Del 1. Genus och kvinnors rättigheter

I juni 2020 uppmärksammades ett fall av mäns våld mot kvinnor som ordentligt skakade om det kirgiziska samhället. I en video som spreds på internet torterade en man sin hustru. Kvinnan blev misshandlad och en spann med kallt vatten hälldes över henne, medan hon tvingas ha på sig tunga bildäck fyllda med stenar. Videon spelades in i det lilla samhället Suzak. Efter att kvinnan polisanmälde händelsen häktades mannen i femton dagar. När hon drog tillbaka sin anmälan lades utredningen ner.Det är inte ovanligt att skulden läggs på offret eller att den utsatta blir tvingad till tystnad. Att det är så vanligt kan förklaras av starka normer och föreställningar om att våld i hemmet är en privatsak som ingen annan har med att göra – en attityd som både finns inom familjen och polisen.

Kvinnors, ickebinäras och transpersoners mänskliga rättigheter är inte uppnådda någonstans i världen. Men på vissa platser fråntas dessa grupper sina grundläggande behov och friheter både i de privata och offentliga rummen. I Kirgizistan praktiseras ännu ala kachuu – brudkidnappning – trots att det är olagligt. Unga tjejer kan vanligtvis inte fly från sin förövare och pressas till att gifta sig med en främling. För många innebär äktenskap i ung ålder att möjligheter till både utbildning och arbete begränsas. Brudkidnappning innebär dessutom ofta våldtäkt eller andra typer av våld och misshandel. Enligt statistik från UN Women har runt 30 % av kvinnorna i Kirgizistan och Tadzjikistan utsatts för könsbaserat våld. Detsamma gäller nästan 20 % av kvinnorna i Kazakstan. Det finns ingen offentlig statistik på våld mot kvinnor i Uzbekistan och Turkmenistan, men rapporter tyder på att det är ett stort problem även i dessa länder. Det finns troligen också ett stort mörkertal. I jämförelse har Sverige också höga siffror. Mer än en tredjedel (34 %) av alla svenska kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld åtminstone en gång sedan de fyllde femton år. Sveriges lagstiftning har dock snävare definition av vad sexuellt våld är, och har fler institutioner som stöttar utsatta, vilket leder till ett högre antal rapporterade fall. I Centralasien leder bristen på stöd – på grund av en utbredd ojämlikhet och normalisering av våld – till att det blir svårt att anmäla eller fly misshandelsförhållanden på grund av det stigma det för med sig för offret.

Historien från Suzak fick mycket uppmärksamhet i det kirgiziska samhället, i synnerhet i aktivistiska och konstnärliga kretsar:

[Det här är] overkligt. Jag vill inte ens föreställa mig att kvinnor någonstans lever under dessa förhållanden. Jag läste inte artiklarna. Jag vill inte minnas namn eller andra detaljer. Jag vill inte att det får någon plats i mitt liv. Jag vill bara att skitstöveln ska brinna i helvetet.

— Bredvid dessa ord publicerade artisten Tatyana Zelenskaya konstverket A Woman from Suzak (2020) på sin sociala media.

Zelenskayas konstverk illustrerar en kvinna som står ensam på en kulle. Hennes händer är fastbundna bakom ryggen och bildäck tynger ned hennes överkropp. Vi ser inte hennes ansikte; hon är nedbruten, avhumaniserad av sin mans grymheter och myndigheternas passivitet.

Kyzyl Kamchy Synysyn (2020) av Altyn Kapalova, ger oss en mer optimistisk inramning. Här står konstnären på ett fält av trasiga bildäck och håller en skylt där det står skrivet: “Låt den röda piskan falla”. På kirgiziska är kyzyl kamchy, eller “röd piska”, en symbol för mäns våld mot kvinnor. Kapalova sprider skylten där hon kan; i samhällen, på demonstrationer, på brända åkrar, på vägar, etc. Aktivismen har hon utfört sedan demonstrationen den 8 mars 2020 i Kirgizistans huvudstad, Bisjkek. Demonstrationen för kvinnors rättigheter stormades av konservativa och högerextrema grupper beståendes uteslutande av män. Grupperna följdes av polis som brutalt upplöste marschen. I Centralasien är feministiska rörelser inte välkomna och får inget typ av stöd av staten. De feministiska grupperna anklagas istället för att införa “västerländska värderingar” som upplevs hota centralasiatiska traditioner. Begrepp som “våld i hemmet”, “antidiskriminering” och “genus” svartmålas eftersom de utmanar landets traditioner. Trots dessa påfrestningar och brist på stöd i städer som Bisjkek och Almaty, i Kirgizistan och Kazakstan, arrangeras det trots detta demonstrationer för kvinnors rättigheter.

År 2021 visade Ayday Tokoeva upp föreställningen No Femicide! (2021) under en demonstration. Hon startade sitt framförande med dessa ord:

Det kirgiziska ordspråket lyder – “flickor ska bli respekterade och vördas för sina fyrtio flätor”. Men av någon anledning hör man knappt detta längre. Idag hör man snarare – ”flickor är bannlysta från fyrtio olika platser”

Samtidigt flätade två kvinnor Tokoevas hår och knöt ihop det med vita band, som alla var utsmyckade med texter om hur män dödat sina fruar eller partners.

I det här fallet blev hon slagen av sin man och släpades in i ett kallt hus, och när hans hjärta hade förklarat [sin kärlek till henne], tände han eld på henne för att dölja sin skam,

fortsatte Tokoeva. Slutligen klipptes hennes flätor av i protest mot det patriarkala våldet.

De senaste tio åren har CAG stöttat lokala organisationer och aktivister i sitt arbete för kvinnors rättigheter och HBTQ+frågor i Centralasien. CAG:s insatser i regionen är skräddarsydda utifrån partnerorganisationernas behov. Under 2018 stöttade CAG den första 8 mars-demonstrationen i staden Osj i södra Kirgizistan, som arrangerades av organisationen Novi Ritm. Demonstrationen blev startskottet för en debatt om kvinnors rättigheter i den södra regionen och banade väg för nya demonstrationer följande år. CAG har också stöttat ett nätverk som arbetar med digital säkerhet. Genom utvecklade säkerhetsrutiner får HBTQ+aktivister och feministiska organisationer i regionen en säkrare arbetsmiljö. För CAG är det viktigt att skapa långsiktiga samarbeten som bygger på ömsesidigt förtroende, gemensamma idéer och mål som bidrar till en positiv utveckling där mänskliga rättigheter respekteras och jämställdhet bit för bit förverkligas.

Altyn Kapalova (Kirgizistan, född 1983)

Let the Red Whip Break (2020)

Kyzyl Kamchy Synysyn (på svenska: Låt den röda piskan falla) är en följetong av konstverk som protesterar mot patriarkalt våld. Den röda piskan är en symbol för mäns våld mot kvinnor. Konstnären och aktivisten Altyn Kapalova blev frihetsberövad av polis i samband med en demonstration för kvinnors rättigheter 2022 och hennes rätt till yttrandefrihet kränktes. Sedan dess sätter hon upp affischer överallt: i byar, under demonstrationer och möten, på åkrar, vägar, osv.

Tatiana Zelenskaya (Kirgizistan, född 1984)

A Woman from Suzak (2020)

Den kirgiziska konstnären och illustratören Tatiana Zelenskaya skapade verket A Woman from Suzak som en reaktion på ett omskakande fall av våld i nära relationer i den lilla byn Suzak. En video av en man som torterar sin fru – genom att misshandla henne och hälla en hink med kallt vatten över henne medan hon tvingas bära tunga bildäck fyllda med sten – spreds på internet och skakade om det kirgiziska samhället.

Ayday Tokoeva (Kirgizistan, född. 1994)

No Femicide! (2021)

Den 8 mars 2021 arrangerades en fredlig demonstration för kvinnors rättigheter i Kirgizistans huvudstad Bishkek där runt 600 människor deltog. Protesterna avslutades med ett framträdande av aktivisten Ayday Tokoeva kallat No Femicide! som uppmärksammar dödligt våld mot kvinnor i Kirgizistan. Foto: Lex Litova.

Ayday Tokoeva (Kirgizistan, född. 1994)

No Femicide! (2021)

Tokoeva läser sitt manifest medan två andra kvinnor flätar hennes hår med vita band. De vita banden bär texter som beskriver männens motiv till att ha mördat sina partners. Foto: Lex Titova