Hans Wigert
2015
7
Första snön, 2007, 2011, 2012, 2014. Duk uppfäst på pannå 55 × 32 cm.
Det var vårvinter och fuktigt och disigt i luften, snön hade smält undan men kylan höll fortarande Stavsnäs i sitt grepp. Jag och min dotter, som då var åtta månader, hälsade på hemma hos Anne och Hans Wigert. Hans Wigert berättade att det var svårt att måla, de intryck och bilder han hade på näthinnan krånglade för mycket och ville inte samarbeta och ges form och liv i hans målningar. Det där ansiktet som han genom sitt ateljéfönster sett i komposthögen vägrade liksom att via hans pensel förevigas på duken. Nej, det hade varit en trög vinter. Vi satte oss vid köksfönstret, drack kaffe och funderade på vilka av flyttfåglarna som skulle komma tillbaka först. Hans Wigert var noggrann i sina iakttagelser, skrev gärna ner och kunde jämföra med året innan. Plötsligt hoppade han till, tittade på min dotters skor med blommor på, sprang iväg till ateljén och kom tillbaka med pastellkritor och ett akvarellpapper. Snabbt gjorde han en teckning av de där blommorna och ovanför dem ett par knubbiga barnsben. Nu! sa han, nu har blommorna kommit tillbaka! Där och då blev det tydligt att Hans Wigert alldeles speciella förmåga handlade om iakttagelser och om att vörda ingivelsen som blev till en tunnel i en skapande process. Målningarna som följde var underbara, spretiga och sköra samtidigt som de var obändiga, självklara och fulla av humor. Precis som Hans Wigert själv. Hans Wigert beskrivs ofta som en målande poet och som en brygga från tidigare generationers målarfäder. Måleriet är tidslöst, likaså motiven i målningarna. För oavsett om utkiksposten var härbret i Grundsunda eller ateljén i Stavsnäs, så tog Hans Wigert oss med på resor i tid och rum där allt syntes möjligt. Humor, allvar, trolldom, björkstammar, vassbåtar, kyrkan, sländor, skogsfrun, myren och mylingarna: Alla är med i en skön förening. Och inte sällan dyker konstnären själv upp, uppflugen på ett staket eller som en vitklädd figur i ett snötäckt landskap. Hans Wigert lät sig inte begränsas av det rimliga, utan fann bärighet i det som förenade liv och död, lycka och sorg, saga och verklighet, svartaste mörker och det allra skiraste ljus. Han såg livet i livet och påtalade det hoppfulla i att flyttfåglarna alltid kommer tillbaka. Han var förvissad om att trots svårigheter och motstånd så kommer människan alltid att resa sig igen. Han sa: Det kommer alltid en ny vår. Nu har Hans Wigert rest vidare, men kvar finns en fantastisk bildskatt. Hans Wigert gjorde avtryck hos alla som träffade honom och vi är stolta och glada att få presentera en utställning med både målningar och akvarellerade torrnålar. Ett varmt tack riktar vi till Marie Öste och Jonas Öste för alla givande samtal och för ett fint samarbete och till Lars Lerin och Joanna Persman för deras bidrag med texter till denna bok. Anna Persson Chef konstavdelningen
Det mystiska i det enkla — om Hans Wigerts konst Joanna Persman, skribent och konstkritiker i Svenska Dagbladet.
Hans bilder är som små äventyr som utspelar sig i gränsmarken mellan den norrländska skogen och ett sagoland. Han skildrar hur människan är ett med naturen och hur hon samtidigt är naturens största hot..
11
Målaren Hans Wigert gick nyligen ur tiden. Kvar finns hans konst. Expressiva, figurativa målningar, teckningar och grafik. De varsamt samlade intrycken, både kantigt och ömsint tolkade i bild. Hans Wigerts största utställning var retrospektiven på Liljevalchs 1996. Det var också den första helfigurspresentationen av Wigert i Stockholm. Den dåvarande konsthallschefen Folke Lalander presenterade honom i utställningskatalogen som »en önskeutställare: både känd och okänd, både otidsenlig och ytterst aktuell, ständigt suveränt oförutsägbar«. Beskrivningen gäller fortfarande. Hans Wigert tillhör de konstnärer i svensk konsthistoria som undflyr definitioner. Att bestämma en konstnärs position i konstvärlden är ofta en grannlaga uppgift. Definitionerna framstår plötsligt som fyrkantiga. Associationerna till andra konstnärer faller platt medan jämförelser haltar. I Hans Wigerts fall är det svårare än vanligt. Han har bland annat kallats för »naturlyriker«, »naturmystiker«, »en kärv realist« och »melankoliker«. Allting stämmer utan att någon av benämningarna ensam är rätt. Wigerts bildvärld är nyckfull men på något sätt okonstlat välbekant. Hans bilder avslöjar någon som håller verkligheten inom synhåll och drömmarna på kort distans. Lusten att berätta finns alltid där. Äventyren utspelar sig dock inte i något exotiskt land utan i gränsmarken mellan den norrländska skogen och ett sagoland. Scener ur hans liv vävs samman med motiv ur folkvisor och legender. Det finns något i Wigerts skapande som ger känslan av en gemensam erfarenhet. Hans gestalter är immuna mot ålder och förfall. I självporträtten möter vi konstnären iklädd en hatt och en fläckig rock. Artisten från 1995 hålls i blå skalor och i en expressiv stil. Oftare är dock Wigerts självporträtt koncentrerade kring hur det är att vara människa: ensam, naken och skyddslös. I Kvällsbad (1977) står en avklädd man med Wigerts anletsdrag i en tjärn. »Som en påle nerslagen i dyn, snart kommer isen och bryter ner honom… Snart kommer isen för oss alla…« Så vackert tolkas bilden av Lars Westman i Liljevalchskatalogen. Hans Wigerts måleri förknippas ofta med Norrland. Det är dock inte där hans liv började. Han föddes 1932 i Karlskrona. Hans mor dog strax efter sonens födelse. En barnsköterska tog hand om honom i tre år medan hans Texten fortsätter på sid. 12
Löjtnant C.G. Wigert vid sitt störtade flygplan vintern 1918—1919
12
Karl-Gustav Wigert störtar med Thulinflygplan, 2009—2010. Duk 54 × 65 cm.
14
Hans Wigert
far arbetade. Fadern var pilot och en överlevare. Han störtade och överlevde. Han störtade igen och även denna gång klarade han kraschen. Sonens mardröm var att skulden hos Fortuna var så stor att hon inte skulle skydda dem för tredje gången. Rädslan att bli ensam i världen fanns alltid där. Konsten blev med tiden en form av orons besvärjelse. Ett svartvitt fotografi fångar löjtnanten C G Wigert vid hans havererade flygplan vintern 1918—19. Motivet återkommer sju decennier senare i sonens torrnålsgravyr Ikaros (1981). Iklädd kostym står han där mellan trasiga vingar. Det var Daidalos, far, som konstruerade vingar av fjädrar och vax. Det var sonen som flög för högt och störtade. Hans Wigert växte upp på Djursholm utanför Stockholm. Hans far var chef för flygstationen i Hägernäs. Den finns inte längre. I Samskolan gick det väl så där. »Jag var ordblind, vänsterhänt och stammade«, berättade Hans Wigert i en intervju på 90-talet. Det fanns inte så mycket pedagogik som stödde dyslektiska barn på den tiden. Han var dock duktig på att teckna och klippte ut figurer som fick lärarna att häpna. Och så var det det exceptionella bollsinnet förstås. Framgångar i fotboll och i allsvenskan i tennis, mot Sven Davidsson, Uffe Schmidt, Janne Josefsson och Janne Lundqvist. Det var inte så mycket som tydde på den framtida konstnärsbanan. Det blev också en lång omväg till utbildningen på Konstakademien i Stockholm — en omväg via Norrland.
15
Hans skickades dit av sin pappa en sommar. Han skulle jobba på Sötvattenslaboratoriet medan uppdämningen av en älv pågick. Där i Tännäs (»den glittrande«) i fjälldalsbebyggelsen kring översta Ljusnan med biflöden, omgivna av vida, höglänta skogsmarker och kalfjäll, fanns något förlösande. »Allt det här underbara skulle sättas under vatten. Det är mitt sjunkna Atlantis«, mindes han decennierna efteråt. Bilderna började rinna ner på dukar och papper. Verken skickades ner till Stockholm och det var pappa som fick gå till Mejan med ansökningshandlingar. Hans Wigert kom in på Konsthögskolan 1960. Det var den femte gången han sökte. Det var också till pappan som Evert Lundqvist skrev och berättade att sonen var antagen. Lundqvist hade tidigare varit Hans lärare på Gerlesborgsskolan. Tiden på Mejan var schemalagd. På förmiddagarna målade han för Evert Lundqvist. På eftermiddagarna tecknade han för Bror Marklund. Krokiövningar pågick på kvällen. Det var också på Mejan som Hans Wigert träffande sin blivande hustru Anne. Hon extraknäckte som modell medan hon läste till danspedagog. Vi känner igen henne i många av Wigerts verk. Omgiven av blommor vilar hon i trädgården i en målning från 1970. Oljemålningen Simmarna från 1986 är som en poetisk sammanfattning av parets gemenskap. Med lugna simtag flyter de iväg över en stundom glittrande stundom outgrundligt mörk sjö. Kvinnan som en mystisk varelse i nära koppling till naturen är också ett av Wigerts favoritmotiv som återkommer i många variationer. Kanske som Narziss och Goldmund i Herman Hesses roman söker han efter urmodern, som skulle fylla tomrummet efter den så tidigt förlorade mamman. Det kanske verkar för lätt att psykologisera så. De enkla lösningarna är dock förbluffande ofta de rätta. 60-talet var omvälvningarnas decennium både i världshistorien och i konsten. Gertrude Stein betonade redan på 30-talet att historieskrivningen handlade om att berätta om det som händer »då och då«, medan berättarkonsten handlar om det som händer »hela tiden«. På det sättet var Wigert ingen historieskrivare utan en sann berättare som hyllade det mystiska i det enkla. Det ordinära, det banala, blev nästan som en rituell handling. Det finns något outsägligt vackert i hans nästan naiva sätt att
Självporträtt i ateljén på Konsthögskolan i Stockholm 1964
Hans Wigert
Vänster
Hans Wigert i sin ateljé. Fotograf okänd Höger
Kära lilla groda, 2010—2012, Duk 46 × 59 cm.
koppla samman det verkliga med det överjordiska. Små barn med änglavingar ruvar i en skog. Fåglar med människoben och skridskor tar en danslektion på is. Humorn blixtrar till ibland. Wigert blev tidigt uppmärksammad för sin grafik. Han hade dock ingen revolutionerande ådra i sin konst. Han gick inte lika långt med sina experiment som andra. Ändå bröt han ny mark när han troget försökte komma åt varje erfarenhet och dess omedelbarhet. Hur känns det att ligga ner i gräset och uppleva hur man växer samman med tuvorna, eller att hoppa naken i en sjö för ett tidigt morgondopp när huden knottrar sig av kyla? Det var det hans bilder berättade om. Det var Norrland som gällde. 1966 fick Hans och Anne köpa ett härbre från 1847. Det låg i Grundsunda i Ångermanland, precis vid Prästsjön. Det kostade 1 000 kr och skulle egentligen rivas ner. De bilade dit varje sommar i över 30 år. Där fanns en nerfallen brygga som is, vind och vatten tog varje år och som varje gång återuppbyggdes lika provisoriskt. Det var meningen. »Livets kretslopp«, brukade Hans säga. Bryggan finns med i hans bilder. De slumrade ibland till på den. Det är en annan målning som berättar det. Det var också i Norrland som grodor dök upp i Hans Wigerts bilder. Han upptäckte en med stora bölder på kroppen. Miljöförstöringen nådde redan dit. »Naturen ska inte iakttas, då fattar man ingenting. Konsten är att låta sig genomströmmas«, sa han. Det var lätt att identifiera sig även med djuren. »Målade en groda, förmodligen självporträtt simmande i den akademiska världen så där lagom desperat«, antecknade Wigert i dagboken i februari 1991.
17
» Det ordinära, det banala, blev nästan som en rituell handling. Det finns något outsägligt vackert i hans nästan naiva sätt att koppla samman det verkliga med det överjordiska.«
18
Hans Wigert
19
I trädgården, 1999. Duk uppfäst på pannå 25 × 26 cm.
Många svenska konstnärer är kända för sina landskap. Hans Wigert tillhör de få som hade en exceptionell förmåga att förmedla hur människan är ett med naturen. Naken, huttrande ute i en norrländsk skogstjärn är hon dess organiska del men samtidigt det största hotet. I Wigerts konst är det omöjligt att avgöra var den yttre verkligheten går över i inre bilder. Dag och natt, födelse och död vävs samman här. Ikaros siktar högt. Man är aldrig så nära livet som i dödsögonblicket. Oberörd av nya smakriktningar och trender fortsatte Hans Wigert att livet igenom skapa efter gehör. Han siktade aldrig mot auktionshusen utan sålde sina verk för så pass låga belopp att det väckte irritation i vissa kretsar. Han »förstörde marknaden«, hette det. Det viktigaste var dock att vännerna och människor som gillade hans verk hade råd att omges med dem. Det var Hans Wigerts uttalade tanke. Mindre spekulation, mer kärlek till bilden. På så sätt är Wigert inte de stora samlarnas utan folkets konstnär. För att samla hans verk behövde man inte veta så mycket om konst. Det räckte att man förstod sig lite på livet. »Jag är inte filosof. Jag bara målar«, brukade Wigert säga och verkligen menade det. Att måla var ingen intellektuell handling. Början fanns i talangen att se. »Undrar om det inte på en timmes arbete framför staffliet går åt 4 timmars iakttagande«, antecknade han i dagboken på 70-talet. »Folk måste tro att jag inte gör något alls när jag sitter nere vid sjön och bara tittar eller är ute och ror. Om dom visste hur viktigt det är att uppfatta alla små förändringar i ljus och tillväxt.« Ur dessa iakttagelser växte ett kärvt, ibland lite grovt formspråk fram, ett formspråk som ofta suddade ut detaljer men alltid grundades i en äkta känsla. Det var anspråkslösheten befriad från allt effektsökeri som gjorde Hans Wigert till en stor konstnär. Texten publicerades i serien Under Strecket 25.8 2015.
20
Pensionär är jag nu, 2013. Duk 35 × 34,5 cm.
Hans Wigert
21
Nojan, 2012. Duk 30 × 30 cm.
22
Morgon, 1966. Duk pannĂĽ 92 Ă— 76 cm.
Hans Wigert
23
24
Den sovande, 2012. Duk 47 Ă— 55 cm.
26
Hans Wigert
Vi vill ha ett svenskt världsrekord, 1972. Duk 100 � 81 cm.
»Hans Wigert verkade i det största rummet som ingen ser om man inte är riktigt tyst. Livet nedbrutet i ordens frusna sekunder döljer det universum som den levande pulserande bilden, blickarnas utbyten, förmedlar — när bollen och blicken är satta i spel.« Susanna Slöör, omkonst.com, 28.7 2015.
27
Skulptur, 1970. Duk 69,5 � 75 cm.
Nästa uppslag
Snörally (detalj), 2009—2011. Duk 40,5 × 52 cm.
En ängel i blåa stövlar Lars Lerin, konstnär och författare
34
Hans Wigert
Vem kan måla en flygande hund som Hans Wigert? Eller den blå himlen blänkande på en tordyvelrygg? Minsta myra är för honom en livsnödvändighet. Men genom den vackra sommardagen drar en skugga, en kall kåre. Målaren ror sin gamla eka med liemannen grinande bakom ryggen …
35
Självporträtt. Kaffepaus på hygget, Ljusnan, 2002. Papper uppfäst på pannå 29,5 � 21 cm.
Foto nästa uppslag
Lasse Lundberg
Jag hade lyckan att få möta Hans Wigert på Valands konstskola i Göteborg i början av 80-talet då han kom som gästprofessor några perioder. Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat fullfölja studierna där utan den glädje och inspiration han spred genom sitt engagemang, sin värme. Egentligen hade han inte så mycket att säga om ens studier — han kom sällan med kritik — men det var hans närvaro. Och man förstod att konsten och livet var på allvar och att det var viktigt att få skratta också. Jag tyckte att jag mötte en själsfrände. Vi delade intresset för djur och natur, och vi kom att träffas många gånger genom åren och vi brevväxlade in i det sista. Hans brev var så fina. Ofta signerade han dem med ett självporträtt som groda eller slända. Hans koppargrafik, hans torrnålslinje var sträng och lekfull på samma gång. Måleriet till synes tafatt, klumpigt — men vid närmare betraktande så på kornet, exakt. En kärv, mättad färghållning, klingande. Man känner blötsnöns tyngd på uthustaket, den torrare kylan och den våtare, frosten och regnskurarna. Ljuset, temperaturen, luftfuktigheten. Värme och närvaro, ärlighet. Det självklara i mötet med en mes, en myr, en sömngångare, en ängel i blåa stövlar … Målarens lycka inför sitt motiv. Den mest banala kvällssol får nytt liv, omvandlas till poesi. Hans Wigert hade förmågan att ta sig an det mest sönderälskade motiv som om det skådades för första gången. Och alla djur som han skildrat med sådan kärlek … »Det gäller att ta vara på det första intrycket och hysa vördnad för den egna upplevelsen«, menade Bror Hjorth. Och: »att vara alldeles djävligt fräck, men from som ett lamm. Och ömsint. Man måste tycka själv att det är vackert när man spelar. Det är livet vi älskar, det outgrundliga, skrämmande, fasansfulla men dock underbara, och det är dess hemlighet vi söker.« Något som var befriande med Hans Wigert som konstnär var hans totala likgiltighet för samtidens trender och flockbeteende. Han hade sin egen väg att följa, lyssnade till sitt hjärta obekymrad om andras åsikter. Ändå är det nog han som i sin generation haft störst påverkan på det figurativa måleri som visas på gallerierna idag. (På Konstakademin var Evert »Ludde« Lundqvist hans lärare. En festlig kväll blev Hans så full att han somnade på en soffa. »Ludde« pekade på honom och sa: »Där ligger Sveriges största målare och sover ruset av sig!«) Hans återkom gärna till det där med döden i sina brev, skojade om att han en gång skulle få träffa Rembrandt i himlen och skåla med Delacroix & co. Nu är han där. Denna haiku av mästaren Kobayashi Issa (1763—1827) tror jag att Hans skulle ha tyckt om: När jag dör vill jag att du gräshoppa skall vakta min grav
38
Hans Wigert
Porträttet av Thomas Tidholm, poet och nära vän till Hans Wigert
Nu porträtteras en människa: En som har en lite droppe svett en som kanske sjunger när han skalar potatis och runda stenar
En levande i skjortan vit Kvinnan han känner står en bit bort, inbegripen i en frånvänd, ganska ömsint undran
En som är därute En som ser in
vart det bär hän när han, som i en slags lådbil sakta rullar nerför backen mot den ofta ganska frusna sjön
En som har ett bekymmer men kanske är det inte ett bekymmer Att allting hela tiden rör på sig att det hela tiden … byter
och när han till sist står där och känner — instinktivt att det får sluta hur det vill eller bara sluta
Ett porträtt, och där ingår: byxor en hel massa fingrar, ögonbryn, ibland höjda till skyarna, och just den färgen där hur den liksom rinner ut ingår också
Ur boken Andarna är glada idag av Hans Wigert och Thomas Tidholm, Bokförlaget Langenskiöld, Stockholm, 2003, sid 7.
39
Frostblommor, akvarellerad torrnĂĽl 33 ďż˝ 38 cm.
40
Utan titel, blandteknik på duk uppfäst på pannå 40 � 58 cm.
Hans Wigert
41
42
Råttfinklar, 1994—2002. Duk 80 × 72 cm.
Hans Wigert
43
Biografi
46
Hans Wigert
Föregående uppslag
Till Hans från Hans sommaren 1975 (detalj), porträtt av Hans Gedda.
Hans Wigert föddes den 8 oktober 1932 i Karlskrona som andre son till pilot Carl Gustaf Wigert och Elsa Olivia (f. von Reis). Året därpå gick hans mamma tragiskt bort och de följande tre åren togs han om hand av en barnsköterska (Birgit Hultqvist) eftersom fadern fick tjänst på annan ort. 1936 blev pappan chef för flygstationen i Hägernäs och bosatte sig, då omgift med Greta, i Djursholm med Hans och hans bror. Lite senare föddes också halvsystern Margareta (Lillan). Carl Gustaf Wigert störtade två gånger med sitt flygplan, men klarade sig mirakulöst. Redan tidigt moderslös kom rädslan att pappan skulle störta igen att prägla Hans barndom — skulle det bli tredje gången gillt? Hans skolgång i Djursholms Samskola gick lite knackigt men han hade två utmärkande begåvningar — teckning och hans extrema bollsinne. Han var utmärkande i både fotboll och tennis och fick spela med i allsvenskan i tennis. Under 1950-talet värvades han till Västerviks tennisklubb mot fri bostad och ett jobb. Måleriet kom han in på när han i slutet av 1950-talet fick arbete i Härjedalen på Sötvattenlaboratoriet. Han märkte fiskar och högg ner skog, för ett stort kraftverksbygge där sjön Lossen skulle dämmas upp. Det var här han förstod att han skulle bli konstnär. Han skickade ner bilder och ansökningshandlingar till pappan som lämnade in dem till Konstakademien. Efter fem gånger kom Hans in 1961. Framför allt var det hans kommande lärare Evert Lundquist som såg Hans begåvning. Förutom måleri för Evert Lundquist, studerade Wigert teckning för Bror Marklund och så småningom grafik för Philip von Schantz. Redan tidigt kom Grundsunda i Ångermanland att få en stor plats i Hans liv. 1965 köpte han och Anne ett härbre, med villkoret att det skulle tas ner inom 14 dagar. Huset fick ett nytt liv vid Prästsjön, där paret Wigert kom att tillbringa somrarna. Den omkringliggande naturen med tjärnen, myren, bryggan och Mylingarna är återkommande motiv i Hans målningar. Enligt sägen är mylingar nyfödda barn som pigorna på gårdarna fött i lönndom och grävt ner i torvmossarna. Mumifierade av torvens syror ligger de och tittar upp på oss med stora barnaögon.
47
Nästa sida
Maskrosboll, akvarellerad torrnål 39 � 31 cm.
Senare samma år ställde Hans ut i Stockholm för första gången på De Unga. Kommande år avlöste utställningarna runt om i Sverige varandra varvat med studieresor både i Europa och i Sverige. Det var dock inte dessa resor som var den största inspirationskällan för Hans. I början av 1971 köpte Hans och Anne ett hus i Stavsnäs utanför Stockholm där de båda kom att bo och verka livet ut. Stavsnäs och Grundsunda blev de viktigaste baserna i Hans konstnärskap. Parallellt med oljemålningarna arbetade Hans Wigert även grafiskt, framför allt med spröda torrnålsgravyrer som han ofta förhöjde med akvarell. I slutet av 1970-talet gav Carl-Johan Bolander ut boken »Hans Wigert, torrnålsgravyrer 1971—75«. I början på 1990-talet köpte han en egen tryckpress till ateljén i Stavsnäs där han själv kunde styra hela tillverkningsprocessen. Under hela sitt konstnärskap ställde Hans regelbundet ut i Stockholm men även i övriga Sverige. Större museer, institutioner och storstadsgallerier varvades med mindre lokala gallerier runt om i landet. Detta gav honom en bred och trogen publik som följde honom genom åren. Hans Wigert räknas som en av de största naturromantiska konstnärerna i svensk samtidskonst och har haft stor betydelse för konstnärer som bland andra Karin Mamma Andersson och Lars Lerin.
48
Hans Wigert
Hans Wigert 2015
Visning 10—14 dec 2015 kl. 11—18 på Arsenalsgatan 4 Onlineauktion 14—15 dec 2015 Se hela katalogen online på www.bukowskis.com
Har du frågor? Kontakta oss
Anna Persson Chef konstavdelningen +46 735 602 283 anna.persson @bukowskis.com
Andreas Rydén Vice VD, Chefsexpert, konst +46 8 32 63 35 andreas.ryden @bukowskis.com
Lena Rydén Specialist modern konst +46 8 32 64 33 lena.ryden @bukowskis.com
Ebba Bozorgnia Primary och Private Sales +46 709 99 58 55 ebba.bozorgnia @bukowskis.com
Bukowskis Stockholm Arsenalsgatan 4 Box 1754 111 87 Stockholm T +46 8 614 08 00 F +46 8 611 46 74 www.bukowskis.com
© Bukowskis 2015
Tryck: Göteborgstryckeriet Foto: sid 2—3, 34—35 Lasse Lundberg sid 42—43 Hans Gedda Övriga fotografier, fotograf okänd Grafisk design: Simon Hessler Bildhantering: Jenny Hedenstrand Malin Nordin
© Bukowskis The works of art are protected by Swedish copyright law (SFS1960:729). The works may not be reproduced or made available to the public without permission from the copyright holders unless this is permitted by law. Examples of use requiring permission are copying the works to a website, database or internal network, or reproduction using reprographic methods. The copyright of the photographs belongs to Bukowski Auktioner AB. The copyright of the works belongs to each respective artist. Permission to reproduce works by copyright holders represented by BUS may be obtained from BUS. E-mail: bus@bus.se. Phone: +46 8 545 533 80.