Kunskapens träd

Kunskapens tra?d skydds OK.qxd:omslag

09-10-26

…författaren tecknar genom en rad av episoder en psykologiskt inkännande utveckling. Strid har en skärpa i sina barniakttagelser av vuxenvärlden som erinrar om Harry Martinson i ”Nässlorna blommar”. /– – –/ Språket är enkelt och klart och därigenom ser man djupt.

Hans Holmberg, Kristianstadsbladet Artur Strids sätt att berätta får formen av ett lågmält samtal med läsarna. /– – –/ [budskapet] är lika allmängiltigt som tidlöst; barnens självklara rätt att undra över den oförutsägbara och ologiska vuxenheten.

Billy Bengtsson, Norra Skåne Den inträngande personskildringen och den målande, kärleksfullt humoristiska tonen ger en smak av självupplevd uppväxt …

Tor Flensmarck, BTJ

Sida 1

Björkön är en liten by i de stora mossmarkerna mellan Skåne och Småland. Människorna här är ärliga och arbetsamma. De gör inte mycket väsen av sig, och inte många har intresserat sig för att skildra deras öden.

Kunskapens träd är en fristående fortsättning på Skomakarens söner och Stinsens trädgård. Tiden är tidigt femtiotal, några viktiga år för bokens huvudperson, Sven-Rune. Han får mogna från gosse till nästan man. Realskolan i Äsphult blir en viktig plats, nästan lika viktig som hemmet. Spänningarna mellan köping och landsbygd, studier och arbete, boklig bildning och folklig visdom blir stora. De skär rakt igenom familjer och släkter. Brodern Hans-Erik var född några år för tidigt och fick av ekonomiska skäl inte börja i realskolan.

Kunskapens träd, realskolan i Äsphult, lär ut gamla och nya, onyttiga och nyttiga saker. Både lärare och kamrater bidrager. Av frukterna från kunskapens träd är många ljuvliga och välsmakande, andra är bittra och sura.

Artur Strid

Kunskapens träd Roman

Artur Strid, född 1937, växte upp i Hökön, ett litet samhälle i Norra Skåne nära gränsen till Småland. Efter studentexamen i Älmhult blev det studier i Lund och så småningom en fil. mag. i svenska och historia. Han har sedan verkat som lärare i Älmhult och Osby. Senare även studierektor och rektor i Osby. Skönlitterärt debuterade han med Skomakarens söner 2005. Andra delen av denna trilogi Stinsens trädgård kom 2007.

Artur Strid skildrar ömsint brytningstiden på 1940-talet mellan jordbrukssamhälle och industrisamhälle, mellan klassamhälle och demokrati och mellan gammaldags fromhet och fritänkeri.

Omslag: Rikard Arvidsson

Bokpro

Artur Strid

isbn 97891-89336-55-1

Omslagsfoto: Artur Strid Omslagets baksida: Schackspelande kafégäster

Kunskapens träd

Röster om Skomakarens söner:

09.37

Artur Strid är engagerad i hembygdsrörelsen genom Skånes hembygdsförbund och har medverkat i dess årsböcker. Har var redaktör för En bok om Loshult.

Han ser sig gärna som en folkbildare och är en uppskattad föreläsare i skönlitterära och historiska sammanhang med bland annat Harry Martinson och Lars Wivallius på programmet. Erhöll 2004 kulturpriset i Osby kommun.

Från en by vid mossen

Foto: Rikard Arvidsson

Artur Strid

Kunskapens träd – Från en by vid mossen –

Bokpro

Bokpro Box 63 280 20 Bjärnum 0451-211 10 www.bokpro.se

© Artur Strid 2009 Omslag: Rikard Arvidsson Sättning: Bokpro Tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2009 isbn 978-91-89336-55-1

1

– Vad har du här att göra?

Rektorn på Äsphults samrealskola sade de orden till mig. Han stod på översta trappstenen vid ingången till kyrkan i samhället. Det var första dagen på höstterminen. Rektor E. G. Jonsson brukade samla nya elever till en andaktsstund. Vi som kom åkande med tåg hade gått en lång väg från stationen till kyrkan.

Det småregnade så alla trängde på och ville komma in. Kön sträckte sig ända ner till järngrinden mot gatan. Jag smet upp till vänster på stentrappan. Rektorn stod i mitten och bromsade eleverna. Våra blickar möttes. Han hade tjocka ögonbryn och blåa skarpa ögon. Håret var gråsprängt och tillbakastruket. Det glänste vattendroppar i det. Han hade grå kostym som liknade en uniform och var utan rock eller annat skydd för regnet.

Det var då han sade: – Vad har du här att göra?

Hur kunde han veta vem jag var? Vi hade aldrig träffats så vitt jag visste. Ändå verkade han på något sätt känna igen mig.

Han öppnade en liten lucka under sin arm och jag smet in vid kyrkomuren. Jag gick genom ett mörkt förrum. Själva kyrkan var hög och väldig. Jag hade aldrig varit inne i den förut.

Jag skyndade mig fram på huvudgångens mjuka matta. Det var många elever i bänkarna redan. De vände sina ansikten framåt mot altare och predikstol. Men jag kände ingen så jag bara sjönk 5

ner på en ledig plats.

Kyrkan fylldes av orgelbrus och psalmsång. Det var nog lärarna som satt längst fram. Det var män och kvinnor och många hade glasögon. Nästan alla sjöng med i psalmen. Snart fick de vrida sina huvuden för predikstolen var vid sidan.

En präst med svart kalott på huvudet dök upp i den. Han hade rödaktig hy, tjocka läppar och stor näsa. Han log mycket och talade snabbt. När han uttalade något på ’s’ visslade han till.

Han sade att han rest till Äsphult ända från Torsby i Skåne. Det var nästan där jag bodde.

Prästen talade om skapelseberättelsen i Bibeln och om Kunskapens träd. Jag tänkte på Kunskapens träd och Livets träd i Stinsens trädgård. Och på affischen i Björköns bibliotek. Det var förbjudet att plocka frukter från Kunskapens träd. Prästen rättade ofta till sin lilla kalott med handen.

Sedan pratade han om våra studier vid Äsphults realskola: – Visst ska ni plocka frukter från Kunskapens träd och utvecklas. Era duktiga lärare skall hjälpa er att välja. Se så röda och vackra äpplena är och hur friskt de smakar! Tag för er och utveckla det ni är bra på! Men använd sedan era kunskaper i det godas tjänst och inte i det ondas. Det är det viktigaste och det är meningen med Guds ord i skapelseberättelsen.

Eleverna sökte sig mot skolan. Klas-Peter, min kamrat från Björkön, såg jag inte. Han gick nog med några andra.Vid järnvägen var bommarna fällda. Det regnade mer nu. Jag var ganska våt. Håret klibbade i pannan. Jag hade träffat en annan pojke, som jag kände lite, och vi gick tillsammans. Han hade en gamlings utseende med ojämn hy och rynkor i ansiktet. Han hade inga ögonbryn och smala läppar. Men jag visste att han var 6

modig och klok. Han hette Jan-Olof. Jag berättade för honom att jag tilltalats av rektorn och vad han hade sagt.

– Det skall du inte bry dig om. Det är en jävla gubbe! Det säger alla. Det gäller att hålla sig ifrån honom, sade han.

En man i blåkläder åkte förbi övergången på fotsteget till ett rött växellok. Vi såg honom hoppa av längre bort och springa några steg. Bommarna fälldes upp och eleverna strömmade över järnvägsspåren. Den raka, våta gatan låg framför oss och blänkte.

Där fanns kaféer, affärer och kontor. På hörnet låg en skoaffär och lite längre upp en bokhandel. Där skulle vi köpa böcker innan vi åkte hem.

Jag kände till Äsphult ganska väl. Mor och jag hade varit där många gånger. Vi hade handlat i olika affärer. På julskyltningskvällen brukade det gå extratåg mellan Björkön och Äsphult.

Min far var inte där så ofta. Han sade att han inte hade några ärenden.

Bara en gång var han tvungen att fara iväg. Vid fyratiden på natten väcktes han av en fruktansvärd tandvärk. Mor steg upp och hjälpte honom. Hon försökte alla de vanliga knepen med yllesjal och hett strykjärn, som var inlindat med tyg. Det skulle tryckas mot den onda tanden. Far var röd och svullen i ena sidan av ansiktet. Han försökte att förvilla smärtan med att springa upp- och nedför trappan och ut och in genom ytterdörren. Det värsta var att han var alldeles tyst. Hade han skrikit och gormat hade det varit bättre.

Ute var det beckmörkt. Far gick ut i vedboden och tog fram sin cykel. Klockan fem cyklade han iväg mot Äsphult. Han knackade upp tandläkaren. Det var en äldre, gråhårig dam, känd för att vara hårdhänt. Hon öppnade dörren på glänt. När hon såg fars vilt stirrande ögon öppnade hon helt.

7

– Du skall sköta dina tänder bättre, ekade det i hans öron när han småsprang nedför trapporna. Med en tand mindre i munnen men utan smärta for han hem igen. Jag log vid minnet och skulle velat veta var tandläkaren bodde.

Realskolan bredde ut sig framför oss. Den sträckte sig högt mot skyn. Vi från landet var inte vana vid så stora byggnader.

Den var murad med brunrött tegel. De höga, gröna fönstren blänkte mot oss med många små rutor. Stentrappan upp till huvudingången var bred och mäktig. På den grusade skolgården stod några unga björkar intill varandra. Annars var det helt kalt.

Till höger låg en grön träbyggnad med flera våningar. Den hängde nästan ihop med tegelbyggnaden. Det var bara en smal gång emellan.Till vänster fanns ett mycket lägre trähus med spetsigt tak.

En man i grön kostym kom fram till oss. Han hade stark röst och blåröd ansiktsfärg. Han hade stora näsborrar, var barhuvad och hade gråsprängt hår. Händerna höll han på ryggen. Kanske för att vi inte skulle känna oss hotade.

– Ni där! Ni ser ut att vara från landet så ni ska in genom den dörren!

Orden ekade över skolgården. Han pekade mot den höga träbyggnaden. När han pekade öppnades kavajen och vi såg en tjock länk till ett fickur hänga ner från västen.

Jag visste inte om det han hade sagt var elakt menat eller inte.

Men han verkade inte så farlig. Han hade snälla, plirande, blåa ögon. Han var skolans vaktmästare.

– Ni skall allra längst upp så vi kan hålla reda på er. Det är en eldfarlig byggnad, så röker ni där blir ni antingen innebrända eller får sluta på realskolan.

8

Stämman var grov och skrovlig. Man hörde tydligt vad han sade.

Vi knegade på uppför trapporna. Ryggsäcken med pengabörs, matlåda och pennfodral gnagde på ryggen för varje steg.

Vaktmästaren hade sagt att vi måste vara ute varje rast och få en nypa frisk luft. Det skulle bli ett väldigt springande upp och ner.

En lång, mager man med gråa byxor och blå kavaj hade följt med oss ända upp till översta våningen. Han hade en sliten brun portfölj i handen. Jag hade sett att det stod Anders Runesson,Växjö, skrivet på den.

Vi spred ut oss i en av salarna. Bänkarna var brunfärgade och slitna. Bord och stol hörde ihop och man satt två och två i dem.

Mannen som följt med oss upp var vår lärare. Han andades häftigt efter klättringen uppför trapporna. Han slängde portföljen på katedern, tog upp en liten ask ur fickan och stoppade en tablett i munnen.

– Jag har en sådan förbaskad astma så jag får vänta lite med att prata. Tabletter får bara jag äta på timmarna.

Han log ett snett leende. Han hade tunt bakåtstruket hår och insjunkna gråa kinder. Haka hade han nästan ingen alls. När han log blev det bara en grimas. Det var nog därför att han var så mager.

Han hade smala, tunna, smidiga händer. Det såg vi när han öppnade sin portfölj och lade en del papper framför sig.

– Detta blir 1 b:s klassrum. Ni får hänga väskor och ryggsäckar i korridoren.

Han satte sig och efter en handrörelse av honom satte vi oss också.

– Nu skall jag ropa upp er så att vi får höra vilka ni är.

Han fick ett häftigt hostanfall. Han hostade länge men lutade 9

sig åt sidan och höll handen för munnen.Vi blev allvarliga och tyckte synd om honom.

Jag var rätt sent inne i klassrummet och hade fått en plats nära dörren, näst längst fram. Min bänkkamrat var en stor ljus pojke.

Han var klädd som en vuxen man med välpressade byxor och kavaj, skjorta och slips. Han hade väst innanför kavajen.

Framför mig hade jag en fin utsikt. Genom fönstret såg jag gatan nedanför med grindar och hus, gårdar och träd på sidorna.

Gatan löpte iväg innan den försvann i en kurva rätt långt borta.

Människor, mest gamla farbröder och tanter, gick där nere på båda sidor. De kånkade på handelsvaror och en del gick med käpp. En dam var ute med sin hund. En och annan cyklist passerade. Höga träd växte i trädgårdarna. Där bakom var skog.

Det hade slutat regna. Över alltsamman var det vita ulliga moln och blå himmel. Här skulle jag kunna titta på saker om det blev långtråkigt på lektionerna. ”Anders Runesson”. Läraren hade skrivit sitt namn på svarta tavlan. Jag visste redan vad han hette. Därefter hade han lagt till: Klass 1 b. Det var vi det. Han hade tagit ett par steg bakåt för att se vad han skrivit. Handstilen var fin, litet snett lutande åt höger. Den var jämn och med extra slängar på de stora bokstäverna.

Nu kunde vår lärare prata igen: – Ni skall kalla mig magistern, sade han. För jag har studerat vid universitetet.

Det gick raskt med uppropet. Det var namn, när vi var födda och var vi bodde. Han ville också ha reda på faderns yrke. Det var flest lantbrukarbarn. Dit hörde pojken jag satt hos. Men några var lärarbarn och barn till tandläkare och sådana som arbetade 10

på kontor. Några var till och med barn till präst och läkare. Bara två hade föräldrar som var arbetare. Mitt hjärta bankade när läraren ropade upp mitt namn. Allt stämde. Förnamn och efternamn och när jag var född och var jag bodde. Magistern gjorde en grimas som skulle vara ett leende och sade: – Vad sysslar din far med?

– Han är vanlig arbetare.Vad han gör nu vet jag inte för han är arbetslös.

– Hoppas han får jobb snart. Min far var också arbetare. Fast han är död nu.

Jag förstod av det jag hittills sett och hört att vår lärare var snäll.

I grupper gick vi i klassen ner mot samhället.Vi skulle köpa böcker i bokhandeln. Magistern hade skrivit upp på tavlan vilka böcker vi skulle köpa i svenska, räkning, historia och kristendom och något ämne till.

– Resten får ni reda på av de andra lärarna, sade han.

När vi lämnade skolan såg vi rektorn gå över skolgården med långa steg. Vaktmästaren stod och tittade på sitt fickur.

Pojkarna gick för sig och flickorna för sig. Det hade varit en spännande dag men också dyster. Sommarlovet var slut. Så mycket man skulle gjort men inte hunnit. Vad väntade oss på detta nya ställe? Hur var de nya kamraterna? Varje dag från morgon till kväll skulle man gå i skola. Stiga upp varje morgon och åka iväg och läsa läxor varje kväll.

– Man kan väl stanna hemma en och annan dag och vila sig, sade min bänkkamrat. Han hette Esbjörn och gick ett par meter efter oss. Han var lång och lite rund kring midjan. Han gick med lustigt korta steg och hade små händer. Regnrocken hade han på sig och yllemössa på huvudet. Hans mor hade sagt att det 11

kunde bli regn. Och att han kunde bli förkyld.

Esplanaden, som man kallade gatan i Äsphult, löpte framför oss med nyplanterade små träd på sidorna. Jordhögarna efter hålen låg fortfarande kvar. Där fanns bank, möbelaffär och skoaffär. Där hade vi varit och köpt skor.

Skohandlaren var en liten man, mörk och militärisk. När man nämnt färg och nummer på skor man önskade tog han fram rätt kartong, lyfte på locket och visade skorna. Därefter slog han igen locket med en smäll och svepte papper om kartongen. Sedan ville han ha betalt. På provning var ej att tänka.

Längst framme låg posten som nyligen hade rånats. Tjuvarna hade tagit nästan 100 000 kronor. Polisen hade inte fångat dem ännu. En och annan personbil tuffade förbi. Cyklister plingade på oss när vi gick över gatan.

Vi tog in på en annan gata och var framme vid bokhandeln.

Utanför dörren satt kvällstidningarnas löpsedlar. Där stod med svarta bokstäver att Koreakriget förlorats och att kung Gustav var dödssjuk. Jag tänkte hastigt på när en kamrat och jag skulle sälja kvällstidningar hemma i Björkön. Det gick inte så bra. Jag måste gräva ner större delen i Stinsens trädgård.

Vi lämnade affären med våra påsar med böcker. Någon ville att vi skulle gå in på ett fik, dit skolungdomar brukade gå. Efter en halvtrappa kom vi in till en glasdisk. Där stod en rödhårig dam och tittade misstänksamt på oss.Vi beställde läsk och kakor och gick in i serveringsavdelningen.

Ungdomarna höll till i innersta rummet. Några var inte nybörjare i realskolan utan gick i högre klasser. De spelade schack, läste veckotidningar och blossade på cigaretter. Röken steg upp i taket men lade sig också som en dimma i rummet.

Det var ett sjaskigt rum med gråa, murriga väggar och lågt i 12

tak. Fem–sex serveringsbord fanns med pinnstolar till. På ett par av borden stod schackur. De som rökte cigaretter drog halsbloss och hostade till. Några sände välformade rökringar mot det gråa taket.

Klas-Peter var där med några kamrater. Han hade också börjat realskolan men skulle gå i en annan klass än jag. Han försökte dölja för mig att han rökte. Men när rök sipprade fram ur hans högra hand förstod vi båda och skrattade. Jag tänkte i alla fall inte skvallra.

Mina klasskamrater och jag åkte hem i olika riktningar. KlasPeter och jag och några till stod ute på plattformen till sista vagnen. Loket tuffade på i sakta mak. I kurvorna kunde vi se hur det pustade och fräste. Rökslingor kom över taket och på sidorna och lade sig över oss. Det var vattenånga och luktade gott. Träd, buskar och telefonstolpar vandrade makligt åt andra hållet.Telefontrådarna höjdes och sänktes.

Nu tutade loket häftigt vid en vägövergång. Det skulle snart stanna vid en hållplats.

Vi var fem stycken i samma klass som stod i det fria på plattformen med järngrindar. Det var Erica och Stina, Jonny och Pelle och jag. Klas-Peter hade gått in i vagnen.Vi stod tysta och funderade på vad vi upplevt under dagen. Ibland sade vi något till varandra men då måste vi skrika, ibland flera gånger. För tåget tuffade, vagnarna skramlade och hjulen skrek mot skenorna.

Jonny och Pelle stod tätt tillsammans och småpratade. Stina rökte en cigarett. Erica lutade sig mot mig och ville säga något.

Tre gånger fick hon göra det innan jag förstod det.

– Han har i alla fall vackra händer! Och han skriver vackert.

– Han är nog snäll, skrek jag tillbaka.

13

Vi menade klassföreståndaren. Jag upptäckte att hon lagt sin ena hand över min på grinden. Jag drog snabbt undan min.

14

2

Några kvällar senare hade jag fått läxor att göra. Det var i modersmålet och räkning. I modersmålet skulle jag ta ut subjekt och predikat i ett stycke. Jag skulle sätta ett kryss under subjektet och streck under predikatet. Det var lätt för magistern hade gått igenom det på svarta tavlan. Mattetalen var svårare. Det var fem stycken tal med a, b, c. Vi hade inte kommit så långt i skolan i Björkön. Jag grubblade, skrev och tuggade på blyertspennan. Ibland fick jag sudda ut alltihop.

Jag tänkte på att min bror Erik skulle varit hemma nu. Han var duktig i räkning. Med hans hjälp hade det gått lätt. Men han var i huvudstaden och arbetade. Han hade sagt att han ville ut och se hur det var i stora världen. Hans bäste vän hade lämnat Björkön och åkt till Norge. Det fanns ingen kvar att vara med.

En svag lampa lyste i taket. Jag var ensam i rummet. Det var där vi hade spegelbyrå, blomsterbord och radioapparat. Jag satt på sängen och på det runda bordet vid fönstret hade jag mina böcker. Mor hade ställt in smörgåsar och ett glas mjölk vid sidan.

I rummet intill var det främmat. Det var inga långväga gäster utan bara farbror Hilding och faster Eva. De diskuterade livligt och jag kunde inte låta bli att lyssna. Jag blev litet störd. Mor skramlade med kaffekoppar i köket.

– Jag skall bara höra sjunyheterna. Sen skall jag gå hem. Det är fullt krig i Korea.

15

Det var Hildings röst. Radioapparaten stod inne i rummet där jag satt. Jag hörde Evas och mors röster. De talade inte om samma saker som karlarna utan om kungahuset. Den gamle kungen låg svårt sjuk. Hur skulle det bli om han gick bort? Han hade ju varit kung i nästan hela deras livstid.

– Om han går bort får Sverige både kung och drottning, sade faster Eva. För kronprinsen har en fru.

Hilding samlade dock alla genom att säga: – Mina njurar är dåliga. Jag har pinkat blod. Så nu kan ni börja dela upp pengarna och pinalerna efter mig.

Tystnad följde. Inte ens klirr av kaffekoppar hördes. Sedan blev det ett allmänt mummel. Men Hildings skrovliga röst gick igenom: – Jag har varit i Lund. Där träffade jag en läkare som var så klok att han var farlig. Han gav inte stort hopp.

Efter detta fanns inget att tillägga. Jag lade pennan ifrån mig och lutade mig bakåt med huvudet mot väggen. Jag hade fått lite huvudvärk. Det gick nog inte att läsa läxor här. Nu slog väggklockan sju. Far kom in och skruvade på radion. Det gröna lampan nere till höger lyste. En entonig röst läste nyheterna från TT. Efter väderleksrapporten gick jag in till dem. De hade rest sig upp och gjorde sig i ordning för att gå hem.

Då bad mor dem att sätta sig igen för hon hade något att berätta. Det var ovanligt att mor tog ordet. Alla satte sig. Eva småhuttrade och svepte koftan omkring sig. Hilding vred sin bredbrättade svarta hatt mellan händerna.

– Jag hade inte tänkt berätta det. Men nu ska ni få höra. Jag var i Äsphult och pratade med rektor Jonsson häromdagen. Jag klädde upp mig så mycket som möjligt med hatt och högklackade skor. Jag for med halvniotåget och tänkte att jag skul16

le stanna till nästa tåg. Eller tills jag fått ärendet uträttat.

Mor hade satt sig. När hon fortsatte att berätta grep hon tag i ryggstödet på en stol. Såg jag rätt eller fick hon litet rött på kinderna?

Hon klev rakt upp på skolgården. Klackarna klapprade mot stenläggningen. Det var lugnt där för skolan hade ännu inte börjat för terminen. En man som presenterade sig som vaktmästare kom fram till henne. Han var mycket vänlig. Mor tyckte att han luktade konstigt och sluddrade.

När han hörde att mor ville träffa rektorn ledde han in henne genom de tjocka ytterdörrarna, in i korridoren och fram till rektorns rum. Då kom han själv utrusande med håret på ända och ögonen stirrande. Han var nära att stöta till dem som var utanför. Han skrek något otydligt. När han fick syn på mor blev han genast lugn och vänlig. Han bjöd mor armen och de gick ut på skolgården och promenerade under björkarna, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

När de kommit in igen på expeditionen berättade mor om mig. Hon visade foto på mig och sade att jag skulle börja i klass 1 och att jag var lite klen. Hon sade att jag inte fick äta i skolbespisningen för min kommun betalade inte.

– Kunde rektorn ordna det?

– Be din man gå in i det kommunala och påverka besluten där! sade rektorn.

– Jag räknar med att rektorn klarar det, sade mor.

Han blev mörk i ansiktet: – Jag är inte Gud Fader. Nu måste ni gå.

Så tog han mor i armen och ledde ut henne och slog igen dörren.

– Nu ska ni få höra det mest komiska. Rektorn ville bjuda 17

på kaffe efter promenaden. Han slog upp en kopp åt mig ur en termoskanna. Han pekade på en påse skorpor som låg på bordet. Från hans sida verkade den obruten och helt full av skorpor. Men när jag tittade i den var den alldeles tom.

Han sade till mig flera gånger att ta en skorpa till kaffet. Men där fanns inga. Jag visste inte vad jag skulle göra. Till slut vände jag påsen mot honom och han blev alldeles blek. Någon hade blåst upp påsen och lämnat den på bordet. Det var nog det han blev mest arg för.

Vaktmästaren såg klurig ut när han följde mor över skolgården. Han ändrade inte en min när mor berättade för honom om skorporna som inte fanns. Skolklockan ringde med en skarp signal. Han lyfte i sin klockkedja, tittade på klockan och sade: – Han är som han är och jag tjänar två herrar.Tiden och rektorn. Din son är välkommen. Vi ska ta väl hand om honom.

När våra gäster gått gick jag själv ut ett slag. Det var redan ganska mörkt. Det hade varit en mulen dag med regnskurar. Jag gick en runda runt huset och ut på gatan. I ljuset från fönstret syntes miljoner regnkristaller i björkens grenar och kvistar. Det var den stora björken som stod precis vid väggen. Min gamla skola lyste med sin ljusa gavel en bit bort. Jag saknade tiden när jag gick i den skolan. Nu måste jag upp tidigt varje morgon och åka med tåget. Sedan kom jag inte hem förrän på kvällen. Först då kunde vi äta middag. Men man kanske vande sig.

Så gick de första veckorna. Jag hade mindre fritid nu. Men varje dag var mer spännande. Jag hade kommit lite ifrån kamraterna i Björkön. Det var bara lärarinnans pojke Klas-Peter och jag som hade börjat i realskolan. En till hade kommit in men hans familj flyttade från byn. De andra frågade inte mycket men jag förstod 18

att de tänkte att vi blivit litet för fina för dem. I alla fall fick vi andra erfarenheter än de. Det kändes lite tråkigt. Men det var kul att ha en skara kamrater hemma och en i skolan.

När jag träffade min kusin Uffe vände han ryggen till och sade att han skulle gå in och äta. Jag hade hört honom muttra om ”realskoleskitar”. I en annan by hade en pojke blivit nerslagen därför att han ”gick i realen”. Två framtänder åkte ut.

Far ställde sitt gamla skrivbord av ek i finrummet. Ljuset därinne var mycket bättre med en armatur i taket med fyra lampor. Han lät sitt skrivunderlägg och sitt skrivbordsställ följa med.

Skrivunderlägget av skinn hade på framsidan bilden av två rådjur som drack ur en bäck. På skrivstället av marmor fanns glaskoppar för bläcket och en nedsänkning för pennorna. Här skulle jag kunna studera utan att bli störd.

– Det är kallt här inne på vintern. Men jag sätter en brasa i kaminen varje kväll, sade far.

När mor skrev brev till min bror i Stockholm brukade jag lägga till en sida, som jag hade rivit ur min anteckningsbok. Jag berättade om sådant som jag trodde att han ville höra. Om sport, om August och Alice och hur de klarade sig utan Emily och om fars föräldrahem. Jag berättade inte så mycket om realskolan. Jag var inte säker på hur han skulle ta det.

Men när han skrev tillbaka var han väldigt intresserad av skolan. Han sade att jag skulle vara flitig och ordentlig och ta vara på de kunskaper som bjöds.

– Man måste ha studier nuförtiden. Det märker jag här uppe.

Jag växte mycket vid den här tiden. Jag var nog längre än alla andra pojkar i klassen. Ja, inte Esbjörn förstås, min bänkkamrat.

Han var redan fullvuxen. När jag jämförde med blyertsstrecken min bror och jag ritat på dörrposten hemma, så var jag redan 19

över hans linje.

Men en egendomlig oro drev mig. Bäst jag satt och läste eller lyssnade på radio så måste jag upp och ut. Ibland var jag ledsen och gömde mig för andra. Ibland var jag jätteglad och tramsig utan anledning. Jag blev intresserad av mitt utseende och kunde stå länge framför spegeln. Jag förde mitt ansikte nära. Ett par svarta ögon stirrade tillbaka. Sedan försökte jag se mig från sidorna.

Jag tyckte att jag hade för liten haka och uppnäsa. Då gick jag ett tag och försökte hålla ett finger på nästippen.

Jag sov oroligt på nätterna. Ibland låg jag vaken länge och kastade mig i sängen.Väggklockan slog både elva och tolv slag. Jag tänkte att om jag inte kunde sova så orkade jag inte upp till skolan nästa dag. Ibland låg jag med handen på bröstet och kände och lyssnade.Var det blåsljudet jag hörde? Jag visste att jag hade ett hjärtfel och att det kanske skulle bli mitt öde. Men hjärtat brydde sig inte utan slog lugnt och jämnt.

20

Kunskapens tra?d skydds OK.qxd:omslag

09-10-26

…författaren tecknar genom en rad av episoder en psykologiskt inkännande utveckling. Strid har en skärpa i sina barniakttagelser av vuxenvärlden som erinrar om Harry Martinson i ”Nässlorna blommar”. /– – –/ Språket är enkelt och klart och därigenom ser man djupt.

Hans Holmberg, Kristianstadsbladet Artur Strids sätt att berätta får formen av ett lågmält samtal med läsarna. /– – –/ [budskapet] är lika allmängiltigt som tidlöst; barnens självklara rätt att undra över den oförutsägbara och ologiska vuxenheten.

Billy Bengtsson, Norra Skåne Den inträngande personskildringen och den målande, kärleksfullt humoristiska tonen ger en smak av självupplevd uppväxt …

Tor Flensmarck, BTJ

Sida 1

Björkön är en liten by i de stora mossmarkerna mellan Skåne och Småland. Människorna här är ärliga och arbetsamma. De gör inte mycket väsen av sig, och inte många har intresserat sig för att skildra deras öden.

Kunskapens träd är en fristående fortsättning på Skomakarens söner och Stinsens trädgård. Tiden är tidigt femtiotal, några viktiga år för bokens huvudperson, Sven-Rune. Han får mogna från gosse till nästan man. Realskolan i Äsphult blir en viktig plats, nästan lika viktig som hemmet. Spänningarna mellan köping och landsbygd, studier och arbete, boklig bildning och folklig visdom blir stora. De skär rakt igenom familjer och släkter. Brodern Hans-Erik var född några år för tidigt och fick av ekonomiska skäl inte börja i realskolan.

Kunskapens träd, realskolan i Äsphult, lär ut gamla och nya, onyttiga och nyttiga saker. Både lärare och kamrater bidrager. Av frukterna från kunskapens träd är många ljuvliga och välsmakande, andra är bittra och sura.

Artur Strid

Kunskapens träd Roman

Artur Strid, född 1937, växte upp i Hökön, ett litet samhälle i Norra Skåne nära gränsen till Småland. Efter studentexamen i Älmhult blev det studier i Lund och så småningom en fil. mag. i svenska och historia. Han har sedan verkat som lärare i Älmhult och Osby. Senare även studierektor och rektor i Osby. Skönlitterärt debuterade han med Skomakarens söner 2005. Andra delen av denna trilogi Stinsens trädgård kom 2007.

Artur Strid skildrar ömsint brytningstiden på 1940-talet mellan jordbrukssamhälle och industrisamhälle, mellan klassamhälle och demokrati och mellan gammaldags fromhet och fritänkeri.

Omslag: Rikard Arvidsson

Bokpro

Artur Strid

isbn 97891-89336-55-1

Omslagsfoto: Artur Strid Omslagets baksida: Schackspelande kafégäster

Kunskapens träd

Röster om Skomakarens söner:

09.37

Artur Strid är engagerad i hembygdsrörelsen genom Skånes hembygdsförbund och har medverkat i dess årsböcker. Har var redaktör för En bok om Loshult.

Han ser sig gärna som en folkbildare och är en uppskattad föreläsare i skönlitterära och historiska sammanhang med bland annat Harry Martinson och Lars Wivallius på programmet. Erhöll 2004 kulturpriset i Osby kommun.

Från en by vid mossen

Foto: Rikard Arvidsson