Del 2. Ungas demokratiska organisering

Ruslan gillar färgsprakande smink, smycken och att klä sig i kläder som bryter mot normer för könsuttryck. Att gå ut på stan i denna utstyrsel i Tasjkent, är dock omöjligt på grund av den utsatthet det skulle sätta bäraren i. Ruslans trygga rum är sitt arbete, hem och hans fotostudio. Där kan han uttrycka sig helt fritt. Men han drömmer om “utvecklade och toleranta samhällen, där folk tänker annorlunda”. I serien If there was no society utforskar fotografen Kamila Rustambekova ungas längtan och drömmar. Fotografierna visar hur Uzbekistans unga ständigt känner samhällets press på hur de ska se ut, bete sig eller uttrycka sig. Författaren förklarar idén bakom projektet:

En postsovjetisk österländsk omgivning är dömande till allt nytt och ljust. I vårt samhälle, där religiösa föreställningar och traditioner dominerar, kan det vara fysiskt farligt att se ut på det sätt som gör dig bekväm. Under några timmar såg jag mina hjältar se ut precis som de vill, på platser där de känner sig trygga.

Likt Ruslan, idealiserar Hristina Europa som idealsamhället. Hon drömmer om en helkroppstatuering av zebraränder. Men i hennes miljö är tatueringar något som associeras till marginaliserade grupper eller fängelsekultur. Dima ser tillbaka till det förgångna, till 1700-talet, Dreamy Asia, som han kallar det. Det är en symbol för “något oändligt och klokt som öknen, raffinerat och mystiskt som en halvmåne i natten, i sin egen unika form”. I denna själv-exotifierande dröm om ett sagolikt förflutet, där andra levnadsvillkor varit möjliga, blir det möjligt att hitta tillflykt och frihet. Eftersom samhällen i Centralasien präglas av starka åldershierarkier, där äldre ska respekteras och yngre förväntas vara tysta, är det ovanligt att unga får komma till tals. Unga inkluderas oftast inte i processer som rör dem eller deras framtid. Politiska och socioekonomiska förändringar i regionen under de senaste decennierna har tydligt begränsat möjligheterna för unga att aktivt och meningsfullt kunna delta i civilsamhället; en åldersgrupp som är hela 24 % av befolkningen i de centralasiatiska länderna. Unga personer är särskilt utsatta för fattigdom på grund av arbetslöshet, hälsoproblem kopplade till dålig infrastruktur, sexuell och reproduktiv hälsa, brist på rättigheter och korruption. Brist på kunskap och låga påverkansmöjligheter gör att unga i regionen har begränsade möjligheter att påverka sina livsförhållanden eller kräva sina demokratiska rättigheter. Tonårskillar och unga män är ofta, av ekonomiska skäl, tvungna att bege sig utomlands för att arbeta (i synnerhet till Ryssland), där de riskerar att bli underbetalda för sitt arbete och dessutom arbeta under vedervärdiga förhållanden. Flickor tvingas, redan som unga, in i äktenskap i många delar av regionen, där följden blir oavslutade studier och att de inte får tillgång till arbetsmarknaden. En isolering som ofta leder till större risk för att bli utsatt för fysiskt och sexuellt våld.

Trots att den lagliga åldersgränsen för giftermål för både kvinnor och män är 18 år, arrangeras flertalet äktenskap mellan olika familjer, ofta med påverkan från religiösa ledare. Ofta sker bröllopen genom en nikah-ceremoni (en religiös ceremoni där ett muslimskt par gifter sig under islamisk lag), vilket i sin tur innebär att äktenskapet inte formellt registreras statligt.

Detta sätter kvinnor i en väldigt utsatt position då de inte officiellt får någon arvsrätt. Den nya familjen vägrar ofta ingå i formella avtal eller kontrakt som ger kvinnor rättigheter, vilket gör att kvinnor stannar med sin förövare eftersom alternativet är att bli hemlös, arbetslös, eller utfrusen av vänner och familj. Även om män far mindre illa i dessa system, har de å andra sidan inte rätt att uttala sig om äktenskapet eftersom det är föräldrarna på båda sidor som har sista ordet. Traditionen fråntar alltså unga män rätten att ha kontroll och inflytande över sina liv. Homosexualitet är dessutom straffbart i Uzbekistan och Turkmenistan, där majoriteten av homosexuella män lämnar sitt arrangerade äktenskap eller begår självmord.

Fotografen Amida Akhmedova från från Uzbekistan skapadeunder 2011 en serie verk som som kallades Mothers and Daughters-in-law. I utställningen följer hon nygifta unga kvinnor och deras svärmödrar. Trots att traditionerna förändrats en hel del gällande äktenskap, är det fortfarande en hög procent äktenskap som är arrangerade av föräldrarna. Svärmödrarna väljer sin sons framtida hustru, och är ofta den som i praktiken kommer att bo tillsammans med henne då många män lämnar landet för att arbeta. Akhmedova porträtterar hur kvinnorna omfamnar varandra framför suzani – broderade kuddar och överkast – en traditionell gåva som ges i samband med förlovning och bröllop eller de gåvor kvinnor för med sig till det nya hemmet vid giftermål. Kvinnor fotograferas i traditionellt broderade klänningar och huvudbonader, och bruden kläs med örhängen och ringar de fått som gåva från makens släkt i samband med förlovningen.

Efter bröllopet blir bruden en kelin, svärdotter, och finner sig själv längst ner i familjehierarkin. Detta är typiskt för alla länder i Centralasien – ordet kelin används i de flesta centralasiatiska språken. I traditionella familjer lever kelin med sin mans familj. Hennes ansvarsområden är allt från hushållssysslor, inklusive att passa upp på sin mans föräldrar, sina egna barn och om det finns några under samma tak – även sin mans bröders barn, om de bor i huset. I dessa fall delas sysslorna mellan flera svärdöttrar. En kelin ska lyda, inte bara sin makes önskan, utan också äldre familjemedlemmar. Svärmödrar missbrukar ofta sin makt och skapar outhärdliga levnadsförhållanden för sina svärdöttrar:

Den första perioden varar från ett till tre år, tills dess att svärmodern “lugnar sig” och slutar anmärka på allt hon kan. Du måste vara “on the hizmat” [redo att tjäna] hela tiden och inte på något sätt trotsa den äldre kvinnan i hemmet. I Khujand är det tydligt med vart och vartannat par. Jag själv klarade av tre år med min svärmor, sen flyttade jag och min man till en annan lägenhet. Min mans äldre bror hade två fruar, och de klarade inte heller av det – en efter en rymde de från sin förtryckande svärmor.

— berättar Zebo, en kvinna från Tadzjikistan, i en intervju med Azattyk.

Även om en kelin är en livslång roll att bära, kommer hon senare att själv bli en styvmor och få en egen kelin, vilket skapar en ond cirkel av missförhållanden.

Med de utmaningar som unga människor möter i Centralasien, har CAG gett långsiktigt stöd till flertalet organisationer, bland annat den kirgiziska organisationen Novi Ritm. Novi Ritm bedriver en mötesplats för unga som ger möjligheter att diskutera, utbyta idéer, utveckla sitt ledarskap, samarbeta och få kunskap om mänskliga rättigheter samt jämställdhet, miljö, klimatförändringar och konflikthantering. CAG har bidragit med utbildningar, ekonomiskt stöd, coachning, träningar och utbytesprogram för unga inom organisationen. Ett fokusområde för CAG är just demokratisk uppbyggnad. Många ungdomsorganisationer är toppstyrda och hierarkiska, vilket återspeglar samhället i stort. CAG uppmuntrar att bryta denna typ av organisering för att istället verka genom rundabordssamtal, skapandet av demokratiska ytor och mångkulturella mötesplatser som kan erbjuda trygga rum för minoritetsgrupper. Dessa sätt att organisera sig på, kan bli språngbräda för till exempel ungas arbete med mänskliga rättigheter. Inom vårt samarbete med Novi Ritm har aktivister vid upprepade tillfällen uppmärksammat vikten av att unga får en plats dit de kan komma och vara sig själva; där de kan få kunskap samt utveckla nya färdigheter och förmågor, samarbeta och utveckla idéer för att påverka lokalt och nationellt. Förutom stöd till organisationer på plats, har CAG också erbjudit längre praktik- och utbytesprogram till unga, för att främja aktivt demokratiskt engagemang och få insyn i sammanhang och metoder hos gräsrotsorganisationer i Sverige.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Dima (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Dimas svar var: Jag skulle förändra mitt utseende varje dag, och försöka skapa uttryck som jag förknippar med “Dreamy Asia”.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Hristina (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Hristinas svar var: Jag skulle bära zebraränder hela tiden – jag skulle vilja göra en helkroppstatuering i zebraränder.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Ruslan (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Ruslans svar var: Jag skulle gå ut med smink, jag skulle sminka mig hela tiden, ha vackra kläder och framhäva min figur.

Umida Akhmedova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Under 2010 blev den framstående fotografen Umida Akhmedova dömd för att ha “förtalat den uzbekiska staten” – på grund av ett konstprojekt som berörde genus och mänskliga rättigheter på landsbygden i Uzbekistan.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Anklagelserna mot Akhmedovas dokumentationsarbete kunde ge upp till tre års fängelse. Domaren gav dock henne amnesti med hänvisning till att det var 18 år sedan landet blev självständigt. Sedan 2010 får hon inte medverka på någon officiell utställning i Uzbekistan.

Umida Akhmedova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Trots all uppståndelse har Akhmedova fortsatt att belysa förutsättningarna för kvinnor på landsbygden. I följetongen utforskar hon hur patriarkala och traditionella strukturer skapar komplexa förhållanden mellan nygifta kvinnor och deras svärmödrar i Uzbekistan.