Minnesskrift: Anders, Tommy, Lars-Gunnar by Curt Lundberg

I Himlen: Anders, Tommy och Lars-Gunnar Jag tänker på er. Tre människor och vänner som arbetade med ljud, men en människa är mer än ett ljud, eller en ton, fast i ett större sammanhang är hon kanske inte mer än just det. Hon kom, lät och försvann. Som ett ljus som tänds och släcks. Kanske finns alla ljud som människan orsakar magasinerade i världsalltets ljudbank, som endast gudarna har nycklarna till? Kanske det i något arkiv också arkiverats ljud från en så pass avlägsen planet eller stjärna som Jorden? Kanske Tommy, Anders och Lars-Gunnar finns representerade där? Ja, vem vet, endast gudarna vet, brukar man lite slarvigt säga, även om det är högst osannolikt att de överhuvudtaget existerar, än mindre sannolikt att de ägnar de avlägsna ljuden något större intresse (jag har ingen kännedom om hur deras arbetsbeskrivningar ser ut). Hur många gudar finns det? Det är en berättigad fråga. Det är en fråga om arbetstillfällen och arbetskapacitet. Enligt modern rymdforskning lär det finnas två miljoner strata, skikt, som har klimatmässiga förutsättningar att härbärgera mänskliga varelser och räknar vi med minst en planet som jorden i varje strata, borde det följaktligen finnas lika många gudar, för det är väl vad en gud rimligen klarar av. En planet. Det måste följaktligen 3

finnas en massa gudar (nu hör jag hur jag börjar låta som Erik Beckman, vilket jag inte har något att invända mot). Kanske jag nedvärderar deras arbetsförmåga, men de skall väl ha hyfsade arbetsvillkor, de också, fast de är gudar. De gamla grekerna hade fler gudar än vi som bara har en, de hade dessutom bestämda arbetsuppgifter. Vår gud förväntas vara insatt i det mesta och klara av det mesta. Men hur stod det egentligen till i den egna familjen, om vi börjar där, var han en förebild för sin enfödde son? Knappast. Han dödade honom. Han envisas dessutom med att hävda att han hade högre syften med mordet, och detta av kärlekens allsmäktige gud. Han lät korsfästa honom utan att ha lyft ett finger för att rädda honom. Ett futtigt finger. Dessutom lyckades han få det till att sonen skulle ha dött för att sona våra synder. Våra synder? Vilken rätt har han att över huvud taget tala om synder? Han som gjort sig skyldig till den värsta av synder. Att mörda sin egen son. Det går inte ihop. Jag hör också hur grekerna och deras gudar skrattar. Till och med kollegerna på Wagners Valhall småfnissar. Men där har man Ragnarök (Götterdämmerung) att se fram emot i sista akten så stämningen är inte alltför munter. Exit Gud. Glöm honom. ”Människan är alltings mått”, som försokraterna uttryckte det. Men det vore kul om någon arkivarie på den allomfattande ljudbanken hörde av sig och kunde infor4

mera mig om vad som finns magasinerat av Tommy, Anders och Lars-Gunnar fram till tidens ände, något som förövrigt inträffar långt efter ”Historiens slut”. Att de finns där med sina verk är jag övertygad om likväl som att de finns i våra egna arkiv och nationella ljudbanker, typ Arkivet för ljud och bild (om det inte är på det viset har jag ett visst ansvar för det som chef för EMS under tio år, 1993-2003). Vad gäller ljudens fortlevnad i himlen har jag den moderna astrofysiken på min sida – inga ljud försvinner, de registreras och hamnar kanske i någon av de 11 parallella verkligheter, som ligger som skivade formbröd bredvid varandra (det har jag hört forskare säga i SVT:s utmärkta program på måndagskvällar, Vetenskapens värld) med få eller inga kontakter sinsemellan eller vad tror du, Lars-Gunnar, som var mycket intresserad av vissa delar av vad vi i dagligt tal kallar för science fiction. (…) Jaså, inte det. Inte så. Jag förstår. Då går jag, om du ursäktar, vidare på min spaning efter de ljud som försvunnit. Jag tar ett jätteskutt bakåt och hamnar i tidernas gryning då det som hördes förutom vindens sus, vattnets brus, regnets smattrande och åskans mullrande, de naturens ljud som Kurosawa utnyttjar så effektfullt i inledningen på filmen ”Rashomon”. Kanske hör man ett slag från en stenyxa, ett skrik, ett svagt mumlande, ett samfällt rop och ljudet av fötter som springer i 5

natten. Från någon som ögonblicket innan tagit upp en avbruten gren för att komma åt en frukt utom räckhåll som samtidigt fick hen att ta ett steg i mänsklighetens historia som innebar ett paradigmskifte. För genom nyttjandet och utvecklandet av hjälpmedel fick man också fart på den tekniska utvecklingen, ur vilken samarbetet som organisationsform med nödvändighet växer fram men med en tråkig följdverkan, som hen med trädgrenen borde ha tänkt på. Nämligen alla trista möten och sammanträden som mänskligheten tvingats och tvingas sitta av. Jag byter perspektiv. Jag lämnar gudarna och inte minst vår egen (som inte riktigt håller måttet, tycker jag) och de övre skikten av universum, seglar behagligt ner genom luft och tidslager, hängande i en segelduk med en konstruktion som gör att jag kan styra den med armarna (likt Ikaros med den skillnaden att jag var på väg neråt och inte uppåt), in i vad som kan liknas vid en jättelik katedral, som är tom och där den absoluta tystnaden råder. Jag landar efter några dagar, lätt utmattad, med en duns mot jordskorpan, närmare bestämt några meter framför porten till EMS. Med båda fötterna på Jorden. Där de ska stanna. Jag lovar. Segelduken tar Göran Svensson hand om, som den vane seglare han är. Hur jag överhuvudtaget tog mig upp till dessa höjder förblir min hemlighet. Art Lab Gnesta 6 oktober 2017. Foto: Curt Lundberg 6

Foto: Johan Ljungström, Sveriges Radio

På Jorden: Anders Två fötter på Jorden, i strumplästen, är yttre kännetecken så gott som några på Anders, när han i all hast tassar fram i någon lokal mellan högtalare och mixerbord inför en konsert. Han hade tillsammans med Åke Parmerud, också han tonsättare och råddare, tagit över ansvaret för ljudet efter Ingmar Ohlsson och hans mannar, som gjort detsamma på ett föredömligt sätt under de fyra-fem första elektronmusikfestivalerna i Skinnskatteberg. Proffs lämnar över till proffs skulle man utan överdrift kunna säga. Anders och Åke blev något av ett radarpar inom svensk EAM. Från ax till limpa. Två mycket olika personer som arbetade bra och hade kul tillsammans, där kopplingarna uppenbarligen var många och konstnärligt samstämda i en anda av tillit. Åke var den store estradören som krävde all lights on me, medan Anders tassade i kulissen och gjorde allt för att undvika ljuskäglans uppmärksamhet och strålglans. Rollerna verkar ha varit utmejslade i ömsesidig respekt. Åke ser ut som om han instämmer. Han säger i varje fall ingenting, han sänker istället blicken och fokuserar sina nya skor av leopardskinn. Så tar han tag i Anders med ett stadigt grepp om livet och flyger iväg likt i den hisnande öppningsscenen i Roy Anderssons nya film, ”Om det oändliga”, och 9

Elektroakustisk fotboll i Skinnskatteberg 1996. Foto: Curt Lundberg

får för ett ögonblick hela universum att ljuda av EAM. De tonar ut och försvinner. På jakt efter … gåtans lösning. Anders kallade mig alltid lite skämtsamt för ”chefen”. Det som dyker upp när jag tänker på honom är den första och vad jag vet hittills enda elektroakustiska fotbollsmatch som ägt rum. Den gick gick av stapeln mellan Knäppmora från Skinnskatteberg 10

och Grimaldis från Västerås, lördagen den 1 juni 1996 kl 12.00 på fotbollsplanen vid Galleri Astley i Uttersberg. Du var domare, Anders, och verkade stortrivas. Du var reglerna. Du blåste av när du tyckte att det passade med en livs levande, italiensk hjältetenor eller ett stycke EAM. Då frystes spelarna i sina positioner tills du avbröt det musikaliska inslaget, och de kunde spela vidare. Matchen pågick i 2x15 minuter och vem som vann minns jag inte. Du vann, Anders, som alltid. Vid ett tillfälle skrev jag ett brev till Kofi Annan, Förenta Nationernas generalsekreterare, med ett förslag om att i plenisalen på FN-huset den 23 oktober, FN-dagen, låta framföra ett elektroakustiskt verk av Åke Parmerud, ”Grains of voices”, där han samplat ljud och röster från hela världen, ett verk som skulle vara en present från Sverige på FN-dagen och ses som en hyllning till den mångfald människor och kulturer som FN är ett levande uttryck för. Till min stora förvåning och glädje fick jag ett svar inom bara några dagar. Kofi Annan var positiv till idén men hänvisade till sin assistent för att med honom komma överens om den vidare handläggningen. Bingo! Jag informerade Anders och Åke och förstås också Martin Martinsson på Rikskonserter, som skulle stödja det med de garantier som behövdes. Senare, vid ett möte 11

”Skorna åkte ofta av och jag frågade aldrig varför ...” Hans Parment arbetade med Anders i Media Artes Studiobygge i Växjö och så här berättar han om sin bild: Bilden är tagen innan en konsert och vi hade problem att få ut ljudet ur en ADAT som Anders håller fingrarna på. Han blev lite svettig i pannan men det löste sig innan konserten. I dessa lägen var Anders otroligt fokuserad och hade lämnat de problemlösande orden bakom sig, som ”vad har Blomqvisten nu gjort för fel” eller ”enligt Blomqvistens låga panna borde det vara så här” och skorna hade han tagit av sig för länge sedan. Skorna åkte ofta av och jag frågade aldrig varför, kanske kunde vara att han vill gå ljudlöst under konserten i sina svarta kläder. Efter en konsert eller att vi hade riggat så hände det ibland att vi avslutade kvällen med att leta efter hans skor. Anders har varit min mentor och jag lärde mig otroligt mycket under vårt arbete. Anders en humanist med humor och stort kunnande i det tekniska som EAM, PA, kopplingsscheman, gör det själv till låg kostnad med saker inhandlade på Clas Olson. När jag berömde honom för hans kunnande så tyckte han själv att det var väl inget, har inte träffat någon som varit så osjälvisk och givmild.

med Martin och utrikesminister Marita Ulvskog, fick hon också reda på planerna. Hon var mycket positiv. När vi kommit till New York fick vi ett meddelande om att plenisalen var upptagen och det som erbjöds var Dag Hammarskjöld-biblioteket. Ett streck i räkningen, förvisso, och det skulle komma ett till. FN-huset i New York är inte lätt att komma in i och kanske än svårare att ta sig ut ur. Det skulle vi sannerligen bli varse. Inför konserten i biblioteket hade vi bjudit in samtliga nationer i huset. Anders och Åke hade ordnat med en firma i New York vad avser lämplig ljudutrustning som skulle levereras på morgonen, men inte meddelat vakten i entrén att det skulle komma en last med högtalare och annan utrustning eller fått okej för detta på högre ort, hur det nu gick till, det finns olika versioner. Högtalarkillarna fick helt enkelt vända och ge sig av med all utrustning, vilket ledde till att vi var utan högtalare och annat. Lite lättsinnigt hade nog både Anders och Åke agerat, och jag också för den delen, vana som vi var med svenska förhållanden, där allt brukar fixa sig. Men FN-huset är inte vilket hus som helst, det är mer att likna vid ett bankvalv. Där stod vi utan möjligheter att genomföra konserten, halvt om halvt panikslagna, allteftersom klockslaget för konserten närmade sig. Då inleddes jakten i FN-huset efter en stereoanläggning, vilken som helst. En tur i oturen var att det bara kom en inbjuden, 13

Festivalen Klangspel i Boulognerskogen, Gävle 1988. Foto: Britt Mattsson

helt ovetande om debaclet, en representant för någon afrikansk utbrytarnation. Det var en lättsam och trevlig person, som inte verkade bry sig i omständigheterna, utan var mest nöjd med att slippa ifrån ännu en dag på kontoret. Han fick ensam höra konserten och hängde efteråt med till restaurang Akvavit för att dricka drajer och äta köttbullar. Efter ett tag bröt vi upp och tog farväl av vår nyvunne afrikanske vän som inte haft så kul sedan han kom till FN-huset för något halvår sedan, samtidigt som han försvann i folkvimlet med något som lät som en afrikansk poplåt över sina läppar. Resten av världen hade svikit oss, fast vi hade i någon mening också svikit den. Jämt lopp med andra ord. Eller som Mikael Strömberg skrev i Aftonbladet: ”Grejen var grejen” och den hade vi ju klarat av, nämligen att spela Åkes ”Grains of voices” i Förenta Nationernas hus i New York. ”Grejen var grejen”. Eller hur, Anders. Han ler och småskrattar, som den varma människa och fine tonsättare han var. ”Äsch”, hör jag honom säga.

På Jorden: Tommy Tommy bodde under flera år på en större båt, Hjernet, förtöjd vid en brygga alldeles intill den bro som knyter samman Blasieholmen och Skeppsholmen, lite komiskt, eftersom ingen av holmarna är någon holme, men det struntar de förstås gladeligen i, de ligger där ändå, vilket Tommys båt också gjorde. Det var inte bara en båt och en bostad. Där fanns också en studio, utrustad med de faciliteter som behövs för att göra elektroakustisk musik. Det gjorde Tommy med stor framgång. Tommy var trumpetare från början, Anders keyboardist och Lars-Gunnar altsaxofonist. Själv har jag fuskat på altsaxofonen, men av det blev det ingenting. Jag satte på en skiva med Charlie Parker istället och tänkte, vad finns att tillägga? Ingenting! Vatten och båtar. Vågor. Jag minns när jag flög till Färöarna för att sitta i en jury som i den europeiska radiounionens namn skulle bedöma ett antal insända bidrag i kategorin ljudkonst, tillsammans med folk från olika europeiska radiobolag. Temat var, om jag inte minns fel, ”Vatten”, ett element som inte direkt är främmande för färöingarna. Ett av bidragen var Tommys ”Waves”, eller ett stycke med liknande namn, jag minns inte säkert, vilket några av jurymedlemmarna inte tyckte hörde hemma i kategorin, det var för mycket av elektroakustisk musik, hur 16

Segelbåten Gir.

Elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg 1992, utomhuskonsert vid Galleri Astley i Uttersberg. Foto: Curt Lundberg

man nu drar gränsen däremellan. Jag tyckte det var absurt och flera med mig och Tommys verk hamnade högt upp på prislistan, om det inte rent av vann. Det var kul. Kul var också att segla runt den ö som Torshamn ligger på. Vi gav oss iväg vid midnatt i en stadig tvåmastare och kom fram till Torshamn vid fyratiden på morgonen och möttes av en märklig syn, som jag aldrig kommer att glömma. Där stod stadens ungdomar med ölflaskor i händerna, ordentligt på kanelen, som om de hade smugit hemifrån för att komma undan vuxenvärldens alla måsten och förbud. Vi hade gett oss ut i natten och fått uppleva en naturens egen ljudkonst, där elementen drabbar samman i raseri för att efter någon timmar lösas upp i sommarnattens leenden. I Skinnskatteberg dök du ofta upp på elektronmusikfestivalen. Du var dessutom först på plan. Det första stycket som spelades på den första festivalen 1982 var ”Exmex”. Platsen var på perrongen framför Galleri Astley i Uttersberg. Vi låg eller satt i gräset eller på de bänkar som placerats ut. Lars-Gunnar, dig återkommer jag till, du hade en central roll i att festivalen över huvud taget kom till. Du var något av en skyddsängel och hade också ett verk med första året, ”Enbart”. Ett klurigt text-ljud-verk som jag gärna åkallar i minnet. Andra året, 1983, deltog Tommy med stycket ”Duett”, då var Anders också med, jo, visst var du det. ”Carpe 19

Visby International Centre for Composers, 13 mars 2006. Foto Ramon Anthin

Diem” hette det, kommer du inte ihåg det, och Lars-Gunnar, ditt stycke hette ”Primary structures”. År 1984 hade du, Tommy, med ”Hanging” – en blivande klassiker – och Anders, du hade med ett bildspel som du gjort tillsammans med Josef Doukkali, ”Jaguar revisited”, och som du förövrigt gjorde flera fina bildspel tillsammans med. Jag minns särskilt ett, ”Sincere”, som utspelas kring ett gammalt kurhotell i norra Italien som sett bättre dagar. Jag skulle gärna vilja se om det, om det går att fixa. Åren gick och vi träffades i olika sammanhang, fast mindre ofta, du var tillsammmans med Efva Lilja och ofta rörde det sig om någon av hennes många dansföreställningar med sitt danskompani, där du inte sällan hade gjort musiken. Jag tänker på två av Efvas lokaler. Den ena låg bredvid restaurang Norrås, vid Odenplan, och den andra en bit utanför de centrala delarna i Stockholm, i Beckomberga i anslutning till Beckomberga mentalsjukhus, sedan år 1995 taget ur bruk. Det var en stor gymnastiksal, centralt belägen mitt i sjukhusområdet, omgjord till repetitions- och föreställningslokal för Efvas danskompani. Restaurang Norrås hade varit stamlokus för ”rödvinsvänstern” i Stockholm, och då legat vägg i vägg med det som åtskilliga år senare blev hennes danslokal och som var något av ett laboratorium för den nya dansen. Den nyskapande konsten ligger alltid ett steg före, liksom 21

den revolutionära teorin om hur man ska nå fram till ett bättre samhälle och en bättre värld. Där finns tydliga beröringspunkter, men det hindrar inte att de båda kan hamna i drömmerier och rena vansinnigheter, vilka lätt mynnar ut i en närmast klinisk förvirring. Arten av vansinne kanske skilde konsten och politiken åt, men graden var nog många gånger densamma. Tänk bara på den ryske ”konstnären” som på Färgfabriken i Stockholm agerade galen hund och bet besökarna i benen och på den så kallade ”Rebellrörelsen”, där det revolutionära vansinnet kulminerade och var nära att mynna ut i en katastrof. Sista gången jag träffade Tommy var i Paris under rätt märkliga omständigheter. Jag var minst sagt stressad och höll på att missa honom. Jag tvärnitade med andan i halsen, det var på en av gatorna som leder fram till Centre Pompidou från Marais-kvarteren. ”Hej, Tommy”, fick jag ur mig, ”ursäkta min flåsighet men jag har blivit bestulen och är och på väg till närmaste polisstation för att anmäla det”. ”Ulf, sa Tommy,”det var länge sedan … ”Ledsen Tommy, jag måste skynda mig … en annan gång”. Tommy såg förskräckt ut, men han hann få ur sig ett ”lycka till”. Det blev ingen annan gång.

Vid apberget i Gibraltar. Foto: Tommy Zwedberg

Utställningen Nästan diffus men glimmande, Art Lab Gnesta 6 oktober 2017. Foto: Curt Lundberg 24

På Jorden: Lars-Gunnar Lars-Gunnar, du är den ende som inte har rockmusikalisk bakgrund av er tre, du kommer ur jazzen, en musik med afroamerikanska rötter. Tycker du att det kan höras i din egen musik? I så fall på vilket sätt? ”Det får lyssnaren avgöra. Jag levererar musiken, det är allt, men det är klart att jazzen som all annan musik jag hört hittar in i min egen musik på något sätt utan att jag kan peka på något ställe där just jazzen hörs”. Du la inte saxofonen åt sidan, när du hörde Charlie Parker, som jag gjorde, du fortsatte att blåsa och lät dig inspireras istället. ”Ja, så gick det nog till”. Förresten hörde du Parker, när han var här 1954? Jag får inget svar, istället hör jag hur Lars-Gunnar vackert intonerar öppningstakterna i ”Parkers Mood”. Det är ett svar så gott som något. Jag noterade ditt svar ovan, särskilt for25

muleringen, ”det får lyssnaren avgöra”, vilket är en problematisk formulering av en person som, har jag förstått, inte helt omfattar Hanslicks berömda sats om vad musiken är, nämligen ”tönende bewegte formen”, tonande rörliga former, vilka som en följd av detta inte förmår bära ett utommusikaliskt material, endast ett inommusikaliskt. Vi talar om ren instrumentalmusik, inte om opera eller musik där det finns en text. För mig en självklarhet. Jag är däremot av den uppfattningen – vi kom aldrig att prata om detta, tyvärr – att du inte upplever detta som en självklarhet. Jag är nyfiken på om du kunde ge ett exempel på när detta inte är för handen, då musik är lika tydlig som litteratur. Står det i en text, vilken som helst, bord och stolar, så vet vi vad det är, den överenskommelsen fungerar. Vi vet däremot inte vilken typ av bord och stolar det handlar om. Det är enbart generella begrepp, inte specifika. Den rena instrumentalmusiken förmår inte ens att frambringa en överenskommelse av det enkla, generella slaget, vi vet inte ens om det handlar om bord och stolar. Det finns inte en minsta antydan om vad det handlar om i utommusikalisk mening, eftersom musik enbart handlar om sig själv, om inommusikaliska förlopp, som kan vara nog så intressanta. Det är till och med dess styrka. Sedan är det upp till var och en att fritt associera och se solnedgångar och höra vattenfall 26

eller vad musiken väcker för känslor, så länge du är medveten om att detta händer blott i ditt huvud och inte i musiken. Jag är medveten om att du inte har en möjlighet att svara och kanske vederlägga eller åtminstone nyansera mitt resonemang, men jag är så förmäten att ändå hävda att detta inte låter sig göras. Hanslick är, vill jag påstå, lika relevant idag som han var för 170 år sedan, då han gav ut sin berömda skrift, ”Om det sköna i musiken”. Nu hör jag tydligt ”Parkers Mood” klinga i den stora öde sal där du, Lars-Gunnar, befinner dig. Jag lyssnar på avstånd och njuter. Musiken talar för sig själv, men vad den säger har jag ingen aning om. Musik har, som Pierre Boulez och Igor Stravinskij formulerat det, ”ingen konkret betydelse, den betyder ingenting”. Men den saknar inte mening för det. Den kanske är den mest meningsfulla av konstarterna, i kraft av att den är den mest abstrakta, som dadaisterna uttryckte det. Jag minns det första mötet vi hade, hösten 1981, vilket hade föregåtts av ett samtal på telefon, då jag redogjorde för mina planer att starta en elektronmusikfestival i Skinnskatteberg och din spontana reaktion: ”Va kul, det vill EMS vara med om. Kom hit så kan vi prata vidare”. Innan jag åkte till Stockholm och EMS, hade jag pratat med Rikskonserters kontor i Norr27

köping och Gustav Mankell, som var chef, för att inte glömma den kanske viktigaste personen av dem alla, Astley Nyhlén, som förestod det galleri med samma namn, Galleri Astley, där det var tänkt att flera av konserterna skulle äga rum utomhus, samtidigt som galleriet visade konst från det land som då var i fokus. Jag minns när Astley och jag besökte EMS, då det låg på Kungsgatan 8 och mottogs av Lars-Gunnar och hisnade inför all apparatur, inte minst det rum eller snarare sal som innehöll det stora mixerbordet. Lars-Gunnar hade med sig några band som vi fick lyssna på. Det var nya och främmande ljudvärldar för oss båda, inte minst att sitta i en studio och möta den klangbild som där återgavs. Jag hade hört något på radio men inte mycket. Vi nickade gillande mot varandra och mot Lars-Gunnar som nickade tillbaka. ”This is a beginning of a long friendship”, tänkte jag, och kom på mig med slutrepliken i filmen ”Casablanca” som Claude Rains riktar till Humphrey Bogart, när de båda tågar iväg efter att den förre skjutit den tyske nazi-översten. Efter detta skulle Lars-Gunnar och jag också få mer med varandra att göra utan att vi någon gång blev tvungna att ta till så drastiska åtgärder, ”as time goes by”. Lars-Gunnar var den siste av pionjärerna som gick ur tiden. 28

Kalas för Bobb, liveversion i Sporthallen, Skinnskatteberg 2 juni 2001. Anne Pajunen, Bengt Emil Johnson och Lars-Gunnar Bodin. Foto: Curt Lundberg

Före honom har Åke Hodell, Sten Hanson, Folke Rabe, Bengt Emil Johnson, Knut Wiggen, Rune Lindblad, Bengt Hambraeus och Ilmar Laaban gått samma väg. Lars-Gunnar fortsatte som EMS-chef några år till samtidigt som han var en framstående tonsättare, lärare, poet och bildkonstnär. Man glömmer lätt bort att han var en högst egensinnig poet, ett slags tingdiktare, där han bände och vred på orden och gav 29

dem en rent bokstavlig mening, lite i den franske poeten Francis Ponges efterföljd och att han var en framstående bildkonstnär i en konkretistisk tradition med namn som Otto G Carlsund och Olle Baertling på svensk botten och Ljubov Sergejevna Popova och Piet Mondrian på en internationell. Lars-Gunnars musik är sprungen ur samma konstnärliga intelligens som hans övriga verksamheter, i en aktsamhet om detaljen och en tydlighet i de musikaliska formuleringarna och formerna. Han var ingen expressionist eller klustervän. Han var däremot inte främmande för det smått absurdistiska som i det ljudande prosapoemet om Bobb, livsföreståndaren. Han hade en underfundig och klurig humor. Detta i en tydlig efterföljd till Öyvind Fahlström och hans ordknådande formuleringskonst, men dennes bildkonst var honom främmande, åtminstone vad gäller eventuella likheter med sina egna, stramt hållna bilder. Fahlströms egenartade bildvärld med sitt myller av urklippta seriefigurer och närmast surrealistiska kartbilder och läggspel över maktens olika boningar och positioneringar, befinner sig på milsvitt avstånd från Lars-Gunnars konkretistiska purism och minimala formspråk, som ser ut som det dragits breda, svarta band över den vita ytan och där spänts fast. De inbjuder till tyst och stilla kontemplation. Spaningen efter de försvunna ljuden leder ingen vart. Det är 30

tyst. Det är konstens uppgift att uppfinna dem på nytt, vilka de nu var och vilka de nu blir. Det står skrivet i stjärnorna. Ett lågmält skratt hörs samtidigt som saxofonen tystnar. Förresten så skrattar alla tre, Tommy, Anders och Lars-Gunnar. Jag skrattar. Bobb, livsföreståndaren skrattar. Öyvind Fahlström skrattar. Åke Parmerud skrattar. Gustav Mankell skrattar. Olle Kåks skrattar. Astley Nyhlén skrattar. Christina Stenberg skrattar. Roy Andersson skrattar. Ikaros gråter. Curt Lundberg skrattar. Efva Lilja skrattar. Akira Kurosawa skrattar. Ingmar Ohlsson skrattar. Göran Svensson skrattar. Pierre Boulez skrattar. Vår nya vän från utbrytarnationen i Afrika skrattar. Martin Martinsson skrattar. Gud och hans enfödde son skrattar. FN-huset skrattar. Kofi Annan skrattar. Marita Ulvskog skrattar och till och med Pajazzo skrattar. Alla skrattar. Hela världen skrattar. Vad vi skrattar åt har jag ingen aning om. ULF STENBERG

September 2021

Fylkingen i mars 1985. Foto: Curt Lundberg

Några irrfärder i minnenas världar Det är början av 80-talet, kanske 1983 eller möjligtvis 1984. Jag är runt 17 år, nyfiken på allt och en skön-ande, går på gymnasiet, spelar keyboards i band och har hyfsat nyligen upptäckt experimentell jazz. Men så plötsligt, en mörk och stormig höstkväll råkar jag ramla in i programmet Studio Onsdag med elektronmusik på radions P2. Jag är i chock. Jag har aldrig hört något liknande. Är det här verkligen musik? Jag vet inte vad jag tycker där och då men en sak är jag säker på – jag måste bara få veta mer om den här ”musiken”. I slutet av programmet får jag reda på att elektronmusiken är av Bengt Emil Johnson och Sven-Erik Bäck och att den skapats vid Elektronmusikstudion i Stockholm. Efter några veckor uppammar jag mod att ringa till Elektronmusikstudion. Jag tar nervöst upp luren, bland de tunna sidorna i telefonkatalogen bläddrar jag fumligt fram numret till Elektronmusikstudion som tydligen ligger på Kungsgatan 8. Det är ju mitt i stan hinner jag tänka innan jag slår numret. Jag kan höra mitt eget hjärta slå. ”Elektronmusikstudion” svarar en röst efter ett par signaler. Jag stammar fram mitt namn och att jag hört något som heter elektronmusik på radions P2 och undrar om man kan lära sig det på Elektronmusikstudion. ”Ja, men vad kul! Självklart kan du det!” säger rösten som visar sig tillhöra 34

Lars-Gunnar som är chef för Elektronmusikstudion. Och just så här är Lars-Gunnar. Alltid vänlig och positiv. Alltid redo att hjälpa någon nyfiken in i musiken. Under åren som sen går har vi ett ständigt pågående samtal om musik, om konstbegreppet och om litteratur. Men där och då – när Lars-Gunnar med sin glada röst säger att jag är välkommen till EMS så skickas pilar in i framtiden och jag är fast i musiken för gott. Lars-Gunnar blir på många sätt en förebild för mig eftersom han alltid är nyfiken, öppen och orädd – han skapar elektronmusik, bildkonst, poesi och jobbar dessutom som chef. Till synes oförenliga uppdrag, men han verkar klara det galant och Lars-Gunnars musik och konst kommer att influera mitt eget skapande under många år. Jag återvänder ständigt till hans musik, bland annat till ”Clouds” eller radiokompositionen ”Wonder-Void” om Kate Milligans irrfärder i de parallella världarna. När jag lyssnar på de här sci-fi inspirerade verken så tänker jag att det kanske ändå på något märkligt sätt finns osynliga trådar till Purcells opera ”Dido & Aeneas”, en opera som Lars-Gunnar älskade så innerligt. Det är Anders som blir min första lärare på Elektronmusikstudion. Anders är väl då ungefär 27 år och klär sig redan i det som skulle komma att bli hans signum: en svart t-shirt och jeans. Av nån anledning är han nästan alltid i strumplästen. Och så na35

turligtvis den karaktäristiska hästsvansen. Anders är alltid vänlig, ställer alltid upp och har till skillnad från många andra av oss tonsättare inget behov av att tuppa sig. Han visar hur Buchla-synten funkar, pratar om Steve Reichs ”Come out”, Alvin Luciers experiment och Sten Hansons ljudpoesi och hur fräckt det låter. Just ”fräckt” är ett ord han ofta återkommer till när han hör eller ser något som är riktigt bra. Under åren blir det många och långa samtal med Anders runt fikabordet på EMS och jag minns så väl hur han kunde njuta av en tunnbrödsrulle med räksallad från Södergrillen medan vi pratade om musik eller film. Det blir också några turnéer ihop i Rikskonserters regi och under mina år på Sveriges Radio så har jag även glädjen att få beställa musik av honom och engagera honom i det europeiska radioevenemanget Art’s Birthday Party. Anders var en rasande begåvad tonsättare som också fick på tok för lite uppmärksamhet som tonsättare under sin levnad kanske också för att han föll lite utanför ramen för hur en tonsättare ska vara och för att han inte ville framhäva sig själv. Det fanns enligt Anders så många andra som var bättre, vilket inte alls stämde. Anders var en av de bästa. Mitt första möte med Tommys konst och musik är när TV visar hans ”Like Mother, Like Child” någon gång under 80-talet. Den filmen gör ett starkt intryck på mig. Jag följer hans ska36

pande på distans, går på konserter med Tommys musik och ser många av Efva Liljas dansföreställningar som Tommy under många år skapar specialskriven musik till. Jag minns speciellt förställningen ”Utlöga” på Kulturhuset 1986. Både dansen och musiken skakar om mig. Det finns en råhet, en urkraft och ett direkt uttryck som skapar en helhet som träffar mig rakt i solar plexus. Jag lär också känna Tommy under mina år på Fylkingen. Tommy är en härligt varm människa, han har det där lite blyga skrattet och en charmerande lågmäldhet. Sista gången jag träffar Tommy är 2019 i Stockholm på sjunde våningen i Radiohuset när han kommer för att leverera beställningsverket ”Disturbances”. Det blir ett kärt återseende. Vi har inte setts på rätt många år. Vi pratar gamla minnen och om den nya musiken som han precis gjort till P2. Han är lycklig, skrattar och berättar om sin båt och om sina senaste seglatser. ”Disturbances” uruppförs i P2 och är musik som utmanar lyssnaren, som ställer frågor och som har den där urkraften som hela tiden funnits i hans musik. Min sista minnesbild av Tommy är när han sakta går nedför den långa korridoren på Radiohuset mot hissarna med en tygkasse i ena handen… och när han försvinner bort kan jag fortfarande höra hans härligt blyga skratt för mitt inre.

ERIK MIKAEL KARLSSON

vd Norrlandsoperan 37

Uppförandet av Lars-Gunnar Bodins Semikolon; Dag Knutsson in memoriam, 1963. Medverkande från höger: Ib Lansky-Otto, Leo Nilsson, Kjell Norlén, Folke Rabe och Helene Leandersson. Foto: Jan Forssander

;Ett semikolon på rätt ställe Jag har kallat det här föredraget (Symposium för L-G Bodin, Kulturhuset, 2015) ”Ett semikolon på rätt ställe” – det kanske kräver sin förklaring bland yngre kamrater. Den förklaringen kommer. Ett semikolon kan betyda: ”Kunde ha avslutat meningen men valde att fortsätta…” En sådan enkel fras kan förstås uttolkas på flera sätt. Nu är det inte så lätt att använda semikolon på ett korrekt sätt, och språkvårdare brukar väl generellt avråda från tecknet har jag förstått. Det rådet brydde sig aldrig Lars-Gunnar Bodin om. Att Lars-Gunnar tillhör pionjärerna inom svensk elektroakustisk musik känner vi till, men jag tänker här fokusera på här är text-ljudkompositören Lars-Gunnar Bodin. De teknologiska förändringarna ger oss nya öron och ögon, samtidigt med att våra organ utforskar medierna och de nya teknologierna, som därmed infogas i vår uppfattning och tolkning av världen. Rösten som utforskas med teknologins hjälp utforskar samtidigt maskinernas/verktygens potential, utvinner nya konstnärliga element ur dem. Text-ljudkomposition är inte något enhetligt eller puristiskt fenomen, utan fullt av kontamineringar, blandformer och 39

störningar. Och hur kunde det vara på annat sätt då vi hittar merparten av 60-talets konkreta poeter också verksamma inom detta fält. Det speciella med denna genre var kanske inte att man hanterade text, musik och ljud med lika stort intresse i sina kompositioner – för det gjorde man även på annat håll och under andra etiketter – utan det märkliga var att det var en konstform där svenska upphovsmän, i åtskilliga år, ja årtionden, innehade ledande positioner, och att det fortfarande utgör en viktig genre inom ljudkonsten. Lars-Gunnar var en av dem som präglade den utvecklingen och han har fortsatt verka i den riktningen. Av de tidiga pionjärerna Öyvind Fahlström, Åke Hodell, IIlmar Laaban, Bengt Emil Johnson, Sten Hanson, är det Lars-Gunnar som fortsatt och med själva semikolonet inskrivet i sin e-postadress. (Här väljer jag att bortse från Jarl Hammarberg, som också kunde omnämnts i sammanhanget.) Att Öyvind Fahlström hade inflytande på text-ljudkompositionens framväxt är omvittnat av i synnerhet Lars-Gunnar och Bengt Emil Johnson. Den viktigaste effekten med Fahlströms ”Fåglar i Sverige” 1963, var nog att Fahlström med sitt mång40

facetterade verk väckte intresse för radiomediets potential och visade hur långt Sveriges Radio var beredda att ta ut svängarna rent konstnärligt. Och en fortsättning skulle följa direkt, när Lars-Gunnar och Bengt Emil, tillsammans med Staffan Olzon, gick in radiostudion på obekväm arbetstid och började ratta reglarna och dra ut bandloopar runt inredningen. Det blev en liten programserie på sex avsnitt. De här Semikolon-programmen, där ibland Bodin, ibland Johnson och ibland båda står som upphovsmän, är en rätt varierad samling kompositioner. Gemensamt är att de har en enkel collagekaraktär, handlingen löper i sekvenser, även om här finns simultana partier; allt späckat med citat ur medierapporteringen från omvärlden. Lyssnaren känner igen bekanta radioröster, hallåor och nyhetsuppläsare, som utrikeskorren Arne Thorén, tillsammans med upphovsmännens inläsningar av egna eller funna texter. Gång på gång avbryts talet av konkreta ljudinslag, det skapas en friktion mellan klangliga och språkliga nivåer. Vi fick exempel på den estetiken på text-ljud-LPn Semikolon, 1966, med omslaget designat av Lars-Gunnar. (Lars-Gunnar har ju också en bildkonstnärlig sida; och vid den här tiden hade han ställt ut tillsammans med Bærtling, och andra konkretister, på den stora samlingsutställningen, Aspect 61, på Liljevalchs.) 41

På Semikolon-skivan dokumenteras Bengt Emils och Lars-Gunnars tidiga experimenterande i radiostudion och bandarkivet. Semikolon var också samlingsrubriken på ett antal projekt de utförda också utanför Radiohuset. Jag kan fortfarande minnas min första förundran över fräckheten i den här sammanställningen av ljud- och textfragment, de språkliga kontextuella kasten i semikolonstycket ”Vietnam”, som ingick på skivan. Ett slags konkret poesi i sin kongeniala radioform, där radioreportrarna med neutrala röster framför lösryckta och fragmenterade klipp ur nyhetsrapporteringen. Det finns något påtagligt glädjefyllt i dessa tidiga ljudverk, och i all sin enkelhet är det smittande på lyssnaren, det framgår hur roligt man haft i denna första tillgång till en inspelningsstudios resurser. Det var Fylkingen-medlemmarna Bodin och Johnson som tog upp handsken efter Fahlström, och såg till att radion under flera årtionden blev ett forum i etern för text-ljudkonsten, sedan Fahlström flyttat till Amerika. Bodin berättade om utgångspunkten, 1966: Man ville ”arbeta med språk och andra ljud, ibland även ljudstrukturer som kommer musiken nära. Och för mig är det ingen principiell skillnad att komponera med texter och ljud eller med mera konventionel42

la musikljud.” Han säger också att han inte ser någon gräns mellan att vara diktare eller kompositör. De förklarade tillsammans att de inte hade någon negativ inställning till boken som medium, (Johnson hade debuterat som poet redan 1963) men poängterade att de även ville arbeta med språket på en skala från det semantiska till det enbart klangliga, och kunna använda identifierbara röster, själva gestalta den ljudmiljö som dikten beskriver, vilket bara var möjligt i en radiostudio. Den här proklamationen kom några år innan man enats om beteckningen text-ljudkomposition och Johnson ville på detta stadium kalla den nya genren för ”radiodikter” medan Bodin föreslog ”högtalarpoesi”. Det hade blivit uppenbart för allt fler att det fanns producenter vid Sveriges Radio som var öppna för tanken att försöka utveckla en radioegen konst. Det ledde längre fram på 60-talet till en årligen återkommande internationell text-ljudfestival, som producerades av Fylkingen och utspelades på Moderna Museet och i radiomediet, och även till att LP-skivor pressades med material från festivalerna. (Dessa skivor finns numera tillgängliga i en CD-Box från Fylkingen.) De här resultaten var frukten av Fylkingens goda samarbete med Sveriges Radio. Hos Bodin skönjer vi tidigt ett intresse för gränsöverskridande marginalvetenskap som parapsykologi, som kanske blev väckt av 43

Fahlström, ett intresse som skulle bestå framöver. Och ser vi till Bodins opuslista: Från Cybo I o II till Enbart för Kerstin speglar det hur formspråk och tematik utvecklades under kompositörens första decennium. Tidigt fanns redan vissa motiv etablerade som vi kommit att förknippa med honom; ett intresse för nya vetenskapliga upptäckter och en öppenhet för spekulationer kring dessa rön, som ofta viker av mot Science Fiction-domänen. Cybo är ju en förkortning av Cyborg, cybernetisk organism, det vill säga en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar. Den skoningslöst vackra kompositionen Enbart för Kerstin, är tillägnad Kerstin Ståhl, och har en pregnant text skriven av Bodin. Recitationen är lika pregnant och Bodin har färgat läsningen genom att lägga Kerstins röst på åtta kanaler, men här finns, som ofta hos Bodin, kontrasterande röster, också en mindre maskinell stämma. Många minns säkert delar av texten: ”Enbart noll, Enbart noll, Enbart noll, Enbart förkvävande, Enbart noll, Enbart noll, Enbart nedmald… Enbart utpekad, … Enbart ett virvlande moln av pulveriserade trastar, Enbart svidande … varvat med slöjor av antiseptisk rök … varvat med resterna av den stora smällen. … Enbart bättre och bättre, Enbart stadigt ökande gen-klang … Enbart suddas ut mot den mörka bakgrunden, … Enbart tunna strimmor, Enbart noll, Enbart noll..” 44

Vad har då L-G Bodin betytt för text-ljudkompositionens utveckling? Enormt mycket tror jag. Språkintresset hos Bodin har tagit sig ett annat utryck än hos kamraterna inom Fylkingens språkgrupp. Generellt kan man säga att det är svårt att urskilja ett enhetligt uttryck i begreppet text-ljudkomposition, ens utifrån en svensk horisont. Det personliga uttrycket överskuggar den gemensamma tekniken. Men kompositören Lars-Gunnar Bodin uppvisar en påtaglig enhetlighet i sina musikstycken. Jag har nämnt hans intresse för SF, gränsöverklivningar, parapsykologi och transmutationer. I verket Wonder-Void från 1990, får vi till exempel inträda i ett biotekniskt system med parallella världar, och det om något är ju fortfarande aktuella frågor för forskningen. Det finns ett även drag av sarkasm i utsagorna utsagda av de alltgenomträngande maskinrösterna i kompositionerna. I vissa verk befinner sig lyssnaren i ett ödsligt stort rum på ett rymdskepp, där dataröster kommunicerar med varandra, inneslutna i en oändlighet långt bortom eller för att citera Lars-Gunnars sammanfattning: ”när nu alla för eller emot är flätade runt tillvarons mittaxel kan vi låta oss uppslukas av det gudomliga vansinnet.” 45

Som lyssnare befinner vi oss i ett slags Aniara-tillstånd, instängda i ett stort experiment som kanske redan pågått i generationer. Det här intresset hos Bodin för människan och det teknologiska, för de två kulturernas möten, är något som gör att hans EAM-kompositioner utstrålar ett visst patos, något man inte alltid finner inom EAM. Lars-Gunnars långa lärargärning kan inte heller förglömmas, på EMS och i Fylkingen-kretsar, samtidigt som han i ett stort antal artiklar bemödat sig om att definiera det föränderliga musikaliska landskapet och problematisera begrepp som EAM och Text-ljud. Själv skulle han vilja byta ut termen elektroakustisk musik /EAM mot Akusmatisk Konst. För L-G Bodin är texten viktig, att den går fram är också viktigt, vilket blir påtagligt i hans verk. Summariskt kan man säga att han fortsätter vara poet, inte bara ljudpoet, inte enbart upptagen av det fonetiska materialet, röstens gräng, osv… I senare kompositioner är det kollageartade samlandet av textfragment reducerat, och Bodin visar upp en egen språklig spiritualitet som vrider och vänder på orden. Ordkombinationer repeteras och staplas på hög i en tillväxt som hotar att implodera textens bärighet, tvivelsutan i en avsikt demaskera våra egna naiva språkspel som förgäves vill uppnå ett fast grepp om verklig46

heten, och den här sidan hos Bodin har en urholkande potential, och kanske vill den öppna en passage i skallgångarna. Historien om text-ljudkomposition är i korta drag historien om hur teknologin förändrar rösten, det poetiska tonläget. Det handlar också om hur (de många) rösterna tunnar ut ”rösten”, själva föreställningen om det poetiska subjektet som något helt och fast, till förmån för ett öppnare mer flytande rum, befolkat av många fler, och där vi kan möta nya figurer ett annat persongalleri som Bobb, Barsk, och Bussig. Här finns ett stickspår som berättar om den dragningskraft som den nya teknologin utövade. Lars-Gunnar har fortsatt det spåret, utvecklat och preciserat det i flera text-ljudverk, och även tagit kontakt med nya röstkonstnärer och vokalartister i det arbetet. Samtidigt har det poetiska särdraget raffinerats, och Bodin har tagit Öyvind Fahlströms Bobb in i 2000-talet. Den konkrete Bobb som Fahlström introducerade i sin konkreta diktning… Jag tänker på verk som Bobb – Livsföreståndaren, ett nytt Kalas på Bobb: en melodramatisk komposition för radio, & Liptons äventyr, 2003, för drygt tio år sedan. På senare år har Lars-Gunnar Bodin även publicerat regelrätta diktsamlingar. 47

II Blir jag mer personlig upptäcker jag ett annat påtagligt mönster, eller spår/en tråd, i min egen verksamhet som härrör från Lars-Gunnar. Jag har länge arbetat som skribent och forskare och när jag ser tillbaka på mina projekt och på de artiklar och böcker som kommit ut under årens lopp, så visar det sig att L-G Bodin dyker upp i snart sagt varenda bok. Självklart är Lars-Gunnar en tongivande källa i Fylkingen-boken från 1994. Men när jag skrivit om Öyvind Fahlström, Åke Karlung och andra, så visar det sig att Lars-Gunnar varit en viktig källa även här. Och i min bok om Erik Beckman och radion, som kom förra hösten, den innehåller t.o.m. musikaliska bidrag från Lars-Gunnar. Så jag vill också hylla den minnesgoda sidan hos L-G, parad med hans vilja att delge dessa hågkomster och idéer till kommande generationer, det gör honom unik. Han är inte längre en av Knut Wiggens ”Konsumpojkar” som åkte runt i stan och samlade ihop Carlssonhögtalare till Fylkingens konserter på Moderna museet, nu har han själv blivit en viktig del av musikhistorien, inskriven i The Hall of Fame, och fortsatt för han den elektroakustiska och intermediala traditionen vidare, som kompositör och konstnär. Han har i alla år hållit fast vid sitt semikolon: ”Kunde ha 48

Lars-Gunnar Bodin i studiobygget på nya EMS i mars 1985. Foto: Curt Lundberg

avslutat (meningen) men valde att fortsätta…” och vi är förstås många som kan vara tacksamma över det idag. TEDDY HULTBERG (2015)

Tre minneskvällar 3 november 2021

Anders Blomqvist Jaguar revisited (Anders Blomqvist/Josef Doukkali) Under a rest (solist Kristine Scholz) Lag Carpe Diem Sincere (Anders Blomqvist/Josef Doukkali) Spårar Tass (solist Jonny Axelsson) Löpa varg Louder than Life (Åke Parmerud)

Medverkande musiker: Kristine Scholz, piano Jonny Axelsson, marimba Åke Parmerud, diffusion

4 november 2021

Tommy Zwedberg Respit (solister Stockholms Saxofonkvartett, video: Olof Thiel) Efter Vadå? (solist Eva Sidén) Bavarde Like Mother Like Child Slow Reflection (solister Ivo Nilsson & Jonny Axelsson) And it killed him twice En röst (Efva Lilja, dansverk) GIR (solist Magnus Andersson) Hanging En sista gir (André Chini, solist Jörgen Pettersson)

Medverkande musiker: Stockholms Saxofonkvartett Jonny Axelsson, slagverk Ivo Nilsson, trombon Eva Sidén, piano Magnus Andersson, gitarr