MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 1 • 2015
Färgen ska klinga Kristinegrund Lise Håkansson Landade lycklig
INNEHÅLL
I det här numret
Missa inte
Om öar│7 Mölle hade kunnat lega på en ö, påpekar Hans Peterson – med många följder
Mauritius i indiska oceanen│24 Carola Hannah och Jorma Paavilainen berättar om ett besök i paradiset
Ett steg närmare bli byggnadsminne│8 Kulturen i Lund är klar med sin rapport om stationen.
Det röda paketet│27 Karin Eriksson vann på lotteri. Vinsten inspirerade henne att börja drömma
Vad händer med Mölles räddningsstyrka?│10 Efter omorganisation av brandkåren i Mölle återstår inte mycket
Ett av Mölles stiligaste hus│28 Det är Kristinegrund, det. Och där var Christer Elfversson mycket som barn
När jag stukade foten och insåg ...│12 Mölleungarna var stolta över sina snabba brandmän Padel – ny racketsport på frammarsch│14 Ebba Stedt är rankad etta i Sverige tillsammans med sin dubbelpartner Utdragen strid om vägen till Mölle│16 En väg skulle dras på den övergivna banvallen, men bygget stoppades Vågar jag nämna vårstädning?│19 Våren kräver mycket, tycker Tina Rinnert. Men den är också ljuvlig
Mölle platsen de letade efter│35 Pia och Lasse Nyström flyttade i höstas till en lägenhet på Bökebolsvägen Folk är glada och trevliga ...│38 Lise Håkansson är fast rotad i Mölle, men kör gärna ut i Europa med husbilen
Fredagen den 3 april Konstrundan börjar. Den pågår till och med den 12 april Lördagen den 11 april Strandstädning från klockan 10. Samling utanför ruffen Torsdagen den 30 april Valborgsfirande på fäladen. Elden tänds klockan 20. Grinden är öppen från den 17 april för er som vill lämna ris Måndagen den 4 maj Vinprovning med Kaj Zaar Lördagen den 9 maj Sommarens Pyk-utställning invigs klockan 13
Ruffagubben avtäcks i midsommar│41 Han kommer att vara i brons och sitta på en bänk i närheten av ruffen
Fredagen den 12 juni Möllekurirens sommarnummer kommer ut
Skärmflygare landade lycklig i Solviken│45 En solig vårdag med lätta vindar. Med rätt utrustning går det att kasta sig ut från berget och sedan sväva i rymden
Fredagen den 19 juni Midsommarfirande på lekplatsen från klockan 14
Vill få färgen att klinga│20 Boel Kullenberg målar i olja och vill öka valören, ljusheten i sina tavlor Dykarna hittade 48 allvarliga fel│22 Det krävs stora reparationer i hamnen, men kommunen vill vänta till nästa år
Söndagen den 21 juni Jonas Högströms ruffagubbe avtäcks klockan 14
Senaste nytt i Mölle │ 4 Insändarsidan │ 46 Föreningssidan │ 47
Glad Påsk! Öppet klockan 13–15 under påskhelgen: långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk
Konstkeramiker KERSTIN TILLBERG Unikt Handgjort & handmålat Stengods Garngränd 6, 263 77 Mölle tel. 070-160 01 30 För nyheter och information, välkommen in på www.kerstintillberg.se
Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter med mera.
Möllekuriren på webben Gå till www.issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. Tidningen läggs ut där med två nummers fördröjning.
Framsidan En söndag i mars med rätt vind över Kullaberg. Tre skärmflygare startar sin luftfärd från Barakullen. De håller sig uppe ett bra tag, men landar så småningom i Solviken – utan missöden. Fler bilder finns på sidan 45. Foto Christer Wallentin
VÄLKOMMEN
Många röster behövs som arbetar under våren. Dessa har sin upprinnelse i byföreningens sommarmöte 2014 då alla deltagare bidrog med idéer på post-it-lappar. På hemsidan kan du läsa vad som diskuteras i projekten och komma med synpunkter eller, ännu hellre: Gå med i en grupp och var med och påverka arbetet direkt. Här intill finns kalendariet för vårens och försommarens aktiviteter. Alldeles efter påsk kommer strandstädningen den 11 april. Jag hoppas på många deltagare. Det behövs verkligen en upprensning av all plast som har blåst in med stormarna under vintern. På nästa uppslag finns ett upprop om en städpatrull som vid behov kan rycka ut andra gånger under året när det har samlats mycket skräp på
Möllekuriren nr 1 • 2015 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år
Mölle By- och Kulturförening Postadress Mölle Hamnallé 2, 263 77 Mölle
Ansvarig utgivare och redaktör Birgitta Hansson
Hemsida molle.se
E-post│redaktion@molle.se
E-post info@molle.se
Layout och redigering Lilla förlaget│Christer Wallentin Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson Tryckning│Exakta, Malmö 2015 Presslagt den 17 mars 2015 Nästa nummer kommer ut den 12 juni 2015 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, helst senast den 20 maj Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 100 kronor per år; för utlandet 200 kronor per år. Betala till bankgiro 5617-3883
Möllekuriren nr 1 • 2015
Medverkande i numret Monica Bengtson Bodil Bennheden Veige Mats Ekberg Christer Elfversson Karin Eriksson Yngve Gustavsson Carola Hannah Birgitta Hansson Bo Hansson Hasse Hansson Sofia Henderup-Larsson Mats Jönsson Gunilla Larsson Chatarina Lindgren Ingemar Löfgren Lillemor Löfgren Katja Löfqvist Alexander Mandersson
Foto Christer Wallentin
NÄR DU LÄSER DET HÄR har våren kommit på riktigt, inte bara den meteorologiska våren som ju inträffade redan i januari i Skåne. Då är det också dags för årets första Möllekurir. Vi har nya skribenter i detta nummer som vi hälsar välkomna – och flera som återkommer regelbundet och som är lika välkomna. Jag tänker på Carola Hannah som berättar om en semester på Mauritius och på våra krönikörer, i detta nummer Karin Eriksson, Hans Peterson och Tina Rinnert. För att få en lyckad tidning behövs många röster. Fler är välkomna med bidrag. Du går väl in på www.molle.se regelbundet. Där redovisas vad som händer i byn, bland annat finns det rapporter från fyra projektgrupper
stränderna. Det är en av idéerna som projektgruppen Snyggt & trivsamt i Mölle har tagit fram. Bra, inte sant?
Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Jorma Paavilainen Hans Peterson Marianne Piva Vilgot Rasmusson Klingberg Tina Rinnert Örjan Rinnert Maja Stenberg Mårten Stenberg Bertil »Bobs« Svensson Lena Svensson Christer Wallentin Jonathan Öhrling Annonsörer i numret Behrens Bengtssons Optik Boklådan i Mölle Bryggan Colorama Floral Decor Get Cut • Ulrika Sandin Handelsbanken Höganäs Bokhandel Höganäs museum Höganäs Specialsnickeri
Glad Påsk och trevlig läsning Birgitta Hansson Ansvarig utgivare och redaktör
Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet InÅrama Janssondata Johan Nilsson • Entreprenad m.m. Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullaflyg Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kullens fyr Kullens kök Kyl- och Värmepumpservice LeadinLed Länsbergs Maritas blomsterglädje Mölle kajak & klättercenter Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Retro Sjöbutiken Sportfiskebutiken Tapet & Färglagret
3
SENASTE NYTT I MÖLLE
Rena stränder – upprop
Bild Lillemor Löfgren
Lördagen den 11 april är det dags för den årliga strandstädningen. Stormarna under vintern har spolat upp massor med skräp, så nu gäller det att många samlas och hjälps åt att göra det fint. Samling vid ruffen klockan 10. Framåt lunchtid är det återsamling med korv och dricka.
Tång är bra gödsel Gallerisäsongen Årets utställningsverksamhet börjar med Konstrundan långfredagen den 3 april. Den pågår till och med den 12 april. Hans-Alve Larsson visar målning-
ar och teckningar i stationshuset. I annexet ställer Lillemor Löfgren ut sin konst, se ett exempel ovan. Under påskdagarna och den sista helgen är det öppet klockan 10–18; på vardagarna klockan 15–18. Efter Konstrundan är det paus fram till midsommar. Sedan följer utställningarna på varandra ända fram till mitten av augusti.
Haiku-succé I förra numret gav vi läsarna »en möjlighet att ägna lite tid åt 17 stavelser med ett tänkvärt innehåll«. Vad är en haiku? Dikten ska i den traditionella formen omfatta tre rader med sammanlagt 17 stavelser, uppdelade på 5+7+5 stavelser. En haiku ska ge en ögonblicksbild och helst spegla två tillstånd, gärna med naturanknytning. Man ska kunna läsa dikten i ett andetag. Gensvaret från läsarna blev långt över förväntan. Sju poeter skickade in tretton fantastiska dikter. Ni hittar dem utspridda i det här numret.
Foto Mats Ekberg
Byföreningen driver fyra projekt under våren, och ett av dem har rubriken Snyggt & trivsamt i Mölle. Gruppen tycker att det är bra med den traditionella strandstädningen. Men det räcker inte! Alla som brukar gå från hamnen ut på fäladen, via Fågelviken, vet att det kan ligga mycket skräp längs stranden, inte bara på våren. Gruppen har kläckt idén att samla en stående styrka som kan rycka ut vid behov. Hör av dig till Margaretha Medin – som bor på Södra Strandvägen 16 – och sätt upp dig på hennes lista. Medlemmarna i städpatrullen kommer att behöva göra en insats tre, fyra gånger per år. Troligen räcker det med några timmar varje gång för att göra det snyggt. Om du låter »lista« dig, är det inte ett åtagande att alltid ställa upp när Margareta kallar. Den som kan kommer.
I förra numret av Möllekuriren fanns en tvåsidig diskussionen om »tångeländet« i Fågelviken. Flera skribenter påpekade att tång är bra som gödsel i rabatterna. Då dök idén upp att några ungdomar skulle kunna starta en liten affärsverksamhet i sommar, EFTERLYSES Driftiga ungdomar där de tar hand om till sommarens tången och lägger den tång-projekt i säckar som de säljer till villaägare i Mölle. Om det blir av, får de företagsamma ungdomarna ett meningsfullt sommarjobb, och de tjänar en hacka. Samtidigt får trädgårdarna ett bra, närproducerat gödsel. Och badgästerna blir glada, särskilt barnen som kan leka i sanden på stranden. BLI MEDLEM Årsavgiften är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren utdelad i Mölle. För övrig distribution tillkommer inom Sverige 100 kronor per år; för utlandet 200 kronor per år. Bankgiro 5617-3883.
Kontaktperson Margaretha Medin 073-025 37 62 ma_medin@hotmail.com
Allt inom stensättning trädgårdsanläggning dränering husgrunder
4
Möllekuriren nr 1 • 2015
SENASTE NYTT I MÖLLE
Mölle, Nordens Riviera
En musikal i vår – eller kanske två? Lördagen den 11 april kan ni följa med till Malmö Opera och uppleva The American Idiot, punkbandet Green Days prisbelönta Broadwaymusikal. Föreställningen handlar om vrede, kärlek och vänskap i en värld som för evigt förändrades efter den 11 september 2001. Om valet mellan en trygg, men trist småstadstillvaro, och det spännande livet i storstaden. Det går en rak linje från West Side Story, via Hair och Rent, till The American Idiot. Musikalerna handlar om unga människor på jakt efter mening och identitet i en hård värld.
Som vanligt har vi en buss som tar oss till operan och hem, och detta kostar 600 kronor. Studenter har 50 procent rabatt. Lördagen den 18 april har jag dessutom biljetter till Chess på Arenan, den nya scenen i Helsingborg. Välkomna att kontakta mig om ni vill se någon av dessa föreställningar. Monica Bengtson 042- 36 76 24 monicaochingemar.bengtson@telia.com PS Glöm inte att jag även kan boka biljetter på Helsingborgs stadsteater till ett starkt reducerat pris. Den inbillade sjuke av Molière går under våren. DS
En bok om Mölle från 1925 heter så, och den skrevs av Arthur Rube. Är det någon av Möllekurirens läsare som har boken? Mejla i så fall en rad till info@molle.se.
T Ps av K Ak gr
Rebusen i julnumret visade sig vara svår, och endast ett förslag till lösning kom in. Det var Bo Hansson som klarade att lösa mellandelen i rebusen: gr i Ps – ger grips. Den sista delen – Ak – ger kvida. Det krävs mycket fantasi för att lösa vad som döljer sig bakom bokstäverna T och K. Det är en lek med ord och bokstäver, och i detta fall står T för Rastlös trast och K för katt utan att. Lösningen på rebusen blir: Rastlös trast grips av katt utan att kvida.
Årets utställning i hamnen Berget–brytningen–berättelserna Under flera sekler bröts stenen ur Kullaberg. Den användes i Landskrona, Köpenhamn och Helsingborg. Varför bröts sten i Mölle? Vilka var stenarbetarna och varför slutade brytningen? En utställning ska ge upplevelser, igenkännande och framför allt väcka frågor och ge impulser till att veta mer. Föreställ er det hårda arbetet, ljudet från stenkrossen och båtarna som väntade på att kunna komma in till kajen när vinden mojnat …
Stationsområdet Foto Alexander Mandersson
Välkomna för en tillbakablick i Mölles historia – som har lämnat spår och gjort det möjligt för många att bygga och bo på bergets sluttningar. Chatarina Lindgren Mölle By- och Kulturförenings projektgrupp • 070-883 96 19 lindgren.chat@telia.com
En projektgrupp i byföreningen arbetar med stationsområdet. Två ungdomar är med i gruppen. Det är Miglé Plerpaite och Vilgot Rasmusson-Klingberg, se bilden. Övriga i projektet är Bo Hansson, Mats Jönsson, Ebba Wachtmeister och Christina Ståhl-Hallengren. Gruppen har en egen sida på www. molle.se. Klicka på Pågående projekt i spalten till höger.
Foto Gunilla Larsson
Möllekuriren nr 1 • 2015
5
SENASTE NYTT I MÖLLE
Lekplatsen
Christer Elfversson sände Möllekurirens julnummer till Svenska Akademien för kännedom, och fick svar från Horace Engdahl. Och en av tidningens läsare hörde av sig till redaktionen. Deras mejl
på Hantverksvägen blev med åren allt sämre. Kommunen, byföreningen och vägföreningen bollade frågan om upprustning mellan sig. Den 1 januari i år tog som bekant kommunen över vägar och parkmark i Mölle, och då blev det fart. Kommunen anlitade Park & Mark i Skåne AB och redan den 12 februari kom arbetena igång. Ett par veckor senare var renoveringen klar.
återges nedan. Bäste Christer Elfver(s)son, Rubriken »Patrick Modiano och Mölle« är väl en av de mera osannolika på senare tid, och artikeln under den bekräftar att litteraturen vandrar längs vägar som vi vet väldigt litet om. Det var ett nöje att ta del av din betraktelse och även av försöket till Modianopastisch. Det kan väl inte hjälpas att tilltaget faller på det alltför stora gapet mellan den vemodsdränkta klärobskyren hos ett avsides liggande Pariskvarter och den nyktra, trivsamma atmosfären i en skånsk tätort. Men inget ont i det. Hjärtligt tack för försändelsen! Horace Engdahl
Vad har då gjorts? En ny gungställning har satts upp. Den står på en sandbädd som följer EU:s regler. Bädden är 40 centimeter djup och har en särskild sorts sand som inte klumpar ihop sig och blir hård. Den som hoppar från en gunga faller mjukt. Skeppet står på en ny sandstrand, och en sandlåda med baksand har kommit till. Bänkar och bord har flyttats och står nu på en plattsatt yta.
Foto Gunilla Larsson
Efter Modiano-inslaget
Det återstår en del arbete på skeppet. Det ska målas och ses över ur säkerhetssynpunkt, men det dröjer tills vädret blir lämpligt, alltså varmare. De första brukarna har redan varit där och lekt. Nu hoppas vi att alla barn som tycker om att gunga, klättra eller baka sandkakor hittar till »nya« lekplatsen – och att de är lika glada som vi i byföreningens styrelse. Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 4–6 om inget annat anges.
Hej Möllekuriren, Aldrig så snart hade vi inför julen anlänt till vår semesterlya i Mölle, och packat upp det nödvändigaste, förrän vi som vanligt slog oss ned med det senaste numret av Möllekuriren. Jag bläddrade genast fram till Christer Elfverssons artikel om Patrick Modiano och Mölle och sedan novellen om Isaac Svenssons efterträdare. Men visst måste Patrick Modiano själv ha varit här i Mölle, i Isaak Svenssons hus på Isaac Svens väg 7! Och visst måste Christer Elfversson, i samförstånd med författaren, ha översatt Patrick Modianos novell, så helt i Modianos anda. Den var en njutning att läsa! Med vänliga hälsningar Elsebeth Palmstierna
6
Välkommen till Kullens fyr Vi har öppet klockan 11–17 från och med långfredagen den 3 april och varje helg fram till och med midsommar. Därefter öppet dagligen klockan 10–17 till sommarens slut. Utställningen har kompletterats med nya spännande historier om Linsens långa resa, Store-Johnsson, Sjömansdopen med flera. För aktuella besökstider och inträdespriser: www.kullensfyr.se. Följ oss gärna på facebook.
Möllekuriren nr 1 • 2015
HANS PETERSON KRÖNIKAN
Om öar
O
m det där sundet eller viken som
Mannen som älskade öar innehåller en novell som
trängde in vid Görslöv funnits kvar
handlar om Jesus. Han har flytt från klippgraven till
och blivit femtio meter bredare vid
en ö. Där lever han förmodligen ett fundersamt liv.
Höganäs, hade Mölle legat på en ö.
Vad har han åstadkom-
Och resten av jordens befolkning hade varit isolera-
mit? En hel religion som fått
de från oss.
hans namn. Ser han framför
Och som en galjonsfigur ut mot havet i väster hade vi, har vi berget. Kullaberg som av den fine lyrikern Gabriel Jönsson liknades vid ett slumrande rovdjur. Undrar om han kom på det alla somrar han åt
sig allt blod som flyter i Kristi namn? Borde han fullföljt upproret med mera kraft? Han var dock en man med karisma.
Varje tänkande människa är en ö, isolerad av ett sund. Men det finns ju broar
middag med Ivar Lo på Turisthotellet? Med hög-
En gåtfull upprorsmakare
kyrklige Manfred Björkqvist, han med Sigtunastif-
som kunde ha samlat mer
telsen, lite längre bort.
lärjungar till en terrorgrupp.
Men att bo på en ö kräver anpassning och lugn i
En som verkligen hamnade på en ö, dessutom obe-
sinnet. Minsta läggning för klaustrofobi, och man
bodd, var en sjöman någon gång vid 1700-talets
känner sig instängd, omfluten, lite hjälplös.
början. Vilket blev en bra story för Daniel Defoe som
Öar har alltid fascinerat. En som skrev en hel novellsamling om öar, Mannen som älskade öar var
raskt skrev Robinson Crusoe. En bok som översattes till nästan alla språk
D.H. Lawrence. Han som också skrev Lady Chatter-
innan TV och mobiltelefoner saboterade alla mysiga
leys älskare, en bok som nära nog blev förbjuden.
läskvällar.
Ladyn fick nämligen se jägmästaren rakt framifrån, naken. Hemskt.
Robinson är en handlingens man. Han bygger upp en egen tillvaro alldeles ensam. Fångar elden vid ett blixtnedslag och skaffar sig husdjur genom att fånga lamadjur. Men han var ensam och ofta ledsen innan Fredag dök upp. En Fredag vars slaviska underlägsenhet och beundran kunde accepteras när slavtransporterna till de amerikanska bomullsfälten gick på brittiska skepp. »Ingen människa är en ö, helt och fullständigt«, säger den engelske skalden John Donne. Naturligtvis har han fel. Varje tänkande människa är en ö, isolerad av ett sund. Men det finns ju broar. m
Kullen var en ö Efter den senaste istiden skildes Kullen från fastlandet av ett sund. Sundet täckte det nuvarande fastlandet från Lerberget och Viken vid Öresund till Halsahamn och Tunneberga vid Skälderviken. Av sundet återstår Görslövsån och låglandet vid Ornakärr. Bilden visar hur det kan ha sett ut för cirka 10 000 år sedan. Möllekuriren nr 1 • 2015
7
Utredningen om Mölle station klar:
Ett steg närmare bli byggnadsminne Av Bo Hansson
B
yföreningen begärde i juni 2012 att stationshuset, annexet och kvarvarande delar av järnvägsspår, perrong, lastkaj, lyktstolpar med mera skulle förklaras som byggnadsminne. Länsstyrelsen gav Kulturen i Lund i uppdrag att göra en byggnadsminnesutredning. Utredningen är klar och innehåller mycket intressanta fakta om Mölles utveckling, stationshuset och stationsområdet. Rapporten är rikt illustrerad med bilder och ritningar. Utredarna konstaterar att de kulturhistoriska värdena är höga och komplexa. Stationsmiljön har ett högt kulturhistoriskt värde. Den välbevarade utemiljön, med perronger och planteringar, stationsbyggnadernas exteriörer och interiörer gör det möjligt att utläsa hur en järnvägsstation var organiserad under 1900-talets början.
Stationsområdet i Mölle är välbevarad med tanke på dess ålder, även om delar av miljön har förändrats efter nedläggningen. Värdekärnan är berättelsen om järnvägens och turismens framväxt och utveckling under 1800-talets slut och 1900-talets början. Mölle stationshus bidrar till att illustrera denna historia. I förslag till historisk värdering konstaterar utredarna att i ett nationellt perspektiv har Skåne fler privatfinansierade järnvägar än övriga Sverige, vilket bör synas i det skyddade beståndet. Inga järnvägsbyggnader tillhöriga kategorin så kallade badbanor – dit Mölle stationshus räknas – är hittills skyddade som byggnadsminnen i Sverige. Även i ett regionalt perspektiv finns det anledning att lyfta fram Kullaberg och Mölle som en historiskt sett viktig badort och turistmagnet. Mölle stationshus
Från början till slut Stationen i Mölle invigdes den 1 maj 1910. Ett halvsekel senare, i september 1963, lades trafiken ned. Och det dröjde inte länge innan rälsen började dras upp. Fotografier från Höganäs bildarkiv
8
kan fungera som representant för badbanorna och de historiska privatbanorna. I ett lokalt perspektiv har stationsmiljön, enligt utredarna, Stationen ett stort värde som en nyckel till bidrar på ett förståelsen av Mölle som en av avgörande sätt landets främsta badorter. till känslan av De stora hotellen och hamnen den optimism fungerar som landmärken, men som präglade stationen bidrar på ett avgötrakten under rande sätt till känslan av den framtidsoptimism som präglade 1900-talets trakten under 1900-talets början. början Kulturen i Lunds utredning kommer att vara en utgångspunkt när länsstyrelsen tar ställning till om stationen ska bli ett statligt byggnadsminne. Min bedömning är att länsstyrelsen sannolikt kommer att besluta om en byggnadsminnesförklaring. Om det blir så kommer länsstyrelsen att fastställa de skyddsbestämmelser som behövs för att bevara stationen och stationsområdet. m Hela rapporten finns att läsa på byföreningens hemsida: molle.se. Där finns också en sammanfattning och byföreningens ansökan från 2012.
Möllekuriren nr 1 • 2015
Mölle kajak & klättercenter
KULLAPRAKTIKEN
Välkommen till en ny paddelsäsong
Doktor SVEN-GÖRAN BLANCK
070-558 66 57 www.mollekajakcenter.se
Centralgatan 35, Höganäs tel 042-33 08 60 Spec. Allmän Medicin Akutmottagning och tidsbeställning
Möllekuriren nr 1 • 2015
9
Vad händer med Mölles räddningsstyrka? Av Bengt Nilsson
M
ölles brandkår har varit Möllebornas trygghet i farliga situationer alltsedan 1930-talet. Brandmännen har ryckt ut och räddat människor ur brinnande hus, hittat vilsegångna vandrare på berget, tagit hand om skadade klättrare, hjälpt till vid trafikolyckor och släckt bränder. En av anledningarna till att Mölle fick ett eget brandvärn lär ha varit de många hotellen. Om det började brinna på ett sådant ställe, gällde det att få ut gästerna fort och bekämpa elden. Tyvärr kunde man inte rädda Hotell Elfverson. Detta anrika hotell låg där Bella Vista ligger i dag och det brann ned till grunden. Den gången räckte det inte att vara snabbt på plats, men när kostallet på Krapperup brann kunde Möllebrandkåren undsätta djuren och begränsa spridningen av branden. När larmet gått har Mölles brandbil med några man varit på plats inom några minuter, och efter en stund har ytterligare brandmän anslutit. För Mölleborna har det varit gott att veta att en kompetent räddningsstyrka aldrig varit långt borta.
Först var det en frivilligbrandkår Men tiderna har förändrats; från att från början ha varit en frivilligbrandkår ändrades verksamheten till en deltidsbrandkår och därefter till ett räddningsvärn. Efter den senaste omorganisationen, som skedde vid årsskiftet, kallas Mölles brandstyrka för en värnkår.
Klart för utryckning
Ingen jour i Mölle längre Från i år kommer personalen att benämnas räddningsvärnsmän med samma utbildning och träning som tidigare, men med den skillnaden att de inte kommer att ha jour. Deras utryckning kommer att vara frivillig. I värsta fall stannar bilen i brandstationen, och det blir ingen utryckning då larmet går. Samtidigt som räddningstjänsten i Mölle dras ned sker förändringar på brandstationen i Höganäs. Där har tjänster som deltidsbrandmän gjorts om till tjänster som heltidsbrandmän, och i dag finns det femton man på heltid och tolv på deltid. – Från stationen här i Höganäs kan vi rycka ut med tre heltidstjänstgörande brandmän på dagtid och två på natten, berättar räddningschefen Lars Scotte. Vi kan vara på plats i kommunen inom tio minuter med rökdykare och höjdfordon. – Dessutom rycker tre deltidsbrandmän ut, och en nyhet är att en av dom har tillgång till ett Blir brandbilen kvar i Mölle?
Laddat!
Foto Christer Wallentin
Lennart Svensson har varit med i Mölles brandkår i 40 år
När kostallet på Krapperup brann kunde Möllebrandkåren undsätta djuren och begränsa spridningen av elden
När det var en fullt bemannad deltidsbrandkår fanns det tolv brandmän som gick på ett rullande schema. Tre man hade jour dygnet runt, alla dagar på året. I slutet på 1990-talet skedde en förändring och Möllekåren blev ett räddningsvärn. Då drog man ned till en man i beredskap dygnet runt, alla dagar på året. Tio år senare minskades beredskapen ytterligare. En man skulle ha jour, men bara under vardagsnätter; för veckoslut och helgdagar gällde jour dygnet runt.
10
Möllekuriren nr 1 • 2015
utryckningsfordon och kan åka direkt på larmet med siren och blåljus. Övriga deltidsbrandmän tar sig till stationen och åker med de fordon som behövs på olycksplatsen.
Ökade utbildningskrav Förhållandena på Kullahalvön är speciella ur räddningssynpunkt. Närheten till berget gör att Höganäs har byggt upp en kompetens för räddning i kombination med klättring. Andra brandkårer i Skåne har inte möjlighet att göra insatser som kräver klättring, och ber därför ofta Höganäs om hjälp. Generellt sett har brandmännens arbetsuppgifter hela tiden förändrats, och kraven på utbildning har ökat successivt. Detta har medfört att skillnaden i kompetens mellan deltidsbrandmännen och yrkesbrandmännen blivit större. De senare har en eftergymnasial utbildning i grunden och därtill en pågående fortbildning och övningsverksamhet som är mer omfattande än deltidsbrandmännens. Brandmännen i Mölle har halkat efter och fått mindre utbildning, vilket har medfört att de inte alltid får agera. Lagar och förordningar kräver att personalen har en specifik utbildning för att göra vissa ingripanden. Karlarna i Mölle får till
exempel inte längre rökdyka – även om de skulle vara först på plats vid en brand där människoliv står på spel. Ett annat problem är brandbilen som kräver lastbilskörkort. Det är viktigt att kommunen i fortsättningen ställer upp med en sådan utbildning för Mölles brandmän så att bilen inte blir stående på grund av körkortsbrist. – Det är det ständigt ökade kravet på formell kompetens som gör att det är svårt att hålla igång deltidsbrandkårerna, säger Lars Scotte. Dessutom blir det allt svårare att ställa krav på jour och tillgänglighet. Den nya inriktningen på verksamheten i Mölle har lett till att fem brandmän lämnar kåren; endast en är kvar. Nya brandmän måste alltså rekryteras, och det blir kanske lättare när det inte ställs krav på jourtjänstgöring och det inte ens är ett måste att rycka ut när larmet går. – Jag vill gärna rikta en uppmaning till Möllebor, män och kvinnor mellan 16 och 65 år, säger Lars Scotte. Anmäl er som brandmän. Ni kommer att anställas med tjänsteplikt enligt lagen om skydd mot olyckor och få ett fast arvode plus ersättning för övningar och utryckningar. Läs också artikeln på nästa uppslag
Många klättrar i Kullaberg När en fallolycka händer går larmet till räddningstjänsten i både Mölle och Höganäs. Att ta hand om skadade klättrare är ett svårt inslag i brandmännens arbete. Foto Jonathan Öhrling
Tävlingen om att vara först på plats har varit hård mellan brandkårerna i Mölle och Höganäs. Illvilliga tungor i Mölle gör gällande att brandstationen i Höganäs ibland har väntat lite med att larma Mölle för att få ett försprång.
Har du pengar gömda i taket? Låt oss hämta ner dem åt dig! 042-400 40 41 • info@leadinled.se • www.leadinled.se Möllekuriren 4 • 2014
11
När jag stukade foten och insåg hur glada vi kan vara för Mölles brandkår
Önskerepris från förra årets sommarnummer
Text Birgitta Hansson • Foto Christer Wallentin
H
äromveckan blev jag abrupt varse vikten av att det finns en borgarbrandkår i byn – eller en del av Räddningstjänsten i Höganäs som det numera är. Bosse, min man, och jag var på skogspromenad på väg till Mölle Mosse för att se om det ännu fanns några aktiva grodor i sjön. Plötsligt gjorde jag en ofrivillig vridning av ena benet och kunde sedan över huvud taget inte stödja på benet. Jag tänkte: Ta det lite lugnt så ska det väl ordna sig, men det blev inte bättre. Då kommer Anders Magneklint förbi för att rasta sin boxer. Vad har hänt här?, frågar han. Vi förklarar, men säger också att vi måste hitta bästa väg ut ur skogen till en bilväg. – Vänta, jag tillhör ju Räddningstjänsten, så jag ska hjälpa till bara hunden har gjort vad han ska.
Bosse och Anders mer eller mindre bar mig ned till SCA:s semesterstugor, där Anders arbetar. Under »promenaden« passade jag på att intervjua Anders om läget för Mölles brandkår. – Jodå, det fungerar än så länge, svarade han. Men det är svårt med återväxten. Inga unga har tid att engagera sig, så vi får väl vara kvar så länge det nuvarande gänget på sju personer hänger med.
Jag fick tid att tänka Väl framme vid stugorna fick jag låna en krycka som någon gäst hade glömt och så blev jag hämtad i bil av Gunilla Larsson, syster min. Utomordentlig service med andra ord. På Delfinen fanns det ingen tid att ta emot mig. Högläge och tryckförband blev telefonreceptet. Och även det gav effekt. Men kryckan var ovärderlig de första dagarna. Där låg jag alltså i sängen resten av den dagen och började tänka på hur det var på den tiden då brandmännen kallades ut med sirenen på brandstationens tak. Då var det ett »folknöje« att springa ned till hamnen och se på utryckningen. Samtidigt tittade vi oroligt ut över byn och upp mot berget för att se om det kom rök någonstans ifrån.
Anders Magneklint har hand om SCA-stugorna i Mölle. Han är också med i byns räddningsgäng.
12
Möllekuriren nr 1 • 2015
Vem kommer först av brandmännen? Det var alltid en spännande fråga. På cyklar och mopeder eller i bilar kom karlarna i full fart. De hade genast släppt vad de hade för händer och slängt sig i väg. De sladdade in vid brandstationen och kastade sig in i brandbilen som stod på gatan med motorn igång. Den först anlände hade redan hunnit köra ut den. Det tog bara några minuter från larm till att styrkan var på väg. De brandmän som inte hann fram följde efter i bil och anslöt på plats. All utrustning fanns i bilen. Sedan återstod för oss barn och andra åskådare att se om brandbilen tog vägen upp till fyren – för då brann det eller så var det kanske någon som trillat ned.
Möllekuriren nr 1 • 2015
Vi var stolta Mölleungar Mölle brandkår var en av landets snabbaste när det gällde utryckning, så det var med en viss stolthet som jag och alla andra ungar stod där och glodde. Sedan gällde att försöka lyssna av samtalen på hamnplanen. Var det någon som visste vad som hänt? Ibland hade någon lyckats uppfatta vad som var på gång, andra gånger gissades det friskt tills brandbilen kom tillbaka. Det vore verkligen synd om Mölles brandkår skulle försvinna. Det tar ändå sin tid att rycka ut från Höganäs, och det händer mycket på berget. Klättringsolyckorna verkar till exempel ha ökat. Att det är tryggt att veta att brandkåren finns så nära oss, är jag särskilt medveten om efter »olyckan« vid Mölle Mosse.
De nuvarande medlemmarna i räddningsgruppen är förutom Anders: Per-Johan Holmbeck, Jens Larsson, Per Molin, Thomas Olofsson, Conny Svensson och Lennart Svensson. – Förr var vi tolv stycken, indelade i fyra jourlag, säger Anders. I dag är vi alltså bara sju man, och det är bara en av oss som har jour. m Den här artikeln publicerades första gången i Möllekuriren 2014 nummer 2. Vi tyckte att den passade bra i anslutning till Bengt Nilssons artikel om det aktuella läget i Mölles brandkår på föregående uppslag. Tidningen har skrivit om borgarbrandkåren flera gånger dessförinnan. Se bland annat 2010 nummer 4 och 2005 nummer 1.
13
Möllebo var med i VM
Padel – ny racketsport på frammarsch
E
Text Gunilla Larsson • Foto Sofia Henderup-Larsson
bba Stedt är tjugo år och bor i Gylleröd. Hon började spela tennis när hon var elva år och i dag, nio år senare, arbetar hon på halvtid som tennistränare i Höganäs och sommartränare i Mölle. Det är som tennisspelare många känner Ebba, men 2013 började hon med den för Sverige ganska nya sporten padel.
Alltid dubbel I padel finns inte singel. Här spelar Ebba Stedt (till höger) med sin dubbelkompis.
14
På det fantastiska sportfältet i Höganäs byggde man padelbanor bredvid tennisbanorna på initiativ av Dov Gatmon, ägare till Mediagården strax intill. Han hade mött sporten utomlands och tyckte att det var något för Höganäs. Ebba gick förbi de nya banorna på väg till tennisen och blev nyfiken. Hennes egen tennistränare – som också hade fastnat för padel – lockade Ebba och flera andra att börja.
– Jag fångades direkt, säger Ebba. En orsak var att man alltid spelar dubbel. Det blir en social sport, eftersom man hela tiden kommunicerar med sin partner. – Padelplanen är mindre än en tennisplan, närmare bestämt tio gånger tjugo meter. Det är lättare att serva än i tennis. Man studsar bollen och slår ett underhandsslag för att sätta igång spelet. Servrutorna är proportionellt större än på en tennisplan. Det är lättare för både barn och vuxna nybörjare att komma igång och lära sig att spela jämfört med tennis. – Padel är fysiskt mindre krävande än tennis. Det är en ganska liten yta som man rör
Möllekuriren nr 1 • 2015
Padel är en korsning mellan tennis och squash sig på. Däremot är det få långa pauser i jämförelse med tennisen, vilket gör att spelarna måste kunna hålla fokus under en längre period. – På tennisbanan slår man oftast betydligt hårdare slag än i padel. Det har att göra med att spelarna alltid måste tänka på vad som händer efter att bollen har studsat mot väggen. Ett hårt slag blir enkelt för motståndarna att slå tillbaka, men ett löst slag som inte studsar ut blir svårare att hinna gräva upp. Spelplanen är alltså omsluten av väggar. Bollen i padel är något mjukare än en tennisboll, och man behöver inte värma upp bollen som i squash. Jämfört med tennis är padel mer mentalt krävande. Spelarna måste använda andra strategier än bara fram och tillbaka över nätet. Väggarna kan ju utnyttjas fullt ut. Det är till och med möjligt att slå slag som motspelarna måste hämta upp utanför buren. – Padel är en korsning mellan tennis och squash, säger Ebba. Poängberäkningen är precis som i tennis, och en match går i bäst av tre set. Det är game och tiebreak precis som i tennis, och man räknar 15–0, 15 lika och så vidare.
Möllekuriren nr 1 • 2015
Ebba berättar att spelet uppstod i Mexiko. En man hade en tennisbana på sin gård och tyckte att det var jobbigt att gå utanför planen för att hämta bollar, så han »burade« in sin tennisplan. En argentinare tog med sig idén och förfinade sporten. Det har gått bra för Ebba i padel. Hon har hunnit med att tävla både i Sverige och utomlands. – Jag är rankad etta i Sverige. Eftersom man är två som spelar, är vi två som är rankade etta. Jag är det tillsammans med Sandra Andersson från Laholm. – Padel fick ett eget förbund först i somras. Men ett svenskt herrlag tävlade i Mexiko redan 2012. – VM 2014 gick på Mallorca, och där deltog Sverige med flera par i både dam- och herrklassen. För att vara första gången i VM för svenska damspelare gick det hyfsat. Vi kom på åttonde plats. Damerna är direktkvalade till nästa VM. Det kommer att gå redan 2016, men vi vet ännu inte var i världen. Padel är en stor sport utomlands. Det finns tretton miljoner registrerade spelare. I Spanien är det den näst största sporten, bara fotboll har fler aktiva spelare. Sett till spelresultatet har Spanien och Argentina lyckats bäst, både på dam- och herrsidan. – I Sverige blir det fler och fler klubbar och banor, säger Ebba. Det är ganska många i Skåne, så det blir en del tävlingar här. I Stockholm finns
PRÖVA ATT SPELA PADEL Kullabygdens Tennissällskap har bildat en sektion för padel. Du når den via www. kbts.se. Där kan du också boka bana när det inte är för kallt för utomhusspel. Priset är 100 kronor för en timme; lika för alla spelare och alla dagar och tider.
det, konstigt nog, ännu ingen inomhusanläggning, men det är kanske på gång. Sedan hösten 2013 kompletterar Ebba sin gymnasieutbildning med naturvetenskapliga ämnen på halvfart. Hon hoppas kunna söka till veterinärutbildning eller teknisk högskola och börja i höst. Studieorten kommer att påverka hennes padelspel. – Om det skulle bli veterinärutbildningen i Uppsala, kan det bli svårt med träningen, eftersom det saknas en inomhusanläggning i stan. Om jag i stället börjar i Lund, får jag nära till banorna i Malmö. – Hur det än blir, ska jag till VM igen, säger Ebba. Det var en upplevelse som jag inte vill missa nästa år. – Att träffa spelare från olika länder och umgås vid frukosten, att representera Sverige. Det är häftigt! m
Ebba Stedt var senast med i Möllekuriren 2013 nummer 2. Artikeln går att läsa på www.issuu.com; skriv Möllekuriren i sökrutan. Svenska Padelförbundet leds av Fredric Bengtsson, Höganäs. Adress till hemsidan: www.padelsweden.se.
15
På 1960-talet
Utdragen strid om vägen till Mölle Text och foto Bengt Nilsson Efter nedläggningen av järnvägen till Mölle skulle det bli en ny bilväg på den gamla banvallen. Men debatten blev het. Bengt Nilsson har borrat sig ned i dåtida protokoll och tidningslägg, och pratat med några som var med.
J
ärnvägen till Mölle lades ned 1963 och det sista tåget lämnade Mölle den 28 september. Nedläggningen hade föregåtts av en intensiv debatt i pressen. Men beslutet var oomkullrunkeligt och knappt hade det sista tåget vinkats av förrän nästa uppslitande debatt satte igång. En ny väg planerades mellan Nyhamnsläge och Mölle; den skulle gå på den gamla banvallen. Motivet för att anlägga en ny väg är höljt i dunkel, och det framgår inte i Brunnby kommuns protokoll eller i pressklippen från den tiden. Enligt en tidningsartikel skulle den nya vägen vara en kompensation för den nedlagda järnvägen, men det är svårt att förstå. Vägen skulle löpa längs de fridlysta strandängarna utefter Öresund, vilket ledde till ilskna protester. Många var rädda att vägen skulle förstöra detta känsliga område, och dessutom fruktade man att vägen skulle öppna för bebyggelse i kanten av ängarna.
Vid ett möte med byggnadsnämnden i Brunnby den 7 februari 1963 behandlades ett förslag om en ny tänkt väg som skulle gå på den nedlagda järnvägens banvall från Nyhamnsläge via Lerhamn till Mölle. Infarten skulle därmed komma att flyttas längre västerut jämfört med var den är i dag. Så vitt jag förstår var detta det förslag som hade fått så mycket kritik. I protokollet läser jag: »Byggnadsnämnden ansåg detta förslag vara bättre än det föregående och beslöt därför tillstyrka förslaget. Mot förslaget reserverade sig Trädgårdsmästare Evert Larsson, Krapperup.« Efter detta är det ganska tyst om det planerade vägbygget i kommunens annaler, men bland allmänheten och 16
i pressen rasade debatten. I januari 1964 tog landshövding Gösta Netzén initiativ till ett möte på Turisthotellet i Mölle. På mötet fanns representanter för Brunnby kommun, Mölle municipalsamhälle, Möllebanekommittén och Skånes Naturskyddsförening; dessutom deltog vägdirektören och länsarkitekten. Mötet slutade med att man tillsatte en kommitté som skulle arbeta vidare med frågorna. I en intervju i Nordvästra Skånes Tidningar några dagar senare säger Sture Nilsson, ordförande i kommunfullmäktige i Brunnby, att kommunen har yttrat sig positivt om vägens nya sträckning. Efter det har frågan inte behandlats, men han säger att det i byggnadsnämnden fanns delade meningar om hur vägen skulle dras. Vid ungefär samma tidpunkt kommer ett nytt förslag till hur vägen skulle gå; de känsliga områdena runt strandängarna skulle därmed skonas. Det är distriktslantmätare Sigurd Linder som föreslår en helt ny »Kullabygdsväg« som går öster om Höganäs och Nyhamnsläge och kommer in på Brunnbyvägen ungefär vid Bränneslyckan. Vägen fortsätter mot Mölle och vid Möllehässle går den ut över fälten och kommer in på banvallen strax söder om Mölle. I kartan här intill visas Linders förslag med en rödbrun, streckad linje. Det ursprungliga förslaget är inritat på kartan med en blå linje. Där ligger vägen alltså på banvallen. Gemensamt för förslagen är att vägarna går på den gamla banvallen sista biten och slutar rakt in i Mölle. Enligt ett protokoll från mars 1965 beslutar byggnadsnämnden i Brunnby att uppmana SJ att iordningsställa
Var skulle infarten till Mölle ligga? Skulle den nya vägen komma in på Västra Bangatan? Eller skulle infarten ligga på gamla banvallen?
Möllekuriren nr 1 • 2015
Livlig debatt i Helsingborgs Dagblad – tre exempel från 1964
Linders alternativa förslag
Den 7 februari Denna nya väg skulle enligt en tidigare deklaration utgöra en ersättning för banan, något som väl ingen tror på om han vill fördjupa sig i ärendet. Turist och naturvän Den 9 februari Men därmed är väl också fäladen som promenadstråk tillspillogiven, varken djur eller människor lär trivas så gott tätt intill en om sommaren mycket livligt trafikerad landsväg med dess buller och bensinångor Hans Peterson
Det ursprungliga förslaget
Två alternativa vägsträckningar Den blåa linjen visar 1963 års förslag längs banvallen. Linders förslag från året därpå är ritat i rödbrunt.
stationsområdet i ett prydligt skick före den 1 maj. I september samma år meddelar SJ att kommunen har omedelbar dispositionsrätt till stationsområdet. Efter detta är det tyst i protokollen om den nya vägen fram till mars 1968. Då utser kommunen en delegation som ska uppvakta »vägförvaltningen i länet i frågor rörande sträckningen av väg 22«. [Riksväg 22 bytte 1985 namn till länsväg 111.] I juni samma år överlägger kommunen med vägförvaltningen angående den planerade infarten till Mölle. Eftersom den nya vägens sträckning inte är spikad, räknar kommunen med att det kommer att dröja flera år innan den är klar. Därför behövs det en provisorisk infart till Mölle över stationsområdet. »Det sistnämnda förutsätter i sin tur att stationshuset rives, vilket också var det närmast tänkta alternativet vid kommunens förvärv av SJ-marken med byggnader.« Under 1968 håller vägförvaltningen fast vid förslaget att den nya sträckningen av väg 22 från Nyhamnsläge till Mölle i sin helhet följer den tidigare järnvägen. Men nu har kommunen ändrat sig. Den anser att det är högst olämpligt att Möllekuriren nr 1 • 2015
förlägga infarten över stationsområdet. Vägen bör läggas i samma sträckning som den befintliga väg 22. Man tar alltså helt avstånd från förslaget om en infart över stationsområdet. I kommunens tidigare dokument räknade man alltså med att infarten skulle gå längs banvallen och att stationshuset skulle rivas. Men det står ingenting om hur vägen skulle fortsätta in i samhället. En vanlig uppfattning i Mölle är att den nya infarten skulle ligga på Västra Bangatan, och att det är förklaringen till att gatan är så bred. Men några sådana idéer finns inte i de dokument som jag har gått igenom. Så den myten kan jag avliva. Ändå går det inte att komma ifrån frågan varför Västra Bangatan är så pampig. Mölle vägförening bildades 1965. Jag har sökt i föreningens protokoll, men inte hittat någon förklaring till den boulevardliknande gatan. En förklaring som man kan tänka sig är denna: Fastigheterna längs gatans västra sida ligger där de ligger. Utanför husen anläggs en trottoar. Detta lämnar en stor yta bort till buskaget på den andra sidan. Remsan närmast buskarna, där man har lagt en rad gatubrunnar, är sumpig.
Den 12 februari Ovederhäftigheterna i de uppgifter kommittén lämnat allmänheten genom sina kommunikéer är vid det här laget alltför väldokumenterade för att tarva några ytterligare belägg Gunnar Johansson, hembygdsvän
Det verkar alltså som att den östra sidan av gatan är svår att utnyttja och då blir den enkla lösningen att plana av, grusa och asfaltera så långt det går. Och vips har vi en paradgata i Mölle. Det fanns alltså omvälvande planer för Mölle när järnvägen lades ned, men allt slutade med att det inte blev någon ny vägdragning, och infarten är kvar där den var från början. I dag är det svårt att förstå varför en ny väg planerades. Ville man flytta fokus från den nedlagda järnvägen eller var det en ursäkt för att snabbt kunna dra upp rälsen? En väg rakt igenom byn skulle ha försvårat trafiken till och från Kullaberg och dagens hårda trafik skulle ha belastat de centrala delarna med buller och avgaser. Så det var bra att vägomläggningen inte blev av. Den nuvarande infarten är på några ställen smal med obefintlig sikt, men jag kan inte tänka mig en vackrare infart. Vi kan kanske hoppas på en ny asfaltbeläggning snart, liksom någon form av farthinder vid infarten – så som man ser på många andra håll i Skåne. m
17
Ja, vi är lite dyrare... Det visar en prisundersökning som genomfördes i mars 2015 av ett fristående analysföretag på uppdrag av ICA. Jämförelsen omfattade 330 vanliga varor. Resultatet ser ni här. 7% dyrare att handla på Skeppet
ICA Skeppet i Nyhamnsläge
CITY GROSS i Höganäs
... men vi har många starka sidor • Närheten • Personligt bemötande
Mervärden när du handlar hos oss!
• Många närproducerade varor • Vi satsar på ekologiskt • En ombyggd butik – lätt att handla i
Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 9–20
18
Möllekuriren nr 1 • 2015
TINA RINNERT PERSONLIGT
Vågar jag nämna vårstädning?
V
år! Vår ömt omhuldade årstid. Då ska man vara lycklig – intill salig – för alla knoppar som ber om uppmärksamhet. Man ska dyrka koltrastens gråtmilda sång i den blåa, ljuva skymningen. Tid att raka lurvbenen! Man ska vara skitglad över att leva. Som om det är oanständigt att känna en smula melankoli. Sånt är bara till för konstnärer och poeter, inte för vanligt folk. Nu ska det rustas inför sommaren! Ut med dom rostiga räfsorna, ut med rentvättad tvätt på dom kiffiga plastlinorna – helst lakan från Lexington. Jag tycker det är oöverstigligt att hasa ut samtliga vinterkläder för luftning. Låt dom murkna inne i den skumma garderoben och spreja nån vårlig doft på dom i stället. Ett annat tips från Mölles Mrs X är att helt enkelt låtsas att dom inte finns. Eller vara övertygad om att genomströmningen av vind i själva huskroppen räcker. Sen har vi ju det här med vårkläder. Det är snudd på självmord att stå i ett pyttelitet provrum – med jättemånga speglar – och undra vem denna överviktiga, äldre kvinna är som möter en i speglarna. Och varför i helvete är 37:orna supersmå. Jag brukar ilsket anklaga expediten för att varorna är felmärkta. Jag har haft storlek 37 sen jag var 20! Minsann! Så det så! Dessutom har min husläkare en urgammal våg som påstår att jag väger 20
Möllekuriren nr 1 • 2015
kilo mer än jag gör. Varför han ler försmädligt när jag harmset påpekar detta, vet inte jag. Han är väl bara elak i största allmänhet, kan jag tro. Och snål antagligen. Sen tjatar han om att jag ska röra mig mer. Jag som går till post- Min devis är Chabby Chic – ett levande lådan var och varannan dag. Hur aktiv som helst. Nästan lite trähem, det ska synas att ningsfanatisk faktiskt. Lite varning någon bor här på det i alla fall. If you ask me. 5:2, ingen kommentar. Då är risken stor att saliga sektmedlemmar kastar ruttna ägg på mig. Egentligen inget ont med 5:2-dieten, är bara dödens sotis. I dag regnar det hur som helst, och det är helt i min smak. Då kan man maska. Behöver inte gå en massa promenader och idka uteliv. Man kan med gott samvete vara en soffpotatis. Och alla väninnorna är rörande överens om att golf är det inte tal om en sån här dag. Jag har en väninna som tränar. Jag avskyr henne i smyg. Ja, ni vet: »I dag ska jag träna«; »Nä jag kan inte glufsa kakor på Fahlmans för jag ska träna«. Man kan bli mordlysten för mindre. Sanna mina ord. Träning är för fegisar. Själv är jag naturligt atletisk. Vågar jag nämna vårstädning? Alla mattor ska ut, mina fungerar som dammråttsgömmor. Fönstren ska putsas, panga på med högtrycksslangen. Köksskåp ska tömmas och torkas in- och utvändigt. Har ännu inte klurat ut något slappare alternativ. Min devis är Chabby Chic – ett levande hem, det ska synas att någon bor här. Man ska kunna skriva kul saker i dammet på borden. Puffa bara upp soffkuddarna och vips är det snyggt och städat. Funderar på att starta en blogg: »Effektiv städning med minimal insats«. Men saken är den att våren, i synnerhet Möllevåren, är ljuvlig. Njut som bara den – ta mig fan!
19
Boel Kullenberg
Vill få färgen att klinga Text och foto Christer Wallentin
D
et första som slår mig när jag stiger in i Boels ateljé är att det luktar gott av oljefärg. I taket mot norr sitter ett litet fönster, och snett nedanför står ett staffli som ser ut att ha varit med ett bra tag. Överallt tavlor. Flera är under arbete, andra färdiga, några sålda. – Jag har haft fint flyt hela vintern, säger Boel. Jag är inte beroende av ett strömmande ljus för att kunna måla, det går bra ändå. – Arbetet drar. Jag längtar ständigt efter att få komma ut i ateljén. Först och främst är det förstås målandet, men allt runt omkring är också roligt. Dukar ska grundas och spännas upp, lister sågas till och kanske målas, med mera. – På förmiddagarna blir det inte så mycket målat, kanske bara någon timme. Hus och hem och promenader ska ha sitt. Men efter mat och en tupplur har jag flera ograverade timmar framför mig i ateljén. Boel växte upp på en gård i Görslöv, en by som ligger mellan Höganäs och Jonstorp. Hennes intresse för att rita och måla väcktes tidigt. – Jag hade en faster som betydde mycket. Hon var duktig på att teckna. När vi syskon kom över till henne hade hon alltid ritgrejer framme. Hon sparade papperspåsar som hon sprättade upp, och på dom fick vi måla. Hemma fanns det också alltid pennor och kritor. – Krister och jag fick fem barn, och jag ritade och målade mycket med dom. Så det är något som jag alltid har hållit på med. – Åren gick och våra barn började klara sig själva. En dag ser jag en annons i Helsingborgs Dagblad där en man slumpar bort en massa färger och penslar. Jag köpte alltihop, och det ingick till och med ett staffli som jag har använt sen dess. Boel började måla mer regelbundet, och hon höll till i källaren i villan i Ängelholm. Den stora
20
förändringen kom när hon antogs till konstlinjen på folkhögskolan i Munka Ljungby. Det var en tvåårig utbildning på heltid. – Det är bland det roligaste jag har gjort. Flertalet av mina kurskamrater var under tjugo. Jag hade fyllt femtio och var i särklass äldst. Det fantastiska var att jag blev upptagen i kretsen trots den stora åldersskillnaden. – Utbildningen hade ett gott anseende med flera duktiga lärare. Jonas Högström undervisade till exempel i skulptur och Astrid Göransson hade måleri. Det var inte ovanligt att elever från Munka Ljungby gick vidare till Konstfack och Konsthögskolan. Under åren på folkhögskolan lärde Boel sig många olika konsttekniker, även fotografering. Hon berättar när Krister och de hemmavarande, yngsta sönerna fixade ett mörkrum i en garderob och hon kunde börja framkalla sina bilder. Konstlinjen gav henne också kontakter med människor som hjälpte henne vidare. – En av mina tidigare lärare uppmuntrade mig att skicka in några verk till Vikensbergs jurybedömda konstutställning i Helsingborg. Jag blev antagen och Helsingborgs Dagblad skrev i april 1996 stort om utställningen och pekade ut mig som en av årets debutanter. Möllekuriren nr 1 • 2015
Boel beskriver sig själv som blygsam, en person med låg svansföring. Men uppmärksamheten i pressen gjorde gott för hennes självförtroende, och hon vågade skicka in sina bilder till Krapperups vårutställning. – Men jag fick avslag flera gånger, så jag vet hur det känns att gå dit och hämta tillbaka tavlorna. Med svansen mellan benen. Det dröjde några år, men 2011 blev jag utvald. När Boel målar är hon inte lågmäld. Hon tar ut svängarna, lägger på färgen tjockt med grova penslar och en palettkniv. Även gamla kontokort och fingrarna fungerar, eller något annat som hon har till hands. Jag såg det inte när jag kom, men nu upptäcker jag spår av hennes befriade målarstil i hela rummet. Färgstänk överallt. – Jag vill få färgen på tavlorna att klinga. Det är svårt att beskriva, men jag känner när jag når dit. Det kan till exempel vara ett gult fält någonstans i en tavla. Hela bilden får liv genom den där lilla klicken på rätt ställe. Boels tavlor har alltid varit färgstarka, och från början drog de åt det mörka hållet. Sedan några år har hennes bilder blivit ljusare. Det är en medveten utveckling, säger hon.
Möllekuriren nr 1 • 2015
– Jag utforskar hur långt det går att föra in mer ljus i färgen utan att den förlorar sin lyskraft och styrka. Jag vill öka valören, ljusheten, i mina tavlor. Konkret eller abstrakt konst? Det är viktiga begrepp för Boel. När jag jämför hennes äldre och yngre verk är det tydligt att hon har rört sig mot det abstrakta. – Jag strävar efter att skala bort, att befria mig från motivet, att få fram en starkare känsla. Men det är svårt, och jag tror att det delvis beror på omgivningens inställning. Många som ser en abstrakt målning tycker att vem som helst kunde ha gjort den. Som konstnär vill man inte uppfattas som en som gör det lätt för sig, och det blir lite hämmande. När jag ber Boel ta fram den mest abstrakta tavla som hon har i ateljén händer något roligt. Hon vet direkt vilken tavla det är och hämtar fram den. Först ställer hon den på en ledd, sedan vänder hon på den, och därefter vänder hon tillbaka den. Hon erkänner att hon inte är säker på vilken ledd som är den rätta. Och vi skrattar båda två. – En lärare sa till mig en gång att en bra abstrakt målning tål att ses på
vilken ledd som helst! Han hade nog rätt. Boel tror inte på att gå och vänta på inspiration. Det är bara att sätta igång. – Det är så lite som behövs. En linje, en punkt, en färg … vad som helst kan starta processen. Ibland låter jag handen röra sig nästan av sig själv över duken, och efteråt vet jag inte riktigt hur målningen kom till. Det är som om någonting i mig når duken utan att behöva ta en omväg via huvudet.
Efter ett par timmar med Boel i hennes ateljé på Kullabergsvägen är det tydligt att hon tycker att det är roligt att vara konstnär. Hon längtar efter att göra färdigt tavlor som hon håller på med – och hon drömmer om de nya målningar som hon ska skapa härnäst. m
KOMMANDE UTSTÄLLNINGAR I sommar finns det flera möjligheter att se Boels konst. Den 6 juni öppnar hennes utställning hos Galleri Engleson på Storkyrkobrinken i Gamla stan i Stockholm. Församlingshemmet i Brunnby visar målningar av Boel från den 12 juli och någon vecka framåt. Den 1 augusti är det vernissage i Möllegården där Boel ställer ut tillsammans med Bertil Berg.
21
D TISDAG 10 FEBRUARI
HELSINGBORGS DAGBLA
2015
Hamnen i Mölle – både glädje och bekymmer
Dykarna hittade 48 allvarliga fel Text och foto Christer Wallentin
E
n solig sommardag i juli är hamnen full av båtar. Glada människor promenerar ute på stora piren och glassköerna är långa. Flaggorna på hamnplanen böljar i den lätta vinden. Många med mig tänker nog på hamnen i sådana ljusa färger. Men häromdagen läste jag en rapport som ger en helt annan bild. Den bygger på en undersökning av Brev, rapporter hamnen i februari 2014 som kommed mera munen lät göra. Tre dykare tittade som nämns i närmare på alla kajer – från fyren artikeln kan laddas ned på på stora piren till Lilla hamnen, en byföreningens sträcka på 570 meter. hemsida. Gå till molle.se och klicka på Hamnen i högerspalten.
22
Rapporten listar inte mindre än 57 brister. Utredarna klassar 48 av dem som särskilt allvarliga med beteckningen »underkänd«. Felen beskrivs med ord som underminering, glipa, hål, sättning och vittrad betong. Om det hade gällt en bil hade Bilprovningen gett körförbud utan att tveka. Hamnföreningen har i vinter tryckt på för att reparationerna skulle komma igång snabbt, men kommunen har beslutat att arbetena ska starta först 2016 och sedan pågå under tre år.
I slutet av januari skrev hamnföreningen till kommunen för att få reda på kommunens bedömning av allvaret i dykrapporten. Föreningen betonade att ören och bröstningen mot havet har en nyckelroll och därför bör restaureras omgående: »Hamnpirarnas utsatta läge och redan från början dåliga kondition förvärras än mer av att bröstningen mot havet på den stora piren med stormarnas hjälp till stor del sjunkit undan och att ören – som bryter vågorna länge ut – också delvis raserats. Detta innebär ett mer direkt angrepp på hamnkonstruktionen och risken för kollaps ökar än mer för varje ny storm. En restaurering av ören och bröstningen längs stora piren är av största vikt för att minska påfrestningarna på pirarna och bör vara gjord innan den brådskande renoveringen utförs.«
Håkan Lind föreslås bli ordförande i hamnstyrelsen efter Bertil Berg. I februari blev Håkan intervjuad i Helsingborgs Dagblad. Han tror inte att det avsatta beloppet på 6,7 miljoner kronor räcker om reparationen ska göras på ett fullgott vis. »Att angripa en pir som är underminerad, det är inte bara att hälla på lite betong. Nej, det vill nog till mer än så.«
Ur Hamnföreningens brev till kommunen den 27 januari 2015 Möllekuriren nr 1 • 2015
Hamnen i Mölle ägs av Höganäs kommun. Den löpande driften av hamnen sköts av en förening, vars fullständiga namn är Mölle Hamn ekonomisk förening; i dagligt tal Hamnföreningen. Ett arrendeavtal mellan kommunen och Hamnföreningen säger att kommunen ska stå för reparationer av själva hamnanläggningen, bland annat kajerna. Arrendeavtalet löper till och med den 31 december 2016. För dagen är det oklart vad som händer sedan. Ett alternativ är att kommunen återtar driften av hamnen, ett annat att parterna förhandlar om ett nytt avtal.
Möllekuriren nr 1 • 2015
Det verkar som kommunen inte bedömer att läget är lika allvarligt som vi, eftersom de inte har avsatt några pengar i årets budget Håkan Lind i HD den 10 feb 2015
De senaste årens häftiga stormar har gått hårt åt inte bara ören och pirerna. Strandbrinken nedanför röken och stelegången, alltså den strandremsa som vetter åt sydväst, har eroderats kraftigt. Hamnföreningen har tagit upp också detta med kommunen. Tjänstemännen på den tekniska avdelningen är positiva till att försöka få fram pengar för att reparera brinken under innevarande år. Först krävs emellertid ett tillstånd av länsstyrelsens miljöavdelning som fick in ärendet i början av februari.
Byggnaderna inom hamnområdet är ytterligare ett bekymmer. De är överlag i dåligt skick. Det gäller inte minst toaletterna som varje sommar används av tusentals båtägare och andra turister. Hamnföreningen har i åratal bett kommunen att rusta upp hela toalett- och duschdelen till modern standard. Kommunen har visserligen avsatt 2,5 miljoner kronor för ombyggnaden, men ingen projektering har ännu påbörjats med motiveringen att den nya detaljplanen för hamnområdet inte är fastställd. m
23
Mauritius i Indiska oceanen Text Carola Hannah • Foto Jorma Paavilainen
D
et är februari 2014 och vi har bestämt oss: Vi ska åka till Mauritius. De senaste veckorna har vi googlat oss runt världen. Kuba har länge stått högt på vår lista, men en dag hamnar våra tankar på Mauritius och vi konstaterar att på den lilla ön i Indiska oceanen finns allt som jag och Jorma är intresserade av. Där kan vi snorkla, där kan vi sola och bada, där kan vi vandra, där kan vi göra små upptäcktsfärder, där kan vi njuta av en underbar natur och där kan vi pröva på djuphavsfiske. Har vi månntro bättre fiskelycka på Mauritius än hemma i Mölle? Så en kall fredag i januari sätter vi oss på planet på Kastrup och efter sjutton timmar och en mellanlandning i Dubai landar vi på ön som ofta beskrivs med ett citat av Mark Twain: »God created Mauritius first and then made a copy which he called Paradise«. Vårt hotell heter Pointe aux Biches och är det enda barfota-hotellet på ön. Det ligger i den nordvästra delen, tolv kilometer söder om turistorten Grand Baie. Barfota-stilen är skön i ett tropiskt klimat med hög luftfuktighet. Man kan ta en drink i baren vid poolen utan att behöva hämta en T-tröja, och på kvällen går det bra att äta middag i shorts. Veckorna innan avresan kollar vi oändliga väderlekssajter, och vi blir oroliga när vi konstaterar att vädret inte ser så lovande ut. Vi kommer att få smaka på mer än bara gassande sol. Väderkartorna visar ostadigt väder med stark vind, åska och mycket regn. Vi är lite oroliga för vi har ju bokat en nio-timmars fisketur fyra dygn innan 24
Vi är ute efter black eller blue marlin, segelfisk, dorado, haj och andra liknande bestar
fullmåne. Dagen efter vår ankomst får vi veta att en cyklon rör sig österut från Madagaskar med riktning rakt mot Maruritius. En klass II-varning utfärdas på ön. Cyklonen Bansi färdas långsamt i ostlig ritning och när den befinner sig cirka 300 kilometer norr om Mauritius befarar lokalbefolkningen en uppgradering till klass III. Allt som kan surras fast säkras, och hotellet råder oss att inte ge oss ut på några längre färder. Vi hade inte riktigt räknat med att det skulle regna och storma vilt, men det är mycket dramatisk och minnesvärt. När allt ser som dystrast ut ändrar cyklonen kurs och det blir snabbt relativt lugnt på ön igen. De åtta meter höga
vågorna som slog mot revet dör bort, och palmerna vajar åter vackert i vinden. Vi är lyckliga när Sebastien – som äger fiskebåten – ringer oss och har goda nyheter. Havet har lugnat sig så pass att vi kan komma ut och fiska. Med stor spänning kliver vi in i hans taxi som ska ta oss till Black River i den sydvästra delen av ön. Vår båt Hooker V är ett välutrustat fartyg med tre mans besättning som jobbar hårt med spön, linor och granna jiggar. För att veta om en fisk har nappat är linorna fästade med gummiband vid andra linor. När gummibandet brister vet man att det är napp. Möllekuriren nr 1 • 2015
Efter en stund till sjöss brister två gummiband samtidigt, och nu är det allvar. Jorma och en annan man på båten drar upp två vackert blänkande tonfiskar som de snabbt förvandlar till bete för att locka de stora fiskarna. Vi är nämligen ute efter black eller blue marlin, segelfisk, dorado, haj och andra liknande bestar. Solen skiner, svallet är högt och spänningen ännu högre, men efter nio timmar måste vi konstatera att denna gång var fiskelyckan inte bättre än i Mölle. Vi låter inte det ostadiga vädret dämpa vår entusiasm, utan ger oss ut på små äventyr med buss. Bussarna som för länge sedan har passerat bäst före-datum kör med hög fart på trånga gator där det vimlar Möllekuriren nr 1 • 2015
av människor, bilar, mopeder och massor av lösa hundar. Det är spännande – och billigt. Vart man än åker kostar det bara sex kronor per person. En dag tar vi bussen till huvudstaden Port Louis och där besöker vi den färggranna marknaden. Vi handlar några T-tröjor och färska vaniljstänger. För tjugofem kronor får vi tio stycken. Nästa dag är vi lite modigare. Vi ska ta oss till Pamplemousses, vilket kräver ett bussbyte på vägen. Pamplemousses är en 37 hektar stor botanisk trädgård och mest känd för sina gigantiska näckrosor. Bladen kan bli flera meter i diameter. I parken hittar man också 85 olika palmarter. Den tredje längre bussresan tar oss till Goodlands. Det är marknadsdag och 25
vänder en vass skära för att kapa tufft ogräs. Den hänger över hennes axel medan hon luckrar upp jorden runt plantorna. Vi plockar en handfull av den starka chilin och tar med den hem. Att röra sig på ön är som att vandra i en botanisk trädgård. Banan och papaya växer överallt, både vilt och i odlingar. I trädgårdarna prunkar underbara, blommande buskar. vi vandrar runt och undrar hur det kan finnas så mycket till försäljning. Finns det kunder till allt? Vi köper te som är odlat på Mauritius, både vanligt och sådant som är smaksatt med vanilj eller med en kombination av vanilj och kokos. Det finns ett ställe i Goodlands som tillverkar modellskepp av högsta kvalitet. Vi hittar »kändisar« som regalskeppen Vasa och Götheborg. De är tillverkade för hand i skala och oerhört fina. Vi besöker både show-rummet och verkstaden där ett tjugotal personer arbetar med olika modeller. Vädret har stadgat sig och vi tillbringar några sköna dagar på hotellstranden. Vi solar och badar och latar oss. Det är skönt att bara vara och kunna läsa en bok under en palm. Till fots upplever vi Mauritius bakom fasaden. En dag träffar vi en dam som rensar ogräs på sin chiliodling. Hon an-
Semestern är nästan slut men vi har ännu en sak ogjord. Vi vill snorkla i marinparken Blue Bay. Vi förhandlar med taxibolaget som ligger intill hotellet om en heldagstur från nio till arton och får ett pris på 850 kronor. Vi tycker det låter fantastiskt, och på semesterns sista dag beger vi oss iväg med vår chaufför Ajay. Han talar bra engelska och kan mycket om öns historia, kultur, ekonomi och mycket annat. Vi älskar hans förklaring på vad färgerna i landets flagga betyder, och vi köper den fullkomligt. Enligt Ajay representerar färgerna de fyra stora religionerna på ön och harmonin mellan dem. Den röda färgen överst symboliserar hinduismen; det är naturligt eftersom femtioen procent av befolkningen på ön är hinduer. När vi senare läser om flaggan förstår vi att Ajay har sin egen förklaring. Enligt den officiella beskrivningen representeMåndag–Fredag 10–18 Lördagar 10–15 Söndagar 10–13 Storgatan 24 • Höganäs 042-34 11 12
Vi hjälper dig med blommor till alla tillfällen Vi är återförsäljare av ERNST Vi förmedlar blommor över hela världen med Euroflorist
Välkomna önskar Marita & Emma 26
Det är en ö där det inte gör något om det regnar ibland rar den röda färgen blodbad och kampen för frihet under slaveriets och kolonialismens tid. Den blå färgen står för Indiska oceanen, den gula för solen och den gröna för den bördiga växtligheten på ön. Ett 353 hektar stort område i Blue Bay förklarades 1997 för naturreservat. I den turkosfärgade lagunen kan vi från en båt med glasbotten beskåda många av de 38 olika korallarterna. Här ser vi den största hjärnkorallen i Indiska oceanen som är över tusen år gammal och mäter upp till fem meter i diameter. Efter en stund stannar båten. Iklädda simfötter och cyklop hoppar vi från båten in i något som kan liknas vid ett tropiskt akvarium. Vi är omringade av sagolikt färggranna fiskar som nyfiket simmar runt oss. Vi ser mängder av olika koraller och fiskarter och strax innan vi ska återvända till båten ser vi en stor barracuda alldeles intill oss. Efter den här fantastiska undervattensupplevelsen har vi bara ett ställe kvar som vi vill besöka innan vi beger oss tillbaka till hotellet: Ile aux Aigrettes. Det är en ö som är ett naturreservat sedan 1965, och där kan man resa bakåt i tiden 400 år, och föreställa sig hur naturen såg ut på Mauritius innan människan kom och började påverka miljön. På ön har det pågått ett intensivt arbete för att återskapa växtligheten och djurlivet som det en gång var. Här får vi se den sällsynta Mauritiusduvan som är starkt hotad. Vi ser också den gigantiska Aldabrasköldpaddan som lever fritt på ön. Ja, så är semestern över och vi återvänder till kalla Sverige med oförglömliga minnen av en pärla mitt i den Indiska oceanen. En ö full av naturlig skönhet och fantastiska människor som lever i harmoni – oberoende av olika gruppers religion. Det är en ö där det inte gör något om det regnar ibland. m Möllekuriren nr 1 • 2015
KARIN ERIKSSON SIGNERAT
Det röda paketet
V
isst verkar det som vissa föremål, som Oppfinnar-Jockes tänkarmössa eller Arkimedes badkar, får en att tänka bättre. För mig var det ett visst rött paket som följde med oss hem ifrån Mölles julmarknad som först väckte mycket nyfikenhet och sedan en helt annan känsla. Tusen besökare kom i år för att botanisera bland de trettio utställarna på julmarknaden i Mölle. En av besökarna var min man. Per sonderade terrängen på ett mycket fokuserat sätt. Korv, kaffe — och så hem igen. Bara en utsvävning från schemat hann han med. Lotter. Vinstlotter vars vinster det blev mitt jobb att bära hem.
Jag fick vänta till julafton. Spänningen steg. Och när det till slut blev läge att öppna paketet sjöd rummet av förväntan. Det var en solstol. En klarröd solstol i tyg med en kopphållare i armstödet. Det stod Royal Canin på ryggen, men det kunde man ju täcka över med något mer passande. Jag såg genast mig själv sjunka ned i stolen, kaffet bekvämt inom räckhåll och … tankarna flöt ut i en fantasi om solen vid dambadet i juni. När vintern kommer till Mölle flyr halva befolkMöllekuriren nr 1 • 2015
missar en måltid är ingen lycklig labrador
För att få igen en del av det där satte jag mig med Kristina Sandbergs trilogi Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Böckerna tilldelades välförtjänt förra årets Augustpris. Jag såg miljöerna framför mig: Ulvön, Örnsköldsvik, Järved och Bonäset – där jag är född. Böckerna handlar om hemmafrun Majs liv. Jag tänker med tacksamhet att det är andra tider nu. Tider då jag kan sitta i min röda solstol och ropa ut order till omgivningen. Vem som ska klippa gräset och vem som ska laga middagen. Telefonen ringer, men inte kan väl jag …
Foto Mats Ekberg
Vi hade vunnit ett trevligt keramikfat och en röd, avlång tingest som inspirerade till spekulation. Ett paraply? Ett tält? En hopfällbar giraff? Jag var själv nyfiken, men tänkte att det är mer spännande att folk får undra och öppnade inte paketet. Det skulle jag ha gjort. Hemma gav bara Per paketet en blick och sade: »Så bra! Nu är julklappsångesten över. Din julklapp är klar, hemburen, visserligen inte inslagen, men det kanske du kan ordna, så skriver jag God Jul på paketet.«
ningen söderut. Men jag tycker vintern är en vilsam tid, även om jag kan sakna Norrland där jag växte upp. Snön som gnistrar och knarrar under fötterna och skidorna som står beredda vid En labrador som husknuten.
Den röda stolen kom in i mitt liv i helt fel säsong. Den är inte ett föremål som får mig att tänka. Det är en tingest som med sin blotta närvaro inspirerar mig till lathet. Sedan blir klockan fyra. Hundarna kommer in och talar om att det är »food o’clock«. En labrador som missar en måltid är ingen lycklig labrador. Sedan ska de förstås ut. Vi går till den nya avverkade skogen som är ett av våra smultronställen i Mölle. Ljuset silar genom stammarna sedan de gamla granarna har huggits ned. Jag ser vattnet blänka och löven bilda en härlig matta i brunt, dekorerad med ljusgröna ormbunkar. Jag tänker att även här skulle jag kunna ställa min röda solstol. 27
Kristinegrund
»Ett av Mölles stiligaste hus«
M
Av Christer Elfversson
ätt och belåten har du just avslutat en festmåltid i Grand Hôtels magnifika matsal. Magen har fått sitt. Nu väntar andra upplevelser. Dina sinnen öppnas för nya intryck. Du träder ut på toppen av den väldiga yttertrappan. Du spanar in huset som ligger mitt emot. En väldig grå- och vitmålad villa med välvda renässansgavlar, enorma balkonger och vita kulor som pryder taken. KRISTINE-GRUND står det målat på fasaden. Konstigt namn, tycker du. Varför heter huset så? Enligt min far, Emil Elfverson, som var född i Kristinegrund på Alla hjärtans dag 1912, fick huset sitt namn för att hans farmor Kristina, född Bökberg, avled i samband med att huset byggdes 1911. Man ville hedra hennes minne. Minnen hedrades förr i världen. När Emil fått sig en tår på tand kunde han till och med påstå att Kristinas kvarlevor murades in i grunden. När han fått ytterligare någon tår på tand, kunde det heta att farmor Kristina murades in levande. »Ett praktiskt sätt att göra sig av med den gamla frun, om man redan hade utsett en ersättare.« Emil var en mycket god berättare. Han visste att sanningen ibland behöver bättras på lite. Det ökar intresset hos lyssnaren. Och hos läsaren. Sanningen är inte bara illa hörd, den är också illa trodd. Vad Emil kunde berätta när han hade slutat räkna tårarna på tand vill jag inte gå in på här. Känsliga läsare skulle kunna ta anstöt. Har du på Brunnby kyrkogård sett den vackra, ljusa gravvård som är rest över Kristina (där stavad Christina) intill hennes make Johannes Elfverson? Då förstår du att min fars uppgifter måste vara felaktiga. Kristina dog nämligen 1882. »Frid åt Stoftet« står det på stenen, vilket rimligtvis borde innebära att stoftet inte har flyttats. Givetvis kunde man ändå uppkalla huset efter Kristina, för att påminna om henne – även 29 år efter hennes frånfälle. Kanske för att reta Johannes andra hustru, Elna, som han gifte sig med 1882, innan liket efter Kristina hade kallnat, som det lite vanvördigt heter. Änkor skulle på denna den gamla goda tiden genomleva sju sorgeår, men för änkemän fanns ingen karenstid. Någon inmurning i grunden verkar det alltså inte ha varit tal om. Inte av Kristina i alla fall. Men kan min
28
far Emil ha blandat ihop sin farmor och sin styvfarmor? Styvfarmor Elna avled nämligen just det år som grunden till Kristinegrund lades. Dog hon av grämelse över att Johannes förra fru fick ge namn åt ett av Mölles stiligaste hus? Och är det Elna som är inmurad? Nej, troligen inte. Johannes och hans båda fruar är nämligen efter döden förenade i en så kallad kulturgrav på Brunnby kyrkogård. På senare tid har jag ofta funderat över vad det är som kvalificerar en för att hamna i en sådan. Undrar om en annan kan komma i fråga. Jag skriver ju trots allt i en kulturtidskrift.
H
är måste infogas ett tillrättaläggande: Berättaren Christer Elfversson låter sig ansvarslöst ryckas med av sin egen fabuleringsglädje. Han vill vara rolig. Men lustigheter passar inte i kulturgravssammanhang. Berättarens andra jag, kyrkorådets ordförande Christer Elfversson, önskar meddela att man inte kan »hamna« i en kulturgrav. Till kulturgrav kan kyrkorådet utnämna en grav som saknar gravrättsinnehavare och som är särdeles intressant med tanke på den som vilar där eller hur gravvården är utformad. Och detta utnämnande sker efter att sista hyresgästen har flyttat in. När Kristinegrund kraftigt renoverades 1992 sänktes golvet i källarvåningen. Inga kvarlevor påträffades som skulle kunna vara de jordiska lämningarna av någon av Johannes båda fruar. Emils uppgifter är alltså en ren skröna. Kvarstår möjligheten att huset fick sitt namn för att marken som det uppfördes på hade tillhört släkten Bökberg, som Kristina kom ifrån. Hela Bökebolet var deras. Johannes utökade sina domäner med åtskilliga kvadratmeter när han äktade Kristina. Ingen dålig hemgift. Synd att den senare förvaltades så dåligt. Det finns också en tredje förklaring till namnet »Kristinegrund«. Men den tänkte jag inte lämna här. Den är för delikat. Jag har emellertid skrivit ned den och lagt i ett förseglat kuvert i kassaskåpet. Får inte öppnas förrän efter mitt frånfälle. Och efter en eventuell kulturgravsutnämning. Om den här förklaringen kommer ut innan dess, kan det aldrig bli tal om att mitt sista vilorum blir en kulturgrav. Det var min farfar Nils och min farmor Emma som Möllekuriren nr 1 • 2015
Foto Christer Wallentin
byggde huset. Nils var ende sonen till Johannes och Kristina. Emma var dotter till handelsmannen Isaac Svensson och hans hustru Johanna.
E
mma föddes 1873 i Galveston i Texas, USA. Hon var mycket noga med att födelseorten skulle anges i hennes dödsannons. Den skrev hon själv i god tid före frånfället. Emma kom med föräldrarna till Mölle som tvååring, för att Isaac med amerikanska dollar och ritningar skulle uppföra sin handelsbod. Hon längtade i hela sitt liv tillbaka till Amerika. Och som 16-åring rymde hon dit. Det sägs att pappan var den tragiska orsaken. Endast modern blev i förväg informerad om dotterns avresa. Emmas äldre syster, Anette, hade emigrerat dit året före. Antagligen av samma sorgliga anledning. Var det Anette som lockade dit sin lillasyster? Emma arbetade som barnflicka i New York. Livet ut hade hon kontakt med familjen som hon var anställd hos. Där lärde hon sig amerikanska barnvisor som hon långt senare sjöng för mig. Jag fick lyssna medan hon
Möllekuriren nr 1 • 2015
Först 1924 installerades ett WC på översta våningen. Det var avsett endast för gästerna. Men jag njöt av det i smyg vid flera tillfällen. gungade mig på sin vrist. Ofta var det mycket sorgesamma sånger om föräldralösa, svarta barn som leddes i fördärvet av skurkaktiga, vita vuxna. Jag förstod dem aldrig riktigt, särskilt eftersom de trots allt elände ofta slutade med att man skulle lita till Gud. »Have Faith in Him!« Storasyster Anette återvände aldrig till hemlandet. Hon dog 1968 på ett sjukhem i Boston. Ensam, utblottad och sjuk, men nästan hundra år gammal. Som alla människor skulle hon kunna vara huvudpersonen i en egen roman. Men den får någon annan skriva. Återvände gjorde däremot Emma. 1902 träffade hon åter Nils Elfverson i Mölle. De hade gått i skola tillsamBerättelsen fortsätter på nästa sida
29
mans, men de var båda närmre trettio när de blev ett par. Vad gjorde de i mellantiden? Ingen vet. Blixtförälskelse var det inte. En del av de kärleksbrev som utväxlades finns bevarade. Så här kunde de skriva: »Min Finaste Emma, jag lengtar efter Dig!« »Min Käraste Nils, må Frelsaren stå Dig bi.« Men Emma var inte ett passande parti för Nils far, Johannes, och Nils var inte ett passande parti för Emmas far, Isaac. Båda fäderna tyckte det luktade mesallians. Det var nog det enda som de två var överens om. Mödrarna var mycket mer förstående. Det brukar mödrar vara. Tur att mödrar finns. Därför blev det en andra rymning för Emma till USA. Nils reste dit med en annan båt. De hade i hemlighet förlovat sig och planerat flykten. Där träffades de på utsatt tid, den 5 april 1904 kl 3 em. Platsen var vid Grace Lutheran Church, 3835 Iberville Street, New Orleans. Den kyrkan är nu omgjord till restaurang. Serverar utsökt råbiff. De gifte sig den 26 juli. Levde de i synd i några månader? Nej, säkert inte. Det gjorde man inte på den tiden. Och rakt inte Emma. Nils blev skeppare på en hjulångare på Mississippi. Dock blev deras hemlängtan för stark. Och Nils och Emma mådde dåligt av att se hur de svarta behandlades.
D
e återvände till Mölle 1907 och bodde då hos Johannes och hans nya hustru i Gamla Bökebolet, ett av Mölles äldsta hus. Det ligger långt upp i trädgården mitt emot det nybyggda Bökebolet på Magnusa Hall. Att bo hos svärföräldrarna slet på Emma. Hon teg och led. Men tomten på Harastolen, där Grand Hotell Ahlbäck skulle uppföras, såldes och inbringade en hel del klöver. Den exakta köpeskillingen är okänd. Men svarta pengar fanns väl inte för hundra år sedan? Så snart hotellet blivit klart flyttade Emma och Nils in där i stället. Nils syster var nämligen gift med hotelldirektören. Även att bo hos svågern och svägerskan slet på Emma. Hon teg och led. Så gjorde kvinnorna på den gamla goda tiden. Men Emma skulle komma att ändra sig. Pengarna från fastighetsförsäljningen och hopsparade dollar användes för att bygga Kristinegrund efter ritningar som Emma och Nils hade fört med sig från USA. Det gjorde inget att Grand skymde utsikten. Det var priset för att Kristinegrund kunde bli ett så storstilat bygge. Utsikt värderades förresten mindre än insikt på den tiden. Yttertrappan skulle ovillkorligen vara lika stor som Grands. Och det blev den. Vid en senare ombyggnad har den förminskats, medan Grands trappa har gjorts
30
Johannes Elfverson Kristina f. Bökberg 1843–1882 1838–1926
Nils Elfverson 1873–1943
Frank Elfverson 1909–1979
Emma f. Svensson 1873–1956
Emil Elfverson 1912–1967
Elna f. Bengtsson 1851–1911
Nanna Ahlbäck f. Elfverson 1898–1995
Anna f. Johansson 1911–1980
Christer Elfversson Gunvor f. Jonsson 1946– 1947–
större. Hade Emma och Nils drabbats av storhetsvansinne? Kristinegrund kom att innehålla tretton rum och två kök. I boken »Här ha vi det ljufveligt!« av Erik Magnusson och Frederic Täckström står det att det var fjorton rum, men den felaktiga uppgiften kan bero på att rum nummer tretton saknades. Tretton är olyckstalet. Om den trettonde i månaden inträffade på en fredag steg Emma inte ur sängen. Emma var visserligen djupt religiös, men hon var också vidskeplig. För henne fanns ingen motsättning i detta. Om hon fått utbilda sig hade hon kunnat bli en framstående teolog. Hon läste Bibeln dagligen. På ålderns höst använde hon den också när hon fyllde i stryktipset. Jag blev aldrig klok på hur det gick till. Emmas sista vinst i detta jordelivet var 272 kronor, utdelningen på elva rätt den 24 september 1954. Om Kalmar FF inte hade missat en straff hade det blivit en tolva.
I
källaren fanns bland annat spiskammare och dass, vägg i vägg. Först 1924 installerades ett WC på översta våningen. Det var avsett endast för gästerna. Men jag njöt av det i smyg vid flera tillfällen. 1939 fick Emma och Nils sitt första kylskåp. Samma dag som krigsutbrottet. Emma kunde aldrig förlika sig med varken kylskåp eller krig. Båda var lika ogudaktiga. Nils överlevde inte kriget och kylskåpet öppnade han aldrig. Män öppnade inte kylskåp på den tiden. Utanför källarköket låg en väldig avloppsbrunn. Den hade sitt utflöde i havet, precis där Strandpensionatets gäster tog sitt morgondopp. På brunnslocket brukade Emma sitta och mala senapen i en saltglaserad bunke. Att se henne göra det ingav mig en känsla av ro, förtröstan och trygghet. Hon vaggade och rullade fram senapen med hjälp av en järnkula som krossade Artikeln fortsätter på nästa uppslag Möllekuriren nr 1 • 2015
Johannes Elfverson, cirka 1915
Fyra systrar: Emma, Anette, Meli och Ellen Svensson. Foto Peter P. Lundh
Emil och Frank Elfverson
Emma, Nils, Frank och Emil Elfverson
Emma Svensson, fotograferad i USA Titanic i Southampton infรถr jungfruresan 1912
Emma, Emil och Frank Elfverson Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2015
31
Vem som helst fick inte hyra rum hos Emma. Par skulle vara gifta, eller åtminstone trolovade. Samkönade par fanns inte på den tiden. Fröknarna E var förstås systrar.
senapskornen och blandade dem med lite olja. Det fick ta sin tid. »Gud skapade ingen brådska!« Kristinegrund byggdes för att sommargäster skulle kunna hyra in sig. På somrarna flyttade Emma och Nils och de två barnen – Frank, född 1909, och Emil, född 1912 – ned i källaren. Som i många Möllehus låg även källaren ovan jord. Observera förresten Emils födelseår, 1912. Hans födelse räddade Emma och Nils och storebror Frank från en för tidig död. Biljett hade nämligen bokats till Titanics jungfruresa för ett återbesök i det kära Amerika. Den unga familjens existens hade kunnat upphöra den 14 april 1912. Men Emil var ett så sjukt och ömtåligt barn att resan måste avbokas. En mycket klen människa kan vara räddningen ibland. Emil blev älsklingssonen för Emma. Tanken svindlar. Jag hade ju inte heller existerat om pappa Emil hade drunknat som två månader gammalt spädbarn. Berättelsen om Kristinegrund hade då aldrig blivit skriven.
N
ågra stamgäster på Kristinegrund erinrar jag mig från min barndom på 1950-talet. De båda fröknarna E kom varje sommar under åren 1920–1955 från Stockholm två veckor i juli för att sola och bada i dambadet och dansa på Grand. Jag minns deras huvudbonader: väldiga, virade turbaner som de bar all sin vakna tid. Och jag kommer så väl ihåg deras brunbrända, nästan mumifierade, kroppar, och deras illröda munnar – med läppstift som gick långt utanför de annars av naturen fylliga läpparna. Även tänderna hade ibland fått sig en släng av läppstiftet. Min far Emil kallade dem »stiftsjungfrur«. En annan stamgäst var kamrer W. Han hyrde alltid ett rum med egen trappa mot trädgården. Minnesgoda läsare av Möllekuriren kanske erinrar sig honom. Han förekom i en kort berättelse i tidningen för mer än tio år sedan. Den berättelsen handlade om två pojkar som sålde hemlagade vinbärspajer och lövsågade hjärtan i hörnet Tönnes väg/Bökebolsvägen. Kamrer W var deras bästa kund. Kamrer W:s semestervistelse inföll alltid samtidigt med systrarna E:s. Han var en vanemänniska. Soliga dagar kunde man ställa klockan efter honom. Upp
32
07.25, därefter gymnastiska övningar, spritt naken, på trappan från hans rum mot trädgården. Mellan 07.25 och 07.40 var det därför inte tillåtet för andra att vistas där. Förbudet trotsades av mig och mina kamrater Jan H och Björn I.
E
fteråt har jag förstått att kamrer W inte hade något emot att visa upp sin päronformade kamrerskropp. Klockan 07.55 morgondopp i Solviken, därefter frukost på rummet 08.25. Promenad till Ransvik. Bad. Tillbaka över Barakullen. Lunch 12.30 på Grand. Tyvärr finns inga uppgifter om vad han åt och drack. Middagsslummer på rummet efter lunchen och 13.55 ny promenad till Solviken. Diskret spaning mot dambadet. Eftermiddagste på Conditori Premier 16.10. Tvebackar*. Åter till rummet för ombyte till middagen på Grand 19.30. Därefter var han som uppslukad av jorden. Han fanns inte på sitt rum. Ingen såg honom någonstans i Mölle. Det påstods att han vid ett tillfälle hade hörts skratta inifrån fröknarna E:s rum vid elvatiden på kvällen, men källan (Emil) är osäker. Farmor Emma avvisade det som fullkomligt orimligt. Visste hon kanske var han befann sig? Eller visste hon att kamrer W aldrig skrattade? Vem som helst fick inte hyra rum hos Emma. Par skulle vara gifta, eller åtminstone trolovade. Samkönade par fanns inte på den tiden. Fröknarna E var förstås systrar. Skörlevnad var ju syndigt. Avvisade gäster vittnade om Emmas skarpa förhörsmetoder. Vigselbevis skulle uppvisas, ibland läkarintyg. Även maken och sönerna kunde utsättas för Emmas utfrågningar. Inför henne kunde ingen ljuga. Det var bara att bekänna sina synder. Sedan gavs förlåtelse. Och hon levde som hon lärde. Ingen lögn kom någonsin över hennes läppar. Apropå läppar, så var det ett nöje att under blåbärssäsongen bjuda henne på dessa goda bär. Hon älskade dem, men hon ville inte att läpparna skulle bli blå. Därför tog hon ett bär i taget, öppnade munnen på vid gavel och kastade pricksäkert in det mot gomseglet. Emma var en viljestark kvinna. Hon var fruktad för sin envishet. På municipalstämmorna framförde hon sin bestämda åsikt. Även innan kvinnorna fick rösträtt. Oftast blev det som hon ville. Hennes make Nils var däremot en mild och fridsam man. Hans svärdotter Anna, min mor, sa att Nils var den snällaste människa som hon hade träffat. Hon trodde till och med att han var lycklig. Sådana män finns det inte många i dag. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom. * Tvebackar var en slags veteskorpa som inte hade torkats färdigt. Skulle helst ätas varma. Fanns hos Premier och Bagare Karlsson. Ljuvligt goda. Möllekuriren nr 1 • 2015
Emma och Nils skickar ett Gott nytt årkort till pappa/svärfar Isaac, adresserat till Höganäs/Mölle.
O
m sanningen ska fram hade Emma en avgud till. Det var jag. »Ock, ock, mitt hjärta«, kallade hon mig. Jag skulle frälsa världen från ondo. Ingen hade sådana talanger som jag. I sitt testamente såg hon därför till att jag fick ett stycke fast egendom, som fick gå en omväg – eller ska vi kalla det genväg – förbi de närmaste bröstarvingarna och därmed inte direkt omsattes i likvida medel. Förutan farmors framsynta finurlighet hade jag inte kunnat kalla mig fastighetsägare i Mölle i dag. Vad gjorde de båda pojkarna Frank och Emil på fritiden? Emil försvann med sin snipa ut på fiske i Sundet, ibland med pappa Nils. Båten hette Vale. När fiskelyckan svek kallade de den Tvi Vale. Därför blev det mest Frank som fick hjälpa till hemma. Exempelvis med trädgården. Tomten var fem gånger så stor som nu. Två meter breda grusgångar ledde från huset ut mot tomtens alla hörn. Återvändsgränder för syns skull. Där skulle det lukas. Och krattas. Gräsmattorna skulle klippas, äppelträden beskäras, vinbären och krusbären skördas. Inomhus skulle latriner bytas, lakan tvättas och manglas, lavoarkannor fyllas på med vatten, kloakspannar och nattkärl tömmas i avloppsbrunnen. Emma satte Frank i arbete, men hon lät Emil hållas med sitt fiske.
Möllekuriren nr 1 • 2015
Frank ärvde Emmas handlingskraft, men fick aldrig hennes fulla kärlek. Emil ärvde pappans blida sätt och fick mammans förbehållslösa kärlek. Så orättvist kan gåvorna fördelas här i världen. Vad hände med Kristinegrund efter att Emma och Nils flyttat till en mer himmelsk grund? Där senapen maler sig själv, där inga avlopp rinner ut i havet och där alla par är gifta. Ja, det är en annan, och delvis ganska sorglig, historia. Möjligen har den ett lyckligt slut. Sådana finns. Kulturgraven på Brunnby kyrkogård.
Foto Christer Wallentin
»Du skall inga andra gudar hava jämte mig«, står det skrivet. Men Emma hade faktiskt en annan jämte Honom. Det var bankdirektören i Brunnby sparbank, Ivar Nilsson. Inga beslut kunde fattas beträffande hus och hem och levnad, utan att han först skulle tillkännage sin mening. För det mesta blev det bra.
33
Klockgrodor vaknar i kristalliska klanger … där man en gång gick Mölles klockgrodor själva mästersångare vet inte om det Ett litet kapell Tusen själars luftrum fylls där mot skör grönska Yngve Gustavsson
34
Möllekuriren nr 1 • 2015
Nyinflyttade på Bökebolsvägen:
Mölle platsen de letade efter
M Text Birgitta Hansson Foto Christer Wallentin
öllekuriren har ibland haft artiklar för att presentera nyinflyttade. Det var ett tag sedan sist, och redaktionen har fått propåer om att vi borde fortsätta. Så jag kontaktar Pia och Lasse Nyström som flyttade in i sin lägenhet i det »nya« huset innanför Kristinegrund i september förra året. Många har säkert redan träffat dem. Det första jag undrar är naturligtvis hur de hittade till Mölle. Har de släkt här, eller har de tillbringat semesterveckor i byn, eller vad var det som drog? – Vi hade ingen som helst koppling till Skåne och Kullabygden, säger Pia. Jag hade varit i Mölle en gång och Lasse hade aldrig varit här. Men de var i en brytningstid i livet. De skulle helt och fullt börja arbeta med sitt nystartade företag, och de kunde bosätta sig var som helst. De letade boende på nätet med öppna ögon för nya möjligheter, reste runt – och kom till Mölle. Lägenheten på Bökebolsvägen var ledig och de föll pladask för både den och Mölle. För att ändå tänka över saken övernattade de på Kullagården, och det bidrog till beslutet. Där fick de ett varmt välkomnande och blev övertygade om att Mölle var platsen som de letade efter. Och de har inte ångrat sig, de trivs utmärkt. Till saken hör att Pia älskar havet och att de är båtmänniskor, så det är kanske inte så konstigt. Det där att vara öppna för nya möjligheter visar sig vara något som jag – efter att ha lyssnat på dem – tror genomsyrar deras liv tillsammans. Men först ber jag dem berätta om sin bakgrund. Pia är uppvuxen i Nyköping och Lasse i Gävle. – Jag är utbildad sjuksköterska, säger Pia. Men jag konstaterade så småningom att jag inte uppskattade att ha landsting eller kommun som arbetsgivare. Jag ville bli min egen och startade företag, flera stycken. Det första var inom ridsport, jag red på den tiden.
Möllekuriren nr 1 • 2015
– När jag flyttade till Spanien blev jag tillfrågad om jag ville starta och driva en butik med svensk mat och andra varor. Så det gjorde jag. Dessutom hjälpte jag människor att ordna försäkringar och andra ekonomiska frågor, ett slags private banking. Vid sidan om fortsatte jag som sjuksköterska till och från. – Jag arbetade på ett dataföretag i Gävle, bland annat med utbildning, säger Lasse. Chefen hade en lägenhet i Spanien, och när jag var där våren 1999 för att spela golf träffade jag Pia. – Jag åkte hem, men kom tillbaka på hösten och den gången blev jag kvar. Pia och jag bodde i Spanien i fyra år. Jag startade företag med inriktning på datorhjälp och jag var aktiv i Pias private banking-företag. Så småningom flyttade Pia och Lasse tillbaka till Sverige, och de valde då Nyköping, där Pia hade växt upp. Lasse började arbeta i ett företag som gjorde LED-lampor. Samtidigt skaffade de en stor passagerarbåt som de hyrde ut med catering till skärgårdsbröllop, företagsevent, bolagsstämmor med mera. Pia gav Lasse en sommelierkurs på restaurangakademin i Stockholm i present. Han gick sedan flera kurser för han tyckte att det var så intressant. I samma kurs som Lasse fanns en person som till vardags arbetade med catering. »Du känner inte någon som har en passagerarbåt«, frågade han en dag. »Jo, jag«, svarade Lasse. Så kom det sig att Pia och Lasse åkte med båten på Göta Kanal i över en månad under inspelningen av Göta Kanal 2. Båten fungerade som restaurang för skådespelarna och filmarbetarna; kompisen från vinkursen skötte cateringen. Pilas av Nyköping finns med i filmen. Jag bestämmer mig för att jag måste se filmen igen för att kolla om jag upptäcker båten. Pia och Lasse har kvar fartyget, men det ligger på land i Nyköping. De skulle gärna ta det till Skåne, 35
men var får man tag i en hamnplats? De har en annan, mindre båt, men den behöver de för att komma ut till sommarstället på en ö i Nyköpings skärgård. Arbetet i företaget med LED-lampor ledde till att de kunde starta LeadinLed. Det var i samma veva som de kom till Mölle. Deras företag erbjuder alla slags LED-lampor. De utvecklar nya idéer och tillverkar företagets produkter i Kina. LeadinLed säljer i första hand till fabriker, lager och butiker. När sådana ställen går över till LED-lampor blir det vanligen en besparing. Det är särskilt lönsamt att installera LED-lampor i kyllager, eftersom lamporna inte avger någon värme som behöver kylas bort. Arbetet i det egna företaget är mer än heltid för båda, men det hindrar inte att de gör mycket annat. Lasse är aktiv frimurare och spelar golf. Pia är glad över att nyss ha blivit antagen till
Helsingborgs vokalensemble, en kör för bara kvinnor som är väldigt bra. Kören vann guldmedalj för ett par år sedan i en internationell tävling. De har också hittat till många av de aktiviteter som bjuds i Mölle. Vinprovningar, boule, musikuppträdanden i kapellet och soppluncher i stationshuset är några av de aktiviteter som de redan har hunnit med. Sommelierkursen ökade vinintresset hos både Lasse och Pia, och de har varit på flera vinresor. En annan resa som har satt positiva spår var en resa till Uganda 2006. »Jag hade alltid önskat mig att få pussa en schimpans«, säger Pia. – Jag letade på nätet och hittade Ngamba, en ö i Victoriasjön, säger Lasse. Där kunde man hyra in sig och hjälpa till med skötsel av unga, upphittade och föräldralösa schimpanser som skulle återanpassas till ett liv i naturen.
– Varje morgon var vi ute i skogen med några schimpansungar. Sedan hjälpte vi till att förbereda lunch och middag och annat som fanns att göra. Lasse säger att de har funnit mycket av det som bygden erbjuder, men de hade gärna sett att kommunen informerat nyinflyttade bättre. Det lär finnas ett välkomstpaket till alla nya kommuninvånare, men det har de inte sett till. När jag gick uppför backarna till intervjun var jag nyfiken på varför Pia och Lasse hade flyttat till Mölle och vilka de var. Jag mötte två kompetenta personer med en mångsidig bakgrund. Deras erfarenheter kan säkert komma att bidra till utvecklingen i Mölle. Vi måste absolut fortsätta med att välkomna nyinflyttade i tidningen, tänker jag. m
vårkänslor Äntligen stundar den efterlängtade våren och vi tillbringar mer tid utomhus.
VårpriVÅRPRISER PÅ BÅTFÄRG! ser
I vår butik finner ni självklart allt ni kan tänkas behöva inför båt- och utomhussäsongen. Besök mig eller min kunniga personal – jag heter Jonas och driver Coloramabutiken i Höganäs. Välkommen!
TRÄOLJA TILL VÅRPRIS! 4 liter. Gäller tom 31 maj.
ERRASSLASYR husgolv som håller färgen
d för tryckimpregnerat trä.
kydd mot fukt och sprickbildning. vackra kulörer.
HÖGANÄS
indre miljöpåverkan och
sförhållanden.
längre än träolja.
BLI EN DEMIDEKKARE DU OCKSÅ
298:-
Ordinarie pris, 498 kr/4 lit
36
VARDAGAR 8–18, LÖRDAGAR 10–14 / BRÄNNERIGATAN 19 TEL. 042-34 10 20 / JONAS.HOGANAS@COLORAMA.SE Möllekuriren nr 1 • 2015
Våg möter klippor Tallen skakar sina barr Mås klagar stilla
FÖRSÄLJNING • INSTALLATION • SERVICE www.kylvarmepumpservice.se
tel 070-256 53 30
Gäss flyger i streck vänder språkande mot syd väljer annan väg Solen lyser lågt Strålarna slickar havet Berget lyser rött Bodil Bennheden Veige
Fäladens dofter Barndom ögonblickligen Sommarlovsveckor Brasan den värmer Ute fäladens kossor som nog längtar in Hasse Hansson
Möllekuriren nr 1 • 2015
37
Lise Håkansson om att bo i Mölle:
»Folk är glada och trevliga och det finns ett socialt nätverk som är ovärderligt«
N Text Birgitta Hansson Foto Christer Wallentin
i har säkert träffat Lise, en av eldsjälarna bakom soppluncherna på stationen och försäljningarna i kapellföreningens regi. Numera är hon också ordförande i kapellföreningen. Lise och Torleif Håkansson bor i Villa Tönnesborg på Tönnes väg. När jag kommer in genom dörren säger Lise att hon först vill visa mig runt i huset innan vi sätter oss ned och pratar. – Nu bor jag sedan 1994 igen i huset där jag föddes och växte upp, säger Lise. Det var min mormor Julia och morfar Edvard Tönnesen som byggde huset i början på 1900-talet. Morfar var Möllepojk och mormor kom från Karlshamn. Så det är morfar som är upphovet till gatunamnet.
Minnen från äldre generationer Hela hemmet på Tönnesborg är fyllt av minnen från tidigare generationer. Lise är mycket släktkär och det är viktigt för henne att ha minnena från morföräldrarna framme. Här står flera soffgrupper som morfar lät göra och en golvlampa som han gjorde själv. Väggarna är fulla av släktporträtt, fotografier och tavlor med koppling till släkten. Både far och morfar var sjökaptener. Och det finns många saker som de tagit med sig hem. Jag ber Lise att berätta lite om sin bakgrund. – Jag har bott i Mölle större delen av mitt liv. Mor hette Hildur Tönnesen och far hette Bror Hansson. Båda kom från Mölle. – Jag bodde i Svanshall när jag var gift med Pelle Wallin, som var fiskare, och några år bodde jag i Höganäs. En väldigt begränsad del av Sverige med andra ord, säger Lise. 38
Men som det ska visa sig, är det inte detsamma som att Lise inte har sett världen utanför Höganäs kommun. – Släkten är viktig för mig, säger Lise. Jag härstammar från Norge. Min anfader på både fars och mors sida kom till Mölle från Stavanger. Så det gör att jag har en stor släkt här som har satt ordentliga avtryck i Mölle, bland annat genom husen som de byggde. Tönnesborg, Procida och Halali här uppe på backarna, och flera av husen på Fågelviksvägen, byggdes av mina släktingar. – Jag var först gift och sedan sambo innan det blev Torleif, och jag har fyra barn. Det var fantastiskt bra att ha mor Hildur i Mölle när barnen var små. Antingen var barnen på Tönnesborg eller så kom hon hem till vårt och var barnvakt. – Dom två äldsta var aldrig på något daghem. När jag var gift med Pelle Wallin hände det att jag tog ledigt från jobbet någon månad på vintern när vi skulle fiska sill och ål, och det inte fanns någon annan som kunde hjälpa till på Pelles båt. Då var mor till ovärderlig hjälp.
Min barndom var bra Jag ber Lise berätta hur var det att växa upp i Mölle på fyrtio- och femtiotalet. – Jag föddes vid krigsslutet, och min barndom var bra. Jag kan inte säga att jag saknade något. På vintern var vi ute och lekte. Jag var med i gänget som åkte kälke från Barakullen ända ned till hamnen när förhållandena var dom rätta. På sommaren badade jag och plockade potatis hos Bore, bonden närmast byn, liksom alla andra ungdomar. Möllekuriren 4 • 2014
i Europa, men också norrut i Sverige och i Norge och Finland. Det finns mycket vackert att se också i vårt eget land. – På senare år har det blivit flera resor med husbil under vår och höst och lite båt på sommaren. Senast i höstas var vi på en vinprovarresa tillsammans med flera från Mölle som Kaj Zaar ledde. Vi tog bilen ned och anslöt på plats. Vi har blivit riktigt vinintresserade och ska med på Kajs nästa resa också. – Nu är jag väldigt engagerad i kapellet. Det har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag är döpt där och Torleif och jag gifte oss i kapellet. Mor var med i kapellsyföreningen som föregick nuvarande kapellförening. – Jag är ordförande i föreningen, men vi är många som hjälps åt och nestorn i gänget är Aina Svensson. Hon kan allt om kapellet och historien. I styrelsen planerar vi som bäst för kapellets åttioårsjubileum.
– Skolan låg i byn på den tiden. Det var
Fick inte mönstra på för mor
B-skola med två klasser i samma klass-
– Jag har sjön i blodet. När jag växte upp var jag säker på att jag skulle mönstra på jag också. Men mor vägrade att skriva på. Hon tyckte inte att flickor skulle arbeta på sjön. I stället blev jag tandsköterska i Höganäs i femton år. Sen utbildade jag mig till undersköterska och kom till hemtjänsten i kommunen. Det trivdes jag utmärkt med och stannade i trettio år. – Jag fick mitt sjöliv ändå. Torleif och jag har haft båt med övernattningsmöjligheter i många år, så på somrarna besökte vi Danmark. Jag har nog varit på varenda ö i Danmark på kuststräckan från Skagen och nedåt Tyskland. Men Torleif tyckte till slut det var jobbigt med båten som skulle skötas under vintern. – Efter en biltur i Norge kom vi fram till att båt på land vore bra, alltså en husbil. Med den kunde vi vara lika fria som med båten. Vi köpte husbil 2007, och med den har vi gjort långa turer runt om
rum. Många barn i Mölle var födda 1945. Vi var tolv i min årskull, om jag minns rätt. Flera bor fortfarande kvar. – På somrarna var vi ofta till sjöss på fars båtar. Han var inte hemma mer än var tredje sommar, så därför följde familjen, liksom alla sjökaptensfamiljer, med på resorna i stället. – Jag har några tidiga minnesbilder från min första resa då vi bland annat gick till Stettin i Östtyskland. Jag minns en svensk flagga och att det var mycket vakter och restriktioner så nära efter kriget. – Far gick också med bilar mellan Hamburg och Island under en längre period och mellan Hamburg och Amerika en annan. Så jag såg en del av världen redan som ung. Då låg fartygen i hamn i flera dagar. Det var inte så bråttom som nu när besättningen aldrig kommer i land. Möllekuriren 4 • 2014
Mot slutet av vårt möte vill jag föra in samtalet på framtiden. Jag frågar Lise vad hon önskar skulle hända för byns bästa. – För det första tycker jag det är viktigt att det blir en parkering på åkerlappen mellan allén vid kapellet och återvinningen. Det behövs parkering för alla aktiviteter i kapellet, inte minst för bröllopen. – Men hela byn behöver flera parkeringsplatser, och med gratisbussen strax intill är det ju inget problem på sommaren att komma till fyren, och inte är det långt att gå till hamnen heller. – Det andra som jag vill slå ett slag för är 39
utfyllnaden bakom hamnpiren. Den borde sommartid användas för husbilar. Hamnen kan ta betalt som i andra hamnar, alltså 120–150 kronor per natt. Då skulle vi bli av med stora husbilar som står lite varstans under sommaren. På det viset skulle husbilsfolket bidra till ekonomin för hamnen och kioskerna. Så det är en win-win-situation för alla. Innan jag bryter upp ber jag Lisa beskriva sig själv med några ord, och så här svarar hon: – Jag är praktiskt lagd och gillar att jobba med händerna, med allt från handarbeten av olika slag till att måla och tapetsera. Jag är utåtriktad och gillar att umgås med människor. Jag är resglad och har full koll på släkten, även om jag inte har ägnat mig åt släktforskning på gängse sätt. Lise tycker att Mölle är ett bra ställe att bo på.
40
– Det är lugnt och det är lätt att resa härifrån när man vill. Folk är glada och trevliga, och det finns ett socialt nätverk som är ovärderligt. Det märks inte minst bland dom som är engagerade i kapellföreningen. Vi tar hand om varandra även utanför styrelsemötena. m
Kapellet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag är döpt där och Torleif och jag gifte oss i kapellet. Mor var med i kapellsyföreningen som föregick nuvarande kapellförening.
Foto Brunnby församling
Möllekuriren nr 1 • 2015
Ruffagubben avtäcks i midsommar Text Bengt Nilsson • Foto Christer Wallentin
H
amnen i Mölle kommer i sommar att få en ny attraktion: en bronsstaty som föreställer en fiskargubbe som sitter på en bänk intill ruffen. För åtskilliga år sedan skänkte Sonja och Gunnar Tenglo pengar för utsmyckning i hamnen. Uppgiften att göra en skulptur gick till Jonas Högström, vars verk finns på många ställen i både Skåne och andra delar av landet. Jonas har rötter i Kullabygden där han tillbringade somrarna som barn. Han har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av att arbeta med skulpturer och bronsgjutning i sin verkstad i Utvälinge. – Jag fick uppdraget att göra statyn i slutet av sommaren 2014, berättar Jonas. Enligt beställningen ska det vara en fiskargubbe i Mölle. – Figuren ska inte avbilda en viss person, men den får gärna påminna om Sonja Tenglos far, Oskar Brandt, som var en profil i byn. NOVEMBER 2014 Jag och Christer Wallentin har följt Jonas arbete med att skapa skulpturen, och vid ett besök i ateljén i slutet av november såg vi att arbetet hade kommit igång. På en piedestal mitt i verkstaden satt en gubbe i lera. Jonas förklarade att stomMöllekuriren nr 1 • 2015
men bestod av hönsnät och frigolit, och på den hade han byggt gubben. Skulpturen var fortfarande ganska rå, men det var en typisk man från 1960-talet. – Jag har lite funderingar kring figurens utseende, berättade Jonas. Storleken är betydelsefull. Den färdiga skulpturen blir något mindre än naturlig storlek. Ansiktet ska vara väderbitet. – Kläderna ska se ut som dom gjorde för femtio år sen, men det ska inte vara en typisk fiskarmundering, utan mer av en fritidsklädsel. – Jag ska arbeta fram många detaljer. Mycket har med ansiktsuttrycket och kroppshållningen att göra, men det är också sånt som skosnören och skjortknappar. JANUARI 2015 Vid vårt nästa besök i mitten av januari hade figuren ändrat utseende på flera punkter. Det mest påtagliga var ansiktet som hade fått ett pillemariskt leende, ögonbrynen var tydliga och han hade ett harmoniskt och glatt ansikte med små rynkor under ögonen. – Jag fick ta av huvudet, säger Jonas, och lägga ner mycket möda på att få fram det här uttrycket. Sen riktade jag huvudet snett uppåt eftersom gubben ska sitta på en bänk och se upp på besökarna.
Januari 2015 Så här såg skulpturen ut när Jonas Högström hade kommit långt med det första steget, det vill säga att forma figuren i lera. Han hade arbetat mycket med huvudet för att få det rätta ansiktsuttrycket.
Kläderna hade också fått en tydlig karaktär från knapparna i skjortan och västen till de upprullade ärmarna och kragens och klädernas fall. Den slitna kepsen sitter käckt på sné. Han vilar händerna i knäet. För att signalera att de är en fiskares arbetsverktyg gör Jonas händerna lite för stora i förhållande till kroppen. Det är många detaljer som ska falla på plats. När man synar statyn är det slående att en hel del liknar konstnären. Vid närmare eftertanke är det ganska naturligt, eftersom han finns närmast till hands när detaljer ska utformas.
MARS 2015 När vi klev in i verkstaden blev vi förskräckta. Strax innanför dörren låg två ben och på en arbetsbänk såg vi fiskargubbens huvud. Jonas lugnade oss och visade hur arbetet hade gått vidare. Från gubben i lera hade han gjort gipsavgjutningar av de olika kroppsdelarna. Den ursprungliga lergubben var borta. – I gipsavgjutningarna lägger jag ett lager vax som är ungefär en centimeter tjockt och får på så vis de olika kroppsdelarna i vax. Det är dom delarna som ligger lite här och där, berättar Jonas.
41
– Vaxavgjutningarna får därefter en sista avputsning innan de inneslutes från båda sidorna i en form där själva bronsgjutningen sker. Jag smälter därefter vaxet och häller flytande brons i formen och får dom färdiga delarna i brons. Efter en del justeringar – där kanaler som lett in brons i formen tas bort – är det klart för det slutliga pusselarbetet där kroppsdelarna sammanfogas. Efter putsning och justering är skulpturen färdig. DEN 21 JUNI 2015 Den stora dagen då skulpturen avtäcks i Mölles hamn. Fiskargubben är på plats på sin bänk under ett skynke. Framför ingången till ruffen är en kompassros lagd, nedsänkt i marken. Klockan 14 håller Mats Jönsson, byföreningens ordförande, invigningstalet och en släkting till Sonja Tenglo avtäcker skulpturen. Jonas Högström, skulptören själv, är förstås också med, liksom delar av världspressen.
42
Lite läskigt Vid vårt besök i mars låg delar av gubben utspridda i Jonas verkstad. Men det var ingen fara, utan ett steg på vägen till en färdig skulptur i brons. I Möllekuriren 2014 nummer 3 finns en intervju med Jonas Högström. Artikeln beskriver, mer i detalj, hur det går till att göra en skulptur som ska gjutas i brons.
KONSTRUNDAN Jonas Högström är med i vårens konstrunda i nordvästra Skåne. Det finns mycket att titta på i hans ateljé – som ligger vackert i Utvälinge, strax intill Vegeån. Han gör inte bara stora bronsskulpturer, utan också mindre figurer som är till salu.
– Det kommer att bli festligt, säger Mats. Vi är jätteglada att skulpturen snart är på plats. Jag har hälsat på Jonas flera gånger under arbetets gång, och jag vet vilken möda han har lagt ner på det här konstverket. – Alla är välkomna den 21 juni. För att fira bjuder byföreningen på både dryck och tilltugg. Det blir några överraskningar också, så vi hoppas att många Möllebor kommer för att se den nya utsmyckningen i hamnen.
Se himmel och hav ifrån Kullens högsta topp Det räcker länge Längtan är ständig Fäladens sprittande liv Lugn tiden kommer Maja och Mårten Stenberg
Möllekuriren nr 1 • 2015
Almedalsve ckan! Vi flyger dir ekt till Visby va rje dag mellan den 28 juni - 5 ju li.
ISBY M–V LHOL ÄNGE
-
fr 495:
vgif inkl. a
t/s
172 k katter
r
Foto: Bertil Hagberg
Flyg direkt till Visby i sommar
Vi flyger direkt från Ängelholm/Helsingborg till Visby flera dagar i veckan från den 18 juni till den 9 augusti 2015. Våra biljettpriser är låga men trots det bjuder vi alltid på personlig service. Ombord serverar vi förmodligen världens mest närproducerade flygplansmat och du kan njuta av en kopp färskbryggt Zoégas efter maten. Dessutom tar vi största möjliga hänsyn till miljön och vi har Sveriges nöjdaste flygkunder ombord. Boka dina biljetter på kullaflyg.se Välkommen ombord på ditt lokala flygbolag!
*Flygplatshållarens avgifter, skatter, utsläppsrätt och bränsletillägg.
Möllekuriren nr 1 • 2015
NÄRPRODUCERADE FLYGRESOR
43
Dimman täcker tungt som en filt på fäladen Oss värmer brasan Vitt breda vingar svävande i vindarna över grönblå våg Marianne Piva
Klockgrodornas vackra sång Fäladen blommar Snart kommer sommarens ljus Bo Hansson
Mölle kajak & klättercenter Välkommen till en ny paddelsäsong 070-558 66 57 www.mollekajakcenter.se
Allt inom
Boklådan i Mölle Ett brett utbud som tilltalar alla och envar Länsbergs böcker i Mölle hamn
44
stensättning trädgårdsanläggning dränering husgrunder
Möllekuriren nr 1 • 2015
Skärmflygare landade lycklig i Solviken Foto Christer Wallentin
Skärmflygning utvecklades ur fallskärmshoppning, men de har i dag inte mycket gemensamt. En flygskärm strävar efter att hålla sig kvar i luften så länge som möjligt, medan en fallskärm används för att dämpa fallet mot marken. En flygskärm liknar en flygplansvinge och ska alstra lyftkraft. Ur Wikipedia
Möllekuriren nr 1 • 2015
45
INSÄNDARSIDAN
Bekämpa hundskit med genetik
46
efter sina hundar. Men vi har väl inte samma möjlighet att tvinga hundägare att topsa sina hundar och dessutom kommer många besökande hundar hit. Smygtopsning är inte til�låtet på människor, men det finns nog inget hinder att göra det på hundar, så det är bara att anställa en topsare som går runt och »klappar« hundar. Ett hinder kan vara kostnaderna. En analys kostar runt 1 000 kronor, så det skulle bli svårt att finansiera en allmän topsning av alla hundar som rör sig i Mölle. Erfarenheten från Washington DC är att avskräckningseffekten är stor. Vi kunde kanske börja med att hota med att syndarna kommer att spåras upp med genetik och att skiten kommer att återlämnas till ägaren.
Illustration Örjan Rinnert
MEDLEMMARNA I EN ägarlägenhetsförening i Washington DC tröttnade på att trampa i all hundskit på gatorna – eller att behöva se upp var de satte fötterna. Styrelsen tog kontakt med ett bioteknikföretag som lät DNA-registrera alla hundarna i området med ett enkelt salivprov. När hundlortar numera påträffas skickas ett litet prov till ett laboratorium och vips kan syndaren identifieras. Företaget som utför testerna heter Pooprints; poo = hundskit. Det är i första hand fastighetsägare och bostadsrättsföreningar som är företagets kunder. Vissa föreningar kräver att hyresgäster låter registrera sina hundar innan ägarna får flytta in. Tjänsten kommer att lanseras i Storbritannien och snart blir den tillgänglig i övriga Europa. En representant för Pooprints berättar att man har väldigt få återfallsförbrytare. Avskräckningseffekten har varit stor, och flera områden har inte behövt bötfälla en enda hundägare. Ett undantag var ett område i South Carolina där arton prov kom in från samma hund, men inte ett enda matchade
någon av hundarna i databasen. Till slut blev syndaren identifierad, och det visade sig då att ägaren hade lyckats undvika topsning av sin hund. Detta är kanske något för Mölle. Alla skulle ha glädje av kontrollen. Både de som trampar i hundskit och hundägare som är noggranna och alltid plockar upp
Bengt Nilsson • hundägare
Möllekuriren nr 1 • 2015
FÖRENINGSSIDAN KAPELLFÖRENINGEN Den 29 mars│Konsert klockan 18 med kammarkören Felicitas: Vårglöd – kärlek som berusar Den 31 mars│Passionsandakt klockan 19 Den 5 april│Påskotta klockan 8. Trumpet från tornet en kvart innan
NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN
SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE
snfkullabygden.n.nu
spf.se/kullabergmolle
Den 11 april│Grod- och paddexkursion. Ta med ficklampa. Samling för samåkning klockan 20 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.
Sedan årsmötet i februari har föreningen ändrat namn och heter numera SPF Seniorerna Kullaberg Mölle.
Den 19 april│Konsert klockan 18 med
Den 12 april│På jakt efter våren. Samling klockan 10.00 vid Mölle kapell.
Den 26 april│Församlingens barnkörer sjunger klockan 15
Den 14 maj│Gökotta i Kristinelunds bäckravin. Samling klockan 06.30 på parkeringsplatsen vid Jollen i Viken.
ESB Eminent 9: Swing Time again
Den 24 maj│Jubileumshögmässa klockan 14 med anledning av kapellets 80-årsjubileum. Brunnby kyrkokör och kören Ad Libitum sjunger. Kyrkkaffe serveras utanför kapellet Den 14 juni│Jubelkonsert klockan 17 med gospelkören One Nation och Jonas Engström. Mingel med vin och snittar efter konserten. Observera tiden!
Den 5 juni│Naturnatten från cykelsadeln. Målet är det nya fågeltornet vid Stureholms gård. Samling för cykling klockan 20 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Vi är ute några timmar, så ta med dig matsäck. Om du vill vara med, men inte vill cykla: kom till Gruvtorget klockan 20.45, så ordnar vi samåkning med bil.
Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna att delta i de aktiviteter som kvarstår för våren. Den 21 april│Kerstin Tillberg berättar om sitt arbete som keramiker klockan 14 i stationshuset. Anmälan till Britt eller Birgitta senast den 17 april. Den 19 maj│Besök på sparrisodlingen i Södåkra klockan 13. Vi blir serverade sparrissoppa och bröd samt kaffe med kaka. Anmälan till Britt eller Birgitta senast den 11 maj. Har du några frågor? Kontakta gärna någon av oss i styrelsen: Britt Gudmundson, ordförande 042-34 79 04 eller 070-868 14 81 brittgu@gmail.com Ronny Klang, vice ordförande 042-34 76 07 eller 070-277 80 20 ronny_klang@hotmail.com. Lena Strandmark, sekreterare 042-34 79 10 eller 073-938 29 05 lenastrandmark@outlook.com Bengt Nilsson, kassör 042-34 74 68 eller 070-740 04 58 bengt.molle@gmail.com Ulla Broomé, ledamot 042-34 43 79 sten.broom@telia.com Siv Dreiwitz, ledamot 042-34 76 85 siv.dreiwitz@hotmail.com Birgitta Gille, ledamot 042-34 77 40 eller 073-312 11 07 biobe.gille@telia.com
Möllekuriren nr 1 • 2015
47