Mozart i framtiden by Rodrigues-Peters

Mozar t i framtiden

Wolfgang Amadeus Mozart, geniet. En av de allra bästa kompositörerna genom tiderna. Kan du föreställa dig honom, fortfarande som ett barn, hur han åker med kälke nerför slalombacken, tittar på tecknade serier på teve eller äter en hamburgare? I ”Mozart i framtiden” är allt möjligt. För att följa med och glädja sig åt Max och Mozarts äventyr och problem, räcker det att låta fantasin flöda och precis som dem, låta sig vägledas av Musikens själ, som ständigt är närvarande för att förundra oss.

n e di t mar f i t r a z o M

Tânia Maria Rodrigues-Peters

”Mozart i framtiden är en bok skriven för att drömma sig bort och låta känslorna visa vägen”.

ai r a M ai n âT

www.rodrigues-peters.com med illustrationer av Pedro Caraça

Mozart i framtiden TĂ˘nia Maria Rodrigues-Peters

Med illustrationer av Pedro CaraĂ§a

Illustrationer

Pedro Caraça www.rodrigues-peters.com/pedro

Översättning

Anna-Stina Tillberg www.rodrigues-peters.com/anna-stina

Texten granskad av

Jeanette Andersson

Layout

Carsten Peters www.rodrigues-peters.com/carsten gjord i

”Människor med brist på fantasi kan ha levt de mest oförutsedda äventyren, de kan ha besökt de mest fjärran länder, men inget blev kvar, inget blev över. Det räcker inte att bara leva ett liv, vi måste även bära det i våra drömmar.” Mário Quintana. Brasiliansk poet och journalist. (Fri översättning gjord av Anna-Stina Tillberg)

Den här boken tillägnar jag mina barn, Luana, Teo och Toni, min källa till inspiration, till min livskamrat i resor och drömmar, Herr Peters; till alla barn på den här planeten, till Gud och även till min kära skyddsängel, förutom alla mina läsare och vänner som litar på dig. Till sist med en särskild ömhet till Mozart, för alltid evige Mozart. Jag älskar er alla. Tânia.

Jag skrev den här boken till tonerna av Mozarts musik, jag följde endast mina känslor, min intuition, mitt hjärta. Försök inte därför analysera min stil för den är min egen, men om ni vill analysera något, titta långt ner i djupet av mina ögon, de säger dig allt. Sätt på mjuka toner i bakgrunden ― förslagsvis Mozart, och njut av läsningen. Tânia, Österrike, 2008.

Mozart i framtiden Max försöker återigen att tolka ett av Mozarts verk när hans mamma kommer in i rummet och frågar honom: ♪ Har du fortfarande inte lyckats? Du måste öva mera, jag vill att det ska bli perfekt och kanske vore det bättre om du övade en timme till per dag ― säger hans mamma. ♪ Åh nej! Jag klarar inte av att öva så mycket. Ibland funderar jag på om det inte vore bättre att sluta med piano, för jag kommer aldrig att bli den musiker som du drömmer om. Ibland tänker jag till och med att jag inte har någon talang ― säger Max desperat, eftersom han inte kan nå den perfektion som hans mamma förväntar sig av honom. Max är en kille som älskar musik och sedan flera år tillbaka spelar han piano vilket alltid har varit hans favoritinstrument. Men problemet är hans mamma, hon kräver alltför mycket av honom och ger honom ingen ledig tid att leka med sina kompisar som alla andra i hans ålder får göra. Det här är något som kväver honom, men hans kärlek till musiken har inte avtagit. Max saknar helt enkelt bara lite inspiration. Astrid är en sträng mamma, hon är en överdriven perfektionist i allt hon gör. Hon vill att Max ska prestera maximalt i allt han tar sig för. Hennes önskan är att Max en dag ska bli en internationellt erkänd musiker. Men det Max vill helst av allt är att spela, att känna musiken inom sig, utan att bry sig om kändisskap eller internationell framgång. De bor i en liten by i Vorarlberg, på en jättevacker plats nära bergen där naturen är en skönhet i sig. Max hus är ett av de sista i byn, ett hus gjort av ett antikt träslag i österrikisk stil, med en vacker terrass, en vedeldad spis, en underbar trädgård som en del av året är fylld med blommor, grönsaker och sallad som hans föräldrar planterar. Det är en trädgård gjord med harmoni där både föräldrarna och barnen hjälps åt, inte bara med att sköta om den, men även med planetringen av växter och grönsaker. Familjen har alltid ett bord fyllt med grönsaker från trädgården och ett hus dekorerat med hemodlade blommor. Det finns även många fruktträd såsom körsbärsträd, päronträd och 13

äppelträd. Och när säsongen är inne gör Max föräldrar konjak av frukterna. Av alla underbara kakor som Max mamma bakar, är hans favorit äppelkaka som Astrid bakar av äpplena från trädgården. Marc, Max pappa, är lärare på skolan i byn. Han är en mycket glad person som alltid är redo att hjälpa andra när det behövs. Trots att Max mamma är mycket auktoritär och överdriven när det gäller uppfostran av barnen, är hon en snäll människa som precis som pappan alltid hjälper andra. Ibland besöker hon gamla människor som inte längre kan göra hushållsarbetet på egen hand, och hjälper dem frivilligt att städa lite här och där, ordnar till huset åt dem och läser en bok för dem som inte längre ser bra nog för att kunna läsa själva. Båda föräldrarna är människor som bryr sig om samhället de bor i och de är mycket omtyckta i den lilla byn. Anna, Max lillasyster sitter aldrig still, hon pratar alltför mycket och lägger sig alltid i där hon inte borde, men hon är en mycket sprallig och glad tjej. Hon är fyra år gammal och går varje dag till barndomens trädgård. Anna avgudar sin bror, men hon låter ändå inte bli att reta honom, och hon försöker alltid störa honom när han spelar piano. Anna säger att hon också vill bli pianist precis som Max, men hennes mamma säger att hon är för liten ännu. Men när hon blir sex år gammal kan hon också få börja spela piano om hon vill. Det vore underbart om båda barnen blev musiker. Mamman drömmer redan om dagen då hon får se sina två barn presentera sig på en stor och känd opera eller teater. Där kommer publiken att sitta och applåderandes och hennes två barn får den berömmelse som de förtjänar efter allt slit som även hon har lagt ner på dem, alla de gånger hon har uppmuntrat dem till att fortsätta med musiken. Pappan är i det här fallet mycket mer avslappnad. Marc säger alltid: ♪ Astrid, låt Max få lite frihet! Han har talang för musiken och han älskar att spela, han är disciplinerad, men han är så ung fortfarande, han behöver få ha lite roligt och leka med sina kompisar. Han ska inte bara behöva vara hemma och öva, ge honom sin frihet, den här åldern i hans liv kommer inte tillbaka. ♪ Nej, jag måste hjälpa honom, orientera honom för att han en dag ska bli en stor musiker, och utan disciplin kommer han inte att lyckas. Jag kommer att guida honom till berömmelse ― säger mamman, som 14

med all säkerhet tror att hon gör det rätta. ♪ Jag ser att du är mycket spänd över det här, överdriv inte vad gäller pojken ― säger pappan. ♪ Om Leopold hade tänkt sådär, då hade Mozart aldrig blivit så stor som han blev. Han var en exemplarisk pappa som alltid stod vid sin sons sida. Vid Max ålder var Mozart redan känd internationellt. ♪ Ja, jag håller med dig till viss del, men Mozart kunde inte i Max ålder spela fotboll med sina kompisar, han kunde inte åka snowboard, han kunde inte gå på bio, han hade ingen dator osv ― sade pappan med ett litet leende. ♪ Var inte dum nu Marc, på den tiden så fanns ingen av de där sakerna som du just radade upp ― svarade mamman motstridigt. ♪ Hehehehe! Det var bara ett skämt ― säger pappan och gapskrattar. ― Jag skojade bara, du är verkligen spänd! Vad tror du om att åka bort till en stuga uppe i bergen över en helg? Barnen skulle älska det!föreslår Marc. ♪ Tänk inte ens tanken! Månaden som kommer ska Max vara med i föreställningen på teatern i stan och han måste vara väl förberedd ― säger mamman med all sin auktoritet. ♪ I slutänden kommer du att stressa ihjäl Max på det där sättet… Okej. Men efter den där konserten åker vi bort tillsammans till någon plats där vi alla kan vila upp oss, på ett villkor ― säger pappan, med något överdriven min. ♪ Vad då? ― frågar mamman förbryllat. ♪ Vi tar bara barnen med oss. Pianot får stanna hemma, vi har ingen plats över för det i bilen ― säger pappan skrattandes i en retsam ton. Ibland är du så fjantig ― svarar mamman, med allvar på rösten. I samma land, men under en tidsepok som nu är långt, långt borta, närmare bestämt på 1800-talet, i Salzburg, tittar en pojke melankoliskt ut genom sitt fönster. Hans blick är försvunnen dit ut någonstans, ända tills han hör en röst bakom sig som ropar tillbaka honom till verkligheten. Han vänder på sig och hans ögon möter faderns. ♪ God morgon far! ― säger pojken. ♪ God morgon. Vad gör du här sittande alldeles stilla, du förlorar tid på det viset, något som är alldeles för värdefullt för att förspilla, 17

säger pappan med en allvarlig min. ♪ Inget, jag tittar bara på de där pojkarna där ute. De har lekt en bra stund tillsammans där nere och de verkar ha det så roligt. Jag tror att alla är mer eller mindre i min egen ålder. ♪ De förlorar tid! Dessutom har ingen av dem en pappa som jag, som bryr sig om sin sons utbildning. Gå och öva lite. ♪ Men far, vi har just kommit hem från resan och jag har inte gjort annat än att öva! Kan jag inte få gå ut och leka med de där pojkarna en stund? ♪ Ursäkta? Svarar pappan besviket. ― Du som har nått så här långt med musiken, tack vare allt arbete jag har lagt ner på dig. ♪ Men pappa, jag har spelat och läst mina läxor så länge nu, jag vill bara vara som alla andra en stund och umgås med de där pojkarna. ♪ Men du är inte som dem, och du kommer aldrig att bli det. Titta ut igen genom fönstret ― pappan rör då vid hans arm och för honom till fönstret. - Säg mig, vem av de där pojkarna har redan fått spela för kungen och drottningen? Vem av dem är redan berömda i resten av Europa och har fått applåder av miljontals människor som just har fått höra en konsert speciellt för just dem? Säg mig, vem utav dem? ― frågar pappan energiskt. ♪ Ja pappa ― svarar pojken med huvudet nedsänkt redan på väg ut genom dörren mot musiksalen. ♪ Vänta! ropar pappan. ♪ Vad är det pappa? ♪ Vem av de här pojkarna där ute heter Wolfgang Amadeus Mozart? Du är unik! Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någon med en sådan talang som du i den här världen ― säger pappan stolt. Den lille Mozart återvänder då till verkligheten och sitt liv, och med bestämdhet fortsätter han att spela. Hans musik är involverande, vacker och djup, det är musik som går rakt in i hjärtat på vem som helst som lyssnar. Mozart, bara fyra år gammal, hade lärt sig att spela cembalo, ett instrument som har sitt ursprung i pianot. Han spelade även fiol och bara fem år gammal kunde han komponera sin egen musik. Innan Mozart fyllde sex tog hans far med honom för att spela vid den Kungliga Bayerska Domstolen. På den konserten var Mozarts syster Nannerl med och spelade tillsammans med honom. Efter det spelade 18

de även i Wien, det gjorde dem på ett så imponerande sätt att de fick ge sig ut på en turné som höll på i tre och ett halvt år över hela Europa, där de hade otrolig framgång. Pappan till den lille Mozart arbetade som kompositör och violinist åt ärkebiskopen i Salzburg. Han kom från en fattig familj, och samtidigt som Mozarts talang var en stor tillgång för fadern, som en skänk från ovan ― var det hans jobb att göra sonen världsberömd-, då det även var till stor ekonomisk fördel för honom. Den lille Mozart hade inget normalt liv som andra barn i hans ålder, han levde alltid på resande fot och bodde på olika vandrarhem. För många var den lille en liten rolig leksak, han var ett underbart barn som inte bara var otroligt talangfull men också mycket rolig. Men allt det här kunde inte hindra honom från att vilja gå ut på gatan för att leka med de andra barnen i hans egen ålder. Just den där natten gick Mozart till sängs med alla de här tankarna. Han sover mycket djupt och drömmer. Han drömmer om en plats så annorlunda jämfört med alla andra ställen han känner till. Gator fulla med folk, lampor överallt och musik från alla håll och kanter. Där finns även en lukt som är en mycket konstig sådan, men ändå god, och vid hans sida finns en annan pojke i hans egen ålder. Den här drömmen kommer tillbaka natt efter natt, och var gång som Mozart vaknar är han ännu gladare, med ännu mer energi. Det verkar som om drömmen ger honom näring på nytt. Med Max däremot går det inte lika bra, snarare tvärtom. Han är otroligt uttråkad och det går inte längre lika bra i skolan. Hans betyg blir sämre och sämre och han vill inte ens spela piano längre, det som förr var hans stora intresse. En dag i skolan flyger hans tankar långt, långt bort när läraren plötsligt närmar sig honom och ställer en fråga om lektionen. Max klarar inte av att svara på den och några klasskompisar retar honom för det. Max reser sig upp med ögonen lysande av ilska och slänger ner en av pojkarnas skolväska med en duns i golvet. Läraren skickar genast ut honom från klassrummet och skickar ett meddelande till hans föräldrar att de skall komma till skolan dagen efter, för att prata om Max och hans beteende. Föräldrarna är förvånade över vad som har hänt eftersom att Max alltid har varit en snäll och duktig elev. 20

Föräldrarna oroar sig för sin lille Max, men hans mamma som gärna överdriver saker och ting, och dessutom är mycket auktoritär, fortsätter att lägga stor press på honom. Det är för att han ska öva mer på sitt piano, och även förbättra sina betyg. Det går så långt att en dag när Max sitter och försöker spelar piano, vill inte hans händer lyda honom längre. Händerna skakar så mycket så att till och med hans mamma blir rädd och orolig och tar honom till sitt sovrum. Hans mamma ropar på pappan och tillsammans försöker de prata med lille Max, men utan framgång. Max är ledsen. De ringer en läkare som kommer för att undersöka honom, och han rekommenderar Max mycket vila. ♪ Den här lille pojken är trots att han är så liten, mycket stressad. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men allt tyder på att ni pressar honom för hårt. Barn måste läsa sina läxor och lära sig mycket här i livet, men i slutänden är de bara barn trots allt och även de har sin gräns. Jag tror att det har gått för långt och det han nu behöver är vila, åtminstone tre dagar här hemma. Utan skola, utan läxor och… läkaren tittar på mamman - …utan piano, såvida det inte är vad han själv vill. Mamman lägger sitt huvud på pappans axel och halvt mumlande säger hon till honom: ♪ Det är mitt fel, jag har gått för långt vad gäller Max, det är mitt fel, för trots allt är han ju bara en liten pojke. Vad ska jag göra nu? Det enda jag vill är hans eget bästa. ♪ Det är okej, men nu hjälper det inte att vara ledsen över det. Vi måste tänka på Max bästa, göra vad vi kan för att han ska må bättre igen, svarar pappan oroligt. Max sover och drömmer, han drömmer om en pojke som leker tillsammans med honom. Han får aldrig se hans ansikte men det spelar ingen roll, de är bra kompisar. Ibland försöker Max närma sig honom för att få se hans ansikte, men det är totalt omöjligt, det är som om han vore suddig. Nästa dag, efter frukosten bestämmer sig Max för att gå ut på ett litet äventyr till sin stuga, eftersom att han inte behöver gå till skolan. Det är februari, det finns fortfarande mycket snö kvar i den här delen av Österrike. Max har en liten koja i slutet av byn, en stuga i trä som hans pappa har byggt. Den är liten, med en kamin, på grund av den stränga kylan. Där finns även en gammal soffa som hans mamma 21

har gett honom, några filtar, leksaker och det gamla pianot som Max lärde sig spela sina första noter på. Det finns även ett litet bord gjort i trä och några trädstubbar som fungerar som pallar. Dessutom finns det ett skåp där det alltid finns saft och kakor. Max tänder kaminen, hans pappa har visat honom hur man gör. Efter en liten stund börjar träklabbarna att brinna och spraka och ger ifrån sig ett ljud som Max tycker om. Max sätter sig på soffan och börjar läsa en serietidning. Efter ett tag går Max fram till fönstret. Plötsligt börjar det att snöa, det snöar mycket men det är vackert att se snön lägga sig på marken och göra allting vitt. Som från ingenstans, mitt i all den vita snön, ser Max hur någonting konstigt kommer närmare. Det är två lila ljus, som kommer närmare och närmare, så nära att man kan se att det är två lila ögon, Max är fascinerad. Utan att tveka öppnar Max dörren till stugan och kan se en kvinnofigur som är klädd i gult, och det enda som sticker ut är två lila ögon. Hon har ögonen fästa på Max och tar av sig huvan som täcker hennes huvud och då kan man se att även hennes hår är lila, i samma färg som ögonen. Max tittar fascinerat på den där magiska figuren, han kan inte ta bort blicken från hennes lila ögon. Hon är vacker! Magisk! ♪ Hej Max! ― säger kvinnan leende, med en mjuk röst, knappt hörbar. ♪ Hej! Svarar Max, hypnotiserad. ♪ Vad trevligt att träffa dig, säger kvinnan som nästan talar sjungandes. ♪ Vem är du och hur vet du vad jag heter? ♪ Du har kallat på mig, du kallar alltid på mig, varje gång någon spelar, varje gång någon gråter av musikens glädje, ropar ni på mig ― viskar kvinnan återigen med toner i rösten. ♪ Är du en fe? ♪ Jag är Musikens själ, jag finns alltid nära där det finns musik, där det finns känslor och människor med kärlek till musiken. Nu är det du som har kallat på mig, dit hjärta ropade efter mig. Du är mycket 22

ledsen och behöver mig den här stunden, därför är jag här. Du får inte förlora din glädje till musiken och pianot. ♪ Men jag tror inte att jag har någon begåvning och talang för musiken. Min mamma vill att jag ska bli en berömd musiker, att jag ska bli känd och hon vill att jag ska spela på stora teatrar. Men jag tror inte att jag kommer att klara av allt det hon önskar ― svarar Max, nästan gråtande. ♪ Du då, vad vill du? ― Frågar anden. ♪ Jag? Hmm, jag vill spela musik, inget annat. Jag älskar musik. Jag vill spela för mig själv, för mina vänner, jag vill kunna göra andra människor lyckliga av min musik. Men utan så mycket ambitioner som min mamma önskar. Jag blir lycklig bara av att veta att jag kan spela, men just nu klarar jag inte av det. Jag vet inte vad som håller på att hända med mig, men det går inte längre. ♪ Om du skulle få önska något nu, vad skulle det vara? Vad skulle vara din önskan? ♪ En ny snowboard? ― säger Max med ett litet leende. För trots att han är mogen för sin ålder, är han ändå bara en liten pojke. ♪ Nej kära du! Inga saker, utan en önskan som du har haft inom ditt hjärta, någon speciell person som du skulle vilja lära känna. Någon som du skulle vilja hjälpte dig med musiken? Slut ögonen och tänk efter Max, tänk efter noga långt därinne, vem är det du beundrar så mycket, tänk… tänk… Max sluter ögonen och tänker efter noga, han tänker och tänker, och i hans tankar kommer drömmarna från de senaste dagarna tillbaka. Drömmen med den lille pojken, men den här gången kan han se hans ansikte. Det är knappt han kan tro att det är sant, det är han! Den lille Mozart som leker med honom i hans drömmar. Max öppnar ögonen och rösten inom honom ropar högt: ♪ Mozart! Skriker Max nästan utan att lägga märke till det. Han tittar sig omkring men anden är nu försvunnen. Han letar efter henne med blicken men kan inte se henne. Han vänder sig om för att gå in i stugan men vänder sig om igen, för där finns något som väcker hans uppmärksamhet. Allra längst bort på vägen ser han en liten figur som kommer gående emot honom. Max tittar något tvekande och anstränger sig för att se bättre, och blir kvar med munnen vidöppen när han tydligare ser figuren av den lille pojken som kommer gående emot honom. 23

Men den lille pojken som verkar komma ut ur en dröm, är fortfarande sömnig och trillar ihop i snön. Max hoppar upp och springer mot pojken, lyfter upp honom och bär honom till stugan. Han lägger ner honom på den lilla soffan med en filt över eftersom hans kläder inte är varma nog och pojken verkar vara iskall. Vilken tur att Max var stark nog för att kunna bära honom! Pojken är i och för sig varken särskilt lång eller tung. Max lägger på mer ved på elden utan att ta bort blicken från den lille pojken på soffan. Max blick vaktar över den lille pojken och han närmar sig honom när han till slut vaknar upp. Pojken hoppar upp från soffan alldeles vettskrämd. ♪ Lugn, bara lugn. Var inte rädd, jag är Max. Det är mycket kallt där ute så jag har gjort lite varm choklad, vill du ha? Pojken som fortfarande är skrämd, tittar tveksamt på Max utan att säga något. Max räcker honom koppen med den varma chokladen. Han dricker utav den och förvånas av den goda smaken. Han tömmer koppen och räcker den tillbaka till Max. ♪ Tack, det var snällt att jag fick smaka på en så god dryck, mitt namn är… ♪ Jag vet vem du är. ♪ Jaså? Jaha, du har säkert lyssnat på någon av mina konserter, är det därför du vet? ♪ Nej, jag har lärt känna dig på Internet ― säger Max. ♪ Jaså, jag har aldrig träffat den damen, fru Internet! Är hon en prinsessa eller drottning? ― frågar pojken. ♪ Javisst ja, på din tid fanns inte Internet, då fanns inte ens datorn ― svarar Max. ♪ Dator? Är det fru Internets man eller? Max klarar inte av att hålla sig för skratt längre och börjar skratta. ♪ Jag vet inte hur du kom hit egentligen, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tror allt bara är en dröm ― säger Max. ♪ Var är jag någonstans egentligen? ― frågar pojken. ♪ Vi är i en liten by i Österrike, och jag heter Max. ♪ Trevligt att träffas. Mitt namn är Wolfgang Amadeus Mozart. ♪ Jag har ju redan sagt att jag vet det! ♪ Men det jag vill veta, det är hur kom jag hit egentligen? ― frågar Mozart. 25

♪ Det vet inte jag heller, jag var bara här i stugan, sedan såg jag en kvinna med två ögon så vackra, sedan fick jag syn på dig… och efter det vet jag inte. ♪ En kvinna med lila ögon? ― frågar Mozart. ♪ Ja, men jag kommer bara ihåg att jag såg henne och inget mer ― säger Max konfunderat. ♪ Vad konstigt! Jag minns också en kvinna med lila ögon, men jag kommer inte heller ihåg något mer än det… bor du i den här stugan? ― frågar Mozart. ♪ Nej, självklart inte, den här stugan har min pappa byggt för att jag ska kunna vara här och leka ibland. Mitt hus ligger längre ned längs vägen. Kom hit till fönstret ska jag visa dig var mitt hus ligger ― och Mozart kommer närmare Max för att kunna se huset. ♪ Det verkar vara ett fint hus ― säger Mozart. ♪ Ja, det är ett mycket vackert hus ― svarar Max. ♪ Jag vet inte vad som håller på att hända, jag vet inte ens vad jag gör här. Vi är i samma land, men allt är så konstigt. Är jag i framtiden? ― frågar Mozart förbryllad. ♪ Jag vet inte heller vad det är som händer, jag vet inte om allt bara är en dröm, men nu när du ändå är här är det några saker jag måste förklara för dig. Vi är i 2000-talet och du kommer från 1700-talet. Jag vet inte hur allt det här har hänt egentligen, det är ingen idé att du ens frågar mig. Men jag ska försöka hjälpa dig allt jag kan, och vi får börja med kläderna. Du får vänta här i stugan, för det är bäst att ingen får reda på att du är här. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att du ska förstå? ♪ Men vänta lite, vad är det för fel på mina kläder? Ursäkta mig, men jag vill inte klä mig i trasor som ni gör. Med all respekt, men jag tror jag föredrar mina egna kläder. ♪ Om du har tänkt gå ut på gatorna bland folk, då kommer de att tro att du är helt från vettet eller att du är på väg på en maskerad. Karnevalen kommer att vara nästa vecka, och då ja, då kommer dina kläder att passa utmärkt, men nu måste jag leta något annat åt dig. Vänta här så är jag snart tillbaka. Om någon skulle dyka upp då måste du gömma dig. Hejdå! ― och innan Mozart hinner svara något är Max redan borta snabbt som en blixt. Mozart sitter kvar i soffan, fortfarande lite förbryllad över allt som 26

håller på att hända, han är så vilsen att han inte vet vad han ska ta sig till. Han börjar med att gå runt i stugan och tittar och rör vid alla de konstiga saker, saker som för honom är mycket intressanta och som han aldrig har sett förut. Max gav honom ett par jättekonstiga skor med björnar på, väldigt fjantiga egentligen. Det är tofflor, och man känner sig jättefånig när man har på dem. Men eftersom det är så kallt ute, är de väldigt varma och sköna och därför vill Mozart knappast ta av dem. Mozart rör vid den lilla MP3 spelaren som Max har lämnat kvar på bordet och plötsligt hör han ett förskräckligt oljud som kommer ur den ― det är rockmusik. Han försöker stänga av den, utan att lyckas och lämnar istället apparaten utanför fönstret. Tystnaden är mycket bättre än det där oljudet. Men det som framförallt fascinerar honom är en liten låda som står ovanpå ett litet bord. Mozart går nyfiket närmare den, det sitter en massa knappar på den, han tittar åt båda hållen som om han försäkrar sig om att det inte är någon som ser honom, och trycker på en utav knapparna. Det händer ingenting. Han trycker på en annan, det händer fortfarande ingenting, men när han trycker på den tredje knappen blir han så rädd att han hoppar till och ramlar bakåt. Mozart har just satt igång teven, det är en gammal apparat som Max har frågat sin mamma om han kunde få ta den till stugan. Just nu visar de tecknade barnprogram. Mozart ligger kvar på golvet dit han ramlade med ögonen fästa vid teven. Efter några minuter är han så fäst vid den magiska lådan att han skrattar högt för sig själv. För honom är allt det här magiskt, han hoppas bara att det inte kan hända något farligt med den där konstiga lådan. Medan Mozart roar sig själv framför teven, flyger Max hem, eller kanske snarare springer som en galning för att leta kläder och skor som kan passa åt den oväntade besökaren. När han kommer hem andas han högt och fort efter att ha sprungit allt vad han kunde. Han går snabbt in på sitt rum och letar där, men alla hans kläder är för stora för Mozart, som trots att han är lika gammal som Max, är mycket mindre. Då kommer Max plötsligt på att hans mamma har sparat gamla kläder som har blivit för små för honom, i källaren. Där ska det finnas kartonger med kläder och andra 27

Mozart lite generad. ♪ Ingen fara, prova kläderna så får vi se om de passar. Mozart som är lite motstridig, men som inte kan göra något annat, provar kläderna och tar på sig gympaskorna. ♪ De är lite stora, men det gör inget, det blir bra. Ja just ja, jag har två riktigt varma mössor åt dig också ― säger Max och räcker fram mössorna. Mozart tittar tveksamt på mössorna eftersom att han aldrig förr har sett något liknande. Den ena har tjurhorn i pannan och den andra är väldigt färgglad. Till slut väljer han den färgglada. Max tittar som förstenad på honom. Det är den Mozart som han har sett och läst om under hela sitt liv i böcker, den Mozart som har spelat för kungar och drottningar, den där figuren som har varit så långt borta och nu plötsligt står han här framför honom. Han har dessutom på sig Max gamla kläder och gympaskor med ett hål i stortån. Det är helt otroligt! ♪ Jag kan inte stanna så länge, jag måste gå tillbaka hem igen för lunchen är klar strax, om jag inte kommer i tid blir mamma arg på mig. Jag kan inte ta med dig hem heller, men jag har tagit med mig lite mat till dig. I skåpet finns det saft också. Jag ska äta så fort jag bara någonsin kan, sen kommer jag direkt tillbaka. Vad tror du om att gå ut en stund tillsammans för att äta glass sen? Ja just ja, du kanske inte vet vad glass är för något? Jag kan tänka mig att det inte fanns på din tid. ♪ Jo, självklart vet jag vad glass är för något, jag har till och med ätit glass från en glassmaskin i en berömd glasskiosk i Paris. ♪ Okej, sen kan jag titta på Internet vilket årtal som de uppfann glassen. Jag springer hem och äter nu, sen kommer jag tillbaka. Hejdå! ♪ Vi ses snart! ― svarar Mozart, som vänder sig tillbaka mot teven i samma stund som Max stänger dörren. ♪ Du kom precis hem i rätt tid, så bra! ― säger Max mamma. ♪ Mamma, kan jag få åka in till stan för att äta glass efter lunch? ― frågar Max. ♪ Självklart får du det, eller ännu bättre, vi kan åka tillsammans, vad tror du om det? ― frågar mamman, och förväntar sig ett positivt svar. ♪ Jag vill åka ensam! ♪ Ensam? Okej, men var inte borta alltför länge och var försiktig 30

We are looking for a publisher in Sweden please contact info@rodrigues-peters.com

Om mig

1964—Jag föddes en varm och vacker sommarnatt. 1981—Jag avslutar gymnasiet med en universitetsförberedande examen. 1982—Jag tar min förskolelärarexamen. 1985—Jag avslutar min utbildning med konstinriktning på Mogi das Cruzes Universitet (UMC). Jag arbetar som skådespelare på teater under tio års tid. 1986—Jag avslutar min utbildning i konst med inriktning på skulptur. Parallellt med studierna arbetar jag som lärare på flera olika skolor, både grundskolor och gymnasium. 1987—Jag avslutar kursen för radiopratare på den allmänna Escola Rádio Oficina i São Paulo. Samtidigt läser jag en kurs i målning med den holländske läraren Antonius Josephus Maria van de Wiel. Jag deltar i några olika utställningar. 1990—Jag avslutar utbildningen i publicitet och propaganda med inriktning på social kommunikation, på Mogi das Cruzes Universitet. 1989—Jag vinner titeln judomästarinna i regionen tävlandes för klubben Bunkio i Mogi das Cruzes. 88

1996—Jag vinner förstaplatsen i en tävling för resekrönikor för tidningen Revista Turismo Brasil Service som är en nationell tidning. 1997—Jag flyttar till Berlin. 1999—Jag flyttar till Pamplona i Navarra, Spanien. Några av mina foton väljs ut till några av de allra bästa i en fototävling, foton som senare har använts i reklamsyfte i Spanien. Under den här tiden i Spanien har jag även drivit mitt eget café och restaurang där jag skämde bort mina gäster med mina egna älskade recept. 2006—Jag flyttar till Dafins i Vorarlberg, Österrike. 2007—Jag startar en blogg: En husfrus äventyr, där jag skriver när jag får tid över om livet här i Österrike, recept, konst och andra aktuella ämnen.. 2008—Ett av mina recept väljs ut till ett av regionens bästa i Vorarlberg, i tidningen Kuchen & Torten som sponsras av VN Vorarlberger Nachrichten. 2008—Jag publicerar min första bok, Mozart i framtiden.

www.rodrigues-peters.com

Illustratören Jag valde Pedro Caraça som illustratör på grund av hans stora kreativitet, talang och hans förmåga att fånga varje scen som fanns i mina tankar. Pedro föddes 1982 i Mogi das Cruzes, på landet utanför São Paulo. Sedan 2005 undervisar han på olika kurser i tecknat. Med sina karikatyrer har han deltagit och blivit utvald och premierad på några av de mest erkända tillställningarna i Brasilien, däribland på den Internationella Humorfestivalen. Han har även tillverkat foldrar för olika institutioner och företag. Han gjorde illustrationer för tidningen V (Volkswagen) och till boken Desmistificando o Vinho.

www.rodrigues-peters.com/pedro

Översättaren Anna-Stina Tillberg föddes 1983 i Kainulasjärvi, en liten by norr om polcirkeln i Norrbotten, Sverige. 1999 flyttade hon till Umeå för att läsa International Baccalaureate på Östra Gymnasiet. 2002 tog hon sin studentexamen och påbörjade en resa jorden runt, som skulle visa sig bara vara början på många och långa kommande äventyr runt alla världens hörn och kontinenter. Under resorna väcktes språkintresset och hon talar idag fem språk, spanska, portugisiska, franska, engelska och svenska. Efter att ha förundrats och fascinerats över den latinamerikanska kulturen och språket, började hon spansklärarutbildningen vid Umeå Universitet 2004. Anna-Stina arbetar vid sidan av den sista terminens studier, som lärare i engelska och spanska och gör även översättar- och tolkuppdrag, senast åt armbryterskan Heidi Andersson vid World Challenge i Göteborg 2009. www.rodrigues-peters.com/anna-stina

Mozar t i framtiden

n e di t mar f i t r a z o M

Tânia Maria Rodrigues-Peters

”Mozart i framtiden är en bok skriven för att drömma sig bort och låta känslorna visa vägen”.

ai r a M ai n âT