Möllekuriren 2015 nummer 3

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 3 • 2015

Möllehusens själ Brenners konst Stora dammbygget Kristinegrund del 2

Den raraste växten Målar steklar

INNEHÅLL

I det här numret Gemensam betesmark│8 Hans Peterson skriver om fäladen. Där kan man följa årets gång

Det synliga och osynliga skräpet i havet│29 Produkter som duschtvål och tandkräm innehåller små plastpartiklar, mikroplast

Textil och design är deras gebit│10 Elisabeth Brenner skapar textila nätverk och Rolf Brenner gör tuftade mattor

Både/och-mannen på Hotel Kullaberg│31 Tomas Dreilick blev Årets Möllebo. På åttiotalet ledde han ett rockband

En galen sädesärla│13 Det värsta av allt: Den smutsade ned vår Mercedes, »det svarta spjutet«

Fotograferna ville skildra det ljusa badortslivet│34 Det var svårt att få fram bilder till utställningen om stenbrytning

Tre somrar på sextiotalet│14 Första sommaren var Johan Hellstrand vaktmästare på Hotel Kullaberg Ruffagubben blev fort populär│18 Många vill bli fotograferade bredvid Mölles senaste konstverk Vad pågår i ruffen?│19 Kan ett möte med mjölkbönder i Kuwait ge en del av svaret, undrar Karin Eriksson Överflöd på liten yta│20 På besök i en trädgård i Vita byn, där växterna tävlar om att visa upp sig Kristinegrund del 2 – Den där Emil│22 Christer Elfversson berättar om sin pappa som nådde de högsta höjderna och de djupaste dalarna En dag i seglarskolan│28 Kullens Segelsällskap har haft ovanligt många deltagare i sina kurser

Efter två år i Mölle│36 Håkan Ström känner sig välsignad för varje steg han tar i byn Husnamn andra delen│38 Gunilla Larsson har träffat ägarna till tre klassiska Möllehus Humlesuga – en rar en│41 Botanikerna tror att den här växten bara finns i Mölle Mölle Amatörsalong – vilken tokig idé│43 Säsongens första utställning i stationshuset drog många besökare Steklar är hans favoriter│44 Björn Gudmundson jäktar inte när han avbildar en bålgeting Rapport från Fågelviken│46 Fyra förslag för att förbättra stranden intill stora bryggan

Missa inte Måndagen den 12 oktober Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset Måndagen den 16 november Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset Lördagen den 28 november Julmarknad i stationshuset och annexet Fredagen den 4 december Möllekurirens julnummer kommer ut

Senaste nytt i Mölle │ 4 Föreningssidan │ 47 Framsidan Seglarskolan en dag i juli. Några av kursdeltagarna slår i väntan på att få styra ut på djupare vatten. Läs om Kullens Segelsällskap på sidan 28. Foto Christer Wallentin

VÄLKOMMEN

Havet har alltid fascinerat mig. När jag var liten önskade jag mig en rejäl men solig storm på min födelsedag – som inträffar i juli. Ibland gick önskan till och med i uppfyllelse.

Denna sommar har det blåst mest hela tiden, men någon riktig sommarstorm med 25 sekundmeter har det inte varit. Och bra är väl det för annars skulle det ha flutit in en massa plast och pappersförpackningar.

Hur tråkigt det än är att se skräp uppspolat på stränderna, är det ju trots allt sådant som vi med gemensamma krafter kan städa bort.

Men i arbetet med artikeln om havet, som finns i detta nummer, har jag fått upp ögonen för att det också är fullt med mikroskräp i havet, det vill

säga plastpartiklar och andra föroreningar som inte är synliga för blotta ögat.

Fyrtio ton plastpartiklar passerar varje år reningsverk som inte har tillräckligt finmaskiga filter. Det går rakt ut i Östersjön, och det är säkert inte bättre i Öresund. Skrämmande är vad det är.

I slutet av artikeln om havet ger jag tips på bra hemsidor för den som vill fördjupa sig i ämnet. Det finns ju en folkbildare i oss alla.

Tidningen innehåller en skön blandning av artiklar. Läs om Johan Hellstrand som semesterarbetade på Hotel Kullaberg på sextiotalet och om överflödet i en liten trädgård i Vita byn, och missa för allt i världen inte

Möllekuriren nr 3 • 2015 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

Mölle By- och Kulturförening Postadress Mölle Hamnallé 2, 263 77 Mölle

Ansvarig utgivare och redaktör Birgitta Hansson

Hemsida molle.se

E-post│redaktion@molle.se

E-post info@molle.se

Layout och redigering Lilla förlaget│Christer Wallentin Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson Tryckning│Exakta, Malmö 2015 Presslagt den 8 september 2015 Nästa nummer kommer ut den 4 december 2015 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, helst senast den 10 november Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 125 kronor per år; för utlandet 225 kronor per år. Betala till bankgiro 5617-3883

Möllekuriren nr 3 • 2015

Medverkande i numret Leo Andrekson Leif Aspelin Mattias Backlund Monica Bengtson Eva Blomberg Gunnar Edström Christer Elfversson Karin Eriksson Lovisa Frithiof Föreningen Natur och Miljö Björn Gudmundson Jane Hansare Birgitta Hansson Johan Hellstrand Gunilla Larsson Stefan Larsson Långaryds hembygdsförening Ingemar Löfgren Katja Löfqvist NaturfotoForum Bengt Nilsson

Foto Christer Wallentin

Havet är en viktig del av vår miljö

andra delen av Christer Elfverssons berättelse om Kritistinegrund.

Det finns mycket, mycket mer. Inte minst om föreningarnas aktiviteter i höst. Så jag tror att alla hittar något att försjunka i. Ha en skön höst!

Birgitta Hansson Ansvarig utgivare och redaktör

Kerstin Nilsson Hans Peterson Håkan Ström Bertil »Bobs« Svensson Gert Svensson Lena Svensson Tomas Svensson Christina Twengström Christina Ullenius Christer Wallentin Alexander Wilhelms Annonsörer i numret Behrens Bengtssons Optik Colorama Floral Decor For You • Frisersalong Get Cut • Ulrika Sandin Green Kidz Kullabygden Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Saluhall Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet Janssondata Johan Nilsson • Entreprenad m.m.

Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House

Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kyl- och Värmepumpservice Länsbergs Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Retro Sportfiskebutiken Tapet & Färglagret

3

SENASTE NYTT I MÖLLE

Femtiotalet lever upp i tidningsklipp Foto Birgitta Hansson

I SOMRAS FICK BYFÖRENINGEN ta emot en donation från Lena Larsson i Höör.

Donationen består av flera hundra klipp ur Nordvästra Skånes Tidningar från 1953–1960.

Signaturen gq – Möllebon Nils Gustaf Nilsson – skrev regelbundet i NST under rubriken Hört och hänt vid Kullanäsan.

Dessa artiklar finns med, men också många andra som berättar om händelser i byn och dess omgivningar. Allt finns nu skannat och ligger på byföreningens hemsida, molle.se.

Lena Larsson är född i Mölle och hennes föräldrar var Majken Lindelöw Nilsson och Nils »Nisse« Gustaf Nilsson.

Familjen bodde i villa Hemmet, huset som ligger mellan Södra Brunnsvägen, Bidevindsvägen och Fågelviksvägen.

Lena Larssons pappa var stationsföreståndare och hennes mamma var drivande i att bilda Fågelviksklubben, en föregångare till byföreningen i Mölle.

Evas buxbomsfigurer

I Mölle-Kullen genom tiderna av Anders W. Mölleryd, del 4, sidan 148 kan ni läsa om Fågelviksklubben och andra ideella föreningar i Mölle.

INTE VILKEN SOFFA SOM HELST UTANFÖR STATIONEN står två soffor. Gavlarna är i gjutjärn, sits och rygg i trä. Den ena bänken är märkt »Byarum« och den andra »Skogsfors Bruk. Refteled«.

På Byarums Bruks hemsida läser jag: Modellen kommer från 1860-talet och kallades för stationssoffan. Anledningen till detta smeknamn var att en sådan stod vid var och varannan järnvägsstation. Den dekorativa soffan gav de resande möjligheten att sätta sig ned och vila en stund.

Bänken från Skogsfors Bruk i Reftele har en historia som kan knytas till Mölle.

Skogsfors Bruk grundades av Johan August Skogsfors, 4

Eva Hed har i många år formklippt några buxbomsbuskar hemma på tomten för att roa sina barnbarn. Björnen är tillägnad de yngsta barnbarnen. Det är viktigt att han alltid har sin keps och sitt halsband på sig.

Bland Evas figurer finns också en buxbomsstol och en buxbomspotta. De »hör« till de lite äldre barnen.

Av Gunilla Larsson

som var en duktig uppfinnare. Företaget tillverkade främst jordbruksmaskiner, men kom att bredda sortimentet med shuntventiler, vattenpumpar och hydroforer. Företaget bytte namn till ESBE och har i dag dotterbolag i flera länder i Europa.

Firmans produkter finns i många bostäder, bland annat i form av ställdon som reglerar värmen. Tillverkningen av bänkar upphörde för länge sedan.

Stig Bohman och Arne Olsson i Vita byn renoverade sofforna för ungefär tio år sedan. Byföreningen har ansvaret för att de fortsätter att vara i gott skick.

Men hur var det då med kopplingen till Mölle? Jo, »Pigero« bakom Hotell

Mölleberg ägdes under ett antal år av Inga Skogsfors, och i dag bor ett av hennes barnbarn, Johan Skogsfors, i ett annat hus i byn.

Under en golfrunda i somras spelade jag i samma boll som Johan, och under fyra timmar på en golfrunda hinner man prata en hel del. Det var Johan som berättade för mig

om Skogsfors-soffan utanför stationshuset.

Fotnot Det som i dag är Brf Konstnärsgården var tidigare Hotell Mölleberg. Bakom hotellet låg ett hus där anställda bodde, som kallades för Pigero. Foto Christer Wallentin Möllekuriren nr 3 • 2015

SENASTE NYTT I MÖLLE

ÖVER ALLTIHOPA SPRIDER SIG EN DOFT AV LINIMENT

Göta i Helsingborg. Det är en tävlingsinriktad klubb som tog hem totalt tjugo medaljer i sommarens tävlingar.

Ingemar ställde upp i klassen 65−70 år och sprang 5 000 och 10 000 meter.

På båda distanserna vann han och fick alltså ta emot två guldmedaljer. På bilden ser ni en nöjd och belåten löpare som sitter på trappan efter en morgonrunda på femton kilometer. »Som alltid vid arrangemang av den här typen är det en fin stämning mellan deltagarna«, säger Ingemar. Förutom själva idrottandet umgås man mycket.

Samtalsämnena handlar som väntat om prestationer, skador och krämpor – och över alltihopa sprider sig en doft av liniment.

VETERAN-SM I FRIIDROTT hölls i Uddevalla den 24−26 juli och det tävlades i alla friidrottsgrenar. Deltagarna var indelade i femårsklasser från 35 år och uppåt och den äldste deltagaren var över 80 år.

I de yngre klasserna är det ganska många deltagare, men av naturliga skäl har de äldsta klasserna få deltagare.

Tävlingsinriktade motionärer har sin idrott som fritidsintresse, och det är endast ett fåtal som har en bakgrund som elitidrottare.

Ingemar Löfgren är en hängiven löpare som är ute och springer var och varannan dag, och det brukar bli ungefär sex, sju mil per vecka. Han bor i Mölle och tävlar för Idrottssällskapet

Monicas teatertips Sällskapsresan ● Fredagen den 20 november 2015, Nöjesteatern i Malmö Jag kan erbjuda biljetter till Lasse Åbergs Sällskapsresan, nu som musikal.

Världspremiären är den 23 oktober, alltså bara några veckor innan vi ser den.

De ledande rollerna spelas av Anders »Ankan« Johansson, Frida Bergh, Nina Pressing och Sven Melander. Jag tror att vi kan räkna med en riktig skrattfest.

Priset för biljett och resa är 700 kr.

Bussen lämnar stationshuset i Mölle klockan 16.30.

My Fair Lady ● Fredagen den 19 februari 2016, Helsingborgs stadsteater Om ni vill ni slippa julklappsbekymmer, kan jag tipsa er om att skänka teaterbiljetter till den här föreställningen.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Text och foto Bengt Nilsson

Eftersom vi beställde biljetter redan i maj 2015, fick vi dem till ett reducerat pris och bokade därför även buss för enkelhetens skull.

Priset för biljett och resa är 400 kr.

Jag gissar att många av er har sett My Fair Lady, kanske med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna. Visst vore det trevligt att återuppleva denna mycket älskade musikal.

Kontakta mig om ni är intresserade av någon av de föreslagna evenemangen på telefon 042-36 76 24 eller via ett mejl till monicaochingemar.bengtson@telia.com Monica Bengtson PS Många Möllebor har tillsammans tidigare i år njutit av både Top Hat och I Love Musicals.

Akustiken i stationen BYFÖRENINGEN JOBBAR med att hitta lösningar för att förbättra akustiken i stora vänthallen. Investeringen i en ny ljudanläggning var ett första steg.

Ni minns kanske att Elisabeth och Rolf Brenner i våras hade några av sina mattor upphängda på väggarna, vilket hjälpte till att dämpa ljudet. Sedan en tid finns mattorna återigen på plats, och de kommer att hänga kvar tills vi hittar en permanent lösning.

Elisabeth Brenner har sytt och satt upp vackra, tjocka draperier till de stora dörrarna. Hon valde ett milt grönt tyg för framsidorna och ett rostbrunt för baksidorna för att färgerna ska stämma med stolar och paneler.

Draperierna tillsammans med de »taxar« som ligger på golvet innanför båda ytterdörrarna kommer att ge både bättre akustik och minska draget.

Byföreningen har köpt en åtta meter lång gångmatta som ska ligga från dörr till dörr. Vi tror att den kommer att förbättra ljudmiljön en hel del.

Vi vill gärna ha reaktioner på om du tycker att vi är på rätt väg. Hör av dig och berätta vad du tycker när du har varit på något av alla höstens möten.

5

SENASTE NYTT I MÖLLE

Många små akvareller blev stor konstgåva

Röjning i naturen

JANE HANSARE ställde i somras ut i annexet – som flera gånger tidigare.

Efter utställningen skänkte hon en tavla med Möllemotiv till byföreningen.

Jane Hansare har gjort ett kollage av ett antal akvareller med motiv som berättar om Mölle: berget, vattnet, himlen, baden, växterna, husen.

Tavlan är i stort format, drygt en meter i fyrkant, och pryder nu en vägg i stationshuset. Passa på att titta på den nästa gång du besöker stationen.

KOMMUNEN HAR BETT OM PLATS för att informera om en kommande »röjning av privata upplag på naturområden i Mölle«.

Under vintern 2015/16 kommer vi att göra en del röjning och städning av naturområdena i Mölle.

Privat material som ligger ute i naturområdena på allmän plats vill vi att ni plockar bort senast sista november 2015. Därefter kommer kommunen att röja framför allt längs stigar och bäckar samt städa av hela området från ovidkommande föremål.

Mölleryds böcker – tillgängliga igen?

6

vägen 12. Anders W. Mölleryds svärfar var kustvakten Emanuel Andersson.

Denne omkom i samband med räddningsarbetet 1942 då ett isflak med ett trettiotal män som pilkade torsk och långa drev ut i Skälderviken när vinden vände och det blåste upp. Läs mer om dramat i Möllekuriren 2012 nummer 4; det finns på webben: issuu.com.

En projektgrupp har bildats. Den består av Lena Larsson, initiativtagare till projektet, samt Birgitta Hansson och Christina Ståhl Hallengren från byföreningens styrelse. Uppgiften är att undersöka hur en nyutgivning skulle kunna ske.

Foto Christer Wallentin

Höstens nöjen • Bokcirkel • Bridge • Gympa • Vinprovningar • med mera ...

Läs om begivenheterna på byföreningens hemsida: molle.se

Frågor besvaras av parkingenjör Carola Mooe, 042-33 75 87.

Foto NaturfotoForum

BYFÖRENINGEN HAR FÅTT tiotusen kronor av Stiernstedt Kockenhus Kulturförening för att göra en förstudie om möjligheterna att i ett samlat band ge ut del 1–7 av Mölle-Kullen genom tiderna – Bidrag till Kullabygdens historia av Anders W. Mölleryd.

Skribenten ägnade flera decennier åt omfattande arkivstudier kring livet i Brunnby socken och Kullabygden. Han läste mantalslängder, jordeböcker och taxeringslängder från gamla tider. Han letade i arkiven i Lund, Helsingborg, Malmö och Köpenhamn.

I Stockholm satt han på riksarkivet, kammararkivet, krigsarkivet och lantmäteriets kartarkiv. Och så ägnade han mycket tid åt Brunnby sockens arkiv.

Anders W. Mölleryd intervjuade många Kullabor, en del födda i mitten på 1800-talet. Han skrev ned berättelserna om hur Mölle blev en turistort, om Gustaf Elfverson på Kullagården, om Mölle municipalsamhälle och mycket mer.

Allt stort som smått samlade han i sju böcker som gavs ut 1958–1987. I dag är det i stort sett omöjligt att skaffa flera av delarna. Byföreningen ska därför, tillsammans med författarens söner, undersöka förutsättningarna för att återutge hans böcker.

Anders W. Mölleryd var född 1911 och dog för några år sedan, nästan 100 år gammal. Han var son till bagare Karlsson som hade ett bageri i huset på Mölleläge-

Höganäs kommun kommer också att anlägga ett antal faunadepåer i naturområdena för att gynna den biologiska mångfalden.

Kommunen skriver om faunadepå ovan. Vad är det? undrade redaktionen.

Så här står det på kommunens hemsida: En faunadepå kan se ut på många olika sätt, en stock, en hög med kvistar och grenar eller en konstgjord högstubbe.

De ska gärna ligga i söderläge på en plats där solen kan värma med sina strålar.

Det murknande materialet utgör både mat och husrum för många insekter och deras larver. När depån har legat en tid skvallrar mängden av gnagmärken och larvgångar om det rika insektslivet.

Faunadepåer är positiva inte bara för insekter, mossor och svampar. De kan också utgöra attraktiva bomiljöer för till exempel igelkottar och fladdermöss. En ökad insektsfauna gynnar även fågellivet.

Möllekuriren nr 3 • 2015

SENASTE NYTT I MÖLLE

Heder åt ungdomarna som arbetade med baden i sommar



Foto Christer Wllentin

Möllekuriren nr 3 • 2015

Hej, jag har nu arbetat här i 26 dagar och tycker att det har varit ett roligt och bra sommarjobb. Det har hänt många olika saker på jobbet både roliga och tråkiga saker. Ett exempel på en rolig sak är att man kan se massor av olika djur på arbetsplatserna, som man kanske aldrig har sett förut. En tråkig sak är att det finns folk som tar saker ibland från arbetsplatserna av någon anledning. Men jag måste säga att det här har varit ett fantastiskt härligt sommarjobb som har både varit lärorikt och ett minne för livet.

 Vi har i år låtit göra bara en tångrensning i Fågelviken. Sedan bryggan blev ombyggd har det blivit svårare att komma åt tången, eftersom man inte får köra ned med maskiner på själva rampen.

Vinterstormarna omformar också stranden. Stormen Simone häromåret gav till exempel stora skador i brinken upp mot buskarna. Så hur vintern har varit avgör hur det går att komma åt tången.

Efter en rensning med stora maskiner ser det alltid mindre trevligt ut under några dagar.

På en annan plats i tidningen, sidan 46, finns funderingar på hur man skulle kunna sköta stranden vid Fågelviken. Ge oss gärna dina synpunkter.

Under sommaren är det hundförbud på både Fågelviksbadet och Solviksbadet. Vid ingången till baden finns det skyltar som upplyser besökarna om att det under perioden den 15 maj–den 15 september inte är tillåtet att ha hund inom det markerade badplatsområdet.

Tyvärr finns det hundägare som anser att de kan sätta sig över detta. I Solviken har det till och med hänt att hundägare har tagit med sig hunden till bryggan i dambadet, och vid ett tillfälle lät någon sin hund bada i barnpoolen.

Byföreningen har påpekat för kommunen att det behövs fler skyltar, bland annat vid övergången från fäladen till badplatsområdet i Fågelviken.

I juli gick ett trappsteg sönder på en av trapporna vid Solviken och det tog flera veckor innan kommunen fick det lagat.

Nästa år har kommunen avsatt en miljon kronor till upprustning av badet i Solviken, och det ser vi fram emot.

Har du idéer och förslag på vad som borde göras? Då är du välkommen att kontakta oss i byföreningen.

Vi kommer att vara med i planeringsarbetet, och det påbörjas redan under september, så hör av dig direkt – tack!

Foto Christer wallentin

Sommararbetarna har också gjort insatser på stationsområdet. De har sett till att det är snyggt vid busshållplatsen och de har rensat ogräs.

Byföreningen har i sommar försökt att skapa en mötesplats för både bybor och turister intill stationshuset. Vi köpte bord och bänkar och installerade en grill.

Två gånger under sommaren bjöd vi in till » öppen trädgård«. Tyvärr var vädret inte det bästa, men några kom och vi invigde grillen.

Edvin har rensat beachvolleyplanen från ogräs. Den kunde sedan fyllas med

ny sand. När arbetet var klart kom både yngre och äldre och tog planen i bruk.

Den användes av många – som verkade ha mycket roligt.

I Solviken har Gustaf gjort gången från bryggan till solplatserna fri från de stenar som spolades upp när det blåste som värst. Detta är ett arbete som kommunen egentligen ska göra, men när det inte blev gjort åtog sig Gustaf att göra det.

Så här skriver Leo om sitt jobb:

Foto Christina Ullenius

I SOMMAR HAR BYFÖRENINGEN haft tre ungdomar som arbetat under olika perioder från mitten av juni till mitten av augusti. Det har varit Leo Andrekson, Gustaf Aniansson och Edvin Christensson.

Arbetet har framför allt bestått i att sköta Fågelviksbadet och Solviksbadet.

Där har de plockat skräp och krattat i sandlådorna och runt lekområdena.

Badet i Solviken kräver mest jobb.

Där ingår barnpoolen i ungdomarnas arbetsuppgifter. De ska hålla bassängen ren från skräp på bottnen, och de ska ta prov på vattnet. Vid tre tillfällen i sommar har kommunen varit tvungen att stänga av bassängen på grund av otjänligt vatten.

Ungdomarna har sopat bryggor och solhålor rena från skräp och småsten, och två gånger i veckan har de ställt ut soptunnorna för tömning.

Av Gunilla Larsson

Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 4–7 om inget annat anges.

7

HANS PETERSON KRÖNIKAN

Gemensam betesmark

N

Och säkert ropade de inte glatt att de nu hamnat i Europa. Förmodligen sökte de skydd i grottor, och närmaste slätt blev deras gemensamma betesmark.

Och nu finns de markerna överallt. Mest känd är kanske Pampas Var kan man bättre där Evert Taubes Don följa årets gång Fritjof Andersson »red flera hundra gröna mil«. än på den nakna Förmodligen red han inte fäladen rakt fram för då hade han passerat Argentinas kust och hamnat i Atlanten.

Fast han var ju sjöman.

Nu är den östra delen av Pampas uppodlad, men det bör finnas nog med utrymme för en gemensam betesmark.

En annan berömd sådan är Camargue som ligger mellan Rhones flodarmar mot Medelhavet. Även om området är större än vår fälad, 600 kvadratkilometer.

Camargue är känd för sina svarta tjurar som där betar i väntan på en ärofylld död på någon spansk tjurfäktningsarena.

Foto Christer Wallentin

ej, det är inte VÄLA, vilket mången ungdom fjärran från lantbruk och boskapsskötsel kan tro. Fast det är klart, även ett köpcentrum kan man se som betesmark som tillfredsställer både gemenskap och ett behov, en hunger.

Men nu gäller det fäladen. »Fälad«, denna ålderdomliga benämning på strandängarna där svenska och danska kossor betat i generationer. Även om det danska »fælled« finns i närheten känns fäbod och ladugård ännu närmare.

Fäbod var ju den romantiska betesmark dit man i norr drev kreaturen på sommarbete med näverlurar och snöfläckiga fjäll i bakgrunden.

Och säkert varg och björn bakom husknuten.

Utan någon etymologisk ordbok till hands är det lätt att koppla »fälad« till både fä och ladugård och därmed till gemensam betesmark.

Fast sådana fanns det många av i Kullabygden innan bebyggelse och hästhagar tog allt mer plats.

Och boskapsskötsel avtog.

Gemensam betesmark är något ursprungligt sedan de första boskapsdrivande av någon anledning drevs mot öster till ett så kallat jungfruligt Europa från byarna mellan Tigris och Eufrat.

8

Möllekuriren nr 3 • 2015

Fast även i södra Frankrike förekom eller förekommer tjurfäktningar, även om det var förbjudet. Bötesbeloppet ingick i biljettpriset när jag var i Perpignan för att Sommaren är över och nu börjar Mölles egna, egentliga och alldeles fantastiska, en gång få se den omtalalånga långa säsong. En tid som bär stormar, is, snö, gula blad och så småningom en de duellen mellan tjuren ny vår i sitt sköte. Det senaste året har vi hållit öppet i både butik & café alla dagar, och matadoren. förutom under julen, och fyra kvällar i veckan har vi även haft kvällsservering med Djurplågeri och ett högbrända neapolitanska pizzor och stärkande drycker på menyn. Enligt olika lokala fascinerande skådespel. spåmän torde detta inte vara möjligt men, till trots för att det under iskalla januari De svarta tjurarna på inte precis kryllar av folk så har det konstigt nog fungerat. Vi hoppas att kunna Camargues träskmarker, fortsätta så även framöver vilket innebär att man kan få lunch, fika, eller kanske en iskall öl eller lite fesjonket vin även en vanlig sketen tisdag mitt i mörka vintern. Vi malariadrabbat men upphar också byggt en eldstad och hoppas att fler Möllebor och andra i vår närhet hittar diktat under 1900-talet, hit för att umgås framför elden nu när leden sakta glesnar efter sommaren. fördes förmodligen dit av Så sitt icke allena hemma utan varmt välkommen till ett pyttelitet lokalrefugio hunnerna under Attilas väldigt nära dig! ledning på 400-talet efter mollekrukmakeri.se Kristus.

042-34 79 91 Men där finns också de horder av hästar som franska cowboysar rider för att samla ihop rätt Post Scriptum tjurar. Och så rosafärgade moln av flamingos.

Fast livligt fågelliv har även vi på våra strandängFör 5 000–6 000 år sedan kom ett nomadfolk ar. Även om de är svåra att hålla koll på för den som från det området som i dag ungefärligen täcks av är något färgblind och blivit ålderdomligt halvdöv.

Turkiet. De kom vandrande och ridande över till det Men storskarven som torkar sina vingar på som skulle bli Europa. stenarna i strandkanten känns igen. Och vårens De hade med all säkerhet ett språk som kallas för tofsvipor på åkrarna upp mot landsvägen. protoindoeuropeiska och ur vilket samtliga språk Säkert har varken Pampas eller Camargue våra som har talats i Europa härstammar. klockgrodor. Fast bärnstenen som fanns är väl bortGenom invecklade jämförande studier har plockad. språkforskare lyckats få fram enstaka ord ur detta Och vi har sakta vandrande enbuskar där rötterna ursprungliga språk, bland dem just ordet »fä« fast i mot Sundet och stormen från nordväst sakta dör något annorlunda form. medan nya rötter i lä mot sydost slår rot. Kanske. I Vad gemensam betesmark beträffar var väl hela så fall når buskarna någon gång diket mot banvallen. vår kontinent öppen för både folk och fä.

Var kan man bättre följa årets gång än på den Dessa uppgifter är hämtade ur den unge språknakna fäladen. Från vårblommor till trift och timjan forskaren Ola Wikanders högintressanta bok Ett över till mogna svarta björnbär och de sista törnroträd med vida vingar – de indoeuropeiska språkens sorna. historia. En bok som kan rekommenderas för den Innan snön bildar drivor bakom strödda större som undrar över varför fälad heter fälad. stenar.

Fäladen är unik med ett skimmer i luften som kanske ingen bättre än gamle Nils Knafve fångar i sina små fina målningar.

Fäladen – solbränd, stormpiskad – det sista som dök fram av blivande Kullahalvön när istiden drog sig tillbaka.

Möllekuriren nr 3 • 2015

9

Textil och design är deras gebit

E

Elisabeth och Rolf Brenner flyttade in i en lägenhet i Bella Vista för drygt ett år sedan.

De bor inte i Mölle permanent, men en stor del av året. De har kvar sina ateljéer i Holsljunga, mellan Borås och Ullared. På sikt ska de sälja, men det är ingen brådska med det.

Av Birgitta Hansson

Bilderna nedan visar några av konstverken som var med på sommarens utställning i annexet.

De är i några fall starkt beskurna.

Foto Christer Wallentin

10

lisabeth är född och uppvuxen i Växjö och Rolf i Saarland på gränsen mellan Tyskland, Frankrike och Luxemburg. Båda utbildade sig inom textil och design. Elisabeth

säger att det inte fanns någon tvekan om vad hon ville göra.

Hon hade tecknat, vävt och sytt under hela uppväxten. Föräldrarna var tveksamma, men Elisabeth började ändå på konsthögskolan i Hamburg, och där gick hon i sex år. Rolf utbildade sig i Saarland till textilingenjör och designer. Så fick de båda jobb inom textil- och mattindustrin i Holland där de träffades och bildade familj.

Ett biståndsprojekt i Afrika Efter tolv år utanför Sverige började Elisabeth längta hem. Holland var väldigt bra, men det var för mycket folk och för lite natur. Men de flyttade inte till Sverige, utan till ett schweiziskt biståndsprojekt i Swaziland. Där höll man på att bygga upp ett hantverkscentrum med ett handväveri för att utbilda kvinnor att bland annat kunna spinna och väva. Och det fanns jobb för båda två.

De packade ihop sitt hem i Eindhoven, tog båten från Southhampton till Durban

med Volvon och sonen Jesper och etablerade sig i en helt ny miljö. Det blev två fantastiska år för familjen. Swaziland är ett litet kungarike, stort som Småland, på gränsen mellan Sydafrika och Moçambique.

Till huset hörde en underbar trädgård, och där fanns allt man kunde önska sig av frukt och grönsaker. Elisabeth sprudlar av entusiasm när hon berättar om deras tid i Afrika.

Det var ett underbart klimat, naturen var fantastisk – allt från snö till sjöar. De anställda talade engelska och siswati.

Samlade på frisyrer På lunchrasterna flätade kvinnorna varandras hår. En gift kvinna skulle ha flätat hår och kvinnorna gjorde spännande håruppsättningar. Och de flätade gräs till olika föremål. Det var nog frisyrerna som inspirerade Elisabeth och Rolf till att utveckla sin konst med flätning i olika former. De samlade på frisyrer.

På biennalen i Lausanne 1979 ställde de ut ett konstverk, inspirerat av vad de hade tagit till sig i Afrika. Vävnaden väckte stor uppmärksamhet; den var unik och cirka 2×3 meter stor. Nya dörrar öppnades för deras professionella verksamhet. Verket finns numera på Röhsska museet och väcker fortfarande ett stort intresse.

Möllekuriren nr 3 • 2015

– Det är Elisabeth som har den bästa känslan för färger, säger Rolf. Därför får hon bestämma, och jag ser till att mattan blir gjord. Varje matta blir unik

Foto Birgitta Hansson

Deras två år i Swaziland var slut och nu skulle de flytta hem till Sverige.

Elisabeth var höggravid och väntade parets andra barn; det blev en liten Sofia. De hade inga jobb och de visste inte var de skulle bosätta sig. Men allt löste sig till det bästa. De kom fram till att Kinnatrakten med all textilindustri borde vara den rätta platsen.

Ateljéer i Holsljunga Rolf fick åka runt och leta bostad. Det skulle vara på landet, ingen asfaltväg utanför och det skulle vara stort och

Möllekuriren nr 3 • 2015

rymma två ateljéer. Han hittade ett hus som de sedan fick reda på kallades för Grevens hus i Holsljunga.

Elisabeth fick så småningom jobb som chefsdesigner på Kasthall. Både Elisabeth och Rolf jobbade också som konsulter inom textil design. Båda formgav mattor och Rolf skaffade utrustning för handtuftning hemma i ateljén.

Efter ett jättejobb tillsammans med White Arkitekter i »Läppstiftet« i Göteborg – där Rolf handtuftade mattor i sju veckor i sträck – insåg han

att en robot som gjorde det tyngsta jobbet var det som han måste se till att utveckla. Och det gjorde han även om det tog tid att få till den som han ville.

Nu kan han digitalisera en bild eller ett mönster och programmera maskinen att utföra bilden i önskad storlek.

– Det är Elisabeth som har den bästa känslan för färger, säger Rolf.

Därför får hon bestämma, och jag ser till att mattan blir gjord. Varje matta blir unik. Här finns ingen massproduktion.

Artikeln fortsätter på nästa sida

11

Elisabeth och Rolf har bland annat arbetat tillsammans med Ingrid Dessau, en av landets främsta textilkonstnärer. Hon var från Malmö, men hade ett sommarhus vid sidan om Krapperup och senare i Gylleröd.

Jobb för ambassader Ingrid Dessau arbetade bland annat med regeringskansliet, vilket ledde till uppdrag för dem åt departement och ambassader.

Så familjen Brenners mattor finns under fötterna på en rad ministrar och ambassadörer. Men man har också gjort mattor till kyrkor och privatpersoner.

En finess med de handtuftade – och senare robottuftade mattorna – är att man kan anpassa formen till det man vill ha, till exempel att följa formen på en altarring som man gjorde i Lycksele.

Men Elisabeth nöjde sig inte med mattdesign. Hon har varit anställd på SAAB och Volvo och på BASF i Tyskland som färg- och inredningsansvarig för billacker och inredning i bussar och lastbilar.

Vid sidan om mattor och textilier har Elisabeth och Rolf vidareutvecklat det

12

andra benet i sitt konstnärskap – det Elisabeth kallar nätverk och som kanske har sin början i upplevelserna i Afrika med kvinnorna och deras korg- och hårflätning.

Varför hamnade då paret i Mölle?

Jo, Elisabeth har sin släkt i Kullabygden både på morfar Jeppsons och farfar Rembergs sida, så det var inte alls konstigt. Morfar började som utauktionerad liten pojk från Möllehässle och slutade som sjökapten på Gorthon-rederiet. Farfar var också utbildad till sjökapten, men arbetade som lotsförman i Viken.

Blev Mölle ändå Familjen Brenner har länge haft en sommarstuga i Lerberget, men den såldes för några år sedan. De ville ha en ersättning till huset i Lerberget. När de funderade på var de ville slå sig ned var Mölle egentligen inte något alternativ – ändå blev det så.

Varför frågar jag, vad var det som fällde avgörandet? Ja, utsikten, skogen inpå knutarna och bassängen på Bella Vista, svarar Elisabeth.

– Just då var jag nyopererad med ett nytt knä, och en bassäng för rehab

var väldigt passande. Dessutom får man många pluspoäng av barnbarnen när det finns en bassäng i huset.

Verksamheten i ateljéerna uppe i Holsljunga fortsätter. Där har Brenners gjort mattor i över trettio år. Men de tillbringar allt mer tid i Mölle.

– Vi har blivit fantastiskt mottagna här i Mölle och är engagerade i bostadsrättsföreningen och flera andra föreningar.

I somras hade de utställning med mattor och nätverk i annexet. Och några av parets mattor hängde i stationshuset i våras och hjälpte till att förbättra akustiken i den gamla väntsalen.

Hur har det gått för barnen, uppvuxna i ett hem med så mycket kreativitet?

Hamnade de också inom ett konstnärligt yrke? Ja, svarar Rolf, de utbildade sig åt det hållet. Men båda arbetar numera i datavärlden.

Innan jag bryter upp frågar jag vad de tror att de gör om fem år.

– Då har vi antagligen avvecklat företaget med huset och roboten i Holsljunga, säger Elisabeth. Och vi vill ha en ateljé här i Mölle. För konst i någon form kommer vi alltid att vilja skapa. m

Möllekuriren nr 3 • 2015

En galen sädesärla Av Leif Aspelin

H

jälp! Vi fick en galen fågel på halsen i somras. Eller rättare sagt på vår bil och vårt hus här i Mölle. Den måste

vara galen, fågeln alltså. För den fattade en stark kärlek till bilen, »det svarta spjutet« som

Men värst av allt var nog ändå intresset för bilen. Den hade fattat ett särskilt tycke för backspeglarna. Där satt den både bittida och sent och speglade sig

vi kallar den, och till ett fönster på huset.

På den svarta bilen sprang den titt som tätt och satte sina spår. Bilen, var stundom alldeles vitprickig av fågelträck.

Vi skaffade en leksaksorm och lade på vind-

Men vad gör man med en galen sädesärla?

Den bodde under uthustaket, men har aldrig betett sig så här förr. Även om det är samma

rutan och hoppades att den skulle skrämma

fågel som kommer tillbaka år efter år. Men just

sädesärlan. Men inte då! De två, ormen och

det här exemplaret, jag vet inte, jag.

fågeln, blev genast de bästa kompisar och levde sida vid sida på spjutet.

En orm införskaffades också av grannen som

Kanske har den på sin flytt till sydligare och varmare nejder där värmen är behagligare för halsen haft en nära döden-upplevelse då

även de drabbades av galningen från fågelvärl-

småfåglar jagas som en delikatess och nu vill

den. De hängde upp sin i tv- antennen. Där

hämnas på mänskligheten. Vem vet?

skulle den skrämma fågeln som hade en viss



dragning till ett fönster på deras hus. Där flög

På tal om fåglar. På vägen upp mot golfbanan

den upp och ner och jönsade sig och smutsade

trippar de små liven helt oförskräckt och flyttar

ned samt väckte dem i ottan, precis så som

sig knappt för bilarna. Man är hela tiden rädd

fåglar brukar göra.

för att köra på dem och krossa dem med något

Även ett fönster på vårt hus tilldrog sig

hjul. Men så lyfter de när man är alldeles inpå.

sädesärlans intresse. Där speglade den sig –

Hur vet de egentligen vilken fart bilen har?

och smutsade ned. Förstås!

Och när det är dags att dra sig undan det farli-

Men värst av allt var nog ändå intresset för bilen. Den hade fattat ett särskilt tycke för back-

ga tillhållet? 

speglarna. Där satt den både bittida och sent

På tal om golf så hörde jag en ny benämning på

och speglade sig. Kanske den tyckte att den var

ordet peg härförleden. Gôlfbôllsûppêhâllârê är

ett sällsynt lysande exemplar av arten sädesärla

det nya och smidiga namnet. På värmländska

och därför beundrade sig i spegeln. Eller så såg

där alla vokaler uttalas på ö.

den en rival i spegelbilden och ville köra bort den. Hur som helst gillade vi inte tilltaget för ärlan smutsade ned igen alldeles förskräckligt.

Vi tog helt enkelt och satte två plastpåsar på speglarna. Så var det roliga slut!

Möllekuriren nr 3 • 2015

Leif Aspelin har varit nattchef, editionschef och ekonomireporter på Svenska Dagbladet

13

Läs vidare i boken HOTEL KULLABERG PÅ SEXTIOTALET Hela den här sidan är ett utdrag ur boken »Här ha vi det ljufveligt!« – Hotell och pensionat i Mölle och Arild genom tiderna av Erik Magnusson och Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle 2012.

14

Möllekuriren nr 2 • 2015

Började som vaktmästare på Hotel Kullaberg

Tre somrar på sextiotalet Av Johan Hellstrand

V

På sextiotalet var jag vakt-

mästare på Hotel Kullaberg under somrarna 1965–1967.

När jag för några år sedan gick i pension fick jag infallet att skriva ned vad jag kommer ihåg från den tiden.

Möllekuriren nr 3 • 2015

åren 1965 klev jag in på Arbetsförmedlingen i Lund och förhörde mig om möjligheterna att få sommarjobb på Västkusten.

Något slags betald avkoppling från ekonomistudierna var vad

jag hade i åtanke. Jag hade nog tänkt mig en saltstänkt tillvaro i Bohuslän, men de Lundensiska arbetsförmedlarna hade ett mer lokalt perspektiv och föreslog tre jobb: som ekonomibiträde på Grand Hôtel i Mölle, vaktmästare på Hotel Kullaberg, också i Mölle, eller garderobiär på Hotell Kattegatt i Torekov.

Jag tyckte att mellanalternativet lät mest intressant och anmälde mitt intresse för det jobbet, och jag bifogade det foto som uttryckligen efterfrågades. Efter ett kort telefonsamtal med den som var chef för hotellet, fru Gulli Bengtsson, var saken klar. Jag var välkommen att börja strax före midsommar. Lönen var inte så imponerande, men det försäkrades att jag kunde förvänta mig mycket dricks av gästerna.

Min mor körde mig till Mölle. Vi åkte i sakta mak den vackra kustvägen från Landskrona och uppåt. Väl framme tog jag raskt avsked av min mor (modersbundenhet kändes inte riktigt förenlig med mitt kommande uppdrag) och anmälde mig hos fru Bengtsson. Jag blev vänligt mottagen och fick anvisning på logi. Jag skulle bo i en byggnad bakom hotellet som kallades för ”Trivseln” och där skulle jag dela rum med en kille som jobbade i köket. Jag vill minnas att han hette Göran Hallengren.

Iförd kavaj och slips började jag följande dag min tjänstgöring som hotellvakt-

mästare. Min närmsta chef visade sig vara fröken Greta Nilsson som ansvarade för kassan. Att hon var syster till fru Bengtsson förstod jag först så småningom. Fröken Nilsson visade mig till mitt »tjänsterum« – som var detsamma som hotellets telefonhytt.

Det fanns en lucka i hytten som vette mot entrékorridoren, och på så vis kunde jag ha uppsikt över anländande gäster.

Man kunde alltså till nöds kalla detta lilla utrymme för reception. Men så fort det var någon som skulle ringa förväntades receptionisten gå ut, det vill säga jag.

På pass om något dök upp Arbetsuppgifterna hade varit lite oklara i platsannonsen, men de klarnade efterhand. Jag hade att välkomna nya hotellgäster och ta hand om deras bagage. Eftersom hotellet var litet med bara 15–20 rum, och nästan alla gäster bodde där i flera veckor, var denna uppgift inte alltför betungande.

Jag skulle också fungera som garderobiär för externa besökare till hotellets restaurang. De var dock inte så många annat än på söndagar. Merparten av gästerna vid lunch och middag bodde på hotellet.

Därtill kom att jag skulle stå på pass i korridoren om det var något som dök upp, och om inte annat skulle jag vara artig och förekommande.

Att vara något slags ordningsvakt för den så kallade baren och uteserveringen hörde också till mitt område. Många utifrån intog där en bricklunch eller slog sig ned för att fika.

När det var många gäster i uteserveringen skulle jag hjälpa till att plocka disk.

15

Johan Hellstrand står längst till vänster på bilden, klädd i kavaj och slips. Andra sommaren slapp han att ha slips i jobbet.

Jag förväntades även hämta backar med öl eller läsk i källaren – en uppgift som jag fann svårförenlig med det påbjudna slipsbärandet.

Ansvaret för flaggans hissande och halande låg på mig, likaså att vid behov vattna växter i hotellets trädgård/uteservering.

När inte fröken Nilsson hade tid skulle jag gå ut med hennes hund. Den hette »Nocki« och var en stor pudel som enligt mina arbetskamrater aldrig åt något sämre än entrecôte. Detta var en påfrestande uppgift eftersom »Nocki« påstods ha känslig hals samtidigt som han var stark och pigg på att dra iväg. Lösningen fick bli att jag försökte att springande hålla jämna steg med hunden. Alltjämt iförd kavaj och slips.

Mest stamgäster Arbetsdagarna var ganska långa. Jag började vid niotiden och slutade först vid åttatiden på kvällen. Dock var jag ledig två timmar på eftermiddagen, tid som jag brukade ägna åt att bada och lyssna på Melodiradion.

Hotellgästerna var till stor del stamgäster som hade tillbringat en sommarvecka eller två på hotellet under en följd av år och som tänkte fortsätta med det så länge de kunde. Helt klart måste de ha varit förtjusta i Mölle med omgivningar och uppskattat hotellets gammaldags charm.

16

Standarden på rummen var inte så hög. Det fanns handfat på rummen, men inga toaletter eller badrum. Sådana fanns i korridoren för gemensamt bruk. Däremot hade förstås många rum balkong och en fantastisk utsikt. Till hotellets fördelar hörde också den förstklassiga restaurangen; de flesta hotellgäster bodde med heleller halvpension. I själva verket hade restaurangen med fru Bengtsson som kökschef så gott rykte att Höganäsbolaget under denna tid förlade det mesta av sin representation hit.

Av stamgästerna minns jag bland annat skådespelaren Fritiof Billquist, en direktörsfamilj Hultquist från Stockholm och ett par änkor som varit gifta med var sin högre militär, en general respektive en överste. Alla var mycket vänliga mot vaktmästaren som gjorde sitt bästa för att konversera artigt.

Så många tjänster fick jag dock inte tillfälle att utföra för hotellgästerna utöver att ta hand om deras bagage vid ankomst och avfärd. Jag blev ombedd att göra något åt en dörr som stod och slog, att laga ett par skor och att beställa en hyrbil, det var nog allt. Så visserligen fick jag dricks, men inte i några mängder.

Detta var definitivt inget särskilt lönande sommarjobb.

Men det var inte jobbet eller pengarna som var det viktiga. Det var fritiden och umgänget med arbetskamraterna. Större delen av personalstyrkan på hotellet och i baren bestod av sommararbetande ungdomar. Många av dem hade rest långt för att komma till Mölle.

Så var det inte bara på Hotel Kullaberg, utan också på de andra hotellen i Mölle. De allra flesta var »lösa och lediga« så det fanns goda möjligheter till amorösa upplevelser – för dem som var mer försigkomna än herr hotellvaktmästaren. Men arbetsgemenskapen på hotellet, och det faktum att det fanns så många ungdomar i Mölle, gjorde att det var lätt att få nya vänner och bekanta.

Jag tillbringade många trivsamma timmar på uteplatsen på hotellets baksida. Där åt de flesta i personalen sina

måltider. Vardagskvällar sökte vi oss till puben i källaren på Restaurang Mölleberg; det var den främsta samlingspunkten för ungdomar då. Rätt ofta var det också dans i byggnadens övre våningar.

Varje lördagskväll var det dans på Grand Hôtel, ibland varvat med uppträdanden. Och så fanns ju den fantastiska miljön i Mölle. Man kunde promenera länge i den ljumma sommarnatten.

När jag hade slutat jobbet i mitten av augusti fick jag möjlighet att stanna kvar några dagar och njuta av sol och bad. Två tyska ungdomar, Jörg och Peter, hade då börjat jobba i köket och på deras lediga stunder åkte vi bil ut till Ransvik som var mycket välbesökt. Det var härliga dagar, vädret var det bästa tänkbara.

Rörligare jobb andra året Sommaren därpå hade jag redan fått ett skapligt betalt sommarjobb i Lund som parkarbetare, men jag kände mig tveksam. Skulle det inte bli väl trist att bli kvar i stan hela sommaren? Så jag lyfte luren och frågade om fru Bengtsson på Hotel Kullaberg ville ha tillbaka sin vaktmästare. Det ville hon. Återkomsten innebar klara förbättringar lönemässigt sedan jag hade beklagat mig över att den utlovade dricksen till stor del uteblev föregående år. Bostadsstandarden höjdes också; det här året fick jag eget rum på »Trivseln«.

En välkommen förändring låg också i att jag inte längre behövde bära slips.

Jag hade ställt in mig på en sommar till med telefonhytten och korridoren utanför som min fasta punkt i tillvaron, men så blev det inte. Det behövdes en chaufför till hotellets stora herrgårdsvagn, en grön Chrysler Valiant, och så upptäcktes det att vaktmästaren innehade körkort. Därmed förändrades mina arbetsuppgifter radikalt och jobbet blev betydligt mer rörligt.

Min huvudsakliga syssla denna sommar blev att utföra skiftande transporter, till exempel att hämta vin och sprit på Systemet i Höganäs och avlämning av tvätt i Råå.

Gulli Bengtsson och hennes man Yngve drev under dessa år även kaféet i Ransvik, vilket innebar att jag skulle Möllekuriren nr 3 • 2015

Men det var inte jobbet eller pengarna som var det viktiga. Det var fritiden och umgänget med arbetskamraterna

köra dit dagligen med kakor och annat.

Utöver varutransporter förekom också en del persontransporter, vilket hade det goda med sig att dricksmöjligheterna ökade betydligt.

Relationen med min närmaste överordnade, fröken Nilsson, påverkades på ett gynnsamt sätt av att jag åtog mig att en kväll i veckan köra henne till och från Bingotillställningar på Tivolihuset i Höganäs.

Ingen av de sommararbetande från föregående år fanns kvar. De hade ersatts av en ny uppsättning ungdomar som skulle syssla med disk och handräckning i köket eller tjänstgöra i baren och uteserveringen. En del av dem hade haft långt att resa. Några i det årets arbetsstyrka kom ända från Söderhamn i Hälsingland.

Ett bekant ansikte hittade jag dock: Anders Forsén som föregående sommar hade arbetat som bagare på konditori Première. Han hade fått jobb som bagare på hotellet, vilket berodde på behovet av nybakat kaffebröd till kaféet i Ransvik.

Trots att personaluppsättningen var ny tyckte jag att vi hade det oförändrat trevligt tillsammans, vi som jobbade på Hotel Kullaberg. Såväl på arbetstid som på fritid. Vi tillbringade nästan all tid i Mölle, någon enstaka gång gick vi på bio i Helsingborg.

Fick bo på hotellet Nästa sommar, alltså 1967, ägnade jag åt att köra ut bröd i Malmö för Solidars bageri. Men i mitten av augusti tog jag min Vespa och körde upp till Mölle i akt och mening att ha en veckas semester. Innan jag besökte Turistbyrån för att undersöka inkvarteringsmöjligheter hälsade jag på inne på Hotel Kullaberg.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Den förste som jag träffade var min efterträdare som vaktmästare. Han stod där han förväntades stå, alltså i entrékorridoren. Jag noterade att han agerade på ett mer avspänt sätt än jag hade vågat göra. Sedan vi hade hälsat satte han sig i salongen bland gästerna och rökte pipa.

Jag fortsatte ut till kassan och till köket. Min ankomst gladde uppenbarligen mina forna arbetsgivare. Och fru Bengtsson kom med ett förslag. Deras vaktmästare skulle sluta nästa dag.

Kunde jag tänka mig att rycka in några timmar den kommande helgen och utföra något uppdrag vid behov därutöver? I så fall skulle jag få bo och äta på hotellet gratis en vecka framåt. Det tyckte jag lät synnerligen generöst så jag nappade genast. Det kändes riktigt »flådigt« att som personal få bo på hotellet.

Jag hade en jättefin vecka. Jag fick tillfälle att träffa och utföra tjänster åt några av de gäster som jag hade råkat föregående sommar, men i övrigt hade jag en behaglig och ganska arbetsbefriad tillvaro. Återigen var det helt nya människor som ingick i sommarpersonalstyrkan, men också dem blev jag snabbt bekant med. Jag blev till och med inbjuden att vara med på en trevlig personalfest ute på Ransvik.

Jag åkte nöjd därifrån, jag hade haft en skön semester i Mölle utan att den hade kostat ett öre. Och på det här sättet kunde jag sätta på min meritlista att jag hade varit sommarvaktmästare tre år i rad på Hotell Kullaberg i Mölle.

Johan Hellstrand studerade företagsekonomi i Lund, men också sociologi och andra ämnen.

Sedan flyttade han till Stockholm, och där blev han kvar i 38 år. Johan har haft flera jobb inom stat och kommun, men längst tid tillbringade han på Riksrevisionsverket. Där var han utredare och projektledare inom den så kallade Effektivitetsrevisionen som undersöker om skattepengarna används effektivt.

Efter pensioneringen 2009 bor Johan och hans hustru i ett nybyggt hus i Viken. Tio år tidigare köpte de ett sommarviste i Mölle. »Det har vi kvar mest för våra tre barns skull.

Mölle och Kullabygden har nämligen en stark dragningskraft också på dem.«

BYFÖRENINGENS MÅNADSBREV Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter med mera.

MÖLLEKURIREN PÅ WEBBEN Gå till issuu.com och skriv i sökrutan: Möllekuriren. Tidningen läggs ut där med två nummers fördröjning.

BLI MEDLEM Årsavgiften är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren utdelad i Mölle. För övrig distribution tillkommer inom Sverige 125 kronor per år; för utlandet 225 kronor per år.

Bankgiro 5617-3883.

17

Foto Bengt Nilsson

Bende och Egon Larsson bor i Strandbaden och har varit cirkusartister. Efter en golfrunda tittar de ned i hamnen för att se på statyn. − Det är en mycket fin gubbe. Jag älskar den lilla katten som stryker sig mot foten, säger Bende.

Egon berättar att han kände Jonas Högströms föräldrar. − De hyrde under många år huset som ligger nedanför första tee på golfbanan, Grisabon. Föräldrarna renoverade stugan och hade den som sommarbostad.

Gunilla Larsson har varit i hamnen och köpt bullar till frukost. Hon sätter sig en stund hos gubben. − Jag är med i styrelsen i byföreningen, och det tog några år innan vi hade bestämt hur utsmyckningen skulle se ut. Vi hade många förslag, men till sist hamnade vi på en gubbe som skulle sitta utanför ruffen, och det skulle finnas plats att slå sig ned bredvid honom.

– Vi är mycket glada över resultatet, det är fantastiskt att vi har fått en så fin skulptur i hamnen.

Marita och Lennie Jansson kommer förbi. De driver en tele- och databutik i Helsingborg. Man kan säga att de representerar en ny tid med smarta mobiltelefoner och snabba datorer, medan ruffagubben speglar en svunnen tid när man kunde sitta i hamnen och njuta av stillheten. − Vi går ofta en runda i hamnen för att titta på turisterna och båtarna.

Nu är det extra roligt att se alla som vill fotograferas intill ruffagubben, säger Lennie. Vi slår oss själva gärna ned bredvid honom.

Markus Arvidsson från Helsingborg besöker ofta Mölle för att dyka i havet utanför berget. − Vi kom hit för att dyka och vi har varit ute hela dagen. Tanken var att vi skulle ta en titt på Martina, en båt som sjönk i de här farvattnen.

Den ligger med aktern upp mitt i farleden. Men det var för mycket ström, så vi fick dyka nedanför fyren i stället, säger Marcus.

– Jag tycker statyn är jättefin och katten är verkligen speciell.

Foto Christer Wallentin

Ruffagubben blev fort populär Av Bengt Nilsson

S

tatyn av ruffagubben avtäcktes i hamnen den 21 juni. Ett hundratal åskådare hade samlats. Mats Jönsson, byföreningens ordförande, talade och därefter avtäcktes statyn av anhöriga till de två donatorerna Gunnar och Sonja Tenglo.

Med på plan fanns konstnären Jonas Högström, och han gick runt och mös och tog till sig allt beröm från åskådarna. Plötsligt spred sig lite oro i församlingen när skulptörens syster och en kamrat, utklädda till fiskargubbar, dök upp och spexade med publiken.

Det blev en lyckad installation och nu är det bara för Mölleborna att njuta av den nya utsmyckningen.

Gå ned till hamnen och sätt er vid gubben och berätta något roligt som ni varit med om! Det går också bra att sitta ned och berätta om allt elände och alla problem som du har. Gubben låter katten stryka ryggen mot foten och dina problem löser sig. Sedan kan du gå hem som en ny människa.

18

Det blev en lyckad installation och nu är det bara för Mölleborna att njuta av den nya utsmyckningen

Möllekuriren nr 3 • 2015

KARIN ERIKSSON SIGNERAT

Vad pågår i ruffen?

D

et som kallas »maktens korridorer« är inte alltid de platser man kanske tror.

De verkliga besluten, de viktiga relationerna och de stora tankarna tänks inte alltid på forskningslaboratorier och i regeringskanslier, utan snarare på kvarterskrogar och semesterorter eller – som jag börjar misstänka om vi tittar på vår egen by – i ruffen.

Man ser dem nere i hamnen när vädret är vackert.

Ruffagubbarna som sitter där som fåglar på en gren.

En av dem är mer orörlig än de andra: Mölles nya staty som skapades av konstnären Jonas Högström.

Men vid första anblicken verkar inte de levande exemplaren göra särskilt många knop de heller.

Men där har jag säkert fel. Jag tror att ruffagubbarna åstadkommer mycket mer än det ser ut. Att de förser oss med fisk, har jag förstås sett ibland.

Världsproblemen verkar också finnas på deras agenda. Kanske försöker de rent utav styra vad som händer och inte händer i vår by.

Förr i världen var det en tradition bland sjöfarare som kom in med sina båtar att samlas och prata om vad de hade upplevt. Hur urvalsprocessen för vem som får vara ruffagubbe ser ut nu för tiden, vet jag inte. Är det bara för män? Och bara för tredje generationens Möllebor? Finns det något test eller går man efter andra meriter?

Och framför allt: Vad pratar de om? Lite insikt fick jag när jag besökte Kuwait och fick tillfälligt tillträde till ett rum som liknade ruffen.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Något liknande pågår i ruffens motsvarighet för kvinnor. Jag menar naturligtvis dambadet. På dambadet är man helt välkommen att vara tyst, ha med sig en bok eller bara blunda mot solen. Men ibland pratas det förstås. Vi dryftar olika frågor och upplevelser och för kloka och allmänbildande samtal.

När vårt barnbarn var sju frågade han varför det inte fanns något herrbad. Han trodde att det berodde på att herrarna ville spana på damerna. Varför skulle de vilja det? frågade jag. För att de vill fråga chans, förklarade han. Jag frågade honom vad han skulle svara om någon frågade chans på honom. Svaret var inte bara »ja tack«, utan »ja tack, gärna«.

Dambadet, ja. Sommaren börjar dra sig tillbaka och en härlig höst väntar. Det är ju trevligt med alla turister, men också fint när lugnet kommer i Mölle.

Mölle lever upp på olika sätt under alla årstider.

Häftiga stormar, vågor som lockar hit surfare. Att kunna simma i solstrimman i ett helt stilla hav med berget i bakgrunden.

Jag har rötter på Ulvön utanför Örnsköldsvik. Det är nog därför som jag omedelbart kände mig hemma när jag kom till Mölle. Det finns många likheter.

De röda klipporna och de runda stenarna, slipade av havet. Ölivet i norr har gett upphov till enklare hus och kargare växtlighet. Men livet vid havet ger ändå samma sak: En levande tavla som man aldrig tröttnar på. Än är havet ljumt och behagligt. Men snart kommer vi på dambadet att behöva raggsockor och mössa för att hålla värmen i vattnet.

Det är nog egentligen precis samma sak för dem borta i ruffen.

Foto Mattias Backlund

Där handlade det inte om fiskare, utan om tjugo mjölkbönder som träffades vid tretiden varje eftermiddag för att dricka te och röka vattenpipa. Mötet skedde i ett särskilt rum dit deras fruar inte hade tillträde. Så vad pratade de om? Kor förstås. De var mycket stolta över sina kor, även om det skröts mest om vem som hade köpt de billigaste – inte de bästa.

De som talade engelska var mycket måna om att få visa sina kor mig för mig.

De sade också att dessa träffar gjorde att de inte behövde några psykologer. De pratade av sig sina bekymmer.

Världsproblemen verkar också finnas på deras agenda. Kanske försöker de rent utav styra vad som händer och inte händer i vår by

19

Överflöd på liten yta

D

et är överflödet som gäller i Ingers lilla trädgård i Vita byn.

Här trängs rosor och perenner med clematis och rhododendron.

Höstanemonerna knuffas med riddarsporrarna, nävorna med de stora klockorna. Den vita kanadensiska rosen försökte skymma monbretian som då satte fart och sträckte sig upp för att synas.

Alla växter tävlar om att ta plats och visa upp sig. Stormhatten har lyckats tillskansa sig ordentligt med utrymme och stoltserar med sina höga, blå blomstänglar.

Blåregnet härskar Och över allt detta svävar blåregnet obekymrat om den kamp som pågår där nere. Så kom det också hit först. Till och med före huset och trädgården. Sina första fyra år hade det tillbringat på Österlen men sedan fick det flytta med sina ägare, Inger och Gunnar Edström, till Mölle.

Det vill säga det flyttade först och planterades i en grop som mättes ut ungefärligt. Resten tillkom så att säga runt det. Pergolan planerades och byggdes helt efter blåregnet som nu gör sitt bästa för att visa upp sin makalösa prakt.

Men Inger tuktar det också, kortar in revorna och får det att blomma så överflödigt.

Grunden i trädgården är gjord av en trädgårdsarkitekt. Mjukt rundade rabat20

Av Christina Twengström ter formar sig runt en liten gräsmatta.

Färgerna går i olika toner av rosa, rött, vitt och blått.

Gult är förbjudet! Undantaget är Gunnars gula daglilja som har fått tillstånd att samsas med purpursporren, en vacker kombination.

Öste på med växter När planen väl var lagd öste Inger på med växter. Hon kan inte motstå en växt, om den inte är gul, förstås. Hon vill ha allt!

Förutom perenner är rosor och clematis favoriter. Här finns sex olika clematis, till exempel den vackra blå storblommande.

Rosenfavoriten är de kanadensiska systrarna Therese och Louise Bugnet, den ena röd, den andra vit. Inger har

också en rhododendronfilial. En bekant hämtar hem rhododendron från bland annat Kina som han sedan experimenterar med och korsar. Resultatet testas i Ingers trädgård.

Rhododendronen hittar man lite varstans i trädgården, ofta gömda bland perennerna, men det är bara på husets norrsida som de riktigt får blomma ut.

Att Inger och Gunnar tillbringar några månader varje vinter i Sydafrika märks. Här finns till exempel olika sorter av Afrikas blå lilja och den afrikanska fetknoppen Custard Apple.

Ätbart finns också En magnifik passionsfrukt dominerar i det glasade uterummet tillsammans med beskedligare mangovillea och granatäpple. Allt framdraget från frön som man hämtat hem.

Finns det något mer ätbart då? Ja, utanför uterummet hittar jag köksträdgården med sparrisodling, jordgubbar och kryddor. Allt är vackert och välskött, men så arbetar Inger också några timmar om dagen i trädgården.

Mycket gödsling, vattning och omvårdnad. Rosorna får till exempel på senhösten en rejäl giva kogödsel.

– För vem vill gå och lägga sig hungrig? säger Inger. − Hinner du njuta också? undrar jag. − Jag njuter när jag går omkring i trädgården med sekatören och försöker få växterna att samsas! m Möllekuriren nr 3 • 2015

Foto Gunnar Edstrรถm, Christina Twengstrรถm, Chriter Wallentin

21

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2015

Kristinegrund del 2

Den där Emil

M

Av Christer Elfversson

ängder av Möllebor har hört av sig. Berättelsen om Kristinegrund i påsknumret av Möllekuriren har engagerat många. De flesta vill veta mer om Emil, min far. Du minns kanske honom. Det var han som påstod att hans farmor Christina hade blivit inmurad i grunden på Kristinegrund. Och som räddade sina föräldrar och sin bror från att drunkna med Titanic.

Emil föddes den 14 februari 1912. Som bekant kallas datumet sedan dess Alla Hjärtans Dag. Huset Kristinegrund var då knappt ett år gammalt. Allt doftade nybyggt och nymålat. Inga skavanker fanns. Men som vi alla vet sätter förfallet in direkt. Hos både hus och människor.

Emils första minne var att han som ettåring ramlade ur vaggan och bröt lillfingret på vänster hand.

Många år senare kunde han redogöra för fallet in i minsta detalj. Vilka som bevittnade händelsen, vilken trasmatta som låg på golvet och hur det luktade av kryddsill från köket. Som en ständig påminnelse om händelsen förblev vänsterhandens lillfinger lite krokigt under hela livet. Hela livet blev förresten lite krokigt för Emil. Han blev blott 55 år. Dagen före Alla Hjärtans Dag 1967 slog hans eget hjärta sitt sista slag.

Emils liv blev inte bara krokigt utan också backigt.

Han tog ut de vildaste svängarna och han nådde de högsta höjderna och de djupaste dalarna. Inget konstigt i det. Så är det för de flesta av oss.

Föräldrarna Emma och Nils var kärleksfulla. Det vankades aldrig stryk i Kristinegrund, som i många andra hem på den här gamla goda tiden. Barnmisshandel av olika grader förekom i de flesta familjer.

Smisk, pisk och prygel. Men Emma och Nils slog aldrig sina båda pojkar. Inte varandra heller, för den delen.

Inte heller pussades det och kramades i familjen, men den sortens ömhetsbetygelser var ovanliga för hundra år sedan. I skolan var pussar och kramar förbjudna, men aga tillåten. Somliga lärare använde agan flitigt, som en pedagogisk metod att banka vett och kunskaper i sina elever.

Emil fick mycket stryk i skolan. Lärarna trodde att han på så sätt blev en bättre människa. Särskilt magister S i mellanskolan och magister P i realskolan använde pekpinnar, handflator och fingernypor som uppfostringsmedel. I mogen ålder berättade Emil

22

att han på en tågresa några år efter avslutad skolgång hade blivit ensam med magister P i en kupé på tåget från Kattarp mot Göteborg. Läraren kände sig så hotad att han steg av redan i Ängelholm. Varken ord eller slag utväxlades, men Emils stenhårda blick och fasta käkmuskler räckte för att läraren skulle frukta en blodig hämnd. Han hade inte behövt oroa sig. Emil tog aldrig till våld.

Den finaste leksaken i Kristinegrund var en cykelhäst. Det är en korsning mellan gunghäst och trehjuling. Du får gärna komma hem till mig och titta på den.

Den är nu sliten och knarrig. Manen är gles, järnhjulen skeva. Man kan inte förstå att Emils pappa Nils som sjuåring kunde cykla på den ända till Fjälastorp. Det gjorde han en augustidag 1880, när han ville rymma hemifrån. Men det är en annan historia.

O

m vi tar det tråkiga i Emils liv först, så handlade det om förödmjukelser, besvikelser och trauman. Det blir ingen munter läsning. Om du inte vill bli nedstämd kan du hoppa över de närmaste styckena. Börja läsa igen vid »Men Emils liv var också fyllt av glädjeämnen« på sidan 24.

I tonåren var det Emils storebror Frank som envisades med att fostra sin lillebror. Frank tyckte att pappa Nils var för svag för att utöva fadersauktoriteten. Och mamma Emma var för mjäkig. Frank trädde i föräldrarnas ställe. Emils egen vilja tuktades. Han fick inte bestämma någonting själv.

Emil härdade inte ut. Han gick till sjöss som matros, bara sexton år gammal. Han seglade på Le Havre och Hull och Grimsby. Båten hette Tyra Bratt. Som nittonåring blev han flottist i Karlskrona. Emil trivdes på haven och bestämde sig för att söka in på Navigationsskolan i Göteborg. Han kom in 1933 och utbildade sig till både telegrafist och sjökapten. Men trots att Emil var etta bland de skeppare som utexaminerades 1938 fick han se tvåan och gode vännen Hans H som sin överordnade när han mönstrade på som andrestyrman på MS Albert samma år.

Förödmjukande var det också att sexton år senare få sparken från handelsflottan, endast 45 år gammal. Emil hade storstilade planer. Han startade 1953 ett rederi tillsammans med två kompanjoner och mönstrade på som skeppare på rederiets enda fartyg, en tidigare Möllekuriren nr 3 • 2015

Emils liv blev inte bara krokigt utan också backigt. Han tog ut de vildaste svängarna och han nådde de högsta höjderna och de djupaste dalarna

norsk valfångare, byggd 1929. Den hade gjorts om och bytt rederi tre gånger. Det gick inte alls. Varken fartyg eller kapten höll måttet. Rederiet gick i konkurs efter endast två år. Båten slutade som upphugget skrot i Pireus 1969. Då var Emil död sedan två år tillbaka. Annars kunde han ha gått samma väg.

Att bli tvångsinlagd på sjukhus på grund av alkoholmissbruk kan inte heller ha stärkt självförtroendet hos Emil.

Lyckligtvis tärde det inte märkbart på humöret. Han kunde skämta om det: »Avhållsamhet gynnar begäret!« och »Torka främjar törst!« kunde det heta.

Han charmade läkarna. På permissionerna hände det att han söp sig full med en av dem, en viss överläkare B.

E

mil fick under de sista tio åren av sitt alltför korta liv försörja sig och familjen med allehanda tillfälliga påhugg.

Han var först tidningsbud, men en prenumerant på Molinsgatan fick Göteborgs-Posten i stället för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och det var det värsta som kunde hända i Göteborg på den här tiden. Alltså avsked! Emil inledde även en scenkarriär som statist på Stora teatern, men under en föreställning av Glada änkan stämde han in och sjöng duett med änkan själv i Viljasången. Han hade en vacker röst, som dock inte lämpade sig för sång. Alltså avsked!

Slutligen blev han banvaktare på Säröbanan vid Hovås. Han missade emellertid att fälla bommarna för elvatåget på Svenska Flaggans dag 1959. Han trodde att både bommar och flagga skulle vara hissade. Ingen skadades. Men: avsked! Efter den fadäsen var Emils yrkeskarriär avslutad.

En sista käksmäll kom när han fick undantagslägenhet i källaren på Kristinegrund efter att huset sålts till Lalla Olinsson. Om henne sades det att hon ägt alla

Möllekuriren nr 3 • 2015

hus i Mölle. Kristinegrund blev hennes sista fastighetsförvärv. Och Emils sista bostad på jorden.

Under andra världskriget var Emil »krigsseglare«.

Så kallades de besättningsmän som i handelsflottan seglade i ett krigsområde »utanför spärren«. I ett år var han andrestyrman och telegrafist på ångaren Hedera.

Om den båten berättar Ingvar Blomqvist, Möllebo och mångårig hamnkapten, att Rederi AB Kullaberg 1935 köpte den från Norge för 135 000 kronor. Under vissa år seglade Hedera för Minister of War Transport, London. Engelsmännen krävde av det neutrala Sverige att en del av det svenska tonnaget »utanför spärren« skulle disponeras av det engelska krigsministeriet.

Resorna gick mellan Storbritannien, hamnar i västra Medelhavet och Island. Även till Kanada ibland, men då var Emil inte med. Skeppare var Gösta Birger Andersson från Laröd.

Hedera gjorde ofta dålig fart, när vind och sjö var emot. Då blev det svårt att följa konvojen. Gamla Nordsjön svallade och brusade. Trots avsaknaden av 23

ubåtsskydd lyckades dock Hedera alltid ta sig fram till bestämmelseorten. Fartyget överlevde hela andra världskrigets alla risker till sjöss och i de engelska hamnarna. 1956 såldes hon till Costa Rica. Men redan 1957 blev hon skrot i Odense.

Under kriget dog mer än 2 000 svenska sjömän när 270 fartyg sänktes. Emil överlevde, men inte utan sår i själen. Det fanns avtal om krigsriskersättning i olika zoner och hamnar.

Ju farligare zon, desto högre krigsrisk. Men det mesta av pengarna sattes in på ett konto som endast skattemyndigheterna hade tillgång till. Ersättningen utgick för den tid som fartyget befann sig i respektive zon, med undantag för liggetid i neutrala hamnar. Den högsta ersättningen, 300 procent av lönen, betalades på »dödsfarten«, som under de två sista krigsåren omfattade nordtyska hamnar samt Rotterdam.

Emil seglade en tid i just den zonen. Men när han kom hem blev han snuvad på pengarna.

E

n paragraf i krigsrisklagen stadgade att ersättningen upphörde när fartyget förlist. Den som drivit omkring länge på en flotte var alltså inte berättigad till ersättning. Emil drabbades av denna njugghet. Senare orkade han inte berätta om det. Därför saknas uppgifter om hur det gick till. Men han hörde inte till de 2 018 svenska sjömän som mer eller mindre varaktigt seglade i andra nationers fartyg, där hela krigsrisken betalades ut med månadslönen.

Många sjömän som i likhet med Emil hamnat väster om den så kallade Skagerrakspärren upplevde helt orimliga situationer vid hemkomsten. Kontot med krigsriskersättning hade tömts av skattemyndigheterna som resultat av skönstaxering till följd av utebliven självdeklaration. En sådan kunde ju sjömännen utanför spärren omöjligen lämna in.

Men myndigheternas behandling av de hemvändande sjömännen var inte det värsta. Emil berättade – motvilligt – om fasansfulla upplevelser av minsprängningar och hamnbassänger fulla av trasiga eller uppsvällda kroppar. Ordet »krishantering« var inte uppfunnet på den här tiden. Erfarenheter av större konvojslag eller lång tid i livbåt behandlades aldrig av psykologer. Självmord var vanliga. Många kom att döva sin ångest med sprit. Alkohol fanns alltid ombord. Emil motstod inte frestelsen. Hade jag gjort det?

24

M

en Emils liv var också fyllt av glädjeämnen. Och kärlek. Från mor och far, från hustru och son och från vänner och bekanta. Han hade själv förmågan att älska. Den förmågan är inte allom given.

Många behöver alkoholen för att bli sällskapliga och älskvärda. Eller mänskliga. Så inte Emil. Även spik nykter var han en uppskattad sällskapsmänniska och en ömsint äkta man och pappa. »Nästan som en göteborgare, fast han kommer från Skåne« och »inte så dryg som andra skåningar« var omdömen som fälldes om honom.

Den lyckligaste tiden i Emils liv inföll sedan han träffat Anna 1936, medan han ännu gick på Navigationsskolan. Lördagen den 24 september möttes de på danssalongen Vauxhall på Första Långgatan 48 i Göteborg. Anna berättade långt senare att det då var Folke »Göken« Andersson med orkester som spelade.

Men en faktakontroll ger vid handen att det var Sven Sjöholms orkester. Detta visar bara att det var mötet med Emil som betydde något för Anna just den kvällen. Inte brydde hon sig om vem som spelade.

Vilka låtar dansade de till? Om du var ung 1936 vet du förstås att det var Nobody’s Sweetheart, Dinah och Tiger Rag. Men vilken var sista dansen? Varken Anna eller Emil kunde säga det. De lämnade Vauxhall innan det var dags för godnattvalsen. Sista spårvagnen hade gått, så de promenerade i den ljumma brittsommarkvällen över Järntorget, genom Haga och upp till Västergatan nummer sju. Där bodde Emil.

Vauxhall kallades av någon anledning för »Rôva«.

Göteborgare vet hur det uttalas och att det betyder »stjärten«. Det är inte konstigt att dörrvakten därför fick heta »Hemorrojder«. Hemorrojder ropade god natt till Anna och Emil när de lämnade stället. Men de hade bara ögon och öron och händer och munnar för varandra.

Anna arbetade som bokbindare hos Gumperts. På fritiden älskade hon att dansa. Hon var folkdansare och medverkade ibland i revyer på arbetareföreningen vid Järntorget. Hon kände Sten-Åke Cederhök. Hon påstod senare att hon kunde välja mellan Sten-Åke och Möllekuriren nr 3 • 2015

Emil när det gällde vem som skulle bli min far. Men när hon träffade Emil blev det kärlek vid första ögonkasten. Det tände direkt hos dem båda. Sten-Åke hade inte en chans. Inget jubel i busken, alltså. Anna var en mörkhårig skönhet och Emil en stilig, nästan färdig, sjökapten. Kunde det bli bättre? Ja, det kunde det.

Emil och Anna träffades varje dag. Han uppvaktade henne med blommor och smycken. Det hade han förstås inte råd med. Hur gick det till? »Kärleken övervinner allt!« var hans förklaring. Anna kallade honom »Mille«. En väninna som kunde italienska kallade honom »Mille baci«. Det betyder som du kanske vet »tusen kyssar«.

R

ummet på Västergatan hyrde Emil av en fru M som inte brydde sig om ifall han tog med sig damer på rummet. »Det är en naturlig sak« och »Man har väl själv varit ung«. Men Anna kunde inte ta med sig någon man hem till den tvårummare i Haga som hon delade med sin mor, sin moster och sin försupne bror.

Nej, Västergatan sju fick det bli, nästan varje natt.

Tvåans spårvagn passerade två meter utanför sovrumsfönstret, men det störde dem inte. En kväll fick de för sig att de skulle tända i rummet och strunta i att dra ned rullgardinen, så att passagerarna i spårvagnen fick något vackert att titta på. Så galna kunde unga människor vara på den tiden.

Emil hade en sång som han gärna sjöng för sin älskade: »Lilla vackra Anna om du vill, höra mig med själ och hjärta till. Jag är öm och trogen och till kärlek mogen. Tycker om att vara jäv och gill«. Särskilt det där med »jäv och gill« fick Anna att smälta, fast hon inte var riktigt säker på vad det betydde. »Det låter la änna käckt«, som en göteborgska kunde uttrycka sig.

Anna var flitig besökare på Stora teatern. Där avlöste operetterna varandra. Och hon fick med sig Emil.

Men de behövde egentligen inte gå dit. De kände sig ändå som Csardasfurstinnan och Zigenarbaronen i Leendets land. I deras ådror rusade Wienerblod. »Minns du den än, minns du den lyckliga tiden?« Ja, livet ut mindes de båda den lyckliga tiden. »Låt oss liksom svalorna bygga oss ett bo, öva oss på skalorna i lantlig stilla ro. Men jag flöge strax min kos, om du mig bedrog, kunde inte stanna hos den min glädje tog.«

Anna var flitig besökare på Stora teatern. Där avlöste operetterna varandra. Och hon fick med sig Emil. Men de behövde egentligen inte gå dit. De kände sig ändå som Csardasfurstinnan och Zigenarbaronen i Leendets land

Sitt bo byggde de i en tvårummare på Norra Gubberogatan 16, när de hade gift sig i augusti 1939, några dagar före krigsutbrottet. Några skalor hördes de sällan öva på, men lite lantlig stilla ro kunde man ana i Gubberoparken. Bedrog varandra gjorde de aldrig, men glädjen från den allra första tiden kunde inte bestå.

Kan glädje vara evig? Tiden läker alla sår, sägs det, men dödar tiden också all glädje?

Efter Annas två missfall och en son som bara fick leva ett par timmar kom jag till världen den 18 maj 1946. Emil skrev till sin mor Emma att det var den gladaste dagen i hans liv. »Han skall heta Nils efter far och Christer efter farmor Christina«. Söner kunde skriva sådant i brev till sina mödrar på den här tiden.

De första åren i den lilla familjens liv var idel idyll och harmoni. Emil gjorde de godaste köttbullarna och Anna bakade det godaste brödet. Annas köttbullar, däremot, höll antingen inte ihop eller blev hårda som kanonkulor. Och Emils bröd jäste inte utan blev dödbakat. De två kompletterade alltså varandra i ett idealiskt partnerskap.

Emil och Anna hade ett rikt umgänge. Lördagskvällar i goda vänners lag. I radion Karusellen med Lennart Hyland. »Haderian, hadera« sjöng Snoddas den 26 januari 1952. Anna antecknade sådana begivenheter i sin dagbok. Mycket kortspel. Mest casino. Tioöresinsatser. Groggar för herrarna, likör för damerna. Sång och dans. Radiogrammofon. Thory Bernhards: »Sjö-

1956 Christer och Anna sitter till höger om namnskylten på Otto Peterssons båt, fullastad med turister. Alla bilder ur Christers familjealbum.

Möllekuriren nr 3 • 2015

25

man, sluta drömma, tänk ej mer på mig, sjöman, vind och strömmar, ropar efter dig!« Calle Jularbo: Livet i Finnskogarna. Det hände att störda grannar klagade, men då blev även de inbjudna till festandet.

Söndagsnöjet när Emil var hemma från sjön var ofta fotboll på Ullevi. För Emil var fotboll en konstart.

Det kvittade om det var ÖIS eller GAIS eller IFK som spelade. Bäst var alltid det lag som visade upp det vackraste spelet. Eller som levererade mål enligt hans stående rad på stryktipset. Det kunde till och med vara bortalaget. Hemma förberedde mor Anna söndagsmiddagen. Om inte alla tre gick på restaurang Gamle Port, förstås. Då var det fest!

P

å julafton kom farmor Emma med tåget från Mölle. Hon hade med sig en gås, sill, ål, knäck, pepparkakor, brunkål, grisatassar och hemstickade julklappar. Samt Zoégas kaffe, på 50-talet en bristvara utanför Skåne. Gud vet hur hon kunde transportera allt detta i en tågkupé.

Ingenting skulle polletteras. Det kunde förkomma.

Resan tog en hel dag. Hon envisades nämligen med att färdas med så kallat persontåg. Snälltågen var snabbare, men persontågen stannade vid alla stationer. Emma ville få valuta för biljettpengarna. Avresa från Mölle 07.38, byte till Göteborgståget 08.41 i Kattarp, ankomst till Göteborgs Centralstation 16.07.

Du minns kanske Emmas valspråk: »Gud skapade ingen brådska!« Julottan ville hon fira klockan sex, när juldagsmorgon glimmade hos Frälsningsarmén på Danska vägen. »Var glad, var glad och hylla din Herre och Gud!« Aldrig har frälsningen känts så nära som där. Pärleporten öppnades.

På Norra Gubberogatan 16 var Elfversons de första som fick TV, faktiskt innan sändningarna hade startat på allvar över Göteborg. »En självklarhet för en radiotelegrafist«, konstaterade Emil när han skruvade fast en liten antenn i fönsterkarmen. Framför vår svart-vita 17-tummare av märket Philips – enda tänkbara märket enligt Emil – samlades många om kvällarna.

Vardagsrummet fylldes av barn och vuxna från de 25 lägenheterna i huset. Fotbolls-VM 1958. Kvitt eller Dubbelt. Stora famnen. Hemma med Ria Wägner.

Andy Pandy.

Pappa Emil seglade på Marocko, men han kom hem två veckor var tredje månad. Ett minne är att han en gång 1951 hade med sig en apa hem. »Apan hette Jocko, kom ifrån Marocko.« Den fick bo i badrummet, men den trivdes inte. Inte ens en vecka fick den njuta av den sanitära komforten i folkhemmets Sverige.

Jocko vägrade att äta och en morgon hittade vi honom död i badkaret. Bananstocken som hängde hos honom var orörd. Vi visste inte var vi skulle göra av honom.

Han blev slängd i sopnedkastet.

26

 Men så kan väl inte berättelsen om Emil sluta? En död markatta i ett sopnedkast på Norra Gubberogatan 16 i Göteborg! Nej, det är ett omöjligt slut. Jag vet ett bättre. Men det får vi ta en annan gång. Till dess kan jag bara avslöja att jag tidvis har kontakt med min far.

Hans Curriculum Vitae finns numera på Linkedout.

Och han är min bästa vän på Facebook. Emil är nöjd med att vara på en plats där ingen ångest finns, där alkoholen inte är vanebildande och där rosor och apor aldrig dör.

Som telegrafist kan han ibland skicka ut postuma radiovågor på långvåg 179 kHz, som överbringar sista strofen på Lilla vackra Anna. Det hörs genom bruset att det är Emil och Anna som sjunger duett: »Sist vi följas åt till himmelen, råka far och mor igen. Bliva åter unga, börja åter sjunga: Kärleken är livets bästa vän.«

Den första delen av berättelsen om Kristinegrund publicerades i 2015 nummer 1. Den finns på webben. Gå till issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. I 2014 nummer 4 skrev Christer Elfversson två artiklar med anledning av nobelpriset till Patrick Modeano. De finns också på webben.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2015

27

En dag i seglarskolan

D

Text och foto Christer Wallentin

et blåser tre, fyra sekundmeter. Västlig vind. Klar himmel. Cirka 20 grader redan vid niotiden när eleverna samlas utanför klubbstugan i Lilla hamnen.

Jag räknar till åtta barn den här fredagsmorgonen.

De yngsta kan väl vara sex, sju år och de äldsta en bit över tio. Alla verkar veta vad de ska göra, men så har de också gått i seglarskolan hela veckan.

På planen innanför Norra Strandvägen ligger jollarna upp och ned på nya järnrör. Eleverna lyfter ned båtarna och vänder dem rätt. De större barnen kan själva sätta i masten, få fast seglet och rätta till alla tampar. De riggar på – som de har lärt sig att det heter.

Några behöver en hjälpande hand och får det av Sara Nilsson, seglingsinstruktör och kursledare. Seglingsin-

Några av ledarna i Kullens Segelsällskap Hugo Hellberg, Ivan Ahlström, Ingalill Hellberg och Sara Nilsson. Kontaktuppgifter finns på hemsidan: kullenssegelsallskap.se. Bilden på framsidan är också från seglarskolan.

struktören Max Karlemark samt hjälpinstruktörerna Ivan Ahlström och Hugo Hellberg är också med och bistår

Jag går ombord på en av följebåtarna, med Max vid

kursdeltagarna så att de utan mankemang kan dra ned sina

rodret, och under den närmaste timmen fotograferar jag så

båtar till slipen för sjösättning.

mycket jag hinner.

Innan det är dags att hoppa i jollarna vill Sara ha en

Senare på dagen, när den veckolånga kursen är avslu-

genomgång. Hela gänget tränger sig ned runt bordet i

tad och barn, föräldrar och ledare har ätit tårta, träffar jag

klubbhuset och försöker hänga med när Sara berättar hur

Ingalill Hellberg, segelsällskapets ordförande.

dagens segling ska gå till. Hon ritar enkla skisser på en liten whiteboard-tavla.

Sara är seglingsinstruktör i Mölle på sjunde året, så

– Vi har haft en bra säsong, och är nöjda. Ovanligt många har varit med på våra kurser.

– Det är en liten klubb, antalet medlemmar är bara ett

hon vet att hon måste vara tydlig och hålla sig kort om de

trettiotal. Men vi känner att vi har en uppgift. Den som vill

yngsta eleverna inte ska tröttna. Efter en liten stund bryter

lära sig segla ska kunna göra det i Mölle. Nästa år hoppas vi

gruppen upp och samlas på kajen för att gå i båtarna och ge

på minst lika många elever som i år. m

sig ut i hamninloppet.

28

Möllekuriren nr 3 • 2015

Stormigt hav Oljemålning av Alexander Wilhelms 1886–1972, signerad 1938.

Det synliga och osynliga skräpet i havet Av Birgitta Hansson Redaktionen hör ganska ofta önskemål om att vi ska skriva om havet, dykning, den marina miljön. I förra numret rapporterade vi om den upprustade dykleden vid Åkersberget ute vid fyren. Det har ju blåst ovanligt mycket i sommar, så det är kanske inte så många som har prövat på att snorkla eller dyka därute. Vi fortsätter med havet-temat och berättar om vad som döljer sig under ytan i Öresund.

Möllekuriren nr 3 • 2015

DEN MARINA MILJÖN är lika viktig för oss som naturmiljön på land. Havet är en del av Möllebornas fantastiska rekreationsområde.

Alla som är med och strandstädar varje vår blir påminda om hur mycket skräp som flyter omkring. Sopsäckarna fylls med plastskräp och kartonger.

Havet har betraktats som oändligt och därmed som en lämplig plats att dumpa allsköns mänskligt avfall.

Tidigare i människans historia kunde säkert de marina ekosystemen klara av att bryta ned en hel del organiskt avfall och påverkan blev liten. Men så är det inte längre. Över 80 procent av det som hittas på stränderna är plast, ett material

som bara har funnits under några generationer. Soporna ser inte bara otrevliga ut. De dödar också.

Varje år drunknar eller skadas oräkneliga mängder sjöfåglar, fiskar och däggdjur även i Öresund för att de har fastnat i fisknät eller förpackningar eller ätit plast.

I SVERIGE ÄR VÄSTKUSTEN särskilt hårt drabbad av nedskräpning. Flera havsströmmar, som för med sig skräp, möts i Kattegatt och strömmar sedan upp längs västkusten, som blir en soptipp för hela Nordsjön.

De flesta soporna har kommit från fartyg som årligen dumpar omkring sju 29

områden där brunalger och tareskogar inte växer.

Foto Föreningen Natur och Miljö

miljoner ton plast i världens hav. En plastmugg kan finnas kvar i 100 år. Men nu ökar också mängden skräp som inte fångas upp i reningsverken.

ALLT SKRÄP ÄR INTE SYNLIGT. På senare tid handlar rapporterna om den så kal�lade mikroplasten. Haven är fyllda med osynlig plast som inte är ett resultat av nedbrutna större plastartiklar som man trodde tidigare.

Duschtvålar och skrubbkrämer, tandkräm och deodoranter innehåller ofta små plastpartiklar som har tillsatts för att produkterna ska bli effektivare. Även om mycket stannar i reningsverken visar en ny studie från Stockholms universitet att 40 ton mikroplast från dessa och andra produkter passerar reningsverken och släpps ut i Östersjön varje år. Partiklar som inte syns för blotta ögat. Det är skrämmande siffror. Även till exempel textilfibrer från tvättmaskiner och fragment från båtbottenfärger ger mikroskräp.

Partiklarna uppfattas som föda av små djur som plankton och musslor och påverkar därigenom hela näringskedjan.

Forskning tyder på att dessa små partiklar också kan transportera miljögifter in i filtrerande djur.

OM RENINGSVERKEN INSTALLERADE finmaskiga filter skulle det drastiskt minska mängden mikroskräp som släpps ut i havet. Kommunerna borde också rena regnvattnet som drar med sig cigarettfimpar och annat skräp ned i dagvattenbrunnarna. Sådant vatten släpps i dag oftast ut helt orenat.

Men visst skulle vi kunna göra en hel del själva också. Bojkotta hygienprodukter som innehåller mikroplast, köp inte kläder – ofta träningskläder – som är preparerade med kemikalier för att inte 30

lukta svett, använd inte giftiga båtbottenfärger och töm toaletter och gråvatten från båten i avfallstationer på land.

I VINTRAS KOM DET EN RAPPORT om naturtyperna på bottnarna utanför kusten i Höganäs kommun. Undersökningen har skett på en rad mätpunkter efter hela kusten mellan Viken och Mölle.

Utanför Mölle sträcker sig hårdbotten (berg, sten och morän) omkring 500 meter ut i havet. Därefter vidtar mjukbotten med i första hand sand och grus och lite längre ut av lera på runt 20 meters djup. Utanför Nyhamnsläge, Strandbaden och Höganäs sträcker sig hårdbotten och området med sand och grus flera tusen meter ut i Öresund.

Vegetationen består av brunalger i de grundare områdena på upp till 4–6 meters djup. Där finns främst blåstång och sågtång, och i de djupare delarna så kallad tareskog. Därefter kommer rödalgsbältet från ungefär 5 meters djup till cirka 16 meters djup. På lerbottnen upphör i stort sett vegetationen. Större bottenlevande alger kräver stenar eller hårdbotten för att kunna få fäste.

Alla dessa olika havsmiljöer är viktiga för många smådjur som sjöstjärnor, blåmusslor, mossdjur och märlkräftor som i sin tur är föda för många fiskarter. Vegetationsområdena är lek- och uppväxtområden för bland annat torsk, stenbit och stensnultra. Blåmusslor är viktiga som föda till exempel för ejdern.

Fintrådiga rödalger dominerar utanför Mölle enligt utredningen. Man skulle kunna tro att det var det omvända förhållandet när man ser all blåstång och sågtång som blåser upp i Tångnean norr om hamnen eller i Fågelviken.

Men anledningen till att det finns mer rödalger är att vattendjupet ökar förhållandevis snabbt utanför Mölle till

SALTHALTEN UTANFÖR MÖLLE varierar med djupet och med strömmarna. Vattnet utanför Mölle är kraftigt skiktat. Det är två helt olika hav som möts och som skiljs åt av ett »saltvattensprång«.

Det övre skiktet består av Östersjövatten. Salthalten är 1–2 procent. I det skiktet rör sig vattnet norrut med den Baltiska ytströmmen som avvattnar Östersjön.

I saltvattensprånget ökar salthalten snabbt med ökat djup. Det underliggande Kattegattsvattnet har en salthalt på 2,5–3,4 procent. Detta vatten strömmar alltså söderut in i Öresund och Östersjön.

Norra Öresund påverkas kraftigt av vindar, strömmar och vågor. Pålandsvindarna från väst dominerar och dessa skapar särskilt på vintern en kraftig vattenomsättning. Utbredningen för djur och växter på botten styrs av flera olika faktorer, och en av de viktigaste är salthalten. Att salthalten varierar från tid till annan kan varje badande känna.  För den här artikeln har jag bland annat haft nytta av tidningen Västerhavet. Det finns många andra källor, se nedan.

KÄLLOR • Naturtypskartläggning av hårdbottnar i Höganäs kommun 2013 och 2014 av Peter Göransson.

• Havs- och vattenmyndigheten havsochvattenmyndigheten.se • Havsmiljöinstitutet, havsmiljoinstitutet.se • Stockholms universitets Östersjöcentrum och Umeå marina forskningscentrum, havet.nu • Danmarks meteorologiska institut, dmi.dk.

Under fliken Hav finns uppgifter om strömmar, salthalt, vattenstånd, vattentemperatur och våghöjd; uppdateras fyra gånger per dygn.

• Västerhavet är namnet på årliga rapporter från Kontaktgrupp Hav, ett nätverk för forskningsinstitutioner, myndigheter och fristående organisationer som arbetar med havsmiljöfrågor i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Rapporterna finns som pdf-fil på Havsmiljöinstitutets hemsida, se ovan.

• Strömmar av plast – Västerhavets dilemma. En film på 15 minuter som finns på Havsmiljöinstitutets hemsida, se ovan. Klicka på Kampanjer/Med fokus på marint skräp. Den borde alla se.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Både/och-mannen på Hotel Kullaberg Foto Christer Wallentin

Av Ingemar Löfgren

Byföreningen utsåg på sommarmötet Tomas Dreilick till Årets Möllebo för att han: − talar varmt om Mölle på sin radiokanal − håller byn levande med att hålla öppet året runt − organiserar under vinterhalvåret »After work« som är mycket uppskattat

J

ag hör några takter av en ZZ Top-låt, musik av det amerikanska blues-rockbandet. Det är Tomas mobiltelefon som ringer. Även om det är tomt i både baren och matsalen rör det på sig receptionen. Gäster ska checka ut och få sina frågor om Kullabygden besvarade. Hotellpersonalen vill ha råd och besked.

Centralfiguren är Tomas Dreilick, sedan 2012 krögaren på Hotel Kullaberg och i år utsedd till Årets Möllebo.

Vi slår oss ner i den generösa sittgruppen i hotellfoajén. Det är en sådan soffa man sitter i och inte på. Tomas är avspänd, men fokuserad. Det ska visa sig vara ett genomgående drag – det här med både/och.

Inför mötet har jag läst den artikel som finns om Tomas i Wikipedia. Det är en målande beskrivning av hans karriär som musiker och krögare. Ett axplock ur den artikeln: • Sångare och gitarrist i popband sedan det glada sextiotalet, bland annat tillsammans med Jan Rohde i Rohdes Rockers, men också med ett eget band. Turnerade i Europa och uppträdde till exempel på Roskildefestivalen.

Och vem har inte hört deras paradnummer Tell Laura I love her?

• Trubadur • Radioankare i Vinyl, Gamla Godingar och RetroFM • Chef för Wallmans Salonger i Malmö under nittiotalet • Krögare på bland annat Brösarps Gästgivaregård, Kullagårdens Wärdshus och Perstorp Brukshotell 

Foto Lovisa Frithiof

Men vem är personen i den berättelsen? Jag ber Tomas att ta det från början, att berätta om sin barndom och uppväxt.

– Under mina första fyra år bodde vi i Malmö. Det var mamma, pappa och jag. Jag var det enda barnet, men senare fick jag flera nya syskon genom mina föräldrars nya familjebildningar i Stockholm respektive Skåne. Det har naturligtvis Möllekuriren nr 3 • 2015

31

präglat mig och skärpt min förmåga att anpassa mig, på gott och ont.

Att stå på en scen och känna publi-

– I småskolan utsågs jag till bästa kompis, men numera kan jag inse att det var på bekostnad av gränssättning och integritet.

Att vara reko, mjuk och snäll kan ha en baksida: att bli offer för andras självhävdelse och frustrationer. I dag kallas det för mobbning.

– Med vacklande självkänsla började jag träna judo. Det var mitt sätt att bli tryggare och förändra både min självbild och andras bild av mig.

Berätta mer! (Det är inte mycket jag behöver ta till för att samtalet ska flyta vidare.)

– Ja, precis som med judon har jag alltid gått in för mina intressen väldigt seriöst. Jag har tagit sånglektioner, inklusive opera, och jag har studerat gitarrspel, pluggat ekonomi, genomgått ledarskapsutbildning och så vidare. Och jag har alltid drivits av att bli kurs-etta.

Jag är en tävlingsmänniska och tar jag på mig en utmaning, så satsar jag fullt ut.

Musiken i livet då?

– Mitt livselixir! Att stå på en scen och känna publikens vibrationer ger en riktig kick. Kalla det bekräftelsebehov, kanske … men det är en stor glädje att få ge till andra med musikens hjälp.

– Efter tolv år i turnébuss var det i mitten av åttiotalet dags att ägna mer tid åt familj, men musiken finns alltid där.

Krögarlivet tog vid och det har jag aldrig

kens vibrationer ger en riktig kick

Tom å Grabbarna hette bandet på bilden. Det bildades ur Rohdes Rockers, alias Rohde & Grabbarna. Bilden togs 1980/81, och den skulle vara till en skiva med titeln On the Road again.

Plattan släpptes i Norge, där gruppen var svaret på Jerry Williams. Orkestern var sponsrad av Harley Davidson, och därför sitter Tomas »Tom« Dreilick på en liten HD. Foto Stefan Larsson

ångrat. Min fru Gunilla hade arbetat i restaurangbranschen i många år och tillsammans har vi drivit ett antal krogar.

– Mitt liv har en slags rytm i tre-årsintervaller. Jag har nu gått in i den andra tre-årsperioden med Hotel Kullaberg och fler ska det bli.

Men du är väl ingen förvaltare?

Vad ska ge dig energi under de kommande åren?

– Jag har alltid nya idéer och ser goda utvecklingsmöjligheter för både Mölle och HK. Under min barndom var Mölle mitt sommarboende. Jag älskar Mölle, cirkeln är liksom sluten efter ett ganska brokigt liv.

– Tillsammans med vår personal och våra gäster har vi alla möjligheter att förnya och utveckla HK inom ramen för hotellets aktningsvärda tradition.

– Min egen arbetsinsats är närmare 500 timmar per månad. Det är mycket, men samtidigt både nödvändigt och givande.

– Du … ZZ Top igen … nu ringer nån på dig. Vi borde fördjupa oss i hur din fru Gunilla och du samarbetar, hur du är som chef och om du skulle kunna tänka dig den numera så vanliga frisyren tre-millimeter-rakt av. Men det får vi återkomma till en annan gång.  Jag tar en runda i hamnen och reflekterar över mina intryck av denne Tomas Dreilick.

Han är en stark profil och lämnar en inte oberörd. Inte alla klickar »gillar« på honom, tror jag. Han är ödmjuk och målinriktad. Prestigelös och profilstark.

Han är modig och gillar utmaningar, är »på väg«. Har ett stort ego och är teamorienterad. Rättfram och diplomatisk.

Som ni märker är det både/och med Tomas. Det finns en dynamik kring denne man som ger hopp om fortsatt HK After Work på fredagskvällarna – liksom andra initiativ och aktiviteter. m

32

Möllekuriren nr 3 • 2015

Våra närproducenter

JANLARS HONUNG • Lars-Gunnar Rosenquist

VARALÖVS GRÖNSAKER • Carina och Thord Nilsson

BRÄCKE ÄGG Anna Andersson

PER I VIKEN • Claes Persson

ELLAGÅRDENS BÄR • Karin och Kenneth Andersson

BRÖD FRÅN SALUHALLEN • Mikael Lindström

VIKENTOMATER • Mats Olofsson

KNIPPGRÖNSAKER • Göran Jönsson i Väsby

•

KULLAMUST • Peter Carlsson

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 9–20 Möllekuriren nr 3 • 2015

33

Fotograferna ville skildra det ljusa badortslivet – Vardagsslitet kom i skymundan

D

Av Christina Ullenius

en 9 maj i år invigde vi årets Pyk-utställning på temat Berget, Brytningen, Berättelserna. När Hans-Otto

varit en fröjd. De berättar om strävsamma människor på små hemman med odlings- och betesmark.

Pyk och Ingvar Blomqvist med entusiasm hade genomfört invigningen tänkte jag: Så mycket jag har lärt mig om Mölle!

Men vad är det då som jag har jag lärt mig, och varför var det så intressant att arbeta med den här utställningen?

Det är lätt att tänka sig in i vilka ansträngningar som krävdes för att hämta sin utkomst i havet, att landa fisk på en utsatt kust.

Havet var också en transportled för många varor, bland annat spannmål och sten från stenbrotten.

Kåserna norr om hamnen användes under flera hundra år för att landa fångst och dra upp båtar. De var ingalunda dolda avloppsledningar – som en okunnig nutida stadsbo skulle kunna tro.

En bit norrut från hamnen ligger en bautasten i strandkanten som kallas för Stora Qvigan eller Mågehallen. Det

Jag har fått ta del av mängder av bilder och dokument som hängivna Möllebor har samlat under årens lopp.

Hans-Otto Pyk har donerat sina samlingar till byföreningen, och de står till vårt förfogande. Många fler med rötter i Mölle bevarar minnet av forna tider och är bereda att dela med sig. Det är en skatt för oss sentida invandrare som vill förstå mer om den byggd som vi har slagit ned bopålarna i.

Det är fascinerande att ta del av livet i Kullabygden – och främst Mölle – genom alla foton som finns samlade. De äldsta bilderna går tillbaka till 1880-talet. Men bortom bilderna finns texter som berättar om livet i Mölle långt tidigare.

Jag älskar kartor, så för mig har tillgången till vackra kartor från 1600-talet och framåt 34

finns en inskription på stenen som ger viktig information till inseglande båtar om det aktuella vattenståndet.

Kartorna från 1760-talet är konstverk som berättar om stenbrytningen, vad den inbringade och hur den framskred år för år.

Bukten utanför nuvarande Norra Strandvägen är noggrant lodad med tydliga djupangivelser på kartorna. Man kan se att Karl XII:s skansar sträckte sig längre in mot byn än vad som syns i dag.

Det finns tusentals fotografier som berättar mycket om Mölles storhetstid som badort under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De professionella fotograferna dokumenterade Karta från 1766-talet med tydliga djupangivelser. Både Lilla Qvigan och Stora Qvigan är utsatta.

Möllekuriren nr 3 • 2015

Inte från Mölle Bilden är från ett stenbrott i Halland, eftersom det saknas bilder på männen som bröt sten i Kullaberg. Foto Långaryds hembygdsförening

När jag har sett mig mätt på det uppsluppna badlivet letar jag efter de människor som levde och verkade i Mölle

badlivet, hotellen, pensionaten, ångbåtarnas ankomst, prominenta gäster och mycket mer. Mölles rykte flög ut över kontinenten.

När jag har sett mig mätt på det uppsluppna badlivet letar jag efter de människor som levde och verkade i Mölle före och under den period som bland andra fotografen Peter P. Lundh har dokumenterat.

Jag finner fiskare, jordbrukare och skeppare, uppklädda i sina finaste kläder på högtidliga familjeporträtt. Bilderna ger en helt annan känsla än det glättiga badortslivet, men de berättar ingenting om vardagens slit.

Undantaget är bilder som visar det intensiva livet i hamnen när mycket fisk lastas ur från båtarna. Arbetet med nät, fisk och båtar tycks ha fångat fotografernas intresse.

Det är långt senare med amatörfotografernas inträde som båtbyggare, brevbärare, potatisplockare och andra människor i arbete blir synliga.

Eftersom årets utställning handlar om stenbrytningen i Mölle under tre sekler, 1600-talet , 1700-talet och 1800-talet, sökte vi bilder på människor som hade arbetat i stenMöllekuriren nr 3 • 2015

brotten, liksom de som skeppade ut stenen och byggde den smalspåriga järnvägen till hamnen.

Men av dem fann vi inga spår. För att ändå ha en bild på stenbrottsarbetare var vi tvungna att låna en från ett hembygdsmuseum uppåt kusten.

Eftersom stenbrytningen och turistsäsongen sammanföll, det vill säga sommartid, skulle man ha kunnat tänka sig att fotografer i hamnen någon enstaka gång vänt kameran från turisterna och bevarat minnet av stenbrytarna! m

TIPS PÅ KÄLLOR • Pyk-donationen är delvis digitaliserad. Den innehåller fotografier, kartor, tidningsklipp med mera. Webbadress: luf.ht.lu.se • Peter P. Lundhs bilder på glasplåtar finns hos Höganäs museum. Där kan man titta på dem i en dator intill receptionen. Kontaktuppgifter: hoganasmuseum.se • Höganäs bildarkiv rymmer flera tusen fotografier. Det är lätt att söka bland dem och man får ladda ned dem, även högupplösta.

Webbadress: ww2.hoganas.se/fotoarkiv

35

Foto Christer Wallentin

Håkan Ström: När jag svänger ned från campingen vid Möllehässle i den långa mjuka kurvan och anar Mölle där borta vid berget tänker jag att jag bor på världens bästa plats

Foto Christer Wallentin

Kullaberg klirrar glasen lika vackert en lördag i november. Och ett kvällsdopp vid Fåglaviken är lika skönt i början av mars, nästan i alla fall.

D

et är inte alltid som man får det man vill ha. Men det blir ofta bra ändå. I augusti letade jag kantareller utan framgång vid flera tillfällen.

Jag gick min promenad där i bokskogen och drömde om en stor rostad brödskiva med nystekta kantareller, halvkisade in bland mossan runt höga trädstammar och försökte ställa in ögonen på »gula lysande svampliknande föremål«.

Ibland var jag tvungen att gå riktigt nära för att titta, men det visade sig ändå alltid vara något annat – som några vissna fjolårslöv eller en murken träbit.

Det var då som min son Isak sade: »Pappa du ska alltid ut i skogen och plocka svamp, men du hittar ju aldrig några svampar«. Och det var då jag tänkte det där om att »det blir bra ändå«.

Det är ju själva promenaden bland de höga granstammarna, det tysta lugnet, pipandet från kungsfåglar högt uppe i trädkronorna – allt detta

36

som gör det så skönt att gå ut för att »plocka svamp«. I ärlighetens namn kanske jag inte alltid är helt fokuserad på letandet.

Det är vägen som gör mödan värd, som Karin Boye sade. Här i Mölle gör vägen mödan värd hela tiden.

När jag svänger ned från campingen vid Möllehässle i den långa mjuka kurvan och anar Mölle där borta vid berget tänker jag att jag bor på världens bästa plats.

Varje steg jag tar i byn känner jag mig välsignad.

Visst är det mörkt och folktomt när det går mot vinter, men det glittrar ändå uppe på berget från alla husen när jag av gammal vana går ned till hamnen en sen kväll i november. Jag tittar upp och tänker att det är så vackert att det inte är klokt.

Det där som folk sa, »Ni kommer aldrig att stå ut på vintern«, det stämde inte alls.

Det må blåsa och vina från havet, men Mölleborna låter sig inte påverkas av sådana småsaker. Inifrån Hotel

Redaktionen bad mig skriva om hur det känns efter två år i Mölle. Familjen blev ju bofast ganska nyligen, så frågan är befogad. Jag kan säga att familjen trivs bättre och bättre hela tiden. Det tog ett tag att hitta nya kompisar för barnen, men nu är allt det där på plats.

Kompisarna finns spridda från Arild över Nyhamnsläge till Allerum och Helsingborg. Så det blir en hel del körande och hämtande med bilen sena kvällar. Men det är kärt besvär.

Och även om barnen tar bussen till skolan i Nyhamnsläge och gymnasiet i Helsingborg varje vardag, finns det ett lugn och en ro i Mölle som gör att det alltid är skönt att komma hem.

Barnen struntar förstås i att det glittrar från alla husen på berget. Men det är ganska härligt för dem att kunna smita ned till Solviken för ett sent kvällsbad med kompisarna. Och det är en underbar liten fotbollsplan vi har bakom stationshuset. På sommaren myllrar det av barn där, och det spelas fotboll från tidig morgon till sen kväll.

Och har ni tänkt på vilken fantastisk stjärnhimmel vi har!

Håkan Ström är chefredaktör för Hemmets Journal Möllekuriren nr 3 • 2015

Ett av Sveriges vackraste hotell

Öppet hela hösten från 17.00 måndag till torsdag och från12.00 fredag till söndag Ny läcker bistromeny med allt från vår Gigantiska Räksmörgås till HK-burgare & skånsk äggakaka Missa inte HK:s egen pizza med färska råvaror – land, hav & veg även för avhämtning After Work varje fredag kom och möt alla möllevännerna 17.00–19.00 meny & dryck till AW-pris Kanske ett gåsagille i november …

Hög tid att boka ditt julbord NU!

Premiär den 27 november med många överraskningar

Restaurang ● Hotel ● Konferens Tel. 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se

Möllekuriren nr 3 • 2015

37

Husnamn – andra delen Text och foto Gunilla Larsson I förra numret av Möllekuriren skrev jag om byns husnamn som en del av Mölles själ. Jag efterlyste flera husnamn och inbjöd läsarna att berätta om bakgrunden till namnen.

Och några napp blev det.

»Villervallan« på Bökebolsvägen 26 Magnus och Ann-Sofie Dahl: – Förbipasserande frågar ibland om namnet har något samband med Villa Villerkulla. Det har det inte. Både huset och namnet är äldre än Astrid Lindgrens Villa Villerkulla där Pippi bodde. Huset uppfördes 1909 och byggdes till några decennier senare.

– Varken oordning eller kaos kännetecknar Villervallan, vilket man kan

förledas att tro av namnet. Sannolikt är det husets höga charmfaktor som har gett upphov till namnet, det säger i alla fall tidigare ägare som vi har pratat med.

– I hallen på ovanvåningen finns flera steg och småtrappor som man passerar när man går mellan rummen, vilket skapar ett visst intryck av just villervalla.

»Vängården« på Norra Strandvägen Krister Sandblad: – Huset ligger längst bort på Norra Strandvägen, närmast Solviken.

– Huset byggdes 1907 och var det första huset intill badet i Solviken.

Tolv vänner beslutade att bygga ett hus tillsammans. Alla tolv är döda sedan länge, men husets nuvarande ägare är släktingar till en av dem, min mormor Nanny Hallén.

– Huset drevs ursprungligen som ett andelshus där delägarna turades om

38

att bo under sommarmånaderna. De tolv andelsägarna utgjordes av fem syskon Hallén och deras vänner.

– Syskonen Hallén, som var de drivande i projektet, var barn till kyrkoherde Lars Hallén i Väsby. Man kan fråga sig hur det kom sig att söner och döttrar till kyrkoherden byggde ett fritidshus 1907 i Mölle, syndens näste.

Artikeln fortsätter på nästa sida

Möllekuriren nr 3 • 2015

»Malm« på Norra strandvägen 20 Ingrid Thell med döttrarna Una och Annelie: – För att förklara husets namn får man gå tillbaka till den 29 januari 1895 då det hölls en offentlig auktion för att sälja det boningshus som fanns på ägorna till Bökebolet Nr 1.

– Huset tillhörde arvingarna efter avlidna änkan Kersti Bökberg i Bökebolet. Huset var byggt omkring 1870.

Efter en livlig budgivning gick huset till kustroddaren Benediktus Malm i Mölle. Köpeskillingen uppgick till 1 535 kronor.

– Det är oklart när huset verkligen fick namnet Malm, men namnet murades in i balkongens utsida på

Möllekuriren nr 3 • 2015

1930-talet då fasaden renoverades.

Senare har gavlarna klätts med trä, och därför syns inte namnet längre.

– Huset såldes 1927 till kustroddarens dotterdöttrar Sally och Ellen Petersson med förbehållet att han skulle få bo kvar livet ut. Köpesumman var då uppe i 2 500 kronor.

– Vi ärvde huset av Sally och Ellen efter deras bortgång 1982 respektive 1983.

Välkomna att berätta om flera hus i Mölle, deras namn och historia. Mejla till redaktion@molle.se

39

Formge • Skriva • Redigera Trycka • Göra hemsidor • Fota

CHRISTER WALLENTIN • LILLAFORLAGET.SE

KULLAPRAKTIKEN Doktor SVEN-GÖRAN BLANCK Centralgatan 35, Höganäs tel 042-33 08 60 Spec. Allmän Medicin Akutmottagning och tidsbeställning

40

Möllekuriren nr 3 • 2015

Humlesuga

Är den allra som raraste växten ... och den finns bara i Mölle Text och foto Gert Svensson

U

nder många år har jag som många andra varit en amatör i trädgården och så plötsligt, utan att veta om det, har jag fått ansvaret för ett botaniskt kulturarv. Hur kunde det hända?

Allt började för femton år sedan.

Jag småspringer hem från förortståget, som vanligt stressad eftersom jag har lovat att skjutsa min dotter till en aktivitet.

Ytterdörren slår precis igen bakom mig när telefonen ringer.

– Tar det, ropar jag till Birgitta som är i köket.

– Svensson.

– Hej, det är Eva i Mölle. Ni får inte bygga på tomten!

– Va? Tankarna snurrar runt i huvudet med blixtens hastighet. Ingen byggstart. Vilka måste jag ringa ... vad händer med lånen?

– Näe, en dam har hittat en sällsynt växt på er tomt, och då får man inte bygga.

– Men herregud, vad är det du säger.

– Ah, lugna dig. Jag skojar ju bara, det förstår du väl.

Christina, din granne tvärs över gatan, grävde upp växten för att rädda den när bygget skulle igång. Det var det jag ville säga, så att ingen tror vi gör nåt fuffens när ni inte är här.

Möllekuriren nr 3 • 2015

– Åhh, va skönt! Du skrämde mig verkligen. Tack Eva, vi kommer ner om några veckor.

Karlarna tittade på vår Humlesuga, fotograferade och frågade om de fick ta med sig ett blad och en blomma till Lund

Jag lägger på luren, lättad. Allt var omtanke om oss och en växt.

Tre veckor senare satt vi inne hos Eva som bjöd på eftermiddagskaffe. Hon berättade historien om damen som hittade växten.

Kvinnan, som var från Lund, passerade tomten och såg en växt som hon kände igen, en Humlesuga. Det är en växt som är extremt sällsynt.

Hon tog kontakt med en vän i Mölle och fick hjälp att gräva upp en del av växten, och den tog hon med sig till Lunds universitet.

Resten av Humlesugan grävde Christina, vår granne, upp och planterade i sin trädgård med tanken att ge växten till oss när vårt husbygge var klart.

För två, tre år sedan stod jag i kassakön på CityGross då jag hör en tydlig mansröst bakom mig säga: »Kommer ni förbi och hämtar er Humlesuga?« Jag vänder mig om och där står grannen som tog hand om växten.

Oj då, den hade jag alldeles glömt. Några timmar senare tog jag en hink, gick över till grannen och grävde upp växten.

Jag delade rotsystemet på mitten och planterade tillbaks ena halvan. Den andra delen grävde jag ned i vår trädgård.

Växten tog sig och blev snart ett med övrig växtlighet. Än en gång glömde jag bort den.

I somras kom nästgrannen över till oss. Hon heter Birgitta och är dotter till Eva. – Det är två man här från botaniska i Lund som vill se er Humlesuga, sade Birgitta.

– Javisst det går väl bra, dom är välkomna, svarade jag.

Karlarna tittade på vår Humlesuga, fotograferade och frågade om de fick ta med sig ett blad och en blomma till Lund.

Det hade jag ingenting emot, tvärtom. Experterna skulle nämligen DNA-testa växten för att se om den har kommit från växtens ursprungliga art. Det är ett komplicerat test, och det tar upp till ett år innan man får resultatet.

Nu vaknade vårt intresse på allvar för växten. Vad är Humlesuga för något? Vad är det som är så märkvärdigt med den?

41

Måndag–Fredag 10–18 Lördagar 10–15 Söndagar 10–13 Storgatan 24 • Höganäs 042-34 11 12

 Vi hjälper dig med blommor till alla tillfällen  Vi är återförsäljare av ERNST  Vi förmedlar blommor över hela världen med

Euroflorist och Blommogram Välkomna önskar Marita med personal

Efter en stund på internet fann jag utförlig information på Alternativmedicins hemsida. Se rutan till höger.

Det här är spännande. Jag kommer att fortsätta att dela växten så att flera kan bidra till att förvalta vårt botaniska kulturarv.

Humlesuga ska enligt uppgift också ha funnits på den plats där Vita byn nu ligger – kanske är det någon som har en Humlesuga i trädgården. Titta efter nästa gång du är ute i rabatterna.

Plötsligt händer det – du kan också vara förvaltare av

42

ett botaniskt kulturarv! Jag återkommer när jag vet resultatet av DNA-testet.

HUMLESUGA – LÄKEBETONIKA – BETONICA OFFICINALIS Humlesuga är en styvt upprätt, flerårig ört. Stjälkens topp pryds av purpurröda blommor i ett kort ax.

Växten hör hemma i Mellaneuropa men förekommer sällsynt även i den sydligaste delen av vårt land.

Denna urgamla läkeört var känd redan i det forntida Egypten och betraktades av greker och romare nästan som ett universalmedel; i en text som tillskrivs kejsar Neros livläkare nämns minst femtio sjukdomar som humlesugan skulle lindra eller bota. Sedermera föll örten mer eller mindre i glömska, och det är inte många av dess underbara egenskaper som har kunnat bekräftas. Den innehåller

stora mängder garvsyra och verkar framför allt sammandragande. Den färska jordstammen smakar mycket bittert och verkar kräkningsframkallande. Omslag av de färska bladen används inom folkmedicinen för att påskynda läkningen av bensår och liknande. Invärtes ges humlesuga som te, destillat eller pulver.

Förr trodde man att örten kunde bota huvudvärk, varför man satte den i hattfodret! Humlesugan är ytterst sällsynt i vårt land och finns numera kvar på bara en enda lokal i Skåne. Växten är fridlyst.

Källa: alternativmedicin.se

Möllekuriren nr 3 • 2015

Mölle Amatörsalong – vilken tokig idé Av Bengt Nilsson

D

et finns väl inga amatörer i Mölle som kan ställa ut. Så tyckte nog de flesta, men det fanns ett par visionärer i byn som sjösatte projektet mot alla odds.

Gunnar Edström och Gert Svensson satte igång att leta upp amatörer som tryckte i sina lyor runt om i Mölle.

Med lock och pock – och med en och annan omvriden arm – lyckades de få ihop nitton intressenter. Det var glada amatörer som sysslade med allt från måleri, keramik och silverarbete till skulptur och foto.

De flesta av de blivande utställarna ägnade sig åt sin favoritsyssla i tysthet. Endast den närmaste familjen kände till deras hobby. Den gav utövarna själva glädje och tillfredsställelse, och i de flesta fall var det inte meningen att deras alster skulle visas offentligt – och till och med kanske kunna säljas.

Gunnar och Gert samlade hela gruppen till ett första möte den 31 mars. Riktlinjer för vernissagen drogs upp, och vi enades om hur utställningen skulle gå till och hur den skulle lanseras.

Den 9 maj träffades vi på nytt för fotografering.

Bilderna skulle användas för en folder och en affisch, två inslag i marknadsföringen av utställningen.

Utställningsveckan närmade sig fort, och den 18 juni Möllekuriren nr 3 • 2015

var alla på plats i stationshuset för att »hänga« utställningen.

Väggytorna hade lottats ut, och Lillemor Löfgren hjälpte till att arrangera tavlorna på väggarna.

Det blev en intensiv dag med spik, ståltråd och tejp. Överallt gav Lillemor en hjälpande hand för att konstverken skulle exponeras på bästa sätt.

Till slut var dagen över och vi kunde gå runt och beskåda utställningen. Det var en fin samling konstverk.

Dagen efter var midsommarafton; allt var tyst och dörren till stationshuset var låst. Men dagen därpå brakade det loss.

Foto Christer Wallentin

vill fortsätta med vår konstnärliga verksamhet.

På fredag eftermiddag var alla ganska trötta, så det var med en viss lättnad som vi plockade ned resterna efter utställningsveckan.

Lokalen skulle göras klar och städas inför nästa vernissage. Senare på kvällen hade vi fest i stationsträdgården.

Vädret var fint och vi åt smörgåstårta och drack vin, och

alla utställare verkade vara mycket nöjda.  Vi pratade om att någonting liknande borde göras nästa år, men vi beslutade ingenting.

Om det ska bli en ny Amatörsalong, måste det bli med nya deltagare. Vi som var med i år är per definition inte längre amatörer – vi har ju haft vår första utställning.

Och några är redan på god väg att bli proffs. m

NITTON PERSONER STÄLLDE UT FÖR FÖRSTA GÅNGEN

Dörrarna slogs upp och publiken vällde in. Det verkade som hela Mölle var på fötter, och dessutom kom det många turister och anhöriga till utställarna.

Det var en härlig stämning.

Folk trängdes och beundrade konstverken. Nästan 300 besökare kom på vernissagen.

De följande dagarna var det inte lika många besökare, men totalt kom 875 personer till utställningen under veckan, vilket blir i genomsnitt 120 personer per dag.

För oss som ställde ut gav veckan många nya bekantskaper och kontakter som kan utnyttjas i framtiden om vi

Bodil Bennheden Veige Foto Bertil Berg Måleri Peter Blaksteen Skulptur Gunn Blom Måleri Gunnar Edström Måleri Björn Gudmundson Måleri Carola Hannah Måleri Bo Hansson Måleri, skulptur m.m.

Kristina Hörnlund Måleri Sven-Erik Hörnlund Måleri

Ame Karlsson Keramik Magge Marcus Måleri Christina Nauclér Måleri Bengt Nilsson Silversmide Jorma Paavilainen Måleri Marianne Piva Måleri Arne Rössel Måleri Per Thorn Måleri Christer Wallentin Foto

43

Steklar är hans favoriter Av Eva Blomberg

Besökte ni Mölle Amatörsalong i i somras? Då lade ni kanske märke till Björn Gudmundsons utsökta studier av steklar. Björn visade också fina, exakta akvareller med motiv från Mölle och Amsterdam.

B

jörn har varit sommarboende i Mölle sedan treårsåldern och bott på flera olika ställen. Så småningom fastnade familjen för ett ställe en bit in i skogen på Ljungåsvägen.

Björn har tagit över föräldrarnas sommarhus och renoverat det varsamt. Samtidigt inredde han en liten ateljé. Resten av året bor han med sin hustru Anna i Helsingborg. Dottern Martina med familj är bosatt i Amsterdam.

Hur började intresset för just steklar?

Björn berättar att de flesta grabbarna samlade på fjärilar på femtio- och sextiotalet. De satte upp dem enligt konstens alla regler, gjorde uppspänningsramar i balsaträ och samlade fjärilarna i lådor med glaslock.

Därefter fick han idén att samla på alla insekter, men insåg rätt snart att det var att ta sig vatten över huvudet. Han begrep dock att gråsuggor och spindlar inte hörde till insekter.

Så småningom började Björn att fotografera insekter, framför allt steklar, med ett 300 millimeters teleobjektiv och en bälg. En ny hobby var född.

Men det var inte så lätt alla gånger att fotografera dem. Han misslyckades oftare än han lycka-

44

des. En skogsmyra kunde få plats i bildformatet 36 x 24 millimeter, men det var nästan hopplöst att få bra bilder. Det berodde dels på svårigheten att få tillräckligt ljus, dels på att steklarna gärna flög i väg innan Björn hann knäppa.

Varför började Björn att måla steklar?

Han har inget klart svar på det. Egentligen målade han allt möjligt sedan barndomen. Anledningen till att han fastnade för just steklar är att han bor i skogen och har dem runt omkring sig varje dag.

– Den första stekel som jag målade av var en bålgeting, det var 1975. Den fanns på nära håll och var lätt att hitta. Jag upptäckte att getingen i verkligheten var mycket häftigare än i böckerna. Färger, detaljer, taggar blev mycket starkare.

Björn använder lupp och skjutmått.

Först gör han en minutiöst noggrann pennteckning med en massa olika detaljer. Arbetet med denna teckning är tålamodskrävande så det förslår, men att arbeta med lupp är ännu mer tålamodsprövande.

När pennteckningen väl är klar överför han den till ett akvarellpapper och kan börja måla.

– Själva målandet är belöningen för allt tidsödande förarbete.

Ett skönt pysslande, bara man inte tappar penseln!

– Det tar två, tre dagar för mig att måla av en stekel, en liten bit i taget. Det är viktigt att teckna och måla stekeln när den är nyfångad, eftersom delar av insekten, speciellt bakkroppen, torkar snabbt. Det bästa är att ta färgerna när insekten lever.

Björn har kunskap om steklars ordning, underordning och familj. Ganska bra klarar han av att bestämma familj, men att bestämma art är nästan omöjligt eftersom det finns tusentals arter.

När Björn började att måla av steklar fanns inte insektsböcker i

samma utsträckning som nu. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna började att ges ut 2005. Redan i det första bandet – det ska bli ett sextiotal – beskrevs dagfjärilar, och där finns fina bilder som extremt tydligt visar de olika steklarna.

Han hade inte ställt ut före Amatörsalongen.

Det var en positiv erfarenhet som har inspirerat honom att fortsätta att avbilda insekter. Det finns 7 168 arter till i Norden att ta sig an – och då helst som levande insekter.

– Så nog har jag mycket arbete kvar att göra. m

Möllekuriren nr 3 • 2015

ARBETSPROCESSEN Studera alla detaljer i lupp, skissa och till sist – det bästa av allt – måla.

Steklar är en ordning i klassen insekter.

Steklar inkluderar bland annat bin, getingar och myror och är Sveriges rikaste insektsordning med cirka 8 000 arter.

Foto Christer Wallentin

Möllekuriren nr 3 • 2015

45

Foto Christer Wallentin

Rapport från Fågelviken Få saker har väl diskuterats så livligt som sandstranden i Fågelviken. Rättare sagt är det tången som har varit ett kärt samtalsämne.

Tomas Svensson • Christer Wallentin Först en bakgrund Möllekuriren 2014 nummer 4 ägnade ett helt uppslag åt saken under rubriken »Tångeländet i Fågelviken – Vad det beror på och vad man skulle kunna göra åt det«.

En idé som vi förde fram då var att tången skulle kunna tas till vara och säljas som trädgårdsgödsel.

Tisdag morgon den 30 juni Omkring klockan 7 inleddes rensning av stranden.

Den utfördes med en traktorgrävare, kopplad till ett bunkersläp för bortforsling av tång och grus.

Föraren skyfflade stranden över hela ytan så att den lilla mängden torr tång försvann samtidigt med det översta sandlagret. Huvuddelen av tången som låg i strandkanten rördes inte, troligen för att föraren inte kunde köra ut maskinen i vattnet och arbeta i riktning in mot stranden.

Efter rensningen såg stranden inte ut som en badstrand ska se ut – om man vill ha en så inbjudande och naturlig strand som möjligt. I stället påminde den om ett grustag med hjulspår och högar som hade tippats och lagts vid kanterna.

46

Lilla stranden – här samlas inte så mycket tång. Fotbollsstora stenar på knädjupt vatten kan flyttas för hand.

Byföreningen har brukat beställa tångrensning med maskin ett par gånger per säsong. Förra året betalade föreningen sextusen kronor för det, men fick sedan tillbaka en del från kommunen. Vi menar att insatsen gör mer skada än nytta.

Vi kom underfund med att det var ganska lätt att hålla brinken ovanför stranden ren från tång och stenar, alltså området upp mot buskarna. Det var roligt att se när barnfamiljer lade sig där efter att vi hade krattat och gjort snyggt.

Vår undersökning Några dagar efter den maskinella tångrensningen möttes vi i Fågelviken – försedda med krattor och andra lämpliga redskap – för att se vad vi kunde uträtta med handkraft.

Under de följande veckorna var vi nere sex, sju gånger och höll på en timme eller två vid varje tillfälle. Vi insåg redan under det första arbetspasset att vi aldrig skulle kunna få bukt med all tång.

Men det var spännande att följa hur stranden och tången förändrades från en dag till en annan.

Vi tyckte att vi började komma underfund med stranden och hur naturkrafterna påverkar den. Ett exempel: Under flera dygn med stark, västlig vind blåste det mesta av tången iväg och lade sig bortåt Wallentins brygga. Då var tången inget problem!

Fyra förslag Varje arbetspass på stranden ökade vår respekt för naturen. Emellanåt tvivlade vi på att över huvud taget ha något att komma med för att förbättra situationen. Men vi har morskat upp oss, och föreslår följande:

Vad vi upptäckte Det ligger en stor sten i vattenbrynet på den högra sidan av stranden, se bilden. Mellan den och fast mark är det fem, sex meter med fin sand, och där lägger sig sällan särskilt mycket tång. Att rensa den biten – vi kallar den för Lilla stranden – från ny tång tog oss aldrig mer än tio, femton minuter.

• Anställ två skolungdomar som sköter stranden under sommarlovet. Om de arbetar halva dagar, tror vi att de med enkla redskap klarar av att hålla Lilla stranden och området upp mot brinken tångfritt. För att avlöna dem är de sextusen kronorna en grundplåt.

• En gång i veckan gör ungdomarna ett ryck för att få bort den tång som har lagt sig i på stranden, till höger om bryggan.

Till sin hjälp har de en häst eller en liten traktor med en »räfsa« av något slag.

• Ungdomarna samlar färsk tång och lägger den för att torka. Efter några dagars torktid paketerar de tången och säljer den. De driver tångförsäljningen i egen regi; de sätter priset och behåller vinsten.

• I vår plockar vi och andra intresserade bort de stenar som ligger på grunt vatten utanför Lilla stranden.

Läs också Gunilla Larssons artikel om baden på sidan 7.

Möllekuriren nr 3 • 2015

FÖRENINGSSIDAN SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE spf.se/kullabergmolle Alla medlemmar och andra intresserade seniorer hälsas välkomna till höstens aktiviteter.

Den 22 september│Torsten Nilsson visar bilder och berättar om sin magnifika trädgård i Mölle, klockan 14 i stationshuset.

Den 14 oktober│Gunnel Wounsch föreläser om Höganäs historia under rubriken »Höganäs – fiskeläge, bruksort och stad«, klockan 14–16 i stationshuset.

Fortsättning den 11 november Den 20 oktober│Arne Melander, professor emeritus, är SPF:s representant i Koll på läkemedel. Han berättar om »Nytta och risker med läkemedel hos äldre«, klockan 14 i stationshuset.

Den 11 november│Gunnel Wounsch föreläser om Höganäs historia, klockan 14–16 i stationshuset. Fortsättning från den 14 oktober.

Den 18 november│Christoffer Palmer och Jutta Sarodnick, Höganäs bokhandel, informerar om höstens böcker, klockan 14 i stationshuset.

Den 9 december│Jullunch klockan 13 i stationshuset.

Anmälan till de olika aktiviteterna görs till Britt Gudmundson, 042-34 79 04, brittgu@gmail.com eller till Birgitta Gille 073-312 11 07, biobe.gille@telia.com.

KAPELLFÖRENINGEN

SVANSHALL │ svanshall.net

Den 7 oktober│Sopplunch klockan 12 i stationshuset. Lars Dalbom fortsätter att berätta om gruvorna i Höganäs.

Den 16 oktober│Räkafton på hamnen; räkor med alla tillbehör och härlig stämning en kulen höstkväll. Obs! det krävs föranmälan om du vill vara med på den här festen.

Den 18 oktober│Konsert med Julia Isaksson på piano, klockan 20 i kapellet.

Den 4 november│Sopplunch klockan 12 i stationshuset. Monica Bengtson berättar om kapellföreningens fadderbarn och visar bilder.

Den 15 november│Konsert med sånggruppen Vittra, klockan 20 i kapellet.

Den 28 november│Föreningen deltar med brödförsäljning på byföreningens julmarknad i stationshuset.

Den 29 november│Adventskaffe efter gudstjänsten i kapellet, cirka klockan 16 i stationshuset.

Den 2 december│Jullunch, klockan 12 i stationshuset.

Den 28 november│Julgranständning med värmande glögg och pepparkakor på hamnen.

Mer information finns på anslagstavlan på hamnen eller på vår hemsida, se ovan.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu Den 20 september│Småkryp i Äsperödsskogen – en aktivitet riktad speciellt till barn. Samling klockan 10 på Plantagens parkeringsplats, Äsperöd, Höganäs.

Den 28 september–den 4 oktober│Hela vecka 40 är en miljövecka som i år handlar om den ekologiska fikapausen. Vi genomför en butiksundersökning.

Den 7 november│Gås- och örnspaning i Sydskåne under en heldagsexkursion.

Samling klockan 9 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Den 14 november│Vingar över vatten – bilder och berättande med både lokala och globala utblickar, klockan 14 i Höganäs Båtsällskaps klubbhus i hamnen.

Den 6 december│Adventsvandring.

Samling klockan 10 på den nedre parkeringsplatsen vid Himmelstorp.

Möllekuriren nr 3 • 2015

47