Populär Historia - Sveriges Försvar

Populär

SVERIGES FÖ ÖRSVAR H Armén H Marinen H Flygvapnet

Saab 37 Viggen

k i t k a t h c Vapen o t e g i r k a l l a k r e d n u

Stridsvagn 103

Kryssaren Göta Lejon

FÖRSVAR I OTAKT SVERIGE EFTER 1945

Har det aktuella säkerhetspolitiska läget styrt det svenska försvarets storlek eller är det andra faktorer? Wilhelm Agrell har granskat de efterkrigstida försvarsbesluten och hittat ett försvar ständigt i otakt med tiden.

D

et kom att dröja till våren 2013 innan det svenska försvaret blev internationellt uppmärksammat. Stoltheten på svenskt håll torde dock ha grumlats av att det var försvarets bristande förmåga under en rysk övning på långfredagen som tilldrog sig intresse utanför landets gränser.

Det försvar som sedan beredskapen under andra världskriget beskrivits som starkt, folkligt förankrat och höjt över partipolitiken fanns inte längre. Krigens tid förklarades vara över men i öster rustade den store grannen och det föreföll inte givet att det var med sikte på den eviga freden.

Sambandet mellan hur läget i omvärlden uppfattats och hur det svenska försvaret utformats utgör ett ledmotiv i svensk försvarspolitisk debatt under ett och ett halvt sekel. Det har också varit en fråga

»FRÅGAN VAR INTE OM FÖRSVARET SKULLE SKÄRAS NER UTAN HUR MYCKET» som säkerhetspolitisk forskning försökt besvara; styrdes försvarsbesluten av svensk regionalpolitik och särintressen eller av de geostrategiska förhållandena, styrkeutveckling i omvärlden och bedömningar av ett tilltagande eller avtagande krigshot?

När det gäller inledningen av det starka försvarets epok framstår svaret som givet: 1930-talets svenska försvarspolitik präglades av det långsamma varseblivandet av ett förändrat internationellt läge och ett växande krigshot i Europa. Den svenska återupprustningen efter 1925 beslutades först 1936 och

L AS S E S J Ö G R E N / FÖ RSVA RS M A K T E N S B I L D BY R Å

En Centurionstridsvagn 104 från P 6 i Kristianstad framrycker i öppen terräng.

Centurion var länge pansarbrigadernas huvudvagn.

försvaret EFTER 1945 hade knappt hunnit påbörjas vid krigsutbrottet, som gjorde upprustningsbehoven akuta men reducerade möjligheterna att tillmötesgå dem genom import.

S

FÖ RSVA RSM A K T ENS BILD BY R Å

veriges inringning beseglades med den tyska erövringen av Danmark och Norge 1940, som innebar en katastrofal försämring av landets försvarsbetingelser gentemot vad som upplevdes som ett överhängande angreppshot från en oberäknelig och militärt överlägsen stormakt. Krigsårens forcerade upprustning bestämdes därför mindre av hotbilden och mer av vilka resurser – personellt och materiellt – som fanns att tillgå inom landet.

De eftersatta utbildningsbehoven kunde successivt tas igen och den svenska verkstadsindustri som till stor del skurits av från sina exportmarknader kunde ställas om för inhemsk militär produktion.

Men hotbild och försvarsförmåga fortsatte att vara i otakt. Det försvar Sverige skulle behövt den 9 april 1940 grundlades först i 1942 års försvarsbeslut och viktiga delar var inte genomförda förrän vid krigsslutet. Därmed tornade också nästa försvarspolitiska problem upp sig: Hur skulle detta försvar anpassas till en efterkrigssituation där läget i omvärlden var i grunden förändrat och Tyskland till synes utplånat som militär maktfaktor?

Situationen liknade den efter första världskriget; ännu en omritning av Europas karta och ännu en världsorganisation skulle trygga freden. Försvaret utreddes av den första av efterkrigstidens många parlamentariska utredningar. Den övergripande

Sista skottet avfyras med en fast kustartilleripjäs 12 cm m/70 på. Landsort år 2002. Två år tidigare avvecklades kustartilleriet och ombildades till amfibiekåren.

»DET FÖRSVAR SVERIGE SKULLE BEHÖVT DEN 9 APRIL 1940 GRUNDLADES FÖRST I 1942 ÅRS FÖRSVARSBESLUT» frågan var inte om försvaret skulle skäras ner utan hur mycket och vad. Men precis som på 1930-talet ändrades det säkerhetspolitiska läget snabbare än den svenska utrednings- och beslutscykeln.

F

örsvarsbeslutet 1948 kom att präglas av övergången till det kalla kriget och Sveriges position som randstat mellan blockbildningarna i väst och öst. Både de halvhjärtade försöken att åstadkomma ett skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 och Sveriges beslut att (formellt) stå utanför Nato förutsatte ett inhemskt existensförsvar utformat efter samma linjer som under krigsåren med målsättningen att kunna hålla ut så länge att angriparens huvudmotståndare hann komma till hjälp. Den fråga om basering av västmaktsflyg på svenska baser som från slutet av 1940-talet gång på gång kom upp i regeringens och militärledningens hemliga överläggningar handlade om detta underskott i den svenska försvarskalkylen.

Kalla krigets utbrott kom att permanenta den försvarsstruktur som byggts upp under krigsåren och som vidmakthölls genom två produktionssystem. Det ena var försvarets skolor och utbildnings­

anstalter som successivt fyllde på krigsorganisationen. Det andra var den inhemska försvarsindustrin som etablerats för att fylla materielbehov som inte kunde tillgodoses med import men som snabbt förvandlades till en symbol för alliansfriheten och därmed erhöll en monopolställning i ett symbiotiskt förhållande med respektive försvarsgren.

Försvarspolitiken under 1950-talet utformades i hög grad med det kalla kriget som grundbetingelse.

Sveriges geostrategiska läge bedömdes som utsatt och ogynnsamt i händelse av ett storkrig mellan väst och öst, där öst förväntades gå till offensiv över hela linjen medan väst skulle försöka blockera framträngandet genom Östersjöutloppen och på Nordkalotten. Men det omvärldsförhållande som fick allt större betydelse var den tekniska utvecklingen. Redan vid krigsslutet stod det klart att Sverige inte bara kunde bevara det försvar som byggts upp. Det svenska försvaret måste moderniseras och anpassas efter de nya strids­medel och stridsmetoder som utvecklats under kriget och som utgjorde huvudtemat i det tidiga kalla krigets upprustning.

Bombflyg, robotar och kärnvapen förändrade i grunden förutsättningarna för småstatens försvar.

Det var med hänvisning till den osäkerhet som den tekniska utvecklingen skapade som statsmakterna inte ansåg att det gick att fatta något nytt långsiktigt försvarsbeslut mellan 1948 och 1958.

D

et korta tövädret efter Chrustjevs avstalinisering hade 1958 avlösts av nya kriser i det till synes permanent delade Europa. Men framförallt hade kärnvapnen kommit att dominera bilden av ett framtida krig. Både USA och Sovjetunionen planerade för krig på ett nukleärt slagfält.

Sverige ställdes, liksom andra småstater, inför ett djupgående dilemma – var nationellt försvar överhuvudtaget möjligt under dessa betingelser? För Danmark och Norge var lösningen Natos kärnvapenparaply och avskräckningen från USA:s doktrin om Massive Retalliation, att varje framstöt från kommunistblocket skulle mötas med ett kärnvapenslag. För Sverige var situationen en annan.

Både den uttalade och den dolda säkerhetspolitiken byggde på målsättningen att försvaret skulle kunna avvärja eller fördröja ett sovjetiskt anfallsföretag så länge att den västliga hjälpen hann fram i form av flygunderstöd och materieltillförsel via Norge.

Men det nukleära slagfältet riskerade att slå undan förutsättningarna eftersom det skulle vara ofarligt att använda kärnvapen mot Sverige samtidigt som det svenska försvarets uthållighet skulle reduceras.

I sin långsiktsplan inför 1958 års försvarsbeslut krävde ÖB anskaffning av svenska kärnvapen i alla anslagsnivåer. Det nukleära slagfältet påverkade hela totalförsvaret och motiverade en genomgri-

Ingen beredskap H En rysk flygövning mot svenska mål på långfredagen 2013 startade den stora debatten om det svenska försvaret.

Tidningen Svenska Dagbladet avslöjade att Sverige inte hade haft plan eller piloter i beredskap för att möta de

ryska flygplanen vid den svenska gränsen, trots att försvaret enligt riksdagsbeslut ska ha ständig incidentberedskap.

När de ryska planen upptäcktes skickade Nato upp två danska F-16 från en bas i Litauen som skuggade dem.

pande modernisering av krigsårens civilförsvar.

1958 innebar också den enda omavvägningen mellan försvarsgrenarna före Sovjetunionens kollaps.

Prioritet lades på flygvapnet, på marinens bekostnad. Också här fanns kärnvapnen med i bilden: de stora ytstridsfartygens tid bedömdes vara över, vad som i fortsättningen skulle vara relevant var en lätt flotta med ubåtar och små enheter. Huvudansvaret för att bekämpa en invasionsflotta skulle gå över från marinen till flygvapnet och attackflyg med målsökande sjömålsmissiler.

K

ärnvapenfrågan var en av få försvarspolitiska kontroverser som nådde ut till allmänheten, inte minst genom motståndet mot planerna på kärnvapenanskaffning, samlat i Aktionsgruppen mot svensk atombomb (Amsa). Men försvarets strukturella problem och den internationella utvecklingen kom att påverka utgången av kärnvapenfrågan. Ju längre förberedelserna kom, desto tydligare blev det att prislappen för ett kärnvapenprogram skulle bli mycket hög, samtidigt som det civila kärnenergiprogrammet var ointresserat av de anläggningar som behövdes för ett militärt program.

Också den strategiska utvecklingen efter Kuba­ krisen 1962 spelade en viktig roll: Supermakterna hade varit framme vid avgrundens rand och Massive Retalliation ersattes 1968 av den nya Natodoktrinen Flexible Response. Ett angrepp österifrån skulle nu inte automatiskt mötas med ett kärnvapenslag, istället skulle i första hand konventionella styrkor sättas in, och om det visade sig nödvändigt, en gradvis upptrappad kärnvapeninsats.

För svenskt försvar innebar omsvängningen i den västliga synen på kärnvapen en lika stor förändring som tron på det framtida nukleära slagfältet. Vad som under andra hälften av 1960-talet började avteckna sig var en helt ny strategisk situation. Under de betingelser som Flexible Response skapade skulle man ha ont om tid. Det tänkta Europakriget skulle avgöras redan under den första intensiva fasen.

försvaret EFTER 1945 I detta skede gällde det för Sovjetunionen och dess allierade att snabbt nå strategiska mål, något som förutsatte kraftsamling på de viktiga huvudriktningarna. 1968 års försvarsbeslut, som blev ett slutgiltigt farväl till tanken på svenska kärnvapen, byggde på ett från mellankrigstiden välbekant resonemang, att en småstat kunde dra nytta av att stormakternas huvudsakliga stridskrafter var låsta mot varandra och att småstaten endast behövde ha tillräcklig försvarsförmåga för att kunna avvärja de resurser en stormakt kunde avvara på marginalen.

M

arginaleffektsdoktrinen hade därmed sjösatts, en doktrin som utgjorde den strategiska huvudtanken bakom svensk försvarspolitik under resten av kalla kriget och ännu under blockupplösningen på 1990-talet. En första konsekvens var att styrkekalkylen mellan det svenska försvaret och angriparen i ett slag förändrades och förbättrades från svenskt perspektiv. Sovjet­ unionen och dess allierade förväntades koncentrera sig på Natos stridskrafter med målsättningen att slå ut dessa innan amerikanska förstärkningar hunnit anlända. Sverige framstod här inte längre som någon lockande gråzon eller bekväm genväg och det ansågs räcka om det svenska försvaret hade tillräcklig förmåga för att möta de eventuella marginella stridskrafterna för att

»EN RAD UBÅTSJAKTER, MED BÖRJAN VID UTÖ 1980, STÄLLDE NYA KRAV PÅ OMEDELBART GRIPBAR OPERATIV FÖRMÅGA» man skulle kunna vara krigsavhållande. I ett slag var det långt ifrån säkert att Sverige skulle beröras av ett storkrig, svensk neutralitet framstod som fullt möjlig och kärnvapnen hade trollats bort i en hotbild som föreföll vara som klippt och skuren för det svenska försvaret. Detta var inte så konstigt eftersom hela marginaleffektsdoktrinen var en inhemsk svensk försvarspolitisk uppfinning.

F

lexible Response återspeglade inte bara en förändrad västlig inställning till kärnvapnens roll i framtida krig, doktrinen återspeglade också en nedtonad hotbild i avspänningens och rustningskontrollförhandlingarnas tecken. Det storkrig som tycktes ha legat snubblande nära blev en teoretisk eventualitet när det europeiska säkerhetssystemet, byggt på ömsesidig avskräckning, blev stabilare.

För svensk försvarspolitik innebar denna omvärldsbild att inriktningen av försvarspolitiken från slutet av 1960-talet alltmer handlade om att bibehålla förmågan till Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U-137 på grund utanför Karlskrona. Det blev en rejäl väckarklocka för flottan om att den behövde bygga upp sin ubåtsjaktförmåga igen sedan den sparats bort under tidigare försvarsbeslut.

marginell avskräckning på sikt. »Här och nu» var något som bara skulle dra onödiga kostnader och försvaga den långsiktiga kapacitetsuppbyggnaden, det invasionsförsvar som nu var försvarets helt dimensionerande uppgift. 1972 års försvarsbeslut byggde på denna förändrade inriktning.

Försvaret kunde i avspänningens tecken spara, samtidigt som organisationen till stora delar bibehölls intakt – på pappret. Sparobjekt var i första hand övningsverksamhet och icke organisationsbestämmande materiel.

Försvarsbeslutet var en kompromiss mellan anpassningen till en till synes permanent europeisk avspänning och försvarets strävan att »övervintra» och bibehålla en struktur som vid behov skulle kunna moderniseras, fyllas på och övas. Samma fenomen som på 1930-talet inträffade dock när det internationella läget började försämras i slutet av 1970-talet; svensk försvarspolitik höll i det längsta fast vid att avspänningen, eller dess fundament, levde kvar, långt efter det att begreppet förlorat all innebörd och världen gått in i en ny upprustningsoch spänningsfas, ett andra kallt krig.

För Sveriges del komplicerades bilden av att närtidsperspektivet på ett oväntat sätt trängde sig in i försvarets löpande fredsverksamhet och försvarspolitikens planstyrda långsiktighet. En rad ubåtsjakter, med början

vid Utö 1980, ställde nya krav på omedelbart gripbar operativ förmåga för en tidigare bortbesparad sidouppgift – ubåtsjakt.

Försöken att laga efter läglighet och använda fredsorganisationens resurser och ledningsstruktur gav inte ett positivt utfall i ett läge där en antagen motståndare hade anlänt på ett sätt som avvek från de rådande planeringsförutsättningarna. Också på den försvarspolitiska nivån möttes ubåtshotet med improvisation, det ena paketet av hopplockade påslag följde på det andra som om alla tankar på långsiktsplaneringens förträfflighet var glömda.

D

et upplevda ubåtshotet fick dock ett indirekt genomslag på den strategiska analysen. Det andra kalla kriget innebar att de krigsavhållande strukturerna i det europeiska säkerhetssystemet försvagades. Men ubåts­hotet tydde också på att antagandena bakom marginal­effektsdoktrinen inte längre gällde fullt ut. De marginella styrkorna kunde bestå av fjärrvapen och specialförband och angreppsoperationen behövde inte syfta till en traditionell invasion utan till att skapa kaos och bryta landets motståndsvilja innan mobilisering och krigsorganisering hunnit genomföras.

Det strategiska överfallet seglade vid mitten av 1980-talet upp som det farligaste hotet, det kuppanfall som funnits

försvaret Efter 1945 med ända sedan 1940 men i en ny och mer sofistikerad form som inte minst byggde på det moderna samhällets och det teknikberoende försvarets sårbarhet.

1972 års övervintring gick också mot sitt slut. Budgetsvälten hade förvandlat stora delar av krigsorganisationen till museala spökförband samtidigt som akuta moderniseringsbehov skjutits på framtiden.

Denna strukturkris sammanföll med den radikala förändringen av den europeiska säkerhetspolitiska miljön, inlett med Sovjetledaren Michail Gorbatjovs avspänningspolitik och dess okontrollerade fortsättning i de östliga kommunistregimernas kollaps, Warszawapaktens upplösning och Sovjet­unionens desintegration. All långsiktsplanering hade här i ett slag havererat för samtliga inblandade parter.

D

en monumentala omvärldsförändringen fick på kort sikt lite genomslag på den svenska försvarspolitiken. Två faktorer samverkade här, dels att utvecklingen i början av 1990-talet präglades av osäkerhet, dels att de strukturella problem som politiker och försvarsmakt skjutit framför sig sedan 1972 nu blivit akuta; hur omvärlden än råkade se ut måste helt enkelt budgetmedel och organisation bringas i balans och 1992 togs de första stegen i en reduktion av framförallt arméns krigsorganisation samtidigt som en modernisering av förbanden inleddes.

Men synen på den europeiska säkerhetspolitiska miljön var långt ifrån entydig. Det var inte bara osäkerheten kring utvecklingen i öster och på Balkan som påverkade bilden utan också den genomgripande förändringen av de geostrategiska förhållandena i Centraleuropa. Det fanns inte någon hotande centralfront, en konfrontationszon dit de huvudsakliga resurserna förväntades koncentreras vid konflikt.

Den sovjetiska/ryska urdragningen och uppkomsten av ett randstatsbälte i öst innebar att Centraleuropa och nordflanken inte längre hängde ihop på samma sätt som tidigare, eller annorlunda uttryckt: en militär konfrontation mellan Ryssland och väst kunde helt enkelt inte inledas annat än på flankerna.

Marginaleffektsdoktrinen hade därmed försvagats och Sveriges läge kunde, paradoxalt nog, uppfattas som försämrat, trots den europeiska integrationsoch utvidgningsproces som samtidigt pågick.

F

örsvarsbeslutet 1996 tillkom i skärningen mellan blockupplösningen och minskad militär närvaro, uppblossade regionala konflikter med svårförutsägbara spridningsrisker och det nordeuropeiska områdets ökade utsatthet, bland annat till följd av den ryska omgrupperingen av förband från Centraleuropa, det som danskarna kallade pølseteorin – det som trycks ut från mitten måste hamna någonstans.

Försvarsbeslutet utgjorde ett första uttag av en »fredsdividend» i form av minskade anslag. Samtidigt skulle den långsiktiga handlingsfriheten bevaras inför en fortsatt osäker framtid. Marginal­ effektsdoktrinen ersattes nu av en anpassningsdoktrin, i sina grunddrag inte olik den så kallade elasticitetsprincip som infördes med 1925 års försvarsbeslut och som funnits i bakgrunden 1972.

1996 års försvarsbeslut innebar jämförelsevis små ingrepp i krigsorganisationen, vad som istället skars ner radikalt var mobiliseringsberedskapen. Krigsorganisationen behövde inte vara tillgänglig förrän efter en lång anpassning, en nådatid som byggde på antagandet att inget hot skulle kunna växa fram på kort eller medellång sikt eftersom den enda fortsatt tänkbara angriparen Ryssland befann sig i politisk, ekonomisk och inte minst militär upplösning. De resurser som krävdes för att angripa Sverige måste först skapas innan ett hot ånyo var möjligt.

F

örsvarsbeslut 1996 fullföljdes aldrig, det överflyglades av en total omstrukturering av försvaret till vad som avsågs bli en mycket mindre men samtidigt modernare struktur. Drivkrafterna fanns denna gång på militärt håll bland förespråkare för en svensk motsvarighet till det amerikanska konceptet Revolution in Military Affairs (RMA).

Den avgörande förutsättningen var att det uppstått en hotlucka och att försvaret under en tioårsperiod skulle kunna ta strategisk timeout, det vill säga montera ner den befintliga krigsorganisationen och bygga upp en ny mer eller mindre från grunden.

Försvarsbeslutet 2000 var det mest genomgripande någonsin. Hela efterkrigstidens krigsorganisation utgick, mobiliseringsförråd tömdes och bergen av materiel skrotades eller såldes. Försvaret hade i operativ mening upphört att existera i sin dittillsvarande form. Istället följde en period av organisatorisk förvirring, logistiskt kaos och professionell desorientering samtidigt som ekonomiska underskott hotade att stjälpa hela företaget.

Det som tidigare skulle ha uppfattats som bekymmersamt var nu på sin höjd en fråga om att avlägsna eller tysta några obekväma generaler. Säkerhetspolitiskt tillmättes inte oförmågan att förverkliga visionerna för omställningen någon större betydelse.

Här hade omvärldsutvecklingen, eller de svenska politikernas tolkning av den, fått fullt genomslag.

I och med EU- och Natoutvidgningarna betraktades Sverige som permanent inbäddat i en stabil europeisk säkerhetsgemenskap där krig mellan aktörerna inte längre var tänkbart.

Resonemang om avskräckning, marginaleffek­ ter och geostrategi framstod som föråldrade. Sverige behövde fortsatt ett försvar, men det enda det behövde leverera utöver rudimentär fredstida in-

FÖ RSVA RS M A K T E N S B I L D BY R Å

Skrotning av Stridsvagn 103 på Stena Metalls återvinning i Vislanda i maj 2000.

cidentberedskap var expeditionär förmåga för de internationella insatser där Sverige, likt raden av andra småstater, betalade in det de uppfattade som medlemspremien i säkerhets­gemenskapen.

Att de svarta hålen inför försvarsbeslutet 2004 slukade hälften av den nya organisationen och hela den struktur som skulle garantera ett nationellt försvar spelade därmed ingen roll. Krigens tid var förbi, försvaret kunde fortsätta att krympa så länge man kunde bibehålla sina internationella åtaganden i form av insatser och exportstödjande verksamhet.

L

ugnet i försvarspolitiken bestod till 2008 när de första varningssignalerna kom i och med Georgienkriget. Ryssland visade sig ha reorganiserat sin militära förmåga tillräckligt för att på fem dygn pulvrisera en underlägsen motståndare. EU skyndade visserligen till för att medla – och USA valde att passa, stjärnorna stod inte rätt den här gången för att hjälpa en liten partner som trott sig ha betalt beskyddarpengar med deltagandet i Irakkriget.

Men det allvarligaste, och svåraste att förklara bort, var trots allt att Ryssland gått i krig mot ett annat europeiskt land, låt vara långt borta. Det som inte skulle ha kunnat hända hade oåterkalleligen hänt och till krigets förluster fogades också de överoptimistiska svenska bedömningarna om ett

»I ETT SLAG VAR DET LÅNGT IFRÅN SÄKERT ATT SVERIGE ALLS SKULLE BERÖRAS AV ETT STORKRIG» stabilt europeiskt säkerhetssystem där väpnat våld inte längre var möjligt. Med Rysslands allt tydligare odemokratiska styre och målmedvetna upprustning föreföll cirkeln att än en gång sluta sig. Likt 1930 års försvarskommission tvistade de politiska företrädarna i den 2012 återuppståndna försvarsberedningen om huruvida den ryska upprustningen utgjorde ett hot och om dessa rustningar alls hade någon relevans för Sverige. Men blotta det faktum att dessa frågor på nytt står i centrum visar hur den geostrategiska pendeln slagit tillbaka i ett läge där försvarets begränsade uthållighet och förmåga samtidigt blivit synlig.

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

Boktips: Alliansfrihet och atombomber (1985) ★ Det väl­organiserade nederlaget (1990) ★ Fredens illusioner (2010) ★ Ett krig här och nu (2013) samtliga av Wilhelm Agrell.

KLASSIKERN

Kryssaren Gö öta Lejon Redan före andra världskriget funderade man över den svenska flottans organisation.

Så småningom infördes en ny eskadertaktik med Sveriges sista kryssare som nav.

U

nder 1930-talet genomfördes olika utredningar för hur den svenska flottan skulle förnyas. Nya fartyg behövdes och den typ man kom att sikta in sig på var artillerifartyg med starkt pansar, då sådana sågs som lämpliga komplement till de tre befintliga pansarfartygen i Sverige-klassen. Men så kom andra världskriget och visade hur både säkerhetspolitiska och tekno-

logiska förutsättningar förändrats. Så började istället försvarets blickar riktas mot kryssare.

Kryssare var den minsta typ av örlogsfartyg som ansågs kunna operera på egen hand till havs. Mindre fartygsklasser behövde operera med understöd.

I resultatet av en utredning, ledd av kommendör Helge Strömbäck, föreslogs att Sveriges nya

Byggd under brinnande krig Göta Lejon började konstrueras 1943 och blev färdig 1945. Här ser vi kryssaren efter att hon legat på varv 1953–58 och moderniserats.

Luftvärnskanoner Totalt fanns 25 pjäser: 4 x 57 mm m/50 och 21 x 40 mm m/48

Pansar 7 cm tjockt i vattenlinjen.

lätta flotta skulle organiseras runt tre kryssareskadrar. Dessa skulle bestå av en kryssare, fyra större jagare och sex motortorpedbåtar vardera. Till detta skulle de tre befintliga Sverigefartygen fungera som stödstyrka.

Meningen var att man genom denna nya organisation med betoning på lättare fartyg skulle få till en kombination av offensiv rörlighet, slagkraft och uthållighet.

Visionen kom dock att förändras i mötet med verkligheten. Endast två av de tre tänkta kryssarna kom att byggas. Detta

Radar för spaning och eldledning. De optiska avståndsmätarna fanns kvar som reservmetod.

Kanontorn Flottans enda trippel-kanontorn fanns på Göta Lejon och systerfartyget Tre Kronor:3 x 15,2 cm.

Göta Lejons vapensköld och devis »Mig anfaller ingen ostraffad».

»ENDAST TVÅ AV DE TRE TÄNKTA KRYSSARNA KOM ATT BYGGAS»

av sju stycken 15,2 cm kanoner fördelade på ett trippeltorn på fördäck och två dubbeltorn på akterdäck. Med en eldhastighet på tio skott i minuten kunde kanonerna bekämpa mål till sjöss såväl som på land och i luften.

Utöver kanonbestyckningen hade Göta Lejon luftvärnskanoner, torpeder, minrälsar och sjunkbombskastare.

påbörjades vid Eriksbergs mekaniska verkstad i Göteborg 1943 och 1944 var kryssaren Tre Kronor redo att lämna stapelbädden och året efter stod systerfartyget Göta Lejon färdigt.

Skrovet var byggt i svetsat stål med pansarplåtar fastskruvade på utsidan. Bestyckningen bestod

Matroser lastar granater i fartygets ammunitionshissen på Göta Lejon.

HMS Göta Lejon, flottans största och tyngsta fartyg någonsin. Foto från 1963.

Göta Lejon togs i bruk 1947, men redan 1949–50 genomgick hon en modernisering där bryggkomplexet byttes ut. Samtidigt ändrades det lätta artilleriet. 1957–58 fick kryssaren sina 57 mm luftvärns­kanoner i stället för sex gyrostabiliserade 40 mm i dubbellavettage.

Göta Lejon var rustad från 1951 till 1953 men låg därefter på varv till 1958. Efter en kort expedition avrustades hon igen 1959. Sedan var hon rustad för sista gången i svenska Flottan 1963–64. Göta

Sjunkbomer 2 sjunkbombkastare och 2 fällare.

Kanontorn Aktra huvudartilleriet med två 15,2 cm dubbelkanontorn.

Lejon såldes till Chile 1971. Som Almirante Latorre var hon rustad till 1984 och skrotades 1985.

Vad som föranledde fartygets relativt korta och brokiga karriär var att Helge Strömbäcks eskadertaktik inte blev särskilt långvarig. Det första kompletta eskaderförbandet enligt modellen blev operationsdugligt 1956, då med Tre Kronor som sedermera kom att utrangeras 1959.

Istället för eskadertaktiken växlade flottan till en mer flexibel förbandsindelning med stridsgrupper bestående av enbart jagare och torpedbåtar.

När utbildningsåret 1964 avslutades vid rustningskajen i Karlskrona hade Sveriges sista kryssare gjort sin sista resa. När besättningen vid detta tillfälle avmönstrades gav fartygschefen sin sista order: »Hala ner flagga, gös och mitt befälstecken!»

Hugo Nordland

HMS GÖTA LEJON Efter ombyggnaden 1958.

Längd över allt: 180,2 m.

Deplacement: 7 650 ton.

Maskineffekt: 90 000 hk.

Fart: 33 knop.

Aktionsradie: 4 350 nm/14 knop.

Besättning: 783 man.

Torpeder 3 x 53 cm tuber på båda sidorna.

Lysraketer för strid i mörker.

Avlöpningsbana för minfällning.

Totalt 120 minor.

SVERIGES HEMLIGA ATOMBOMB Vid krigsslutet började Sverige i hemlighet planera för att tillverka egna kärnvapen.

Efter en socialdemokratisk kompromiss 1959 låg vägen till en svensk atombomb öppen.

Text: WILHELM AGRELL

D

e första stegen mot det som blev ett svenskt kärnvapenprogram togs redan innan det nya vapnets existens blivit känd genom bomberna mot de japanska städerna. Märkligt nog var det just länderna som utvecklat atombomben, USA och Storbritannien, som aktualiserade frågan.

Den 27 juli 1945, tio dagar före Hiroshima, uppsökte det amerikanska Stockholmssändebudet Hershel Johnson svenska UD i vad han förklarade som ett både brådskande och ytterst hemligt ärende.

Det handlade om en rad krav som de västallierade ställde på Sverige och som gällde de svenska uranfyndigheterna. De allierade ville att Sverige skulle införa exportkontroll på uranmalm och att Storbritannien och USA skulle få ensamrätt på all malm som bröts ur svenska fyndigheter. Och man ville ha ett avtal med denna innebörd undertecknat och klart mer eller mindre omgående.

På svensk sida hade man först svårt att förstå motivet bakom de långtgående kraven och brådskan i saken, men sambanden klarnade när nyheten om atombombsfällningarna över Japan kom. Det som

pågick var en kapplöpning om kontrollen över uranfyndigheter runt om i världen. Genom omfattande litteraturgenomgångar hade en brittisk geolog kommit fram till att Sverige hade en av världens största fyndigheter av uran, fyndigheter som dittills saknat ekonomisk och strategisk betydelse. Den svenska regeringen och dess fåtaliga experter i kärnfysik insåg omedelbart vilken potential landet plötsligt visat sig besitta, samtidigt som man ville manövrera försiktigt mellan öst och väst. Svaret blev därför att man kunde gå västmakterna halvvägs till mötes och införa statlig exportkontroll. Men någon utländsk exploatering var det inte tal om, uranet skulle sparas för det egna landets framtida behov.

P

å hösten 1945 tillsatte regeringen Atomkommittén, en utredning med uppdrag att lämna förslag till hur forskning och framtida verksamhet på atomenergiområdet skulle bedrivas.

Atomkommittén kom att lägga grunden för svensk kärnforskning och exploatering av kärnenergi grundad på det inhemska uranet – senare entusiastiskt beskrivet som en tusenårig energireserv.

N ATIO N A L N U CLE A R SECU RIT Y A D MINIST R ATIO N

Kärnkraftverket Mar­viken byggdes i början av 1960-talet.

Parallellt med den energiproduktionen skulle vapenplutonium framställas i anläggningen.

I bakgrunden molnet efter en amerikansk provsprängning i Nevadaöknen 1951.

Bilden är ett montage.

BILD UR SVEN SK A FÖRINTELSE VAPEN

den svenska atombomben

Ö

verförandet av utvecklingen av uranbränsle innebar inte att FOA prioriterade ner kärnenergifrågorna. Tvärtom hade en viktig arbetsfördelning nu lagts fast mellan ett civilt och ett militärt spår i det som kallades »atomarbetet».

För FOA:s del kom ett nytt och likaså hemligt uppdrag i februari 1948: att utreda betingelserna och tidpunkten för en svensk inhemsk framställning av kärnvapen och eventuella radiologiska stridsmedel.

Utredningen låg klar efter bara tre månader och utgjorde det första utkastet till ett svenskt kärnvapenprogram.

FOA-forskarna slog fast att en uranladdning framstod som svårare att framställa än en plutoniumladdning och valde därför det senare alternativet, som kom att gälla genom hela det svenska kärnvapenprogrammet. Huvudmomentet var konstruerandet och byggandet av en tillräckligt stor reaktor avsedd för plutoniumproduktion, men med energi som biprodukt.

På grund av en felaktig uppskattning av den så kallade kritikaliteten, den minsta mängd plutonium som behövdes för att en nukleär kedjereaktion skul-

»UTREDNINGEN LÅG KLAR EFTER BARA TRE MÅNADER OCH UTGJORDE DET FÖRSTA UTKASTET TILL ETT SVENSKT KÄRNVAPENPROGRAM»

ST U DSVIK

Det var inte bara Atomkommittén som fick utredningsuppdrag. Sommaren 1945 hade de olika forsknings- och experimentverksamheterna inom försvaret förts samman till en ny central myndighet, Försvarets forskningsanstalt (FOA). Exakt vad den nya forskningsorganisationen skulle syssla med var oklart, annat än att det handlade om att följa upp de stora tekniska genombrott som kriget fört med sig, en uppgift som i augusti 1945 plötsligt fick ny innebörd.

Startskottet för FOA:s arbete på kärnvapenområdet var en skrivelse från ÖB den 17 augusti, där forskningsanstalten skyndsamt och med prioritet instruerades att utreda vad som var känt om det nya stridsmedlet. FOA:s forskningsverksamhet på kärnenergiområdet byggdes upp snabbt under de närmaste åren och var dels inriktad på grundläggande frågor kring kärnvapen, dels på mer målinriktad utveckling av kemiska metoder för utvinnande av naturligt uran ur de svenska fyndigheterna, uran som skulle kunna utnyttjas som bränsle i framtida »staplar», den första beteckningen på kärnreaktorer. Denna verksamhet fördes 1948–49 över till det nybildade Atombolaget, senare AB Atomenergi, med huvuduppgift att utveckla och driva reaktorer.

Den första svenska forskningsreaktorn, R 1, startades i juli 1954 och var placerad i ett bergrum under centrala Stockholm.

le kunna initieras, föreställde sig FOA-forskarna en för denna tid gigantisk reaktor på mellan 500 och 1 500 megawatts effekt (jämfört med de 65 megawatt som blev Ågesta-reaktorns effekt ett drygt decennium senare).

Enligt 1948 års plan skulle Sverige kunna serieproducera de första laddningarna någonstans mellan åtta och tretton år efter det att programmet startat. Huvuddelen av kostnaderna låg på byggandet och driften av reaktorn och anläggningar för upparbetning av plutonium. Kostnaderna skulle bli stora och gå ut över andra försvarsinvesteringar.

Men Atomkommittén, som yttrade sig över planen, hade också en annan och principiell invändning: Ett svenskt kärnvapenprogram av det slag FOA skisserat skulle inte bara inkräkta på andra militära investeringar utan innebära ett militärt uranmonopol som skulle tränga undan all annan kärnenergiverksamhet.

D

et skulle dröja till mitten av 1950-talet innan frågan om ett svenskt vapenprogram tog fart. Förutsättningarna hade nu förändrats i två viktiga avseenden. För det första hade regeringen kommit fram till en tågordning där det civila programmet skulle gå före med svensktillverkade tungvattenreaktorer, laddade med inhemskt bränsle. Plutoniumet från dessa reaktorhärdar skulle sedan kunna utnyttjas för vapentillverkning, utan de kostnader som en militär produktionsreaktor skulle föra med sig. För det andra hade kärnvapnen börjat framstå som ett nödvändigt vapen i en konfrontation med en stormakt, som självklart antogs utnyttja sitt nukleära överläge. Svenska kärnvapen behövdes »för att göra striden jämn» som förespråkarna nu

framhöll, och i långsiktsplanen ÖB-57 utgick Nils Swedlund från att Sverige i samtliga studerade anslagsnivåer skulle förfoga över kärnvapen inom en tioårsperiod.

De svenska kärnvapnen hade därmed lämnat den slutna delen av säkerhetspolitiken och kommit ut i offentligheten. Reaktionen lät inte heller vänta på sig. En stark opinion vände sig mot tanken på att Sverige skulle anskaffa ett massförstörelsevapen och frågan splittrade dagspressen och de politiska partierna, både sinsemellan och internt. Det sistnämnda gällde framförallt socialdemokratin där sprickan gick ända upp i partistyrelsen och regeringen, med den gamle krigstida försvarsministern Per Edvin Sköld som förespråkare, utrikesminister Undén som lika bestämd motståndare och statsminister Erlander som alltmer tvivlande.

Å

NIS SE CRO N EST R A N D/ T EK NISK A M USEE T

r 1955 hade FOA arbetat fram en ny och långt mer detaljerad utredning om svenska kärnvapen. Man hade nu inte bara grepp om kritikaliteten utan också om en mängd tekniska och konstruktionsmässiga frågor. Om beslut togs 1957 skulle de första laddningarna kunna börja konstrueras 1964. Fortfarande var dock de svenska kärnladdningarna bara en skrivbordskonstruktion och personalstyrkan som arbetade med frågan på FOA bara ett trettiotal.

1957 lade FOA, återigen på ÖB:s uppdrag, fram planen för det egentliga svenska kärnvapenprogrammet, inriktat på de viktiga tekniska frågorna kring laddningskonstruktion och initiering. För

detta krävdes att FOA började arbeta med metalliskt plutonium och att man, när själva laddningskonstruktionen närmade sig, förfogade över en stor underjordisk försöksanläggning i ett antal sammanlänkade bergrum. Det var här »bombfabriken» skulle vara belägen. FOA:s personalstyrka inom kärnvapenområdet skulle enligt planen tiodubblas inom loppet av några år.

Men det var just forskningsprogrammets inriktning som kom att utgöra huvudpunkten i den politiska striden. Regeringen framhöll att inget beslut ännu fattats om anskaffning och att den forskning som bedrevs därför syftade till att skaffa ökad kunskap om kärnvapnens verkningar och skyddet mot dem, något som ingen motsatte sig. 1958 lovade regeringen och den parlamentariska försvarsberedningen

Atomforskning utfördes i början av Försvarets forskningsanstalt (FOA), innan den civila forskningen 1948–49 flyttades till AB Atomenergi, som byggde det första svenska kärnkraftverket i Ågesta 1964 (bilden).

Principskiss för svensk flygbomb med kärnvapenladdning gjord av FOA 1955.

den svenska atombomben

Nils Swedlund, ÖB 1951–61.

Tage Erlander, statsminister 1946–1969.

Erlanders rådgivare, fysikprofessor Torsten Gustafson.

att ingen forskning med direkt sikte på svenska kärnvapen skulle bedrivas.

Därmed hade de två begreppen »skyddsforskning» respektive »laddningsforskning» etablerats.

De kom inte från forskarna själva utan var politiska eller snarare retoriska instrument. FOA tog nu fram två varianter av det svenska kärnvapenprogrammet, S-programmet och L-programmet, vars beteckningar alltså svarade mot den politiska retoriken. Men istället för två helt olika forskningsprogram innehöll de hemliga planerna två mycket snarlika upplägg; bägge programmen byggde således på samma fem forsknings- och experimentteman som 1957 års hemliga FOA-plan. Och det var inte bara L-programmet utan också S-programmet som innefattade byggandet av den stora underjordiska experimentstationen. Ännu märkligare är att S-programmet inte innehöll forskningsområden specifikt inriktade på skyddsfrågor, den enda skillnaden var att anslags- och personalbehov var något lägre i S-programmet – vilket var de enda uppgifter som syntes utåt.

E

fter långa och invecklade förhandlingar lyckades det socialdemokratiska partiet ena sig i kärnvapenfrågan. Arkitekten bakom den skickligt formulerade och mångtydiga kompromissen var Tage Erlanders unge och lovande medhjälpare Olof Palme. Formeln som man enades kring var »utvidgad skyddsforskning», sedan tvivlarna övertygats om vådan av att inrikta den defensiva forskningen alltför snävt. I praktiken innebar eufemismen utvidgad skyddsforskning att L-programmet på allvar kunde rulla igång. Vägen mot ett svenskt kärnvapen tycktes därmed ligga öppen, även om det principiella motståndet fanns kvar.

Men en rad andra problem började nu bli synliga.

Ett av dem var motsättningar om det svenska reaktorprogrammet, där de civila aktörernas intresse för anpassning till de militära planerna blev allt mindre. Ett annat och sammanhängande problem handlade om kostnaderna; ju mindre de civila intressenterna tänkte delta desto mer av kostnaderna skulle falla på försvarsbudgeten där »ÖB:s strut», den särskilda anslagspost för nya stridsmedel som ÖB förfogat över sedan mitten av 1950-talet började gapa tom. Ett tredje problem var hur svenska kärnvapen rent militärt skulle användas. Frågan handlade om vapenbärare och målval, men också om kärnvapnen som i sista hand politiska instrument. Hur skulle ett svenskt insatsbeslut se ut? Och var det alls tänkbart?

Samtidigt som ÖB 1957 krävt att forskningen med inriktning på svenska kärnvapen skulle inledas begärde han medel för anskaffning av framtida kärnvapenbärare. Bakgrunden till detta var insik-

FOA:s plutoniumlaboratorium i Ursvik. Detta stängdes 1972 när all experimentell verksamhet med plutonium avvecklades.

ten på militärt håll att själva kärnladdningarna endast utgjorde en komponent i ett vapensystem och att deras operativa användbarhet helt var beroende av vilka vapenbärare försvaret förfogade över. Vid denna tid dominerade den amerikanska doktrinen kallad Massive Retalliation enligt vilken ett sovjetiskt angrepp skulle mötas med omedelbar kärnvapenvedergällning på alla nivåer. En rad Natoländer, däribland Danmark och Norge, fick möjlighet att köpa lämpliga taktiska kärnvapenbärare, framförallt artilleriraketsystemet Honest John och luftvärnsmissilsystemet Nike Hercules.

Sverige var självfallet intresserat av att kunna köpa detta slags vapenbärare »över disk» och saken togs upp med amerikanska företrädare. ÖB fick emellertid nej på sin direkta framstöt att få politisk sanktion för inköp av kärnvapenbärare, men dessa höll på att slinka in bakvägen när försvaret skulle anskaffa ett luftvärnssystem för bekämpning av snabba mål på hög höjd. Försvarets utredare förordade här det amerikanska systemet Bomarc, en mycket stor missil med 600 kilometers räckvidd och liksom Nike Hercules möjlig att förse med kärnladdningar. Flygvapnet valde emellertid den brittiska Bloodhound, som var betydligt billigare och bättre svarade mot de luftoperativa behoven.

A

lternativet till särskilda kärnvapenbärare var hela tiden det svenska attackflyget.

Under en kort period i slutet av 1950-talet skissades ett särskilt kärnvapenbärande attackplan, A-36, men det försvann när fokus lades på den nya system 37 Viggen, som omfattade såväl jakt- som attack- och spaningsversioner.

Frågan om vapenbärare handlade inte bara om tillgång utan också om viktiga kärnvapenstrate-

U S ARMY

I slutet av 1950-talet ville USA placera kärnvapen i Nato-anslutna Danmark, men fick nej. Istället köptes raketartilleriet Honest John in, som både var ett konventionellt och kärnvapenbärande system.

giska frågor som de svenska kärnvapenstyrkornas överlevnadsförmåga och valet av »kärnvapenvärdiga» mål. 1961 tillsattes en militär internutredning, den så kallade kärnladdningsgruppen, med uppgift att för första gången penetrera de militära aspekterna på användningen av de vapen som ett svenskt kärnvapenprogram skulle resultera i. Det stod nu klart att den huvudsakliga vapenbäraren skulle bli svenska attackplan och värdet av kärnvapensystemet skulle därmed vara avhängigt vapenlagrens fysiska skydd och flygets operationsmöjligheter.

D

et första alternativ kärnladdningsgruppen övervägde var att placera laddningarna i ett antal mycket starka och välskyddade bergrum. Med utvecklingen av allt kraftigare väteladdningar framstod dock allt sådant skydd som bristfälligt. Betydligt allvarligare var dock fiendens möjligheter att lokalisera och blockera anläggningarna, till exempel med insats av kemiska vapen.

Alternativet var en variant av det system som til�lämpades av US Airforce med dess flygburna beredskap. Sverige kunde inte ha sina kärnladdningar i luften permanent, men det exceptionellt stora antalet krigsbaser och reservbaser skapade en möjlighet för något som döptes till Ahasverus-systemet efter en ständigt kringvandrande mytisk gestalt. En del av kärnvapenarsenalen skulle vara under ständig ombasering enligt ett slumpvist och därför oförut-

»EN DEL AV DEN SVENSKA KÄRN­ VAPEN­ARSENALEN SKULLE VARA UNDER STÄNDIG OMBASERING ENLIGT ETT SLUMPVIST MÖNSTER» sägbart mönster. Enda möjligheten för en angripare att neutralisera den svenska kärnvapenförmågan skulle därför vara att slå ut hela attackflyget eller förstöra eller blockera samtliga baser, något som beräknades kräva en dygnsvis insats av 40 000 flygplansföretag, som dock kunde begränsas kraftigt om angriparen valde att utföra basbekämpningen med kärnvapen. Innehavet av ett svenskt kärnvapen skulle på detta sätt kunna leda till ett massivt taktiskt kärnvapenangrepp mot landet.

Kärnladdningsgruppen hade på detta sätt närmat sig kärnvapenfrågans strategiska paradoxer, något som blev ännu tydligare när man kom in på valet av anfallsmål. Det svenska attackflygets främsta uppgift var att stoppa en invasion över hav. Angriparen kunde anfallas i ilastningshamnarna, till havs eller i brohuvuden på svensk mark. Insats med konventionella vapen var inte stridsekonomiska mot ilastningshamnarna. Kärnladdningsgruppen studerade vilken skillnad kärnvapen skulle göra i de tre faserna och kom fram till att överskeppningsskedet

den svenska atombomben

Tänkta vapenbärare

A32 LANSEN. Attackflyget, i form av A32 Lansen som var utrustad med sjö- och markmålsroboten RB 04, var avsett som den huvudsakliga kärnvapenbäraren.

SAAB 1350. Det tunga attackflygplanet Saab 1350 med lång räckvidd lämnade aldrig ritbordet men projekterades ändå så långt att det fick den officiella beteckningen A 36.

US A I R FO R C E

BOMARC. När ett luft­ värnssystem skulle anskaffas var de amerikanska Bomarc-robotarna aktuella. Robotarna var möjliga att förse med kärnvapenladdningar,

inte var ett meningsfullt anfallsmål om fartygen uppträdde utspridda. Men både ilastningshamnarna och brohuvudena var mål där stor effekt skulle kunna uppnås. Enligt de gjorda studierna skulle det svenska attackflyget med en insats av 23 kärnladdningar kunna förstöra överskeppningstonnaget för 4–5 armédivisioner med måttliga egna förluster, främst förorsakade av att de kärnvapenbärande flygplanen skulle omges av jaktplan och attackplan vars enda uppgift var att utgöra skenmål för det fientliga luftförsvaret.

Men det fanns också något som kärnladdningsgruppen valde att förbigå med hänvisningen till att frågan hade politiska aspekter. De mest kärnvapenvärdiga målen var hamnstäder som Gdansk, Liepaja och Riga. En insats mot dessa skulle oundvikligen leda till ofantliga civila förluster. Samma sak gällde de brohuvuden som angriparen kunde förväntas upprätta i anslutning till lämpliga infallsportar.

Vilken svensk regering skulle ge sitt godkännande till vapeninsatser av detta slag?

Samma fråga grubblade Tage Erlanders vetenskaplige rådgivare och personlige vän fysikprofessorn Torsten Gustafson på. Långt senare, när frågan redan i praktiken var avgjord, skrev han till Erlander och berättade hur han till sist kommit att ta ställning. Efter sina många år med nära regeringskontakter kände han alla de nyckelpersoner som skulle ha att fatta beslut om att använda svenska kärnvapen. Och han frågade sig: skulle någon av dem under några omständigheter fatta ett sådant beslut? Slutsatsen av denna mentala simulering blev att ingen skulle göra det. Svenska kärnvapen skulle därför, om det verkligen gällde, visa sig vara värdelösa. Inget system är starkare än sin svagaste länk, även om det var den sista eller snarare första i kommandokedjan.

A

ndra hade vid det laget redan börjat trycka på bromsen och öppna dörrarna för att stiga av. Tidigt på 1960-talet klargjorde de civila kärnkraftsföreträdarna att deras intresse för det militära programmet nu definitivt var borta. 1964 gav ÖB upp tanken på att använda den aldrig färdigbyggda Marvikenreaktorn för produktion av plutonium. Hela kärnvapenprogrammet var därmed i ett avgörande avseende tillbaka där man börjat: laddningskonstruktionen var visserligen klar men det fanns inget plutonium och ingen reaktor som skulle kunna producera det.

Motvinden tilltog också på andra områden. Tanken på det massiva kärnvapenkriget började i USA och Nato ersättas av en inriktning på begränsade krig och gradvis eskalation. Och i storpolitiken dominerade strävanden att hindra fortsatt kärnvapenspridning, särskilt till länder utan­för de bägge

militärallianserna. Det mest konkreta uttrycket tog sig detta i strävandena att förhandla fram ett ickespridningsavtal inom FN, ett avtal som Sverige var varm utrikes- och nedrustningspolitisk tillskyndare av och som militärledningen insåg skulle innebära slutet för de svenska kärnvapenplanerna.

För USA var svenska kärnvapen ett oönskat tillskott, dels av det principiella skälet att man ogärna såg småstater med egna kärnvapen, dels av försvarsstrategiskt egenintresse. USA hade i slutet av 1950-talet insett vikten av Sverige som en försvarssköld för hela Natos nordflank.

För USA var det långt viktigare att Sverige hade ett starkt luft- och kustförsvar än att man ödslade sina försvarsanslag på ett vapen som USA istället skulle kunna sätta in åt svenskarna. Via informella kanaler fick både den svenska försvarsledningen och regeringen klart för sig att Sverige i tysthet åtnjöt samma säkerhetsgarantier som Natoländerna. Sverige låg, som statssekreteraren Karl Fritiofsson kryptiskt uttryckte det i ett tal 1966, under kärnvapenparaplyet.

Svenska kärnvapen var helt enkelt onödiga utom i det otänkbara fallet att landet ensamt hamnade i ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen.

S

verige anslöt sig till icke-spridningsfördraget i augusti 1968. Utåt innebar detta i första hand en nedrustningspolitisk framgång för Sveriges aktiva förhandlande. Internt såg bilden ut på ett annat sätt. I en serie kraftiga reduktioner skars FOA:s kärnvapenforskning ner till ungefär

»ATTACKFLYGET SKULLE MED EN INSATS AV 23 KÄRNLADDNINGAR FÖRSTÖRA ÖVERSKEPPNINGSTONNAGET FÖR 4–5 ARMÉDIVISIONER» en tredjedel, nu uttryckligen inriktad på skydd mot kärnladdningar. Plutoniumverksamheten och det särskilda plutoniumlaboratoriet lades ner och bland forskarna talade man om denna tid som »atomvintern». Kärnvapenprogrammet, som officiellt inte funnits, var borta. Kvar fanns arvet i form av forskningsresultat som först måste hemlighållas för att dölja vad som förevarit och sedan för att ritningarna till det vapen som aldrig byggdes inte skulle hamna i fel händer och bidra till den kärnvapenspridning Sverige självt strävade efter att förhindra.

Wilhelm Agrell är historiker och professor i underrättelseanalys.

Boktips: Svenska förintelsevapen (2002) av Wilhelm Agrell ★ Now it can be told – The Story of the Manhattan (1962) av Leslie Groves ★ Det svenska kärnvapenprogrammets tekniska resultat. Sammanställning av FOA:s årsrapporter 1945–1972 (2002) av Lena Oliver och Lars Stenholm ★ Med invasion i sikte (2009) av Tommy Pettersson ★ Det sista vapnet (1990) av Richard Rhodes.

FÖ RSVA RSM A K T ENS BILD BY R Å

Även Viggen (på bilden JA 37), som konkurrerat ut det tunga attackplanet A 36 på ritbordet, hade kapacitet att bära kärnvapen.

När systemet togs i bruk var dock planerna på kärnvapen borta.

Saab 35 Draken

KÄRNVAPEN

JÄGAREN Spaningsversionen av Draken (S 35E) med kamera i nosen och behängd med fyra fälltankar för extra bränsle.

»KALLA KRIGETS UTVECKLING UNDER 1950-TALET FÖDDE ETT ÖKAT BEHOV AV ATT ÖVERVAKA LUFTRUMMET»

Sveriges svar på kalla krigets kärnvapenbärande bombplan var ett högtflygande jaktplan av märket Saab – J 35 Draken.

Genom sin unika konstruktion och många versioner uppnådde planet en oväntad livslängd och slog amerikanska och sovjetiska konkurrenter på exportmarknaden.

L

Text: HUGO NORDLAND

ångsamt men med fast hand förde Bengt Olow gashandtaget framåt. Motormullrets intensitet ökade när han nådde maxläget och tände efterbrännkammaren.

Ryggen trycktes hårdare mot sätet. Försiktigt drog han styrspaken mot sig och lät planet stiga svagt.

Blicken vandrade till hastighetsmätaren vars nål kämpade sig närmare och närmare målet. Nästan

framme saktade den in och stannade. Under en sekund gick en ilande känsla genom chefsprovflygarens mage – en mycket lång sekund. Men så ryckte fartmätarnålen till och hoppade förbi den magiska gränsen – Mach 1.

Bengt Olows högerhand slöts hårdare kring styrspaken, beredd att kompensera för luftvågor. Men farkosten skar mjukt genom luften. Fartmätaren fortsatte stiga, Mach 1,2 – Mach 1,3!

IN G EM A R T H U RES SO N /SA A B A B

saab 35 draken

Korda Pilvinge

SA A B A B

DUBBELDELTAVINGE Pilformen hos en vanlig deltavinge kombinerades med en breddad korda.

Andra världskrigets slut etablerade den skräckbild av en motståndare som skulle prägla världen i nästan 50 år. Atombomberna som amerikanerna släppte över Hiroshima och Nagasaki bars av två B-29 Superfortress, massiva bombplan med en startvikt på uppåt 70 ton. Men den teknologiska utvecklingen efter kriget medförde att det efter bara några år fanns högtflygande bombplan som inte bara hade kapacitet att bära kärnvapen utan även hade nästan dubbelt så hög maxfart som B29:orna, uppåt 1000 km/h.

De kärnvapenbärande bombplanens intåg fick Sveriges flygvapen att 1949, genom Saab, projektera ett nytt jaktplan. Så sent som 1948 hade Saab 29 Tunnan provflugit för första gången. Men bevisligen betraktades det nya hotet med sådant allvar att man såg sig tvungen att redan nu uppgradera.

Vad som behövdes var ett jaktplan anpassat för strid på 15–20 km höjd, med en maxfart på minst 1600 km/h, alltså överljudsfart. Inget jetmotordrivet plan hade vid projekteringstillfället klarat att spränga ljudvallen. Endast det amerikanska, raketmotordrivna experimentplanet Bell X-1 hade klarat det under korta stunder.

Ett flertal förslag på olika varianter lades upp på ritbordet. Men chefsingenjör Erik Bratt fastnade

Chefsprovflygare Bengt Olow inför sin första provflygning av Saab 35 Draken i januari 1952.

tidigt för en konstruktion med deltavinge. Hans tanke var att dess pilform kanske skulle kunna lura ljudvallen. Dock behövde flygplanet även fungera vid låg fart på hög höjd, något som krävde en större spännvidd mellan vingspetsarna. Lösningen blev dubbeldeltavingen som innebar att den vassa pilformen kombinerades med en bredare korda vid roten.

Likväl fanns en oro för hur dubbeldeltamodellen skulle fungera i praktiken, framför allt vid lägre hastigheter. Därför togs provflygplanet Saab 210 fram, som senare fick smeknamnet »Lilldraken». Vingformen var densamma som »Stordraken» så småningom skulle få, men planet var betydligt mindre.

Efter nio månaders utvecklings- och monteringsarbete var det dags för dubbeldeltan att sättas på prov. Konstruktörerna, med Bratt i spetsen, var både nervösa och oroliga för hur det skulle fungera. Inte blev det bättre när det i mitten av december 1951 av misstag gick ut en kommuniké om att flygvapnet genomfört första provflygningen med det nya jaktplanet Draken. I själva verket hade flygningen inte alls ägt rum, utan skulle ske först en månad senare.

Den 21 januari 1952 lyfte så Lilldraken mot en klarblå himmel med chefsprovflygare Bengt Olow

SA A B A B

vid spakarna. Efter den halvtimmeslånga testflygningen möttes han av Erik Bratt som uttryckte stor lättnad. Dubbeldeltan hade klarat provet.

Två månader senare kom första beställningen från flygvapnet på en konstruktion av det som skulle bli Saab 35 Draken.

Tre år av konstruktionsarbete stakades ut för Erik Bratt och hans kollegor. Man arbetade hårt mot målet att genomföra provSaab 210 »Lilldraken» flygning med första prototypen 1955. En togs fram för att testa sådan taxades ut på startbanan av Bengt den dubbla deltavingen.

Olow den 25 oktober det året. Provflygningarna gick bra och Erik Bratt blev ännu en gång lättad över att lågfartsegenskaperna fungerade utmärkt.

Den första prototypen, 35-1, saknade efterbrännkammare och var därmed inte avsedd för test av överljudsflygning. Detta sparades till den andra prototypen, 35-2, som blev klar fyra månader efter ettan. Spänningen var naturligtvis hög när ljudvallen för första gången skulle forceras.

Resultatet var dock över förväntan.

Redan vid första försöket med 35-2 lyckades Bengt Olow komma upp i Mach 1,2–1,3. Bratt hade oroat sig över hur luftvågor skulle på kort tid oroade stort, inte minst Bratt. Men mot skapa vibrationer i så höga hastigalla odds lyckades experimentverkstaden få båda heter. Sådant vågmotstånd kan liknas flygplanen reparerade och flygklara på bara några vid när en båt klyver vattenytan i hög hastigmånader. Lika snabbt återhämtade sig både Bengt Olow och Karl-Erik Fernberg. Utvecklingsarbetet het. Men det visade sig att vågorna inte var något kunde fortsätta. problem alls. För Bratt släppte därmed en stor oro.

Ingen visste vid projektets början hur vågmotstån1959, fyra år senare, levererades det första J 35A det skulle te sig vid överljudsflygning. Sådana hasDraken till det svenska flygvapnet. Men bara för tigheter hade ju vid det tillfället aldrig uppnåtts. att planet tagits i aktiv tjänst var dess utveckling Bara några dagar efter första försöket flög Bengt på intet sätt avslutad. Tanken var att i dialog med Olow i hela Mach 1,6. flygvapnet successivt förbättra Draken mot bakgrund av personalens praktiska erfarenheter. Från Nöjd och lättad över framgångarna for Erik 66:e exemplaret av J 35A gjordes stjärtkonen något Bratt på ledighet över påsken 1955. Han tog med sig längre för att få plats med en uppgraderad efterfamiljen för att hälsa på sin mamma i Uppsala. Väl brännkammare. Skillnaden i längd gav upphov till framme hann han knappt stiga ur bilen innan mamnamnen »Adam kort» och »Adam lång». man berättade att de hade ringt från Saab. Väl innRedan kring årsskiftet 1956–57 hade projektet med J 35B dragits igång med riktlinjen att förbättra anför dörren ringde det igen. Det var Bengt Olow.

Mitt under landning med 35-2 hade chefsprovflybåde motor och efterbrännkammare, utöka bränslegaren tagit fel reglage och råkat fälla in landstället mängden och förbättra elektroniken. 1962 började istället för att utlösa bromsskärmen. En säkerhetsB-versionen levereras till F 16 i Uppsala. spärr för att hindra sådana misstag var planerad men inte införd. Resultatet blev att planet bukade Drakens tredje version tillkom genom att och knäcktes i skrovet. Bengt Olow fick en ryggman byggde om 26 stycken J 35A till tvåsitsiga skolskada och hamnade i gipsvagga. flygplan och gav dem beteckningen SK 35C. Dessa Efter bara några veckor kom nästa olycka. En ansaknade helt beväpning men kom att bli mycket annan provflygare, Karl-Erik Fernberg, blev tvungen vändbara i utbildningen för att undvika och ta sig ur så kallad superstall. Detta var ett nytt fenomen som att buklanda med 35-1 sedan ett av landställen inte gått att fälla ned. Piloten hade inget val. Hela undubbeldeltavingen förde med sig. Vid en för brant dersidan renskrapades mot banan vid landningen. stigning, så kallad överstegring, gjorde luftmotståndet att planet mycket snabbt tappade all fart.

Också Fernberg fick ligga i gipsvagga. Två olyckor

»DET FANNS EN ORO FÖR HUR DUBBELDELTAMODELLEN SKULLE FUNGERA I PRAKTIKEN, FRAMFÖRALLT VID LÄGRE HASTIGHETER»

SFF

Erik Bratt designade Draken och var fast besluten om att försöka lura ljudvallen.

SV EN LIN D H / FLYGVA PEN M USEU M

Över 600 exemplar av Saab 35 Draken tillverkades från 1959 till 1972 då nytillverkningen upphörde. Här bogseras flera J 35 Draken av jeepar genom Linköping 1966.

Om man inte lyckades häva superstallen kunde det sluta med att planet störtade mot marken. Risken för detta var stor om man inte var uppmärksam vid höga anfallsvinklar.

Större förändringar var tänkta att införas gällande beväpning av den fjärde versionen, J 35D, men förhandlingarna med USA om inköp av det som skulle bli Robot 27 och Robot 28 drog ut på tiden och kunde därför inte införas förrän på J 35F. D-versionen var emellertid först med den uppgraderade motorn RM 6C som gav bättre prestanda vid acceleration och stigningar.

Yttre kännetecken för versionen var även den förlängda stjärtkonen, de framdragna luftintagen och att det extra pitotröret i fenan flyttats högre upp.

Nytt var också bruket av stridsledningssystemet StriL 60 (se sidan 39).

Kalla krigets utveckling under 1950-talet födde ett ökat behov av att övervaka luftrummet i allt vidare cirklar kring rikets gränser. Under våren 1960 påbörjades därför utvecklingen av en spaningsversion av Draken, S 35E. Grundkonstruktionen var samma som J 35D men liksom på skolversionen, SK 35C, var beväpningen helt bortplockad.

»VID EN FÖR BRANT STIGNING GJORDE LUFTMOTSTÅNDET ATT PLANET MYCKET SNABBT TAPPADE ALL FART»

VANLIG STALL Planet förlorar lyftkraft och viker sig,

SUPERSTALL Planet förlorar lyftkraft och faller girande med ökande sjunkhastighet.

Istället installerades kameror på automatkanonernas platser, en avancerad kamera fanns också i nosen. Vingarna kunde behängas med en mörkerspaningskapsel liksom kapslar med motmedel i form av IR-facklor och radarstörutrustning.

Redan innan Draken tagits i bruk av det svenska flygvapnet hade det börjat marknadsföras för export. Under 1960-talet tilltog aktiviteten och man började arbeta intensivt för att Draken skulle gå så långt som möjligt i intressenternas utvärderingsprogram. Det var dags för Erik Bratts dubbeldelta att på allvar börja mäta sig med konkurrenterna.

Dessa var framförallt de jaktplan som utvecklats från mitten av 50-talet för att bekämpa bombplan på hög höjd i överljudsfart. Främst fanns amerikanska Lockheed F-104 Starfighter, franska Dassault Mirage III och sovjetiska MiG-21.

saab 35 draken Första försöket att sälja Draken var till Västtyskland som i slutet av 50-talet var i färd med att bygga upp sitt nya Luftwaffe. I februari 1959 bestämde sig tyskarna dock för den amerikanska Starfightern.

F-104 Starfighter liknades ibland, på grund av sitt utseende, vid en bemannad raket. Den var något längre än Draken men hade en kortare spännvidd.

Vingarean var även anmärkningsvärt mindre än Drakens, endast 18 kvadratmeter mot Drakens 50.

Starfightern hade även en något högre maxfart.När det kom till egenskaper vid lägre hastigheter var dock Draken ett strå vassare. Dessutom var det senare jaktplanet lättare att underhålla i fält.

Att en första Drakenaffär inte roddes iland med västtyskarna oroade emellertid inte Saabs marknadsförare. Draken var ju långt ifrån färdigutvecklad vid tillfället.

Nästa försäljningsförsök inleddes i juli 1959 då Schweiz flygvapen skickade ut en offert.

Men inte heller denna gång lyckades Saab säkra ett avtal. Schweizarna tog hela två år på sig att noggrant utvärdera de olika alternativen och till sist bedömdes franska Mirage III vara omkring tio procent bättre än Draken.

Dassault Mirage har beskrivits som den mest Drakenliknande konkurrenten på den dåtida marknaden. Precis som hos F-104 Starfighter var maxfarten något högre än Drakens. Trots att Mirage var något mer komplicerat än Draken att tillverka uppnådde det status som ett av världens mest framgångsrika jaktplan på exportområdet. Det såldes till fler än 20 olika länder och användes bland annat av det israeliska flygvapnet i sexdagarskriget och oktoberkriget och av det argentinska i Falklandskriget.

Sedan man två gånger fått se sig besegrad av konkurrenter i utländska upphandlingar av jaktplan blev försäljarna på Saab alltmer beslutna att säkra en affär. Nästa chans kom 1966 då Danmark började sondera terrängen efter ersättare till sina föråldrade amerikanska plan, RF-84F Thunderflash och F-100D Super Sabre.

Den danska utvärderingen påbörjades redan i januari det året och både F-104 Starfighter och Dassault Mirage 5 – en förenklad version av Mirage III med inriktning på mark-attack och utökad bränslekapacitet – fanns med i konkurrensen. Starfightern avfärdades ganska tidigt, men besvikelsen blev stor när även Draken ströks från listan. Danskarnas bedömning var att Drakens räckvidd var otillräcklig, särskilt när man behövde flyga med bomber under vingarna istället för extratankar.

Då beslöt Saabs tekniske chef – som nu inte var någon mindre än Bengt Olow – att ta i med hårdhandskarna.

RM 6C – motorn som skulle klara Mach 2 H Det dröjde inte länge från det att man lyckats spränga ljudvallen till att flygvapnet utökade sin kravbild. Man ville nu att Draken skulle ha Mach 2 som riktmärke, alltså två gånger ljudets hastighet. Motorn som skulle klara detta var en Rolls Royce Avon Mk 48A. Motorn kom att licenstillverkas i Sverige under beteckningen RM 6B och monterades i tre versioner av Draken: 35A, 35B samt den tvåsitsiga skolversionen SK 35C. I en J 35B klarade provflygaren Erik Dahlström utan större problem Mach 2 den 15 januari 1960. Senare modeller av Draken: 35D, 35E, 35F och 35J hade den uppgraderade versionen RM 6C.

RM 6B hade en 15-stegs axialkompressor. RM 6C hade ytterligare ett kompressorsteg (0-steget) och var därför någon decimeter längre. En sådan jetmotor fungerar genom att luft sugs in genom luftintagen och komprimeras av axialkompressorn. När luften blir tätare får mer av den plats i förbränningskammaren vilket gör att insprutat bränsle kan

förbrännas snabbare. Därmed ökas effekten.

Vid motorns utlopp monterades en efterbrännkammare (ebk). En sådan utgörs av en extra förbränningskammare där tillsatsbränsle sprutas in. När det förbränns ökas utloppsgasernas temperatur och de expanderar. Därmed ökar också utströmningshastigheten vilket höjer motorns dragkraft. För att undvika kritiskt värde på gasernas strömningshastighet vidgas utloppsmunstycket automatiskt när ebk:n tänds.

ATT FLYGA med tänd ebk var dock mycket påfrestande för motorn. Den var därför bara tänkt att användas vid start och i pressade situationer. Om man startade med full gas och tänd ebk och därefter genomförde en stigning till 15 km höjd förbrukades ungefär 45 procent av bränslet.

Med ebk blev motorn hela 8 meter lång och kallades ibland skämtsamt för »världens längsta jetmotor». Att plocka ut den vid service eller motorbyte var omständligt och tog många timmar.

Med efterbrännkammare blev motorn över åtta meter lång.

Här en monterad RM 6C hos Volvo Aero Corporation.

Motor Effekt utan ebk Effekt med ebk Varvtal Frontarea Total längd utan ebk (med ebk) Vikt med ebk

RM 6B 4 750 kilopond 6 340 kilopond 8 000 v/min 0,95 m2 3552 mm (8046 mm) 1 720 kg

RM 6C 5 650 kilopond 7 755 kilopond 8 100 v/min 0,95 m2 3645 mm (8140 mm) 1 770 kg

XXXXXXXXXXXX

Trotjänaren J 35F Akan m/55 En 30 mm automatkanon av det brittiska märket Aden med ett magasin på 90 skott. En nackdel med Akan var dess korta räckvidd och att man på grund av svårigheterna att sikta i princip tvingades angripa sin motståndare bakifrån där de moderna bomb­planens motmedel var som starkast.

TOWPILOT

SV ENSK FLYG HISTO RISK FÖ RENIN G

Bland de många olika modellerna av Draken var trotjänaren J 35F. Det var den version som tillverkades i flest exemplar, 230 stycken.

Här visar vi den uppgraderade J 35F2.

Cockpit Drakens flyginstrument var mycket avancerade för sin tid.

En nackdel var dock att piloten ofta tvingades arbeta med sänkt blick för att läsa av dem.

Laddning av automatkanonen.

SV ENSK FLYG HISTO RISK FÖ RENIN G

Antenn Luftintag Tog in luft som förtätades i motorns kompressor och ökar förbränningen.

Radar J 35F2:s radar var en PS-011/A utvecklad av LM Ericson. Via den kunde piloten låsa på mål över mycket långa avstånd oavsett väder.

J EPPE G USTA FS SO N /IB L

Pitotrör Mätte fart och lufttryck.

Noskon Tillverkad i glasfiber.

IR-sensor J 35F2 hade en typ 71N IR-sensor som kunde registrera värmestrålning från ett mål på upp till 27 km avstånd.

Fälltankar I vapenbalkarna under flygplanskroppen kunde två extra bränsletankar hängas.

Robot 24 H 1958 beslutades att köpa in den amerikanska jaktroboten AIM-9B Sidewinder.

I det svenska flygvapnet kom den att benämnas Rb 24.

Roboten hade en infraröd målsökare (IR) som sökte upp jetstrålen från fiendens motor.

Motor Volvo flygmotor RM 6C. Licenstillverkad Rolls-Royce Avon turbojet.

Robot 27 HLicenstillverkad, modifierad version av den amerikanska jaktroboten AIM-26 Falcon, Hade semiaktiv radarmålsökare och var ursprungligen anpassad för att bära kärnvapenladdning. I Sverige kom Rb 27 emellertid att tillverkas med en konventionell sprängladdning.

Pitotrör

Robot 28 HDenna robot hade också sitt ursprung

i den amerikanska Falconfamiljen, närmare bestämt AIM-4 som användes av USA i Vietnamkriget. Hade liksom Rb 24 IR-målsökare, men var känslig för lägre temperaturer och bedömdes därför ha högre träffsäkerhet än Rb 24.

F 10-emblem F 10 i Ängelholm var den svenska flottilj som flög med Draken under längst tid (1964–98).

Stjärtkon Efterbrännkammare Extra brännkammare för kraftigt ökad effekt.

Bränsletankar Bränslet fördelas på flera mindre tankar utplacerade i planet.

Vingroder Styrs med hjälp av hydraulik.

SV ENSK FLYG HISTO RISK FÖ RENIN G

Sidewinder Närbild på en Robot 24, Sidewinder. Från och med J 35F introducerades Robot 27 och 28.

Saab 35F2 Vapenbalkar J 35F2 har fyra balkar för robotar och sex som kan behängas med 13,5 cm attackraketer, som endast användes mot sjöoch markmål.

G R A FIK : PE T T ER LÖ N EG Å RD/ LÖ N EG Å RD & C O

Typ: Interceptor (jaktplan).

Mått: 15,34 x 9,42 m.

Startvikt: 10 462 kg.

Maxfart: Mach 2,2. Drygt dubbla ljudets hastighet.

Stigförmåga: 10 500 m/minut.

Startsträcka: 1 360 m, 900 m med efterbrännkammare (utan last).

Landningssträcka: 850 m med bromsskärm, 1 220 m utan skärm.

Draken var byggd för att bekämpa kärnvapen­bärande bombplan på 15–20 km höjd.

Här två flygplan från F 13 i luften över fjällandskap.

SA A B A B/ FLYGVA PEN M USEU M

»DRAKEN HADE ALLTSÅ LYCKATS UTMANÖVRERA BÅDA SINA TIDIGARE MOTSTÅNDARE»

saab 35 draken

Lockheed F-104 Starfighter.

TSGT CU RT ED DIN GS

D. MILLER

Så återstod endast tre finalister. Saab 35XD Draken, Dassault Mirage 5 och amerikanska Northtrop F-5A Freedom Fighter. I prisförhandlingarna var Saab beredda att gå lägst och den 25 mars 1968 slutade förhandlingarna med att Danmark köpte 46 flygplan till ett totalpris av 450 miljarder danska kronor.

Konkurrenternas reaktioner blev surmulna.

Från amerikanskt håll påpekade man att det var osolidariskt att Danmark, som NATO-land, valde att göra en så stor vapenaffär med en neutral makt.

I Frankrike menade man att de goda relationerna med Danmark nu fått sig en törn. Men i Sverige lyfte man fram att detta inte bara var bra ur ekonomisk synvinkel utan också för det nordiska samarbetet kring en framtida bro över Öresund och en tänkt flygplats på Saltholmen.

Draken hade alltså lyckats utmanövrera båda sina tidigare huvudmotståndare Starfightern och Mirage, tack vare Bengt Olows snabba initiativ.

USA F

Bengt Olow satte igång arbetet med att, så snabbt det gick, utveckla en ny version för att möta den danska kravbilden.

Resultatet blev Saab 35XD som hade 30 procent ökad inre bränslekapacitet, fler vapenstationer med balkar på innervingarna, ett nytt elektroniksystem, ny kabinlayout och större extratankar. Sammantaget ledde detta förstås till att planet blev tyngre, varför även strukturen och landstället behövde förstärkas. Men danskarna blev tillräckligt intresserade för att åter släppa in Draken i konkurrensen.

Mirage III.

MiG-21.

Tre tuffa konkurrenter till Draken om exportmarknaden.

Nästa utmaning för Saab blev Finland som i slutet av 1969 stod och valde mellan Draken och MiG-21M. I det finska flygvapnet fanns redan ett antal MiG-21. MiG-21M var en modernare version av detta plan som kom att bli det överlägset mest tillverkade av de här nämnda konkurrenterna – över 10 000 exemplar jämfört med 2 600 Starfighter, 1 000 Mirage och drygt 600 Draken. Det var också det minsta flygplanet, med en deltavinge på 23 kvm.

Mest karaktäristiskt var kanske luftintaget i nosen,

Svenska versioner av Saab 35 Draken Beteckning

Kommentar

Motor

Beväpningsalternativ

Tillverkade

Första leverans

J 35A

Första versionen. Hade fransktillverkad radar (PS-02).

De 35 sista exemplaren fick förlängd stjärtkon.

RM 6B

2 st 30 mm Akan*, Rb 24*, 7,5 cm Jrak*, 13,5 cm Arak*

89 st

1959

J 35B

Nytt radarsystem (PS-03) och nytt direktanfallssikte (S 7A).

RM 6B

2 st 30 mm Akan, Rb 24, 7,5 cm Jrak, 13,5 cm Arak

72 st

1962

SK 35C

Tvåsitsig skolversion utan beväpning eller radar.

RM 6B

-

25 st konverterade J 35A

1962

J 35D

Ny motor och utökad inre bränslekapacitet.

RM 6C

2 st 30 mm Akan, Rb 24, 7,5 cm Jrak, 13,5 cm Arak

120 st

1963

S 35E

Spaningsversion. Saknade beväpning men försågs med avancerad kamerautrustning.

RM 6C

-

30 st samt 28 st konverterade J 35D

1965

J 35F

Ny radar (PS-01/A) och nytt sikte (S 7B). Blir allvädersplan tack vare nya beväpningsalternativ. Varianten F2 hade även en IR-sensor under nosen. Betraktas som den svenska slutversionen av Draken.

RM 6C

1 st 30 mm Akan, Rb 24, Rb 27, Rb 28, 7,5 cm Jrak, 13,5 cm Arak

230 st

1965

J 35J

Omfattande modifiering av elektroniken. Två extra vapenbalkar och möjlighet att bära ytterligare två fälltankar, vilket ökade räckvidden.

RM 6C

1 st 30 mm Akan, Rb 24, Rb 27, Rb 28, 7,5 cm Jrak, 13,5 cm Arak

66 st konverterade J 35F

1987

* Akan = automatkanon, Rb = robot, Jrak = jaktraket, Arak = attackraket.

saab 35 draken vilket dock skapade problem då det var här man tenderade att vilja installera radarn. Relativt Draken hade MiG-21 bättre prestanda vid överljudsfart men sämre beväpningsalternativ.

Sovjetunionen erbjöd ett lägre inköpspris per flygplan än Saab. Ändå var det Draken som till sist fick teckna avtal med det finska företaget Valmet som i sin tur sålde planen vidare till finska flygvapnet. Att man vann upphandlingen berodde på att Draken bedömdes ha längre livslängd, kostade mindre per flygtimme och ställde mindre krav på markorganisationen. Kalkylen visade alltså att Draken var mer kostnadseffektiv.

Den 14 maj 1970 tecknades avtal om 12 nytillverkade J 35XS – som var en anpassad version av J 35F – och 36 begagnade flygplan.

1965 hade även det som skulle bli en milstolpe i Drakens utveckling levererats till svenska flygvapnet: version J 35F. Med rejält förbättrad avionik (flygelektronik) – bland annat en bättre radar – löstes det som varit ett problem för de tidigare modellerna, nämligen den begränsade förmågan att anfalla mötande mål.

För att få plats med den utökade elektroniken behövde den ena Automatkanonen (Akan) offras, men i gengäld utökades robotarsenalen med de licenstillverkade Robot 27 och Robot 28.

J 35F höll längre än de tidigare versionerna och avvecklades inte helt förrän 1991. Mellan 1967 och 1972 tillverkades 130 exemplar av den uppgraderade versionen J 35F2 som hade ytterligare avancerad elektronik och IR-teknik. Efter 1972 upphörde nytillverkningen av Draken.

»ALLRA SIST ATT TA DRAKEN UR AKTIV TJÄNST VAR FAKTISKT ÖSTERRIKE. ÅR 2005 FLÖGS DET SISTA PASSET» I början av 1980-talet började man diskutera en avveckling av Draken inom flygvapnet. Viggen-systemet hade redan gjort entré och Gripen-projektet var under utveckling. Men då både leveransen av en ny Viggendivision och Gripenprojektet blev fördröjda beslutade man att modifiera och livstidsförlänga 54 stycken J 35F2 för tjänstgöring fram till 1997.

Resultatet blev J 35J. Att det blev just bokstaven J berodde på att flygplanen skulle stationeras på F 10 i Ängelholm och J är alfabetets tionde bokstav.

1987 efterbeställdes ytterligare 12 stycken J 35J. Omvandlingen till J 35J innebar stora förändringar vad gällde elektroniksystemen. Därtill utökades antalet robotbalkar.

Trots en förändrad hotbild som främst efterfrågade goda lågflygningsegenskaper stod sig Draken fortfarande väl när avvecklingsdatum kröp närmare. Inte minst kostade Draken hälften så mycket att flyga per timme som en Viggen – 12 500 kr gentemot Viggens 25 000 kr.

När Saab 35 Draken projekterades var prognosen att man med lite tur skulle kunna använda det under hela 1960-talet. Det verkliga utfallet blev som bekant ett annat och det sista passet på F 10 flögs den 8 december 1998. Planet ansågs högpresterande

SA A B A B

Saab 35 Draken i Österrikes färger. Ett av de sista planen i aktiv tjänst.

när det kom och dess aldrig upphörande utveckling och uppgraderingar bäddade för en mycket lång tjänstetid.

Allra sist att ta Draken ur aktiv tjänst var faktiskt Österrike som under 80-talet köpt in 24 begagnade J 35D. År 2005 flögs det sista passet. Samma år firades Drakens 50-årsjubileum på Malmen i Linköping. På plats fanns den då 89-årige Erik Bratt som en av talarna på programmet. Endast närvarande i dennes och andras tankar var dock Bengt Olow som rycktes bort i cancer redan den 9 april 1968, tre månader efter att han flugit för sista gången.

Hugo Nordland är chefredaktör för Militär historia och gjorde värnplikten som klargöringsmekaniker på F 17 i Kallinge.

Boktips: Saab 35 Draken (1995) av Bo Widfeldt ★ Draken 50 år: en antologi (2005) utigven av Svensk Flyghistorisk Förening.

Draken först med digital stridsledning H De nya jaktplanen var bara en del av det nya svenska jaktförsvaret. Utan stridsledning var det nära nog omöjligt för en pilot att upptäcka inkommande fiender och orientera sig mellan strider. Draken blev det första svenska jaktplanet att ledas med systemet Stril 60.

Fram till början av 1960-talet fick jaktplanen sina kommandon genom så kallad »talledning». Det vill säga att en radarjaktledare i en stridsledningscentral gav instruktioner till piloten med sin röst via radio. Uppgiften var att guida piloten fram till den punkt då han kunde se fienden med blotta ögat. Då bekräftade piloten att »jag leder» och manövrerade sedan självständigt och avfyrade flygplanets vapen i striden efter egen bedömning.

Talledningssystemet var emellertid rätt sårbart. Radion var ganska lätt för en slug fiende att störa ut och dessutom kunde atmosfäriska störningar, brus och pipande

Manöverbord från en Stril 60-central. i lurarna göra att viktiga kommandon inte gick fram.

Men med Stril 60-systemet blev det möjligt att också skicka korta textmeddelanden till piloten via digital överföring, med bland annat information om fiendens position och kurs.

På så vis minskade risken för störningar och avlysning drastiskt.

På marken förlades stridsledningscentralerna till hemliga bergrum och i Drakens cockpit installerades mot-tagarutrustningen bakom pilotens vänstra armbåge där man fann ett litet ledigt utrymme.

SA A B A B

Boktips: China’s War with Japan 1937-1945 (2013) av Rana Mitter ★ Shanghai 1937: Stalingrad on the Yangtze (2013) av Peter Harmsen.

En Draken från F 13 i Norrköping saktar in efter landning med hjälp av bromsskärm. Med skärm förkortades landningssträckan med omkring 400 meter.

Boktips: China’s War with Japan 1937-1945 (2013) av Rana Mitter ★ Shanghai 1937: Stalingrad on the Yangtze (2013) av Peter Harmsen.

När var den svenska krigsmakten bäst rustad? I ett långt perspektiv kanske under stormaktstiden. Men i modern tid var Sverige som starkast i mitten av 1960-talet.

1964 Text: THOMAS ROTH

I den här artikeln vill Militär Historia göra en jämförelse mellan då och nu. Syftet är att grafiskt visa hur starkt det svenska försvaret var i mitten på 60-talet då kalla kriget, efter Kubakrisen, gick in i en något varmare fas och jämföra med idag. Redan i försvarsbeslutet 1968 minskade anslagen – dels med hänvisning till den försämrade samhällsekonomin, dels beroende av de tecken till avspänning den styrande socialdemokratin tyckte sig se i omvärlden. Flygvapnet var den försvarsgren som snabbast skalades ner – antalet jakt- och attackflottiljer minskades efterhand.

Mindre pengar till teknisk utveckling gjorde också att föråldrade fartyg och stridsvagnar ersattes av färre moderna till ett högre styckepris.

Prisutvecklingen gick betydligt fortare än vad

L AS SE S J Ö G REN

U

nder nästan hela kalla kriget låg den totala svenska manskapsstyrkan på drygt 800 000 man. Idag är motsvarande siffra omkring 50 000 – inklusive civilanställda och hemvärn.

Genom en rad försvarsbeslut i början av 2000-talet bytte försvaret inriktning, från ett massförsvar baserat på värnplikt – invasionsförsvaret – till ett slimmat insatsförsvar berett till punktinsatser i internationella konflikter. Då, under kalla kriget, handlade konceptet om att »förhindra en angripare att få fast fot på svenskt territorium».

Insatsförsvaret handlade primärt om att hantera och förebygga kriser i omvärlden.

Men de senaste åren, efter incidenter i svenskt luftrum och i Östersjön, och efter Rysslands ökade maktanspråk i den postsovjetiska omvärlden, har debatten om svensk försvarsförmåga åter blivit brännande het. Är det lilla insatsförsvaret verkligen ett rimligt svar på det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld?

Borde Sverige gå med i Nato och/eller inleda ett närmare försvarssamarbete med Finland?

FÖRSVARETS REKORDÅR År 1965 infördes automatkarbin (Ak) 4 inom den svenska försvarsmakten.

det så kallade nettoprisindexet kompenserade för, vilket gjorde att Försvarsmakten tvingades minska värnpliktstiden med 25 procent till sju och en halv månad. Två av sex pansar­brigader drogs in. Jagare och fregatter försvann och ersattes av robotbåtar och patrullbåtar. Ubåtarna minskade från 24 stycken (1964) till 15 (1982).

1982 hade antalet kvalificerade krigsförband i luften, till sjöss och på marken halverats jämfört med 20 år tidigare. Vid kalla krigets slut försvann den hotbild efter vilken Sverige inrättat sitt försvar i drygt 40 år. En stor osäkerhet om framtiden inställde sig samtidigt som försvarets ekonomi var urholkad. Man satsade trots detta på en mekanisering av infanteriet, bland annat med köp av pansarbandvagnar från det forna Östtyskland.

Nedrustningen kom att gå mycket snabbt.

Försvarsledningen avskaffade sitt tidigare mål att Sverige skulle upprätthålla en hög militär beredskap även i fredstid. Även om värnplikten i teorin fanns kvar till år 2010 var den i praktiken frivillig. År 2017 återinfördes värnplikten, om än i liten skala.

Försvarets styrka i antal personer

FÖRSVARET

1964

800 000 År 1964

Om man sammanfogar de tre försvarsgrenarna flygvapnet, marinen och armén var Sveriges försvar som starkast i mitten av 1960-talet.

Så här såg det ut.

Vid allmän mobilisering A8 I 19

P5 Ing3 S3

Boden F 21

År 2014

Luleå

Lv 7

Inklusive civilanställda och hemvärn

50 000

4,6

Försvarets kostnader som andel av BNP (%)

G R AFIK : CHRISTO FFER REHN

I 20 K4

Teckenförklaring

2,5

Umeå

= Infanteri I5

= Kavalleri = Pansar

I 21 T3

F4

A4

Östersund

= Artilleri

1,2

Sollefteå

KA5

= Kustartilleri Härnösand

= Luftvärn = Ingenjör

1989

1964

Lv 5

Sundsvall

2012

= Signal = Träng Söderhamn

= Flygflottilj = Helikopterförband

I 13

FÖRSVARET

F 15

2014

I 14 S1 F 16

= Marint förband Gävle

Falun

= Specialförband

Lv 3

Arméns jägarbataljon

A9 I 19

Boden

A9

I2

F1

I3

P11 P

Arvidsjaur

F8

I 1 Ing1 SK/KA1

Norrtälje Karlstad F7

Västerås

Kristinehamn Örebro

P4 P4

KA4

Uddevalla

K3 T2

Lv 6

P10 F 18

S2 F 6

I 17

Göteborg

F9

K 1 Örlogsbas

Berga Örlogsbas F 11

1. hkpdiv

F 13 I4

A1

T1

Livgardet

Jönköping Visby

Eksjö

Örlogsbas 2. hkpdiv

Fårösund

F 3 F 13 M

Särskilda K 3 operationsgr

F7

A6

F 12

Hässleholm

T4

Malmö marina bevaknings- Lv 4 område

P18 Lv 2 A7

Kallinge

F 10

Berga Karlsborg Linköping Skövde

Såtenäs

Kalmar

Ängelholm

Revingehed Malmö

GK/KA3

I 11

Växjö

Halmstad

F 14 I 16

Eksjö

P4 TrängR

Hkpflj

Ing2

Karlskrona KA2 Örlogsbas

Kristianstad

Ystad

Kallinge

Lv 6

F 17

Karlskrona

H Understöds- och rena P6 P7

Amf 1 4. Sjöstrflj

ängen I 12 Ing2

I 15

P2

Stockholm Tullinge

Norrköp.

Linköping Malmslätt

Borås

F 21

Vaxholm

Nyköping

Skövde

Såtenäs

Barkaby Solna

Luleå

A3

utbildningsenheter finns inte med i sammanställningen.

P7

F 17

3. Sjöstrflj 1. ubflj

Rekordåret 1964

Så bantades de tre vapenslagen De viktigaste krigsorganisatoriska förändringarna FÖ RSVA RSM A K T EN

FÖ RSVA RSM A K T EN

Trotjänaren Centurion, stridsvagn 101.

J35 Draken var länge stommen i det svenska flygvapnet.

1. ARMÉN

F

ör arméns del var 1948 års försvarsbeslut av stor vikt. Då infördes brigaden på bred front.

Brigaderna fick en allsidig sammansättning med artilleri, luftvärn och andra understöds­ förband, till skillnad från fältregementena som endast bestått av skytteförband.

Det var brigaderna som skulle bilda ryggraden i invasionsförsvaret.

Varje brigad bestod av 5 000 man. 1948 var antalet 37 stycken, men de följande decennierna kom antalet successivt att minska. I början av 1970-talet var de 30 stycken – efter försvarsbeslutet år 2000 avvecklades brigaden helt som organisationsform.

Enligt Arméreglementet från 1960 så var »elden, främst granatelden» det viktigaste medlet för strid.

Med det menas, kort och gott, att det var granat­ elden som besegrade fienden – övriga förband fanns främst till för att ta och hålla terräng varifrån artilleriet kunde beskjuta fienden.

1950 bestod svenskt artilleri av 584 pjäser med kaliber 10,5 cm och 141 pjäser med kaliber 15 cm eller mer. I mitten av 1980-talet var siffrorna 638 respektive 535.

Om man ser till artilleriet så var alltså armé­ förbandens slagkraft som störst under 1980-talet.

Detta trots att antalet moderna brigader då minskat till tio infanteri-, fem norrlands-, fyra pansarbrigader och en mekaniserad brigad.

2. FLYGVAPNET

F

lygvapnet upplevde en stark tillväxt under beredskapstiden, men det var först 1952 som vapengrenen kom upp till den nivå som beslutats under kriget, med bland annat 17 flygflottiljer.

Unikt för Sverige var utvecklingen av vägbassystem (landsvägssträckor som förbereddes för start och landning av stridsplan) och systemet med berghangarer. Dessa medförde högt skydd för flygförbanden.

Om man räknar enstaka flygplan så var flyget som starkast i början av 1960-talet. Då fanns följande antal krigsflygplan tillgängliga: 602 jaktplan, 236 attackplan och 105 spaningsplan, alltså sammanlagt 943 stycken. Stridsledningssystemet var ett av de mest avancerade i världen och Sverige ansågs ha det fjärde största flygvapnet i världen, ett påstående som dock är mycket svårt att verifiera.

Efter 1960-talet kom flygvapnets krigsorganisation att gradvis minska, samtidigt som nya system infördes.

I försvarsbeslutet 1982 ingick en satsning på JAS 39 Gripen. 30 plan beställdes, med en option på drygt ytterligare 100. Samtidigt lades en rad flygflottiljer ner.

Idag har Sverige fyra flygflottiljer, inklusive en helikopterflottilj.

★ FAKTA STRIDSKRAFTER I SVERIGE 1964

Flygplan 600 jaktplan 230 attackplan 100 spaningsplan

Artilleri (haubitsar) 585 10,5 cm m/40 110 15 cm m/39 206 15,5 cm F

Stridsfordon 220 pansarbandvagn 301 500 karosseripansarbil m/42 225 stridsvagn 74 240 stridsvagn 81 110 stridsvagn 101 81 infanterikanonvagn 103 87 pansarvärnskanonvagn m/43 36 stormartillerivagn m/43

Marina resurser 2 kryssare 12 jagare 9 fregatter 24 ubåtar 37 torpedbåtar och motortorpedbåtar 1 minfartyg 37 minsvepare

Flygdivisioner

50

Nedrustningen 1964–2009 40 Mindre ytstridsfartyg 30 Ubåtar

Antal

Infanteribrigader

20

Stora ytstridsfartyg

Up pg ift sak nas

Mekaniserade/ pansarbrigader

10

Norrlandsbrigader ERIK ERIK LINLIN D HDOHLM O LM /CH /CH RISTO RISTO FFER FFER REH REH N N

Från och med 2002 har försvaret inga brigader utan istället markstridsbataljoner (4 = 1 brigad).

0 År 1964

1972

3. MARINEN

D

en svenska flottan bestod 1945 av bland annat sex pansarskepp, två kryssare, 15 jagare, 20 motortorpedbåtar, 19 ubåtar, 7 kust­ubåtar och 14 större minsvepare. Av dessa var 14 jagare, 20 ubåtar och 17 motortorpedbåtar fullt moderna. Det fanns dessutom lokala styrkor med äldre pansarskepp. Två kryssare och två stora jagare var under byggnad.

På 1960-talet skedde en övergång till vad som kallades en lätt flotta – en flotta utan större artillerifartyg men med mindre fartyg, beväpnade med robotar som hade större eldkraft än de äldre fartygen.

1976 bestod flottan av 6 jagare och fregatter, 17 ubåtar, 2 robotbåtar (samt sju

1982

1992

1996 2000 2002

2009

under byggnad), tre minfartyg och 36 minsvepare.

I marinen ingick också kustartilleriet som fått en kraftig utbyggnad under beredskapstiden. I slutet av 1950-talet minskade kustartilleriets krigsorganisation på grund av att äldre artillerisystem hade nått slutet av sin livslängd. Samtidigt började man anlägga moderna 7,5 cm-batterier med pansarkupoler. Inte mindre än 30 sådana batterier uppfördes.

Vid 1960-talets början bestod kustartilleriet av 37 tunga (10,5 cm) och 73 lätta batterier med i princip tre pjäser i varje batteri. Dessutom fanns lätta robotbatterier, ett tungt kustrobotbatteri, ett stort antal minspärrtroppar, minutläggningsförband, kustjägarkompanier och tre rörliga artilleribataljoner.

Med försvarsbeslutet år 2000 avvecklades det svenska kustartilleriet helt. Istället kom den så kallade amfibiekåren, bestående av kustjägare och amfibiesoldater.

Fregatten HMS Sundsvall, som tidigare räknades som jagare, forsar fram på en bild från 1967.

Thomas Roth är 1:e intendent vid Armémuseum och ledamot av Krigsvetenskapsakademien.

STAT ENS M A RITIM A M USEER

KLASSIKERN

Stridsvagn 103 Ett av det svenska försvarets mest ikoniska fordon har både hyllats och kritiserats. Stridsvagn 103:s märkliga konstruktionen var en anpassning för defensiv strid.

ERK

FÖ RSVA R E T S M AT E RI E LV E R K

FÖ RSVA R E T S M AT E RI E LV

Å

r 1956 startade Sven Berges unika stridsvagnsprojekt. Berge var ingenjör vid dåvarande Kungliga armétygförvaltningen. Redan 1953 hade projektering av en ny svensk stridsvagn varit på gång, men det fick anstå när man istället valde att köpa in den tunga, brittiska Centurion, i Sverige känd som Strv 81 men senare även Strv 101, 102 och 104. Under 60-talet rådde dock ingen tvekan om att Sverige behövde sondera terrängen efter en ny huvudstridsvagn.

Den svenska försvarsdoktrinen under 50-talet utgick ifrån att man skulle vara starkt underlägsen en tänkt motståndare, inte minst vad gällde

A – en anglo-amerikansk 50tons vagn med starkt skydd och medelgod rörlighet. l T – en tysk-fransk 30-tons vagn med svagt skydd och hög rörlighet. l S – en ny svensk 30-tons vagn med liten silhuett, starkt skydd och god rörlighet. l

Med hjälp av en inbyggd uppfällbar flytbälg kunde Stridsvagn 103 »simma» i en hastighet av 6 km/h.

antalet stridsvagnar. Därför var målbilden en vagn som främst var anpassad för strid från en stridsställning. Övriga kriterier var: stor vapenverkan, starkt frontalskydd, liten silhuett och väsentligt lägre vikt än den 50 ton tunga Centurion. Utöver detta skulle vagnen kunna bemannas av värnpliktiga besättningar, varför utbildningstiden behövde vara kort.

Mot bakgrund av dessa önskemål utkristalliserade sig 1957 tre alternativa vägar (benämnda A, T och S) för hur man skulle gå vidare i projektet:

Inledande tester gav underlag för att det var alternativ S som framstod som rimligast att undersöka närmare. Så ledde detta till att man i försvarsbeslutet 1958 tog med och fastställde den planerade utvecklingen av Stridsvagn S.

Försöken fortsatte och prototyper beställdes från Bofors och Landsverk: 1959 på två prototypvagnar (S1/S2) och 1960 på 0-serien om tio vagnar. Prototyperna testades 1964–66 och hade stor betydelse för det slutresultat som blev Stridsvagn 103. Redan 1964 lades dock en seriebeställning på 70 Strv 103A hos AB BoStridsvagn 103 fors, leveranserna började 1967. i stridsställning.

Så småningom lades även beVagnen kunde ställning på en B-serie om 220 lätt utnyttja ter- vagnar där erfarenheter från rängen med sin testerna av 0-serien inarbetades.

Samtidigt uppdaterade man belåga silhuett.

Höll låg profil

Observationshuv Gyrostabiliserad med rökkastare, och sikten som vagnen kunde riktas in efter.

Vagnchef/skytt

Hylslucka Bakom kanonen sitter en lucka genom vilka tomhylsor kastas ut automatiskt

PE T T ER LÖ N EG Å RD

Stridsvagn 103 var defensivt stark med sin låga silhuett. Kanonens eldkraft räckte för att bekämpa en T-62 i fronten.

Tornkulspruta 7,62 mm Ksp 58B.

Förvaringslådor Galler Avsett att öka skyddet främst mot projektiler med riktad sprängverkan

LÖ N

EG Å

RD

&C

O

Laddautomatik Bakåtförare

Fasta utblickar Flertal placerade ovanför förare och bakåtförare Skytt/förare Främre kulsprutor 2x7,62 mm Ksp 58B.

STRIDSVAGN 103

11°

Besättning: 3 man.

Vikt: 39,7 ton.

Längd: 9,0 m. Bredd: 3,6 m. Höjd: 2,1 m.

Hastighet: 50 km/h.

Kolvmotor: Rolls-Royce 240 hk.

Gasturbin: Caterpillar 490 hk.

Aktionsradie: 240 km.

Beväpning: 10,5 cm kanon L/62, 3 stycken 7,62 mm kulsprutor (ksp 58).

Schaktblad11°

När den fast monterade kanonen skulle riktas i höjdled föjde hela chassit med.

11° 11°

fintliga A-vagnar till B-standard.

1971 ingick alltså 290 Stridsvagn 103B i Försvarsmaktens arsenal.

Tjänstgöringstiden för Stridsvagn 103 skulle bli lång då försvarsbesluten 1978 och 1982 inte slog fast anskaffning av någon ny stridsvagn utan prioriterade lättare stridsfordon.

Nästa svenska stridsvagns­ inköp skulle ske först på 1990-talet, i form av Leopard. Istället för nyanskaffning valde man alltså att uppgradera befintliga Strv 103B till Strv 103C. Detta innebar bland annat modifierad

växellåda, ny kolvmotor, laser­ avståndsmätare och sidoskydd.

Stridsvagn 103 har både hyllats och kritiserats av sina användare. Kritikerna för ofta fram argument som att den egentligen inte var någon stridsvagn och att den inte kunde användas för anfall. Vidare var motorn bränsletörstig och opålitlig. Själva vagnen hade också dålig utvecklingspotential och blev senare omsprungen av den tekniska utvecklingen i andra länder.

Stridsvagnens försvarare betonar dock gärna dess ypperliga

skydd som gavs av frontalpansaret och den unikt låga silhuetten, vagnen saknade ju torn.

Arbetsuppgifterna inne i vagnen kunde också koncentreras till få personer. Föraren var även skytt och då kanonen hade automatladdare kunde stridsvagnen i nödfall användas av en enda man, något som var helt omöjligt för vagnar med torn. År 2001 utrangerades Stridsvagn 103 ur Sveriges försvarsorganisation och ersattes av Stridsvagn 122.

Hugo Nordland

»STRIDSVAGNEN KUNDE I NÖDFALL ANVÄNDAS AV EN ENDA MAN»

FLOTTANS LEGENDARISKA ELITSTYRKA En modern kustjägarattackdykare med lätt Ksp 90 kaliber 5,56 mm.

Moderna attackdykare H I Sverige började renodlade attackdykare utbildas vid Flottans dykarskola 1955. Attackdykarna inom kustjägarna både för vidare och vidareutvecklar attackdykaruppgifterna inom försvaret. Enheter med snarlik dykprofil i dagens Sverige är Särskilda operationsgruppen (SOG) och inom polisen Nationella insatsstyrkan (NI).

För snart 40 år sedan slutade svenska flottan att utbilda attackdykare. Men förbandet levde kvar som myt, inte minst genom Jan Guillous superagent Carl Hamilton, som tränades just vid flottans »adykare».

Hur var det att tjänstgöra i detta förband?

Text: LARS GYLLENHAAL

D

e kallades mest för »adykare» och skulle bedriva för det svenska försvaret osedvanligt offensiva sabotage- och spaningsuppdrag. Konkret skulle de med hjälp av minor kunna spränga en motståndares fartyg och fasta anläggningar. Hjälpmedel för detta var ubåtar, tvåmannakanoter och återand­ningsapparater – som till skillnad från vanliga lufttuber inte avger luftbubblor, men är desto mer svårhanterade.

Det hela började med löjtnanterna Rolf Hamilton och Gösta Fahlman. Dessa båda officerare genomgick 1952–53 specialutbildning i USA inom US Navys Underwater Demolition Teams (UDT), föregångarna till US Navy Seals (Sea Air Land).

Svenskarna erhöll både attack- och röjdykarutbildning av UDT. Träningen var fokuserad på långdistanssimning, simning under stridsförhållanden, hantering av mindre båtar, röjning, sprängtjänst, vapenutbildning,

FÖ RSVA R E T S B I L D BY R Å

»ADYKARE SKULLE BEDRIVA OFFENSIVA SABOTAGEOCH SPANINGSUPPDRAG»

PER SUNDBERG

Flottans attackdykare övades både i att samverka med ubåtar och helikoptrar. Nedsläpp med full utrustning från helikopter (Hkp 4).

strandrekognoscering och fallskärmsutbildning.

1954 bildades den svenska Röjdykardivisionen. Där utbildades först både röj- och attackdykare. För röjdykarna gällde dykning enbart med luftapparat, med maxdjup 40 meter, och för attackdykarna även med syrgasapparat, med maxdjup 12 meter.

Utpräglade attackdykare utbildades första gången 1955 i och med uppsättandet av Flottans dykarskola i Hårsfjärden. Rolf Hamilton var även denna gång centralgestalt. Den unge man som ville bli attackdykare – och skolan tog enbart emot frivilliga män – skulle inte bara ha en enastående god kondition och uthållighet, han skulle också ha i det närmaste felfria tänder och inga idrottsskador. Under tryck kan tandlagningar och gamla skador nämligen vålla mycket allvarliga problem. Så här beskrev flottans sista adykchef, Hans Kalla, den idealiska karaktären för en attackdykare: – Viljan att överleva kan klara dem bort från en omringad ö. Men de får inte vara brushuvuden.

Vattnet kräver lugn. Hetlevrade människor förbrukar mera syre. Adykare måste vara lugna, påhittiga och initiativrika.

Per Sundberg ville genomföra sin värnplikt 1974–75 som attackdykare i flottan. Detta trots att tjänstgöringstiden var längre än den normala, minst tolv månader, och att informationen om vad utbildningen gick ut på var mycket knapphändig.

Sundberg beskriver sig själv och de andra adykaspiranterna så här: – Man kan säga att den gemensamma nämnaren var ett stort dykintresse, fler än hälften av oss hade redan dykcertifikat. Man hade en vilja att ta sig fram, utbilda sig. Det har gått rätt bra för alla senare i livet.

»ADYKARE MÅSTE VARA LUGNA, PÅHITTIGA OCH INITIATIVRIKA» Per Sundberg minns även att det var 440 aspiranter det året han sökte. Av dessa var bara 16 kvar efter några veckor. Efter grundutbildningen på marinbasen i Karlskrona förflyttades de som blivit godkända till Flottans dykarskola i Hårsfjärden. Även andra typer av dykare utbildades vid skolan.

Sundberg tvivlar på att någon annan kategori svenska värnpliktiga haft så många prylar att hålla reda på – all möjlig marinutrustning plus arméns. Adykarna skulle förutom dyk- och sprängutbildning hinna lära sig skjuta med alla upptänkliga vapen, inklusive pansarskott. Standardvapnen var kulsprutepistol m/45 och kulspruta m/58, men man fick utbildning i en rad ytterligare vapen. Ett av de viktigaste var dock utan ammunition – kniven, fäst vid ena smalbenet. »Psykningarna» vid skolan var talrika. Helt plötsligt kunde de värnpliktiga skickas ut på diverse långturer med kanot eller till fots. Per Sundberg hade inte själv den legendariske »urattackdykaren» Rolf Hamilton som befäl. Men Sundberg hörde dock en del om dennes plötsligt påkomna och inte sällan riskabla övningar. Flera svåra olyckor inklusive dödsfall drabbade verksamheten. Det var mest i samband med syrgas och uppstigning. Gör man fel med syrgas blir man snabbt medvetslös.

En av skillnaderna mellan flottans attackdykare och kustjägarnas 1957 inrättade attackdykaravdel-

attackdykare PE R SU N

PER SUNDBERG

PER SUNDBERG

D B ER G

Inför en av många extrema kanotövningar. Per Sundberg med standardvapnet för flottans adyk: kpist m/45.

Legendaren Allan Mann, som deltog i andra världskriget på finsk och norsk sida, utbildade attackdykare i närstridsteknik.

ning var att flottans adykare då skulle kunna operera tillsammans med ubåtar, liksom Sovjetunionens marina spetsnaz och Natos attackdykare. Sverige köpte 1958 in en brittisk miniubåt av Sticklebackklass, en moderniserad version av de X-klass miniubåtar som användes mot det tyska slagskeppet Tirpitz. Britterna hade enligt vissa källor tänkt använda denna typ för att placera nukleära minor vid sovjetiska marinbaser. Miniubåten var 16 meter lång och hade en besättning på fem man. Fartygets svenska namn blev HMS Spiggen. »Beväpningen» bestod av attackdykare som slussades ut från ubåten för att fästa minor på fientliga mål. Efter att Spiggen tjänat ut 1969 återlämnades hon till Storbritannien och kan i dag beskådas på museiflygfältet i Duxford.

Bar på säck med minor

Kpist m/45

När Per Sundberg kom in i bilden hade svenska flottans attackdykare alltså inte kvar några miniubåtar men man övade slussning från de »normalstora» ubåtarna Draken och senare Sjöormen. Flottans adykare fick också mer dyktid än kustjägarna.

Ett annat särskiljande drag var att flottan övade att hoppa från helikopter ett tiotal meter över vattenytan i 12 till 15 knops fart med dykning direkt efter brytandet av vattenytan. Detta var mer riskabelt än vad man kanske kan tro och efter en svår olycka inom Per Sundbergs årskull blev det en lång utredning som i praktiken stoppade vidare hopputbildning från helikopter.

Utbildningen i markstrid var inte bara vanlig infanteriutbildning. Allan Mann, svensk krigsveteran från brittiska Special Operations Executive,

Syrgassystem Återandningsapparat som inte avger några bubblor.

Attackdykare under infiltration av en ockuperad kuststräcka.

Kompass

Dykkniv

LÖ N EG Å R D & C O

H Illustrationen visar attack­ dykare ur svenska flottan cirka 1970. Bilden kunde dock lika gärna visa attackdykare ur kustjägarna, eftersom dessa använde till stor del samma utrustning som flottans adyk fram till 1980-talet. Utöver vad som syns här släpade fullt utrustade adykare även på vattentäta säckar för diverse lös utrustning och minor.

Klocka

Flottans attackdykarna genomgick en krävande utbildning, här med snabbgående gummibåt.

FR

EDR

IK ERIKSSON

attackdykare

FR

EDR

IK ERIKSSON

»Freddy the Frog» var symbol för US Navy UDT.

Jan T Sundlöfs SEALmedaljong med »JAN» ingraverat.

visade brittiska instruktionsfilmer i närstrid och instruerade därefter i olika närstridsmetoder.

Vinterutbildningen genomfördes tillsammans med Fallskärmsjägarskolan i Norrbottens skogar. Under attackdykarnas långpaddlingar med kanot var det vanligt att de värnpliktiga nådde gränsen för sin uthållighet, vilket resulterade i att de spydde och fick kramper. Men långpaddlingarna gav också starka och bestående naturupplevelser. Per Sundberg minns: – Att paddla i skärgården tre-fyra på morgonen, det är något helt speciellt.

Själva slutprovet kunde vara att paddla kanot från Berga till Gävle på fem dagar – som ett vasalopp varje dag – plus tre kilometers kompasslångdykning och en mer än dubbelt så lång stridssimning. Att under slutövningen, likt den norske mästersabotören Max Manus, »sänka» ett större fartyg var pricken över i. Per Sundberg anvisades en jagare: – Vi, två personer, sprängde jagaren Småland.

Först efter slutprovet var man en riktig attackdykare och det var då man fick rätten att bära halssmycket »Moses». Det var attackdykarkursen 1957–58 som tog fram denna grodfigur efter förebilden »Freddy the frog» från US Navy UDT. »Moses» är en groda på krigsstigen med cigarr i munnen och tänd laddning i höger hand, iförd sjömansmössa och bälte med dykarkniv.

Han var därefter den gällande, men inofficiella, attackdykarsymbolen motsvarande röjdykarnas Anselm-groda.

Av Per Sundbergs kull på 440 sökande blev det till slut bara 12 som blev färdigutbildade attackdykare. Det var i regel bara mellan tio och tjugo i varje kull som blev fullfjädrade adykare. Förutom varsin »Moses» (ej gratis!) fick de även varsin civilt användbar dykarbok i vilken kompetens i både luftoch syrgasdykning intygades.

– Bästa året i livet, absolut. Det var otroligt svårt att skiljas från kompisarna vid muck, sammanfattar Per Sundberg sin värnpliktsutbildning.

De allra flesta som nådde ända fram fortsatte livet ut att vara engagerade i dykning på ett eller annat sätt. Några dagar efter undertecknads besök hos Per Sundberg for han iväg på en långresa för att detaljstudera hammarhajar.

Flottans attackdykarverksamhet lades ner 1979 och sedan dess utbildas attackdykare endast inom kustartilleriet, numera amfibiekåren. Hade verksamheten inom svenska flottan fått vara kvar hade den sannolikt utvecklats till ett specialförband liknande danska Frømandskorpset – Grodmanskåren.

När det begav sig klassades flottans attackdykare inom försvaret som »Sveriges minsta jägarförband».

För en bredare allmänhet är troligen den mest kände svenske attackdykaren (med mera) Carl Gustaf Gilbert Hamilton – Jan Guillous romanfigur.

Men finns det en verklig svensk förebild till denne berömde men fiktive elitsoldat?

I Guillous första bok i Hamilton-serien, Coq Rouge (1986), utbildades Hamilton till attackdykare inom flottan. Det skedde ett av de sista åren som flottan hade denna utbildning, mellan 1975 och 1979. Förutom sin svenska dykarutbildning genomgick Carl Hamilton även amerikansk specialutbildning. Utbildningsmässigt stämmer detta in på attackdykarofficerarna Rolf Hamilton och Jan T Sundlöf. Mest på Sundlöf, eftersom det var Seals-kunskaper han förvärvade. På Rolf Hamiltons tid hette det UDT. Men eftersom UDT blev Seals och efternamnen är identiska borde väl ändå Rolf Hamilton vara verklighetens Carl Hamilton? Men denne stämmer varken in åldersmässigt eller politiskt. Jan Guillou har själv förklarat att han först tänkte sig att hans agent skulle heta Oxenstierna, efter Gabriel Oxenstierna.

Men efter att ha studerat adelskalendern insåg Guillou att Oxenstierna var mindre lämpligt som namn på en romanfigur, med tanke på hur få personer det fanns med detta efternamn. Hamilton däremot var »adelskalenderns Pettersson». Därmed var Carl Gustaf Gilbert Hamilton uppfunnen.

Om man istället fokuserar på vad superagenten Carl Hamilton gör i Guillous böcker kan man dock komma fram till ett helt annat namn. Det finns en person som utbildades till röjdykare i Karlskrona och Vaxholm och därefter fick en »ordentlig duvning i syrgasdykning» genom den hemligaste sektionen av den svenska militära underrättelsetjänsten. Sektionen hette då IB (Informationsbyrån eller Inhämtning Birger) och heter i dag KSI (Kontoret för särskild inhämtning).

Till skillnad från både Rolf Hamilton och Jan T Sundlöf utförde denne person hemliga specialuppdrag i Mellanöstern, där han fick vidareutbildning i Haifa av Israels attackdykare inom Shayetet 13 (hebreiska för 13:e flottiljen). Hans minnen av tio år i svensk underrättelsetjänst gavs ut under titeln De ska ju ändå dö. Så mycket närmare den fiktive Carl Hamiltons utlandsuppdrag kommer man nog inte.

Frågar du mig vem som är verklighetens Hamilton svarar jag alltså: Ekberg, Gunnar Ekberg.

Lars Gyllenhaal är militärhistorisk författare.

Boktips: Elitförband i Norden (2009) av Lars Gyllenhaal. ★ Kustflottan (2009) av Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius

Ö FOTO U R D E SK A J U Ä N DÅ D

Gunnar Ekberg (tv) under röjdykarutbildning vid kustartilleriet på Oskar Fredriksborg utanför Vaxholm.

»AV 440 SÖKANDE BLEV TILL SLUT BARA TOLV FÄRDIGUTBILDADE ATTACKDYKARE»

L E N A S U N D LÖ F

Kommendörkapten Jan T Sundlöf ( tv), fick liksom romanfiguren Hamilton utbildning bland annat hos amerikanska Navy Seals. Attackdykaren till höger bär en Dräger-syrgasapparat.

Foto från 1950-talet.

F 2 1 / FÖ RSVA RSM A K T EN

Här är de olika vapen som AJS 37 kunde bära.

Totalt hade modellen sju vapenbalkar.

Akankapsel Automatkanon.

AJ – attackplan med jaktförmåga

1

AJ 37 var attackversionen av Viggen, och togs i tjänst 1971. Flygplanet skulle kunna bekämpa såväl sjö- som landmål under alla ljus- och väderleksförhållanden. Bland vapenalternativen fanns sjömålsroboten Rb 04E, attackrobotarna Rb 05A och Rb 74 Maverick samt bomber, 30 mm auto-

matkanon- och raketkapslar.

För jaktuppdrag och egenskydd kunde jaktrobotarna Rb 24 Sidewinder eller Rb 28 Falcon tas. Motmedelskapslar och remsfällare kunde även bäras för att kunna uppträda där fienden hade starkt luftförsvar.

Från 1992 modifierades kvarvarande plan till AJS 37

för att få bättre jakt- och viss spaningskapacitet. Planen kunde nu bära de avancerade Rb 74 Sidewinder-jaktrobotarna (AIM-9L). De kunde även medföra sjömålsroboten Rb 15F samt bombkapseln BK 90 som hade tagits fram för JAS 39 Gripen.

Totalt byggdes AJ 37 i 108 exemplar.

KLASSIKERN

Fyra versioner av Viggen De operativa krav som ställdes på Viggen rymde tre olika uppdrag: attack-, jakt- och spaningsuppdrag. Samtliga versioner skulle även ha viss jaktkapacitet och möjlighet att bära motmedel för att kunna uppträda där fienden hade starkt luftförsvar.

Cockpit i en AJ 37 Viggen.

Attackraketkapsel Rb 15F Sjömålsrobot.

Rb 75 Attackrobot.

Bomber 120 kg.

Motmedelskapsel

Rb 24 Jaktrobot.

Rb 74 Jaktrobot.

Sk 37 Viggen med två sitsar.

Sk – tvåsitsig variant

2

För pilotutbildning togs den obeväpnade, tvåsitsiga skolversionen Sk 37 i tjänst 1972. För att ge bättre stabilitet i luften hade fenan gjorts något större och fått den typiska »snibben» i spetsens bakkant.

Den främre kroppstanken och radarn slopades för att spara vikt och för att ge plats för den

extra cockpiten. 17 skolflygplan byggdes, varav tio byggdes om och användes som mot­ medelsflygplan Sk 37E. Den bakre förarplatsens styr­ utrustning hade i dessa ersatts av tele- och radiostörnings­ utrustning. Flygplanet fick då god effekt mot moderna luftvärns­system.

»FÖR ATT GE BÄTTRE STABILITET I LUFTEN HADE FENAN GJORTS NÅGOT STÖRRE OCH FÅTT DEN TYPISKA »SNIBBEN» I SPETSENS BAKKANT»

3

Utifrån AJ 37 konstruerades två olika spaningsflygplan, SF 37 och SH 37, som togs i tjänst 1975. Spanings- och havsövervakningsversionen SH 37 saknade fasta kameror men kunde bära två olika kamerakapslar, en med avståndskamera och en med mörkerspaningskameror och blixtar.

SH 37 var även utrustat med radarvarnare. SF 37 var utrustat med sju olika kameror beroende på måltyp,

mörker och överflygningshöjd. För uppdrag i mörker kunde samma kapsel som till SH 37 användas.

För självskydd kunde båda varianterna ta Rb 24 Sidewinder, men en nackdel på SF 37 var att radarn saknades så robotarna kunde bara skjutas vid visuell kontakt. På SH 37 kunde Rb 04E tas för attacker mot sjömål. Båda spaningsplanen kunde även bära olika stör- och motmedelskapslar. Liksom med AJ 37 modifierades SH 37 till

NIK L AS K N U T ZÉN

SH/SF – övervakning och spaning

AJSH 37, och SF 37 blev AJSF 37 i början av 1990-talet, så att de fick bättre jakt- och attackkapacitet. Av SF 37 och SH 37 levererades 29 respektive 27 flygplan.

Sju kameror var installerade i nosen på en SF 37.

Flygare ur 2:a jaktdivisionen F 13 Bråvalla sittandes i uppställda flygplan JA 37.

R U N E R Y D H / F LY G V A P E N M U S E U M

JA – tekniskt avancerat jaktplan Även elektroniken förbättrades från de tidigare versionerna. Centralindikatorn ersattes av två nya: målindikatorn MI och taktikindikatorn TI. Även siktlinjesindikatorn ersattes av en nyare variant.

Flygplanet utrustades med en Ericsson pulsdopplerradar, PS-46/A, som +15

0,2

0,3

+5

Presentation av mål och läge i en JA 37

10,2

ILLUST R ATIO N ER: LÖ N EG Å RD & C O

10,0

0,95 30

9,8

1,0

00

00

46

50

L

HÄ

+

+

00

T KA 00

M1,30 00 60

temuppdateringar förekom typerna JA 37C, D och Di. 1997 genomfördes den sista modifieringen. JA 37 gavs då kapacitet att skjuta Rb 99 Amraam och ta ny motmedelsutrustning för att fylla luckan innan Gripen levererades. JA 37 togs i tjänst 1979 och sammanlagt levererades 149 plan till Flygvapnet.

0,4

74

På målindikatorn visades en radarbild med information om fientliga mål från stridsledningen.

Det mål som jaktledaren ville att planet skulle anfalla visades inringat.

var mycket svår att störa ut.

I motsats till tidigare versioner fick JA 37 en fast monterad 30 mm Oerlikon automatkanon. Jaktrobotbeväpningen utgjordes av fyra Rb 24 Sidewinder och två Rb 71 Sky Flash. Senare byttes även här Rb 24 mot de avancerade Rb 74.

Genom ytterligare sys-

12

4

Till jaktversionen vidareutvecklades motorn till RM 8B och gavs en rejäl effektökning.

Motorn blev något längre, vilket gjorde att även flygplanskroppen förlängdes. JA 37 hade bättre flygegenskaper än AJ 37, men hade trots det för dålig svängprestanda för att vilja ge sig in i närstrid.

03

A30

11

Siktlinjesindikatorn hade två olika presentationslägen: Det ena visade fart, höjd, bränslemängd etc. Det visade målinformation och användes som sikte vid strid. Dubbla glas gjorde bilden som piloten såg större än den fysiska skärmen.

42

H11,3 06

A 45

09

LDL 9040 REG 20

20

15 40

8,3

10

20 5

Den taktiska indikatorn visade en elektronisk kartbild, med pålagd information om bl a det egna läget och stridsledningens information om mål och hot från marken. Det gav piloten bra underlag för taktiska beslut.