ANDRA VÄRLDKRIGETS - Okända Slag by bonnierpublications

ANDRA VÄRLDSKRIGETS OKÄNDA SLAG

ANDRA VÄRLDSKRIGETS

MH special 1/2021

OKANDA SLAG TAKTIKEN H TRUPPERNA H VAPNEN

OMRINGAD AV RÖÖDA ARMÉN Tyskarna försökte bryta sig ut vid Korsun-Tjerkassy

KATASTROFAL RÄD

Landstigningen vid Dieppe slutade med fiasko

DRÄNKTE EN Ö General Simonds satte Walcheren under vatten

B U N D E SA R C H I V, B I L D 1 8 3 - L 1 9 0 3 4 / ZE H /C C- BY-SA 3 .0

Tyska fallskärms jägare över Kreta, 3 juni 1941.

O MSL AGSBILD ER: RIT Z AU SCA N PIX (2), B U N D ESA RCHIV (BILD 101I-2 1 8 - 0 5 24 - 0 6/G ELLER O CH BILD 101I- 670 -7410 -10/ K LEIN ER , C C-BY-SA 3 .0), U LLST EIN BILD VIA G E T T Y IM AG ES , LIB R A RY A N D A RCHIV ES CA N A DA , SH U T T ERSTO CK

ANDRA VÄRLDSKRIGETS

OKANDA SLAG

Innehåll

ANDRA .. VÄRLDSKRIGETS

OKANDA SLAG 6 14 20 28 34 40 50 60 68 76 82 90 102 110 118 124 132 138

Chalchin-Gol 1939 Bzura 1939 Haag 1940 Eben Emael 1940 Suomussalmi 1940 Dubno-Brody 1941 Operation Platinfuchs 1941 Kreta 1941 Madagaskar 1942 Dieppe 1942 Kasserine 1943 Salerno 1943 Operation Dragoon 1944 Walcheren 1944 Kohima 1944 Korsun-Tjerkassy 1944 Schloss Itter 1945 Jerusalem 1948

MAREK TUSZYNSKIS SAMLING

124

Slagen som hamnat i skymundan

ilka slag under andra världskriget som anses vara »okända» beror förstås på vem man frågar. Kriget är ändå ett av historiens mest studerade ämnen, och i princip varje aspekt har granskats flitigt. Ändå har vissa slag fått större utrymme än andra i historieskrivningen. Strider som satt sitt spår i det allmänna medvetandet av olika orsaker – vare sig de varit betydelsefulla eller inte. I den här specialutgåvan har vi samlat berättelser om sammandrabbningar under andra världskriget som inte har fått lika stor uppmärksamhet i eftervärlden. Slag som inte är lika allmänt kända, där inte vem som helst genast kan placera ut dem geografiskt och räkna upp de stridande parterna så fort de hör namnet. Men faktum är att även mindre kända slagfält har dramatiska historier som förtjänar att uppmärksammas. Vissa kan till och med ha haft avgörande följder för krigets utgång. Läs om platser där kriget både började tiditidi gare och slutade senare, där dristiga operationer både misslyckades och nådde framgång, och där man kämpade minst lika hårt som på mer kända slagfält. Mycket nöje!

»Vissa slagfält kan ha haft avgörande följder»

132

Polskt kavalleri stormar fram under slaget vid Bzura 1939.

Roger von Bonsdorff, Redaktör

Mongoliska soldater stred tillsammans med Röda armén mot det japanska imperiets styrkor vid floden Chalchin-Gol.

Chalchin-Gol 1939

FÖRLUSTEN FICK JAPAN ATT VIKA Sommaren 1939 krossade Röda armén Japans 6. armé i gränsstrider vid Mongoliet. Nederlaget fick Japan att överge tankarna på att inta Sibirien, och Sovjet undkom ett förödande tvåfrontskrig. Det blev avgörande för andra världskrigets förlopp. Text: LENNART SAMUELSON

PI CT U RES FRO M HISTO RY/A KG / RIT Z AU SCA N PIX

Chalchin-Gol 1939

A LB U M / RIT Z AU SCA N PIX

rån maj till september 1939 på1937 bestämde sig Stalin för att låta deportera Chalchin-Gol gick intensiva strider i ett gränsomkring 170 000 sovjetkoreaner ifrån kustRYSSLAND område mellan Manchuriet och områdena vid Japanska sjön till obebodda Manchuriet Mongoliet. Detta sommarkrig platser i Kazakstan. MONGOLIET Mindre gränsstrider förekom ofta längs mellan japanska och sovjetiskKINA den långa gränsen mellan Manchuriet och mongoliska trupper vid floden Sovjetunionen. Gränsdragningen hade etaChalchin-Gol uppmärksammades knappt JAPAN av omvärlden, trots att det fick stor betydelblerats i avtal från mitten av 1800-talet men se för hur det kommande storkriget skulle var på många platser fortfarande omstridd. utvecklas. Striderna överskuggades av den I några situationer gav Sovjet efter eller växande spänningen i Europa. Sovjet var Slaget stod vid ett kompromissade diplomatiskt för Japans påaktivt för att säkra sina intressen; samtidigt omtvistat tvistat gränsområde tryckningar. Men vid andra tillfällen slog de som man utkämpade gränsstriderna i syd- i Mongoliet. tillbaka mot japanska framstötar. öst förhandlade man dels med Frankrike och Även vid Mongoliets gränser mot ManchuStorbritannien om ett avtal till Polens försvar mot riet fanns omtvistade gränsområden. Ett sådant låg vid floden Chalchin-Gol. Japan hävdade att gränsen en befarad tysk aggression, dels med Tyskland om utgjordes av floden, medan Sovjet gjorde anspråk en icke-angreppspakt. på ett landområde öster om floden fram till byn NoNär Japan från sin koloni Korea invaderade monhan. Den 11 maj 1939 utbröt mindre eldstrider Manchuriet 1931 sågs det med stor oro av Stalin och mellan mongoliska och manchuriska gränspatruller Röda arméns ledning. Det var nämligen känt att i vid Nomonhan, vilket ledde till att förstärkningar Tokyo framfördes idéer om att anfalla östra Sibirien fördes fram från båda sidor. för att på längre sikt trygga landets behov av olika De mongolisk-sovjetiska förbanden tvingnaturresurser. Medan japanerna ombildade Manchuriet till ades retirera från sina positioner öster om floden. Två dagar senare återkom mongoliska trupper lydriket Manchukuo ändrade Moskva brådstörtat den pågående femårsplanen för att göra större med förstärkningar och tog tillbaka området. Den satsningar på krigsindustrin. I avskräckande syfte japanska Kwantungarméns ledning tog detta som förflyttade Röda armén demonstrativt en mängd en förevändning för att gå in i den sovjetiska inflybombflygplan till området runt Vladivostok varitelsesfären. Den 14 maj kunde japanerna med två från de kunde nå Japan. Man förstärkte Fjärran regementen pressa tillbaka de mongoliska enheöstern-militärområdet, byggde ut infrastrukturen terna och nå fram till floden. Men vid nästa sam(järnvägar, landsvägar och hamnar) och anlade mandrabbning lyckades sovjetisk-mongoliska trupbefästningar. Sovjet förstärkte även sitt agentnät per omringa japanerna, som led kraftiga förluster i Kina och höll sig välunderrättat om den japanfram till den 28 maj. Därefter började båda sidor dra ska krigsmaktens utbyggnad. På motsvarande sätt samman större enheter. Japanerna flyttade 30 000 stegrades fruktan för japanska spioner bland den man mot Mongoliet. Då motsägelsefulla rapporter sovjetiska lokalbefolkningen i Fjärran östern och om gränsstriderna nådde Moskva beslöt man att låta

Mongoliet och Sovjet ★★Den fruktade Djingis khan enade det mongoliska riket under 1200talet. Under de efterföljande århundradena splittrades riket för att på 1600-talet falla i händerna på Manchuriet-Kina.

När den sista kejsardynastin i Kina störtades 1912 passade Mongoliet på att förklara sig självständigt. 1919 gick Kina in militärt och ockuperade landet, men drevs ut av tsartrogna ryska styrkor 1921, vilka i sin tur

någon utsänd officer ta reda på fakta och förbereda ett motangrepp mot de japanska trupperna. Lotten föll på Georgij Zjukov. Denne välmeriterade officer som börjat sin militära bana under första världskriget och ryska inbördeskriget hade på 1930-talet avancerat till chef för Vitryska militärområdet. Försvarsledningen fruktade att Japans angrepp förebådade en storskalig invasion av Mongoliet för att därefter rikta slag mot Sovjetunionen i trakterna av Bajkalsjön. Zjukov tog sig till självständiga 57. kårens stab i Tamtsak-Bulak i Mongoliet. Kårchefen Feklenko saknade detaljerade uppgifter om den senaste händelseutvecklingen och han hade inte genomfört rekognocering i området som låg 120 kilometer från staben. Zjukov begav sig därför med stabschefen till stridsområdet och frågade ut de lokala befälhavarna om händelserna. Han noterade att de saknade underrättelser från den japanska sidan. Zjukov utgick från att striderna i maj kunde vara upptakten till en större anfallsplan med långt-

besegrades av mongoliska och ryska kommunister samma år. 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken efter sovjetiskt mönster. Banden mellan länderna var därefter täta och förblev så fram till Sovjetunionens fall.

»FÖRSVARSLEDNINGEN FRUKTADE ATT JAPANS ANGREPP FÖREBÅDADE EN STORSKALIG INVASION» gående syften. Den självständiga 57. kårens styrkor var för små för att hålla tillbaka ett sådant anfall. Feklenko avsattes och Zjukov tog över som kårens befälhavare samtidigt som den sovjetiska grupperingen i Mongoliet förstärktes med bland annat tre infanteribrigader och ett större antal kanoner och granatkastare. Zjukov rekvirerade även fler flygförband och 57. kåren omvandlades därmed till 1. armégruppen i Mongoliet. Med de nya förbanden kom några av Sovjets mest erfarna stridspiloter, vilket gjorde att de japanska anfallen mot baser och flygfält under senare delen

Slaget vid Chalchin-Gol mellan japanska och sovjetiska styrkor sommaren 1939 blev ett av de första stora pansarslagen. Här rödarmister som rycker fram bakom en BT-5.

2 Spaningsregementet ur japanska 23. infanteridivisionen med kavalleri och ett lätt stridsvagnskompani inringades och förintades 23 augusti.

motanfall 26 augusti med två infanteriregementen för att undsätta 23. divisionen men misslyckades trots inlednade framgångar.

Bain-Tsagan

1 Den 20 augusti inledde

Zjukov offensiven. Längs hela fronten tryckte infanteriförband tillbaka japanerna som retirerade mot gränsen. I norr och söder bröt stridsgrupper med stridsvagns- och mekaniserade förband igenom och omringade de japanska förband som inte hade retirerat.

infanteridivisionen, nära 20 000 man, inringades av de sovjetiska styrkorna vid floden Holsten och förintades 27 och 28 augusti.

3 Japanerna genomförde ett

Nomohan Kawatmabron

Det omstridda området låg mellan floden Chalchin-Gol och gränsen.

4 Huvuddelen av japanska 23.

Grä ns M ong olie t

Holst

Cha

lchi

huriet –Manc

★★Sedan mitten av 1800-talet hade Japan utvecklats från ett mot omvärlden slutet land till ett dynamiskt industrisamhälle som anammade västerländsk teknologi. I kampen om inflytandet över Korea och Manchuriet utkämpade Japan 1904–05 ett segerrikt krig mot Tsarryssland. På 1920-talet växte de nationalistiska strömningarna och militärens inflytande över politiken stärktes. Landets elit siktade på erövringar från de stora imperiestaternas kolonier i Asien, men också på att besätta sovjetiska Fjärran östern. 1931–32 erövrade Japan Manchuriet från Kina som förgäves vädjade till Nationernas Förbund om stöd. I stället ökade Japan sin aggression mot Kina, vilket 1937 övergick i ett fullskaligt krig. Sovjetunionen stödde Kina med rådgivare och flygstridskrafter men utkämpade även egna gränsstrider med Japan, där slaget vid sjön Chasan sommaren 1938 var

ZJUKOVS OFFENSIV UNDER SLAGET VID CHALCHIN-GOL: 24–28 AUGUSTI 1939

n-G

Sovjetiskt infanteriregemente (cirka 3000 man) Sovjetisk stridsvagnsbrigad (cirka 200 lätta stridsvagnar) Sovjetisk mekaniserad brigad (cirka 1500 man, 80 pansarbilar) Mongoliskt kavalleriregemente (cirka 1600 man)

det första. Sovjet besatte några strategiska höjder vid hamnstaden Najin i nordöstra delen av Japans koloni Korea. Den japanska armén försökte återta dem, men fick

Frontlinjer 20 augusti

Frontlinjer 23 augusti

dra sig tillbaka efter två veckors strider trots inledande framgångar. Nästa större drabbning stod vid Chalchin-Gol knappt ett år senare.

SOVFOTO/UNIVERSAL IMAGES GROUP VIA GETTY IMAGES

Sovjetiska infanterisoldater i strid om en kulle vid sjön Chasan. Genom att hissa en fana på ett gevär signalerar de att kullen är intagen.

ERIK LIN D H O LM

Japans expansion ledde till flera krig

Chalchin-Gol 1939 av juni blev allt mer förlustbringande. Efter anfallet mot flygfältet Tamtsak-Bulak den 27 juni förbjöd Tokyo fortsatta luftanfall. Under juni förberedde den japanska 23. divisionen ett större anfall in mot Chalchin-Gol. Totalt bestod den japanska styrkan vid den här tidpunkten av 38 000 man mot endast 12 500 i de sovjetiskmongoliska förbanden. Japanerna hade betydligt mer artilleri och fler flygplan medan Sovjet var överlägset på pansarsidan. I slutet av juni hade generallöjtnant Kamotsubara Michitaro som ledde den japanska 23. infanteridivisionen fått tillstånd att gå till anfall mot Röda arméns trupper i området öster om Chalchin-Gol. Kamotsubara planerade en operation i två steg; några förband skulle marschera mot berget Bain-Tsagan och ta Kawatma-bron, de övriga förbanden skulle attackera de sovjetiska positionerna på flodens östra strand och norr om floden Holsten. Japanerna koncentrerade över 10 000 man på Bain-Tsagan, där endast drygt 1 000 sovjetiskmongoliska soldater väntade. För att stoppa de första japanerna som hade tagit sig över Chalchin-Gol satte den sovjetiske befälhavaren Georgij Zjukov in ett motanfall med 450 strids- och pansarvagnar, trots att de saknade understöd av infanteri. Samma morgon började det sovjetiska flyget fälla bomber över de japanska trupperna innan de hunnit befästa sina ställningar på berget, samtidigt som artilleriet intensifierade sin beskjutning. Slaget fortsatte hela den 4 juli. Trots stora förluster av stridsvagnar tvekade inte Zjukov att upprepa insatsen eftersom han saknade andra verkningsfulla medel. Pansarstyrkan anföll från tre håll och tvingade japanerna att retirera till andra sidan floden. Den 5 juli var de japanska truppernas motstånd slutgiltigt krossat och de resterande enheterna retirerade skyndsamt mot flodövergången. Den hade dock sprängts av deras egna sappörer och hundratals japanska soldater och officerare kastade sig i vattnet där många drunknade. Tusentals lik, en massa döda hästar, en mängd sammantryckta och förstörda kanoner, granatkastare, kulsprutor och bilar täckte berget, konstaterade Zjukov efteråt i sina minnesanteckningar. Ett par dagar innan striden om berget Bain-Tsagan hade en mindre japansk pansarstyrka börjat ett anfall på östra sidan om Chalchin-Gol. Den förlorade en stor del av sina stridsvagnar och efter en vecka drevs den tillbaka av en sovjetisk motattack. Under de följande två veckorna förekom många mindre konfrontationer. Nästa större japanska anfall inleddes den 23 juli där man efter två dagars artillerield tog Kawatama-bron, men inte lyckades behålla sina ställningar.

»FÖR ATT DÖLJA SAMMAN DRAGNINGEN FÖRETOG RÖDA ARMÉN EN RAD MASKERINGAR OCH VILSELEDANDE RÖRELSER» Det japanska kommandot beslöt att omgruppera sina trupper för att mot slutet av augusti företa en större samordnad offensiv. För den skull bildade man 6. armén med 75 000 man och flygunderstöd från över 300 flygplan. Man planerade att operationen skulle inledas den 24 augusti. Zjukov utarbetade samtidigt sin stora anfallsplan för att slå ut de japanska trupper som befann sig innanför den mongolisk-manchuriska gränsen. Han hade strikta direktiv att inte slå mot baser och transportleder i Manchuriet och att inte heller fortsätta förföljandet av fienden in på Manchukuos territorium. Dessa begränsningar av Zjukovs handlingsfrihet hade bestämts av Moskva, i sista hand av Stalin, som inte ville riskera att en lokal gränskonflikt eskalerade till ett fullskaligt krig. För att dölja sammandragningen av större förband företog Röda armén en rad maskeringar och vilseledande rörelser. Man lät lastbilar köra med borttagna ljuddämpare utefter en tänkbar försvarslinje. Man imiterade ljudet av pålningar och befästningsarbeten på olika platser. Till en början besköts dessa platser av japanskt långskjutande artilleri. Men i takt med att japanerna invaggades i föreställningen om att Röda armén endast förberedde sig för försvar avtog beskjutningen för att nästan helt upphöra efter tio-tolv dagar. Per radio utvecklade Sovjet ett helt spel av vilseledande uppgifter i ett chiffer som man räknade med att den japanska spaningen skulle kunna forcera. Det skulle övertyga även den högsta japanska ledningen om att Sovjet avsåg att inta försvarspositioner inför hösten. Den faktiska planläggningen av anfallet utfördes endast av en liten grupp i 1. armégruppens stab och endast några dagar före anfallet utdelades order till de olika förbandens chefer. Samtidigt forslade omkring 3 000 lastbilar fram tiotusentals ton ammunition och bomber för artilleriet och flyget i området närmast bakom stridernas inledningsplats. Alla viktigare förflyttningar av trupp gjordes nattetid varefter de maskerades med material från omgivningen. Zjukov bestämde sig för att göra ett förekommande angrepp. Underrättelser tydde på att maskeringen av den stora truppkoncentrationen hade lyckats vilseleda japanerna. Zjukovs samlade styrkor omfattade över 111

Chalchin-Gol 1939

57 000 man och kunde räkna med understöd av drygt 500 stridsflygplan och två mongoliska kavalleridivisioner. Zjukov valde att inleda offensiven på en söndag eftersom spaning hade visat att många japanska högre officerare befann sig långt borta från trupperna under helgdagen. Tidigt på morgonen den 20 augusti gick de sovjetiska trupperna över Chalchin-Gol. Klockan 6.00 på morgonen inleddes en massiv eldgivning från artilleriet samtidigt som drygt 150 bombplan eskorterade av jaktflyg fällde bomber över fiendens främre linjer, artilleriposteringar och reservgrupperingar. Klockan 9.00 satte sig stridsvagnarna, infanteriet och det mongoliska kavalleriet i rörelse. Artilleriförberedelserna hade varit tillräckligt omfattande för att genombrytningarna skulle kunna genomföras. Under de första dagarna lyckades Zjukovs styrkor rycka fram längs flankerna i stort sett enligt planerna, på de avsnitt där man stötte på hårdare motstånd sattes reservstyrkorna in. Den 26 augusti hade japanska 23. divisionen ringats in helt, och successivt kunde Röda armén likvidera de japanska trupperna fram till den 31 augusti. Det japanska motståndet var oerhört hårt överlag; Zjukov framhöll i sina rapporter att soldaterna i Kwantungarmén bokstavligen hade stridit till sista man och med väl beprövad taktik. 12

HISTO RIE A RK IV

General Zjukov (till höger) tillsammans med sin överordnade, stabschefen för den sovjetiska Fjärran östern-fronten, Grigorij Sjtern (till vänster) samt Mongoliets ledare marskalk Chorloogijn Tjojbalsan.

Under de följande veckorna förekom endast mindre luftstrider och misslyckade försök att längs gränsen bryta igenom de sovjetisk-mongoliska förbanden. Japan undertecknade den 15 september 1939 ett eldupphöravtal som trädde i kraft följande dag och förband sig att respektera Mongoliets gränser enligt den sovjetiska tolkningen. De totala japanska förlusterna under hela sommarkriget har uppskattats olika i såväl japanska framställningar som i sovjetiska och postsovjetiska historiska verk. Båda sidors ursprungliga kalkyler har nagelfarits av militärhistoriker. De totala japanska förlusterna kan idag skattas till omkring 61 000 i stupade, saknade eller tillfångatagna. Den sovjetiska sidans förluster uppgick – enligt de senaste beräkningarna på 1990-talet med arkiv som underlag – till närmare 8 000 stupade eller saknade och knappt 16 000 sårade. Fram till början av 1990-talet var analys av egna förlustsiffror ett tabubelagt ämne i den officiella sovjetiska historieskrivningen, därför återstår ytterligare forskning innan uppgifterna kan fastställas med större säkerhet. För Georgij Zjukov blev Chalchin-Gol den första verkliga prövningen i att kombinera alla vapenslag i en snabb rörlig operation och där testa de doktriner som Röda armén hade utarbetat på 1930-talet. För sin ledning av striderna belönades han med sin

TAS S VIA G E T T Y IM AG ES

första Sovjetunionens hjälte-orden, befordrades och utnämndes till chef för det viktiga Kievs särskilda militärområde. Trots att Japan i sin egen historieskrivning beskrev händelserna som »Nomonham-incidenten» hade man lidit ett nederlag som fick strategiska konsekvenser. I första hand genom sitt beslut att inte rikta sina erövringskrig mot sovjetiska Fjärrran Östern utan blickade istället mot Holländska Ostindien (Indonesien) och de franska och brittiska kolonierna i Sydostasien. I andra hand för att Röda armén hade visat upp en helt annan slagkraft än vad japanska officerare föreställt sig, fångade som de var dels av bilderna från 1904–05 års krig, dels av att japanska observatörer överskattat omfattningen av de blodiga utrensningarna i den sovjetiska krigsmakten 1937–38. För det tredje minskades handlingsfriheten för Kwantungarmén. Japanerna fokuserade på kriget i Kina medan de fortsättningsvis var strikt defensiva i Manchuriet. År 1941 valde Japan att inte ansluta sig till Tysklands anfall mot Sovjetunionen eftersom man tidigt förutsåg att krigsutgången inte var given; i stället höll man fast vid det neutralitetsavtal som hade ingåtts med Sovjet i maj samma år. För Sovjetunionens strategiska situation betydde segern vid Chalchin-Gol mer än vad sommarkrigets omfattning skulle tyda på. Man hade minskat risken för att mardrömsscenariot som förespeglade Röda armén under större delen av 1930-talet skulle bli verklighet; nämligen ett flerfrontskrig mot naziTyskland och dess fascistiska allierade i väster och mot Japan i Fjärran Östern.

»UNDER DE FÖRSTA DAGARNA LYCKADES ZJUKOVS STYRKOR RYCKA FRAM LÄNGS FLANKERNA» I femårsplanerna efter 1932 lokaliserades nya krigsindustrier även till Ural, västra Sibirien och Stilla havsområdet för att garantera materielförsörjningen i krig. Men ändå var det långt ifrån givet att Sovjet skulle ha resurser för ett sådant mardrömsscenario. Det faktum att Stalin lyckades få Hitler att ingå en icke-angreppspakt ryckte samtidigt undan förtroendet i Tokyo för dess tidigare allierade i antikominternpakten från 1936 som i grunden var en antisovjetisk allians mellan de fascistiska staterna. Slutligen kan noteras att inte heller det tyska överkommandot haft klart för sig Röda arméns insatser under sommarkriget 1939. I de översikter som spreds under 1940–41 pekade tyska observatörer på Röda arméns misslyckanden under den första fasen av invasionen av Finland i november–december 1939. Vinterkrigets sovjetiska fadäser – dess dåliga planering, bristen på samordning och den undermåliga disciplinen i Röda armén – framhävdes i den nazistiska propagandan medan sommarkrigets framgångar glömdes bort när man i Berlin drog upp planerna för operation Barbarossa – invasionen av Sovjetunionen. Lennart Samuelson är historiker.

Boktips: Minnen och reflexioner del 1 (1985) av Georgij Zjukov ★ The Soviet Union and the Threat from the East, 1933–41 (1982) av Jonathan Haslam.

Japanska krigsfångar efter slaget vid sjön Chasan.

Bzura 1939

DÖDSDÖMD MOTOFFENSIV UI G /G E T T Y

Tyska pansarenheter och bombplan blev för svårt motstånd för den polska armen. Här tyskt infanteri med en StuG III.

STYRKORNA POLEN

Den 1 september 1939 startade andra världskriget med Hitlers invasion av Polen. När polackerna slog tillbaka över floden Bzura gick det inledningsvis bra. Men snart visade sig den tyska krigsmakten övermäktig och det hela slutade i katastrof.

Soldater: 200000 i 8 infanteri-divisioner, 3 kavallerib rigader, artilleri oc h hemvärnsförban d. Förluster: 17 500 stupade och 21 00 0 sårade. Minst 10 0 000 tillfångatag na. TYSKLAND

Soldater: 350000 i 12 infanteridivisioner, 2 pans ardivisioner, 2 m ekaniserade division er, mindre förban d, flygenheter ur Lu ftflotte 1 och 4. Förluster: 3000 stupade och såra de.

Text: ARTUR SZULC

115 5

Bzura 1939

en polska offensiven vid floden Bzura var den största operationen polackerna genomförde i september 1939. Två arméer – Poznań och Pomorze – deltog i motanfallet som leddes av general Tadeusz Kutr-zeba. Målet var att bygga en ny försvarslinje bakom floden Wisła. Armén Poznań, med Tadeusz Kutrzeba som befälhavare, hade dittills klarat sig från tyska angrepp och var intakt. Värre var det för förbanden i general Władysław Bortnowskis Pomorze-armé som redan under krigets första dagar utkämpat ett par tunga bataljer mot bland annat Heinz Guderians 19. motoriserade armékår. Kutrzebas och Bortnowskis enheter kunde retirera åt sydost från de inledande striderna relativt ostörda, men förutsättningarna att lyckas med den tilltänkta reträttmanövern var föga gynnsamma. Tyska pansarstyrkor ur 10. armén hade ryckt fram mot Warszawa i rasande fart och den 7 september hade de cirka 6 mil kvar till staden. Inte nog med det, samtliga polska arméer trycktes obönhörligen bakåt. Det polska högkvarterets plan var förvisso att fältförbanden skulle utkämpa fördröjande försvarsstrider men inte i det tempo som tvingades fram av tyskt avancemang. Men hastiga tyska framryckningar öppnade också upp för polska motangrepp, det

POLEN Warszawa Łódź

Bzura

Målet med attacken vid Bzura var att att stoppa tyskarnas framfart mot Warszawa.

gällde bara att upptäcka blottorna i tid och utnyttja dem. En sådan öppning såg general Kutrzeba. Hans flygspaning hade noterat att tyska enheter ur 8. armén snart skulle operera i Poznań-arméns tilltänkta marschväg. Utsikten att behöva kämpa sig fram var en händelseutveckling som Kutrzeba ville undvika på grund av fiendens överlägsenhet. Bättre att ta initiativet och utföra en överraskande motoffensiv. Hans plan att anfalla över floden Bzura norr om staden Łódź fick gehör men överbefälhavaren drog ut på beslutet vilket var föga klokt. Tyska förband hade redan ett försprång och det gällde att agera så fort som möjligt. Den tyska generalstaben var övertygad om att majoriteten av de polska förbanden i väster redan hade förflyttats till Warszawas försvar eller ännu längre österut. Polska anfall förväntades inte i den här sektorn. På andra sidan Bzura stod generalmajor Kurt von Briesens 30. infanteridivision ur 8. armén. Hans division hade sedan krigsutbrottet deltagit i förföljelsen av Łódź-armén. På morgonen den 9 september utfärdades nya order för 8. armén, som innebar att förbanden skulle rycka fram mot Łowicz och Wyszogród för att stänga av vägen till Warszawa för de polska trupper som eventuellt befann sig i området mellan floderna Bzura och Wisła. von Briesens divi-

8 sep. Tyska 30. infanteridivisionen väntar i försvarsställning norr om Bzura.

Piatec

Łeczyca

a ur

Kampinoskogen Warszawa Sochaczew 16 sep. Tyskarna anfaller från båda sidor om floden, polackerna är chanslösa.

Łowicz

9. sep. Polackerna intar flera städer, men tvingas till reträtt mot Sochaczew och Skierniewicze.

Skiernewicze

20 km

la Wis

»UNDER OFFENSIVENS FYRA FÖRSTA DAGAR VANN POLSKA FÖRBAND TERRÄNG»

Brochów

LÖ N EG Å RD & C O

Wyszogród

14 sep. Polackerna överrumplar tyskarna och intar Łowicz.

Łódź

sion hade dagen innan intagit försvarspositioner vid floden mellan orterna Uniejów, Łeczyca och Piątek, men linjerna var grovmaskiga och dåligt befästa. Det var här som Kutrzeba bestämt sig för att sätta in huvudstöten. Natten mellan den 8 och 9 september kom äntligen anfallsordern från överbefälhavaren i ett kodat radiomeddelande. I första linjen hade Kutrzeba placerat tre infanteridivisioner och, som flankskydd, två kaval leribrigader. Anfallsstyrkan placerades under bri gadgeneral Edmund KnollKownacki. En avgöran

Så här utvecklades striderna vid Bzura.

de svaghet var bristen på jakt jakt och bombplan, men tack vare koncentrationen av trupper och eldkraft uppnådde de lokal överlägsenhet. Under offensivens fyra första dagar vann polska förband terräng och erövrade flera orter, bland an dra Łęczyca, Piątek och Łowicz. von Briesens divi sion hade drivits tillbaka cirka 2 mil och tillfogats avsevärda förluster såväl i manskap som materiel. Men tyskarna insåg situationens allvar redan natten till den 10 september och valde att skicka förstärk ningar till området. Överhuvudtaget betraktades inte det polska angreppet som allvarligt av tyska M A REK T USZ Y NSK IS SA M LIN G

Polskt kavalleri stormar fram i Sochaczew väster Warszawa 1939 under slaget vid Bzura. Här mötte de alltför svårt motstånd i form av tyska pansarregementen och bombplan.

Bzura 1939 H U G O JA EG ER / TIM EPIX / T H E LIFE PI

Bron över Bzura vid Sochaczew förstördes i striderna.

CT U RE C O LLECTIO N VIA G E T T Y IM AG ES

»DE POLSKA FÖRLUSTERNA VAR AVSEVÄRDA» högre staber, snarare uppfattades situationen som fördelaktig. Om något så kunde man göra vissa justeringar i förbandens rörelser och ringa in de polska styrkorna. Den 11 september sattes planen i verket och en snara kastades ut runt arméerna Poznań och Pomorze. Flygförband ur Luftflotte 4 skulle också engageras. På kvällen den 12 september fattade Kutrzeba beslutet att avblåsa offensiven och ge order om reträtt. Det var inget lätt beslut. Soldaterna och befälen förstod inte varför man skulle ge upp dyrt erövrad mark. Men de hade inte information om hur läget i stort hade artat sig. Hotet om inringning var överhängande och Kutrzeba ville undvika att dörren till Warszawa stängdes helt. Offensiven skulle därmed ändra karaktär, från anfall till utbrytning. Säkrandet av en utväg skulle ske genom staden Sochaczew av Knoll-Knowackis anfallsstyrka samtidigt som tre infanteridivisioner ur armén Pomorze skulle täcka den manövern och slå mot Skierniewicze i sydostlig riktning. Anfallet gick av stapeln enligt plan den 14 september och återigen togs tyskarna på sängen. Staden Łowicz hamnade i polska händer och förtrupperna förberedde sig på att fortsätta framryckningen mot skogarna nordväst om Skierniwicze. Strax före lunchtid mottog dock Bortnowski en flygrapport om att tyska pansarkolonner synts till 18

ett par mil väster om Warszawa. Han befarade att dessa styrkor skulle falla in i ryggen på hans förband som rörde sig mot Skierniewicze och gav därför order om ett tillbakadragande. Han kommunicerade sitt beslut med Kutrzeba. Även om de polska befälhavarna saknade fullständig information om fiendens rörelser så hade rapporterna varit korrekta, tyska pansarförband var i full marsch västerut, mot Sochaczew. För general Kutr-zeba markerade det avbrutna angreppet mot Skierniewicze en vändpunkt. Det stod klart för honom att tyskarna hade fört fram pansarstyrkor för att fullborda inringningen. Under natten mellan den 14 och 15 september utarbetade han därför en ny plan. Efter att Łowicz förlorats fanns inget annat alternativ än att avancera över Bzura genom staden Sochaczew, om de polska styrkorna skulle ha en realistisk möjlighet att nå huvudstaden. Att försvara brohuvudena, i Sochaczew och Brochów, var alltså avgörande. Huvudanfallet skulle utgå den 16 september och involvera så många formationer som möjligt; annars skulle det aldrig gå att bana väg till Warszawa. Kutrzeba trodde att företaget hade relativt goda chanser att lyckas. Tyska befälhavare hade inte instämt i den bedömningen. Motoriserade och mekaniserade tyska enheter var redan i aktion i det polska utbryt-

Förstörda polska vagnar och döda hästar på Bzuras flodbank, 1939.

N A RO D OWE A RCHIW U M CY FROWE

ningsområdet och polska försvarslinjer ansattes ifrån i stort sett varenda riktning. Knoll-Kownacki fick aldrig någon anfallsorder. Istället gick tyska pansarregementen till angrepp och snart fanns fienden på den västra sidan av floden. Polska linjer söder om Sochaczew revs upp fullständigt. Tyska markförband angrep polackerna på båda sidor av Bzura nästföljande dag, parallellt med att polska enheter och brohuvuden bearbetades av Luftwaffe. Över 300 bomb- och Stukaplan anföll i vågor och släppte sina bomber, medan eskorterande jaktplan beströk flodövergångar med intensiv kulspruteeld. Den dagen upphörde arméerna Poznań och Pomorze att fungera som intakta stridsformationer. Mindre avdelningar ur olika infanteridivisioner lyckades forcera floden och kämpa sig genom Kampinoskogen för att till sist nå Warszawa. Den 19 september kapitulerade de polska enheter som blivit kvar på fel strand. Offensiven vid Bzura började väl för den polska armén, men slutade i katastrof. De polska förlusterna var avsevärda och ungefär 100 000 soldater gick i tysk fångenskap. Totalt förlorade polackerna cirka 17 500 döda (inklusive tre generaler) och 21 000 sårade. Ytterligare 6 000 döda och sårade drabbade de enheter som de efterföljande dagarna lyckades slå sig fram till Warszawa. Omkring 19 800

soldater och befäl ur de båda arméerna nådde huvudstaden. Den tyska division som träffades hårdast, 30. infanteridivisionen, förlorade till slut inte fler än 1 600 i döda och sårade. Divisionen förlorade också närmare 2 000 i krigsfångar, men dessa kunde snart återföras till divisionen när Bzurafickan kapitulerade. Två andra tyska divisioner, 10. och 24., hade lägre förluster, ungefär 250 respektive 600 man. Polackerna hade dock lyckats med en anmärkningsvärd uppgift: de överraskade tyskarna fullständigt. En tysk division hade pressats bakåt och tagit förluster. Men offensiven åstadkom inget momentum som kunde utnyttjas av andra förband eller andra frontavsnitt. Inte heller tvingades tyskarna till tidsödande pareringar. Tvärtom. De polska infanterianfallen resulterade oftast i höga egna förluster eftersom de utfördes frontalt och på onödiga platser. Detta innebar att ju längre de polska förbanden hade fortsatt offensiven, desto snabbare skulle pendeln ha svängt till tysk fördel. Kutrzebas avsikt med offensiven var aldrig att segra, utan att vinna tid och ökat manöverutrymme. På sätt och vis lyckades han bättre i tvekampen med den tyska krigsmakten än såväl franska som brittiska kollegor 1940. Artur Szulc är militärhistorisk författare.

Boktips: Med förtviv lans mod (2008) av Mathias Forsberg & Artur Szulc ★ Andra världskrigets utbrott (2007) av Marco Smedberg & Niklas Zetterling.

19 9

Nederländerna 1940

TYSK SEGER TROTS FIASKO Det tyska anfallet på Nederländerna under andra världskriget var stundtals förvirrat, fumligt och emellanåt närmast fiaskobetonat. Men trots det låg snart stora delar av Rotterdam i ruiner. Text: ANDERS FAGER

Tyska trupper fast i bilkö under anfallet på Nederländerna 1940. Till vänster på bilden syns en nedskjuten Junkers Ju 52.

ndra världskriget visade att opera tiva luftlandsättningar hade ett exi stensberättigande så länge de hade rimliga mål. De stora landsättning ar som genomfördes i samband med varje allierad landstigning i Europa kan ses som skolexempel, alltid i anslut ning till landstigningsstränderna och alltid i kon takt med andra markförband efter ett dygn eller två. Att de allierade, trots alla dessa erfarenheter, be slöt att 1944 genomföra den chansartade Operation Market Garden i Nederländerna är svårt att förstå. Dessutom kunde man faktiskt dra lärdomar från ett avskräckande exempel som utspelat sig i närområ det under Tysklands angrepp mot Nederländerna 1940. Striderna kring försäkringshuset i Rotterdam är överste Frosts försvar av Arnhem i miniatyr. Och general Student som ledde angreppen 1940 ledde 1944 försvaret av Arnhem.

Tanken var att skydda Fästning Holland (en del av västra Nederländerna där bland annat Am strerdam, Rotterdam och Haag ligger) och vinna tid i väntan på den franska undsättning man tog för given. Det fanns inofficiella planer på att samarbeta med belgare och fransmän, men inga beslut hade tagits på regeringsnivå. Efter angreppet på Norge och Danmark i april 1940 hade nederländarna dess utom förstärkt försvaret av flera flygfält i Fästning Holland som skydd mot tyska luftlandsättningar. Tyskarna å sin sida kom på krokiga vägar fram till att de skulle använda sina luftburna förband för en kupp mot Fästning Holland. Om inte angreppet omedelbart slog ut hela Nederländerna så skulle undsättning komma sedan man brutit igenom de

RIJ KSM USEU M

Våren 1940 väntade Europa på ett krig i väst och det neutrala Nederländerna försökte hålla sig utanför. Man sökte en separatfred med Tyskland medan fransmän och britter samtidigt krävde att man allierade sig med dem. Den tyska krigsledning en hade velat mellan att strunta i nederländarna,

erövra landet eller bara gena genom de södra de larna. I januari 1940 bestämde man att landet skulle erövras i samband med Fall Gelb (operation Gul) – anfallet mot Frankrike. I slutändan för att man ville ha tillgång till nederländska hamnar och flygfält. Den nederländske överbefälhavaren general Winkelmans krigsplan gick ut på att möta tyskarna i försvarslinjer vid östgränsen. Men försvarslinjerna som borde gjort Maasfronten till en mur av kanaler och bunkrar var föga mer än streck på kartan.

»VÅREN 1940 VÄNTADE EUROPA PÅ ETT KRIG I VÄST» 21

Nederländerna 1940

Fästning Holland Nederländska försvarslinjer

Friesland

NEDERLÄNDERNA

Nordsjön

Amsterdam

Rotterdam

BELGIEN

TYSKLAND

Zeeland

ten ron asf Ma n linje bbe Gre

Haag

Maastricht Nederländerna är en röra av floder och kanaler och har liknats vid en ögrupp där öarna ligger väldigt tätt.

nederländska linjerna och släppt igenom 9. pansardivisionen. General Student, befälhavare för Luftwaffes fallskärmsjägare, satte igång att planera. Han skulle landsätta vid Rotterdam för att ta Willemsbron och Moerdijkbron två mil söderut och på så sätt öppna en väg för pansartrupperna in i Fästning Holland. Samtidigt skulle man, på Hitlers anmodan, ta tre flygfält utanför Haag och från dessa gå in i staden och tillfångata kungahus och regering. (Man lärde officerare lämpliga fraser att säga till den nederländska kungafamiljen.) Det fanns 11 000 nederländska soldater i Fästning Holland, men tyskarna räknade med att med snabbhet och djärvhet kunna nå sina mål innan dessa hann organisera ett meningsfullt försvar. Den tyska planen Fall Gelb byggde på den i grund och botten stolliga idén att smyga Guderians pansarkår genom Ardennerna, korsa Maas och sedan skena norrut mot kanalkusten. För att kunna göra detta behövde man under tre–fyra dagar övertyga de västallierade om att man »som vanligt» ämnade invadera Frankrike genom Belgien och södra Nederländerna. Så var skulle man sätta in de hypermoderna fallskärmsjägarna? Framför Guderians pansartäter eller någon annanstans? Det är lite av en efterhandskonstruktion, men beslutet att sätta in den luftburna eliten i en sekundärriktning tjänade i alla fall delvis till att bekräfta att man

»INNE I FÄSTNING HOLLAND GICK 3 000 FALLSKÄRMS JÄGARE LEDDA AV GENERAL VON SPONECK TILL ANGREPP»

dragit igång det vanliga anfallet med det bästa man hade. Det gav också Görings fallskärmsjägare chansen att glänsa utan inblandning från generalerna i armén. Guderian fick nöja sig med några minimala landsättningar där infanteri sattes ner med enmotoriga flygplan. När invasionen inleddes på natten den 10 maj slog Luftwaffe ut halva det nederländska flygvapnet på en halvtimme. Samtidigt inleddes historiens dittills största luftburna angrepp där nästan 12 000 man fälldes på låg höjd eller landade med glidflygplan. Inne i Fästning Holland gick 3 000 fallskärmsjägare ledda av general von Sponeck till angrepp. Norr om Haag landade man på Valkenburgfältet, som inte var riktigt färdigbyggt men ändå försvarades. Efter hårda strider då tyskarna även besköts av nederländska örlogsfartyg var fältet i deras händer. Då visade det sig att »inte färdigbyggt» innebar att fältet inte gick att landa förstärkningar på. Man hade vunnit en meningslös seger. På Ypenburgfältet öster om Haag lyckades luftvärn och Landsverksvagnar förvandla den tyska landsättningen till ett kaos. Nästan två dussin transportplan sköts ner eller förstördes på marken. När tyskarna äntligen fick kontroll över fältet hindrade brinnande flygplansvrak dem att landa förstärkning förstärkningar. Att röja landningsbanor var en av många saker man inte tänkt på hur man skulle göra. På eftermiddagen angrep nederländarna och tog tillbaka fältet.

Tyska fallskärmsjägare fälls i närheten av Haag i ett misslyckat försök att inta staden 10 maj 1940.

N ATIO N A A L A RCHIEF

SH U T T ERST O CK

Nederländerna 1940 Söder om Haag lyckades tyskarna ta Ocklenburgfältet utan större problem men när de skulle avancera mot staden kom de ingenvart mot minimalt men beslutsamt motstånd. Under eftermiddagen rådde fortfarande kaos, men kuppen mot Haag hade misslyckats. Nederländarna hade gjort oväntat hårt motstånd och tyskarna hade fullständigt misslyckats med att föra in förstärkningar. Striderna urartade nu till ett par dagars cowboys och indianer bland sanddyner och kanaler. Nederländarna nöjde sig mestadels med att försvara broar och knutpunkter och von Sponeck med att inte göra så mycket alls. 1 600 fallskärmsjägare togs tillfånga. Medan det tyska angreppet mot Haag präglades av otur, sjabbel och en närmast naiv övertro på den egna förmågan så gick det mesta i landsättningen söder om Rotterdam som planerat och man hade dessutom tur. På morgonen den 10 maj landade 90 man med He 59 sjöflygplan på Maas mitt inne i Rotterdam och erövrade Willemsbron. De fick hjälp av en pluton som landsatts på fotbollslaget Feyenoords hemmaplan. Tyskarna skrämde upp poliser och körde bort nyfikna civila, men mötte inget motstånd.

BETTMANN/GETTY

Samtidigt landade två tyska bataljoner vid Wallhaven flygplats i Rotterdams södra förorter medan jaktplanen som varit baserade på fältet

Försvaret av Rotterdam blev till sist upp till den cykelburna lätta divisionen.

De tyska fallskärmsjägarnas vapen transporterades i kapslar som fälldes samtidigt som soldaterna.

fortfarande stred mot bombplan i luften ovanför. Fallskärmsjägarna hade ibland inte ens tid att leta rätt på sina vapen vapenkapslar utan gick i strid med pistoler och handgranater. (Kapslarna för va vapen var en märklig tysk idé som fäll fälldes en per grupp. Tanken var att man inte skulle skada sig på sitt vapen un under hoppet. Istället fick man springa runt obeväpnad tills man hittade en kapsel.) I förvirrade strider drevs en nederländsk bataljon på flykt och tyskarna började landa förstärkningar innan striderna ens ebbat ut. Framåt eftermiddagen hade tyskarna situationen under kontroll och kunde fortsätta flyga in förstärkningar. Man skickade trupp söderut för att få kontakt med de två bataljoner som landsatts vid bron till Dordecht respektive den stora Moerdijkbron. Läget där var kaotiskt, men de bättre tränade tyskarna hade med nöd och näppe lyckats ta och hålla broarna i strider mot nederländska garnisons- och utbildningsförband. Det nederländska försvaret av Rotterdam hade varit fullständigt oförberett. Ingen hade föreställt sig att det skulle luftlandsättas på Maas. Det föll på en överste Scharroo att få ordning på ett försvar av Rotterdams stadskärna vid norra ändan av Willemsbron. Det fanns 7 000 soldater i staden, mest sjömän och luftvärnspersonal, men också tusentalet vältränade marinsoldater.

Nästa dag försökte tyskarna ta sig över Willemsbron i Rotterdam och undsätta FörsäkFörsäk ringshuset. Men nu var så många vapen riktade mot den över 200 meter långa bron att det var omöjligt. Scharroo började få ordning och organiserade ett försvar mot tyska försök att i smyg korsa floden på andra ställen. (Det fanns mängder av båtar av alla tänkbara slag i hamnen.) Samtidigt började befolkningen i stridsområdet att spontant lämna staden, något som skulle visa sig tursamt ett par dagar senare. Fallskärmsjägarna söder om Rotterdam lyckades få kontroll över broarna i söder och hade nu kontroll över hela vägen fram till Nederländernas hjärta. Men undsättningen var fortfarande långt borta. Gen-ombrottet av Maaslinjen gick plågsamt långsamt och det började bli bråttom, för den franska armén var på väg igenom Belgien. Hann den först till södra Nederländerna så kunde den hindra tyskarna från att någonsin nå Rotterdam. Den 12:e var situationen runt Haag och Rotterdam oförändrad. Tyskarna började oroa sig för hur länge de skulle kunna hålla ut. Mat fanns det gott om, men ammunition var ett problem och det nederländska artilleriet besköt Wallhaven flygplats. Inne i Fästning Holland hade general von Sponeck samlat några hundra fallskärmsjägare öster om Haag

10 maj

Groningen 11 maj

18. ARMÉN Fallskärmsjä Fallskärmsjägare 10 maj

16 maj

Amsterdam

NEDERLÄNDERNA Haag Ypenburg Rotterdam

Utrecht

G R A FIK : J O H N N Y Ö B ERG

Scharroo fick ihop marin- och ingenjörssoldater till att på eftermiddagen börja driva tillbaka tystys karna mot Willemsbron. Det var tidvis egendomliga strider med tusentals civila som åskådare. Ett par nederländska kanonbåtar försökte understödja men angreps av tyskt flyg. Framåt kvällen var några dus dussin tyskar förskansade i ett kontorshus kallat »För»För säkringshuset» vid norra brofästet. Det låg med en liten kanal som en vallgrav, och med understöd från södra sidan av Maas kunde tyskarna avvärja alla nederländska attacker. Medan striderna pågick i Nederländernas hjärta hade tyskarna korsat den nederländska gränsen längs tre stråk. I norr började första kavalleridivikavalleridivi sionen att valla nederländska förband mot AfsluitAfsluit djik, något man skulle ägna de närmaste dagarna åt. I söder brakade Reichenaus 6. armé igenom sydsyd östra Nederländerna och in i Belgien utan att ens stanna för att hämta andan. Angreppen för att bryta igenom Maasfronten och öppna vägen till Fästning Holland inleddes med trevande tyska attacker mot nederländare som var väl snabba att retirera. Det var ett fumligt krig i lågt tempo. Den nederneder ländska ledningen försökte skapa ordning i kaos, men det var fallskärmsjägare överallt och de tycktes ha skurit av vad som i det närmaste var Nederlän Nederländernas kroppspulsåder. General Winkelman beorbeor drade sin enda större reserv, den cykelburna lätta divisionen, att undsätta Rotterdam.

Slaget om Nederländerna varade mellan den 10 maj 1940 och den nederländska nederländska arméns kapitulation den 14 maj.

10 maj

Arnhem 14 maj

12–14 maj

18. ARMÉN 14

j ma

12 maj

TYSKLAND

BELGIEN

10 maj

6. ARMÉN

Maastricht

Stort tyskt övertag ★★Inför anfallet mot Frankrike var den nederländska sektorn den enda sektor där tyskarna hade ett tydligt övertag. Det stod 9 nederländska divisioner mot 22 tyska, en kvarts miljon holländare mot tre kvarts miljon tyskar. Oddsen på marken jämnades ut av att tyskarna egentligen bara satte in Küchlers 18. armé mot själva Nederländerna. Reichenaus stora 6. armé skulle bara skära igenom landets sydspets och gå in i Belgien. Küchlers armé bestod av sju nymobiliserade och illa tränade infanteri-divisioner För att få lite muskler var armén förstärkt med några regementen ur SS: 1. kavalleri-, 7. fallskärmsjägar-, 22. luftlandsättnings- och 9. pansardivisionen.

Man hade lite av det bästa och mycket av det sämsta. Trots detta var tyskarnas tekniska övertag förkrossande. Man kunde ställa 800 moderna flygplan mot nederländarnas 150 föråldrade, och 750 stridsfordon mot tre dussin pansarbilar (de flesta Svenska Landsverkmodeller) och några tanketter. Det bör sägas att många av de tyska stridsfordonen också tillhörde kategorin »beväpnade jordbruksredskap», men de var ledda på ett helt annat sätt. Den nederländska armén hade få radioapparater och granatkastare, men artilleriet var av anständig kvalitet. De nederländska förbanden var dock sämre tränade än de tyska.

E V ERE T T HISTO RI CA L /SH U T T ERSTO CK

Rotterdams centrum med byggnader från medeltiden jämnades med marken i de tyska bombningarna av staden.

och försökte sig på en mer meningsfull marsch mot Rotterdam. Han stötte dock på motstånd norr om staden och försöket gick om intet. Samtidigt nådde den nederländska lätta divisionen fram och tog delar av Dordrecht, delvis utan att tyskarna märkte det. Skulle de kunna ta tillbaka broarna? Mot eftermiddagen den 12:e lyckades tyskarna äntligen bryta igenom Maasfronten. 9. pansardivisionen anföll in i ett tomrum och ryckte fram mot Rotterdam. Vid femtiden nådde de första stridsvagnarna Moerdijkbron. En timme senare, 30 mil söderut, rullade Guderians täter in i Sedan på Maas, något som inte den allierade krigsledningen fäste någon vikt vid just då. Däremot beslutade man under kvällen att avbryta alla försök att bistå Nederländerna.

»60 HEINKEL BOMBPLAN FLÖG IN FRÅN NORDÖST OCH ANGREPP ROTTERDAMS STADSKÄRNA» 26

General Winkelman såg mörkt på läget. Nederländerna var isolerat, hans förband i öst var upprivna eller på reträtt, och vad som återstod var att försöka försvara Fästning Holland. Scharroo i Rotterdam fick order att till varje pris få bort tyskarna från Willemsbrons norra brofäste och sedan förstöra bron. Samtidigt fick lätta divisionen order att skära av vägen till Rotterdam. På morgonen den 13:e angrep Nederländernas sista fungerade bombplan Moerdijkbron och missade. I Rotterdam anföll 200 marinsoldater i blåsvarta uniformer Försäkringshuset. Små ursinniga strider utkämpades över kanaler, igenom lägenheter och under broar. Tyskarna lyckades försvara sitt hus, men nu var varannan av försvararna sårad. Man övervägde att ge upp, men så nåddes man av nyheten (på av allt att döma det civila nederländska telefonnätet) att tyska stridsvagnar var på väg in i södra Rotterdam. Under tiden på Dordrecht var den lätta divisionen Nederländernas sista chans. Men divisionen snubblade mer eller mindre in i strid och när man stötte på tyska stridsvagnar som man först uppfattade som nederländska eller franska utbröt närmast panik. Anfallet rann ut i intet medan fler och fler tyska förband rullade norrut över broarna. Den

Nederländerna 1940 tyska kårchefen general Schmidt var osäker på hur man skulle komma över Maas. Att anfalla över Willemsbron och in i en medeltida stadskärna lät inte så lockande, speciellt som Sharroos väl förberedda manskap låg och väntade. 9. pansardivisionen hade redan förlorat många stridsvagnar i rusningar över broar som inte varit en bråkdel så välförsvarade. Schmidt började planera ett anfall över Maas på flera ställen samtidigt och anhöll om understöd med precisionsbombningar av de nederländska ställningarna. Men så fick han ett meddelade från Göring. Schmidt skulle hota nederländarna med bombningar som skulle förstöra Rotterdams stadskärna. Den tyska ledningen kände att det var bråttom att slå ut Nederländerna ur kriget och att von Sponecks fallskärmsjägare behövde räddas.

Ander Fager är författare och reservofficer. Tyska soldater vid en förstörd bro skjuter mot fiendeflyg 13 maj 1940.

De nederländska försvarsställningarna kla klarade sig emellertid väl genom bombardemanget. Liksom Försäkringshuset. Men hela norra sidan av Maas var insvept i eld och rök. Nederländska förför band började dra sig ur. Scharroo var tvungen att ta ett beslut, väl medveten om vad det innebar om 27

U LLST EIN /G E T T Y

På kvällen seglade Nederländernas kungahus, regering och stadskassa till England. General Winkelman fick hantera Nederländernas överlevnad bäst han ville. Samtidigt på andra sidan Ardennerna hade Guderians pansarkår korsat Maas. Dagen därpå var alla franska motanfall avvärjda och kriget i väst var avgjort. Men på kvällen den 13:e förstod varken den tyska eller franska ledningen vidden av vad Guderian åstadkommit, och beslutet att till varje pris få nederländarna att ge upp kan ses ur det perspektivet. Morgonen den 14:e skickade Schmidt över parlamentärer till Scharroo och hotade med bombning. Scharroo var tvungen att tala med Winkelman och efter några turer kom man överens om att nederländarna skulle svara på ulul timatumet senast klockan 16.40. Vad varken tyskar eller nederländare i Rotterdam visste var att bombplanen, tack vare ett antal (möjligen avsiktliga) missförstånd, redan var på väg. Görings terter rorvapen skulle demonstreras. När dånet från bombarmadan började höras i Rotterdam var förvåningen total på bägge sidor. Den tyske parlamentären hos Scharroo lär ha sagt: »Jag kan förstå att ni är besviken, överste.» Strax efter klockan 13 flög 60 Heinkel bombplan in från nordöst och angrepp Rotterdams stadsstads kärna. Bombningarna utlöste en eldstorm, som på grund av skador på vattenledningar och brist på brandmän fick en enorm omfattning och förstörde 25 000 byggnader. Tack vare att staden var så gott som utrymd dödades bara 800 civila.

han kapitulerade. Han gick för att tala med Schmidt och lär ha skällt ordentligt på den tyske generalen innan han berättade att han tänkte kapitulera. Tyskarna rullade över Willemsbron och började tråckla sig igenom röran som några timmar tidigare varit en medeltida stad. I Tyskland hotade en exalterad Göring med att nästa dag bomba Utrecht. Dagen därpå skrev Winkelman under Nederländernas kapitulation. Det gjordes motstånd i Zeeland ett par dagar till och tolv örlogsfartyg seglade till England. Men fokus på kriget hade redan flyttats till Guderians pansartrupper. Tyskarna hade trots många misstag kommit lindrigt undan. Det stupade ungefär 2 000 och sårades 6 000 man på respektive sida. Tyskarna miste däremot halva sin transportflygflotta och de upphaussade fallskärmsjägarna var inte så framgångsrika som väntat. Angreppet mot Haag var det största tyska taktiska fiaskot under operation Gul. Men det sopades under mattan till förmån för den spektakulära attacken på fästningen Eben Emael i Belgien (som var ett plutonsanfall som gick som på räls trots att Witzig, som planerat angreppet, tvingades nödlanda och missade alltsammans). Man drog fel erfarenheter och satte djärvhet och teutonisk vilja framför minutiös träning och planering. Det skulle komma att få förödande konsekvenser ett år senare, under slaget om Kreta, då slarvig spaning och slarviga förberedelser ledde till en massaker.

U LLST EIN BILD/ RIT Z AU SCA N PIX

Tyska fallskärmsjägare i den karaktäristiska hjälmen utan brätte kopplar av med en cigarett efter erövringen av fästningen.

Eben-Emael 1940

BLIXTKRIG FRÅN OVAN 1940 erövrade tyska fallskärmsjägare det »ointagliga» fortet Eben-Emael i Belgien. En djärv operation, signerad Hitler, som fullständigt saboterade de allierades planer. Text: CHRISTER BERGSTRÖM

Tyska pionjärsoldater anfaller i gummibåtar över Albertkanalen. Till höger reser sig fästningens branta sida 60 meter över vattnet. Vy från norr.

K E YSTO N E /G E T T Y

NEDERL. BELG. EbenEmael

TYSKL.

en tyske glidplanspiloten Heiner Lange låg i gräset, blödande från åtta sår där granatskärvor slagit in i hans båda ben. Ett tiotal meter framför honom höjde sig den mäktiga Kanonkupol 120 likt en hjässa av stål ur berget. Kupolen var bestyckad med två väldiga 12 centimeters artilleripjäser med en räckvidd på mer än halvannan mil. Nu gällde det att satsa allt! Trotsande sina sår tog sig Lange upp och började släpa de två delarna i den 50 kilo tunga hålladdningen bort mot stålkupolen. Den kapplöpning om Norge som kulminerade med den tyska invasionen i april 1940 var därmed i gång. Hålladdningen var en fruktansvärd mina som genom sin riktade sprängverkan kunde få hål på i stort sett vilket pansar som helst. Den var dessutom en tysk krigshemlighet – och nästan lika farlig för den som hanterade den som för fienden. 45 sekunder efter det att den apterats exploderade laddningen med fruktansvärd verkan. Då gällde det att hålla sig på ordentligt avstånd.

FRANKRIKE

Eben-Emael skyddade belgiska gränsen vid Liège.

Hålladdningen kunde tränga igenom nästan vilket pansar som helst.

Med värkande muskler och blodet flödande bax baxade Lange upp laddningen till en position vid kanokano nerna uppe på kupolen, där han fäste den. Därefter rutschade han ned på marken och började linka bort från platsen så fort han kunde. Plötsligt kände han ett kraftigt slag i ryggen och samtidigt en stickande smärta i båda öronen. När han kvicknade till såg han hur splitter dunsade ner i ett moln av rök, men han hörde ingenting. Den kraftiga smällen hade blåst ut hans trumhinnor. Det var i gryningen den 10 maj 1940. Den tyska storoffensiven i väster hade just börjat, och Heiner Lange hade oskadliggjort det största enskilda hotet mot den tyska framryckningen – huvudpjäserna på det belgiska fästningskomplexet Eben-Emael. Hitler hade beslutat att inleda sitt storanfall mot Frankrike genom det neutrala Belgien. Därmed skulle tyskarna kringgå befästningarna i den mäktiga franska Maginotlinjen som löpte längs den fransk-tyska gränsen. Men det fanns ett allvarligt problem: Vid Albert-

EBEN-EmaeL 1940

Så försvarades fortet 1 Fästningsingång med kulspruta och pansarvärnskanon.

2 Bunkrar med kulspruta och pansarvärnskanon.

3 Baracker. 4 Centralfort med kulspruta för försvar av fästningens tak.

5 Kasematter med 75 cm kanoner. 5 Kasematt med tre 7,5 cm kanoner. Alla bunkrar var förbundna med varandra via ett underjordiskt system av gångar.

6 Kanonkupol 120 (12 cm kanoner). 7 Ej färdiga installationer. 8 Luftvärn.

6 Anläggningens största pjäser, 12 cm kanonerna, förstördes med kraftfulla hålladdningar.

9 Stridsvagnsdike.

NA KA

2 8

9 Fallskärmsjägarna använde glidplan av typen DFS 230 med plats för tio man. Landningsplatserna är markerade i grafiken.

kanalen, två mil nordväst om Liège hade belgarna byggt världens största befästningsanläggning, fortet Eben-Emael. Med en yta på 800 gånger 700 meter, med 40–60 meter höga, lodräta väggar, inbyggd i ett berg och bestyckad med ett stort antal kanoner och kulsprutor betraktades Eben-Emael inte utan anledning som ointaglig. Belgarna var beslutsamma om att deras bittra erfarenhet från första världskriget – när landet invaderades och ockuperades av tyskarna – inte skulle upprepas. Därför hade de lagt ner en stor del av försvarsbudgeten på att bygga denna anläggning som var avsedd att avskräcka tyskarna från att tåga in i deras land igen. Men de hade inte räknat med kreativiteten hos den nazistiske ledaren. Efter andra världskriget var det populärt bland förlorande tyska generaler att skylla sina egna tillkortakommanden på Hitler. Denne kan förvisso betraktas som ondskan personifierad, men faktum är att han kunde vara en begåvad militär

Bunkrar och flygplan är förstorade för att framträda i grafiken.

100 m

tänkare. Det var till exempel Hitler som räddade den militära situationen för tyskarna på östfronten i slutet av 1941, och så sent som hösten 1944 drog han upp planen för Ardenneroffensiven. Planen för att inta Eben-Emael – en av andra världskrigets mest lysande militära operationer – var Hitlers verk. I slutet av oktober 1939, knappt två månader efter krigets utbrott, hade han sin idé klar och bjöd in den tyske fallskärmsjägargeneralen Kurt Student för att ge denne uppdraget. Student var den nya tyska fallskärmsjägarkårens fader. Han hade sett och lärt sig detta nya vapenslag av dess pionjärer, Sovjetunionens Röda armé, några år tidigare. Men Student hade också fört med sig en annan idé från sina besök i öster – det militära användandet av glidflygplan. Eftersom tyskarna inte tillåtits att ha något motordrivet flyg åren närmast efter första världskriget, hade de kommit längre än de flesta i utvecklingen av motorlösa glidflygplan. När andra världskriget bröt ut hade Tyskland världens mest avancerade militära glidflygplan, DFS 230, som kunde ta en last om två ton, inklusive nio

Sida mot kanalen 60 m

cerad ingång till Eben-Emael. Fortet finns kvar än idag.

LEN

1 1 Det fanns bara en, svårforsvårfor

G R A FIK : CH RISTO FFER REH N

G UID O R A D I G

2 3

Människa som jämförelse

Fästningens väggar var ungefär 60 meter höga vid kanalen, ett tjugotal meter lägre på landsidan.

311

A KG / RIT Z AU SCA N PIX

Tyska fallskärmsjägare attackerar med eldkastare nära Eben-Emael, Belgien, den 10 maj 1940.

fullt rustade soldater. DFS 230 hade aldrig använts i strid, men, resonerade Hitler, ett antal sådana borde kunna landa uppe på Eben-Emaels platta tak. För själva neutraliserandet av de upp till tre decimeter tjocka pansarkupolerna skulle de 50 kilo tunga så kallade hålladdningarna användas. Student ryggade tillbaka inför Hitlers plan, som han ansåg vara »alldeles för fantasifull», och bad Führern att tänka om. Men Hitler gav inte vika utan bad Student att »sova på saken». När fall32

skärmsjägargeneralen vaknade nästa morgon hade han kommit till insikt om att det var en alldeles lysande plan. Som en följd av Hitlers anfall mot Polen hade Frankrike och Storbritannien förklarat Tyskland krig den 3 september 1939, men i flera månader avvaktade båda sidor vid den fransk-tyska gränsen medan var och en på sitt håll samlade ihop sina anfallsstyrkor. Hitler förekom sin motståndare genom att gå till attack den 10 maj 1940. I operationsplanen Plan Gul spelade kuppen mot Eben-Emael en

EBEN-EmaeL 1940 central roll. Faktum är att anfallet mot det belgiska fortet inledde hela västoffensiven. En pluton om 82 fallskärmsjägare ombord på elva glidflygplan gick i täten för över tre miljoner soldater, 5 000 flygplan och 2 000 stridsvagnar. Allt hängde på att fallskärmsjägarna tog det belgiska försvaret med överraskning, innan detta hann få fram förstärkningar. Därför skulle anfallet mot Eben-Emael genomföras före den allmänna anfallstiden, som var utsatt till 05.25. Dessutom skulle glidflygplanen kopplas loss från bogserflygplanen två mil från målet, så att fästningsgarnisonen inte varnades av något motorljud.

Med Eben-Emaels fall kollapsade hela den allierade planen, som gick ut på att tyskarna – i händelse att de försökte ta vägen genom Belgien – skulle uppehållas så länge att brittiska och franska styrkor hann omgrupperas för att anfalla dem i flanken. Istället var det tyskarnas snabba pansarframstötar som överflyglade de allierade. Tio dagar senare hade 400 000 allierade soldater blivit avskurna runt den nordfranska hamnstaden Dunkerque. Utan den tyska erövringen av Eben-Emael hade slaget på västfronten i maj 1940 kunnat få ett helt annat förlopp. Det som hade börjat som en kupp av en handfull tyska fallskärmsjägare i gryningen den 10 maj 1940 slutade sex veckor senare med Frankrikes för förödmjukande kapitulation för Tyskland. Eben-Emael blev den direkta anledningen till att både Storbritannien och USA skaffade sig såväl egna fallskärmsjägare som militära glidflygplan. Det är få operationer av en sådan liten kvantitativ storlek som haft en så omfattande påverkan – både på fälttåget 1940 och på eftervärlden.

14 6 -1 97 9 -1 2 8 -26

Den tyska operationen löpte som ett urverk. Via en av de medförda radioapparaterna anropade Wenzel de störtbombflygare som samtidigt kretsade i luften ovanför, redo att komma till undsättning. Dessa styrde sina Junkers Ju 87 mot det belgiska artilleriet och fick snabbt tyst på detta. Den enmotoriga Ju 87 Stuka var också ett tyskt vapen som de allierade inte hade någon motsvarighet till. Genom att störtdyka mot sitt mål kunde den fälla sina bomber med en oemotsvarad precision. Stukan kom att spela en nyckelroll under den tyska blixtoffensiven i väster. När Witzig tre timmar senare landade med ett nytt glidflygplan uppe på fästningen var uppdraget i huvudsak redan avklarat. Nu gällde det bara att hålla ut mot belgiska motanfall, och i detta fick fallskärmsjägarna gott stöd av de ständigt närvarande Stukaplanen. De rena striderna var tämligen begränsade, då fästningens 1 200 man starka garnison hölls efef fektivt instängd genom att tyskarna sprängde eller

på annat vis blockerade uppgångarna till taket. På morgonen den 11 maj, när tyska markstyrkor nådde fram, hade 6 tyskar och 24 belgare stupat. Luften inne i den belägrade fästningen var tjock av krutrök och garnisonen helt demoraliserad när befälhavaren major Fritz Lucien Jottrand beslöt att kapitulera. En soldat skickades ut med ett vitt lakan fäst vid ett kvastskaft. Striden var över.

B U N D ESA RCHIV BILD

Klockan halv fem på morgonen den 10 maj 1940 startade elva transportflygplan med lika många DFS 230 med anfallsstyrkan, Granitgruppen. Två av glidflygplanen nådde inte målet, men de nio övriga gled ljudlöst ner på taket till den enorma anläggningen. Landningssträckan förkortades med bromsfallskärmar. De tyska fallskärmsjägarna skred snabbt och metodiskt till verket. De hade övat på detta i sex månaders tid. Hålladdningarna apterades och inom tio minuter hade fallskärmsjägarna oskadliggjort sina primära mål. Men nu satte också de belgiska motåtgärderna in på allvar. Intilliggande artilleri började beskjuta tyskarna uppe på fästningen. När dessa kunde konstatera att styrkans chef, löjtnant Rudolf Witzig, befunnit sig i ett av de glidflygplan som inte nått målet, tog en enkel sergeant vid namn Helmut Wenzel befälet. »Vi var så välutbildade att vi inte behövde några officerare», kommenterade Wenzel efteråt.

»INOM TIO MINUTER HADE FALLSKÄRMSJÄGARNA OSKADLIGGJORT SINA PRIMÄRA MÅL»

Fallskärms generalen Kurt Student tvivlade först på Hitlers plan, men änd rade sig.

Christer Bergström är militärhistorisk författare.

Boktips: The Fall of Eben Emael (1991) av James E Mrazek ★ Fort EbenEmael (2005) av Tim Saunders

Suomussalmi 1940

EN HEL DIVISION FORINTADES Stalin hade lovat att hans soldater skulle bli mottagna som befriare när de invaderade Finland. Men striderna vid Suomussalmi i januari för 80 år sedan bevisade motsatsen. Text: CHRISTER BERGSTRÖM

Striderna i östra Finland slutade i blodbad. Röda arméns soldater sköts ihjäl när de i desperation försökte fly från Raatevägen utanför Suomussalmi.

SA-KU VA

Suomussalmi 1940

jälp oss! Vi dör här!» Det hjärtskärande radiomeddelandet från den sovjetiske regementschefen Ievliev uppsnappades flera gånger innan radion blev tyst. Under natten till den 6 januari 1940 massakrerades Ievliev och hans mannar på skogsvägen som leder från Suomussalmi och österut, via Raate, till den sovjetiska gränsen. De scener som utspelades här trotsar all beskrivning. Ukrainska soldater, hopträngda på den smala vägen, försökte fly österut medan finska kulsprutor och kanoner oupphörligt besköt dem inifrån den snötyngsnötyng da, mörka barrskogen. Männen på vägen var så tätt sammanpackade att i stort sett varje finsk kula träffade någon. Det var 44. sovjetiska divisionens undergång i finska vinterkriget.

Suomussalmi

FINLAND Helsingfors

Suomussalmi ligger bara några mil från den ryska gränsen.

SA-KU VA

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalins beslut att anfalla Finland den 30 november 1939 dikterades av en hänsynslös maktpolitik. Men Stalins brutalitet begränsades inte till andra länder, utan riktades i minst lika hög grad mot Sovjetunionens invånare, och till och med Röda armén. Utrensningarna i Röda armén hade börjat 1937 och pågick fortfarande när landets kastades in i ett anfallskrig mot Finland. Med merparten av den sovjetiska officerskåren avlägsnad och ersatt av okunniga ja-sägare, var det en koloss på lerfötter som sattes in mot det lilla men tappra landet i väster. Ingenstans blev detta tydligare än i skogarna

»MÄNNEN PÅ VÄGEN VAR SÅ TÄTT SAMMANPACKADE ATT I STORT SETT VARJE FINSK KULA TRÄFFADE NÅGON»

Överste Hjalmar Siilasvuo (t.h.) får en redogörelse för läget under slaget.

innanför gränsen vid Suomussalmi i den östra delen av mellersta Finland. Här satte ryssarna in sin 9. armé med 163. divisionen i täten. Uppgiften var att tränga fram genom ödemarken för att nå Uleåborg vid Bottniska viken. Därmed skulle Finland vara avskuret på mitten. Den sovjetiska propagandan hade påstått att de skulle bli mottagna som befriare i Finland. När de sovjetiska soldaterna gick över gränsen den 30 november 1939 var de sålunda vid gott mod. Dessutom var 163. divisionen den kanske bästa i hela Leningrads militärdistrikt, och soldaterna var tränade för strid i skog. Men själva organiserandet av operationen var häpnadsväckande klåparaktig. Istället för att ta vägen västerut rakt på den lilla kyrkbyn Suomussalmi och vidare, hade ryssarna grupperat 163. divisionen sju mil åt nordost. Därför tvingades denna att ta en stor omväg runt sjön Kiantajärvi, som ligger som en fyra mil bred barriär alldeles innanför den finska gränsen. Under den vecka som det tog ryssarna att ta denna omväg, hann finländarna föra fram förstärkningar. När 163. divisionen erövrade Suomussalmi den 7 januari var en nyuppställd finsk brigad under överste Hjalmar Siilasvuo på väg att marschera upp. Siilasvuos första åtgärd var att gruppera ett starkt försvar vid vägen till Raate i öster, för att hindra ryssarna från att få förstärkningar den vägen. Sedan satte han in ett anfall mot själva Suomussalmi. Detta blev tillbakslaget, men framgången var större än Siilasvuo anade. Utan att finländarna visste det, hade sovjetiska 44. divisionen sent omsider satt sig i rörelse mot Suomussalmi på Raate-vägen österifrån. Men med ett allt tjockare snötäcke begränsades denna framryckning till en enda smal skogsväg som löpte genom den täta och snötyngda barrskogen. Därför kunde ryssarna inte utnyttja sin stora numerära överlägsenhet utan hejdades av en ganska liten finländsk styrka. Om de båda sovjetiska divisionerna hade samordnat sina operationer bättre skulle finländarna haft det mycket svårare. För detta misslyckande ersattes chefen för sovjetiska 9. armén, general Andrej Duchanov, av general Vasilij Tjujkov. Denne skulle senare bli känd för sin ledning under striderna om

Kiantajärvi

S O VJ E TUNIONEN

44. Suomussalmi

Suomussalmi

F I N L A N D

Första skedet. 12 dec 10–27 dec 44. div Sovjetiska 2–5 jan 2–5 jan 163. divisionen Raate Anfall 2–5 jan Finländska anfaller SuoSovjetiska 10 km mussalmi från norr, 44. divisionen angriper Andra skedet. Finland svarar med flankangrepp. 44. divisionen styckas upp och nedkämpas. från öster. 39

ERIK LIN D H O LM /CH RISTO FFER REH N

163. div

Längs vägen från Raate stod sovjetiska 44. divisionen på en tre mil lång sträcka, oförmögen att bryta igenom och själv utsatt för dessa finska räder på skidor. Här kom skillnaden mellan finländska och sovjetiska trupper klart i dagen. Medan finska enheter opererade mycket självständigt och ofta

163.

Gr ä

Stalingrad. Men vintern 1939–40 lyckades han inte vända bakslaget. På den finska sidan kunde Siilasvuo koncentrera sin huvudstyrka mot den ena sovjetiska divisionen efter den andra. Han började med 163. vid Suomussalmi. Vädrets makter verkade stå på finländarnas sida. I början av offensiven rådde mildväder så att de sovjetiska stridsvagnarna inte kunde ta sig över isen på sjön Kiantajärvi utan tvingades ta omvägen runt denna. Längre fram i december sjönk temperaturen kraftigt. Eftersom finländarna bränt ner Suomussalmi hade ryssarna svårt att hitta någonstans att värma sig. I två veckor gjorde snabba finska skidpatruller ständiga räder mot framförallt ryska fältkök som förstördes ett efter ett. Följden blev att de ryska soldaterna inte bara tvingades klara sig dygnet runt utomhus i 20–30-gradig kyla, utan dessutom ofta var utan varm mat.

tog egna initiativ, slogs Röda arméns mannar med en imponerande seghet, men visade sig oftast oförmögna till egna initiativ. Det sistnämnda berodde på den rädsla för repressalier som utrensningarna skapat. Några egna skidtrupper hade ryssarna heller inte vid den här tiden. När Siilasvuo den 27 december gick till anfall hade han 17 000 man till sitt förfogande, vilket var fler än 163. divisionen. Vid det laget hade umbärandena SA-KU VA

Soldat med en finsk variant av repetergeväret Mosin-Nagant försvarar en eldställning i närheten av Suomussalmi, januari 1939.

SA-KU VA

Suomussalmi 1940

Erövrade sovjetiska skidor staplas upp vid Raatevägen.

HISTO RIE A RK IV

slitit ner den ryska elitdivisionens stridsvärde så att det ryska högkvarteret beslutade att dra tillbaka denna. Om så skett tidigare hade katastrofen kanske kunnat undvikas.

General Vinogradov arkebuserades efter misslyckandet vid Suomussalmi.

Röda armén evakuerade i nordlig riktning på sjön Kiantajärvis is, och tvingades löpa gatlopp mellan angripande finska skidpatruller, när de inte utsattes för finländsk artillerield. Vid ett tillfälle smög sig ett par finländska lastbilar beväpnade med flera tunga kulsprutor alldeles inpå en sovjetisk ko kolonn på 500 soldater. De frusna ryssarna reagerade inte, då de tog för givet att det var egna lastbilar på väg från Suomussalmi. Finländarna öppnade en förödande eld från kort håll och anställde en fruk fruktansvärd massaker ute på den öppna isen. Tjugo minuter senare var fyrahundra döda ryssar på den blodiga snön allt som fanns kvar – endast hundra man hade lyckats undkomma. De finska lastbilarna återvände till de egna linjerna utan andra förluster än en svårt sårad soldat. Även om merparten av 163. divisionen undkom, var förbandet förbrukat och kunde inte användas igen i vinterkriget. Förlusterna uppgick till minst 5 000 stupade och 300 som togs tillfånga. I området som övergavs påträffade finländarna 26 kvarläm-

nade stridsvagnar, 39 kanoner och 181 lastbilar. Näst i tur var general Aleksej Vinogradovs 44. division, som bestod av ukrainare som nyligen anlänt till den finska fronten. Under hela slaget om Suomussalmi förhöll sig denna passiv på Raatevägen, cirka en mil längre österut. Det mest rationella, efter 163. divisionens tillbakadragande hade varit att dra tillbaka även 44. divisionen och söka anfalla i en annan sektor, men så skedde konstigt nog inte. Siilasvuo hade redan från början tolv bataljoner mot Vinogradovs sju. Eftersom finländarna hade initiativet, kunde de hela tiden anfalla med numerär överlägsenhet. Taktiken gick ut på en serie flankanfall från de omgivande skogarna för att stycka upp 44. divisionen i flera olika smågrupper längs vägen. Dessa kom att kallas »motti», efter det finska ordet för vedstaplar. Det första anfallet sattes in på nyårsdagen och riktades mot den västligaste delen av 44. divisionen, där denna var som starkast. Syftet var att hindra Vinogradov från att omgruppera styrkor längre bak, där flankanfall skulle genomföras för att skapa »mottin». Den skidburna styrka på tusen man under kapten Eino Lassila som genomförde

Mängder av övergivna pansarfordon och lastbilar erövrades av finländarna efter slaget. Flera av T-26-stridsvagnarna kom senare i finsk tjänst.

detta anfall mötte hårt motstånd och tillfogades svåra förluster. Men bataljonchefen Mäkiniemi hotade att låta skjuta Lassila om inte truppen höll ställningarna. Under tiden genomfördes flera flankanfall som styckade upp 44. divisionen. Eftersom finskt artilleri riktades mot de stora brasor som ukrainarna gjorde upp för att värma sig, var Vinogradovs män helt prisgivna åt den 30-gradiga kylan. Först natten till den 6 januari beslöt det sovjetiska överkommandot att dra tillbaka 44. divisionen. Vid det laget hade finländarna grupperat stora förband överallt runt de ryska »mottin». Utbrytningsförsöket slutade i ett fruktansvärt blodbad. Panikslagna övergav de ukrainska soldaterna sin utrustning och flydde in i den mörka skogen. De flesta lyckades ta sig tillbaka till de egna linjerna, men kvar på Raate-

LIB R A RY O F C

»TAKTIKEN GICK UT PÅ EN SERIE FLANKANFALL FRÅN DE OMGIVANDE SKOGARNA»

O N G RES S

LIB R A RY O F C O N G RES S

vägen stod ett enormt krigsbyte: 43 stridsvagnar, 10 pansarbilar, 100 kanoner, 260 lastbilar och stora mängder annan utrustning. De finländska myndigheterna såg till att journalister från hela världen besökte slagfältet, och än idag utgör bilderna av det stora krigsbytet vid Suomussalmi och Raate sinnebilden av det finska vinterkriget. Stalin var rasande och krävde att huvuden skulle rulla. General Vinogradov arkebuserades inför hela sin uppställda division. Flera andra befäl avrättades på liknande sätt. General Tjujkov klarade sig dock undan, men i de memoarer han skrev efter kriget nämnde han inte massakern vid Suomussalmi och Raate med ett enda ord. Christer Bergström är militärhistorisk författare och har skrivit 30 böcker om andra världskriget.

Kropparna efter de döda sovjetiska soldaterna frös till is i vinterkylan.

Boktips: Suomussalmi 1940 – Röda armén och den vita döden (2013) av Mika Kulju ★ War of the White Death – Finland against the Soviet Union (2011) av Bair Irincheev.

Tyska Panzerkampfwagen III under den första veckan av operation Barbarossa 1941.

Dubno-Brody 1941

TYSK PANSARGRUPP I

STÅLBAD Sammandrabbingen mellan 4 000 tyska och sovjetiska stridsvagnar i västra Ukraina i juni 1941 blev historiens största pansarslag: slaget vid Dubno-Brody. Tyskarnas framstöt hejdades först av de bepansrade tunga sovjetiska vagnarna – tills Luftwaffe fick herraväldet i luften. Text: ANDERS FAGER

triderna vid Dubno-Brody i slutet på juni 1941 anses numera vara det största pansarslaget i historien. Trots att över fyra tusen stridsvagnar var inblandade i några dagars strider var slaget okänt långt in på 1990-talet. Kioskvältaren Andra världskriget dag för dag från 1977 berättar bara att armégrupp Syd stötte på »hårdare motstånd» under slutet av juni. Det var först med John Ericksons The Road To Stalingrad som Sydvästfrontens operationer diskuterades i detalj, och Ericksons lärjunge David Glanz har sedan grävt vidare i historien. Sommaren 1941 såg den tysk-ryska gränsen mellan Pripjatträsken och Karpaterna ut som ett spegelvänt »S». I den södra bågen låg den före detta polska staden Lviv. I den norra var den lilla staden Sokal den östligaste punkten i Gerd von Rundstedts armégrupp Syds linje. Rundstedt hade order att anfalla från den »nordliga bågen» i riktning mot Kiev. Spjutspetsen i anfallet var Ewald von Kleists Panzergruppe 1. Norr om pansargruppen skulle den 6. armén rycka fram längs kanten på Pripjatträsken, och söder om den skulle 17. armén trycka den »södra bågen» bakåt mot Lviv.

SCH ERL /SZ PH OTO/ RIT Z AU SCA N PIX

»TROTS ATT ÖVER FYRA TUSEN STRIDSVAGNAR VAR INBLANDADE I NÅGRA DAGARS STRIDER VAR SLAGET OKÄNT LÅNGT IN PÅ 1990-TALET»

På den sovjetiska sidan var Sydvästfronten utspridd snarare än grupperad. Befälhavaren general Mikhail Kirponos hade i flera veckor varit övertygad om att tyskarna tänkte gå till angrepp och försökt att gruppera sina förband för försvar. När han inte fick tillstånd hade han på eget initiativ börjat vidta förberedelser, men Stalin lär ha ringt upp honom och förklarat att »det inte kommer att bli krig». Till sist fick Kirponos den 21 juni 1941 tillstånd att höja beredskapen. Han gav order om att Sydvästfronten skulle gå i ställning i försvarslinjen vid gränsen som kallades »Molotovlinjen». Enorma mängder trupper och materiel sattes i rörelse, trängdes på vägar och på järnvägsstationer, var i vägen och blandades samman. Mobiliseringen avslöjade skoningslöst att det saknades utrustning och förråd, och att man inte övat på saker som plötsligt var nödvändiga. Ändå gjorde det knappa dygn Kirponos divisioner fick på sig skillnad. Man hann komma på marsch och i många fall komma i ställning – i motsats till styrkorna norr om Pripjatträsken. I gryningen den 22 juni började armégrupp Syds infanteridivisioner att bryta igenom Molotovlinjen medan sovjetiska förband försökte besätta 41

Slaget vid Dubno-Brody

Kleist ville bryta igenom både vid Sokal och vid Volodymyr-Volynskyj fyra mil längre norrut. Vid lunch hade det tyska infanteriet tagit Sokal och 11. pansardivisionen sattes in för att anfalla på djupet. Kirponos hade två arméer i fronten. I norr, framför Kleists pansar, fanns 5. armén och utmed bågen runt Lviv låg den sjätte. Det tyska genombrottet slog längs gränsen mittemellan de två arméerna och gjorde det oklart vem som skulle ta itu med problemet. Samtidigt bröt det sovjetiska sambandet mellan regementen och divisioner ständigt samman. Det fanns för få radioapparater och än färre signalister. Kommunikationen mellan hög-re staber gick däremot via telefon och fungerade bättre. Generalerna kunde skälla på varandra, men inte få mycket mer uträttat. Dessutom kunde Stalin ringa och dela ut order över huvudet på Kirponos.

HISTORIEARKIV

den. Striderna var hårdare än någon annanstans längs fronten denna morgon. Samtidigt anföll Luftwaffe de sovjetiska flygförbanden, men även här gjorde beredskapshöjningen skillnad. De närmaste dagarna bjöd Kirponos flygeskadrar förtvivlat motstånd, istället för att utplånas på marken.

Generalöverste Ewald von Kleist var chef för Panzergruppe 1.

Ett belysande exempel var att vid Volodymyr-Volynskyj hade tyskarna mött rasande motstånd från den 87. skyttedivisionen. Men Kirponos hade ingen kontakt med sin division och visste inte vad som påpå gick, medan Kleist lät sina pansarförband vänta medan hans infanteri kämpade med de motsträviga försvararna.

Kirponos förfogade över sex stora mekaniserade kårer med ungefär 3 400 stridsvagnar i området. Vid Lutsk, närmast rakt i vägen för Kleists tänkta anfall, stod 22. mekaniserade kåren med 710 vagnar (va (varav 30 T-34 och KV-1). Vid Lviv, sju mil söder om genombrottet, låg den 4. mekaniserade kåren med ytterligare 700 vagnar (av vilka 100 var T-34 och KV-1). Längre söderut, i Uman, fanns den enorma 8. mekaniserade kåren bestående av 900 vagnar (inklusive 170 T-34 och KV-1) – den ensam bestod av fler vagnar än hela Kleists pansargrupp. Öster om dessa befann sig 15. mekaniserade kårens 750 vagnar (med 130 T-34 och KV-1), om man så vill ännu en grupp. Slutligen låg de båda mindre kårerna, 9. och 19. mekaniserade, med 300 (inga T-34 eller KV-1) respektive 450 vagnar (endast

JÖ TE

LETTLAND

LITAUEN

SOVJETUNIONEN

ARMÉGRUPP NORD

TYSKLAND

je n - li n

POLEN

VITRYSSLAND

ARMÉGRUPP MITTE

Tysklands initiala planer för invasion av Sovjetunionen i juni 1941.

UKRAINA

ARMÉGRUPP SYD SLOVAKIEN UNGERN RUMÄNIEN SVARTA HAVE T H U LTO N D EU TSCH /C O RBIS/G E T T Y

Sovjetiska T-26 stridsvagnar rullar mot fronten för att möta de tyska anfallarna den 22 juni 1941.

Slaget vid Dubno-Brody fem T-34 och KV-1), dryga dussinet mil österut. Sammanfattningsvis stod 710 stridsvagnar i vägen för Kleists 720. Samtidigt hotade 1 900 vagnar hans södra flank och ytterligare 750 hans norra. Av dessa var 4 50 vagnar nya T-34 och KV-1, vars tjocka pansar de tyska 37 mm-kanonerna hade svårt att slå hål på. För att spetsa till matematiken ytterligare var bara två tredjedelar av Kleists vagnar Panzer III och IV med kanoner av större kaliber. Endast Panzer III var beväpnad med 50 mm-kanoner som hade en reell chans mot T-34. Resten av hans vagnpark var föråldrade lätta vagnar. Dessutom höll Kleist en av sina divisioner i reserv och 140 av hans stridsvagnar sattes in först runt månadsskiftet. Kirponos hade å andra sidan närmare 1 000 vagnar därutöver utspridda i mindre reserver. Kirponos fick klart för sig att hans front var gen-ombruten vid Sokal och antog korrekt att detta var det tyska huvudanfallet. Vid femtiden gav han 15. och 4. mekaniserade kårerna order att anfalla mot genombrottet. Även 8. mekaniserade kåren längre söderut fick samma order. Förbanden hade tidigare fått ungefär samma order av 6. arméns chef, något som skulle skapa många missförstånd de kommande dagarna.

»DE SOVJETISKA VAGNARNA ANFÖLL, DÖDSFÖRAKTANDE OCH UTAN UNDERSTÖD» Framåt kvällen hade Stalin hämtat sig från chocken av att bli angripen och beordrade utan några som helst hänsyn till verkligheten en motoffensiv. »Direktiv nummer 3» gav Sydvästfronten order att omringa och slå de tyska arméerna framför sig och sedan avancera mot Lublin. Det hela fick ta två dagar. Kirponos svarade Stalin att han behövde mer tid. Det skulle ta veckor innan Stalin förstod vidden av de sovjetiska förlusterna under krigets första dagar, och över ett år innan han slutade att i tid och otid beordra anfall. Vid midnatt anlände Stalins sändebud general Zjukov till Kirponos högkvarter och insåg ef efter en stunds hetsiga diskussioner att Stalins plan var ogenomförbar. Zjukov godkände Kirponos plan, och begav sig ut i natten för att hitta 8. mekaniserade kåren. Zjukovs flängande var effektivt i det tröga sovjetiska systemet. Så hade han gjort när han segrade

PH OTO Q U EST/G E T T Y

Tyskt infanteri söker skydd runt en Panzer III i strid mot Röda armén 1941. Bilden publicerades med namnet »Armén i den stortyska frihetskampen» av Propagandakompanie.

Den 25 juni rullade 11. tyska pansardivisionen in i Dubno, 105 kilometer från gränsen och timmar före divisionen Kirponos skickat för att hålla staden. Bakom följde den 16. pansardivisionen och

skyddade framryckningens flank. Samtidigt var Kleists norra tät på väg mot Lutsk genom horder av flyende som kom i vägen för sovjetiska motanfall. På kvällen hade man fått fotfäste i staden. Samma eftermiddag konstaterade chefen för 8. mekaniserade kåren att han var framme i utgångsläge för att anfalla tyskarnas södra flank. Men han hade mist halva sin styrka och hade fått tre olika order om hur han skulle anfalla. Samtidigt stod det klart att 4. mekaniserade kåren som skulle angripa jämte 8. och 15. kårerna hade satts in längre söderut där den tyska 17. armén tryckte på mot Lviv. Efter fyra dagars brutal »träning på jobbet» inleddes de sovjetiska motanfallen på allvar. Kirponos

Övergivna T-26 och T-35 i Dubno, juni 1941

Den okände generalen ★ Mikhail Kirponos (18921941) var son till fattiga ukrainska bönder. Han gick den långa vägen, från inkallad i tsarens armé i första världskriget, värvning i Röda armén och befordran till officer 1927. Han klarade sig från Stalins utrensningar och förde division i slutet av vinterkriget. Vid krigsutbrottet var Kirponos generalöverste och chef för Sydvästfronten, den front som vållade tyskarna störst problem i slutet på juni. Kirponos dödades av splitter under inringningen av Kiev den 20 september 1941. Han var okänd i väst tills John Erickssons The Road To Stalingrad

prisade honom som »envis, målmedveten och framsynt» och menade att han var den sovjetiske befälhavare som gjorde bäst ifrån sig under de inledande veckorna av Sovjet unionens krig. HISTORIEARKIV

Ett av många sovjetiska problem var att förbanden »marscherade sönder sig» på väg till fronten. Hos de mekaniserade kårerna kom först stridsvagnarna, följda av artilleri draget av lastbilar, och sedan infanteriet till fots. Till sist anlände artilleriet som drogs av traktorer. Hela enheter körde vilse eller blev stående på vägen. Halvvägs till Kiev roffade 9. mekaniserade kåren åt sig 200 lastbilar från en distriktreserv för att ens kunna flytta sitt infanteri. Det som dagen innan på pappret varit runt 3 400 stridsvagnar eroderade snabbt bort. Av 8. mekaniserade kårens 900 vagnar saknades redan 150. På kvällen hade det sydliga tyska genombrottet trängt in dryga sex mil på sovjetisk mark. Tyskarna bröt nu även igenom vid Volodymyr-Volynskyj och Kleist lät två nya pansardivisioner rycka österut. Den 24 fortsatte det tyska angreppet längs med två stråk, medan den 6. armén söder om genombrottet försökte täcka en allt längre front bakom sin egen flank. Den 5. armén lyckades inte ens med det. Ett fyra mil brett hål gapade nu mellan de sovjetiska arméerna. Den 22. mekaniserade kåren som befann sig mitt i hålet och som hade ägnat två dagar åt att vänta på sitt artilleri, gavs nu order att stoppa Kleists norra genombrott. Angreppet blev ett fullständigt fiasko. Kårchefen saknade plötsligt halva sin styrka, över 300 vagnar var försvunna. Till sist skickade han 50 vagnar att möta tyska 13. och 14. pansardivisionernas 300. På kvällen hade han stupat och på vägarna mot Lutsk passerade tyska stridsvagnar rader av övergivna sovjetiska diton. Som förband hade 22. kåren kollapsat, även om dess underavdelningar fortfarande bjöd motstånd.

HISTO RIE A RK IV

över japanerna vid Chalchin-Gol. Han var överallt, inspekterade, beordrade och hotade. De närmaste dagarna var han ständigt i rörelse för att få Kirponos plan att fungera. Nästa dag fortsatte Kleists anfall utan att uppnå ett klart genombrott. I gryningen drabbade 11. pansardivisionens tät samman med delar av 4. mekaniserade kåren i vad som skulle bli en för slaget typisk strid. De sovjetiska vagnarna anföll, dödsföraktande och utan understöd. En kort stund utbröt panik bland tyskarna när man insåg att T-34- och KV-1-vagn-arna verkade osårbara. Men tyskarna hämtade sig snabbt och medan de sovjetiska vagnarna slogs ut av flyg, artilleri eller infanteri jagade de tyska stridsvagnarna efter fiendens »mjukare delar». Angreppet vittrade sönder i enskilda vagnar som sköt mot allt som kom i deras väg – tills de slogs ut, tappade modet eller fick slut på granater.

Mikhail Kirponos

Slaget vid Dubno-Brody HISTO RIE A RK IV

En sliten Panzer III Ausf G från 11. pansar divisionen. Notera reservlarvbands segmenten och skadorna på tornet till höger om 50 mmkanonen.

slägga, de 8. och 15. mekaniserade kårerna, anföll från söder och träffade 16. pansardivisionen i krönet på det södra genombrottet. De tunga sovjetiska stridsvagnarna var återigen omöjliga att stoppa och hade denna gång understöd av både flyg och artilleri. 16. pansardivisionen tog stora förluster, trycktes tillbaka och blottade ryggen på 11. pansardivisionen, som ryckt vidare österut från Dubno. I samma veva anföll 9. och 19. mekaniserade kårerna och mötte Kleists norra tät. De sovjetiska kårerna, som hade få moderna vagnar, drevs sakta bakåt. Under natten lyckades de sovjetiska pansarförbanden med två komplicerade manövrar. Den 19. mekaniserade kåren drog sig tillbaka för att från norr koncentrera sig mot tomrummet bakom 11. pansardivisionen. Samtidigt lösgjorde sig även 8. mekaniserade kåren skickligt och siktade in sig på samma tomrum från söder. Det blev allt tydligare att det skiljde i vilken utsträckning sovjetiska förband »pallade trycket». Vissa fortsatte att fungera som enheter medan andra som 22. eller 4. mekaniserade föll isär i herrelösa delar. Det berodde mycket på cheferna: exempelvis Rjabysjev, som ledde 8. mekaniserade, skulle leda anfall hela kriget och inte sluta anfalla förrän han stötte på britter i Wismar. Den 27 juni slöts norr om Pripjatträsken den väldiga Minskfickan och fångade 350 000 soldater och 4 500 stridsvagnar. Söder om träsken beskrev 46

»DEN 25 JUNI RULLADE 11. TYSKA PANSARDIVISIONEN IN I DUBNO» von Rundstedt samtidigt situationen som »allvarlig». I gryningen hade 200 tunga stridsvagnar ur 8. mekaniserade kåren anfallit 11. pansardivisionens rygg, och jagat trosskuskar och artillerister framför sig. Det var ett kraftfullt anfall och troligen enda gången i historien de jättelika T-35 kom i strid. De sovjetiska vagnarna kom fram till Dubno som försvarades av hoprafsade tyska enheter. Samtidigt, längre västerut, anföll 15. mekaniserade kåren mot tyskt infanteri som skyndade fram för att skydda den långa tyska flanken. Det var hårda strider som inte ledde någonstans och tyskarna började driva tillbaka de sovjetiska förbanden. Följande dag utkämpades allt mer kaotiska strider. Bägge sidors flyg jagade över slagfältet och skilde inte alltid på vän och fiende. Den tyska 11. pansardivisionen var avskuren och kunde inte så mycket mer än att försvara sig. Det fanns här en chans för Kirponos stridsvagnsförband att krossa den tyska täten, men snabbt marscherande tyskt infanteri trängde allt djupare in bakom 8.

6. armén

ARMÉGRUPP SYD

VITRYSSLAND

Pripjatträsken

Lublin

★★ 22 juni 1941

5. armén

VolodymyrVolynskyj 9. Lutsk 48. Sokal 22.

ula Vist

1. pansargruppen

POLEN

Dubno

g Bu

14.

XXXX

SOVJETUNIONEN

11.

Lviv

15.

26. armén Dn es tr

TYSKLAND

Kiev Shepetivka

Brody

17. armén

UKRAINA

19.

Banade väg mot Kiev

6. armén 8.

1. pansargruppens uppgift under den inledande invasionen var att säkra en överfart av floden Bug och järnvägen mellan Lviv och Kiev. Därmed skulle också Tyskland driva in en kil mellan Sovjets 5. och 6. arméer.

Tyska infanterikårer Tyska pansarkårer Sovjetiska infanteriförband Sovjetiska mekaniserade kårer

12. armén 100 km

En T-34 från 19. mekaniserade kåren står i brand på ett fält nära Dubno.

BUNDESARCHIV B 145 BILD-F0 16221-0015

11. pansardivisionen var anfallets spjutspets

★★ 11. pansardivisionen som var en del av 48. pansarkåren bryter snabbt igenom, etablerar brohuvubrohuvu den och når Dubno på två dagar.

19.

★★ 25 juni Dubno

★★ 19. mekaniserade 11.

kårens anfall 26 juni isolerar 11. pansardivisionen tillfälligt i Dubno.

★★ 24 juni ★★ 24 juni

16.

★★ 23 juni

Brohuvud

★★ 25 juni

★★ 24 juni Brohuvud

15. 5 km

★★ 24 juni ★★ 15. mekaniserade kåren

anfaller 11. pansardivisionen utan att lyckas hejda dess framfart.

15.

Brody

★★ 8. mekaniserade kåren angriper utan att lyckas norr om Brody. 26 juni anfaller 8. nordöst mot Dubno, men når inte fram.

ULLSTEIN/GETTY

En stridsvagnskolonn från 11. tyska pansardivisionen rundar en utslagen sovjetisk BT-7 på ukrainska landsvägar på sensommaren 1941.

»DEN SOVJETISKA 6. ARMÉN RETIRERADE FÖR ATT INTE BLI INRINGAD» stridsvagnar kvar att anfalla med. 19. kåren bredvid honom hade 30 vagnar kvar av sina 450.

H ISTO RIE A RK IV

mekaniserade kåren (som anfallit in i 11. pansardivisionens rygg och som nu i sin tur angreps i ryggen). Medan tyskarna fyllde på med nya förband stod sovjetiska reserver som den 37. skyttekåren stilla en bit ifrån striderna och inväntade order som aldrig kom. I nordöst slog de sovjetiska 9. och 19. mekaniserade kårerna ut nya, mindre anfall, men drevs sakta bakåt. Framåt eftermiddagen anföll 15. mekaniserade kåren med närmare 200 BT-7 vagnar. Men istället för att hjälpa den allt mer pressade 8. mekaniserade kåren slogs anfallet ut mot väl förberett tyskt infanteri längre västerut.

Under den 29 juni lyckades tyskarna hålla en sammanhängande front och fyllde på med allt mer infanteri. Striderna i luften var så gott som avgjorda och tyskarna fick mer och mer flygunderstöd. 11. pansardivisionen undsattes utan dramatik, samtidig som 15. mekaniserade kårens högkvarter slogs ut av ett flyganfall. Därefter hade kåren totalt två radioapparater kvar. I 8. mekaniserade kåren tog allt bränsle slut och tjogtals moderna vagnar blev stående. De hade gjort allt som kunde begäras av dem. I norr sägs det att 9. mekaniserade kårens befälhavare Rokossovskij vägrade att anfalla igen för att han inte hade några

Konstantin Rokossovskij 1945.

Natten mellan den 29 och 30 föll Lviv i ett kaos av hämnd och etnisk rensning. Den sovjetiska 6. armén retirerade för att inte bli inringad. Runt Dubno ebbade striderna ut. De kvarvarande sovjetiska stridsvagnssoldaterna vid Dubno lät spränga sina sista vagnar och retirera till fots. Vissa av dem nådde fram till egna förband först en månad senare. Tyskarna bärgade och reparerade sina stridsvagnar, medan det knappt fanns några soldater kvar som kunde reparera vagnar på den sovjetiska sidan. Fick en vagn ett minsta fel blev den stående och gick förlorad. Den 30 juni godkände Stalin att Kirponos drog tillbaka Sydvästfronten till den gamla gränsen. Men det fanns få stridsvagnar kvar att dra ut ur striderna. De flesta enheter hade förlorat mer än

Slaget vid Dubno-Brody

Ojämna pansarvillkor på slagfältet ★★Paradoxalt nog så var det tyska pansarvapnet 1941 en sorglig historia när det kom till stridsvagnarna. Mer än halva stridsvagnsflottan bestod av klena vagnar av typerna Panzer I och Panzer II eller snarlika modeller man erövrat i Tjeckoslovakien. Bara två femtedelar var att betrakta som moderna, och bara en femtedel hade kanoner som rådde på de sovjetiska T-34. Det skulle dröja till våren 1942 då 75-millimeters L/43-kanonen började monteras på Panzer IV innan tyskarna kunde möta de sovjetiska på lika villkor. Sommaren 1941 var både T-34 och KV-1 på alla sätt mycket bättre än huvudparten av tyskarnas vagnar, och även de bästa hade stora problem med dem. Om Röda armén haft samma förutsättningar vad gäller utbildning, underhåll och radioapparater hade tyskarna varit chanslösa. Förutom två av världens förnämligaste stridsvagnar bestod den sovjetiska

stridsvagnsparken av mycket annat spännande. Där fanns horder av den lilla T-26, en bra men föråldrad vagn. Man hade mängder av T-27 tanketter som ansågs så bedrövliga att man ofta inte ens tog med dem i strid. Mindre mängder av amfibiestridsvagnarna T-37 och T-40 användes för spaning. Stommen utgjordes av den så kallade BT-klassen, som kan beskrivas som T-34:s föregångare, en snabb vagn med god framkomlighet. Där fanns även flera tunga vagnar. KV-2 med en haubits monterad i ett torn stort som en korvkiosk, T-28 med tre torn och T-35 med fem torn och tio mans besättning. Det fyrtiotal T-35 som fanns i den sovjetiska

arsenalen deltog i striderna runt Brody, men kom sällan i strid. De gick sönder eller fick bensinstopp, och fick efter striderna enorm uppmärksamhet av nyfikna tyska soldater som ville fotograferas bredvid dem. Tyska soldater inspekterar en förstörd KV-2 stridvagn.

H ISTO RIE A RK IV

tre fjärdedelar av sina vagnar. Det tyska flygvapnet jagade skoningslöst efter de retirerande förbanden. Slagets sista akt var en fars. Den 1 juli hittade över tvåhundra vagnar från 22. mekaniserade kåren ut ur det träsk de stått fastkörda i senaste veckan och sattes genast in i ett anfall mot Kleists norra flank. Som i en repris träffade man en öppen flank och jagade tyska trossforor tills Luftwaffe föll över kolonnerna av stridsvagnar. Slaget var över. Sydvästfronten fick tillstånd att dra sig tillbaka till det som kallades Stalinlinjen, med tyskarna hack i häl. Den 5 juli bröt de igenom försvarslinjen och ringade på ett par veckor in södra halvan av Sydvästfronten vid Uman. Etthundratusen sovjetiska soldater stupade och lika många togs till fånga. Armégrupp Syds framryckning stannade sedan av några veckor innan de inledde anfallet som i september omfattade Kiev i historiens största inringningsslag. Totalt hamnade över 600 000 sovjetiska soldater i krigsfångenskap.

de repareras. Sydvästfronten förlorade över 3 000 vagnar. Samtidigt förlorade ryssarna över 1 500 maskiner i flygkriget, medan tyskarnas förluster var under 100. Det fanns många lärdomar. Chocken för tyskarna var givetvis att de moderna sovjetiska stridsvagnarna var svåra att slå ut med de pansarvärnsvapen man förfogade över. Samtidigt gjorde den sovjetiska oförmågan att få med infanteri och artilleri i de stora pansaranfallen att deras överlägsna vagnar ändå gick att slå ut. De svårledda sovjetiska pansardivisionerna som satts upp föregående år byggdes aldrig upp igen efter katastroferna i juni. Istället utvecklade man betydligt mindre, smidigare och mer lättledda mekaniserade kårer. En av de ledande i utvecklingen var general Rokossovskij som fört 9. kåren vid Dubno-Brody. Han fick sin revansch på segrarna från Dubno-Brody när han i november 1942 ledde det stora anfall som ringade in 1. pansargruppen i Stalingrad.

Effekterna av striderna kring DubnoBrody är i efterhand svåra att uppskatta. Det var utan tvivel de hårdaste striderna under Barbarossas inledning. Men även om Kleists förband mörbultades kunde de fortsätta mot Kiev. Pansargruppen förlorade uppemot 200 vagnar varav hälften kun-

Anders Fager är militärhistorisk författare.

Boktips: Dubno 1941 (2017) av Aleksei Isaev. Intressanta data trots dålig översättning och prorysk vinkel.

Operation Platinfuchs 1941

WEHRMACHTS FORSTA NEDERLAG

J E VG ENIJ CH A LD E J/A KG / RIT Z AU SCA N PIX

Operation Platinfuchs mål, att erövra Murmansk, var del av en större anfallsplan för att säkra gruvorna i Petsamo. Men undermålig planering och ogenomtänkta beslut utmynnade i Tysklands första operationella bakslag under andra världskriget. Text: MAGNUS OLOFSSON

Jevgenij Chaldej, mest känd för bilden på sovjets flagga som hissas över riksdagen i Berlin, fotograferade denna ren under ett tyskt flyganfall i Murmansk. Effekten blev inte så dramatisk som han hade hoppats, så han lade senare till nedslags krevader och brittiska Hawker Hurricanes i bakgrunden.

Operation Platinfuchs

Sedan hände det inget på den norra fronten. Den tyska planeringen av anfallet på Sovjetunionen fortskred under hösten. Onsdagen den 18 december skrev Hitler på Führerdirektiv no 21, »Fall Barbarossa», där han förklarade sin avsikt att »kuva Sovjetryssland med en snabb kampanj». Förberedelserna skulle vara klara den 15 maj 1941. Han räknade kallt – och helt korrekt – med att Finland skulle delta i fälttåget på Tysklands sida. Direktivet gav Gebirgskorps Norwegen i uppdrag att säkra Petsamoområdet för »att sedan avancera tillsammans med finska styrkor mot Murmanskbanan för att förhindra att Murmansk-regionen får försörjning landvägen». Det kom som en överraskning för männen som fick uppdraget, Falkenhorst och Dietl. Deras staber kom snart fram till att det inte var fullt lika enkelt att rycka fram 140 kilometer från finska gränsen till Kolabukten som det såg ut på kartborden i Berlin. Terrängen var en närmast väglös tundra: ett gytter av vindpinade bergsknallar, sumpiga dälder och snåriga fjällskogar som gjorda för försvarsstrid. Att få fram underhåll till fronten skulle garanterat bli en stor utmaning. Dietl, övertygad nazist och god vän med Hitler, framförde sina betänkligheter till Führern i ett privat samtal, vilket mynnade ut i att Hitler istället för att ställa in operationen tillförde den förstärkningar. Planeringen fortsatte. Falkenhorsts stab tog fram en plan för en operation de döpte till Silberfuchs (»silverräv»), en kniptångsmanöver med två armar åtskilda av trettio mil vildmark. Den norra armen var operation Platinfuchs. Den södra armen var operationens tyngdpunkt och gick under namnet Polarfuchs (»fjällräv»). Under den skulle den tyska 36. armékåren understödd av den finska 3. kåren falla in i Sovjet över Salla och skära av Murmanskbanan vid Kandalaksja. Sedan skulle en del av styrkorna anfalla norrut längs järnvägen för att tillsammans med Gebirgskorps Norwegen erövra Murmansk och förgöra de ryska trupperna på Kolahalvön medan resten avancerade söderut för att understödja finska arméns offensiv på bägge sidor om Ladoga.

SA- KU VA

tier (»ren»). I slutet av augusti var divisionen insatsberedd längs den norsk-finska gränsen.

-1 9 8 4 - 01 9 -20

De tyska bergsjägarna hade aldrig gått till anfall norr om polcirkeln om det inte hade varit för de lokala nickelfyndigheterna. Tyskland led en bekymmersam brist på flera strategiska råvaror. En av dem var olja, en annan just nickel. Tysklands hela krigsbehov kunde dock täckas av den finska gruvan Kolosjoki nära Petsamo, bara en dryg mil från det tyskockuperade Norges gräns och ytterligare några från den sovjetiska gränsen. Sommaren 1940 började Hitler frukta ett sovjetiskt angrepp mot Finland. När han i slutet av juli 1940 beslöt sig för att anfalla Sovjetunionen var skyddet av nickel-gruvorna i Petsamo en tungt vägande faktor. Då fanns det bara små tyska vaktavdelningar i Finnmarken i norra Norge, helt oförmögna att hindra en sovjetisk framstöt. Den 13 augusti 1940 ägde ett blixtinkallat möte rum i Berlin mellan Führern och Norges erövrare generalöverste Nicolaus von Falkenhorst för att dryfta frågan. Tio minuter eefffter mötet fick Gebirgskorps Norwegen (»bergskåren Norge») under generalen för bergstrupperna Eduard Dietl order att börja skeppa 2. bergsdivisionen med kårförband till Kirkenestrakten i Finnmarken. Divisionen beordrades planera en snabb ockupation av Petsamoområdet under täcknamnet Renn-

B U N D ESA RCHIV_ BILD _ 14 6

lockan tre på natten den 29 juni 1941 inleddes operation Platinfuchs (»platinaräv») med att tyska bergsjägare stormade över gränsen mellan Finland och Sovjet-unionen vid Ishavskusten. Det var inget fel på självförtroendet. »Stämningen var storartad», berättade kapten Hans Rüf senare. »Bergsjägarna hungrade efter att komma i strid». Söderut, i Centraleuropa, var Operation Barbarossa inne på sin åttonde dag och de tyska pansarkilarna hade redan trängt 30 mil in i Sovjetunionen. Uppe i norr skulle två divisioner vältränade och stridserfarna bergsjägare så klart göra processen kort med Röda arméns »undermänniskor». Segerbanketten var planerad att äga rum på hotell Arktika i Murmansk den 20 juli. Inbjudningarna var redan tryckta. Men de tyska högdjuren hade glömt det deras egen krigsguru nummer ett, 1800-talsgeneralen Helmuth von Moltke, hade sagt: »Ingen plan överlever den första kontakten med fienden». Den sovjetiska 14. armén gjorde oväntat hårt motstånd och terrängen var fruktansvärd, värre till och med än vad man hade trott. Det gick troll i Platinfuchs, dåliga beslut följdes av dåliga beslut. Det blev ingen segerfest i Murmansk, varken den 20 juli eller senare. Operation Platinfuchs slutade istället med den tyska arméns första operationella nederlag under andra världskriget.

Eduard Dietl (högst upp) fick uppdraget att leda offensiven mot Murmansk. Nikolaus von Falkenhorst (nedanför) ledde operation Polarfuchs.

Tyskland Finland Sovjetunionen

BARENTS HAV 2. och 3. bergsjägardivisionerna

NORGE

14. skyttedivisionen

Murmansk

PLATINFUCHS PET SAM O

Litza

»GEBIRGSKORPS NORWEGEN SKULLE ERÖVRA MURMANSK OCH FÖRGÖRA DE RYSKA TRUPPERNA PÅ KOLAHALVÖN»

FINLAND

52. skyttedivisionen Kolahalvön

SOVJETUNIONEN 122. skyttedivisionen 36. armékåren

Platinfuchs var en del av den större tyska operationen Silberfuchs. De två övriga operationerna var Renntier (med målet att säkra Petsamo) och Polarfuchs mot Murmanskbanan.

1. pansardivisionen Kandalaksja

Salla

104. skyttedivisionen

POLARFUCHS 3. armékåren

100 km

SZ PH OTO/ RIT Z AU SCA N PIX

200 km

Sovjetunionen gjorde anspråk på Petsamoområdet i januari 1941, men Finland avböjde på grund av de tyska förstärkningarna på Murmansk-fronten. 53

Operation Platinfuchs

Bergsjägare vilar under operation Renntier på väg mot Petsamo.

Detta till trots var Dietl optimistisk. Den 1 juli noterade 2. bergsdivisionen att »14. skyttedivisionen är besegrad. Om inte nya styrkor förs fram, finns det liten anledning att frukta nämnvärt motstånd före ankomsten till Murmansk». Underhållssituationen vållade större besvär än ryssarna. Lastdjur och underhållsmanskap fick bära fram allt över klippor och myrar. Innan det kunde bli tal om att gå över Litza måste operationerna ta en paus för att föra fram artilleri, ammunition och proviant till fronten. Försvaret av Murmansk leddes av generallöjtnant Valerian Aleksandrovitj Frolov, en energisk och handlingskraftig man, expert på infanteritaktik och med bred krigserfarenhet. Han använde andrummet han fick till att föra fram 52. skyttedivisionen, en av de bästa av Röda arméns 200 sådana, till fronten från Kolahalvön. När Gebirgskorps Norwegen gick till anfall morgonen den 6 juli för att forcera Litza, var Röda arar mén redo. Bergsjägarna lyckades slå de sovjetiska förbanden väster om floden, men körde fast bara en kilometer från stranden på andra sidan. »Skarpskyttarna låg dolda av stenrösena, och kulsprutorna hamrade loss från väl kamouflerade ställningar på topparna. Vartenda försvarsnäste måste kämpas ned i närkamp» berättade kapten Vilhelm Hess. Rödarmisterna gick snart till motattack understödda av tanks och artilleri. Tyskarna fann att deras gummibåtar inte förslog för att försörja

Valerian Frolov var befälhavare för 14. armén i Murmansk.

A RK IV I N O RD L A N D

Dimman låg tät när Platinfuchs gick av stapeln några timmar efter midnatt den 29 juni. På andra sidan gränsen låg ett regemente ur den 14. skyttedivisionen. Det revs snabbt upp av de två tyska elitdivisionerna. Divisionschefen stupade, soldaterna flydde österut. En tysk bataljon nådde fram till floden Litza dryga två mil från gränsen – nära på en tredjedel av vägen mellan den finsk-norska gränsen och Murmansk. Om operationen förlöpte väl på huvudfronten uppstod dock problem på den vänstra flanken, där Fiskarhalvön stack ut i Ishavet en knapp mil in i Sovjetunionen. Den var förenad med fastlandet med en halvmil bred hals, varifrån sovjetiska styrkor kunde falla Gebirgskorps Norwegen i ryggen. Dietl ville besätta halvön, men den var nästan lika stor som Öland och att säkra den från sovjetiska landstigningar skulle kräva en hel division till. Han fick nöja sig med att sätta in en bataljon bergsjägare för att isolera den. Men näset skyddades av ett förstärkt skytteregemente som gjorde så hårt motstånd att en andra bataljon måste sättas in för att trygga armékårens flank.

»DE KÖRDE FAST I EN ELDSTORM FRÅN DE RYSKA FÖRSVARSSTÄLLNINGARNA» HIST O RIE A RK IV

Till slut började så operation Renntier, en halvtimme före operation Barbarossa brakade loss många mil söderut. Över 27 000 män ur 2. och 3. bergsdivisionerna marscherade in i Finland. Vid lunch var nickelgruvorna säkrade. Bergsjägarna ryckte vidare fram till den sovjetiska gränsen och stannade där. Det gällde att inte avslöja att Finland höll på att mobilisera för att gå i krig på Tysklands sida och att inte dra uppmärksamhet till 36. armékårens uppmarsch. Under det att tre miljoner Wehrmachtsoldater understödda av tusentals flygplan och stridsvagnar trängde in i Sovjetunionen från Östersjön i norr till Svarta havet i söder härskade därför ett bedrägligt, veckolångt lugn längs den finsk-sovjetiska gränsen.

Röda arméns elit kärna av veteraner från vinterkriget. I mars 1941 ersattes mindre dugliga av friska, grundligt utbildade soldater. Zorn påstod att det fanns många fanatiska »bolsjeviker» i divisionen och att »ingen av dem står att finna bland våra fångar». Den 26 december blev divisionen

Klockan 22.40 den 12 juli inleddes operationen. En förtrupp gick över älven för att täcka broslagningen. På morgonen gick bergsjägarna till attack. Ryssarnas huvudstyrkor var grupperade på höjder en bit från Litza och på sina ställen kunde tyskarna rycka fram fem kilometer. Där körde de fast i en fullkomlig eldstorm från de ryska försvarsställningarna. Sedan gick Röda armén till motattack. Blodiga och bittra närstrider rasade i sänkor och på knallar. Förlusterna var stora för bägge sidor, ingendera fick övertaget. Och Frolov hade sitt trumfkort: kontrollen över havet. Han skrapade ihop 1 500 man från ett av 14. skyttedivisionens regementen och frivilliga ur marinen och landsatte dem ytterst i Litzafjorden. De gick till anfall samtidigt som det 325. skytteregementet anföll från Fiskarhalvöns hals. Dietl kunde bara konstatera att hans andra försök att ta sig över Litza, om ett par dagar stod inför samma läge som det första hade gjort: underhållsläget var mörkt, anfallsstyrkan

en av de första att upphöjas till gardesstatus. Under namnet 10. gardeskyttedivisionen kämpade den i Arktis fram till slutet av 1944, varefter den deltog i invasionen av Tyskland. Vid krigsslutet stred den på Usedom vid Östersjökusten. Den upplöstes i mars 1992.

De tyska trupperna kom aldrig förbi floden Litza och fram till Murmansk.

Fiskarhalvön

29/6 2.

Försvarslinjer Tyska divisioner Sovjetiska divisioner

en rd o afj tz Li

14.

BARENTS HAV

RG E

27/9

Murmansk 52.

FINLAND

Li tz a

deras hårt pressade brohuvud. Dietl fick en annan huvudvärk: tack vare sitt sjöherravälde kunde fienden landsätta trupper på kusten nordväst om Litzas mynning. Både hans front och flank höll på att kollapsa. Klockan elva på kvällen den 7 juli, efter ett och ett halvt dygn, avbröt han operationen. I ett telefonsamtal till Falkenhorsts stabschef i Rovaniemi mer eller mindre krävde Dietl »minst ett regemente, men helst en hel division» för att säkra sin havsflank. Han kritiserade hela Silberfuchskonceptet med två anfallsriktningar. »Alla styrkor bör koncentreras i norr. Om jag bara får tillräckliga markstyrkor och flygunderstöd, kommer erövringen av Murmansk vara garanterad». Och han fick förstärkningar: en tysk motoriserad kulsprutebataljon, ett finskt infanteriregemente, en skvadron Stukabombare. Med förstärkningarna kom en order om att genomföra ett nytt anfall den 13 juli. Segertelegrammen från östfronten berättade om att hundratusentals ryska soldater dödats eller kapitulerat, att tusentals sovjetiska flygplan och stridsvagnar förstörts, att tyska trupper ryckte fram ohejdat överallt. Bergsjägarna – och Dietl – gick till offensiven med förnyat självförtroende.

Tit ov ka

★★Den 52. skyttedivisionen var en av de bästa divisionerna i hela Röda armén. När kriget bröt ut var den i utmärkt skick. »Både 205. och 58 regementena är bland Röda arméns elitförband», rapporterade den tyske majoren Eduard Zorn. Förbanden var byggda runt en

SOVJETUNIONEN

kom ingenstans och hans havsflank var hotad. Sent på eftermiddagen den 16 juli ställde han in offensiven. Gebirgskorps Norwegen beordrades att falla tillbaka i ett brohuvud nära floden för att korta ned fronten och frigöra styrkor för att rensa havsflanken. »En fortsättning av angreppet utan tillförsel av nya krafter är omöjligt», förklarade Dietl den 17 juli till sina överordnade. »Kåren står utan reserver med en front som är 60 kilometer lång. Kåren är utsliten och har lidit svåra förluster». Han behövde minst en division till, förklarade han. Istället för att acceptera att hela operationen var ett misstag, drev nu Falkenhorst på för att förstärka Dietl. Och högre upp lyssnade man. Från Norge skickades en kulsprutebataljon, en cykelbataljon, ett förstärkt infanteriregemente och ett motoriserat SS-regemente: motsvarande en hel division. Och borta i Grekland fick 6. bergsdivisionen Hitlers order att sätta sig i rörelse mot Kirkenes. I väntan på förstärkningarna slog Dietl ut de ryska styrkorna mellan Fiskarhalvön och Litzas mynning. Frolov var dock inte nöjd med att bara sitta och vänta, utan lät 14. armén nöta ned de tyska trupperna vid brohuvudet i ständiga småstrider. Först i Texten fortsätter på sidan 58 55

J E VG ENIJ CH A LD E J/ TAS S/G E T T Y

Operation Platinfuchs

Rödarmister intar nya positioner på Fiskarhalvön.

Operation Platinfuchs mitten av augusti gick 14. armén över till defensiven. De ryska bataljonerna var då av kompaniers storlek. Området var täckt av döda människor och djur som stank i sommarhettan. Klockan tre på natten den 8 september inledde Gebirgskorps Norwegen sitt tredje försök att ta sig över Litza och rycka fram mot Murmansk med ett tiominuters artilleribombardemang av 49 pjäser. Kvart i tre på eftermiddagen nådde ett nödrop kårhögkvarteret: »Gruppe Daser har lidit höga förluster och ber om tillåtelse till reträtt till vänstra stranden innan hela styrkan blir utplånad». Alla anfall i mitten slutade i fiasko redan första dagen. På flyglarna kom bergsjägarna framåt, om än förtvivlat långsamt. Dietl och hans stab som

Tyska soldater vid en förstörd sovjetisk bunker mellan floden Titovka och Litzafjorden, juni 1941.

varit allt annat än optimistisk redan från början nåddes klockan nio av beskedet att konvojen med 6. bergsdivisionens första förband anfallits av brittiska kryssare utanför Norges kust. Att sjötransportera den till Kirkenes var uteslutet. Den måste marschera landvägen och kunde inte vara på plats förrän om flera veckor. Men offensiven fick gå vidare trots allt. Några kilometer från Litza hårdnade Röda arméns motstånd. Den 15 september var de tyska fronttrupperna helt utmattade. Utan 6. bergsdivisionen orkade bergskåren inte kämpa ned fienden. Frolov satte igång nya attacker från Fiskarhalvön och kastade in en ny division, Poljarnyjdivisionen, vid huvudfronten. Den bestod mestadels av otränade och delvis vapenlösa Gulagfångar, men det visste inte tyskarna: de såg hur fienden blev starkare,

samtidigt som underhållsproblemen än en gång spökade. Den 18 september avbröt Dietl offensiven. 14. armén hade besegrat Gebirgskorps Norwegen och operation Platinfuchs var över. Operation Plantinfuchs varade i knappt två månader. Till priset av 12 490 stupade, sårade och fångar lyckades Gebirgskorps Norwegen avancera 27 av de 90 kilometrarna till Murmansk, några ynkliga hundra meter om dagen i snitt. Misslyckandet berodde till stor del på det inte gick att försörja en styrka som var stark nog för att lösa det operativa uppdraget på en tundra utan egentliga vägar. Tyskarna missbedömde också terrängens defensiva styrka, Röda arméns stridsvärde liksom effekten av fiendens sjöherravälde. De bröt dessutom mot

en av sina viktigaste operationella principer när de matade in stora förstärkningar i den underordnade operation Platinfuchs, istället för att förstärka operation Polarfuchs som var utsedd till Silberfuchs tyngdpunkt. Platinfuchs hade bättre förutsättningar att lyckas, men körde fast bara en dryg mil från Murmanskbanan i brist på kraft. Vid det laget hade Gebirgskorps Norwegen förstärkts med tolv stridande bataljoner. Och ironiskt nog närde Stalin inte några planer på att angripa Petsamo. Att erövra Murmansk var i vilket fall överflödigt, för om Barbarossa gick enligt plan skulle ju staden ändå falla. Operation Platinfuchs var inte bara ogenomtänkt – den var onödig. Magnus Olofsson är historiker.

Boktips: Miraklet ved Litza. Hitlers første nederlag på Østfronten (2014) av Alf R Jacobsen ★ Führerdirektiv no 21, finns tillgängligt på Wikisource på tyska och engelska.

FIN E A RT IM AG ES/ RIT Z AU SCA N PIX

Kreta 1941

ULLSTEIN BILD VIA GETTY IMAGES

FIENDEN KOM FRÅN HIMLEN

I maj 1941 fylldes himlen över ön Kreta med tusentals fallskärmar. De vältränade trupperna hade inlett ett djärvt anfall som saknar motstycke: den första invasionen i historien som gjordes enbart från luften.

Text: BORIS KOLL & NADIA CLAUDI

e brittiska och grekiska soldaterna var på väg till frukost när tjutet från flyglarmet plötsligt slet sönder tysttyst naden. Efter en stund tystnade sirenerna, men satte snart i gång igen. Detta är signalen. Den väntade tyska invasionen av Kreta hade börjat. Det var den 20 maj 1941 och klockan var strax före åtta på morgonen. Snart hördes ett dovt brummande som snabbt tilltar

i styrka. Hundratals tyska flygplan i täta formatioformatio ner dök upp vid horisonten. När de kom närmare var det som om luften vibrerade. Öns försvarare blev först lamslagna av den enorma styrkedemonstrationen från den tyska vältrimmade krigsmaskinen. Menige Peter Butler minns senare: »Det blev ungefär en minuts skräckslagen inaktivitet medan folk försökte begripa vad som hände. Sedan började man plötsligt skjuta överallt ifrån.» Han befann

Fallskärm RZ16 ★★Fallskärmen RZ16 skulle få tyskarna säkert ned på marken. Dessvärre kunde den inte styras manuellt.

Två av 10 000 tyska fallskärmsjägare som luftlandstigit på Kreta överblickar kusten, sommaren 1941.

Kreta 1941 SH

mationen att det fanns drygt 10 000 brittiska soldater på ön, plus de bedrövliga resterna av tio grekiska divisioner. Men i verkligheten var siffran betydligt högre: 32 000 britter, 10 000 grekiska soldater och inte minst tusentals kretensiska civila som skulle kämpa för sin ö in i det sista. Britterna hade god kontroll över läget. De allierade hade fått underrättelser från knäckta tyska Enigma-krypteringar och visste att tyskarna, ut över ett angrepp från sjösidan, även tänkte använda fallskärmstrupper för att erövra Kreta. Det hela skulle dock komma att utmynna i en mer storstilad invasion från luften än vad de brittiska generalerna kunnat föreställa sig. Generalmajor Freyberg, som ledde de brittiska styrkorna, var övertygad om att huvudangreppet skulle komma från havet, och inte från luften. Det fanns visserligen stridsberedda styrkor kvar på flygplatserna, men många soldater hölls kvar i reserv för att möta angreppet från sjösidan. Medan tyskarna underskattade fiendens styrka, hade britterna blicken riktad åt fel håll. Och båda parter skulle få erfara följderna av respektive misstag. UT

sig i närheten av flygplatsen Maleme på Kretas nordvästra spets.

Tyskarna hade en tydlig plan, men den baserades dessvärre på usel information. Högste chefen för fallskärmsjägarna, generalmajor Kurt Student, räknade med minimalt motstånd från fienden på marken. Han planerade allt utifrån infor-

Fallskärmshjälm M1935 ★ Fallskärmshjälmen M1935 var framtagen speciellt för de tyska fallskärmsjägarna. Till skillnad från arméns standardhjälm hade denna varken visir eller någon djup, karaktäristiskt kant; detta för att minska luftmotståndet och för att undvika stötar mot t.ex. nacken.

Klockan närmade sig 10.30 den 20 maj, och ytterligare ett kompani fallskärmssoldater var på väg från det grekiska fastlandet. Genom de fyrkantiga fönstren i ett av Ju 52-transportplanen kunde major Rudolf Witzig och hans män se det glittrande blå havet. Bredvid sig hade de formationer med hundratals flygplan, som rymde 10–12 fallskärmsjägare och fyra vapencontainrar vardera. Witzig förde befälet över 144 man ur 9. kompaniet, 3. bataljonen.

Förnöden henter som sjukvårds materiel släpptes från trans portplan.

B U N D ESA RCHIV, BILD 141- 0 8 6 5 / C C-BY-SA 3 .0

Britterna öppnade eld med allt vad de hade: Boforskanoner, kulsprutor och eldhandvapen. Överallt hördes knattret från kulsprutesalvor blandat med det karaktäristiska tjutet från störtdykande tyska Stukaplan och dånen från exploderande bomber. Efter de tyska stridsflygplanen kom vågor av Ju 52-transportflygplan fullproppade med fallskärmssoldater. Från marken såg britterna de öppna luckorna som spydde ut långa rader av soldater. Plötsligt var himlen täckt av tusentals fallskärmar. På våren 1941 verkade den tyska armén vara oövervinnlig. Den hade intagit Polen, Frankrike, Belgien, Norge och Danmark och nästan lyckats fånga den brittiska armén vid Dunkerque. Och i Grekland hade historien upprepat sig: De invaderande tyskarna tvingade grekerna och deras allierade att retirera – och brittiska Royal Navy evakuerade tusentals slagna soldater till Kreta. Nu var tyskarna redo att kasta sig över Sovjetunionen. Men när planeringen inför historiens största fälttåg pågick, tidigt på våren 1941, distraherades Hitlers generalstab av de brittiska och grekiska styrkorna som höll Kreta. Från ön kunde nämligen brittiska bombplan nå ända till de rumänska oljefälten vid Ploiesti – tyskarnas främsta råoljekälla. Luftwaffe, som ville ha upprättelse efter nederlaget i slaget om Storbritannien året innan, erbjöd sig att ta hand om problemet. Till operationen behövde Luftwaffe drygt 10 000 fallskärmssoldater ur sin elitstyrka på 15 000 man – de så kallade Fallschirm jäger. Invasionen av Kreta fick kodnamnet »Operation Merkurius». Planen var relativt enkel: Fallskärmsjägarna skulle erövra en eller flera av de tre flygplatserna på Kretas norra sida och hålla stånd tills förstärkningar kunde flygas in med transportflygplan och skeppas över från det grekiska fastlandet. Före själva invasionen skulle Luftwaffe krossa de brittiska flygstyrkorna på Kreta eller jaga iväg dem till Nordafrika.

A KG -IM AG ES/ RIT Z AU SCA N PIX

Tyskarna hoppade på farligt låg höjd ★ Överraskningsmomentet var avgörande för om ett fallskärmsangrepp skulle lyckas eller inte. Men till tyskarnas fasa stod fienden på Kreta och väntade med uppåtriktade vapen. De tyska soldaterna var mycket sårbara medan de hängde i luften. För dem var det livsviktigt att de landade utanför fiendens områden och hade tid att organisera sig på marken. De hade för avsikt att hänga i fallskärmen så kort tid som möjligt och hoppade där-

för ut på ovanligt låg höjd. Fallskärmssoldaterna hade fått lära sig att inte spänna benmusklerna för mycket vid landningen utan i stället gå ned på knä för att dämpa stöten. Därför hade de knäskydd liknande dem som volleybollspelare använde. Eftersom de landade på knä kunde de inte ha med sig långa gevär under hoppet. I stället skulle soldaterna snabbt leta upp särskilda, separat nedsläppta vapencontainrar när de hade landat.

1 När planet var nere på 100–150 meters höjd gjorde sig fallskärmsjägarna redo att hoppa.

2 Soldaterna hoppade ut tätt för att inte landa för långt ifrån varandra på marken.

3 Fallskärmen ut löstes automatiskt av en lina som satt fast i flygkabinen.

4 Soldaterna hängde försvarslösa i luften och var mycket sårbara för fiendens artillerield.

5 Efter landningen tog det soldaterna cirka 80 sekunder att ta av sig fallskärmen. Därefter måste de snabbt hitta en vapencontainer.

De lätt beväpnade tyska fallskärmsjägarna skulle få förstärkningar av alp jägare, men inte alla nådde fram som planerat.

Kreta 1941 SHU

Deras uppgift var att säkra flygplatsen i MaMa leme. Många av soldaterna var på väg mot sitt allra första skarpa fallskärmshopp och ingen av dem visvis ste säkert vad som väntar dem vid landningen. De hade hört att Kreta skulle vara en enkel match – att britterna, australierna och nyzeeländarna var ut utmattade och kretensarna passiva. Men mer erfarna män, som Witzig, visste att verkligheten kunde se helt annorlunda ut. Äntligen såg de bergen på Kreta resa sig som ett enormt fort vid horisonten. När tyskarna närmade sig kusten dök planet till 100–150 meters höjd. Ju närmare marken, desto kortare tid behövde soldaterna hänga i luften där de var helt oskyddade mot fiendens eld. Witzig såg sig omkring. Alla hans män var klädda i tunga uniformer och knäskydd; en klädsel som stod i skarp kontrast till den heta sommardagen. En fjärdedel av männen bar MP 40-kulsprutepistoler, de övriga fick nöja sig med en mindre effektiv pistol och en kniv. Så fort de landar på marken måste de därför leta upp sina vapencontainrar och beväpna sig så snabbt som möjligt. Det blå havet byttes ut mot torrt, gult gräs och knotiga olivträd, och plötsligt kom signalen: det var dags att hoppa. Tiden var inne. En efter en kastade sig männen ut genom dörren på planets ena sida, och plötsligt var luften full med fallskärmar som välvde sig över soldater, vapencontainrar och första hjälpen-utrustning. Men de flesta

TTE

RST

OCK

Handgranat M1924 ★★Handgranaten M1924 har fördelen att den kan kastas iväg mer än 30 meter. En vanlig handgranat utan skaft kan kastas 15–20 meter. Å andra sidan är M1924:s bana svår att styra och den rullar inte efter landning.

Rekylfri kanon LG40 ★★Den slagkraftiga LG40kanonen fick sitt elddop under invasionen på Kreta. Den var ett så kallat rekyl rekylfritt vapen som inte slog bakut när den avfyrades. Den rekylfria effekten bildas

då större delen av rörelse rörelseenergin från krutgaserna leds ut där bak och jämnar ut energin i det tryck som driver fram projektilen. Vapentypen började användas under andra världskriget.

PRIVAT FOTO & B U N D ESA RCHIV, BILD 101I-5 67-1 5 0 3 E-3 4 / SCH N EID ERS , TO NI / C C-BY-SA 3 .0

Kanonen var inte tung utan kunde enkelt släppas ned i fallskärm och monteras ihop på marken.

av männen hann aldrig få nytta av någotdera. Major Witzig och hans män hade hoppat ut rakt ovanför nyzeeländarnas 21. och 23. bataljon, som stod beredda sö söder och öster om flygplatsen i Maleme. Till sin fasa insåg fallskärmsjägarna att de nu var försvarslösa måltavlor, och runt omkring sig såg Witzig hur flera av hans män hängde livlösa i fallskärmslinorna. Och många av dem som kom ned levande trasslade in sig i fallskärmen eller fastnade i olivträdens grenar. De hann inte ens höja sina vapen innan nyzeeländska soldater eller grekiska civilpersoner, beväpnade med stenar och hackor, kastade sig över dem. Witzig var den ende överlevande från sitt flygplan, men han fick svåra skador i höger ben när han landade. Han lyckades släpa sig in i ett buskage medan större delen av den olycksaliga 3. bataljonen dog runtomkring honom. Det bultade av smärta i benet, och han bestämde sig för att försöka hålla ut i sitt gömsle tills tyska förstärkningar anlände till ön. Situationen såg något ljusare ut för de brittiska och nyzeeländska soldaterna. Charles Upham fick uppleva hur döda tyska soldater dunsade ned på det torra gräset som tunga säckar och sade senare: »Det var världens lättaste form av krigföring. Det var som att skjuta på en sittande fågel. Hela idén med fallskärmstrupper var ju att släppa ned dem där det inte fanns folk. När de väl landat på marken och organiserat sig hade de alltid de bästa vapnen. Men medan de befann sig i luften var det hur enkelt som helst att skjuta ned dem.» De soldater som fördes lite längre västerut om Maleme av vinden hade mer tur. De landade i ett sämre bevakat område och kunde leta upp sina vapenbehållare. Här och var kunde de gruppera och bygga upp försvarsställningar. De lyckades även erövra den bro som gick västerut över floden i Tavronitis. Under dagen den 20 maj landade ytterligare tre vågor av fallskärms fallskärmsjägare på Kreta, vid Chania och vid flygplatserna Rethymnon och Heraklion. Men även här väntade de allierade, och några tyska kompanier utplånades nästan helt. Under dagens lopp hade 10 000 fallskärmssoldater skickats in över ön, men bara dryga hälften var fortfarande stridsdugliga. De allierade kontrollerade fortfarande alla flygplatser och tyskarna hade inte lyckats inta ett enda av sina mål. Då gjorde britterna en tabbe. För tyskarna återstod nu bara en enda plats där de kunde hoppas vinna mark på Kreta: flygplatsen i Maleme, som skyddades av en bataljon hårdföra nyzeeländska soldater under överstelöjtnant L W Andrews befäl. Andrew och hans män ur 22. bataljonen skulle inte bara försvara flygplatsen. De skulle även hålla

20 maj

ud ab uk te n

Svår landning vid Maleme Kl. 08:00 Tyskarna riktade sitt huvudangrepp mot flygplatsen i Maleme. Trots svåra förluster lyckades några tyskar organisera sig efter landning.

Maleme

Dyrköpt tysk seger

Misslyckande vid staden Chania Kl. 09:00 Några tyska trupper lyckades landa säkert runt Chania men majoriteten av tyskarna drevs snabbt tillbaka. Fienden låg i Rethymnon Kl. 16:15 Även vid flygplatsen Rethymnon tvingades tyskarna ge upp redan första dagen. 1500 500 soldater hoppade ut men många landade rakt på fienden.

★★Kreta hade tre flygplatser. Om tyskarna intog en eller flera av dem skulle de kunna erövra ön. Men uppdraget skulle visa sig vara mycket svårare än vad de tyska generalerna hade kunnat föreställa sig.

Rena slakten över Heraklion Kl. 17:30 De tyska trupperna led stora förluster när de förgäves försökte inta flygplatsen vid Heraklion den 20 maj. I en bataljon stupade 99 procent av soldaterna.

Evakuering 28–29 maj Britterna skeppade cirka 4000 man från Heraklions hamn till Nordafrika.

Chania

Rethymnon

Kreta

Chora Sfakion

Evakuering 28–31 maj Cirka 11500 500 britter och allierade evakuerades, tusentals lämnades kvar. Den sista konvojen lämnade ön den 1 juni.

en ukt ob l l be ira M

Heraklion

ar áb uk

ten

Flygplatsen i Maleme blev vändpunkt i slaget 20 maj Eftermiddag

maj Förmiddag 20

maj Förmiddag 21

Flygplats en

Flygplats

Maleme

Höjd 107 Nyzeeländska trupper

LANDADE RAKT PÅ FIENDEN 1 De tyska fallskärmsjägare som landade väster om flygplatsen i Maleme hade tid att organisera sig. De lyckades erövra bron över Tavronitisfloden väster om Maleme. 2 Öster och söder om Maleme led fallskärmsjägana stora förluster.

Tavronitisfloden

den nitis flo

Tav ro

Höjd 107

Flygplats Tavro nitisfl od

Maleme

Höjd 107

HÅRDA STRIDER OM HÖJD 107 3 Tyskarna hade organiserat sig igen i väster och försökte nu erövra Höjd 107 och flygplatsen, men misslyckades. 4 Nyzeeländarna var hårt trängda och begärde förstärkningar – som de aldrig fick.

FLYGPLATSEN INTOGS 5 Fallskärmsjägarna upptäckte att fienden hade lämnat höjden under natten. De erövrade flygplatsen och började flyga in alpjägare som förstärkning. 6 De allierade försökte återerövra flygplatsen, men lyckades inte.

Kreta 1941

BILD 101I-16 6 - 0 5 2 5 - 0 9 / WEIX LER , FR A NZ PE T ER / C C-BY-SA 3 .0

den så kallade Höjd 107, som var en nyckelpunkt, samt staden Maleme och ett stort område däromkring. Soldaterna från 22:a bataljonen var med andra ord utspridda när fallskärmsjägarna började rycka fram på eftermiddagen den 20 maj. Överstelöjtnant Andrew var kluven. Han hade svårt att upprätthålla kontakten med sina egna kompanier och saknade överblick över den samlade militära situationen på ön. Temperaturen närmade sig 50 grader i skuggan och solen gassade obarmhärtigt över de utmattade nyzeeländska soldaterna. Många hade redan stupat i striderna och även Andrew var sårad. Hans män kunde inte hålla stånd länge till om de inte fick förstärkningar. Andrew anropade sin närmaste chef, brigadgeneral James Hargest, och bad om att få en nyzeeländsk bataljon framskickad i ett motangrepp. Hargest avslog hans begäran, bataljonen befann sig redan i strid på annat håll. Men det dröjde inte länge förrän bataljonen själv meddelade att den var redo att komma Andrew till undsättning. Men Hargest beordrade dem att vänta tills läget »blir kritiskt». Sedan tyskarna tagit över ön utsattes kretensarna för brutala repressalier och avrättningar.

Under tiden försökte Andrew själv genomföra ett motangrepp, men misslyckades. Han tappade kontakten med två av sina kompanier och meddelade Hargest att han i den rådande situatio situationen kan bli tvungen att retirera. »If you must, you must – om du måste, så måste du», blev svaret från bebe fälhavaren. Beslutet om reträtt kom att kosta britterna Kreta. När tys tyskarna upptäckte att nyzeelän nyzeeländarna hade övergivit sina positio positioner intog de genast Höjd 107 – och dagen därpå

»SEX TIMMAR SENARE KAPITULERADE DE KVARVARANDE ALLIERADE STYRKORNA» tog de flygplatsen. I gryningen den 21 maj landade ett Ju 52-plan utan problem i Maleme. Sedan gick allt snabbt. En oändlig ström av transportflygplan landade och lyfte igen, och 14 000 alpjägare flögs in som förstärkning. Major Rudolf Witzig var fortfarande vid liv och fördes till ett sjukhus i Athen. Trots enorma förluster hade fallskärmsjägarna lyckats genomföra operationen. När britterna insåg konsekvenserna av att de förlorat Maleme var det redan för sent. De försökte återerövra området men de var alldeles för få och i operationens mest kritiska läge tvekade britterna: Överbefälhavaren på Kreta, generalmajor Bernard Freyberg, var fortfarande övertygad om att tyskarnas huvudangrepp skulle komma från sjösidan. Därför höll han tillbaka reserverna. I själva verket hade planerna på ett sådant angrepp redan lagts ned. Redan den 19 maj hade en bataljon tyska alpjägare sänts ut med transportfartyg från det grekiska fastlandet men blivit upptäckta dagen därpå av brittiska flottan. Bara ett transportfartyg med 113 soldater ombord kom undan, och efter den läxan gjorde tyskarna inga fler försök att skeppa soldater till ön. På Kreta var situationen en helt annan. Den 27 maj, efter oavbrutna tyska framryckningar österut, tvingades överbefälhavaren Freyberg meddela sina

Tyskarna hämnades grymt på öns civila ★★Kretensarna hade en tusenårig tradition av att försvara sin ö mot inkräktare kräktare och många beväpbeväp nade civila deltog i de allierades motangrepp. Inför invasionen trodde tyskarna att kretensarna bara skulle ge upp och kapitukapitu lera. Men de hade helt fel. Såväl män som kvinnor och ungdomar kämpade tappert för att försvara sin ö. En fallskärmsjägare rappor rapporterades ha blivit dödad med en

hacka av en modig kretensisk kvinna, som gick till attack när han landade precis framför henne och försökte ta av sig fallskärmen. Och en annan intrasslad fallskärmssoldat blev ihjälslagen av en äldre man med käpp. De chockade tyskarna förlät aldrig kretensarna. Enligt en grekisk redovisning dödade tyskarna 6593 kretensiska män, 1113 kvinnor och 869 barn under ockupationen.

B U N D ESA RCHIV, BILD 141- 0 8 4 8 / C C-BY-SA 3 .0

I Tyskland förfasades man över de stora förlusterna på Kreta. Kurt Student, som ledde fallskärmstrupperna, kallade ön »de tyska fallskärmsjägarnas begravningsplats».

Boktips: Hitler›s Paratrooper – The Life and Battles of Rudolf Witzig (2010) av Gilberto Villahermosa: ★ Airborne: World War II – Paratroopers in Combat (2007) Julie Guard (ed.) ★ Operation Mercury – The Fall of Crete 1941 (2007) av John Sadler.

Till skillnad från tyskarna hade de allierade fallskärmar som de kunde styra manuellt under hoppet.

O N VIA G E T T Y IM AG ES

Boris Koll och Nadia Claudi är frilansjournalister.

T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTI

underordnade att nederlaget var oundvikligt och att en evakuering måste inledas. Den brittiska huvudstyrkan drog sig stridande tillbaka mot de södra och nordöstra kusterna på Kreta. Den 29 maj evakuerade den brittiska flottan 4 000 man från Heraklion och 700 från Chora Sfakion till Nordafrika. Under de följande dagarna fortsatte evakueringen från Chora Sfakion, trots ihärdiga tyska flygattacker. På morgonen den 1 juni skeppades ytterligare 4 000 man från ön. Det blev de sista. Sex timmar senare kapitulerade de kvarvarande allierade styrkorna. Nästan 12 000 britter och cirka 10 000 greker blev krigsfångar hos tyskarna; några lyckades dock fly upp i bergen på Kreta. Tyskland hade vunnit en stor, men dyrköpt, seger. Inte mindre än 3 352 tyska elitsoldater hade mist livet och mer än 3 000 hade sårats. I synnerhet fallskärmstrupperna led katastrofala förluster. När chefen, generalmajor Kurt Student, efter kriget blev tillfrågad om invasionen, svarade han: »Jag har inget annat än dystra minnen från Kreta.»

De allierade knyckte idén ★★Tanken på att kunna släppa ned stora styrkor bakom fiendens linjer var frestande för generalerna. Hitler blev emellertid så chockad över fallskärmsjägar fallskärmsjägarnas enorma förlustsiffror på Kreta att han efter det förbjöd stora luftburna aktioner. Britterna och amerikanerna reagerade precis tvärtom. Slaget hade trots allt visat att

stora landsättningsoperationer från luften kunde genomföras. Britterna bildade sin första luftburna division i slutet av 1941 och i början av 1942 organiserade USA två divisioner. När de allierade gick över Rhen i mars 1945 banade 1600 transportplan, 1300 glidflygplan och en styrka på 17000 fallskärmssoldater väg mot segern.

Madagaskar 1942

BRITTER STRED MOT FRANSMAN Brittiska styrkor invaderade den franska kolonin Madagaskar 1942. En inledande blodig strid följdes av många månaders framryckning där kontrollen över hela Indiska oceanen låg i potten. Text: CHRISTER BERGSTRÖM

AFRIKA Invasionen MADAGASKAR

Madagaskar ligger cirka 40 mil från den östafrikanska kusten.

CH RISTO FFER REH N

y on th An

1. Brittiska kommandosoldater smyger i land och slår ut två kustartilleribatterier.

3. 60 brittiska marinsoldater sätts iland Betsimiranja under striderna.

2. Huvudstyrkan landstiger och går mot Antsirane.

Antsisikala Andavakonko COURRIERBUKTEN

No .5c

AMB. BUKTEN

o mm andos

Diego Suarez

Ramena

Antsirane Mangaoka Anamakia

Ambararata 5 km

Huv udstyr ka

MADAGASK AR 68

Antsararano

»TILL ATT BÖRJA MED SÅG DET UT ATT BLI ETT SMÄRTFRITT FÖRETAG» några höga kullar kunna överflygla motståndarens försvarsställningar. Men på andra sidan kullen hade motståndarna redan gissat sig till hans avsikt. De hade omgrupperat sina 7,5 cm kanoner till denna flank när de brittiska stridsvagnarna körde fram bakom slänten. Det mullrade och gnisslade när stridsvagnarna av typ Valentine och Mark VII Tetrarch tog sig fram över den steniga terrängen. Ingen på den brittiska sidan hade upptäckt dem när några 7,5 cm kanoner öppnade eld från sina väl maskerade ställningar. En granat slog in i fänrik

M USEU M O F A M ERI CA N A RM O R

nder sin framryckning utsattes soldaterna i brittiska 29. infanteribrigaden plötsligt för kraftig eldgivning och tvingades ta betäckning. Från några välkamouflerade bunkrar och skyttevärn spelade kulsprutor och kanoner över hela området. Brigadchefen general Francis Festing undkom med nöd och näppe med livet i behåll när hans pansarfordon av typen Universal Carrier (känt som Bren Gun Carrier) träf träffades, men föraren stupade. Pansaret kallades fram. B-kompaniet i Royal Armoured Corps under ledning av major Jocelyn Simon satte sig i rörelse med fem stridsvagnar. Deras 40 mm kanoner dånade och kulsprutorna beströk motståndarens ställningar. Men både den svåra terrängen och fiendens kanoner hindrade dem från att göra ett frontalanfall. I det läget beordrade major Simon en kringgående manöver åt höger, i förhoppning om att i skydd av

Universal Carrier var ett brittiskt pansarfordon med plats för en Brenkulspruta.

A P/ RIT Z AU SCA N PIX

Brittiska soldater landstiger på Madagskar i maj 1942. Operation Ironclad (bepansrad) skulle hindra Vichyfrankrike och axelmakterna från att utnyttja ön som utgångspunkt för anfall i området.

69 9

Madagaskar 1942 HISTO RIE A RK IV

Ockuperat av Japan

CH RISTO FFER REH N

Vichy

Ockuperat av Tyskland

Madagaskar

HISTO RIE A RK IV

Kartan visar franska imperiet i Afrika och Asien i september 1940. n Trogna Vichyregimen n Trogna de Gaulles Fria Frankrike

Marskalk Pétain ledde den franska Vichyregeringen 1940–44.

Walkers Tetrarchstridsvagn och sårade föraren. Walker och hans skytt hoppade ur, och hamnade mitt i en intensiv kulspruteeld. I den efterföljande stridsvagnen var major Simon vagnchef. Han skrek åt sin förare att försöka köra av vägen, men detta hindrades av stora stenbumlingar. Så small det till något fruktansvärt och när Simon kvicknade till såg han att fronten på stridsvagnen blivit träffad. En andra träff slog sönder växellådan och en tredje förstörde tornriktningsmekanismen. Besättningen hoppade ur. Simon och skytten klarade sig, men föraren hamnade under den fortfarande rullande stridsvagnen och krossades under banden. Vid det laget stod fyra brittiska stridsvagnar och brann på vägen. Den sista återstående retirerade i full fart. Utlämnade åt sitt eget öde blev de överlevande pansarbesättningarna, inklusive major Simon, tillfångatagna av fienden. General Festing gav nu order om ett nytt anfall med de sista sju stridsvagnarna. En av stridsvagnssoldaterna, korpral Clegg, minns: »Så snart vi kommit ut ur det höga pampasgräset bröt helvetet löst över oss.» Den ena efter den andra av de brittiska stridsvagnarna blev träffad och började brinna. Clegg såg hur den ställföreträdande kompanichefen, kapten Palmer, hoppade ur sin förstörda stridsvagn och sprang bort till en annan som stod i lågor för att försöka hjälpa besättningen att komma ut. I nästa ögonblick slog en ny granat in i elden. Clegg berättade: »Ena stunden var de där, sedan verkade det som om allt frös till absolut stillhet, en väldig blixt – och sedan var de borta.» De kvarvarande stridsvagnarna höll ställningarna under ett tag till medan de manövrerade fram och tillbaka och besköt motståndaren med sina kanoner, men till slut var de tvungna att dra sig tillbaka. Vid det laget hade B-kompaniet i Royal Ar-

Kolonialtrupper på Madagaskar avfyrar en Canon de 75 m/1897 under ledning av en fransk officer.

moured Corps bara kvar fem av sina elva stridsvagnar, och beordrades att stanna i försvarsställningar. Men även där råkade de ut för sporadisk artilleribeskjutning som slog ut ytterligare en Valentine. Därmed var det brittiska stridsvagnskompaniet i stort sett ute ur leken, med både förbandschefen och dennes ställföreträdare förlorade inom loppet av en timme Denna skildring låter som hämtad från ökenkriget i Nordafrika, som rasade som värst under 1942. Striden stod visserligen på afrikansk jord – men tusentals kilometer från Nordafrika, på den stora ön Madagaskar utanför den afrikanska kontinentens sydöstra kust. Britternas motståndare var här inte tyskar, utan den franska armé som var lojal med regeringen i Vichy. Det var den 5 maj 1942 och den brittiska invasionen av det franskstyrda Madagaskar hade just inletts. Slaget om Madagaskar – ett av de mer okända slagen under andra världskriget – bottnade i Frankrikes komplicerade läge efter kapitulationen 1940, då den franske regeringschefen Pétain slöt fred med Tyskland. Eftersom Paris var ockuperat av tyskarna slog sig den franska regeringen ned i staden Vichy. Så skapades begreppet »Vichyregeringen». Även om kapitulationen innebar hårda restriktioner, tilläts Vichyregeringen att behålla en krigsmakt på 100 000 man samt hela flottan och flygvapnet. Rent tekniskt befann sig Frankrike inte längre i krig, och Pétain inriktade sig på att upprätthålla sin regerings myndighet både i den södra halva av landet som tyskarna inte ockuperade och i det franska kolonialväldet. Men Storbritannien och de Fria franska styrkorna, som under general de Gaulle fortsatte sin kamp mot axelmakterna, oroade sig för att Pétains flotta och besittningar skulle hamna i tyskarnas händer. Mind-

Kamerun och huvuddelen av Franska Ekvatorialafrika (Kongo, Centralafrika och Tchad) tog visserligen parti för de Gaulle, men de övriga franska områdena i Afrika deklarerade sig lojala med regeringen i Vichy. Mellan juli och november 1940 stred fransman mot fransman i Västafrika, med växlande resultat. I Dakar (Senegal) segrade Vichysidan, medan de Fria franska styrkorna tog över i Gabon. De värsta striderna ägde rum i Mellanöstern, i Syrien som var ett franskt mandatområde sedan första världskriget. Vichyregeringens utrikesminister,

★★Mark VII Tetrarch tillver tillverkades bara i ett hundratal exemplar. Britterna använde dem bara i strid under två militära kampanjer, varav Madagaskar var den första. Ändå spelade den en banbrytande roll. Tetrarch tillverkades som en lätt spaningsstridsvagn. Dess frontpansar, 16 mm med två graders frontlutning, kunde inte ens skydda mot den lättaste av de tyska pansarvärnskanonerna på 1500 meters avstånd. Men dess förtjänst låg i den höga farten, 64 km/h på väg. Med sin 40 mm kanon och 7,92 mm kulspruta i det vridbara tornet var den även utmärkt i infanteristrid som understöd. Efter slaget om Madagaskar överfördes vagnarna till den brittiska fallskärmsjägarkåren. Under invasionen av Nor Normandie i juni 1944 blev dessa historiska som världens första

re än två veckor efter den franska kapitulationen angrep en brittisk flotteskader den franska flottan i den algeriska hamnen Mers-el-Kébir och sänkte ett slagskepp och skadade två andra och en jagare. Det kostade 1 297 franska sjömän livet och skapade en våg av raseri bland många fransmän. Därefter stod det britterna och de Fria franska styrkorna dyrt att försöka erövra delar av det franska kolonialväldet.

Den banbrytande stridsvagnen Tetrarch IM PERIA L WA R M USEU

»MELLAN JULI OCH NOVEMBER 1940 STRED FRANSMAN MOT FRANSMAN I VÄSTAFRIKA»

Den lätta stridsvagnen hade en toppfart på 64 km/h. stridsvagnar att luftlandsättas för strid. Det stora glidflygplanet Hamilcar hade specialkonstruerats just för att kunna bära en Tetrarch. 16 Tetrarch spelade en viktig roll i understöds- och spaningsoperationer för brittiska 6. luftburna divisionen. Under slaget användes de för att bevaka viktiga vägar bakom fronten, tre stridsvagnar gick förlorade. I slutet av augusti 1944 drogs förbandet tillbaka till Storbritannien och Tetrarch deltog aldrig mer på slagfältet.

Glidplanet Hamilcar kunde transportera en Tetrachvagn.

ROYAL AIR FORCE MUSEUM/GETTY

Madagaskar 1942 amiral François Darlan, gick i maj 1941 med på att låta tyskarna och italienarna använda flygbaser i Syrien. Följande månad utkämpades slaget om Syrien när de allierade invaderade från Palestina i söder och Irak i öster. Att erövra Syrien tog mer än en månads hårda strider under vilka de deltagande allierade styrkorna tillfogades fruktansvärda förluster. Helt visst var det denna erfarenhet som fick de allierade att avhålla sig från att angripa fler av de Vichyfranska besittningarna om det inte var absolut nödtvunget. I Afrika rådde under de följande månadermånader na ett slags spänd vapenvila mellan VichyfransmänVichyfransmän nen och de allierade. Detta bekymrade särskilt Jan Smuts, premiärministern i Sydafrika, som i lojalitet med Storbritannien förklarat krig mot Tyskland den 6 september 1939 och snart deltog med stora trupptrupp styrkor i Nordafrika. Om den stora Vichystyrda ön Madagaskar hamnade i axelmakternas händer, skulle den utgöra ett hot direkt mot Sydafrika. afrika. Men ingen i den allierade krigsledningen ville 1940 våga sig på ett så riskabelt företag som att invadera Ma Madagaskar. Att invadera och ockupera denna världens fjärfjär

IM PERIA L WA R M USEU M (3)

En Grumman F4F Wildcat (kallad Martlet Mk.II i brittiska flottan), landar på Indomitable.

Hangarfartyget Illustrious och dess jaktplan skyddade den brittiska invasionsflottan under operationen.

de största ö – till ytan större än Frankrike – skulle tveklöst kräva stora resurser av redan hårt trängda allierade styrkor. Men det skulle bli värre, och detta skulle få de allierade att tänka om. I december 1941 gick Japan in i kriget. Ett av Storbritanniens värsta nene derlag under andra världskriget var när den stora flottbasen Singapore föll i japanernas händer den 15 februari 1942. Nu fruktade britterna att japanernas nästa steg skulle bli att gå in i Indiska oceanen som en förberedelse för invasionen av brittiska Indien. De räknade helt rätt. En blick på kartan och en elementär kunskap om hamnarna i Indiska oceanen var tillräckligt för att de allierade skulle förstå vilken katastrof det skulle innebära om Vichyregeringen i likhet med sitt handlande i Syrien skulle tillåta axelmakterna att använda den stora hamnen i Diego Suarez (idag Antsiranana) på ostsidan av Madagaskars nordspets. Om japaner och tyskar skulle börja operera därifrån vore de allierades positioner i Indiska oceanen verkligen illa ute. En operationsplan för att invadera Madagaskar hade gjorts upp redan i november 1941. Enligt denna

Det är lätt att räkna ut vilken panik som framkallades av en agentrapport som kom bara två dagar efter Singapores fall om att japanska fartyg hade setts i hamnen i Diego Suarez. Beslutet om att invadera Madagaskar fattades snabbt. Invasionsstyrkan, Force 121, avseglade den 23 mars 1942 från England med kurs på Durban i Sydafrika, varifrån invasionen skulle utgå. Invasionsdatumet sattes till den 5 maj 1942. En av de deltagande brittiska soldaterna, Ian Billingsley, minns: Landstigningen skulle äga rum klockan två natten till den 5 maj. Som tur är var havet helt lugnt. Månen syntes inte till. Natten var fullständigt becksvart när de fem mörklagda trupptransportfartygen lämnade de skyddande krigsfartygen och långsamt styrde mot

»MED ANSIKTENA SVARTMÅLADE OCH SINA KPISTAR OSÄKRADE SMÖG DE TYST ILAND» kusten. Så kom ordern: »Fira ned landstigningsbåtarna till sex fot över vattenlinjen.» De brittiska kommandosoldaterna i No. 5 Commando var bland de tuffaste soldaterna i hela den brittiska krigsmakten. Med ansiktena svartmålade och sina k-pistar osäkrade smög de tyst iland vid Courrierbukten på Madagaskars västsida. Effektivt och utan att väcka den franska huvudstyrkans uppmärksamhet övermannade de två kustartilleribatterier och tog huvuddelen av besättningen på 300 man tillfånga. Därmed hade det allvarligaste hotet mot de brittiska fartygen i invasionsstyrkan undanröjts. Egentligen försvarades Madagaskar bara av en ganska liten fransk styrka på 8 000 man med understöd av 60–70 flygplan, men befälhavaren, guvernören general Armand Léon Annet, var fast

LIB R A RY O F C O N G RES S

plan, som gick under täcknamnet Ironclad, skulle det bli den största brittiska landstigningsoperationen sedan invasionen av Dardanellerna (Gallipoli) under första världskriget. Föga förvånande var den brittiske premiärministern Churchill – som bar en stor del av ansvaret för det blodiga misslyckandet vid Dardanellerna 1915 – till att börja med tveksam. Men han kom snart att ändra sig.

Charles de Gaulle ledde de Fria franska styrkorna.

Brittiska fartyg på väg till Diego Suarez, numera Antsiranana, efter att fransmännen kapitulerat.

Franska trupper marscherar med senegalesiska soldater efter att ha kapitulerat vid Diego Suarez, september 1942.

IM PERIA L WA R M USEU M

besluten att göra motstånd om de allierade försökte landstiga. Detta skulle snart bli uppenbart. Den allierade huvudstyrkan gick iland i Ambararatatabukten på västkusten, mittemot Diego Suarez. Planen var att därifrån rycka fram de tre milen österut och anfalla Diego Suarez inifrån land, där man räknade med att de franska försvarsställningarna skulle vara som svagast. Till att börja med såg det ut att bli ett smärtfritt företag. Brittiska 29. infanteribrigaden marscherade med 2 300 man snabbt framåt mot den viktiga hamnstaden, utan att möta något motstånd. Under tiden dånade flygplan från de brittiska hangarfartygen Illustrious och Indomitable förbi högt över deras huvuden. Jaktplan av typerna Sea Hurricane och Grumman Wildcat slog överraskande till mot den franska flygbasen Arrachart vid Antsirane och sköt sönder 23 flygplan på marken. Dubbeldäckade torpedflygplan av typ Swordfish satte kurs på hamnen i Diego Suarez, där de lyckades sänka ett beväpnat handelsfartyg och ubåten Bévéziers. Med det sistnämnda hade Royal Navy utkrävt hämnd på den franska ubåt som ett och ett halvt år tidigare hade skadat det brittiska slagskeppet Resolution svårt. I gengäld blev fem av de angripande brittiska flygplanen nedskjutna. 74

»KUPPEN LYCKADES, OCH INOM KORT VAR STÖRRE DELEN AV HAMNEN I BRITTISKA HÄNDER»

Tygmärke för brittiska No. 5 Commando.

Uppenbarligen fungerade inte kommunikationslinjerna ordentligt på den franska sidan. Detta var åtminstone vad den franske officer trodde som vid åttatiden på morgonen den 5 maj åkte ut med bil från Fort Antsirane för att ta reda på varför en postering i väster inte svarade i telefon. Innan den franske officeren visste ordet av hade han hamnat mitt i en grupp soldater från 2. bataljonen i infanteriregementet Royal Welsh Fusiliers. Britterna begärde att fransmännen skulle kapitulera och lät den skakade officeren åka tillbaka för att framföra detta meddelande till sin befälhavare. Det franska svaret kom i form av artillerioch kulspruteeld som hejdade 29. infanteribrigaden och nära nog utplånade B-kompaniet i Royal Armoured Corps. Det kostade britterna över 100 man i stupade och sårade. Striderna rasade hela eftermiddagen och in på kvällen utan att invasionsstyrkan gjorde några framsteg. Det blev nödvändigt att mo-

Madagaskar 1942 AUST R A LIA N WA R M EM O RIA L

difiera operationsplanen. Nästa dag styrde plötsligt den brittiska jagaren HMS Anthony rakt in i hamnen i Diego Suarez. Medan de franska försvarsställningarna bombarderades av kanonerna på slagskeppet HMS Ramillies och två kryssare, gick 60 marinsoldater iland från Anthony – mitt framför näsan på de överraskade fransmännen. Kuppen lyckades, och inom kort var större delen av hamnen i brittiska händer. I det läget insåg den franska garnisonen i Diego Suarez och Fort Antsirane att fortsatt motstånd var lönlöst och hissade vit flagg. Den 7 maj undertecknades kapitulationen. Operationen för att inta resten av den jättelika ön blev inte lika blodig som slaget om Diego Suarez, men den kostade desto mer tid. Framryckningen gick långsamt framåt över den oländiga terrängen, och franska försåtsmineringar och förstörda broar fördröjde trupperna ytterligare. Dessutom plågades de ovana soldaterna av tropiska sjukdomar och våldsamma skyfall. Huvudstaden Tananarive (idag Antananarivo) i mitten av ön erövrades först den 28 september. Den franske befälhavaren general Annet fick upprepade erbjudanden om att kapitulera, vilka hela tiden avvisades så länge han hade territorier som de allierade ännu inte erövrat. Men i längden var han chanslös. Den 31 oktober intog en sydafrikansk styrka Fianarantsoa på södra Madagaskar, den sista större stad som fransmännen hållit. Först den 5 november – dagen efter det att de sista franska försvarsställningarna hade fallit – gick Annet med på att sträcka vapen. Slaget om Madagaskar kostade inte mer än 107 stupade och 280 sårade på den allierade sidan, men den tid det tog att fullborda fälttåget visade vilket motstånd Vichyfransmännen fortfarande vid denna tid var beredda att bjuda de allierade. På den franska sidan stupade 150 man och 500 sårades. Den 11 november 1942 – sex dagar efter general Annets kapitulation – blev fransmännen varse vilken bräcklig regering de hade försvarat. Den dagen gick den tyska armén utan vidare in och ockuperade den södra del av Frankrike som enligt fredsavtalet skulle stå under franskt styre. Strax efteråt anmälde sig merparten av de soldater som tagits tillfånga på Madagaskar till tjänstgöring i de Fria franska styrkorna under general de Gaulles befäl. Christer Bergström är militärhistorisk författare och har skrivit över 30 bocker som handlar om andra världskriget.

De japanska dvärgubåtarna hade två man i varje båt. Här poserar besättningarna inför uppdragen.

Japansk flotta stred för Vichy-Frankrike ★★Under slaget om Madagaskar uppsnappade den brittiska flottan franska radiosignaler som anhöll om understöd av den japanska flottan. Faktum är att japanska 8. ubåtsflottiljen, anförd av konteramiral Ishizaki, opererade i Madagaskars farvatten vid denna tid. Var och en av flottiljens fem ubåtar var utrustad med en tvåmans dvärgubåt för smyganfall; dessutom hade två av ubåtarna spaningsflygplan.

NATTEN TILL den 30 maj flög planet från ubåten I-10 in över hamnen i Diego Suarez och upptäckte några väldigt lönande mål för dvärgubåtarna. Följande natt smög sig två av de japanska dvärgubåtarna, från I-16 och I-20, in i hamnen. Löjtnant Saburo Akieda lyckades manövrera en av dessa små farkoster i perfekt

skjutposition mot det stora slagskeppet Ramillies. Akieda hade två torpeder. Den första fyrade han av mot Ramillies klockan 20.25. Den våldsamma explosionen sade honom att det blev en fullträff. AKIEDA BIDADE kallblodigt sin tid tills han en timme senare låg i utmärkt position mot tankfartyget British Loyalty Loyalty. En enda torped var tillräcklig för att förinta oljetankern. Den japanska dvärgubåten rände dock upp på ett rev och förstördes, men Akieda och hans kamrat på dvärgubåten kunde osedda fly upp på land, där de emellertid spårades upp och dödades av Royal marines två dagar senare. Det brittiska slagskeppet blev så svårt skadat att det fick bogseras till Durban i Sydafrika för att repareras.

Den 114 meter långa ubåten I-10 förtöjd i Malaya 1942.

Boktips: Operation Ironclad: The British Invasion of Madagaskar - 1942 (2015) av Cliff Lloyd

75 5

Tusentals döda blev resultatet av räden mot Dieppe. Tyskarna öppnade eld mot de oskyddade soldaterna som dog i vattnet eller på väg över stranden.

Dieppe 1942

RADEN SKULLE BLIDKA STALIN För att hålla Stalin lugn drog de allierade i augusti 1942 igång en räd mot den tyskockuperade franska hamnstaden Dieppe. Det förfärande fiasko som följde har aldrig utretts ordentligt.

STORBRITANNIEN London

Dieppe Paris ris FRANKRIKE

Text: CHRISTER BERGSTRÖM

U LLST EIN BILD VIA G E T T Y IM AG ES

dieppe 1942

lockan 05.07– strax före solupp gången – stötte de första landstig ningsfarkosterna emot den steniga stranden vid den nordfranska staden Dieppe. Det var den 19 augusti 1942 och Frankrike hade varit ockuperat av Tyskland i mer än två år när de allierade gjorde sin första större landstigning. Vid stranden fanns bara 60 tyska soldater under löjtnant Willi Weber, men många av dem satt väl skyddade i fyra betongbunkrar – en av dem maske rad till en sommarstuga – på strandens östra sida. Andra låg i ställning på krönet till de branta höj derna ovanför strandpromenaden.

U LLST EIN BILD VIA G E T T Y IM AG ES

Samtidigt som ramperna till landstig ningsbåtarna fälldes ner öppnade tyskarna en ra sande eld med både kulsprutor och granatkastare. Major George Schofield, ledaren för den första an fallsvågen, var först att sätta sin fot på den nedfällda rampen. I samma sekund slog en hel serie kulor in i hans kropp. De kanadensiska soldaterna rusade desperat framåt, rätt in i kulregnet. Många rasade som käg lor. Andra hoppade över växande högar av döda eller sårade kamrater och sprang i blindo mot stranden. Det var en fruktansvärd massaker. Av den första anfallsvågens 250 man var det bara en handfull som lyckades ta sig över den 50 meter breda stranden och fram till strandvallen, som erbjöd ett visst skydd mot kulorna. Där låg de och tryckte – en del utom sig av skräck, men många andra helt bedövade av det overkliga blodbadet. När de blickade bakåt såg de högar av döda och sårade män, blod och sönder slitna kroppsdelar.

Luft- och artilleriunderstödet var otillräckligt, varför de allierades stridsvagnar körde fast på stranden och tillintetgjordes av tyskarnas eldgivning.

»DE KANADENSISKA SOLDATERNA RUSADE DESPERAT FRAMÅT, RÄTT IN I KULREGNET» Den misslyckade allierade landstigningen vid Dieppe den 19 augusti 1942 har förbryllat histori ker i snart 75 år. Faktum är att den egentliga anled ningen till detta företag aldrig har klarlagts riktigt. Att erövra och förstöra Dieppes förhållandevis lilla hamn, för att därefter dra sig tillbaka skulle knap past haft någon militär nytta. Argumentet att opera tionen genomfördes för att – som det sades – »testa försvarets styrka» – håller inte heller. Det är till och med oklart vem som gav klartecken för operationen. Enligt krigskorrespondenten Ross Munro var det »ett hastigt påkommet beslut». Yt terligare fakta gäller den brittiske premiärminis tern Winston Churchill, som den 15 augusti 1942 telegraferade sin stabschef, general Hastings Ismay, för att trycka på för ett igångsättande av aktionen. Tre dagar tidigare hade Churchill stått inför den sovjetiske diktatorn Stalin och fått förklara sig. Den 67årige brittiske premiärministern hade just anlänt till Kreml efter att ha landat med ett flyg plan i Moskva några timmar tidigare, och Stalin var upprörd över att Röda armén fått utkämpa kriget i över ett år utan nämnvärt stöd från de västallierade. Visst, Storbritannien och USA skickade en del krigsmateriel och råvaror till Sovjet, men förutom

Winston Churchill lovade Josef Stalin att invadera Frankrike.

Mål: Slå ut kustartilleri. Uppnått: Nej.

Allierade trupper Planerade anfall

Framryckningar

Infanteribataljon (800 man) C

Kommandosoldater (300–500 man)

Stridsvagnsbataljon (50 stridsvagnar)

Mål: Slå ut radar, inta flygfältet, anfalla Arques. Uppnått: Nej.

Mål: Slå ut kustartilleri. Uppnått: Ja. ERIK LIN D H O LM /CH RISTO FFER REH N

Yellow Beach

Mål: Slå ut luftvärn och artilleri. Uppnått: Nej. Uppnått

Mål: Inta Dieppe. Uppnått:: Nej. Uppnått Blue Beach

C Orange Beach Vasterival

Green Beach Pourville

Belleville Puys

Berneval

Graincourt

White & Red Beach

DIEPPE

Varengeville

SteMarguerite

Ancourt

2 km

Hautot

Flygfält Ouville

Tyska trupper

Arques-la-Bataille (tyskt högkvarter)

St Aubin Offranville

Motanfall Tungt kustartilleri

Infanteribataljon (800 man)

Luftvärnsartilleri

Infanterikompani (150 man)

Fältartilleri

Pansarvärnskompani (12 pjäser)

dieppe 1942

Ian Fleming (1908–64) såg inte strid själv under andra världskriget.

007:s skapare med i planeringen

IM PERI A L WA R M USEU

H Tidigare hemligstämplade brittiska dokument visar att Ian Fleming, som senare skrev de berömda James Bondböckerna, var delaktig i planläggningen av Dieppe-räden. Fleming, som vid den tiden var en högt uppsatt brittisk

den begränsade krigsskådeplatsen i Nordafrika stod britter och amerikaner med gevär för fot på de brit tiska öarna, med Engelska kanalen mellan sig och tyskarna. Stalin påpekade för Churchill att denne lovat att öppna »en andra front» – en landstigning i Frank Frank rike – under våren 1942, men fortfarande var det Sovjetunionen som offrade det mesta av blodet i stri stri den mot den gemensamma fienden. Det var också Sovjet som tillfogat Hitlers arméer deras första stora nederlag, framför Moskva i december 1941. I den euforiska stämning som uppstod när sov jetiska styrkor jagade tyskar väster om den ryska huvudstaden hade den allierade ledningen bråd bråd störtat gjort upp storstilade planer på en landstig landstig ning i Frankrike. Men denna entusiasm kom snabbt av sig när tyskarna återtog initiativet på våren 1942. Churchill visste att han hade ett mycket svårt uppdrag. Det gällde att förklara för Stalin att de allierade inte tänkte öppna någon »andra front» på länge, samtidigt som denne viktige partner hölls vid gott mod. »Jag finner det svårt att tala om detta …», sa Chur chill, enligt premiärministerns senare memoarer. »Här finns inga personer med svaga nerver», av bröt Stalin tvärt.

B U N D ESA RCHIV, BILD 101I-2 91-1 2 1 3-3 4 / M Ü LLER , K A RL

Louis MountMountbatten (1900– 79) hade ansvaret för räden mot Dieppe.

underrättelseofficer, satte in en liten kommandostyrka för att försöka stjäla en tysk krypteringsapparat medan tyskarna var upptagna med att bekämpa den kanadensiska divisionen. Även detta slutade dock i ett misslyckande.

Tyska försvarare blickar ut över stranden vid Dieppe vid sin MG 34 kulspruta som försetts med fast, svängbar lavett.

»En invasion i Europa är omöjlig i år …» Längre hann Churchill inte. »Det vill alltså säga att de engelska och amerikan ska ledarna sviker det högtidliga löfte de gav oss i våras», sa Stalin iskallt. Churchill försökte lugna Stalin genom att ta upp något annat. I juli 1942 hade de västallierade beslu tat att genomföra en invasion av de franska koloni erna Marocko och Algeriet istället för den planerade landstigningen i Frankrike. Men Stalin lät sig inte imponeras utan menade att »det kommer att bli en politisk snarare än militär front». »Den brittiske premiärministern vill än en gång bevisa för oss att hans land inte är i stånd att offra män», menade Vjatjeslav Molotov, den sovjetiske utrikesministern. »Skulle det inte gå att angripa åtminstone en del av den franska kusten?» undrade Stalin. I Storbritannien hade man funderat på olika sätt att invadera Frankrike ända sedan man drivits bort från kontinenten i juni 1940. Louis Mountbatten, chefen för de allierades samordnade operationer, hade planerat kommando räden mot den tyskockuperade franska hamnstaden S:t Nazaire i maj 1942. 600 elitsoldater lyckades överrumpla försvararna och åstadkomma stor öde läggelse bland hamnanläggningarna. Men den plan Mountbatten gjorde upp strax ef ef teråt var något helt annat: Nu skulle en hel divi sion landstiga och erövra en hamnstad som skulle förstöras innan trupperna åter drogs tillbaka. Den insatta styrkan var mångfalt större – men medan Atlanthamnen S:t Nazaire var en av de viktigaste för den tyska ubåtsoffensiven, kunde det nya an fallsmålet verkligen ifrågasättas. Dieppe, mitt emel lan floderna Sommes och Seines utlopp i Engelska kanalen, var av ganska beskedlig storlek och hade ingen större militär betydelse. Trots att han saknade högsta ledningens godkän nande, fortsatte Mountbatten att arbeta på opera tionsplanen, som han nu kallade Jubilee – operation Jubel. Landstigningsflottan och 2. kanadensiska divisionen försattes i beredskap. Det som därefter följde var ingenting annat än

en tragedi. Natten till den 19 augusti 1942 gick in vasionsflottan ut. Halvvägs ute i Engelska kanalen rände fartygen in i en tysk kustkonvoj. Överrask ningsmomentet gick därmed förlorat. Tyskarna var väl förberedda när båtarna styrde in mot land …

U LLST EIN /G E T T Y

Blodbadet var i full gång och den första anfallsvågens soldater låg och kurade ihop sig vid strandvallen när den andra anfallsvågens landstig ningsfarkoster kom in. Soldaterna i dessa bleknade när de, kikande över kanten, såg det helvete de fördes fram emot. Många skrek i protest, men det hjälpte inte. Så föll ramperna ner, tyska kulor regn ade in och träffade de tätt sammanpackade man narna med dova ljud. I ett kaos av män som skrek, som halkade på blodet på botten av farkosterna, som snubblade över kroppar, drog officerare sina pistoler och tvingade under vapenhot mannarna att lämna farkosterna och rusa upp på stranden. De drevs rätt in i undergången. Den kanadensiske journalisten Russ Munro skrev efteråt: Aldrig på någon front har jag upplevt ett sådant blodbad. Det var brutalt, vidrigt, och åsynen av dessa högar med lik och känslan av att vårt anfall var dömt att misslyckas fyllde oss med en skräck. När tyskarna inte kunde se annat än orörliga kroppar som fyllde stranden, ställde de in sin eld eld givning. En stunds lugn inträdde när allt som hördes nere på stranden var jämrandet från sårade, eller snyftandet eller böner till gud från vettskrämda soldater som låg och tryckte vid strandvallen. Så började tyskarna ropa åt kanadensarna där nedanför: »Tommies! Ge upp! Sluta offra er!»

»SOLDATERNA BLEKNADE NÄR DE, KIKANDE ÖVER KANTEN, SÅG DET HELVETE DE FÖRDES FRAM EMOT» Bland de som landsatts började det mumlas och röra på sig. Så reste sig de första upp med armarna över huvudet. När ingenting hände dem, följde en rörelse över hela stranden. Hela den överlevande landstigningsstyrkan gav sig fångna. Av 5 000 man som deltog lyckades 1 500 ta sig tillbaka till landstigningsfarkosterna och evakuera des. Resten blev kvar – dödade, döende eller till fångatagna. Med hänsyn till stridsmoralen i de egna länderna försökte de västallierade efteråt att tona ner händelsen så mycket som möjligt. Men samti digt behövde de visa Stalin att de verkligen gjort ett rejält försök i Dieppe. Det var Goebbels propagan daministerium i Tyskland som gjorde dem tjänsten att slå upp det hela som ett »misslyckat invasions försök». Av allt att döma lät sig Stalin övertygas. Sedan hans agenter försett honom med ytterligare information om debaclet vid Dieppe, skickade han den 8 september 1942 ett telegram till Churchill: »Jag önskar er full framgång med landstigningen i Marocko och Algeriet.» Christer Bergström är militärhistorisk författare.

Boktips: Gauntlet to Overlord (1972) av Russ Munro ★ Tragedy at Dieppe – Operation Jubilee (2014) av Mark Zuehlke.

Kanadensiska och brittiska soldater i tysk fångenskap efter den misslyckade operationen.

Kasserinepasset 1943

AMERIKANSKT ELDDOP I ÖKNEN Det var i Nordafrika som USA gjorde sitt intåg i kriget mot Tyskland. Trots inledande framgångar dominerades insatsen av allvarliga ledningsproblem, problem, vilket var nära att kosta de allierade segern i det viktiga slaget om Kasserinepasset. Text: TORBJÖRN KVIST

ELIOT ELISO FO N / T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTIO N VIA G E T T Y IM AG ES

»KENNETH ANDERSON BETRAKTADE FREDENDALL SOM INKOMPETENT FRÅN FÖRSTA STUND»

En amerikansk Shermanstridsvagn utanför Sened i Tunisien 1943. Striderna efter landstigningen i Nordafrika blir den amerikanska arméns första möte med tyska pansardivisioner.

slaget om kasserinepasset

I slutet på januari stod de tyska och italienska Afrikatrupperna samlade i Tunisiens östra delar, klämda mellan amerikanerna från operation Torch i väster och general Montgomerys brittiska 8. armé från el-Alamein i söder. Scenariot med ett omedelbart förestående tvåfrontskrig placerade Atlasbergen i fokus. Dess naturliga sköld kring Tunisien gjorde att de underlägsna tyska och italienska trupperna hade något som liknade en fästning att ty sig till. Det fanns dock ett orosmoment för tyskarna. De allierade hade redan intagit en framskjuten position vid Aurésmassivets fot vid staden Faid i centrala Tunisien. Fältmarskalk Kesselring begärde en plan av Rommel för att stöta tillbaka de allierade styrkorna i väster, tillbaka där de kom ifrån, genom det tre kilometer breda Kasserinepasset. Den 2. kåren var den första stridande amerikanska arméenheten i den afroeuropeiska hemisfären. De hade utgjort Central Task Force i Oran under operation Torch, men ingick nu i brittiska 1. armén som satts samman i norra Algeriet tillsammans med två brittiska och en fransk armékår. Den amerikanska kåren var lösligt organiserad under

Operation Torch, 8–16 nov 1942

Western Task Force 1 pansardivision, 2 infanteri divisioner (35000 man).

Central Task Force 1 pansardivision, 1 infanteri division (18500 man).

Eastern Task Force 2 infanteridivisioner, brittiska kommando trupper (20000 man).

Alger

Casablanca M A R O C K O Safi

Oran

De tyska och italienska trupperna i Tunisien, armé grupp Afrika, får mellan november och januari för för stärkningar från Sicilien. I slutet av januari 1943 finns i Tunisien fyra tyska och en italiensk pansardivision samt tre tyska och fem italienska infanteridivisioner, varav totalt tre motoriserade (cirka 200000 man).

Bizerta

Tunis Medjez Constantine Sousse Frontlinjer Tébessa Kasserine Biskra 30 januari 1943 Sfax Gafsa A L G E R I E T Tripoli TUNISIEN Gabes 23 jan Marethlinjen

När operation Torch avslutats övergår de amerikanska trupperna i Nordafrika till brittiska 1. armén.

Allierades framryckningar

På tre månader har den brittiska 8. armén jagat de återstående tyska och italienska styrkorna från elAlamein till Marethlinjen. Trupperna består av mot svarande fyra pansardivisioner och fyra infanteridivisioner (cirka 100000 man).

el-Agheila 17 dec L I B Y E N

Tobruk 13 nov

Benghazi Buerat 19 nov 15 jan Agedabia 23 nov

LÖ N EG Å RD & C O

Tanger

Bône

ELIOT ELISO FO N / T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTIO N VIA G E T T Y IM AG ES

Amerikanska M3-stridsvagnar rycker fram genom öknen. De Vichyfranska trupper man mötte i västra Nordafrika gjorde inget större motstånd efter invasionen.

nder våren och sommaren 1942 övertygade britterna USA om att överge tanken på en direkt invasion av det europeiska fastlandet. Istället för operation Sledgehammer – landstigning i norra Frankrike – siktade amerikanerna in sig på vad man såg som en omväg, operation Torch med landstigning i Marocko och Algeriet för att öppna en andra front i Nordafrika. Syftet var att förstöra den tyska Afrikakåren och kraftsamla inför steget in i Europa. Operation Torch inleddes den 8 november 1942, bara dagar efter den brittiska segern vid el-Alamein på andra sidan Afrika. Landstigningen innebar intåget för den mäktiga amerikanska krigsmakten i kriget mot Tyskland och det första steget på dess kampanj mot Berlin. Torch var huvudsakligen en amerikansk operation; från Casablanca i väster till Alger i öster var det enbart i den sistnämnda delen som brittiska styrkor deltog. Algeriet och Marocko, franska kolonier under den tyskvänliga Vichyregimen, uppfordrade endast sporadiskt motstånd och de allierade trupperna kunde relativt enkelt ta sig fram längs med Atlasbergen in i Tunisien.

Mersa Matrûh Alexandria 7 nov el-Alamein 4 nov E G Y P T E N

Kairouan Haidra Youks-les-Bains Tébessa

Thala Kasserinepasset

Frontlinje 3 februari

Kasserine Kasserine

Tunis

Fondouk

Sibba

Sbeitla

Sidi Bou Zid

Faid

TUNISIEN

Sened Gafsa 0

40 km

Maknassy

0 ja n linje 3 F r ont

Striderna vid Faid ★★Efter operation Torch och de allierades framryckningar höll amerikanska förband en front längs med Atlasbergens sydöstra kant. Passen vid Makanassy, Fondouk och Kairouan, ut mot Tunisiens slättland och kusten, var dock fortfarande i tyska händer. Den 30 januari anföll tyska enheter ur 21. pansardivisionen de amerikanska styrkor som höll Faid-passet. Positionen var viktig att återta för tyskarna eftersom ett amerikanskt anfall österut mot kusten hotade att skära av Rommels styrkor i södra Tunisien. Efter flera dagar av misslyckade motanfall från sin 1. pansardivision inledde amerikanarna en reträtt och drog sig tillbaka till ett område vid Sidi Bou Zid. Efter en knapp vecka avbröts de hårda striderna och de tyska trupperna gjorde halt för att invänta nya order från högkvarteret i Italien. I söder gjorde enheter ur amerikanska 1. pansardivisionen den 3 februari ett försök att nå Makanassy men slogs tillbaka av enheter ur tyska Afrikakåren. Afrika

Chefen för ameri kanska 2. armé kåren, general Fredendall, blev snabbt utbytt när striderna vid Kasserine passet började.

ELIOT ELISO FO N // TIM E LIFE PI CT U RES/G E T T Y IM AG ES

Det var tyskarna som tog initiativet. Striderna inleddes den 30 januari när enheter ur den tyska 5. pansararméns 21. pansardivision under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim ryckte fram mot de allierade ställningarna vid Faid. De mötte omedelbart hårt motstånd med välplacerad korseld från amerikanskt och franskt artilleri. Tyskarna led en hel del förluster och retirerade tillbaka mot sitt utgångsläge. Generalmajor Orlando Ward, chef för den amerikanska 1. pansardivisionen, kommenderade en framryckning vars syfte var att attackera de flyende tyska förbanden. Det var dock en gammal tysk krigslist som general Ward underlåtit att förhöra sig om hos de mer erfarna britterna. Snart befann sig de amerikanska stridsvagnarna omgivna av tyskt pansarvärn, särskilt då de fruktade 88:orna. Samtliga stridsvagnar sköts sönder och tyskarna kunde åter gå till angrepp. Det amerikanska infanteriet hann inte undan och deras skyttevärn visade sig vara alldeles för grunda. De tyska stridsvagnsbesättningarna kunde utan problem köra över de chanslösa amerikanerna. Vid månadsskiftet januari-februari 1943 hade

Kairouanpasset

de sista dagarna av januari 1943 och grupperades lite varstans. Den bestod av 1. infanteridivisionen (Big Red One) och 9. infanteridivisionen, samt den 1. pansardivisionen. Dess chef var generalmajor Lloyd Fredendall, en karriärofficer från Wyoming som relegerats från West Point vid två tillfällen och istället fått sin kommission genom reservofficersutbildning på Massachusetts Institute of Technology, MIT. Han var en kortväxt och mycket energisk person som höll en tuff attityd utåt. Kanske var det hans kaxighet som tilltalade chefen för militärledningen, general George Marshall, när han gav Fredendall kommandot över Central Task Force och därefter hans första riktiga stridskommendering, 2. kåren. Hans närmaste chef, den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson, betraktade honom som inkompetent från första stund. General Fredendall saknade helt stridserfarenhet och trots sin framtoning stannade han helst kvar till havs på sitt stabsfartyg under operation Torch. Väl i land hade han låtit bygga en stor kommandobunker en och en halv mil utanför staden Tébessa i Algeriet, elva mil bakom en tänkt frontlinje på andra sidan Kasserinepasset.

Tyska anfall 30 januari Allierade motanfall 31 januari–3 februari

LÖ N EG Å RD & C O

»MITT UNDER INSPEKTIONEN GICK TYSKARNA TILL FÖRNYAT ANGREPP»

slaget om kasserinepasset

SCH ERL /SU ED D EU TSCH E ZEIT U N G PH OTO/ RIT Z AU SCA N PIX

tyskarna återtagit i princip hela Tunisien och ef effektivt täppt till Kasserinepassets mynning vid Faid. Rommel kommenderade då halt och inledde en två veckor lång diskussion med sina underlydande om vad man skulle göra härnäst. Det var ett nervöst läge, man befann sig mellan två fiendearméer och utgången var oviss. En sak hade Rommel dock lärt sig, den amerikanska armén utgjorde ett mindre hot än väntat, det var han säker på.

Tyska Panzer IV (närmast) och Panzer III under ett anfall i öknen. De nyanlända amerikanska förbanden var inte beredda på den tyska anfallskraften, vilket resulterade i en kaosartad reträtt mot Kasserinepasset.

På motsatta sidan gjordes inte mycket för att förbättra situationen. Kommunikationerna hade brutit samman, general Fredendall satt och tryckte i sin bunker elva mil bort och bemödade sig inte om att besöka de chockade trupperna utmed de tunisiska bergssidorna. Han hade dessutom ett oaktsamt sätt att uttrycka sig, även under strid. Istället för att hålla sig till korrekta angivelser talade han i koder som han omöjligen lyckades implementera bland vare sig sin stab eller divisionerna. Fredendall och chefen för 1. pansardivisionen, general Ward, hade redan tidigare utvecklat en stark ovilja mellan sig, nu vägrade de att ens tala till varandra. Men även arméchefen, general Anderson, var en del av problemet. Hans kårer, utspridda utmed en 32 mil lång front på Atlasbergens norra sida, var inte samövade och språkförbistring och metodikskillnader gjorde sig ideligen påminda. An-

derson hade nonchalerat de skiftande stridsvärdena på sina kårer, där britterna var erfarna men för få, amerikanerna överdådigt utrustade men oerfarna, och så fransmännen, som i praktiken var en dåligt utrustad kolonialstyrka. Man saknade dessutom ett trovärdigt luftförsvar. Med Malta som nästan enda flygbas hade de allierade svårt att agera på taktisk nivå och Luftwaffe kunde med numerärt underlägsna flygstridskrafter temporärt erövra luftherraväldet över Tunisien. Den 14 februari var den amerikanska 1. pansardivisionen och infanteriet ur Big Red One fortfarande i oordning där de grupperat sig intill samhället Sidi Bou Zid, sexton kilometer väster om Faid, på en platå innanför mynningen till Kasserinepasset. Där angreps de av enheter ur tyska 10. och 21. pansardivisionen, båda lånade från von Arnims 5. pansararmé, under ledning av fältmarskalk Rommel själv. Amerikanerna lyckades aldrig samordna striden. Deras infanteri var grupperat på tre höjder utan möjlighet att understödja varandra och utan hjälp från vare sig pansar eller artilleri. Tyskarna hade inga problem att sopa undan motståndet och amerikanerna drog sig efter första dagen tillbaka in i passet. Katastrofen var ett faktum, 2. armékåren hade fram till nu förlorat 2 500 man i sårade och stupade,

★★Efter två veckors väntan inledde tyska 10. och 21. pansardivisionerna slutligen offensiven vid Sidi Bou Zid den 14 februari 1942. De amerikanska förband som var grupperade runt staden led stora förluster medan man pressades tillbaka mot Sbeitla. Sedan Sbeitla intagits fortsatte 21. divisionen norrut mot Sibba och 10. divisionen mot Kasserine. I söder hade tyska Afrikakåren samtidigt anfallit Gafsa och fortsatte norrut. Den 19 februari bröt tyskarna igenom vid Kasserine-

passet och en stridsgrupp fortsatte norrut mot Thala medan en gick vidare mot Haidra. Situationen för de allierade var kritisk innan en brittisk-amerikansk styrka vid Thala kunde bryta tyskar tyskarnas anfallskraft. Vid Haidra hade tyskarna stoppats av en stridsgrupp ur amerikanska 1. pansardivisionen. Även vid Sibba hejdades tyskarnas anfall. Sedan artillerield och flyganfall åsamkat tyskarna stora förluster inledde de den 22 februari reträtten. Den 25:e var Kasserinepasset åter i allierade händer.

över 100 stridsvagnar och nästan 300 transportfordon. Den nyligen utnämnde överbefälhavaren över de allierade styrkorna i Nordafrika och Europa, general Dwight D Eisenhower – som personligen inspekterat general Fredendalls bunker vid

Tyska anfall fram till 18 februari Tyska anfall 19–21 februari Allierade motanfall 21–22 februari

Youks- Haidra Thala les-Bains

Kairouanpasset

Frontlinje 21 februari

Kairouan

Sibba

Fondouk Frontlinje 17 februari Sbeitla

Tébessa

8 linje 1 Front

feb

rua

ri Kasserine

Faid

Kasserine- Sidi Bou Zid passet

Sened Gafsa 0

40 km

Frontlinje 14 februari

Maknassy

Frontlinje 14 februari

Tébessa – beslutade sig för att sända en betrodd vän och beprövad stridshäst till Kasserinepasset, generalmajor Ernest N Harmon, tidigare chef för 2. pansardivisionen i Alger. General Harmons rapporter kom att ligga till grund för den förödande kritik

LÖ N EG Å RD & C O

Kasserinepasset

slaget om kasserinepasset

B U N D ESA RCHIV, BILD 14 6 -1 97 3- 01

2- 4 3/C C-BY-SA 3 .0

som riktades mot general Fredendall. Harmon förfasades av den låga moralen bland de amerikanska förbanden. Han fick vidare information från stabsoch divisionschefer att Fredendall tycktes fjärmad från verkligheten i sin bunker och även vittnesmål om att alkoholberusning förekom. Harmon ansåg också att general Andersons växande förakt mot yanks aktivt hade bidragit till den amerikanska kårens erbarmliga position. Det var pressade arméoch kårchefer som nu försökte reda ut situationen. Mitt under inspektionen gick tyskarna till förnyat angrepp utefter Kasserinepasset mot de förskräckta amerikanska trupperna.

Erwin Rommel var förfärad över Comando Supremos ändringar i hans plan.

Den 19 februari erhöll Rommel klartecken från Comando Supremo i Rom för planen för Kasserinepasset. Det var dock en reducerad version och Rommel hade svårt att dölja sin ilska. Orsaken till bakslaget var avsaknaden av en klar målsättning, att den legendariske generalen låtit vänta med sin fortsatta ak aktion mot de allierade i väst, samt att han i skuggan av hotet mot Marethlinjen i sö söder beskrev operationerna mot Kasserine mest som ett sätt att plundra de rikliga amerikanska depåerna. Rommel argumenterade dock utifrån faktiska behov för trupperna. Tyskarna, liksom italienarna, led brist på allt och under hela den kvarvarande Tunisien Tunisienkampanjen kom hans Afrikakår att åt åtnjuta värdet av amerikansk materiel, sär särskilt fordon. Rommel hade för avsikt att ta Kasserinepasset, den stora kår kårdepån i Tébessa, allvarligt skada brittiska 1. ar arméns östra flank samt etablera en nödvändig flygbas i Youks-les-Bains väster om Tébessa – antagligen där general Ferendalls bunker låg. Med den reviderade planen hade han inte förband nog att ockupera och hålla tagen terräng, det kom istället att bli mer av en upprensningsaktion. Den 20 februari startade enheter ur tyska 10. pansardivisionen en ny framryckning i nordvästlig riktning, in i Kasserinepasset. Enheterna gick under samlingsnamnet Kampfgruppe von Broich efter sin chef friherre Friedrich von Broich, en mycket kompetent pansarofficer som blivit befordrad från överste till generalmajor endast fem dagar tidigare. Det fanns även italienska enheter i anfallsstyrkan, skickligt utmejslade av tyskarna och numera med påtagligt högt stridsvärde. Det var därför inget problem för 7. jägarregementet ((Bersaglieri ) att bryta igenom amerikanernas linjer på några minuter. De underlägsna amerikanska Lee- och Stuartstridsvagnarna ur 1. pansardivisionen var chanslösa mot tyskarnas Panzer

IV och de nya Panzer VI Tiger. Amerikanska förbandschefer kallade ständigt på artilleriunderstöd, vilket som regel kom för sent då förbanden redan tvingats retirera. Striden formade sig till en klappjakt där de amerikanska trupperna agerade förvirrat. Rommel delade upp Von Broichs enheter i två spjutspetsar som följde varsin väg ut ur passet mot nordväst. Den norra styrkan anföll mot Thala, medan den södra ryckte fram mot Haidra. Amerikanernas stridsmoral började nu bryta ihop, utan beslutsam ledning retirerade man inte längre, det blev en oordnad flykt. Kasserinepasset stod helt öppet natten mot den 21 februari och Tébessa låg inom räckhåll för tyskarna. General Fredendalls kommando övervägde att bryta upp och fly. General Kenneth Anderson räddade amerikanerna. Han agerade och tillförde så mycket trupper han förmådde till den uppkomna luckan. Han kastade in 9. infanteridivisionen, vars hela artilleri – 50 pjäser – kört i sporrsträck 130 mil från Marocko. I detta skede trädde general Harmon på allvar in i striderna. Vid Thala anslöt han till en brittisk styrka, Nickforce, under brigadör Cameron Nicholson. Harmon körde över general Andersons order att gruppera det nyss anlända amerikanska artilleriet längre bak vid Le Kif. Han kommenderade istället artilleriet att stanna i Thala och slåss tillsammans med britterna. Under påtryckningar från general Eisenhower tvingades Anderson och Fredendall att acceptera Harmons kommando i Kasserinepasset, eftersom ingen av dem hade för avsikt att själva åka till fronten. På morgonen 22 februari kunde de allierade, med intensivt artilleriunderstöd, slå tillbaka ytterligare tyska anfall vid linjen Thala–Haidra. De fåtaliga tyska förbanden saknade ytterligare anfallskraft. Amerikanerna utnyttjade sin bästa resurs – fältartilleriet – och den hårda artilleribeskjutningen tvingade tyskarna att vänta till mörkrets inbrott innan de kunde dra tillbaka sina främre enheter. Tvåfrontskrigets psykologi började samtidigt göra sig påmint och Rommel insåg att hans fåtaliga enheter stod inför en katastrof om britterna under Montgomery anföll vid Mareth i söder. Han kommenderade därför allmän reträtt i Kasserinepasset. Dagen efter anlände det allierade attackflyget i större skala och tyskarna fick bråttom. Den 25 februari var passet åter i de allierades händer. Deras förluster uppgick till 10 000 man (varav 6 500 amerikaner), 180 stridsvagnar och hela 700 lastbilar. Tyskarna hade förlorat 2 000 i skadade och stupade samt ett trettiotal stridsvagnar. General Dwight D Eisenhower hade vid det här laget inlett arbetet med att organisera den nya

ELIOT ELISO FO N / TIM E & LIFE PI CT U RES/G E T T Y IM AG ES

Med hjälp av sitt artilleri lyckas amerikanerna till slut hejda de tyska anfallsförbanden. Här en 105 mm-haubits på halvbandvagn.

18. armégruppen under den brittiske generalen Harold Alexander. Utvärderingen av slaget vid Kasserinepasset kom att ingå som en viktig faktor i det sammanhanget, särskilt för amerikanerna som stod i startgroparna för att sätta upp sin nya 7. armé i Nordafrika. Man pekade på de undermåliga kommunikationerna, avsaknaden av luftherravälde, de dåliga fältarbetena och det bristande ledarskapet. Generallöjtnant Kenneth Anderson fick tills vidare sitta kvar på sin position eftersom Montgomery vägrade att släppa ifrån sig sin bästa kårchef, Oliver Leese, som ny chef för 1. armén. Däremot anlände den amerikanske generalen Omar N Bradley till Kasserinepasset redan innan tyskarna trängts undan. Han bekräftade Harmons rapporter om Fredendalls bristande ledarskap under striderna. Det Bradley beskrev var en håglös armékår som förlorat sin beslutsamhet och dynamik. Washington slog ner hårt och Fredendall började packa sina väskor i sin ekande bunker för resan hem. Han kom aldrig att leda trupper i strid igen. Det avgörande händelseförlopp som nu inträf inträffade har Omar Bradley försökt att tillskriva sig själv, att det var på hans inrådan som Eisenhower såg sig om efter en ny chef för den amerikanska 2. armékå-

»ROMMEL INSÅG ATT HANS FÅTALIGA ENHETER STOD INFÖR EN KATASTROF OM BRITTERNA ANFÖLL VID MARETH» ren bland USA:s främsta generaler. Bradley skulle sålunda ha ställt sig åt sidan för vad Eisenhower uppenbarligen såg som det enda möjliga valet. Och så kom han till Tunisien exakt som det alltid beskrivits, med sirenerna tjutande från sin halvbandvagn, stående på flaket likt en romersk centurion. Han anlände från Casablanca den 6 mars 1943 och ingenting skulle längre förbli som det varit. Den nyutnämnde generallöjtnanten George S Patton Jr tog amerikanska 2. armékåren med storm. En hård regim av allmän uppryckning och strikt disciplin infördes, och knappt två veckor senare besegrade den nya kåren tyskarna vid El Guettar, för att aldrig förlora igen. Torbjörn Kvist är frilansskribent.

Boktips: Exit Rommel – The Tunisia Campaign (1999) av Bruce Allen Watson ★ A Soldier’s Story (1951) av Omar N Bradley ★ Stauffenberg – A family history (1995) av Peter Hoffmann

Salerno 1943

LANDSTIGNING MED FORHINDER De allierades landstigning vid Salerno började bra. Men en oerfaren chef – general Mark Clark – och hårt tyskt motstånd fick operation Avalanche att darra. I flera dygn var utgången oviss och Clark planerade en reträtt. Text: MARCO SMEDBERG

Amerikanska soldater vadar i land fran ett landstigningsfartyg. De amerikanska tatforbanden motte hardare motstand an britterna da Clark inte hade begart nagon kustbeskjutning fore landstigningen.

Salerno 1943

SEM / U NIV ERSA L IM AG ES G RO U P VIA G E T T Y IM AG ES

N ATIO N A L A RCH IV

Mark Clark, ombord USS Ancon, september 1943.

hefen för amerikanska 5. armén som skulle invadera Italien i september 1943 var kontroversiell. Generallöjtnant Mark Clark var både ambitiös och modig men inte särskilt populär. Då den amerikanska armén expanderade i början av andra världskriget visade Clark att han var skicklig på planering och stabstjänst. Inför landstigningen i Nordafrika i november 1942 imponerade hans förmåga att lösa mängder av organisatoriska detaljfrågor på general Dwight Eisenhower som var chef för de allierades styrkor i Medelhavet. Däremot hade Clark ingen erfarenhet av att leda högre förband i strid. Trots detta befordrades han till generallöjtnant och fick befälet över 5. armén. Under tiden som de allierade först besegrade resterna av tyska Afrikakåren i Tunisien våren 1943 och därpå invaderade Sicilien för förberedde Clark sin armé för uppgif uppgiften att landstiga i Italien. Clark var svartsjuk på sina kolleger och särskilt på Pattons framgångar på Sicilien, trots att Clark gjort en betydligt snabbare karriär. Clark var elva år yngre än Patton men befordrades till ge generallöjtnant fyra månader före honom. Lägligt för Clark slutade Pattons framgångar på Sicilien i en pinsam incident. Patton hade vid två tillfällen anklagat strids stridsutmattade soldater för feghet och även hotat en av dem med

Invasionen av Salerno fick beteckningen operation Avalanche, och landstigningen började inledningsvis som planerat.

»DET VILADE DÄRFÖR ETT TUNGT ANSVAR PÅ DEN I STRID OPRÖVADE CLARK» sin pistol. Malören ledde till att Eisenhower tyckte att måttet var rågat och lät Patton gå. Sedan förstärktes Clarks armé med Pattons förband. De allierades erövring av Sicilien i juli 1943 knuffade i praktiken det krigströtta Italien ut ur kriget. Mussolini avsattes i juli och fängslades varpå den italienska ledningen inledde hemliga förhandlingar med de allierade på Sicilien om att kapitulera. De allierades anfall mot det italienska fastlandet inleddes den 3 september när brittiska förband tog sig över Messinasundet och började avancera längs Italiens tå. För att på sikt kunna underhålla ett fälttåg i Italien var det nödvändigt att erövra Neapel. Men vägen dit gick via Salerno eftersom Neapel var för starkt försvarat för att man skulle våga anfalla direkt mot staden och längre norrut nådde inte det allierade flygunderstödet från Sicilien. Operation Avalanche var Clarks första stora utmaning. Sedan den misslyckade räden mot Dieppe sommaren 1942 hade de allierade utvecklat metoderna, men mycket kunde gå fel i något så komplicerat som en stor landstigningsoperation. Under invasionerna i Nordafrika och på Sicilien hade

★ Fronten stelnar

I slutet av 1943 hejdas den allierade framryckningen vid tyskarnas försvarsställning Gustavlinjen. Där står då 13 allierade divisioner mot 11 tyska.

Pescara

Cassino 1 oktober

Foggia

12 on t p Fr 8 se nt 2 o r F

Neapel Salerno

27 september

t e mb

okt

Lazio

o be r

Rom

d ec mb e er

Bari 20 september

uli

en Taranto

Brindisi

Flygunderstödet byggde på tre steg som höll på att bli en allierad standard. Först och viktigast var att neutralisera fientliga flygstridskrafter. Se Sedan gällde det att skydda tilltransporter och det blibli vande brohuvudet. Slutligen skulle tyska reservers framryckning mot brohuvudet hindras genom bebe kämpning av viktiga väg- och järnvägsförbindelser. Över det blivande brohuvudet kunde de allierade sätta in drygt sexhundra dag- och nattjaktplan från

Kam-

★ Operation Avalanche

Invasionen vid Salerno av amerikanska 5. armén under general Clark.

★ Operation Slapstick

Brittiska 1. luftburna divisionen landsätts i Taranto den 9 september för att säkra hamnar och flygfält efter Italiens kapitulation.

Allierade operationer i södra Italien 1943

ien

14 september

9 september

Messina

Palermo

cil

På kvällen den 8 september närmade sig den allierade invasionsflottan om drygt 600 fartyg SaSa lernobukten. Clark och hans stab fanns ombord på ledningsfartyget Ancon tillsammans med den amerikanske viceamiralen Henry Hewitt som var chef för själva invasionsflottan. I det vackra vädret betraktade Clark fartygen och gladde sig åt att det »inte var hans utan Hewitts ansvar att leda alla fartygen rätt«. Anfallsförbanden nfallsförbanden utgjordes av amerikanska 6. och brittiska 10. armékåren, totalt 170 000 man varav 55 000 i den första anfallsvågen. Det rådde brist på landstigningsfartyg, vilket innebar att amerikanerna bara kunde landsätta en division i första vågen. Arméreserven utgjordes av en luftluft landsättningsdivision som inte hunnit få någon ny uppgift sedan en planerad luftlandsättning mot Rom avbrutits.

försvaret varit svagt. Om man stötte på rejält motstånd hängde mycket på den högste chefens förmåga att snabbt fatta rätt beslut. Det vilade därför ett tungt ansvar på den i strid oprövade Clark.

T A

Reggio ★ Operation Baytown

ien

Catania Gela

Amerikanska 7. armén (Patton)

Den 3 september korsar brittiska 8. armén, ledd av fältmarskalk Montgomery, Messinasundet.

Syrakusa

Brittiska 8. armén (Montgomery)

★ Operation Husky

De allierade invaderar Sicilien den 10 juli 1943 och den 17 augusti når general Pattons 7. armé Messina.

B U N D ESA RCHIV, BILD 1 8 3-J1 5 4 6 0/ LÜ T H G E

Salerno 1943

En maskerad tysk 7,5 cm PaK 40 i eldställning utanför Salerno. Det tyska strandförsvaret var relativt svagt. Istället fanns fyra starka stridsgrupper med hundratalet stridsvagnar och stormkanonvagnar.

ska förbanden inte skulle sätta sig till motvärn. I bästa fall skulle de möta ett italienskt kapitulationskaos och ett oförberett tyskt försvar. I mörkret gled invasionsflottan in i Salernobukten. Enligt Clark var det »en vacker natt, havet låg stilla och bergen innanför kusten avtecknade sig tydligt i månljuset«.

B U N D ESA RCH

IV, BIL D 1 8 3-R

93 4 3 4

baser på Sicilien och från hangarfartyg. På grund av flygsträckorna innebar detta i praktiken dock inte mer än femtio flygplan över brohuvudet samtidigt. För eldunderstöd av själva landstigningen avav delades kryssare, särskilda artillerifartyg (monitorer) och jagare samt landstigningsfartyg med raketbatterier. Clark tog en medveten risk när han valde bort inledande kustbekämpning för att inte i förväg avslöja var landstigningen skulle ske och kunna behålla överraskningseffekten så länge som möjligt. För säkerhets skull utarbetade britterna ändå en plan för kustbeskjutning om det skulle visa sig nödvändigt. Men amerikanerna förlitade sig istället på att begära fartygsunderstöd efterhand som läget krävde det. Britternas landstigningsområde låg i norra delen av bukten, söder om själva staden Sa-lerno. Åtta kilometer längre söderut skulle den amerikanska armékåren landstiga. Mitt i deras anfallsområde låg ruinstaden Paestums tre antika grekiska tempelruiner som en tydlig riktpunkt. Under kvällen annonserades nyheten om Italiens kapitulation över fartygens högtalaranläggningar. Bland soldaterna spred sig hoppet om att de italien-

Albert Kesselring organiserade ett massivt tyskt mot anfall.

C Chef för de tyska styrkorna i södra Italien var fältmarskalk Albert Kesselring. Under ho honom leddes 10. armén med två pansarkårer av general Heinrich von Vietinghoff. Inkomman Inkommande rapporter om den allierade invasionsflottan fick Kesselring att fatta beslut om en reträtt från södra Italien den 8 september. Dess Dessutom försattes alla förband i centrala Italien i högsta beredskap. Tyskarna hamnade i en besvärlig situation med att dra tillbaka sina förband och avväpna de italienska samtidigt som man skulle möta det allierade landstigningshotet. I Salernobukten fanns 16. pansardivisionen redan på plats. Det var ett av tyskarnas starkaste förband i Italien. Personalstyrkan var 15 000 man som disponerade sammanlagt 140 Panzer IV och stormkanonvagnar StuG III samt 231 pansrade halvbandvagnar. Strandförsvaret utgjordes av en

Castellammare di Stabia

11 sept

Salerno Minori

11 sept

16 /I Vid landstigningen fanns bara 16. pansardivisionen, indelad i fyra stridsgrupper, i Salernobukten.

Maiori

Amalfi

16 /II

S a l e r n o b u

le Se

Tobaksfabriken

Serre

12 sept

16 /III

Persano Calore

Landstigningen vid Salerno 9 september 1943 Frontlinjer på kvällen: Divisioner: 9 sept 45 xx Infanteri 12 sept 14 sept Mekaniserat xx infanteri Allierade framryckningar till den 12 september xx7 Pansar 2,5

12 sept

Brittiska 10. armékåren General McCreery e

Altavilla Orotone

n le Se

Amerikanska 6. armékåren General Dawley

5 km

Albanella

45. divisionen börjar landstiga först den 10 september och får till uppgift att fylla ut luckan till de brittiska förbanden i norr.

Operation Avalanche

Eboli

Kårsreserv som börjar landstiga 14 september.

Amerikanska 10. armén General Clark

Stora tyska motanfall

Battipaglia

Amerikanska Rangers och brittiska Commandos går iland vid Maiori och Salerno för att skära av vägarna för tyska förstärkningar från norr.

Tyska 10. armén General Vietinghoff

Paestum

Capaccio

De amerikanska infanteridivisionerna hade tilldelats fristående stridsvagnsbataljoner som understöd.

Agropoli

16 /IV

Ogliastro ERIK LIN D H O LM

kedja av åtta taggtrådsskyddade motståndsnästen som försvarades av plutonsstyrkor förstärkta med pansarvärns- och luftvärnspjäser. Mellan stödjepunkterna hade tyskarna bara delvis minerat terrängen för att inte försvåra motanfall. Bakom denna tunna försvarslinje fanns tre relativt starka stridsgrupper beredda att genomföra motanfall tillsammans med divisionsreserven som utgjordes av samtliga stridsvagnar. Efter minsvepning och i skydd av flyganfall samt kustbeskjutning inleddes landstigningen i Salernobukten klockan halv fyra på morgonen den 9 september. Längst i norr säkrade två jägarbataljoner snabbt tillfartsvägarna över de besvärliga bergen på Amalfikusten. I den norra landstigningssektorn tog sig de två brittiska divisionerna långsamt i land trots sporadiskt tyskt motstånd. Enstaka kustartilleripjäser som öppnade eld när det blev ljust tystades efterhand av fartygsartilleri. Ett landstigningsfartyg träffades av flygbomber eller minsprängdes och sjönk. Några StuG besköt landstigningsfarkoster så att två inseglande bataljoner behövde dirigeras om, vilket i sin tur orsakade förseningar. När anfallsförbanden väl kom i land påbörjades framryckning för att utvidga bro-

»DE MODIGA MEN OERFARNA SOLDATERNA FASTNADE I STRANDDYNERNA» huvudet. Särskilt avdelade strandurlastningsenheter svarade för alla förråd som efterhand lades upp på stränderna. Enligt planen förekom det inte någon kustbeskjutning i det södra landstigningsområdet. När de amerikanska soldaterna började vada i land från sina landstigningsfartyg kunde därför tyskarna ostört öppna eld. Tätförbandet utgjordes av 36. divisionen från Texas. De modiga men oerfarna amerikanska soldaterna fastnade i stranddynerna. När de tog skydd mot tyskarnas eld istället för att framrycka blev det ont om plats och förbanden blandades med varandra. Samtidigt tvingades efterföljande landstigningsfartyg att vänta med förseningar som följd. Efterhand som förbanden i land lyckades påkalla understöd från fartygsartilleri kunde dock tyskarna bekämpas. Bland annat hejdades ett tyskt motanfall 95

Rocca d’Aspide

Salerno 1943 med åtta stridsvagnar. Mot det relativt svaga tyska försvaret lyckades amerikanerna under dagen utvidga sitt brohuvud, dock inte alls så mycket som planerat. Samtidigt fortsatte tyskarna att hela dagen beskjuta landstigningsstränderna med artilleri. Mellan de landstigande armékårerna fanns fortfarande en cirka tio kilometer bred lucka i mitten av Salernobukten runt floden Sele. Medvetna om att tyska förstärkningsförband var på väg mot Salerno visste de allierade att det nu gällde att öka takten i den egna styrketillväxten.

J.R. EYERMAN/THE LIFE PICTURE COLLECTION VIA GETTY IMAGES

Det första dygnet hade de allierade fått i land motsvarande drygt två divisioner. Tyskarna hade inledningsvis bara 16. pansardivisionen på plats men kunde tillföra ytterligare sex divisioner. De allierades styrketillväxt var en relativt komplicerad och tidsödande process med flera flaskhalsar. Tyskarnas omgrupperingar hotades framför allt av allierade flyganfall. Frågan var vilket som trots alla friktioner och problem skulle gå fortast. Lyckades de allierade föra i land tillräckligt med förband skulle brohuvudet hålla. Blev tyskarna för starka fanns en uppenbar risk för att hela invasionen skulle misslyckas, vilket Clark var väl medveten om. Ledningsmässigt var inledningsskedet av en

Amerikanerna kämpade hårt för att utvidga sitt brohuvud medan tyskarna byggde upp sina styrkor med reserver.

landstigning alltid problematiskt. Clark befann sig tillsammans med sin stab ombord på Ancon ute i Salernobukten. Såväl i hans stab som i de två underställda kårstaberna väntade man på att anfallsförbanden under respektive divisionschefs ledning skulle utvidga brohuvudet så att de högre staberna kunde komma i land. Så länge staberna befann sig på fartyg hade de en sämre lägesuppfattning och var beroende av radiosamband med anfallsförbanden. Av den anledningen beordrade Clark nu i land 6. armékårens chef, generalmajor Ernest Dawley, två dygn tidigare än planerat. Det orsakade svårigheter för den oförberedde Dawley och hans stab som var uppdelad i olika transportomgångar. Under natten mattades striderna av för att intensifieras när det åter blev ljust. För de relativt oskyddade allierade soldaterna på slätten innanför strandlinjen föreföll muren av tusen meter höga berg framför dem närmast som en ogenomtränglig vägg. Genom att tyskarna inte hade förband som täckte hela fronten fanns det dock luckor i vilka de allierade kunde framrycka. Striderna var ofta korta och kaotiska med många anfall och motanfall där högre chefer på båda sidor hade svårt att överblicka de ständigt växlande lägena.

IM PERIA L WA R M USEU M

Längst i norr avancerade britterna långsamt in i Salerno, som fortfarande försvarades. Däremot hejdades ett anfall längre söderut mot en fältflygbas som Luftwaffe övergivit och de allierade ville utnyttja. I staden Battipaglia tog tyskarna till och med 450 soldater tillfånga när de gick till motanfall. I södra delen av sitt område misslyckades britterna med att erövra en tobaksfabrik varifrån tyskarna behärskade tvärförbindelserna över floden Sele. Längre söderut i den amerikanska delen av brohuvudet var tyskarnas motstånd svagare. Under dagen började täterna på nästa infanteridivision att föras i land och framryckte sedan norrut för att minska de allierades lucka i mitten av brohuvudet. Två amerikanska infanteribataljoner vadade över en biflod och lyckades erövra en av broarna över Sele. Tyskarnas styrkeuppbyggnad gick också långsammare än planerat. Förband från Neapelriktningen hade stora problem med drivmedelsbrist och olika förbindelseavbrott. Sedan fördröjdes de ytterligare av de allierade jägarstyrkorna i den besvärliga bergsterrängen norr om Salerno. Och de från söder kommande pansarförbanden förbrukade mycket mera drivmedel än beräknat på de ändlösa serpentinvägarna. Bara genom att man beslagtog

General Mark W Clark i en jeep norr om Salerno.

italienska drivmedelsförråd kunde marschen fullföljas. I kolonnerna blandades efterhand förbanden ur olika divisioner allt mer ihop med varandra. Den 11 september blev en upprepning av föregående dags strider med nya anfall och motanfall längs den 45 kilometer långa stridszonen vilka dock inte ledde till något avgörande. I norr lyckades

»STRIDERNA VAR OFTA KORTA OCH KAOTISKA MED MÅNGA ANFALL OCH MOTANFALL»

Salerno 1943 S SPL /G E T T Y IM AG ES

banden bakåt. Det började se farligt ut. På landstigningsstränderna såg Clark alla förråd som skulle kunna falla i fiendens händer och han funderade på en eventuell evakuering. Han bestämde sig för att låta bli för stunden. Det enda sättet tyskarna skulle kunna komma åt stranden var att stegvis driva de allierade ner i vattnet. Nästa dag trodde Clark att det faktiskt var vad som höll på att hända.

britterna rensa själva Salerno. Kombinationen av det hårda motståndet och de svårforcerade bergen som tyskarna behärskade påverkade de allierade soldaternas stridsmoral negativt. Det undgick inte tyskarna som på radion kunde höra hur britterna rapporterade att 16. pansardivisionen hårdnackat hejdat fem anfall. Nästa dag tog sig Clark och hans stab i land och grupperade nära Paestum. Själv tillbringade Clark huvuddelen av tiden med att åka runt i en jeep och besöka underställda förband. Trots åskregn under föregående natt var det nu hett och olidligt dammigt. Fordonstrafik, bomber och granatexplosioner kastade upp moln av damm i luften. Clark var tvungen att täcka ansiktet med en näsduk och kände sig som ”en lång och dammig bandit från vilda västern”. Initiativet gled allt mer över till tysk sida och i stort sett längs hela fronten drevs de allierade för-

Efter flera dagars bittra strider lyckades 5. armén erövra hamnen i Salerno den 11 september.

Den 13 september rasade striderna längs hela brohuvudet och det fanns många tecken på att de allierade höll på att ge vika. Trots att tyskarna var rejält slitna förberedde de ändå ett anfall i centrum av fronten mellan de båda allierade armékårerna där de korrekt bedömde att de allierade var svaga. Försenade av kontinuerliga flyganfall lyckades tre pansrade och förstärkta stridsgrupper under eftermiddagen ta sig fram till utgångslägen tio kilometer öster om stranden. Anfallsterrängen var en avsmalnande kil mellan floden Sele och bifloden Calore. Själva anfallet inleddes strax efter klockan fyra. Det amerikanska försvaret utgjordes av två infanteribataljoner. De var inte samordnade, delvis felgrupperade och öppnade eld för sent. När de tyska pansargrenadjärerna kom tillräckligt nära gjorde de avsittning ur sina halvbandvagnar och rensade de amerikanska ställningarna med kulsprutepistoler och handgranater. Av 834 amerikanska soldater gav sig 500 och de överlevande flydde. Tyskarna trodde att de var nära ett genombrott och en stridsgrupp, inklusive ett femtontal Panzer IV, fortsatte framryckningen drygt en timme senare. Deras mål var nu ett övergångsställe i form av ett vad. I området fanns två amerikanska artilleribataljoner som kunde bestryka terrängen med direktriktad eld. Försvaret improviserades och man kastade in alla som råkade finnas till hands för att förtäta försvaret. Clark råkade vara i närheten och ingrep personligen genom att beordra en militärorkester (!) att beväpna sig och försvara en kulle i

Clarks ordervägran ★★H General Mark Clarks vilja att framhäva sig själv och allt amerikanskt drabbade hans brittiska allierade. Under höstens besvärliga framryckning efter Salerno fortsatte samarbetsproblemen för att kulminera vid Rom. Strax söder om den italienska huvudstaden bröt Clark mot armégruppchefen Alexanders order om att skära av de retirerande tyskarna och hjälpa britterna. Istället kastade Clark om sin kraftsamlingsrikt-

ning och avancerade mot Rom, vilket upprörde många inblandade chefer. På Alexanders senare propå om att brittiska förband ur 8. armén skulle delta i intåget reagerade Clark negativt och hävdade – om än i skämtsam ton – att han skulle ge sina trupper order om att öppna eld mot 8. armén om den avancerade mot Rom. Britter och fransmän tog Clarks skämt på allvar och höll undan sina förband. Under resten av fälttåget i Italien fortsatte Clark

att vara kritisk och nedlåtande mot britterna, vilka å sin sida fortsatte att misstro honom. I december 1944 efterträdde han Alexander som chef för 15. armégruppen. Det var Clark som mottog den tyska kapitulationen i Italien den 2 maj 1945. Efter kriget blev Clark först chef för den amerikanska ockupationsarmén i Österrike och ledde senare FN:s insatser i Koreakriget innan han pensionerades 1953. Han dog 1984, 87 år gammal.

SGT. OLDHAM/ IMPERIAL WAR MUSEUMS VIA GETTY IMAGES

Soldater ur den brittiska 10. armékåren övervakar tyskarnas rörelser från en observationsplats i ett förstört hus.

»TYSKARNA HADE ÄNNU INTE GETT UPP HOPPET OM ATT KASTA DE ALLIERADE I HAVET.» 99

Amerikanska soldater undersöker en förstörd tysk Panzer IV utanför Salerno.

G EO RG E RO D G ER / T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTIO N VIA G E T T Y IM AG ES

den tunna amerikanska stridslinjen som skyddade artilleripjäserna. När tyskarna närmade sig vadet öppnade båda sidor eld och »skogsridåerna där de tyska stridsvagnarna sökte eldställningar formligen försvann i alla detonationer«. Tyskarna gjorde flera försök att komma över vadet men försvaret var för starkt. I skymningen drog sig tyskarna tillbaka efter en timmes intensiv strid. På kvällen konfererade en skakad general Clark på sin stabsplats med kårchefen Dawley och dennes två divisionschefer om hur de skulle täppa till alla hål i fronten för att avvärja en katastrof. Clark beordrade även amiral Hewitt att börja planera en evakuering av 6. kåren för att istället sätta i land den inom britternas område längre norrut i Salernobukten. I praktiken skulle en sådan operation vara ytterst svår att genomföra. Mängder av förråd skulle inte kunna föras tillbaka och dessutom fanns risken för panik om reträtten hotades av fientliga genombrott. Krisen hade denna dag orsakats av förhållandevis svaga tyska förband. Egentligen var det inte mer än fyra till fem förstärkta bataljonsstridsgrupper, vilket motsvarade en halv tysk division, som fått Clark att ge order om att planera en evakuering. I den långa raden av allierade invasioner efter Dieppe 100

var detta den enda gången en evakuering planerades, vilket i mycket berodde på att Clark tappade överblicken och överreagerade på det tyska hotet. Som enda ljuspunkt i det dystra läget anlände amerikanska förstärkningar sent på kvällen. I en perfekt operation vid midnatt fälldes två bataljoner ur amerikanska 82. luftlandsättningsdivisionens strax innanför stranden söder om Paestum. Tyskarna hade ännu inte gett upp hoppet om att kasta de allierade i havet. De fortsatte nästa dag med ytterligare några anfall. Men luckan som de hoppades hitta fanns inte. Under natten hade amerikanerna grupperat stridsvagnar och pansarvärnspjäser i en pansarvärnsfront som tyskarna hejdades i. Flera andra anfallsförsök stoppades, inte minst tack vare ett effektivt understöd från fartygsartilleri. Dessutom hade Clark krävt att det allierade flyget skulle anfalla direkt i stridszonen vilket drabbade tyskarna när bland annat resterna av staden Battipaglia totalförstördes av bombflyg. Tyskarnas anfallskraft var nu i det närmaste helt uttömd och insatta förband övergick till försvar. På kvällen återstod bara 22 av 16. pansardivisionens ursprungliga 140 stridsvagnar och StuG. De allierade hade nu fått i land motsvarande sex divisioner och 200 stridsvagnar, vilket var ungefär dubbelt så mycket som tyskarna disponerade.

Salerno 1943 När Clarks evakueringsplan blev känd möttes den med stor skepsis. Eisenhower trodde att Clark planerade att evakuera hela brohuvudet, vilket orsakade stor irritation. I norra delen av det amerikanska brohuvudet var chefen för den brittiska 10. armékåren upprörd över att han inte orienterats om planerna och antydde att han inte tänkte genomföra någon evakuering. För att störa fienden försökte sig Clark på en luftlandsättning bakom tyskarnas linjer. Vid midnatt fälldes en bataljon drygt två mil norr om Salerno. Avsikten var att bataljonen skulle ta och försvara en viktig trafikknutpunkt men syftet uppnåddes inte. Fallskärmssoldaterna spreds ut under fällningen, 200 av bataljonens 600 man stupade eller togs till fånga och de återstående gömde sig i väntan på att den allierade framryckningen skulle rädda dem. Den 15 september besökte Clarks chef brohuvudet. Den brittiske generalen Harold Alexander var Eisenhowers ställföreträdare och chef för 15. armégruppen som Clarks armé ingick i. Alexander och Clark for runt och besökte underlydande chefer. Den allmänna uppfattningen var att trots alla motgångar och problem såg läget ändå förhållandevis ljust ut. Från söder närmade sig nu de brittiska styrkor som anfallit över Messinasundet och sedan långsamt ryckt fram längs kusten. De bedömdes kunna nå brohuvudet inom två dygn. Clark passade på att anmäla att han var missnöjd med Dawleys sätt att sköta 6. kåren. Dawley var liksom Clark en skicklig stabsofficer med ytterst lite stridserfarenhet. Mycket av problemen var Clarks fel. Väl i land började han ge order om hur Dawley skulle agera med sina förband. För Dawley blev pressen av ett svårt läge och en krävande chef för stor. Att allt inte stod rätt till bekräftas också av att Dawleys stabschef sjukskrevs på grund av överansträngning. Efter Eisenhowers godkännande avsattes Dawley några dagar senare. Under tiden fortsatte striderna och det allierade flyget fällde bombmattor över det tyska försvaret. Tyskarnas sista anfallsförsök hejdades slutligen när två brittiska slagskepp fram till mörkrets inbrott förstärkte den redan tidigare effektiva allierade fartygselden. Efter ytterligare ett dygns strider gav Kesselring tidigt den 17 september order till Vietinghoff om att 10. armén skulle börja dra sig tillbaka. Under dagen låg sedan många tyska förband fastnaglade i den allierade artillerielden samtidigt som de organiserade ett tillfälligt försvar längre tillbaka för att skydda det stegvisa återtåget. I och med skymningen inleddes reträtten på allvar. I mörkret hade de återstående stridsvagnarna svårigheter att på de smala vägarna ta sig fram genom bergsbyarna där fordonskolonnerna ofta blockerade vägarna. På

»TYSKARNA HADE ÄNNU INTE GETT UPP HOPPET OM ATT KASTA DE ALLIERADE I HAVET» de smalaste ställena tvingades man riva hus innan reträtten kunde fortsätta. De allierade förbanden var tröttkörda och Clark valde att konsolidera brohuvudet, omgruppera förbanden och föra fram ytterligare underhåll innan framryckningen norrut mot Neapel kunde börja. I kampen om brohuvudet hade amerikanerna förlorat cirka 1 600 och britterna 4 000 man. De tyska förlusterna var sammantaget mindre, 3 400 man. Striderna hade varit hårda och tyskarna hade trots numerär underlägsenhet lyckats upprätthålla initiativet. Men i avgörande lägen visade sig de allierades förmåga att utveckla olika former av eldkraft viktigare än tyskarnas skicklighet i att improvisera sig fram till fördelaktiga lägen. Landstigningen hade lyckats trots att Clark slet ut sin kårchef och tappade huvudet när han började planera en reträtt. Hade tyskarna varit starkare och kunnat fullfölja framryckningen mot stranden kunde det ha gått riktigt illa. Men krigsgudarna höll sin hand över Clark som behöll sitt förtroende hos Eisenhower, han hade trots allt vunnit. Men hans gloria hängde lite snett. Clark visade sig vara en besvärlig chef. Hans planer och order var ofta schablonartade kartlösningar med liten hänsyn till terrängen eller vad fienden skulle kunna göra, och när Clark väl fattat sina beslut vägrade han att diskutera dem. Han var också närmast besatt av sina relationer med pressen. Clark såg till att nästan alltid åtföljas av krigskorrespondenter och fotografer vars uppgift var att framhäva hans goda sidor. Det tog Clarks armé drygt en vecka att avancera till Neapel som intogs den 1 oktober. Under den fortsatta framryckningen norrut plågades de allierade av kyla uppe i bergen och regn som försinkade operationerna när vägarna blev ofarbara och broar spolades bort. Först vid årsskiftet nådde de fram till tyskarnas välbefästa Gustavlinje som Clark behövde fem månader för att bryta upp. Hela tiden hägrade slutmålet Rom och den 5 juni 1944 kunde Mark Clark göra sitt intåg i den eviga staden. Men hans triumf varade bara i ett dygn. Den 6 juni landsteg de allierade i Normandie. Medan Clarks kolleger skördade framgångar i Nordvästeuropa och Stilla havet blev det hans lott att fortsätta fälttåget i Italien. Men från och med den 6 juni 1944 var det en glömd front. Marco Smedberg är militärhistorisk författare.

Boktips: Calculated Risk (1950) av Mark Clark H Tug of War – The Battle for Italy 1943–45 (1986) av Dominick Graham & Shelford Bidwell H Tagebuch im Kriege (1971) av Udo von Alvensleben, underrättelsechef i 16. pansardivisionen.

101

EVERETT COLLECTION/SHUTTERSTOCK/RITZAU SCANPIX

»AMERIKANERNA STOD I BEGREPP ATT GENOMFÖRA SIN FJÄRDE STORA LANDSTIGNING I MEDELHAVET»

102

15 augusti 1944. Amerikanska soldater ur 6. kåren går i land nära Saint Tropez på en del av stranden som ingenjörs soldater nyss rensat.

Operation Dragoon 1944

INVASIONEN AV RIVIERAN

Den 15 augusti 1944 inledde de allierade operation Dragoon i Sydfrankrike. Målet var att ta hamnarna i Marseille och Toulon och få kontakt med de allierade styrkorna som just börjat bryta sig ut ur Normandie i norr. Ett splittrat tyskt försvar kämpade frenetiskt för att kasta tillbaka motståndaren i havet. Text: ANDERS FAGER

D-dagen

Paris Dijon Marseille

Nice

Toulon

Operation Dragoon riktade in sig på Marseille och Toulon.

1 103

Operation dragoon

edan 1942, innan man landstigit i Italien, började de västallierade fundera över hur en invasion av Frankrike skulle gå till. Man ville gå i land i norr och i söder samtidigt och operationerna kallades Sledgehammer och Anvil, men bytte med tiden namn till Overlord och Dragoon. Bristen på landstigningsfartyg gjorde att man beslutade sig för att genomföra Overlord i Normandie först och Dragoon på Rivieran när man kunde, kanske ett par månader senare. Det var många turer runt planeringen av Dragoon. De trupper man ville använda skulle tas från fronten i Italien, något som mötte motstånd från cheferna där. Stalin ville att Roosevelt skulle öka trycket i väst och de Gaulle ville att de franska styrkorna i Nordafrika skulle sättas in för att befria Frankrike. För att röra till saken än mer var Churchill sur för att han upplevde att Stalin och Roosevelt struntade i honom när han drev sina idéer om äventyrliga operationer på Balkan. Operation Dragoon återupplivades officiellt den 14 juli 1944. Planen var att landstiga på Rivieran med Truscotts amerikanska 6. kår, ta ett brohuvud och sedan fylla på med de Tassignys franska Armégrupp B. Målen var att ta hamnarna Toulon och Marseille, befria södra Frankrike och få kontakt med de allierade styrkorna i norr som just börjat bryta sig ut ur Normandie. Hela södra Frankrike försvarades av general Blaskowitz Armégrupp G bestående av den lilla 19. armén på Rivieran och den ännu mindre 1. armén på Atlantkusten. Blaskowitz var en saktmodig, religiös man som redan i Polen kommit på kant med nazisterna och sedan dess bara fått befäl i mindre glamorösa riktningar. Hans armégrupp var en sorglig historia som bestod av tveksamt frivilliga »Osttruppen», enheter beväpnade med erövrade franska vapen och förband som var under reorganisation. Många divisioner höll närmare tio mil kust. Det enda på den befästa Sydvallen som det var någorlunda ordning på var kustartilleriet

General Blaskowitz ledde det tyska försvaret av Sydfrankrike.

General Truscott ledde amerikanska 6. kåren.

General de Tassigny ledde franska Armégrupp B.

som bestod av erövrade franska pjäser. Ett annat problem för tyskarna var de förvirrade ordervä ordervägar de utvecklade i ockuperade områden. Mari Marinen skötte sitt (och delvis kustartilleriet), liksom flygvapnet (som även hade egna fältförband och nominell kontroll över allt luftvärn), och säkerhetstjänsten, som dessutom bedrev ett låginten lågintensivt krig mot franska partisaner. Armén hade inget mandat över någon av dessa. Blaskowitz och alla andra tyska chefer väntade sig en ny landstigning efter Overlord, rimligtvis i söder. Han hade börjat planera för att utrymma södra Frankrike, men efter attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 fick reträtter varken planeras eller ens diskuteras. Men Blaskowitz fortsatte att i hemlighet umgås med tankar på en reträtt till Dijon och flyttade sin enda användbara reserv, 11. pansardivisionen, till östra sidan av Rhone. Den allierade styrkan utgjordes av två mycket olika komponenter. Truscotts 6. kår be bestod av tre erfarna divisioner, en luftburen strids stridsgrupp och den mekaniserade Task Force Butler. Truscott själv var en hårdför veteran från bland annat Guadalcanal och var känd för att ha svårt för »idioter». Hans landstigning skulle understödjas av en flotta som inkluderade fem slagskepp, tjugo kryssare och nio eskorthangarfartyg. Dessutom kunde den räkna med 3 500 flygplan från Korsika och Sardinien. Man planerade att sätta iland 55 000 man och 6 500 fordon första dagen. Den franska Armégrupp B var en helt annan historia. Den var blott en aning större än Truscotts kår och bestod av en pansar- och tre infanteri infanteridivisioner. Det var Frankrikes kolonier som kom för att rädda moderlandet, ledda av den hetsige och de Gaulle-like de Tassigny som hade rymt från fängelse i Vichy för att förena sig med just de Gaulle. Armén var beväpnad och utrustad av USA, med allt från stridsvagnar till fläskfri mat för de många muslimska soldaterna och bestod av trupper från hela det franska Afrika, främst algerier och marock-

Multinationella kommandoräder ★★I förberedelserna för Dragoon hade de allierade identifierat vissa tyska kustartilleribatterier som speciellt farliga för landstigningen. Dagen innan huvudstyrkan gick iland genomfördes två mindre landstigningar för att slå ut dessa. På

104

öarna Hyères öster om Toulon genomförde den amerikanskkanadensiska 1. Special Service Force (en enhet känd som »De svarta djävlarna» eller det mindre dramatiska »Fredericks Fighters» och anfader till USA:s gröna baskrar) en räd

och franska kommandosoldater gick iland vid Cap Nègre väster om de stora landstigningsstränderna. Dessutom genomfördes flera mindre räder för att distrahera tyskarna.

Emblemet som användes av 1. Special Service Force.

EUROPEAN/FPG/GETTY IMAGES

Amerikanska C-47 Dakota transportplan släpper fallskärmsjägare mellan Marseille och Nice under operation Dragoon. Totalt sattes 9 000 soldater in från luften.

aner, men även från de enorma franska besittningarna i Väst- och Centralafrika. Förbanden var av ytterst blandad kvalitet. Vissa soldater hade stridit ett år i Italien, andra var analfabeter som knappt hade fått förklarat för sig vem de var i krig med. Till detta tillkom en mängd mindre enheter ur den franska motståndsrörelsens fraktioner som i många fall redan var i strid med tyska polisförband.

»HANS ARMÉGRUPP VAR EN SORGLIG HISTORIA SOM BESTOD AV TVEKSAMT FRIVILLIGA ›OSTTRUPPEN›»

Planeringen av landstigningen sköt in sig på ett område öster om Toulon utan dominerande höjder. Blaskowitz såg givetvis samma område som det mest troliga för en landstigning, men kunde inte göra så mycket mot den närmast rutinmässiga procedur som nu inleddes. Flyganfall började tidigt i augusti bomba sönder järnvägsnät och sambandscentra. Men eftersom situationen i Normandie dagligen blev mer och mer kritisk fick Blaskowitz ingen hjälp. Han kunde bara vänta. Amerikanerna stod i begrepp att genomföra sin fjärde stora landstigning i Medelhavet och visste hur saker skulle skötas. Angreppet inleddes den 15 augusti 1944. Samtidigt hade det tyska försvaret i Normandie brutit samman och slaget om fickan i

Falaise inletts, och i Sovjetunionen höll operation Bagration på att riva upp Armégrupp Mitte. På morgonen gick 1 300 bombplan till anfall mot Rivieran som försvarades av tio jaktplan. 07.30 öppnade flottan eld. Klockan 08.00 började landstigningsfartygen gå mot Sydvallen. 3. divisionen gick mot Alfa Beach till vänster, 45. divisionen mot Delta Beach i centern och 36. divisionen mot Camel Beach till höger. Samtidigt fälldes 9 000 fallskärmsjägare bakom de tyska förband som försvarade stränderna och den franska motståndsrörelsen inledde en stor samordnad aktion som stängde vägnätet i södra Frankrike. Det var en uppvisning i övervåld. Sydvallen gick upp i rök på några timmar 105 05

Operation dragoon KEYSTONE-FRANCE/GAMMA/GETTY

En Sherman stridsvagn skjuter mot tyska ställningar under strider i Marseille, här vid SaintVincent de Paul-kyrkan. 26 augusti 1944.

IWM

och det tyska artilleriet sköt i blindo när dess eldledare utplånats. Vid Delta och Alpha handlade allt snart om trafiktjänst, då och då störd av östeuropéer och kaukasier i tysk uniform som ville ge upp. På Camel Beach mötte de allierade visst motstånd men med massivt understöd kom man i land, om än något försenade. Mot kvällen hade amerikanerna fått iland ofattbara 100 000 man och förlorat färre än 100 döda, de flesta av dem när en radiostyrd Hs293-robot sänkte ett landsättningsfartyg för stridsvagnar. Fallskärmsjägarna förlorade ytterligare runt 100 man, de flesta i olyckor. Det mest spektakulära problemet under dagen var att några radiostyrda båtar, lastade med trotyl som skulle spränga sönder hinder på stränderna, löpte amok. Frekvenserna man använde för att styra dem stördes av tysk signalering, och de skenande bomberna fick sänkas av jagare. Motståndrörelsen och bombningarna hade fullständigt ödelagt Armégrupp G:s samband. Blaskowitz liknade det hela vid att leda arméer som på medeltiden. Han borde haft fler brevduvor. General Neuling, vars 62. reservkår försvarade stränderna, fann att hans stab var inringad av fallskärmsjägare. Han delade ut order så gott det gick och i gryningen den 16 augusti 106

En Spitfire ur RAF återvänder till Korsika efter ett uppdrag under operationen.

anföll fyra bataljoner landstigningen. Det var fyra bataljoner utan stridsvagnar mot närmare trettio med närmast obegränsat understöd. Efter en dag av förvirrade strider retirerade de tyska förband som inte var inringade och Neuling togs till fånga. Samtidigt hade fransmännen börjat gå i land utan att störas av det tyska anfallet och marscherade nu mot Toulon. Morgonen den 17 augusti gav Blaskowitz upp allt hopp om att jaga ut sin fiende i havet. Samma dag var katastrofen vid Falaise ett faktum och Hitler tillät äntligen armégrupperna i Frankrike att retirera. De allierade, som knäckt tyskarnas chiffer, förstod snart att det nu handlade om en kapplöpning. Operationerna fortsatte längs tre fronter. de Tassignys fransmän gick mot Toulon och Marseille medan amerika amerikanerna gick mot norr och en mindre del mot öst. Blaskowitz beordrade en di division att hålla Toulon och en annan Marseille. Bägge skulle förstöra ham hamnarna. Alla andra tyskar i hela södra Frankrike skulle skynda norrut mot Vogeserna – vid Rhen Rhendalen – och hemlandet. General von Wietersheims 11. pansardivision skulle försvara kön längs motorväg 7. Samtidigt bråkade Truscott med sina chefer om hur saker borde skötas. Han ville få befälet över den franska pansardivisionen, men fick nöja sig med sina egna förband.

28 aug

Grenoble

one

28 aug

Montemilar

Sisteron

22 a

Avignon

g au

au g

Digne

Var

ug 18 a ug

Nice

Le Muy

Cannes

St-Raphael Marseille

Det tyska försvaret bröt snabbt samman efter landstigningen den 15 augusti 1944 och de allierade kunde utan större svårigheter avancera norrut.

Be ac

Fronten 18 augusti

Alfa Be

De lta

ch ea

Toulon

Ca m el

St-Tropez

h ac

Den franska 3. divisionen nådde Toulon den 19 Nimes augusti och skar av vägen till Marseille nästa dag. De franska förbanden var uppspelta över hur lätt framryckningen gick. Men det som varit en mar mar scherande fest fick ett tvärt slut när man närmades sig Toulon, där ett tunt men beslutsamt tyskt för för svar väntade. Den 21 augusti anföll tre franska Fronten divisioner staden understödda av amerikanska 28 augusti bombningar. Tyskarna gjorde inledningsvis hårt motstånd men drevs tillbaka mot örlogsbasen Fronten där de in i det sista fick understöd av kustförsvars kustförsvars 22 augusti batterier bemannade av ubåtsmän vars ubåtar låg sönderbombade vid kajen. Efter fem dagars strider kapitulerade de 17 000 tyskarna i staden.

H EL D ME

B U N D ESA RCHIV, BILD 101I-2 5 8 -1 324 -1 8/ MI CH EL JACK /C C-BY-SA 3 .0

I Marseille, Frankrikes näst största stad, var situationen från början värre för tyskarna då motståndsrörelsen börjat ta över vissa områden redan innan de Tassignys trupper nådde fram. Motståndsmännen stred även en del inbördes, det fanns grupperingar inom den som såg varandra som större fiender än tyskarna. När de reguljära trupperna började göra sig gäl gäl lande bröt det tyska försvaret snabbt samman och 7. pansarregementet närmast paraderade in i staden. Den 27 augusti kapitulerade stadens kommendant och två dagar senare även de tyskar som höll flera fort i hamnen. 11 000 man gick i fångenskap. Ett av skälen till att erövra de bägge hamnstä hamnstä derna hade varit att förbättra de allierades under under hållssituation i Frankrike. Men tyskarna hade varit grundliga med sina blockeringar, bara i Marseille sänkte man 25 fartyg. Röjningsarbetena skulle visa sig vara lika effektiva. I slutet på september hade de allierade lossat nästan 100 000 ton i Marseille. Medan detta pågick (och helt oberoende av res res ten av striderna) hade Cannes och Nice befriats av fallskärmsjägare som skickats österut för att skydda Truscotts högerflank. I den lättsamma »cham pagnekampanjen» kampanjen» vallade fallskärmsjägarna tyska förband österut och gick i ställning vid floden Var, en ställning som skulle hålla till i april 1945 då det tyska försvaret av norra Italien kollapsade. Truscotts försök att fånga den kvarts miljon tyskar som retirerade norrut längs Rhone är ett märkligt exempel på förband utan samband som

CH RISTO FFER REH N

»DE TASSIGNYS FRANSMÄN GICK MOT TOULON OCH MARSEILLE MEDAN AMERIKANERNA GICK MOT NORR»

50 km

Tysk 8,8 cm Flak 36 luftvärnskanon vid sydkusten.

107

Operation dragoon

Belfort Paris Dijon Bourgen-Bresse Lyon

Toulon

De allierade ryckte fram mot Belfort i Vogeserna.

Partisaner med arresterade franska kollaboratörer i Lyon 1944.

jagas av förband utan underhåll. De tyska förbanden hade inte klart för sig mer än i vilken riktning de skulle, men kämpade på enligt uppdragstaktikens principer. Truscott försökte gång på gång skära av deras reträttväg längs motorväg 7, men föll på att han saknade ammunition och drivmedel. Mest genant var när Task Force Butler som rusat norrut längs vägarna närmast Alperna nådde Grenoble som just övergetts när 157. divisionen på oklara order marscherat mot Alperna. Det fanns för några timmar ett katastrofalt hål i den tyska flanken, men Butler hade slut på drivmedel och kunde inte utnyttja situationen. Den 19 augusti nådde general John E Dahlquist (som talade svenska) och hans 36. division fram till motorväg 7 vid Montelimar, men motanfall från 11. pansardivisionen hindrade honom från att skära av vägen. Han fick förstärkningar men ingen am-munition och kunde därför bara leda in flyganfall anfall mot vägen. Tyskarna gick till motanfall med 11. pansardivisionen divisionen och förband ur Luftwaffe, men trots att von Wietersheim själv ledde ett stridvagnstridvagnsanfall understött av stora järnvägskanoner kom man ingenstans. I flera dagar pågick striderna vid Montelimar utan avgörande medan tyska förband strömmade förbi på motorväg 7, jagade i gatlopp av amerikanskt attackflyg. Den 25 augusti slog tyskarna ut ett nytt mot-anfall, men inte heller det hade någon framgång. Dahlquist kunde beskjuta de tyska kolonnerna, men inte stoppa dem. Truscott ville ge honom sparken men ändrade sig när han såg landskapet man stred i. Den 28 augusti hade de flesta tyskarna tagit sig förbi och striderna ebbade ut. Dahlquist tog 8 000 fångar. Det stod 4 000 förstörda fordon framför hans positioner.

»TILL PRISET AV 3 000 AMERIKANER OCH 10 000 FRANSMÄN HADE MAN BEFRIAT HALVA FRANKRIKE PÅ FYRA VECKOR» Förföljandet av vad som mer och mer liknade en utvandring rasade vidare. Tyskarna sprängde broar bakom sig, Truscott försökte kringgå och von Wie Wietersheims slitna 11. pansardivision slog tillbaka. Den 1 september drabbade man samman vid Merimieux och 45. divisionen tvingades retirera. Den 2 sep september kom 36. divisionen fram till Lyon där det rådde fullt kaos. Franska motståndsmän stred mot tyska eftersläntrare och varandra. Staden föll två dagar senare och en spontan, två dagar lång fest utbröt som sinkade amerikanerna lika mycket som striderna. 45. divisionen gjorde ett sista försök att skära av den tyska reträtten vid Bourg-en-Bresse. Man lyckades inte ta staden och en skvadron pan pansarbilar som lyckats ta sig in på djupet utplånades istället av 11. pansardivisionen som nu för tredje gången i sin historia var reducerad till en strids stridsgrupp av knappt en bataljons storlek. Den 10 september stötte Truscott på förband ur Pattons 3. armé. Han nådde samtidigt fram till Vo Vogeserna och ville, trots att hans förband led brist på allt, trycka vidare genom Belfortpasset. Men den 14

108 M O N DA D O RI VIA G E T T Y IM AG ES

Franska partisaner ligger döda på gatan omgivna av tyska soldater. Fotot är taget cirka 1944 men platsen är inte identifierad.

E V ERE T T/IB L SH U T T ERSTO CK / RIT Z AU SCA N PIX

september fick han order om att göra halt. Dagen efter kapitulerade 20 000 eftersläntrare från tyska 1. armén. Truscott ville fortsätta anfalla medan tyskarna befann sig i oordning; det skulle kosta mer att anfalla dem senare. Han fick med tiden rätt, men det allierade blixtkriget genom Frankrike körde nu fast i historiens största kollektiva bensinstopp. Operation Dragoon fick även i efterhand kritik för att den tagit resurser från Normandie och Italien, även om det var svårt att bestrida att den varit en framgång. Till priset av 3 000 stupade amerikaner och 10 000 fransmän hade man befriat halva Frankrike på fyra veckor och Toulon och Marseille kom att fungera som hamnar för en tredjedel av

allt underhåll till styrkorna i Frankrike. Ungefär 7 000 tyskar stupade och ytterligare 130 000 togs tillfånga, trots att huvuddelarna av Armégrupp G kom undan. Blaskowitz som gjort vad han kunnat fick sparken. Han ersattes av general Balck som med sina slitna förband skulle göra det närmaste halvårets strider i Vogeserna till ett helvete för de allierade. von Wietersheim fick ett »hedervärt omnämnande» och hans division skulle rustas upp för att för fjärde gången reduceras till en bataljon. Nu i Ardennerslaget. Truscott blev chef för 5. armén i Italien och ledde den till seger. Anders Fager är reservofficer och författare.

★★Det begicks många krigsbrott av tyska förband i striderna mot den franska motståndsrörelsen, mest känd är massakern vid Oradoursur-Glane. Motståndsrörelsen var också snabb till övergrepp

både mot tyskar och kollaboratörer. De senare fanns det gott om i det före detta Vichyområdet. I staden Digne gav de tyska försvararna upp sedan de lovats skydd mot motståndsrörelsen.

1 109

T WOWIN GS

Krigsbrott på båda sidor

I Oradour-sur-Glane mördades 642 personer av SS den 10 juni 1944.

Operation Infatuate 1944

On dränktes i anfallet

För att kunna utnyttja Antwerpens hamn behövde de allierade slå ut tyskarna på ön Walcheren. Lösningen blev drastisk: Man satte ön under vatten samtidigt som invasionsstyrkorna anföll från havet. Text: KARL GUNNAR NORÉN

IMPERIAL WAR MUSEUM

Walcheren översvämmades genom att de allierade bombade havsvallarna 1944.

110

GEORGE RODGER/THE LIFE PICTURE COLLECTION VIA GETTY IMAGES

morgontimmens första ljus kunde kommandosoldaterna i landstigningsbåtarna ana den mörklagda kusten där de tyska motståndarna väntade. De deltog i operation Infatuate I, ett överraskningsanfall mot den lilla hamnstaden Vlissingen på ön Walcheren den 1 november 1944. I den främsta båten fanns de bägge kommandosoldaterna Donkin och McVeigh. Med sina 41 år var niobarnsfadern och gruvarbetaren Donkin äldst i kommandot. McVeigh var hans parhäst i 4. gruppen ända sedan de bägge evakuerades vid Dunkerqe 1940. Tillsammans hade de sökt sig till kommandotrupperna, men deras kompanjonskap skulle snart få ett abrupt slut. Sex grupper ur det brittiska No 4 Commando sattes in i anfallet och när landstigningsbåtarna nått sin

utvalda landningsplats visste varje kommandosoldat Walcheren exakt vart han skulle och vad han förväntades utföra. Birmingham NEDERI denna första anfallsvåg mot Vlissingen handlade LÄNDERNA det inte om att sätta iland mängder med soldater; för BELkommandogrupperna väntade istället uppgifter som GIEN var intränade i förväg. Om det ändå inte föll väl ut hade man gjort så gott man kunnat. FRANKRIKE Krig är alltid livsfarligt, men än mer för brittiska kommandosoldater. De var väl medvetna om att en Walcheren Führerbefallning föreskrev att de skulle avrättas var en ö, idag om de togs tillfånga. en halvö, som Ön Walcheren var den starkast befästa delen av hela Atlantvallen. Det var kanske därför fältmarskalk Bernard Montgomery först inte låtsades om problemet då han på rekordtid planerade operation

ligger nära den belgiska gränsen.

111

Operation Infatuate 1944

IM PERIA L WA R M USEU M

En av många tyska artilleripjäser och betongbunkrar på Walcheren. Fotot är från Westkapelle.

112

den. Nya anfall på andra platser följde. Nordsjön strömmade in, och både för-svarande tyskar och anfallande britter måste sedan strida i saltvatten, ibland upp till armhålorna. Detta skedde med den nederländska exilregeringens goda minne. Walcherens näringsliv slogs visserligen i spillror, men befolkningen föredrog saltvatten framför tyskar. Hur soldaterna upplevde att uppehålla sig i och även strida i det iskalla Nordsjövattnet under oktober–november är inte svårt att föreställa sig. Slaget om Scheldemynningen bestod av flera faser. Den första var att en kanadensisk division rensade området norr om Antwerpen och forcerade vidare till ön Södra Beveland, grannö till Walcheren. Samtidigt trängde kanadensiska trupper ur en annan division upp tyskarna på det belgiska fastlandet väster om Antwerpen mot staden Breskens. Detta resulterade i en ficka där tyskarna efter hårda strider kapitulerade den 3 november. Den tvådelade operationen Infatuate I och II där Donkin och McVeigh deltog i nr I var den hårdaste nöten att knäcka. Ön Walcheren var, eftersom den skyddade den största hamnen bakom Atlantvallen, också den bäst befästa. Där fanns uppskattningsvis 7 000–10 000 tyskar på ön som Hitler den 3 september hade gett äran av att bli fästning. Ordern var den vanliga: strida till sista kulan och sista man. Befästningstrupperna var organiserade i tre delar, och till detta kom smärre samband med Luftwaffe. Kriegsmarine mönstrade två regementen i omkring 44 batterier, varav 27 hade grövre eldrör med kapacitet att sänka stora fartyg. Dessutom förfogade Kriegsmarine över mindre båtar med explosivt innehåll. Manskapet var av högsta kvalitet, till skillnad från det statiska tyska infanteriet som kunde betecknas som ett näst sista uppbåd. I 70. infanteridivisionen hade 90 procent av manskapet magbesvär och var satt på särskild kost. Divisionen hade även blivit berövad sina tunga vapen och de bästa kampgrupperna. En tredje kategori var en fästningsbataljon, nödtorftigt utrustad med krigsbyte från den franska armén. Kampviljan bland tyskarna var naturligtvis blandad efter de

IV ES CA N A DA

De framryckande arméerna krävde oerhörda mängder soldater och ammunition, fordon och bensin. Allt kom på fartyg, och allt måste lossas dels i den Mulberryhamn som upprättats i Arromanches, dels i den nödtorftigt upprensade hamnen i Cherbourg. Därifrån måste det köras på lastbil till fronten som förflyttades framåt dag för dag. Det syntes heller ingen enkel lösning på logistikproblemet förrän den innovative kanadensiske generallöjtnanten Guy Simonds fick en glänsande idé. Inför stormningen av Falaise i augusti löste han på ett kreativt sätt de allierades brist på pansarskyttefordon. Han lät helt enkelt montera bort eldrören på ett antal bandgående haubitsar av typen Priest. Vagnen packades sedan full med infanterister i skydd, vilket sparade många liv och gav ett genombrott. Soldathumorn döpte fordonen till »Avsatta präster». Nu kläckte Simonds den oortodoxa idén att lägga hela Walcheren under vatten och därefter invadera ön i vattenmassorna. Den 3 oktober 1944 började Lancasterplan ur RAF Bomber Command förvandla ön till en lagun. Då öppnades med 8 000 ton bomber det första gigantiska hålet i de vallar som hållit Nordsjön ute från Walcheren sedan medelti-

»ÖN WALCHEREN VAR DEN STARKAST BEFÄSTA DELEN AV HELA ATLANTVALLEN» LIB R A RY A N D A RCH

Market Garden längre upp i Nederländerna. Montgomery var vid denna tid i tankarna redan i norra Tyskland i det race där han konkurrerade med den amerikanske rivalen George Patton. Även han med storvulna tankar om sig själv. När tyskarna förvandlat hamnarna Calais, Boulogne, Dunkerque och Le Havre till hårdnackat försvarade fästningar hade de allierade helt sonika inneslutit dem i en järnring och därpå kringgått dem för att ta itu med dem senare. Montgomery kanske såg en sådan magisk lösning också på problemet Walcheren. Visserligen hade den belgiska jättehamnen Antwerpen redan den 8 september fallit oskadad i kanadensarnas händer, men den kunde inte lösa de enorma logistiska problemen som plågade de allierade förrän de även säkrat Walcheren.

Guy Simonds kom på idén att dränka ön.

CH RISTO FFER REH N

Slaget om Scheldemynningen Allierade anfall Fronten, datum Tyskt batteri

Infatuate II

Översvämmat område

8 n o vember

WALCHEREN

Westkapelle

Tyska 70. div

ov e m

SÖDRA BEVELAND

Infatuate I Zeebrügge

Brügge

Breskens

Vlissingen SC HEL DE

Tyska 64. div

tober 2 ok

LÄ NED E R

G BEL

2. kanadensiska kåren

10 km

IM PERIA L WA R M USEU M

»DEN 3 OKTOBER 1944 BÖRJADE LANCASTERPLAN UR RAF BOMBER COMMAND FÖRVANDLA ÖN TILL EN LAGUN»

N ER

Britter avancerar längs stranden vid Vlissingen den 1 november 1944. Röken i bakgrunden kommer från artilleri på brittiska fartyg.

1113 13

Operation Infatuate 1944

Försvarsanordningarna runt Vlissingen där No 4 Commando skulle landstiga var utbyggda med sedvanlig tysk precision. Hela stranden var inringad med taggtrådshinder och späckad med minor och pålar mot landstigningsfarkoster. Vissa toppade med landminor där en knuff från en farkost utlöste en sprängladdning som var kraftig nog att slå ut en stridsvagn. Hela stranden kunde bestrykas av eldgivning från kulsprutor och pansarvärnspjäser väl skyddade i betongvärn. Som om detta inte räckte kunde även luftvärnspjäserna avge bestrykande eld. Uppgiften för det tyngre huvudartilleriet längre in från kusten var naturligtvis att slå ut fartyg på väg in mot Antwerpen. Men pjäserna kunde även rikrik

Kommandosoldaternas FairbairnSykes kniv var 30 cm lång.

HISTO RIE A RK IV

motgångar man inkasserat, men fruktan för repressalier mot familjen, arkebusering vid desertering och en utbredd nazistisk fanatism gjorde att de anfallande verkligen inte kunde räkna ut tyskarna trots de motgångar de haft.

tas mot landstigningsfarkoster på ingång mot den egna stranden. Kort sagt: Tyskarna var en formidabel fiende, vida överlägsen de arrangemang som mötte invasionen i Normandie den 6 juni. Klockan 05.45 landade den första båten med sin rekognoceringsgrupp exakt rätt på udden utanför Vlissingen och undgick, mer av tur än ge genom skicklighet, alla pålar i bottnen. Utan ett enda skott från någon av sidorna kapitulerade besätt besättningen i den närmaste bunkern. Om det skedde med muntlig övertalning eller med kommandosoldater kommandosoldaternas Fairbairn-Sykes knivar förtäljer inte historien. En lucka klipptes snabbt upp i taggtråden. Med vita tygband skapades en väl synlig passage åt de soldater som snart skulle följa efter. God hjälp i förberedelserna hade man fått av Vlissingens egen polischef som diskret lämnat staden och nu deltog på de allierades sida. Han hittade i staden som i sin egen ficka.

Allierade soldater landstiger vid Vlissingen på ön Walcheren i november 1944. Närmast två M29C Water Weasel bandvagnar och i mitten den större landstigningsfarkosten LVT-4 Buffalo.

114

SH U T T ERSTO CK

Monument på Utah Beach i Normandie med Higginsbåt.

Fartyg att ta sig i land med

H Landstigningsfartyg eller landing ships är den större typen av landstigningsfarkost, ibland i storlek som en mindre kryssare. De betecknas med LS plus någon följdbokstav som R för rocket, T för tank eller liknande. De kan ha mindre landstigningsbå-

tar (landing crafts) ombord som används för att ta sig den sista biten in till stranden. Den mest kända av dessa är Higginsbåten, officiellt Landing Craft Vehicle Per Personel (LCVP), framtagen i Louisianas träskmarker. Det var en elva meter

Men förberedelser i all ära, krig är en oförutsägbar historia. En brigad ur skotska 52. divisionen hade i flera år legat i träning för bergsoperationer. Nu fick den sitt elddop. Så snart de kommit över de femtio meter höga vallarna hamnade de i en jättelik nyskapad lagun. I samma landstigningsbåt som Donkin befann sig också marinlöjtnanten Hargreaves, en gammal

lång flatbottnad »kartong» byggd i plywood som kunde ta 36 soldater eller 12 soldater och en jeep.

bekant till No 4 Commando sedan både Lofoten och Dieppe. Nu förde han befälet över båtförarna i de landstigningsbåtar som cirklade utanför kusten och inväntade närmare order. Med signallampa ut mot havet kommunicerade Hargreaves sina order och dirigerade dem rätt. Den första timmen fungerade det utmärkt med locka fram-taktiken för alla sex grupperna i No 4 Commando. Dussintals tyskar

N ATIO N A L A RM Y M USEU M , LO N D O N

115

Operation Infatuate 1944 fann det avgjort bättre att falla på knä i gyttjan med händerna bakom huvudet än att få ett närskott genom kroppen. Hela skyddsrum med soldater i mogen ålder övergav sig tillsammans med sina officerare. En grupp under löjtnant Hunter-Gray kunde, genom att de tränat för erövringen av en speciell pjäsställning, anfalla och erövra denna intakt inklusive alla de tjugo tyskarna. Tack vare kursen »Hur man sköter erövrat fiendevapen» kunde man även sätta in ställningens 50 millimeterspjäs i striderna. Klockan 06.30 hade tyskarna börjat hämta sig från den första förvirringen och bjöd nu på både ökande och betydande motstånd. Donkin och McVeighs grupp var tränade för gatustrid, något de fick användning för då de beordrades säkra hus längs en av stadens huvudgator. De medförde sprängladdningar för så kallad mouseholing där de sprängde sig in genom väggarna i stället för att springa in och ut genom dörrarna. Efter att ha sprängt sig in i ett garage gick förste man ut genom dörren där ett femtiotal tyskar tryckte längs en bunkervägg. De öppnade eld mot dörren där kommandosoldaten precis lyckades dra

sig tillbaka. Men Donkin nöjde sig inte, utan ställde sig bredbent i öppningen och drog metodiskt hela sitt kpistmagasin från höger till vänster mot den uppradade gruppen tyskar. Men han missade den förste i raden, som returnerade en salva. En kula träffade Donkin i halsen och han dog på stället. Nu i fullt dagsljus var också landstigningsbåtarna utanför staden Westkapelle nordost om Vlissingen på väg mot stranden. Operation Infatuate II var en mer traditionell historia med 82 understödsfartyg engagerade. Istället för att som Infatuate I ta fienden med överraskning var det massivt understöd från 38 centimeters kanoner från slagskeppet Warspite och talrika pjäser från andra fartyg som skulle slå hårt mot den nu förberedda fienden. Fartygsartilleriet toppades med attackflygplan som anföll mot invasionsstranden, ett slags flygande artilleri. De allierade kunde här sätta in krigsteknikens senaste tillskott: LVT-4, Landing Vehicle Tracked, eller Buffalos som de kallades. Från början destinerade till kriget i Stilla havet sjösattes de nu från större landstigningsfartyg tillsammans med de

116 Andra världskrigets okända slag

IM PERIA L WA R M USEU M

En tysk fånge med en vit tygbit i handen förs bort av en brittisk kommando soldat. Tyskarna sattes direkt i arbete med att bärga brittiskt artilleri.

G EO RG E RO D G ER / T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTIO N VIA G E T T Y IM AG ES

De civila på Walcheren fick evakueras med båt.

mindre Weasel. De senare är väl kända i den svenska fjällterrängen som snövesslor. En LVT kunde ta sig fram i 12 km/h i vatten och över 30 km/h på land och frakta uppåt arton soldater i det halvpansrade skrovet. Det viktiga var naturligtvis männen och de rörliga tunga vapnen och medförda LVT i de cirka 200 deltagande landstigningsbåtarna. Innan de nådde landstigningsstränderna hade flera träffats och sänkts, andra lyckats ta sig till grunt vatten med stora förluster. Både tyngre landstigningsfarkoster och LVT fick utstå svåra förluster under landstigningen på grund av både intensiv och välriktad eldgivning från det tyska försvaret. Åter till Vlissingen. Alla landstigningsbåtar som förde No 4 Commando lyckades nå stranden, men då det ljusnade kom de tyska batterierna på benen och började skjuta in sig mot de efterföljande trupperna. En LCA, Landing Craft Attack, med 26 soldater ur King’s Own Scottish Borderers drabbades av en fullträff, alla ombord dödades. Andra fartyg skadades innan de hann nå stranden, som den LCT, Landing Craft Tank, som sjönk på grunt vatten strax utanför stranden. Den medförde skotska 52. divisionens bergskanoner som var mycket viktiga för eldunderstöd. Pjäserna kunde räddas

»VID ELVATIDEN VAR DEN VÄRSTA KRISEN ÖVER OCH ALL PLANERAD LAND SÄTTNING GENOMFÖRD» genom att demonteras och föras i land med hjälp av tillfångatagna tyskar. Vid elvatiden var den värsta krisen över och all planerad landsättning genomförd. Under förmiddagen lättade molntäcket vilket gjorde att Typhoon- och Spitfireplan som startade från RAFbaser i Belgien kunde utföra 152 uppdrag. Hela dagen präglades av hårt tyskt motstånd från alla slags vapen, inklusive talrika prickskyttar och välriktad granatkastarbeskjutning. Erövringen av Vlissingen var definitivt inte någon promenadseger för No 4 Commando. Inte förrän den 8 november var hela tyska motståndet på Walcheren över, och de livsviktiga transporterna till Antwerpen kunde ta sin början. Karl Gunnar Norén är militärhistorisk författare.

Boktips: Walcheren 1944 – Storming Hitler’s island fortress (2011) av Richard Brooks.

11117 7

Djungeln förvandlades till ett ödelandskap på åsryggen. Granater haglade över brittiska försvarare i den bittra belägring som inledde slaget vid Kohima i april 1944. Text: MAGNUS OLOFSSON

Kohima 1944

HELVETET

PÅ KULLARNA P å krigskyrkogården i den indiska staden Kohima finns konturerna av en tennisbana markerade. Där 1 420 av det brittiska imperiets soldater nu är begravda låg en gång distriktskommissariens trädgård, självklart med tennisbana. Under några veckor i april–maj 1944 utkämpades här några av de hårdaste striderna under hela andra världskriget i Sydostasien mellan soldater ur de brittiska och japanska imperierna. Ett tag gick skyttegravar på vardera sidan av tennisbanan. Striden böljade fram och tillbaka över den. Här och på kullarna runtomkring stupade tusentals soldater, i en belägring som urartade till en uthållighetstävling i umbäranden och självuppoffring. Många av de överlevande blev märkta för livet av sina upplevelser. Kohima var det brittiska imperiets utpost i Naga Hills, ett djungelbeklätt bergsområde

118

Dimapur

Kohima

INDIEN

Imphal

BURMA

Chittagong Ch

INDIEN

Kohima ligger i nord nordöstra Indien.

IM PERIA L WA R M USEU MS VIA G E T T Y IM AG ES

En M3 Lee stridsvagn korsar en flod norr om Imphal på väg mot de japanska styrkorna.

»MÅNGA AV DE ÖVERLEVANDE BLEV MÄRKTA FÖR LIVET» 1 119

TO PFOTO/ RIT Z AU SCA N PIX

De japanska ledarna under slaget vid Kohima. I främre raden generalerna Yanagida, Tanaka, Mutaguchi, Matsuyame och Sato. Tanaka var chef över 18. divisionen som inte var direkt inblandad i slaget om Kohima.

i Indiens östra utmarker som beboddes av stammar ur nagafolket. Genom Kohima snirklade sig en väg som hade fått stor strategisk betydelse efter att japanska styrkor erövrat Burma våren 1942: den enda vägen från Indien till staden Imphal tio mil söderut. Av geografisk nödvändighet måste varje större ofof fensiv för att återerövra Burma utgå från just Imphal. I början av 1944 stod den indiska 4. armékåren där, redo att gå till offensiv samtidigt med brittiska och kinesiska styrkor på andra fronter. Den japanska krigsledningen visste att en allierad offensiv skulle komma. Redan våren 1943 hade generallöjtnant Mutaguchi Renya, chef för 15. armén, börjat argumentera för att det bästa sättet att försvara Burma var att förekomma de allierade med en invasion av östra Indien. Högre staber gjorde dock invändningar. Logistiken såg ut att bli besvärlig i de väldiga, nästan väglösa bergsområdena mellan Indien och Burma. Brittiskt luftherravälde försvårade alla transporter. Men Mutaguchi var en dynamisk person, hänsynslös och äregirig. Efter månader av stabsövningar och intriger fick han sin offensiv, operation U-Go. Hans order – som han i praktikten skrivit själv – var att skära av det brittiska underhållet vid Kohima med 31. divisionen, så att 15. och 33. divisionerna sedan kunde krossa den vid Imphal. När monsunen bröt ut i maj 1944 skulle den seger120

rika 15. armén gå på defensiven. Det var en djärv plan, men den byggde mer på Mutaguchis drömmar om militär ära än krassa kalkyler. Chefen för 31. divisionen, generalljötnant Sato Kotoku, och Mutaguchi avskydde varandra sedan länge. Sato var skeptisk till sin befälhavares planer, som innebar att hans trupper måste rycka fram genom 20 till 25 mil av berg och djungler. De kunde bara få med sig mat och ammunition för tre veckor;i övrigt fick de förlita sig på vad de kunde erövra från fienden eller tvinga ur lokalbefolkningen. Hälften av divisionens tunga vapen måste lämnas kvar i Burma. Före avmarschen bjöd Sato sina officerare på champagne i sitt högkvarter och höll ett tal där han förklarade för dem att U-Go troligen skulle kosta dem alla livet: »Det handlar inte bara om fiendens kulor. Ni måste vara beredda på att svälta ihjäl.» En av hans meninga soldater, Manabu Wada, skrev senare: »Jag kommer aldrig att glömma datumet den 15 mars 1944.» Det var U-Go:s första dag. Divisionen korsade floden Chindwin och började framryckningen mot Kohima. Soldaterna svor över sina generalers inkompetens, där de frös i tunna uniformer uppe på bergstopparna medan packdjur och boskap dog av umbäranden. Men framåt gick det, bergskam efter bergskam. Under vägs drogs 58. infanteriregementet in

Kohima 1944

A P/ RIT Z AU SCA N PIX

i en onödig strid med indiska fallskärmsjägare vid Shangshak. De tog ett fint krigsbyte, men förlorade flera dagar. Det skulle bli ödersdigert. Britterna visste att en offensiv var på väg, men förväntade som mest ett regemente till Kohima. De hade glömt den japanska arméns beredvillighet att ta administrativa risker och förmåga att rycka fram genom terräng som såg ogenomtränglig ut. Nu fick de rapporter om att en hel division var på väg. Om Kohima föll kunde japanerna fortsätta mot de nästan oförsvarade baserna och depåerna runt Dimapur. Hela fronten kunde kollapsa och den strategiskt viktiga luftbron till Kina knipsas av. Men för tillfället fanns bara 161. brigaden tillgänglig. Den sändes till Kohima, men man kom fram till att den behövdes bättre för att skydda Dimapur. Överste Hugh Richards fick order att hålla Kohima till varje pris med de fåtaliga trupper som gick att skrapa ihop. Civilbefolkningen började fly medan Kohimas garnison grävde skyttegravar. Morgonen den 4 april nådde 58. regementet fram till Kohima. Redan samma natt kom en första attack. Yrvaken fick 161. brigaden order om att vända tillbaka. En bataljon och ett kompani hann fram innan 58. regementet skar av vägen. Resten av brigaden körde fast tre kilometer bort, där den snart i sin tur blev avskuren från Dimapur. Dagen efter började belägringen av Kohima. Inringade på en kvadratkilometer bergstoppar låg 2 500 britter, indier och nepaleser nedgrävda. Dag efter dag, natt efter natt, föll granater över dem. De kunde inte sova. Anfall följde på anfall. De första dagarna avlövade artilleribombardemangen djungeln så att hela försvarsställningen – inklusive förbandsplatsen – låg öppen för insyn. Det gick inte att förflytta sig i dagsljus utan att riskera att bli skjuten. Japanerna erövrade alla vattenkällor utom en enda, som var för liten. Försök att föra in vatten från luften stupade på tekniska svårigheter. Soldaterna törstade – tills monsunen kom och förvandlade bergssidorna till lervälling. Sakta maldes försvararnas styrka ned. Försvars-

»DAG EFTER DAG, NATT EFTER NATT, FÖLL GRANATER ÖVER DEM. DE KUNDE INTE SOVA. ANFALL FÖLJDE PÅ ANFALL» perimetern kympte, steg för steg, tills garnisonen var inträngd på en yta av 320 gånger 320 meter. Krafterna för Kohimas försvarare höll på att ta slut, men läget för anfallarna blev också allt svårare. Varje anfall kostade liv och det fanns inga förstärkningar att vänta. Deras medhavda förråd hade börjat ta slut redan när belägringen började. Nu fick de klara sig bäst de kunde. Soldaterna hungrade. En bit in i april hade den brittiska 2. divisionen anlänt till Dimapur och började rycka fram. Den öppnade vägen till 161. brigaden och tidigt den 18 april slog sig en tätstyrka igenom till Kohima. Soldaterna kunde knappt tro sina ögon. Kohima var som en mardrömsteckning från första världskrigets skyttegravar: knäckta träd, söndersprängda hus, vattenfyllda kratrar. Ställningarna badade i en sörja av lera, söndersprängda kroppar, mänsklig avföring och förstörd utrustning. Stanken var obeskrivlig. Försvararna såg ut som gengångare: skäggiga, smutsiga, magra, med blodsprängda ögon. De sårade evakuerades omedelbart. Två dagar senare kunde resten av garnisonen stappla ut ur Kohima. Belägringen var över.

H FAKTA Styrkorna Japanska imperiet En infanteri division på cirka 15000 man. Brittiska imperiet Kohimas garnison (fram till 20 april): cirka 2500 man. Undsättningsstyrkor: 2 infan teridivisioner, flera brigader, medeltungt artil leri, pansar och flygunderstöd.

Nu började slaget vid Kohima. Japanska styrkor höll fortfarande ställningar inne i och runt Kohima, och vägen till Imphal och 4. armékåren, som försörjdes helt och hållet från luften, var ännu instängd. Nu hade även 7. indiska divisionen anlänt; anfallarna hade ett kraftigt övertag och understöd av stridsvagnar, medeltungt artilleri och attackflyg. Japanska 31. divisionen hade inget av allt detta. Soldaterna försvarade sig till sista man i bunkrar och tunnlar som var ömsesidigt understödjande och Vy över ett slagfält i en av byarna i norra Kohima, 1944. Leran försvårade för striderna i området.

A 121

A KG IM AG ES/ RIT Z AU SCA N PIX

»UR JAPANSKT PERSPEKTIV ÄR OCH FÖRBLIR KOHIMA ETT AV DE STORA NEDERLAGEN» Japanska soldater på offensiven inne i indisk bebyggelse vid Kohima 1944.

122

Kohima 1944

Viktigaste slaget för Storbritannien ★★I brittisk historieskrivning intar Kohima något av en särställning. När brittiska armémuseet (National Army Museum) för några år sedan utlyste en bisarr tävling om »Storbritanniens viktigaste slag» vann Kohima-Imphal före större krigshistoriska kändisar

som Waterloo (1815) och D-dagen (1944). Och frågan är om det finns någon gravskrift som citerats så flitigt i den väldiga litteraturen om andra världskriget som den på minnesmär minnesmärket som hedrar 2. divisionens stupade på krigskyrkogården i Kohima.

nästan osynliga i djungelgrönskan. Granater och bomber bet inte på dem. De måste erövras en efter en i blodiga närstrider, där stridsvagnar visade sig vara ovärderliga. Britternas stridsmoral sjönk som en sten i takt med att förlusterna steg. Den 13 maj föll tennisbanan, efter att man först schaktat fram en väg på bergssidan och sedan kört upp en Lee-stridsvagn som sprängde de japanska bunkrarna på några meters håll. Striden gick vidare bunker för bunker och 31. divisionen drevs bakåt. Den förlorade allt mer i stridsvärde. Trots Mutaguchis löften om underhåll hade bara två små jeepkonvojer anlänt från Burma. Nu började ammunitionen ta slut. Den brittiska 23. brigaden – luftförsörjd – hade gått in bakom divisionen och försvårade födoanskaffningen. Soldaterna svalt. Under tiden grälade generalerna sinsemellan. Sato kände sig sviken av Mutaguchi, som skickat hans division till en ödemark utan underhåll. När Mutaguchi gav order om att sända ett regemente till Imphal, där striderna också gick dåligt, valde Sato att utöva mokusatsu, det vill säga iaktta en föraktfull tystnad, för en order han menade var omöjlig att följa. Ordern drogs tillbaka, men hans förtroende för Mutaguchi var slut. Den 31 maj gjorde han något oerhört för den pliktbundna japanska armén: han gav utan medgivande från 15. armén sin division order att retirera. De sista ställningarna vid Kohima övergavs några dagar senare. En styrka på 600 man fortsatte täcka vägen till Imphal under reträtten, tills den drevs upp i bergen den 20 juni. Morgonen två dagar senare mötte 2. divisionens tätstyrkor en indisk patrull som kom avancerande från Imphal vid milsten 109. Vägen var öppnad. Samma kväll rullade den första lastbilskonvojen in i Imphal. Nu väntade en fruktansvärd, sista prövning för de män ur 31. divisionen som ännu levde: att ta sig de långa milen till Burma. »Utan skydd från regnet, med kängor som hade ruttnat och var bundna med gräs, började vi släpa oss på de leriga stigarna», berättar Manabu Wada. Alla hästar och nästan alla mulåsnor var döda. Soldaterna slängde all tyngre utrustning och bar sina

Slagets ställning har inget att göra med dess storlek, som knappt kvalar in som en förpostfäktning i kriget på östfronten. Det handlar om att det var vid Kohima som kriget i Burma-Indien vände för det brittiska imperiet.

sårade över bergskam efter bergskam i ständigt regn. Det fanns nästan ingen mat. Malaria och dysenteri härjade deras försvagade kroppar. Unga män stapplade fram som gubbar. Soldaterna dog i hundratal. Dr Kuwaki Takehide ur 124. regementet noterade att de döende ofta samlades i högar. »Det var ren mänsklighet. De ville inte dö ensamma.»I den strikta japanska krigarkulturen var det skamligaste en soldat kunde göra att ge sig till fienden; många som var för svaga för att orka gå längre begick självmord eller dödades. Det var ett totalt sammanbrott. De förföljande britterna möttes av den yttersta misär. Överlevarna kom linkande över Chindwin långt in i augusti. Av de 15 000 soldater som inlett marschen mot Kohima hade 3 700 stupat, 500 försvunnit och 2 064 dött av sjukdomar. Ännu i september 1944 låg 2 800 man på sjukhus. För det brittiska imperiet hade striderna runt Kohima kostat 4 064 man i döda, sårade och saknade. I mitten av juli avbröts operation U-Go. Trupperna vid Imphal hade genomlidit samma helvete som de vid Kohima. Mutaguchi hade missbedömt underhållssvårigheterna och motståndarnas stridsduglighet. Ingen i den japanska krigsledningen – som förde krig med minimala resurser – hade fattat att britterna nu kunde luftförsörja en hel armékår i flera månader. Efter monsunen inledde de allierade återerövringen av Burma. Hårda strider rasade fram till Japans kapitulation i augusti 1945, men förlusterna under operation U-Go hade knäckt den japanska armén i Burma. Det gick bara på ett håll. Ur japanskt perspektiv är och förblir Kohima ett av de stora nederlagen. Soldaterna i den 31. divisionen fick betala ett enormt pris för högdjurens erövringslystnad och inkompetens. En person högaktades dock till sina döddagar av de flesta ur divisionen: generallöjtnant Sato. Våren 1985 reste veteranerna ett anspråkslöst minnesmärke i hans hemstad Amarume. till hans ära. Det var ett tack för att han med sin ordervägran hade fört dem ur ett helvete och räddat deras liv. Magnus Olofsson är historiker.

Boktips: Burma: The Longest War 1941–45 (1984) av Louis Allen ★ Road of Bones: The Siege of Kohima (2010) av Fergal Keane.

123 23

Korsun-Tjerkassy 1944

I RODA ARMÉNS JARNGREPP Text: ANDERS FAGER

III. pansarkåren

»FÖRSTA OCH ANDRA UKRAINSKA FRONTERNA SKULLE ANGRIPA FRÅN VÄST RESPEKTIVE ÖST OCH RINGA IN TYSKARNA»

Det tyska försvaret bestod framförallt av tröttkörda infanterister.

HIS TO RIE A RK IV

124

1. ukrainska fronten

GNIL

När Röda armén anföll vid Korsun och Tjerkassy den 24 januari 1944 inneslöts närmare 60 000 tyska soldater. Den 2 februari beslutade general von Manstein att hans illa rustade armékårer skulle försöka bryta sig ut – ett nytt Stalingrad skulle till varje pris undvikas.

D N

Röda arméns anfall

J E P

Frontlinje 24 januari

Frontlinje 3 februari

42 ROS

Boguslav

Tysk armékår Sovjetisk armégrupp rmégrupp

42 XLII. armékåren

Tjerkassy

Korsun

10 km

Sjanderovka TI

KIT

Gorodisjtje

11 Lysjanka

XI. armékåren

Zvenyhorodka

2 2. ukrainska fronten Röda arméns méns 1. och 2. ukrainska front anföll från två håll och skar av tyskarna. Fotot är från offensiven vid Dnjepr i oktober 1943.

1125 25 HISTORIEARKIV

GRAFIK: CHRISTOFFER REHN

Situationen 24 jan–3 feb 1944

B U N D ESA RCHIV, BILD 101I-27 7- 0 8 47-1 1 /JAC O B/C C-BY-SA 3 .0

B U N D ESA RCH IV, 1

8 3-H 0175 7/C C-BY

-SA 3 .0

Korsun-tjerkassy 1944

laget om Korsunfickan är en del av den enorma, svåröverskådliga och inte speciellt genomlysta sovjetiska återerövringen av Ukraina som inleddes i augusti 1943, omedelbart efter den misslyckade tyska offensiven vid Kursk. K ursk. Det första stora anfallet på södra sidan av Kurskbågen inleddes den 3 augusti och Charkov återerövrades på några dagar. Erich von Mansteins armégrupp Syd hade förbrukat sin anfallskraft och hade inte mycket att sätta emot. Den 24 augusti gick så fem sovjetiska fronter med över 2,5 miljoner man och 50 000 artil artilleripjäser till angrepp längs en front på 140 mil (lika långt som mellan Malmö och Piteå). Fältmarskalk Armégrupp Syd som räknade knappt hälften Erich von Man- så många soldater och drygt 12 000 artilleripjäser stein ledde retirerade mot Dnjepr. (Något som kom att prägla armégrupp Syd, striderna var att tyskarna bara var marginellt underlägsna i antalet stridsvagnar. Detta jämnade ut där de tyska trupperna vid oddsen en del då de tyska pansarförbanden fortfaKorsun-Tjerkas- rande hade ett tekniskt och taktiskt övertag, även sy ingick. om den skillnaden också minskat avsevärt.)

Tigerstridsvagnar ur tyska III. pansarkåren anföll KorsunKorsun bubblan söderifrån för att få kontakt med de innestängda trupperna. Februari 1944.

126

Det fanns en tysk plan som även Hitler hade accepterat: att falla tillbaka och försvara en linje längs Dnjepr och vidare norrut. Men Röda armén hade blivit allt bättre på rörliga offensiva operationer och det som var tänkt som en reträtt till nya försvarsställningar urartade till en kapplöpning där sovjetiska och tyska förband sida vid sida jagade mot Dnjepr. På flera ställen nådde man fram samtidigt och sovjetiska förband korsade floden, ibland simmande, och tog brohuvuden. Dnjeprlinjen hade fått sina första sprickor innan den ens börjat existera. Efter en andningspaus angrep Röda armén igen, i början på oktober. Denna gång var målet Ukrainas huvudstad Kiev. Under två månaders hårda stri-

der återerövrade Vatutins första ukrainska front Kiev i en skicklig och sällan omskriven operation. Samtidigt erövrades dessutom det stora industricentret Dnjepropetrovsk och landförbindelsen till Krimhalvön skars av. Det var stora framgångar som utlöste firande i Kreml. Nästa fas av de sovjetiska offensiverna inleddes på nyåret och från Kiev anföll Vatutin västerut. Dessa strider reducerade armégrupp Syd till en lövtunn kedja av mörbultade förband mellan Pripjatträsken och Svarta havet. Och man var bara kvar på Dnjepr längs några mil öster om Korsun i en bubbla mellan de första och andra ukrainska fronterna. »Korsunbubblan» var en produkt av hur striderna utvecklats i Ukraina. Konev och Vatutin hade helt enkelt struntat i de förskansade tyskarna runt Korsun och anfallit i andra riktningar. Nu stod den tyska ställningen ut som en tio mil lång och åtta mil bred tumme nordöst mot Dnjepr. Det var östfrontens idiotlogik: trots att ställningen vid Dnjepr inte längre fyllde något syfte så blev man kvar. Det fanns en idé hos Hitler att man senare skulle kunna slå ut en offensiv och ta tillbaka Dnjepr som försvarslinje. Att denna offensiv sedan länge var omöjlig lyckades vare sig von Manstein eller någon annan förklara för honom. (Det är värt att notera att alla vansinniga tyska beslut under världskriget i efterhand skyllts på Hitler, speciellt när von Manstein är inblandad. Dock såg von Manstein inte något självändamål i att försvara värdelösa terrängavsnitt och ville istället bebe driva ett rörligt försvar som var den enda taktiska situation där tyskarna fortfarande kunde utnyttja sina överlägsna pansarförband. I alla mer statiska situationer kunde de sovjetiska styrkorna utnyttja sitt övertag i artilleri.) Försvaret av Korsunbubblan bestod av två kårer,

Warszawa

KorsunTjerkassy

SOV FOTO/ UI G /G E T T Y

Moskva

CH RISTO FFER REH N

Riga

Kursk

Dn jep r

Charkov Stalingrad

Odessa 250 km

Krim

Så här gick fronten i december 1943, en månad innan Röda armén anföll vid Korsunbubblan.

Befälhavaren för 2. ukrainska fronten, Ivan Konev (t h), och hans stabschef Matvei Sakharov, studerar kartan inför operationen.

som i sin tur tillhörde olika arméer: Theo-Helmut Liebs XLII. i norr och väst och Wilhelm Stemmermanns XI. på östra sidan. De hade bägge för mycket front att försvara och XLII. kåren hade dessutom tvingats bygga ut sin front bakåt och västerut allt eftersom Vatutin anfallit bakom den. Bubblan var ständigt utsatt för mindre angrepp som, även om de inte ledde till stora förluster, ständigt höll försvararna på helspänn. Bägge kårcheferna ville dra sig tillbaka till floden Ros som löpte genom Korsun och södra delen av bubblan. Men de hade fått nej. Trots det hade man börjat planera för en evakuering av de mest utsatta positionerna och förråd av livsmedel lades upp i bland annat Korsun. Under tiden började marskalk Georgij Zjukov, som samordnade operationerna i Ukraina, se möjligheter. Korsunbubblan skulle spräckas. Första och andra ukrainska fronterna (som kunde avvara en tredjedels miljon man, 520 stridsvagnar och 5 300 artilleripjäser) skulle angripa från väst respektive öst och ringa in tyskarna. Därefter skulle de besegras medan de bägge spjutspetsarna avvärjde försök till utbrytning inifrån och undsättning utifrån.

»I MOSKVA HURRADE MAN OCH PRATADE OM ETT NYTT STALINGRAD»

Den 24 januari inledde Konev angreppen från sydöst och dagen därpå satte han in det segrande förbandet från Kursk: 5. gardesstridsvagnsarmén under den ytterst skicklige general Pavel Rotmistrov. Skuggade av den V. kavallerikåren bröt de sovjetiska styrkorna in på djupet och gick mot Zvenyhorodka. Den 26 angrep även Vatutin på den nordvästra kanten av bubblan. Vatutin hade svårt att få fart på sina anfall då han samtidigt hade fullt upp med mindre tyska angrepp längs sin långa front, men till sist fick även han till ett genombrott. Efter några komplicerade omgrupperingar, som prövade de sovjetiska systemen till det yttersta, bröt man igenom. När Vatutins trupper väl kommit i rörelse mötte de svagt motstånd. Den 28 januari nåddes Zvenyhorodka. Samma kväll mötte man gardesstridsvagnsarmén öster om staden. I Moskva hurrade man och pratade om ett nytt Stalingrad. Trots att man knappt ringat in en fjärdedel så många fiender.

HISTO RIE A RK IV

Det största sovjetiska problemet inför operationen var underhållet. Under offensiver i Ukraina låg Röda armén ständigt på gränsen av sin förmåga och långt ut på ett förhärjat järnvägs- och vägnät. Det var i många fall svårt att få fram ens bensin och ammunition till de förband som skulle anfalla. Tyskarna hade liknande problem på sin sida. Det ukrainska vägnätet var sönderkört och vintern 1943 var dessutom en röra av tö, snöblandat regn och korta köldknäppar. Resultatet blev tusentals fastkörningar där fordonen sedan frös fast. Å andra sidan kunde bägge sidors flygförband bara verka

när det frös på och landningsbanorna inte bestod av lera (något som drabbade det sovjetiska flyget hårdare än det tyska då deras flygfält var sämre iordninggjorda). Under förberedelserna för anfallet förstärktes miltals med vägar i generalerna Nikolaj Vatutins och Ivan Konevs operationsområden i ett rasande tempo. Zjukov satte dessutom igång en stor avledningsoperation syftande till att lura tyskarna att Konev skulle anfalla söderut. Marskalk Georgij Zhukov förde befälet över de sovjetiska trupperna vid KorsunTjerkassy.

127 27

En T-26 lätt stridsvagn med uppsuttet infanteri anfaller vid Korsun-Tjerkassy. T-26, som varit framgångsrik före andra världskriget, var nu hopplöst föråldrad.

RIA N OVOSTI A RCHIV E , IM AG E # 6 0 67 10/I. OZERSK IJ/C C-BY-SA 3 .0

Inne i fickan tog tyska XI. kårens befälhavare general Stemmermann befälet över de inringade förbanden. Närmare 60 000 man var fångade på en yta på tio gånger sex mil, huvudsakligen tunnslitna infanteriförband med ytterst svagt artilleri. Den enda motoriserade enheten var 5. SS-pansardivision Wiking. Den var förstärkt med estniska frivilliga och den flamländska Brigad Wallonien (som i Korsun kom att ledas av »krigarpolitikern» Leon Degrelle till vilken Hitler lär ha sagt »om jag hade en son skulle jag vilja att han var som ni») men räknade ändå bara trettiotalet stridsvagnar. Det är än idag oklart hur många ryska hjälpfrivilliga det fanns i fickan. Att det existerade stora skaror av »hiwis» i tyska armén är inget man pratar om i Ryssland ens idag. De har aldrig funnits. De sovjetiska förbanden stod nu inför att försvara sig både mot utbrytningsförsök och försök att bryta in i fickan. I några dagar var inringningen

»INNE I FICKAN BÖRJADE DEN NORRA FRONTEN KOLLAPSA OCH DET INRINGADE OMRÅDET KRYMPTE» 128

bara en lång tarm av förband med ett fåtal kilometer mellan fronten mot fickan och fronten mot resten av den tyska armén. Operationerna kröp fram i snöyra och lera. På många ställen på både in- och utsidan av inringningen hölls sovjetiska förband fast av gyttjan eller av drivmedelsbrist. De stirrade ut i ett oförsvarat intet där tyskarna lika långsamt byggde nya linjer. Men för varje dag växte sig inringningen starkare och när de första tyska spaningsanfallen inleddes den 1 februari så möttes de av en försvarslinje, om än en tunn sådan. Stemmermann bad om tillstånd att dra sina förband söderut mot mer lättförsvarad terräng. Och vare sig det fanns tillstånd eller inte så sjönk fickan ihop söderut som en punkterad ballong. För förbanden i norr kunde egentligen inte stå emot ifall Röda armén anföll med beslutsamhet. Man föll undan till nya ställningar och föstes därmed söderut. På södra sidan av fickan fick de bästa tillgängliga förbanden, 5. SS-pansardivisionen och 72. infanteridivisionen, fungera som »brandkårer» och slå tillbaka sovjetiska attacker. Men de räckte inte på långa vägar till. Redan den 29 januari, dagen efter att ringen slutits började Luftwaffe flyga in underhåll till Korsun och man lyckades förvånansvärt bra trots att den sovjetiska offensiven stöddes av mängder med illa samordnat flyg. Tyskarna flög in närmare 400 ton bränsle och över 800 ton ammunition och evakuera-

Korsun-tjerkassy 1944 B U N D ESA RCHIV, BILD 141-1 2 8 0/C C-BY-SA 3 .0

Inne i fickan fick Stemmermann den 2 februari tillstånd att dra tillbaka sina nordliga förband. Dagen därpå anföll III. och XLVII. pansarkårerna utsidan av inringningen och samtidigt togs beslut att fickan skulle »vändas mot söder». Man skulle anfalla sig ut i riktning mot de undsättande förbanden. De första tyska försöken att bryta inringningen ebbade ut den 8 februari efter hårda strider där XLVII. pansarkåren inte kom fram alls medan III. pansarkåren drev 6. stridsvagnsarmén bakåt utan

Flygfältet vid Korsun i januari 1944. Junkers Ju 52 transportplan flög in underhåll till de inringade trupperna.

HISTO RIE A RK IV

de drygt 4 000 sårade. Ändå var detta bara hälften av det underhåll som behövdes i fickan. Men tack vare flygtransporterna och de förberedda förråden av livsmedel svalt man inte. Efter att flygfältet vid Korsun föll den 12:e fick man förnödenheter med fallskärm. Och så sent som kvällen före utbrytningen bombarderades täterna som skulle leda utbrytningen med ammunitionslådor. von Manstein beordrade III. pansarkåren med 200 stridsvagnar och XLVII. pansarkåren med knappt 50 att bryta inringningen. Det rådde delade meningar om hur undsättandet skulle gå till och i vilken riktning man skulle anfalla. Det fanns till och med en idé om att samla de inringade styrkorna och bilda ett städ för de anfallande pansarkårerna att, likt en hammare, krossa de sovjetiska förbanden mot. Som vanligt skylls i tyska skildringar de mer vansinniga planerna på Hitler och motgångar i övrigt är vädrets fel, aldrig Röda arméns.

General Stemmermann tog befälet över de inringade tyska trupperna.

att bryta den. Då XLVII. pansarkåren var för svag för att anfalla igen satsades all kraft på III. pansarkåren och den 11 februari gick tyskarna till nya angrepp med elitförbanden 1. pansar- och 1. SSPansardivisionerna i täten. Man högg sig fram mot floden Gniloj Tikitj och byn Lysjanka som vette mot fickans sydvästra hörn. Vatutin beordrade sovjetiska 2. och 6. stridsvagnsarmén att gå till motanfall. Det blev ett pansarslag i lera och ingendera sidan nådde några större framsteg då det var svårt att överhuvudtaget flytta förbanden. Till sist lyckades III. pansarkåren ta ett brohuvud över Gniloj Tikitj som gav de inringade något att fly mot. Inne i fickan började den norra fronten kollapsa och det inringade området krympte mot sydöst. »Det här går inte mycket längre», skrev general Theo-Helmut Lieb. Den 6 februari fick trupperna order att vara redo för utbrytning den 10:e. Ytterligare order skulle följa. Redan nästa dag fick man veta att anfallen kunde dröja. De undsättande pansarförbanden satt fast. Den 8 februari började Stemmermann förstöra viktiga handlingar. De bägge kårernas trossar var intrasslade i ett gigantiskt trafikkaos runt byn Gorodisjtje som besköts av sovjetiskt artilleri. På slagfältet kunde infanteriförbanden ha att göra en timme med att ta sig en kilometer. Och dygnet hade bara åtta timmars dagsljus. Tyskarna enades den 11 februari om att försöka 129 29

Korsun-tjerkassy 1944

»I SNÖYRAN ÖVERRASKADE MAN OCH BRÖT IGENOM TVÅ TUNNA SOVJETISKA LINJER»

uppnå ett genombrott vid Lysjanka. Dagen efter tog III. pansarkåren byn. I striderna kring Lysanka sattes sovjetiska JS I-stridsvagnar in för första gången. De sköts till skrot av försvarande Tigervagnar och erfarenheten blev att vagnarna hade för klena kanoner. JS II-vagnen skulle emellertid bli ett monster. Zjukov skickade en parlamentär till Stemmermann med erbjudande om kapitulation. Stemmermann bjöd på champagne och alla var artiga och general Lieb fick ett personligt brev från en gammal chef som tagits till fånga i Stalingrad: »Det var dags att byta sida.» Stemmermann tackade artigt nej till alla förslag om att ge upp. De närmaste dagarna fortsatte propagandan. Det vräktes ner flygblad och brev från tyska krigsfångar som berättade att man behandlats väl. En sak tyskarna erfor från den sovjetiska propagandan var att styrkan hos de tyska förbanden i fickan gravt överskattades.

Kartan visar anfallen då tyskarna började bryta sig ut ur Korsunbubblan. Front 3 feb Front 17 feb 42 Tysk kår

Sovjetisk 2 armégrupp

Samtidigt hade Konev fått order att klämma åt fickan. Angreppen inleddes natten mot den 6 februari. Men när Konevs front tryckte på från öst och nordöst hjälpte man oavsiktligt till att fösa fickan mot Lysjanka och brohuvudet över floden Gniloj Tikitj. Den 10 februari nådde man utkanterna av Korsun. Fickan var nu bara en dryg mil i fyrkant. Och den rörde sig åt sydväst. Även de inneslutna förbanden tryckte nu på mot Gniloj Tikitj och den 14:e tog Stemmermanns hårdaste täter byn Sjanderovka och trängde vidare söderut mot räddningen. Den 17 februari var den sovjetiska korridoren bara sju kilometer bred. Men de tyska soldaterna var slutkörda. En känsla av panik började sprida sig. Lieb skrev att det »krävdes officerare för att minsta sak ska hända». Men även de sovjetiska angreppen gick trögt, leran var lika besvärlig för dem och man led brist på underhåll. Nu planerade Konev en avslutande attack

Kårerna får kontakt den 16 februari.

Dnje

Korsun

Sjanderovka Lysjanka 3

2 47

130

Gorodisjtje

Zvenyhorodka

20 km

Tjerkassy

CH RISTO FFER REH N

Boguslav

mot fickan den 17 februari. Samtidigt hade tyskarna dagen innan beslutat sig för utbrytning. Utanför fickan gjorde III. pansarkåren nya anfall. Kårens slägga, Bäkes tunga regemente, lyckades bryta igenom, men fick bensinstopp. Samtidigt motanföll sovjetiska förband så fort de hade bensin och ammunition. Det skulle i sovjetiska analyser av operationen visa sig att kavalleriförband som var oberoende av just bensin varit mycket effektiva i striderna för att hålla fickan stängd. Den 16 februari gav von Manstein en formell order till Stemmermann att bryta sig ut. Det var oklart vad Hitler tyckte i frågan. Men fickan var nu mindre än en halvmil i diameter. Stemmermann höll ordergivning. Man skulle anfalla med bajonett mot Lysjanka, Gniloj Tikitj och III. kåren. Enstaka artilleripjäser skulle skjuta understöd över öppna sikten och de få stridsvagnar som fanns kvar fick rulla med bäst det gick. Stemmermann skulle leda eftertrupperna och General Lieb leda utbrytningen. Man lämnade 2 000 sårade och en läkare från varje division i Sjanderkova. Lieb samlade sina chefer och förklarade att det krävdes skyddsänglar för att allt skulle gå vägen. Trupperna formerade sig på tre kolonner. Man förstörde utrustning, skålade, rökte och åt allt man hittade. Sen var det dags. Lösenordet var »frihet». Det gick historier om att SS-förbanden stoppade i sig mängder av benzedrine för att orka gå i dagar. Klockan 23.00 den 16 februari inleddes anfallet. I kolonner av långsamt trampande infanterister, med bajonett på, och Lieb ridande mitt i massan. Det kunde vara en scen från Napoleonkrigen. I snöyran överraskade man och bröt igenom två tunna sovjetiska linjer. Samtidigt började Röda armén förstå vad som var å färde. Man brandbombade Sjanderovka för att artilleri långt bort i leran skulle kunna se att skjuta på byn och trupperna runt den. Bland brinnande hus och över fält av snö kämpade sig kolonnerna vidare, jagade av artilleri. Stemmermann dödades när hans bil träffades av en granat. Sovjetiska stridsvagnar angrep köerna. Kosacker jagade flyende och högg av händerna på soldater som försökte ge upp. Liebs stabsgrupp red mellan sovjetiska stridsvagnar. De tyska förbanden blev mer och mer bara en

B U N D ESA RCHIV, BILD 101I-7 1 1- 0 4 3 8 - 0 5A / M ENZEN D O RF/C C-BY-SA 3 .0

Tyska soldater med hästdragna kärror tar sig västerut i samband med striderna. von Mansteins trupper tvingades lämna mängder av materiel efter sig i Ukraina.

folkmassa som kämpade sig söderut. En av täterna kom i kontakt med III. kåren strax före gryningen. Det gick att komma ut! På eftermiddagen nådde den stora truppmassan den femton meter breda Gniloj Tikitj. Kaos rådde. En del vadade i det iskalla vattnet. Andra tog sig över på III. pansarkårens broar. De sista av Stemmer manns stridsvagnar och lastbilar kördes ner i vatt net så att man kunde gå på dem. Vagnar lastade med sårade var de enda som kördes ut. Från höjder för sökte Tiger och Panthervagnar utan bränsle skyd da flykten. Närmare 30 000 tyskar kom ut med livet i behåll. Utanför fickan hade III. pansarkåren inte ens mat att dela ut till de ofta genomblöta soldater na, men 2 000 sårade kunde flygas ut. Övriga sändes bakåt till fots. De var inga förband längre, bara över levare. Korsunoperationen var givetvis en sov jetisk seger och Zjukov talade gärna om ett andra Stalingrad. Tyskarna talade om framgångsrika för svarsstrider där många förband räddats. Men inget kunde ändra på det faktum att sex tyska divisioner råbarkats och förlorat all sin utrustning. De sovje tiska operationerna fortsatte i en månad till innan Ukraina var befriat och Röda armén rejält uttröttad. Stalin sades ha varit »så lycklig över massakern». Konev befordrades till marskalk. Han skulle seder mera leda krossandet av det ungerska upproret 1956.

Vatutin, som låg sämre till på Stalins favoritlistor, fick ingen befordran. Han sårades dödligt i ett par tisangrepp några veckor senare. Rotmistrov, som varit den kanske skickligaste befälhavaren under hela operationen, blev 1962 utnämnd till befälha vare över alla sovjetiska pansartrupper. Det finns väldigt olika bud på förlusterna i Korsun. Många sovjetiska skildringar tar över hu vud taget inte upp att det kom ut tyskar ur fickan. De sovjetiska förlusterna ligger på närmare 30 000 döda och 50 000 skadade (alltså fler än vad man be segrat totalt) och över 700 stridsvagnar. De tyska förlusterna är mer omstridda. Det talas om mellan 30 000 och 55 000 döda och sårade samt drygt 150 stridsvagnar. Striderna i KorsunTjerkassy Tjerkassy fickan blev kända tack vare den amerikanska studien Operations of Encircled Forces från 1952. Den 80sidiga pamfletten var en samling djupdykningar i hur tyska förband på östfronten mer eller mindre framgångsrikt hanterat att vara inringade. Den publicerades under en tid då Nato stod inför att möta samma Röda armé som nyligen krossat den tyska maskinen och när som helst kunde ge sig på Nato. Amerikanerna tog råd av vem som helst även om den nyligen varit fiende och tjänat en vidrig regim. Anders Fager är reservofficer och författare.

Boktips: Historical Study. Operations of Encircled Forces – German Experiences in Russia (1952) av US Army.

131 31

Schloss Itter 1945

OHELIG ALLIANS HOLL FORT MOT SS En beslutsam US Army-löjtnant, en desillusionerad Wehrmacht-major, en fransk tennisstjärna – alla slogs de sida vid sida under en av andra världskrigets sista skärmytslingar: slaget om Schloss Itter den 5 maj 1945. Text: OLLE BERGMAN

»SKOGARNA KRYLLAR AV BITTRA SS-SOLDATER SOM FORTFARANDE ÄR INSTÄLLDA PÅ ATT DÖDA »

132

Josef Gangl.

RI E AR

Jack Lee Jr.

H IS TO

HIST O RIE A RK IV

Jean Borotra.

KI V

ST U D IO LIPNIT ZK I/ 7691-2

/ RIT Z AU SCA N PIX

HISTORIEARKIV

Slottet Itter var byggt för att klara en klassisk medeltida belägring. Förutsättningarna var inte så annorlunda i maj 1945.

133

Schloss Itter 1945

»SNART SKA HAN SPELA HUVUDROLLEN I DET SOM KALLATS ›ANDRA VÄRLDS KRIGETS MÄRKLIGASTE SLAG› »

et är morgon den 4 maj 1945 och vi befinner oss i östra Tyrolen i Österrike, en halvmil från tyska gränsen. Löjtnant Jack Lee Jr sitter på tornet till sin M4 Sherman stridsvagn »Besotten Jenny» i den lilla staden Kufstein, i färd med att planera ett försvar av platsen. Efter fem månaders strider i Frankrike och Tyskland är han och hans män slitna och innerligt trötta på att en märklig men sammanhängTJECKIEN TYSKLAND ande historia. Högre upp i bergen befinna sig i Krautland; nu gäller Schloss Itter det bara att överleva krigets sista finns ett slott fullt av franska VIPWien München dagar. Men männen i B-kompaniet fångar som fruktar för sina liv och ÖSTERRIKE ur 12. pansardivisionens 23. stridsvädjar om undsättning. Kitzbühel vagnsbataljon måste vara vaksamLee tvekar inte ett ögonblick ITALIEN ma. Tyska förband som vägrar kautan kontaktar sin chef på radion pitulera gör motstånd i det bergiga Schloss Itter ligger cirka två och får tillåtelse att kolla upp salandskapet och har både stridsvag- mil väster om Kitzbühel. ken. Han sätter sig sedan i baksätet nar och pansarvärnspjäser till sitt i tyskarnas bil för en rekognoseförfogande. Skogarna kryllar av bittra SS-soldater ringsrunda. Snart ska han spela huvudrollen i det som fortfarande är inställda på att döda – dels ame- som kallats »andra världskrigets märkligaste slag». rikanska fiender, dels landsmän som de uppfattar som förrädare och defaitister. Schloss Itter är ett slott med rötter i medeltiden och ligger på en höjd nära skidorten Kitzbühel. Denna morgon blir speciell. En tysk Kübel- I början av 1943 omvandlades det till ett specialwagen kommer plötsligt rullande mot Lee och hans fängelse för VIP-fångar, så kallade Ehrenhäftlinge män med en vit flagga fladdrande i fartvinden. På (hedersfångar). Dessa var höga politiker och milipassagerarplatsen sitter en dekorerad Wehrmacht- tärer som behandlades anständigt och levde ganska major vid namn Josef Gangl och han lägger fram bekvämt i väntan på en eventuell förhandlingssituation – eller snabb avrättning. Administrativt hörde Schloss Itter till koncentrationslägret Dachau utan utanför München, cirka tio mil norrut. Fångarna i Schloss Itter utgjordes vid krigsslutet av en blandad skara ur den franska samhällseliten, bland andra de tidigare premiärministrarna Edou Edouard Daladier och Paul Reynaud samt de tidigare överbefälhavarna Maurice Gamelin och Maxime Weygand. Den mest färgstarka karaktären var Jean Borotra, före detta tennisspelare i världsklass och en känd idrottsprofil i sitt hemland. Service och uppassning sköttes av ett litet antal vanliga krigsfångar. Vaktgarnisonen, med personal från de ökända SS-Totenkopfförbanden, leddes av SSHauptsturmführer Sebastian Wimmer.

ST E V E J. M O RG A N

(2)

Ovan: Schloss Itter sett österifrån, när det fungerade som hotell efter kriget. Nedan: Slottets entré sett inifrån.

134

Den 3 maj skickade Wimmer en av krigsfångarna, jugoslaven Zvonimir Čučković, på ett ärende. Vad han inte visste var att Čučković hade med sig ett hemligt brev, författat på engelska, med vädjan om hjälp. De franska fångarna var nämligen insatta i det militära läget och fruktade att de skulle bli undanröjda i de sista krigsdagarnas kaos. Efter att ha cyklat till Innsbruck, sex mil västerut, stötte Čučković på en amerikansk enhet som tog del av hans meddelande. En undsätt undsättningsstyrka gjordes i ordning, men den hamna hamna-

Amerikanska styrkor, med en M4 Sherman stridsvagn, närmar sig slottet den 5 maj 1945.

ERI C SCHWA B/A FP/ RIT Z AU SCA N PIX

135 35

Schloss Itter 1945

HISTO RIE A RK IV

de i besvärligheter och hjälpen kom att dröja. Den ständigt onyktre Sebastian Wimmer blev allt mer nervös, inte minst på grund av att Dachau-kommendanten Eduard Weiter hade dykt upp på Schloss Itter ett par dagar tidigare, supit sig full och skjutit sig. Den 4 maj lämnade Wimmer sin post, och efter honom gav sig vaktstyrkan av.

SS-Totenkopfverbände hade som huvuduppgift att övervaka koncentrationsläger.

Fångarna fruktade fortfarande för sina liv och planerade ett försvar. De bröt sig in i slottets vapenförråd och hittade handeldvapen och ammunition. Sedan gick de ner till byn Itter och kontaktade en tysk soldat som de litade på: SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader som entledigats från tjänst på grund av en svår krigsskada. Han gick med på att leda försvaret av slottet med fångarna. Nu gav sig en annan av fångarna iväg, den tjeckiske kocken Andreas Krobot. Han cyklade till staden Wörgl på förmiddagen den 4 maj och hade med sig ett brev på engelska. Staden kryllade av Waffen-SS-soldater, men han hade turen att stöta på en österrikisk motståndsman på en sidogata. Krobot fördes snabbt till deras ledare, Wehrmacht-majoren Josef Gangl, som hade bytt sida och nu försökte skydda civilbefolkningen mot övergrepp. Gangl bestämde sig för att handla, satte sig i sin Kübelwagen och begav sig till amerikanerna i det närliggande Kufstein. Det var så han mötte löjtnant Lee. När Gangl och Lee hade besökt slottet och mött fransmännen lovade de att återkomma med en undsättningsstyrka. Till en början såg det ut som om de skulle kunna sätta ihop en rejäl styrka, men efter ett par taktiska beslut på vägen krympte den ihop till nästan ingenting. De som slutligen nådde slottet på eftermiddagen var löjtnant Lees M4 Sherman med besättning, en handfull amerikanska infanterister från 142. infanteriregementet samt ett dussin tyska soldater, inklusive major Gangl. På slottet kunde fångarna berätta att tyska soldater rörde sig i den omkringliggande terrängen och att dessa hade pansarvärnspjäser till sitt förfogande. Lee, Gangl och Schrader satte igång med att organisera ett försvar och placerade sin Sherman mitt framför ingången till slottet. SS-soldaterna var uppenbarligen motiverade att utkämpa en hård strid för att inta slottet. Under natten till den 5 maj började de testa försvaret med framryckande patruller och eldgivning. På morgonen drabbades försvararna av ett bakslag när en ung tysk soldat ur försvarsstyrkan lämnade slottet och sprang över till fienden. Nu var det omöjligt att dölja hur få de var som försvarade slottet. Strax därefter blev läget än värre när försvararna upptäckte att en större fiendestyrka började

136

»ELDGIVNINGEN BLEV ALLTMER INTENSIV, LUFTVÄRNSPJÄSERNA SKÖT SPRÄNG GRANATER MOT SLOTTETS MURAR» anlända i transportfordon, uppenbarligen från SS 17. pansargrenadjärdivision. Snart myllrade terrängen runt slottet av Waffen-SS-soldater i sina karakteristiska kamouflagekläder – sammanlagt cirka 100– 150 man. Det stod också klart att tyskarna hade två direktskjutande luftvärnspjäser till sitt förfogande – en 20 mm och en 88 mm. På förmiddagen började Waffen-SS-soldaterna beskjuta slottet allt mer intensivt och rycka fram från olika riktningar. Mitt i kaoset hade försvararna upptäckt att de hade en fungerande telefonlinje. Genom denna lyckades Gangl ringa ner till staden och få upp ytterligare tre försvarare från Wörgl – som märkligt nog kunde ta sig till slottet utan att stoppas på vägen. Eldgivningen blev alltmer intensiv, luftvärnspjäserna sköt spränggranater mot slottets murar och shermanstridsvagnen »Besotten Jenny» förstördes av en pansarvärnspjäs. Försvararna besvarade elden, men hade ont om ammunition. Fem av de franska fångarna deltog i striden, trots att befälen ville att de skulle hålla sig i källaren. När Gangl skulle försöka få bort den 67-årige förre premiärministern Reynaud ur en farlig situation träffades majoren av en kula i huvudet – förmodligen från en prickskytt – och stupade. Samtidigt försökte den amerikanske officeren som var ute på vägarna för att undsätta fångarna, major John Kramers från 103. infanteridivisionen, att få kontakt. Här kom telefonen till användning igen. Med hjälp av österrikiska motståndsmän kopplades ett samtal och Lee svarade uppe på slottet: »De skjuter skiten ur oss. Hör nu, du måste få tag på några bassar och komma upp här genast!» Sedan hördes en explosion, och telefonen var död. Kramers lyckades, trots att han befann sig utanför sin divisions område, att få hjälp med att sätta ihop en undsättningsstyrka. Ungefär samtidigt fick Lee ett förslag uppe på slottet från Jean Borotra. Den äventyrlige tennisstjärnan hade under sin internering på slottet genomfört ett par halvt lyckade rymningsförsök och förklarade sig redo att springa genom tyskarnas linjer och ge en läges-

löst läge var slottet en plats för lättnad och jubel. I undsättningsstyrkan befann sig en av stridsvagnarna i Lees eget kompani, och det var till kamraten som var vagnchef som Lee sa de bevingade orden: What kept you? Vad Waffen-SS-soldaterna hade för order eller uppfattning om situationen är det ingen som vet idag; det antas att de hade fått order att likvidera fångarna. Två dagar efter slaget var Tysklands villkorslösa kapitulation ett faktum. Den 27-årige löjtnant Jack Lee Jr fick Distinguished Service Cross för sin insats. Major Josef Gangl förärades med en gata i Wörgl, tre kilometer från platsen där han stupade. Olle Bergman är frilansjournalist.

Boktips: The Last Battle (2013) av Stephen Harding.

ERI C SCHWA B/A FP/ RIT Z AU SCA N PIX

rapport till undsättningsstyrkan. Sagt och gjort: utklädd till österrikisk bonde hoppade han ner från muren, traskade lugnt förbi ett tyskt kulsprutenäste och begav sig nedåt dalen. Ett av befälen i undsättningsstyrkan, som var sportintresserad journalist, trodde inte sina ögon: mitt i fiendeland kom en fransk tennislegendar avslappnat joggande mot dem. När undsättningen dök upp vid slottet – ungefär som kavalleriet i en västernfilm – skulle en WaffenSS-soldat precis skjuta sönder porten med en Panzerfaust. Vid det laget var försvararnas ammunition nästan slut och de hade dragit sig tillbaka till kärnborgen för att utkämpa slutstriden. Åsynen av amerikanska stridsvagnar och truppfordon fick Waffen-SS-soldaterna att blixtsnabbt försvinna i terrängen. Bara minuter efter ett hopp-

Den franske generalen Maxime Weygand (t.h.) och hans fru (t.v.) lämnar Itter efter att den amerikanska armén befriat dem i början av maj 1945. De hade fängslats i slottet tillsammans med bland annat andra franska politiker och militärer.

1 137

DAVID RUBINGER/THE LIFE IMAGES COLLECTION/GETTY

Israeliska Haganah-krigare tar skydd bakom raserade murar i Jerusalems gamla stad under striderna 1948.

Striden om Jerusalem Staden delades mellan israeler och araber

»DELNINGEN ACCEPTERADES AV JUDARNA MEN AVVISADES AV ANGRÄNSANDE ARABSTATER»

Kampen om den heliga staden blev ett faktum så fort staten Israel bildades 1948. Landets väpnade styrkor, Haganah, ställdes genast mot arabiska soldater från grannländerna.

Text: ARTUR SZULC

en 29 november 1947 röstade FN:s generalförsamling med knapp majoritet för en delningsplan för det brittiska mandatet Palestina mellan en arabisk och en judisk stat. Enligt samma plan skulle staden Jerusalem stå under internationellt FN-förvaltarskap. Delningsplanen accepterades av judarna men avvisades av angränsande arabstater, eftersom

man betraktade den som orättvis. Araberna var i majoritet och ägde mer mark i mandatet. Därtill betraktade arabiska ledare delningsplanen som en prestigeförlust. Vid tiden för omröstningen bodde cirka 100 000 judar innanför den tilltänkta internationella zonen, som inkluderade Betlehem. Den judiska befolkningen var främst koncentrerad till västra Jerusalem som låg utanför murarna och det fanns även ett judiskt 139

Arabiska krigare har attackerat och satt en lastbil i brand längs vägen till Jerusalem. Foto från 1948.

U NIV ERSA L HISTO RY A RCHIV E / UI G /G E T T Y

LIBANON

PALESTINA Tel Aviv

Jerusalem

Betlehem

EGYPTRANS. TEN JORD.

FN:s delningsförslag 1947: n Judisk del n Arabisk del Jerusalem skulle vara en internationell zon.

140

kvarter i gamla staden. Antalet arabiska muslimer och kristna i zonen uppgick till ungefär 60 000, men den muslimska befolkningen dominerade på kringliggande landsbygd. Detta var en faktor som påverkade situationen inne i Jerusalem och präglade kommande sammandrabbningar. Oroligheter bröt ut i Jerusalem direkt efter att resultatet av omröstningen i FN offentliggjorts. I stadens västra delar genomfördes våldsamma demonstrationer som slutade i plundring och vandalisering av judiskägda affärer. Våldsspiralen var igång. Såväl arabisk milis som de judiska radikala väpnade grupperna Irgun och Lehi genomförde anfall och bombattentat i tätbefolkade områden. Båda sidornas terrordåd riktades mot ställen som naturligt drog till sig människor, exempelvis bussar, kaféer och allmänna platser. Antalet offer i december 1947 och januari 1948 uppgick till cirka tusen dödade och dubbelt så många sårade. Britterna höll sig relativt passiva men valde ibland endera sidan i konflikten. Överlag var de mest fokuserade på att förbereda sin evakuering och lämna över staden till FN. Parallellt med eskalerande terroraktioner antog konflikten också en konventionell militär karaktär. Arabisk milis strävade efter att störa och förhindra

förverkligandet av delningsplanen, medan judiska styrkor riktade in sig på att skydda judiska bosättningar samt att på sikt utvidga territoriet som en tilltänkt judisk stat tilldelats i FN:s plan. I militärt avseende hade judarna ett övertag. Deras paramilitära styrka, Haganah, var bättre organiserad, bättre ledd och förfogade så småningom över modernare vapen än den arabiska milisen och andra muslimska irreguljära enheter. Haganahs motståndare hade dock andra fördelar. De verkade i terräng där arabisk befolkning var i majoritet och arabiska byar fungerade som baser från vilka snabba räder mot judiska transporter kunde utgå. I Jerusalem med omnejd förfogade den arabiska nationalistledaren Abd al-Qadir al-Huseini inte över fler än tusen irreguljära kombattanter. Till västra Jerusalems försvar kunde Haganah, redan i december 1947, ställa upp 500 utrustade och tränade soldater under befäl av David Shaltiel. Antalet steg när fler rekryterades bland stadsbefolkningen. al-Huseini förstod tidigt att han inte skulle förmå erövra västra Jerusalem med sina styrkor. Däremot kunde hans milis blockera tillfartsleder och angripa judiska konvojer mellan Tel-Aviv och Jerusalem. Denna taktik, som började tillämpas i början av

CH RISTO FFER REH N

Jerusalem 1948

PA L E S T I N A

TEL AVIV RAMLE

RAMALLAH

Deir Yassin

10 km

JERUSALEM

Ovan: De röda prickarna visar byarna som Haganah erövrade under operation Nachshon i april 1948. Höger: Ett telegram från den 5 april bekräftar att operationen har satt igång. ISR A EL D EFEN CE FO RCE

1948, gav efterfrågad effekt. Från och med mars månad kom få lastbilar fram till västra Jerusalem. I slutet av månaden drabbades Haganah av en svår förlust när en konvoj utsattes för ett överfall som inte gick att slå tillbaka. Efter förhandlingar fick britterna godkänt att evakuera de judiska soldaterna men samtliga bepansrade och specialtillverkade fordon förlorades. När arabisk milis även saboterade vattenledningar förvandlades Jerusalems judiska distrikt till belägrade områden med rigorös ransonering som följd. En judisk kvinna skrev i ett brev till sina vuxna barn utanför staden: Den som inte brydde sig om att hamstra mat har ingenting att äta eftersom affärerna är tomma och ransonen är en fjärdedels limpa och lite vit ost till barnen. Ingen mjölk har kommit på två veckor men vi har mjölkpulver och kondenserad mjölk. Från och med i morgon dricker vi te och de två sista kartongerna mjölkpulver sparar vi till ännu sämre tider. Haganahs motdrag blev operation Nachshon som inleddes på kvällen den 5 april 1948 med 1 500 soldater ur två brigader. Huvudmålet med operationen, som var den första stora judiska offensiven ditintills, var att bryta blockaden men också att ta kontroll över mer territorium. Vägen från Tel-Aviv till västra Jerusalem skulle säkras genom erövring eller demolering av arabiska byar, vilka milis och irreguljära styrkor använt som utgångsgrupperingar vid anfall mot konvojer. När operationen avslutades den 20 april hade flera konvojer med förnödenheter och förstärkningar nått Jerusalem, men framgångarna var endast temporära eftersom arabisk milis återupptog blockaden. Värre för araberna var att al-Huseini stupat i strid vilket urholkade motståndsviljan.

»BYNS SKYDDSSTYRKA OCH ÖVRIGT MOTSTÅND NEDKÄMPADES OCH MINST 100 BYBOR MÖRDADES» Krigshandlingarna drev bort arabisk bybefolkbybefolk ning. De flydde antingen självmant eller tvingades bort. Den 9 april attackerade enheter ur Irgun och Lehi byn Deir Yassin belägen väster om Je-rusalem. Byns skyddsstyrka och övrigt motstånd nedkämpades och minst 100 bybor mördades. Övergrepp hade förekommit men deras omfattning uppförstorades i arabisk propaganda. Det judiska ledarskapet fördömde attacken men använde den likväl i sin egen propaganda som varnande exempel för den arabiska befolkningen på vad som kunde hända om de inte fogade sig. Deir Yassin injagade fruktan i den arabiska befolkningen och många valde att lämna sina hem, som i sin tur togs i besittning av judar som flytt från arabiskkontrollerade områden eller distrikt i Jerusalem. Under tiden trappades striderna upp inne i staden. Haganahs stadsstyrkor hade utökats när blockaden kunde brytas tillfälligt under Nachshon och den judiska ledningen såg nu ett tillfälle att undsätta den judiska enklaven i gamla staden. I förlängningen hoppades man få kontroll över hela Jerusalem. Från slutet av april och fram till den israeliska självständighetsförklaringen den 14 maj utförde judiska styrkor flera operationer i staden. Först

Abd al-Qadir al-Huseini (1907–48) ledde motståndet mot israelerna.

141 41

Jerusalem 1948

ISRAEL SHEIK JARRAH

Notre Dame Klagomuren

GAMLA STAN

Jaffaporten

ISRAEL

OLIVBERGET

al-Aqsa moskén Hurvasynagogan

Kung Davidhotellet

Sionporten

JORDANIEN KATAMON

500 m

BAKA

Kfar Etzion

Taggtråd och vakter skilde väst från öst ★★Från Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948 och 19 år framåt var Jerusalem en delad stad med vakttorn, murar och taggtråd som avskiljande hinder. Den västra delen kontrollerades av Israel, som utropade Jerusalem till sin huvudstad, och den östra som kontrollerades av kungadömet Jordanien. Båda sidor skulle bryta mot ingångna överenskommelser, exempelvis avseende flyktingarnas rätt att återvända till sina hem. Det var ett hårt slag för Israel att östra Jerusalem hamnade under jordansk kontroll. Den östra sidan, och Västbanken, annekterades av Jordanien 1950. Två judiska byar utanför stadsgränsen jämnades med marken och

142

inne i östra Jerusalem för förstördes synagogor och andra judiska byggnader. Judar fick heller inte besöka östsidans heliga platser som den judiska kyrkogården på Olivberget eller västra muren vid Tempelberget. Också för kristna begränsades religionsutövningen. Åren under jordansk ockupation var en besvikelse för den arabiskpalestinska befolkningen som hade hoppats på självständighet. Deras protester slogs ner av jordansk polis. Östra Jerusalem försummades ekonomiskt och socialt med följden att många flyttade därifrån. Först på 1960-talet förbättrades situationen något tack vare turistnäringen.

CH RISTO FFER REH N

Den röda linjen visar var Jerusalem var delat 1948–67. Rosa områden var ingenmansland.

anfölls stadsdelen Katamon, som var belägen på en höjd och därför strategiskt viktig. Offensiven föregicks av en lång period av artilleribeskjutning och den 30 april sattes judiska marktrupper in. Det tog dem tre dagar att erövra Katamon. Efter ett uppehåll för återhämtning svepte judiska enheter fram mot stadsdelen Baka, sydöst om Katamon. Baka intogs mer eller mindre utan motstånd den 16 maj. Erövringen av dessa områden drev fram en arabisk utrymning och många arabiska hem plundrades. En tidigare någorlunda etniskt och religiöst blandad stad blev nu indelad i två tämligen homogena områden, västra och östra. Cirka 750 kristna araber och greker valde att stanna kvar i den västra, judiskdominerade delen. Judiska enheter fortsatte offensiven och tryckte på mot gamla staden. Mellan den 14 och 18 maj erövrade man flera gamla brittiska stödjepunkter som postkontoret, Kung David-hotellet och centralstationen. Samtidigt förstod man att det arabiska motståndet skulle hårdna vid gamla stadens murar. Trots att arabiska irreguljära styrkor förbättrat sitt taktiska läge i och med säkrandet av centrala positioner intill den judiska enklaven så befarade man att gamla staden ändå skulle falla i judiska händer. Under tiden fortsatte man att beskjuta enklaven med bland annat granatkastare. Den 17 maj attackerade judiska styrkor två portar, Jaffa och Sion. Man bröt igenom det palestinskarabiska försvaret vid Sionporten och lyckades få in en mindre avdelning ur Palmach till gamla staden innan anfallsförbanden drog sig tillbaka. Tillskottet av soldater ingöt mod hos den judiska enklavens försvarare. »Glädjen och entusiasmen var omåttlig», beskrev Malka Natanson, en Irgun-soldat, det hela efteråt. »Äntligen hade de länge efterlängtade förstärkningarna kommit. Dussintals unga män kom genom Sionporten med spjällådor med ammunition på sina axlar.» Ankomsten av Palmachtruppen infriade dock inga förhoppningar som de instängda hade. Varken sårade eller civila kunde evakueras, och möjligheten att genomföra fler attacker vid porten fanns inte längre. I samband med de judiska framstötarna hade nämligen arabiska milisledare insett att de inte skulle förmå hålla sina linjer och därför bett den transjordanska kungen Abdullah skicka in reguljära trupper ur arabiska legionen. Meddelandena till kungen var desperata: »SOS. Judarna är nära den gamla stadens murar, säg åt den arabiska legionen att omedelbart hjälpa oss.» Enheter ur legionen, i vilken många brittiska officerare tjänstgjorde, hade blandat sig i det arabisk-judiska inbördeskriget redan före 14 maj men de hade inte haft tillåtelse att gå in i Jerusalem. Till exempel hade de attackerat bosättningen Kfar Etzion, söder om staden, den 13

J O H N PHILLIP S/ T H E LIFE PI CT U RE C O LLECTIO N /G E T T Y

Delar av gamla stan i Jerusalem flyger i luften sedan arabiska krigare krupit genom kulregnet och planterat dynamit under murarna.

Med minst 600 vältränade soldater och artilleri från legionen inne i staden förändrades det taktiska läget markant den 19 maj. Hårda strider skulle nu utkämpas vid den gamla stadens murar och vid tillfartsleder såväl norr som söder om staden. Legionen erövrade stadsdelen Sheik Jarrah den 19 maj och två dagar senare anföll man det katolska komplexet Notre Dame där judiska styrkor förskansat sig eftersom det låg mitt emot Nya porten. Detta ledde till amerikanska protester hos britterna som garanterade att legionen inte skulle företa några fler offensiva aktioner. Det var ett löfte britterna klarade av att uppfylla enbart till viss del. Ett antal gånger utförde legionens enheter anfall mot judiska enklaver och bosättningar öster eller söder om staden men fick då order från brittiska överordnade om att upphöra

»MED MINST 600 VÄLTRÄNADE SOLDATER OCH ARTILLERI FÖRÄNDRADES DET TAKTISKA LÄGET MARKANT» med stridshandlingar i berörda områden. Oftast lydde man, men motvilligt. Oavsett vilket var den arabiska kontrollen över östra Jerusalem säkrad och den judiska styrkan, knappt 210 stridande ur Haganah och Irgun, i gamla staden stod inför en övermäktig motståndare. Den sista veckan i maj utsattes judiska positioner för intensiv artilleribeskjutning, och att hålla den isolerade enklaven i gamla staden bedömdes som utsiktslöst. Judiska försvarare hade inte längre enbart att hantera irreguljär arabisk milis, utan ett helt regemente ur legionen. Desperationen steg såväl utanför som inne i enklaven. David Ben-Gurion, vilken som det judiska nationlrådets ordförande hade auktoritet över Haganah, krävde att styrkorna skulle gå till »angrepp oavsett kostnaden». Befälhavaren i Jerusalem,

David BenGurion (1886– 1973) ledde det judiska nationalrådet och blev Israels förste premiärminister.

143 43

N ATIO N A L PH OTO C O LLECTIO N

maj och mördat såväl stridande som sträckt vapen som judiska civila. Bosättningen raserades, precis som flera andra. Den 16 maj vände sig kungen till legionens befälhavare general John Glubb och sade åt honom att gå in i staden med delar av sin styrka. Glubb tvekade först eftersom han befarade att legionen skulle bli involverad i kostsamma gatustrider men när kungen insisterade återstod ingenting annat än att lyda order.

T H E PA LM ACH A RCHIV E

Jerusalem 1948

En samtida rekonstruktion visar av hur israeliska Palmachsoldater anfaller Sankt Simon-klostret i Katamon, Jerusalem. April 1948.

144

David Shaltiel, och hans trupper gjorde vad de kunde men försöken att ånyo forcera Sionporten, vars försvar förstärkts med bepansrade fordon ur legionen, den 25 maj misslyckades. Inne i enklaven var situationen förtvivlad. En judisk soldat minns: »De besköt oss från Olivberget. Det fanns ingen utväg. Dag efter dag steg förlusterna. Det underjordiska sjukhuset fylldes med fler sårade.» Den 27 maj inringades kvarvarande judiska soldater i Hurvasynagogan och nästa morgon var situationen, enligt soldaten Yoseph Atieh, »riktigt dålig». »Det var uppenbart att vi inte kunde hålla ut. De närmade sig oss långsamt … erövrade ställning ef efter ställning. Vi hade ingen ammunition. Jag hade ungefär trettio patroner kvar. Det var allt. » Den dagen lade Atieh och hans kamrater ner sina vapen. 39 av deras vapenbröder hade stupat och 134 sårats. 1 500 civila och judiska soldater togs tillfånga. De behandlades korrekt av legionens trupper och de civila skyddades från den arabiska civilbefolkningens hämndtörst. Soldater ur legionen eskorterade de civila ut från gamla staden via Sionporten. Runt 290 yngre män, inklusive resterande soldater, och

»FÖRST I SAMBAND MED SEXDAGARSKRIGET 1967 LYCKADES ISRAELISKA STYRKOR ERÖVRA ÖSTRA JERUSALEM» ett tiotal sårade hamnade i krigsfångenskap. Hurvasynagogan sprängdes i luften och det judiska kvarteret plundrades. Stärkt av framgången ville legionens lokala befälhavare major Abdullah el-Tell fortsätta offensiven västerut men hans brittiska överordnade general Glubb avfärdade idén. Istället drogs brittiska officerare ur legionen och Storbritannien införde ett vapenembargo mot Mellanöstern. På den judiska sidan var tillståndet bland trupperna och civilbefolkningen väldigt ansträngd på grund av blockaden. Efter påtryckningar från London och Washington gick parterna, via förmedlaren Fol-

N ATIO N A L PH OTO C O LLECTIO N

ke Bernadotte, med på en trettiodagars vapenvila med start den 11 juni. Haganah utnyttjade tiden till att föra in förstärkningar och förnödenheter och konsolidera sina positioner. På den östra sidan befäste Transjordanien sin maktposition och el-Tell utnämndes till militär guvernör.

En Haganah-soldat följer med som eskort för en apelsintransport i oktober 1938.

När vapenvilan upphörde blossade nya stridigheter upp, främst ömsesidig artilleribeskjutning. Israeliska försök att inta gamla staden, med dess för judendomen centrala helgedomar, misslyckades. Den 17 juli förhandlades ett nytt och mer bestående stillestånd fram. Haganah som omvandlats till den israeliska statens reguljära krigsmakt kunde istället avsätta resurser på att bekämpa den arabiska invasionen i andra delar av det som skulle komma att bli Israel. Först i samband med sexdagarskriget 1967 lyckades israeliska styrkor erövra östra Jerusalem. Artur Szulc är militärhistorisk skribent. Boktips: 1948 – The First Arab-Israeli War (2008) av Benny Morris, 1948.

Haganah skulle skydda judarna i Palestina ★★Föregångaren till dagens israeliska krigsmakt är Haganah, som betyder »försvar». Haganah uppstod 1921 efter arabiska uppror, exempelvis i Jerusalem. Det judiska ledar ledarskapet förstod att brittiska myndigheter inte skulle skydda judisk befolkning, vare sig inne i städer eller i landsbygdens kolonier och bosättningar. Inledningsvis bestod Haganah främst av jordbrukare och landsbygdsbor som ville försvara sina hem. De var dåligt beväpnade och de saknade en sammanhållande befälsstruktur. I och med de omfattande arabiska upproren åtta år senare ombildades Haganah. Antalet medlemmar ökade markant och de fick allt bättre militär utbildning. Vapen köptes från utlandet eller tillverkades i egna verkstäder. Haganah antog nu formen av ett territoriellt hemvärn. Order som fanns från politiskt håll om att motattack-

er inte var tillåtna gjorde att mer högervridna soldater bröt sig ur 1931 och bildade Irgun Zvai Leumi. Irgun skulle snart ha cirka 4000 personer i sina led och stämplades som en terrororganisation av brittiska myndigheter på grund av sina bombåd och attentat. Trots tappet kunde Haganah expandera och några år senare hade man en mobiliserad styrka på ungefär 10000 man, fördelade på tre truppavdelningar: fältkåren (en mobil styrka); skyddskåren (garnisonsenheter i städer och byar) och attackstyrkan Palmach. 1946–47 tillfördes Haganah fler vapen, särskilt gevär, kulsprutor och granatkastare, genom inköp i utlandet. Under samma period omorganiserades fältkåren och skyddskåren i sex brigader och Palmach i tre elitbrigader. Våren 1948 var cirka 35000 man mobiliserade och antalet växte.

1 145

quiz

12 FRÅGOR OM OKÄNDA SLAG

Har du läst noggrant? Då bör svaren på dessa frågor vara välkända för dig.

Vad hette Mongoliets ledare och marskalk för landets armé 1939? 1. Jumdzjaagijn Tsedenbal X. Choorlogin Tjojbalsan 2. Grigorij Sjtern

Vilket namn har de brittiska kommandosoldaternas närstridsknivar? 1. Fairbairn-Sykes-dolk X. Bowiekniv 2. V-42 Stiletto

Vad kallades den tyska operationen där erövringen av Nederländerna ingick? 1. Fall Blau X. Fall Rot 2. Fall Gelb

Vem var chef för den japanska 31. divisionen vid Kohima? 1. Sato Kotoku X. Manabu Wada 2. Mutaguchi Reya

Vilken typ av glidflygplan använde fallskärmsjägarna vid Eben-Emael? 1. DFS 230 X. Waco CG-4A 2. Ju 87 Stuka

Vilka stridsvagnar sattes in för första gången i striderna vid Lysanka 1944? 1. JS-2 X. T-26 2. JS-1

Vilket tyskt stridsvagnsförband skulle anfalla på djupet vid Dubno-Brody? 1. 15. mekaniserade kåren X. 17. armén 2. 11. pansardivisionen

Vad var täcknamnet på tyskarnas snabba ockupation av gruvorna i Petsamoområdet i norra Finland? 1. Operation Platinfuchs X. Operation Polarfuchs 2. Operation Renntier

10 11 12

Vilket förband som ingick i den amerikanska armékåren i Nordafrika kallades »Big Red One»? 1. 1. pansardivisione X. 1. infanteridivisionen 2. 1. armén Vem fick en gata uppkallad efter sig efter slaget om Schloss Itter? 1. Jean Borotra X. Josef Gangl 2. Jack Lee Jr Vad hette föregångaren till dagens israeliska krigsmakt? 1. Irgun X. Haganah 2. Palmach

R ÄT TA R A D EN: 1 : X , 2 : 2, 3 : 1 , 4 : 2, 5 : 2, 6 : 2, 7 : 1 , 8 : 1 , 9 : 2, 1 0 : X , 1 1 : X , 1 2: X

Från vilket fartyg ledde general Mark Clark landstigningen vid Salerno? 1. USS Biscayne X. USS Ancon 2. USS Savannah

Fallskärmsjägarna erövrade fortet Eben-Emael med hjälp av glidflygplan.

RIS

Kommandosoldaterna i Walcheren var utrustade med dessa knivar.

B U N D E SA R C H I V, B I L D 1 8 3 - L 1 9 0 3 4 / ZE H /C C- BY-SA 3 .0

ANDRA VÄRLDSKRIGETS

OKANDA SLAG Fallskärmsjägare erövrade fort

Röda arméns elit bjöd på motstånd

Belgiska Eben-Emael skulle vara ointagligt, men tyskarna anföll med glidplan och gummibåtar.

Otaliga tyska trupper skickades för att erövra Murmansk – men stupade i den svåra terrängen.

Omringade på östfronten

USA möter Tyskland i Nordafrika

När Erich von Mansteins slitna armékårer fångades kämpade de för att undvika ett nytt Stalingrad.

Amerikanernas förvirrade insats vid Kasserine var nära att besegras av Erwin Rommel.