervisor och joddla av hjärtans lust.

När Kristianstadsbladet blickar tillbaka på utställningen i ett reportage  år senare, i augusti , berättar Hakon hur roligt det var: – Det var en härlig tid. Det var bara en gång jag fick tacka nej till ett önskemål. De ville att vi skulle uppträda i den populära tyrolermunderingen. Men jag tyckte inte att jag hade tillräckligt granna ben för att visa mig i de korta byxorna, säger han.

Kristianstadsbladet konstaterar också  att engagemanget på utställningsrestaurangen var Hakon Swärds genombrott i hemstaden.

De skriver:



Sommaren 1939 – utställningssommaren då ”Lilla Paris” levde ljuva livet. Folkparken Sommarlust gjorde skäl för sitt namn och stora danssalongen förvandlades till restaurang. Utställningskrogen rymde 1 200 personer och var fullsatt varje kväll.

Det utbröt en verklig Swärd-feber, som varade i många år … sångrösten hade den rätta darren, tyckte flickorna. När den skönlockige kapellmästaren sjöng Aj,aj,aj,aj vilken röd liten ros, som då var örhänget, var det många som blev knäsvaga.

I Kristianstads Läns-Demokraten den sjunde juni  berättas från tyrolerkrogen att ölet tappades från ett , meter stort ölfat, serverades i sejdlar och förtärdes till tonerna av äkta joddel.

Vid intagandet av denna lättflytande dryck sitta de drickande på små öltunnor, och på aftnarna ha de då, om de vända sig på det rätta hållet, ett tyrolerlandskap i stark belysning att titta på. Ååååhhhidååddiiihualidoahåddeliuadoadej!

Vilket betyder ungefär: kom min lilla, nu vi vilja … etc på svenska.



Översiktsbild Kristianstadsutställningen 1939. Den nästan två månader långa utställningen besöktes av nära 400 000 personer och är det största evenemanget i Kristianstads historia. Förutom utställningslokaler, restauranger, serveringar och marknadsstånd fanns ett välbesökt 70 meter högt utsiktstorn varifrån bilden är tagen.

Hakons trio gjorde sådan succé i tyrolerkrogen att krögaren Örtenbladh efter att ha hört dem några dagar helt sonika flyttade in dem i huvudrestaurangen istället och Hakon fick ersätta den dyra åttamannaorkestern som dittills hade spelat där.

Han slapp tyrolerbyxorna.

Det gjorde däremot inte den äldre pianist som spelade piano och väckte allmänt jubel från publiken efter varje låt, då han reste sig och bockade, och varje gång flaggade med de vita kalsongerna mellan knästrumpor och kortbyxor.

Aj aj aj vilken röd liten ros Pepito han ger sin Pepita en röd liten ros, aj-aj-aj – vilken röd liten ros.

Men den säger mer än herr Petterssons ring med turkos, aj-aj-aj – vilken ring med turkos. 

Pjäxdans och handbollspauser Ingmar Nordström är en av Sveriges mest kända kapellmästare. Han bildade sin dansorkester redan  i Växjö och nådde stora framgångar.

Ingmar Nordström föddes  och familjen flyttade till Kristianstad när det var dags för Ingmar att börja skolan. Bara några år senare, under krigsåren, upplevde han Hakon Swärd för första gången.

– Jag var handbollsintresserad och IFK Kristianstad var ett av Sveriges bästa lag. Så jag gick ofta på hemmamatcherna i gymnastiksalen på Södra Kasern, i den så kallade ”Korridoren”, berättar Ingmar.

Därinne kunde Ingmar och de andra smågrabbarna klättra upp i ribbstolarna och sitta i fönstersmygen och få en alldeles utmärkt plats för att följa matcherna. Ett otroligt publikrekord sattes  i en match mot Djurgården då   åskådare trängdes i den smala gympasalen.

IFK Kristianstad blev svenska mästare  och åren – vann man allsvenskan tre gånger och kom tvåa vid fyra tillfällen.

Stjärnorna hette Evert Sjunnesson, Kinna-Nilsson, bröderna Pålsson och målvakten Strand.

Men det var inte bara idrotten som Ingmar och hans kamrater fick sig till livs i den fullsatta gymnastiksalen. Där fanns också musiken.

Innan avkast, och i pausen, var det musikunderhållning. Då steg Hakon Swärd, ensam med sitt dragspel, ut på planens mitt och spelade av hjärtans lust.

– Jag hade redan funderat på att bli musiker och spelade klarinett.

Men att lyssna på Hakon gjorde att jag lärde mig tycka om dragspel.

Han spelade så att det berörde mig, trots att jag bara var en liten grabb, berättar Ingmar Nordström.

Han tillägger att Hakon var en idol, ja han vill till och med sätta epitetet hjälte på honom. 

Ingmar Nordström minns också någon av krigsvintrarna då det var riktigt kallt. Då arrangerades pjäxdans på kanalen bakom gamla Saluhallen i Kristianstad. Speleman var förstås Hakon Swärd. Även Inga-Lill och Gert-Åke Walldén kommer ihåg pjäxdanserna från sina ungdomsår. Hur Hakons tremannaband stod i en liten kur på slänten ovanför kanalen och spelade. Det såldes också varm korv vid tillfällena. Trummisen Bengt Andersson kommer ihåg att det var riktigt behagligt eftersom den lilla kuren där orkestern stod hade värmelampor. På isen höll dansparen värmen ändå.

Inga-Lill Walldén tror att pjäxdansen fortsatte åtminstone fram till mitten av -talet.

– Det var hemskt roligt. På den tiden gick man ju i pjäxor när det var vinter och kallt, berättar hon.

Det hände också att man dansade pjäxdans vid Södra Kasern där det ibland blev översvämningar som frös till.

Hemma hos familjen Nordström var Hakon ett namn som nämndes med respekt. Ingmars pappa Anton Nordström hade också dansorkester tillsammans med Lasse Nilsson. Orkestern hette Chiwerts, Chiwerts orkester med Sigfrid Lejon, trumpet, violin och piano; kapellmästare Anton Nordström, violin, klarinett, saxofon och sång; Carl Nilsson, slagverk; Olov Andersson, piano och dragspel; Ivar Svensson, dragspel och saxofon. Foto från början av 1940-talet. Orkestern startade 1938 med ”modern och kulturell dansmusik” på sin repertoar.



och Ingmar tror att namnet var en tillspetsning av Lasse Nilssons smeknamn – Skiva-Lasse, som han fått eftersom han drev en musikoch skivaffär i Kristianstad. Butiken Lasses Musik finns kvar än i dag och drivs av Lasse Nilssons söner. Innan Anton Nordström satsade på dansmusiken hade han varit militärmusiker, men efter det första världskriget slog regementsdöden till i Sverige, försvarsanslagen skars ned radikalt och parollen var ”Aldrig mera krig”.

– Då erbjöds många militärer att dela på en lön om de ville vara kvar. Så far slutade, berättar Ingmar Nordström.

Istället blev det dansmusik. Anton Nordström blev en hejare på tango och tuff konkurrent till väletablerade Hakon Swärd.

– Jag minns hur far en gång berättade att han hade haft  spelningar ett år. Då var det bara Hakon som hade mer jobb än honom.

– Jag var stolt över att fars orkester nästan var lika populär som Hakon Swärd, skrattar Ingmar Nordström åt minnet.

När Ingmar Nordström blev lite äldre och visste att det var musiken han skulle komma att ägna sig åt tog han sig ofta till danskvällar med Hakon bara för att studera vad det var hos honom som gjorde honom så oerhört populär.

Vad kom du fram till?

– Hakon var en scenmänniska. Han hade ett ärligt sätt att säga: här är jag, och han kunde sälja sig på scenen, säger Ingmar Nordström, och tänker efter en stund till. Sedan säger han: – Hakon deltog i festen!

Detta tog Ingmar också med sig när han själv startade sin orkester, Ingmar Nordströms, . Han beslutade sig för att orkestern skulle bestå av glada musikanter som inte uttryckslösa stod och stirrade i notbladen. De skulle, på Hakons manér, helt enkelt delta i festen.

– Det var ett av många måsten jag tog med mig från Hakon, att ha kontakt med publiken och få så många som möjligt att dansa.

– Att vara sig själv. Det var Hakon Swärd i allra högsta grad.

Ingmar avslöjade också en av Hakons hemligheter som publiken kanske inte tänkte på när man försökte komma underfund med Hakon Swärds storhet.

Ingmar Nordström



– Han spelade bara refrängerna! Han tog det bästa ur varje melodi, det folk kände igen och ville höra, på det var han fenomenal, sedan pusslade han själv ihop låtar och potpurrier av kända refränger. Det passade så bra ihop och allt var mycket dansvänligt.

– Men han spelade aldrig verserna. Bara refrängerna.

Ingmar Nordströms orkester var under -och -talen ett av de riktigt stora dansbanden i Sverige med sin rätt ovanliga satsning på blåsmusiken med saxofon och klarinetter i en värld där gitarren fick allt större plats. Förutom ett stort antal skivor, bland annat ”Saxparty –” varav bara ”Saxparty ” sålde så mycket som imponerande   exemplar, spelade orkestern med många av tidens stora artister som till exempel Zarah Leander. Tillsammans med Östen Warnerbring, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård genomförde man krogshower på Hamburger Börs i Stockholm och orkestern medverkade dessutom  i Hasse å Tages produktion ”Glaset i örat” på Berns salonger. Ingmar Nordström, som i grunden är saxofonist och klarinettist, spelar i den föreställningen violin i den välkända revykupletten ”Vad har du i fickan, Jan?” med Lena Nyman.

Ingmar Nordströms orkester upphörde officiellt , men har haft kortare återföreningar. Den senaste så sent som .

Mjölnarens Irene Den ene kom på hösten just när isen bundit sjön, och den andre under vintern, muntert traskande i snön.

Fast båda hade tjänat kung och krona i armén, så blev de genast fiender om mjölnarens Irene.

Men flickehjärtan är ingenting att lita uppå, de klappar stundom för en, men lika ofta för två.

Och aldrig det händer när en flicka blir fru, att man är tre som blir ett utav tu. 

Värst var det i Vinslöv Hasse Bencker och Arne Olsson kompade Hakon under nästan hela femtiotalet och några år in på sextiotalet. Hasse spelade gitarr och Arne bas. En omaka trio som under flera år kompletterades med en rad olika trummisar.

Tillsammans med Bengt Holck, Sune Pålsson, Bengt Andersson eller Seth Persson på trummor räknas det här som den absoluta guldperioden för Hakon Swärds orkester. Orkestern under den här perioden har också kallats för ”Guldkvartetten”.

Hasse Bencker berättar själv när han minns åren med Hakon Swärd att de var så olika personligheter man överhuvudtaget kan vara och att de inte pratade många ord med varann under alla år. Ulrik Witte, som var kapellmästare i konkurrerande dansorkestern Ulrik Wittmans, säger att han aldrig förstod hur de stod ut med att turnera tillsammans. Hakon var en utåtriktad gamäng, medan Hasse och Arne ibland kallades för ”stenansiktena”.

Men Hasse Bencker och Arne Olsson var mycket skickliga musiker.

Och det var något som Hakon både förstod och uppskattade och därför värnade han om dem. Man skulle kunna säga att det växte fram en ömsesidig respekt för det musikaliska kunnandet, trots att det hela tiden fanns en lika uppenbar brist på förståelse för varandras olika personligheter.

Att Hakon litade på Hasse och Arne visar också det faktum att när batteristen Bengt Andersson anställdes var det Arne och Hasse som hade hört honom spela med Thure Ekberg på Sommarlust. Hakon behövde en tillfällig trumslagare och Arne och Hasse hade förtroendet att göra klart med Bengt Andersson.

Hakon litade på deras omdöme.

Hasse Bencker gjorde lumpen i Stockholm. Som yngling stannade 

han ytterligare ett år i storstan och spelade en tid bland annat på Grand Hotell och på danssalongerna runt om i huvudstaden, bland annat med den egna HB-kvintetten. Tills han valde att flytta hem till Kristianstad och engagerades av Hakon Swärd.

Liksom Hakon var inte Hasse yrkesmusiker. Men han hade turen att få ett bra jobb som kamrer och bokförare på en bilfirma där chefen lät honom, mer eller mindre, komma och gå som han ville bara han skötte sitt jobb. Å andra sidan tog han heller inte ut någon större lön för arbetet på bilfirman. Han tjänade bra på spelningarna med Hakon.

Och Hasses minnen från turnerandet med Hakon är både många och färgstarka. I Hakons Chrevrolet Impala for de land och rike kring med instrumenten i kofferten. Hakon körde och var han inte nykter körde Arne Olsson. Trummisen Seth Persson minns än idag bilens registreringsnummer: L.

– Jag var barberare. Stängde klockan sex på kvällen och då stod Hakon utanför med Chevroleten och tutade. Då var det dags att ge sig iväg på spelning.

Bilen köpte Hakon splitter ny. En gång då de passerade Hanaskog slog vägmätaren över till   mil! Det var långa kvällar och många mil som tillbringades i orkesterbilen.

Bengt Andersson har ännu kvar sina kalendrar från åren med Hakon och i början av juli  kunde det se ut så här: Lördag / Söndag / Måndag / Tisdag / Onsdag / Fredag / Lördag / Söndag / Onsdag / Fredag / Lördag / 

Knutehusen, avresa kl . :– Dagstorp :– Sommarlust :– Smiths Backe, Osby :– Vitaby, kl . :– Borrby, avresa kl . :– Höör, avresa kl . :– Bjärnum, avresa kl . :– Simrishamn, kl . :– Gyllebo, avresa kl . :– Smedstorp, avresa . :– Hasse Bencker

På väg till Smålands Rydaholm stannade Hakon för att tanka på en Nynäs-mack. Det är 1950-talets mitt och musikerna Hasse Bencker, Arne Olsson och Bengt Andersson fick maka plats åt en extra passagerare. Foto: Hasse Bencker.

Medan Hasse Bencker minns att det inte sades så många ord i turnébilen så kommer Sune Pålsson istället ihåg hur Hakon berättade vitsar och hur kul och trevligt de hade i bilen.

Sune Pålsson kallades ”Pålle” och han spelade trummor med orkestern under några år i början av -talet. Sune Pålsson blev känd som landets yngste musikfanjunkare.

Det är också välbekant att Hakon Swärd, trots att han var gift med Lotty, var ”glad för flickor” och Sune Pålsson berättar att rätt vad det var när de var ute och körde så kunde Hakon begära att de skulle stanna någonstans. Så plockades en av flera flickvänner upp.

Sune satt i den ena hörnan i baksätet. I mitten låg dragspelet och på andra sidan kuttrade Hakon och flickan. I dag skrattar han åt minnet, men då tyckte han bara att det var pinsamt och ville helst flytta fram till Arne och Hasse i framsätet.

En annan historia som dock inte har kunnat beläggas är när orkes

Hakon Swärd under en spelning i Tallparken i Vinslöv i mitten av 1950-talet. Hasse Bencker, gitarr, Arne Olsson, kontrabas, Bengt Andersson, trummor och Hakon Swärd. Lägg märke till Hasses gitarrförstärkare märkt HB.

tern förlades till Örkelljunga Gästis och Hakon hade raggat upp sällskap för natten. Mitt i natten anlände hustrun Lotty från Kristianstad, drog fram hotellets brandslang och överraskade paret i sängen med en välriktad stråle.

Därefter fick en dyngvåt kapellmästare slokörad följa med hustrun hem.

Många år efter Lottys bortgång var Hakon ärligt och djupt ångerfull och beklagade att han inte alltid varit så trogen mot sin älskade hustru.

Bengt Andersson som i perioder under många år spelade trummor hos Hakon Swärd berättar hur Hakon kunde avsluta en spelkväll med att mitt i natten bege sig till kyrkogården och Lottys grav för att ”prata” med henne.

– Man kunde se Hakon vid graven mitt i natten, säger Bengt Andersson. 

Hasse Bencker minns vintervägar med sommardäck och musiker i kavaj och lågskor. Han berättar hur bilen en gång sladdade av vägen och ned i gropen i höjd med Sankt Olof på väg mot Smedstorp och en danskväll i Slottshallen. Det var vinterkväll, mörker och snöstorm. De drog lott om vem som skulle ge sig ut i lågskor och sommarbyxor och kavaj för att hämta hjälp. Det var långt till närmaste gård. Hakon själv och Arne förlorade lottdragningen och kom inte tillbaka förrän tre timmar senare, sönderfrusna och med snö till knäna.

Det blev ingen spelning i Smedstorp. Den enda gången, säger Hasse Bencker, som Hakon tvingades ställa in ett uppträdande under de här åren. Sedan minns han ännu ett tillfälle, en spelning på Landvinningen i Kiaby.

Seth Persson minns hur orkestern var på väg i Chevroleten till Tolånga, vid Sjöbo. Det var dimmigt. Ingenting såg de. Hakon körde.

Och körde. Efter en god stund var de framme vid en vägskylt de hade passerat en timme tidigare!

Under en period drack Hakon en hel del.

Vilket fick både tragiska och tragikomiska följder.

Värst var det i Vinslöv.

Det skulle vara en sommarspelning på, ironiskt nog, Barnens Dag på Vinslövs Idrottsplats som arrangerades av idrottsföreningen. Det skulle vara dans, och det var Hakon Swärds orkester som stod för dansmusiken.

Hasse berättar att Hakon var ”duktigt polerad”, som han uttrycker det, redan när han hämtades upp. Han var alltså kraftigt berusad. Men det var först när gänget kom fram till Vinslöv som man började tveka om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra en spelning den kvällen. Trots det katastrofala tillstånd som kvällens huvudartist befann sig i tänkte man att det nog skulle bli bättre under kvällen. Hakon skulle sannolikt nyktra till efter hand. Hasse och Arne knäppte på Hakon dragspelet och såg till att remmen var ordentligt knäppt i ryggen så att han inte skulle tappa det, eller ta det av sig.

Bengt Andersson, välkänd trombonist, var i flera omgångar trummis i Hakon Swärds orkester.



Taxin kostade sju kronor och väntade tills dansen var över Jämshögsgrabben Göran Johnsson var i många år ordförande för ett av de största fackförbunden i Sverige, Metallindustriarbetareförbundet. I dag arbetar han som styrelseproffs och sitter bland annat i styrelserna för Sveriges Television och Swedbank.

Göran Johnsson har sitt eget sätt att rensa tankarna och sopa undan i sinnet efter långa förhandlingar eller sammanträden som dragit ut på tiden. Eller kanske som en förberedelse för att komma i en positiv stämning inför ett viktigt möte.

Han stoppar hörsnäckorna i öronen och startar sin i dag rätt otidsenliga kassettbandspelare med liveinspelningar av Hakon Swärd.

– Jag har fått banden av en bekant. De är inspelade i Broby och i Åhus, berättar Göran Johnsson, och tillägger leende: – Hakon spelar fruktansvärt bra.

Göran Johnsson berättar att musiken är viktig för honom. Han lyssnar gärna på klassiskt, Mozart eller Bach. Men lika gärna på Bob Dylan.

Han har en dotter, Catrin, som är mezzosopran och arbetar i musikalernas London. Musiken har hela tiden funnits i familjen Johnssons liv. Ändå är det en enkel dragspelare från Kristianstad som Göran Johnsson plockar fram med jämna mellanrum.

Hakon Swärd och hans musik gör honom avslappnad och glad.

Med Hakons hjälp har han trätt in i många viktiga sammanträdesrum med ett leende. Och alla minnen från ungdomens dansbanor i nordöstra Skåne och västra Blekinge kommer tillbaka. Vem som helst förstår att det var en lycklig tid. Men också en brytningstid, ett vägskäl, Göran Johnsson



Stjärnkvist orkester från Lönsboda på Eksäter i Osby vid mitten på 1950-talet. Rolf Orrgren, gitarr, Hugo Zaar, trumpet, Ingvar ”Laban” Zaar , bas. Framför sitter Elis Nilsson, trummor (ingick även i olika omgångar i Hakon Swärds orkester), med Edwin Stjärnkvist, kapellmästare på dragspel, till höger.

för musiken. Elvis Presley och Tommy Steele hade sitt grepp om ungdomen. The Beatles och Rolling Stones spädde på med den nya popen. Ännu så länge hade det bara gläntats på porten inför den musikaliska revolution som skulle komma.

Parallellt med den nya musiken, där Fats Domino och Elvis spelades på fikets jukebox, hade dansbanorna kvar sin dragningskraft på ungdomen runt om ute i landsorten. De populäraste orkestrarna hette förutom Hakon, Ulrik Wittmans, Berth Idoffs, Bob Stevens och Edwin Stjärnkvists.

När Göran Johnsson var i femtonårsåldern hade han stenkoll på vilken orkester som spelade var och när. Görans utgångspunkt i Jämshög betydde att han hade en rad dansbanor inom rimligt avstånd. Det blir ett stycke kulturhistoria när han plockar namnen ur minnet; Jarls 

Raggie Swingers orkester från Bjärnum på Eksäter i Osby kring jul 1956. Sven Holst, trumpet, Gösta Nilsson, trummor, Ragnar Carlsson, saxofon och dragspel, Lennarth Nilsson, saxofon (senare basist hos Hakon Swärd), och Lennart Nilsson, piano. Raggie Swingers med Ragnar Carsson som kapellmästare fanns i flera sättningar under 1950och 1960-talen.

Fure i Fjälkinge, Karla Flake, Gränums idrottsplats, Tallparken i Mjällby, Knutahusen, Olofströms Folkets Hus, Granada i Lönsboda, Häradsbäck … och så vidare.

I Jämshög samlades dansfolket på Silléns Kafé innan det var dags att dra iväg till dansbanan. Silléns var ett av tre kaféer i det lilla samhället. På Walles samlades knuttarna medan Essy’s mest handlade om begravningskaffe, minns Göran Johnsson.

Det fanns tre kaféer i byn men bara två taxibilar.

Göran Johnsson berättar hur de oftast beställde Evert Eskilssons Chevrolet när de skulle till dans. Alternativet var Oskar Perssons Volvodroska. De trängde in sig sju man i den stora amerikanaren och for iväg med missionsförbundaren Evert vid ratten. Det kostade dem var och en sju kronor för taxiresan till Lönsboda. Men då ingick hemkör

Stars orkester från Bjärnum 1950. Lennart Wrighed, saxofon, Bertil Ohlsson, trummor, Ebbe Karlsson, saxofon, John Kåberg, gitarr, Ingvar Tornerefeldt, saxofon, Gerd Thorup (Winborg), piano, och Sigurd Ohlsson, kapellmästare på trumpet. Stars orkester har funnits i flera uppsättningar från 1930-talet fram till mitten av 1950-talet. Denna sättning var ordinarie från slutet på 1940-talet. De spelade liksom Hakon Swärd modern dansmusik, ibland åt det jazziga hållet om publiken uppskattade det. Spelplatserna var mestadels i norra Skåne dit de tog sig med taxi. Senare skaffade sig John Kåberg en herrgårdvagn som lastade hela bandet. Att vara pianist var en prövning då dansbanorna ofta var utomhus eller i ouppvärmda, fuktiga lokaler och under sådana förhållanden höll inte stämningen.

ningen. Under tiden som grabbarna roade sig vid dansbanan satt taxichauffören med en kopp kaffe och kaka och inväntade hemfärden.

På hemvägen från dansen stannade taxin alltid till vid korvkiosken i Olofström, så att alla kunde få en nattakorv.

– Det var en helt annan social kontroll på den tiden än idag. Evert såg alltid till att han hade alla killar med sig hem, och själv såg man ju till att vara i presentabelt skick, skrattar Göran Johnsson.

Oftast valde man dansbana efter vilka som spelade var. Man var ett dansant gäng och visste ungefär vilka flickor som drogs till vilka orkestrar.

I början av -talet minns Göran en kväll hur han och kamra

terna hamnat i Glimåkra Folkets Park. Där spelade Ulrik Wittmans orkester. Och det var smockfullt, men just de där tjejerna som de ville träffa fanns inte där. Då nämnde någon att Hakon spelade i Knislinge, så det var bara att dra vidare dit. Men där var det glest med folk.

Då det var någon som påpekade för Hakon att det var knökat med folk i Glimåkra, minns Göran Johnsson, så svarade han: – Jo, men det är i alla fall inte så mycket med dom om propparna går!

Hakon försummade aldrig att säga vad han tyckte om att musiken elektrifierades. Nya tider randades. Hakon var inte förtjust.

Till kollegan Ulrik Witte ställde Hakon en gång frågan: – Ulrik, säg mig, vad tycker du om den här nya falska musiken?

Det var precis den åsikt han hade om de nya tiderna som kom. Den nya falska musiken. Uttrycket återkommer hos Hakon.

Annons från 1956.

Putte Wickman spelade i Osby knappa tre mil från Bjärnum. En miss i planeringen.

Publiken drogs till Bjärnum.



Spelade skjortan av världseliten  var det dags för VM, världsmästerskapen i dragspel, i KB-hallen i Köpenhamn. Hakon Swärd var där tillsammans med Hasse Bencker och Arne Olsson. Inte för att tävla utan för att stå för dansmusiken vid detta celebra tillfälle.

Hasse Bencker har många minnen av kvällen som bjöd på en uppståndelse utan like.

Arrangörerna bjöd på middag och väl tilltaget med sprit och Hakon tackade och tog för sig. Hela gänget kom i toppform.

Det var tiotusen personer i KB-hallen men sorlet avstannade när Hakon Swärds från Kristianstad tog ton.

Hasse Bencker minns hur bandet svängde och showade så att dansen kom av sig. Publiken var totalt uppslukad av den underliga orkestern på scenen. Hakon spelade trumpet på locket till flygeln, Arne hoppade bock över kontrabasen och något sådant hade danskarna eller deras gäster aldrig upplevt förr.

Efter framträdandet tog de en taxi till färjan. I taxin lyckades Arne inte få in basen i kupén utan tvingades hålla den utanför sidorutan.

Väl i Malmö skulle Arne köra eftersom Hakon inte var nykter. Då visade det sig att det var kylarläckage på Chevroleten. Arne lyckades uppbåda ett antal personer i närheten att hjälpa till och hämta vatten i sina hattar och med det fyllde han på kylaren på nytt.

Hakon satt där bak i bilen men vaknade plötsligt till och undrade varför det tog så lång tid. Han gick ut och smällde ned huven till bilen.

– Under huven stod Arne och fyllde på vatten och han fick piggen från huvlåset i bakhuvudet. När han tittade upp gick ögonen i kors och sedan stöp han vid Tullhuset, berättar Hasse Bencker.

Hakons enda kommentar var: – Vad fan skulle han där och göra. 

Men Arne Olsson kvicknade till och fick liv även i Chevroleten och så kunde gänget rulla hem över Linderödsåsen igen.

I dag minns inte Hasse Bencker vilka som vann VM i dragspel den där gången. Det var mindre intressant för en sak är han säker på: – Vi spelade skjortan av hela världseliten den kvällen!

Hakon Swärd ställde under en tid själv upp i dragspelstävlingar, men det har inte gått att bekräfta när eller var, men det sägs att han under sin tid var såväl sydsvensk mästare som att han ett år kom trea i europamästerskapen i Göteborg. Var det publiken som röstade, och inte en jury, kom alltid Hakon bättre placerad.

Hakon Swärds orkester på Tingvalla, Tomelilla 1957–1958. Arne Olsson, bas, Hasse Bencker, gitarr, Bengt Andersson, trummor. Arne har bytt till elbas. Tidigare fick trummisen endast ha virveltrumma, bastrumma och cymbaler av utrymmesskäl. Nu kunde även tom tom-trummor följa med.



Han var rhythm & blues I mitten och slutet av -talet hängde det en ung tonåring på Bokskogens nöjesplats i Tjörnarp när det var dans, och ibland på sommaren vid utedansbanan nere vid sjön.

Grabben började spela trummor i Kjelles Quintet med Kjell Bondesson från Sösdala i –-årsåldern. Han kunde en del rock’n’roll och med honom lockade man en yngre publik till dansen.

Han hette Per-Åke Persson och är mer känd som hela Sveriges Peps.

– Oh ja, visst hörde jag Hakon Swärd spela. Han var ju en förebild för mig när jag höll på med dansmusiken, berättar Peps Persson.

Kjelles Quintet spelade i princip samma schlagers och svängiga, småjazziga dansmusik som Hakon Swärds orkester.

Men Peps växte upp, lämnade dansmusiken bakom sig, reste till Chicago, upplevde bluesen och utvecklades åt ett annat musikaliskt håll.

– Så hittade jag för en del år sedan av en händelse några musikkassetter i Markaryd med gamla inspelningar av Hakon Swärd som jag köpte.

Det blev en nyförälskelse och gav Peps en riktig aha-upplevelse.

– Då insåg jag vilket enormt inflytande som Hakon Swärd faktiskt hade haft på mig, även om vi egentligen aldrig träffades på riktigt, säger Peps.

– Det här var svensk, skånsk rhythm and blues, med rytmer och svängar i högsätet. Det är frapperande hur mycket r&b det är i hans framföranden. Jag lyssnar ofta på bandet och har till och med hittat och köpt hans LP-skiva.

Peps har berättat för sina medmusiker om den fantastiske Hakon Swärd och många har hört talas om honom. Lite förstår man att han 

Peps Persson

beklagar att han inte fick möjlighet att uppleva Hakon Swärd närmare.

För Peps känner ett genuint musikaliskt släktskap med den geniale dragspelaren från Kristianstad.

– Vi är nog rätt lika i många avseenden. Jag tycker också mycket bättre om att spela i de mindre sammanhangen och få den där rätta publikkontakten som var Hakons kännetecken och storhet, säger han.

Peps avslutar: – Hakon var en gudabenådad speleman!

Peps Persson är liksom Hakon var en multimusiker och har spelat in en rad skivor av både blues, reggae, rock och folkmusikkaraktär. Han har också gett gamla skånska skillingtryck och visor nytt liv. Dessutom spelar han ett antal instrument och i till exempel inspelningen av låten ”Rotrock” från  spelar Peps alla instrument själv.

Man kan ju bara föreställa sig en jamsession med Hakon Swärd och Peps Persson.

Kjelles Quintet: Kenneth Wiik, gitarr, Seve Sigesgård, trumpet, Peps, trummor, Kjell Bondesson, dragspel, Henry Jönsson, gitarr. Foto av Peps Persson som börjat intressera sig för foto och hittat självutslösarfunktionen på sin kamera.



Hakon betyder rusning Historierna om Hakon Swärds enorma dragningskraft på publiken är många. Han var under decennier arrangörernas drömartist och flera generationer dansade till Hakons toner.

Lämmeltåg av danslystna gick till den folkpark eller det ställe där Hakon spelade just den kvällen. Många åkte många mil för att vara där Hakon var.

En regnig pingstafton  samlade Hakon Swärd omkring   personer till dans i Lövstalund, i Lövestad utanför Sjöbo.

Ditlockad var också Expressens nöjesreporter Björn Vinberg för att i en lång artikel dokumentera fenomenet Hakon Swärd. Redan på parkeringen fick han beskedet av poliserna som skötte ordningen på parkeringen: – I kväll spelar Hakon, då blir det folk!

Parkens Henry Andersson spädde på med ett brett leende att ”Hakon betyder rusning. Han har blivit en legend”. ”Legenden” Hakon Swärd var bara  år när Björn Vinberg träffade honom, men han gjorde sin :e säsong som kapellmästare.

För Vinberg berättar han också att han inte varit ledig en enda lördag-söndag under alla de  åren. Han berättar om Bjärnums Folkets Park där han spelat varje nyårsdag i  år och dessutom en lördagskväll varje månad.

Han hade över tusen låtar i sin repertoar och det handlar om taktfast foxtrot, vals eller smäktande tango. Men den nya musiken ger han inte mycket för i den här intervjun i Expressen.

– Jag är så musikalisk att jag inte kan spela den nya falska musiken.

Som förresten inte är dansmusik utan jazz och det kan inte en människa med normala ben dansa efter, säger han.

Artonåriga Maj-Lis Eriksson berättar att hennes mamma dansade 

tango till Hakons orkester redan för  år sedan och tycker att Hakon ”spelar käckt och ibland jammar han”.

– Jaså, svarar Hakon, kallas det för att jamma? Jo, när jag kommer i stöten kan nog inspirationen koka över.

På bilden i Expressen är Hakon i stöten. Med vänstran trakterar han dragspelet och i högran sitter trumpeten. Under kvällen i Lövstalund tar han också fram fiolen, spänner taglet över strängarna, men har pinnen under fiolens hals. Reportern konstaterar att här finns äkta spelmansglädje och ett sjusärdeles sätt att ta ungdomen.

Hakon suckar lite för journalisten över konkurrensen som han tycker är ”mördande”. Inte minst för att många spelar för småpengar, medan han alltid har tagit bra betalt. Så bra, kommenterar Expressen, att Hakon Swärds orkester tar mer betalt än många av hans namnkunnigare stockholmskollegor. Han kan välja sina jobb. Men det kan man tryggt göra, om man som Hakon Swärd vid pingstafton  redan är fullbokad till och med nyårsdagen !

Journalisten Björn Vinberg relaterar också en historia om hur Hakon Swärd spelade inför   personer när Arne Domnérus, en mil därifrån, bara lyckades få  åhörare. Men då rättar en illmarig Hakon honom: – Den där gamla historien ska ni inte tro på. Det var minst  som lyssnade på Domnérus, konstaterar han.

Har man spelat i  år får man perspektiv på tiden. För Expressen berättar Hakon hur han upplevt hur bilen gjort om nöjesplatserna.

Ungdomen har blivit nyktrare, slagsmålen därmed färre och konkurrensen har ökat mellan dansbanorna då det blivit lättare att ta sig fram.

Dessutom klämmer han i med: – Nu sitter di jäklarna i sina bilar och nappar brudarna innan dom går in i parken. Då spar dom fyra kronor och får ändå en flicka. Såna pågar!

Slutligen delar han med sig av en historia från Bjärnum på talet, då det gick betydligt hetare till på dansbanorna än .

Det blev bråk och slaktaren i Bjärnum skulle, av någon anledning, ”sprätta upp” trumslagaren i orkestern. Slaktaren hade redan kniven 

framme när batteristen lämnade trumsetet och löpte sin väg för att aldrig återkomma.

– Det var rätt åt honom, för han blev högfärdig, raljerar Hakon som slutkläm.

Expressen skrev ytterligare ett kapitel i legenden om Hakon Swärd.

Lagom underblåst av dragspelskungen själv.



En inspirationskälla Hakon Swärd startade sin första dansorkester , som tolvåring.

Kanske var det då som grunden lades till Kristianstad som ett dansmusikens Mekka.

Lika gammal, eller snarare lika ung, var också Olle Jönsson då han tillsammans med tvillingarna Hasse och Lasse Sigfridsson  bildade orkestern Lasse Stefanz och ännu en fantastisk framgångssaga var född. Något år senare anslöt Christer Eriksson och Anders Pettersson. På senare tid har Gunnar Nilsson engagerats av gruppen.

– Det är klart att Hakon Swärd var en källa till inspiration i musiken. Alla talade om honom. Alla visste vem han var, säger Olle Jönsson. Även om Hakon upplevdes som en lokal kändis i Kristianstadstrakten så fick Olle Jönsson omvärdera det omdömet då Lasse Stefanz turnéer tog dem allt längre hemifrån.

– Oavsett var vi kom så frågade de om Hakon då vi kom någonstans, ända upp till Norrland var han känd, ett begrepp, säger Olle Jönsson.

När Lasse Stefanz bildades var nya tider på väg och Hakon Swärds orkester var inne på sista varvet. När Hakon spelade in sin enda LPskiva  hade Lasse Stefanz redan fem album ute på marknaden och  kom ”Oh Julie” på Bert Karlssons skivbolag Marianne och succén var fullkomlig med titelspåret som bandets första svensktoppsetta.

Samma år fick den populära orkestern spela i ”Nygammalt” med Bosse Larsson. ”Oh Julie” blev också Lasse Stefanz första guldplatta då den såldes i över   exemplar.

Lasse Stefanz framgångar har varit exempellösa. De utsågs till Sveriges bästa dansband i såväl riksradion som veckotidningen Hänt i Veckan  och året därpå dessutom av Aftonbladets nöjesredaktion. 

Med Christer Erikssons låt ”De sista ljuva åren” cementerade Lasse Stefanz sin enorma popularitet och i april  slogs svensktoppsrekordet då melodin låg kvar på listan i  veckor.  utsågs den till ”Tidernas svensktoppslåt”.

Otroligt nog står Lasse Stefanz idag, mer än fyrtio år efter starten, fortfarande ohotade på den absoluta toppen i dansbandssverige. De senaste skivorna ”Vagabond” och ”Rallarsväng” har båda blivit storsäljare på den svenska skivmarknaden. Så sent som i juli  valdes Lasse Stefanz till årets dansband på den årliga dansbandsgalan i Malung i Dalarna.

I bakgrunden skymtar skuggan av en annan publikidol – Hakon Swärd.

– Tråkigt nog träffade jag Hakon bara en gång, på kyrkogården i Norra Åsum där Hakon tillsammans med sin hund besökte hustrun Lottys grav, säger Olle Jönsson, och tillägger: – Han nickade igenkännande. Det kändes himla bra för Hakon var en riktigt stor musiker och ett föredöme.

Säger landets idag tveklöst största namn på dansbandscenen.

Midsommarfirande på Österlen i början av 1970-talet. Disco har slagit igenom.

– Hakon var en riktigt stor musiker och ett föredöme, säger Olle Jönsson.



Sista spelningen Hakon Swärds sannolikt sista spelning, åtminstone för en större publik, var den årliga Kongaträffen i början av juni .

Under Kongaträffen samlas dragspelare från stora delar av landet och spelar upp. Det kan bli mellan femtio och hundra dragspelare varje gång som framträder. Varje uppträdande pågår i tjugo minuter. Sedan är det nästa spelares tur.

Hakon Swärd fick två speltillfällen den här gången i Konga i Småland.

– Det var hans vanliga repertoar han spelade, minns Börje Färm.

Han säger också att det märktes ingenting speciellt på Hakon den där gången. Han var sitt vanliga jag. Kanske lite tröttare.

Innan Kongaträffen hade Hakon också varit inbjuden till Tunnbybälgarnas vårkonsert i Bromölla.  var det andra året för vårkonserten som nu pågått i  år.

Vårkonserten hålls traditionellt på långfredagen och det här året, det första och sista för Hakon Swärd, blev en alldeles speciell kväll för honom. Han bjöd upp sin rival genom många år, Arne Färm, att spela på scenen tillsammans med honom.

Arne Färm minns det alldeles klart. Trots att de båda spelat dragspel under många år hade de faktiskt aldrig spelat tillsammans tidigare. De var närmast att betrakta som rivaler, eller konkurrenter, om dragspelspubliken. Arne Färm fick sitt första dragspel som tioåring och var under många år kapellmästare i orkestern Bröderna Färm, som  vann SM-guld i gammeldans. Han har också spelat gladjazz tillsammans med bland annat Gunnar ”Siljabloo” Nilsson och Arne Castell.

Arne Färm minns Tunnbybälgarnas vårkonsert  mycket väl.

– Nu var det Hakon som ville att vi skulle spela tillsammans, säger Arne. 

Fredagen den  juli  avled -årige Arne Färm efter en tids sjukdom. Veckan efter det att han berättat om sin enda spelning med Hakon Swärd. Ett av Hakons sista offentliga framträdanden.



Hakon Swärd på CD Bertil Sandström har sammanställt fyra CD med liveinspelningar av Hakon Swärd.

Beställs av Bertil Sandström, Gullbacka gård ,   Osby. Tel - .

Epost: info@tutakor.se

Godkväll och tack för i afton Nu är tiden för avskedet inne vi ska skiljas vad gör det min vän, men ni lever dock kvar i vårt minne, och jag hoppas vi råkas igen.

Go’kväll och tack för i afton! ./.

Hakon omslag:omslag

08-09-29

10.42

Sida 1

Bertil Sandström, född 1943, är själv musiker och har sedan barnsben fascinerats av Hakon Swärd. Tillsammans med Fredrik Brofalk på SR Kristianstad har han i en mycket uppmärksammad radioserie berättat om Hakon Swärd för radiolyssnarna i Skåne. Han har tidigare gett ut boken om Bildsköne Bengtsson tillsammans med Malin Arvidsson.

Per Erik Tell, född 1956, är frilansjournalist och författare till tre kriminalromaner, en historisk berättelse om svenskarna i kung Leopolds Kongo och en essäbok om USA.

Bokpro

Tack för i afton

Med boken följer en CD med Hakon Swärd i toppform.

Per Erik Tell & Bertil Sandström

Han spelade schlagers på piano med Maurice Chevalier, tango på dragspel för Fangio och blåste trumpet hos storbandsgiganten Lulle Ellboj.

Hakon Swärd blev en av södra Sveriges mest populära dansmusiker genom tiderna. Folket älskade dragspelaren Hakon Swärd och publikrekord sattes på löpande band där han drog fram.

I ”Tack för i afton” vittnar musikerna som följde Hakon runt om på dansbanorna om denne geniale speleman. Inte heller Skånes obestridlige blues- och reggaekung, Peps Persson, kan dölja sin stora beundran för Hakon Swärd, ”swingens häxmästare”, som han kallades.

Hakon Swärd var en vanlig kommunalarbetare i Kristianstad och självlärd musiker som spelade den tidens schlagers – ibland från hastigt nedklottrade harmonier på en wienerbrödspåse. Men som han gjorde det!

Tack för i afton om spelemannen Hakon Swärd

Per Erik Tell Bertil Sandström