Möllekuriren 2017 nr 3 by Mölle By- och Kulturförening

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 3 • 2017

Kärleksförklaring Karate Kid

Trafikfrågan Kamrer Wide

Min kärlek till Kullaberg – en lovsång Text och foto Cissie Jansson

vuxen ålder, och med svaghet för sinnlighet och symboler, vill jag gärna tänka att mina band till Kullaberg knöts redan innan jag föddes. När mina föräldrar var unga bodde de i Arild. Det var min pappas jobb som busschaufför som förde dem från nordöstra till nordvästra Skåne. I Arild arbetade min mamma dels i affär, dels på Posten. När hon väntade mig gick hon över backarna från Arild till Brunnby, där barnmorskemottagningen fanns. Den låg i huset som ligger snett emot Brunnby gård. Jag vill gärna tro att det var under dessa vandringar som mina band till Kullaberg skapades. Vi bodde i Arild tills jag var två och ett halvt år, och far fick ny tjänst i Örkelljunga. Mitt enda barndomsminne från Arild är från ett besök i grannhuset, Arildsgården, där yngsta dottern satt i en barnstol. Under min barndom gjorde vi säkert några besök i Arild och på Kullaberg, men dem har jag inga minnen av.

Sportdykning I slutet av 1970-talet började min pojkvän, och senare make, med sportdykning och då blev Kullaberg aktuellt på nytt. Varje Kristi Himmelsfärdshelg var vi ett gäng från Hässleholms Sportdykarklubb som campade på Möllehässle camping hos Lennart och Margareta Petersson. Under somrarna gjorde vi dagsutflykter till Ransvik, Paradishamn, Visitgrottan och Ablahamn. Mot slutet av 1980-talet tunnades besöken ut i takt med att allt fler av medlemmarna bildade familj och fick andra prioriteringar. Jag träffade en ny man 1990 och ville förstås visa honom denna plats som hade 2

betytt så mycket för mig. Eftersom han hade husvagn föll det sig naturligt att vi tillbringade vår första gemensamma semester på campingen. Och efter det återupptogs traditionen att fira Kristi Himmelsfärdshelgen på Kullaberg. Så nu blev det Kullaberg både vår och sommar, ibland bara vi två och ibland tillsammans med mina barn. Vi vandrade i skogen och utforskade malarna på norrsidan.

En Kullabergsvecka Efter en sommarvecka på Gotland med alla våra barn, mina två unga tonåringar och min mans två vuxna döttrar, ville vi samla alla för en gemensam vecka på Kullaberg. På den tiden, tidigt 1990-tal, erbjöd tidningen Land en stugbilaga tidigt på våren, och där hittade vi ett hus i Mölle med tillräckligt många bäddar. Här trivdes vi så bra, och efterhand som våra barn skaffade partners, och senare barn, fick vi möjlighet att utöka vår vistelse till först två och senare tre veckor per sommar. Ett av barnen har till och med fastnat så mycket för Kullaberg att hon med sin familj har skaffat ett eget sommarhus i Arild. Sommaren 2015 hände det som vi aldrig hade velat förbereda oss på. Våra hyresvärdar berättade att de själva ville tillbringa mer av somrarna i sitt hus. Det

skakade om oss, men vi förstod dem så väl. Vi vet ju hur underbart Mölle och Kullaberg är. Vi lät inte beskedet påverka vår pågående vistelse, utan fullföljde den sista sommaren på den adressen, och vi tänker med glädje på allt roligt som vi har haft där. Tack till våra hyresvärdar som lät oss utöka tiden för vår sommarvistelse, och som dessutom bjöd på möjlighet till en tjejhelg varje sensommar/höst. Tjejhelgerna startade med att jag och min syster ville ta med vår mamma och våra döttrar på en helg som skulle vigas åt vandring, god mat och trevlig samvaro. Första gången var i början av 2000-talet och det blev så lyckat att vi ville upprepa det året därpå. Sedan har det rullat på och blivit tradition.

Mamma är med Vår mamma fyller 85 i år och hon hänger fortfarande med på våra vandringar. Sen tio år tillbaka har vi även barnbarn med oss. Det innebär ett annat tempo än när vi började, men också nya glädjekällor. Vandring är ett stort nöje för mig, och förra året toppade jag det med att vara vandringsvärd under Eurorandoveckan i september 2016. Det är det roligaste som jag har gjort, och den veckan kommer jag att bära med mig i hjärtat under resten av livet. Möllekuriren nr 3 • 2017

Hagavägen i Arild, där min vagga stod.

Att vandra på Kullaberg kan jag göra hur många gånger som helst. Jag skulle gärna vilja följa med någon som kan visa mig nya, lite mer svårtillgängliga platser som jag inte hittar på egen hand. Kullaledens vänner är jag med i sedan starten, och tillsammans med dem genomförde jag i juni en vandring från Arild till Josefinelust.

Löprundor på berget Springa i terräng är också något som vi passar på att göra. När vi utgår från Mölle har vi en Himmelstorpsrunda och en Björkerödsrunda. Vi har också en som är ännu längre när vi utgår från Arild. Jag testade Kullamannen 2013 och gjorde korta banan tillsammans med min svåger. Det gav mersmak, och året därpå blev det en dubbelt så lång sträcka, tretton kilometer. Därefter har det blivit varje år. Förra året i lätt regn blev en annorlunda erfarenhet.

Yoga i Solviken Förra året, 2016 alltså, knöt jag ihop Solviken och dambadet med min passion för yoga. Det var härligt att möta mellan fyra och sjutton personer på den lilla gräsplanen tidigt på tisdags- och torsdagsmorgnar. Och när jag i våras läste om trädäcket som hade byggts intill barnpoolen kände Möllekuriren nr 3 • 2017

jag direkt att jag ville hålla morgonyogan där i år. Så blev det, och bortsett från en blåsig start och ett regnigt avslut fick vi däremellan fyra fantastiska morgonpass. Tillsammans yogade vi ihop 4 020 kronor, som nu har landat hos Läkare utan gränser.

Alla väder bra Den här sommaren har våra veckor i Mölle varit lite svalare än vanligt. Vädret har växlat mycket, men alla väder blir bra i Mölle. Blåser det hårt kommer surfarna och står för underhållningen. Är det helt stilla glider paddlarna förbi. När det åskar och blixtrar är det extra mäktigt just i Mölle, med berget bakom och vattnet framför. Och även om det kommer en häftig skur, brukar det klarna upp ganska fort. Vi har sett många underbara solnedgångar och fått många tillfällen att fiska krabbor.

Magisk paddling Paddling ja, det har också blivit en tradition. De senaste fem åren har jag, tillsammans med min syster och svåger paddlat runt berget – antingen från Mölle till Arild, eller tvärtom. Och även om det såg tveksamt ut i år kom den där magiska dagen för paddling i slutet på vecka 28.

Sista helgen i maj i år var det roligt att få visa mina favoritställen på Kullaberg för släktingar från USA. Vi har brevväxlat och visat bilder för varandra, men det var fantastiskt att nu få visa Mölle, Arild och berget in real life. Även då hade vi tur med vädret. Det var så varmt och skönt att två av oss kunde avrunda dagen med ett dopp i dambadet.



Numera måste vi tyvärr inleda våren med ett stressmoment: jakten på boende i Mölle. Vi vill både behålla traditionen att få lite tid med barn och barnbarn och att få tid på tu man hand, gärna med en vecka emellan för att titta till där hemma. Både förra året och i år löste det sig bra och vi bodde på två olika adresser. Inför nästa år hoppas vi kunna återkomma till samma hus för barnbarnsveckan, men vi tar gärna emot tips om var vi kan tillbringa vecka 28 och 29 på tu man hand. Jag ser redan fram emot nästa sommar i Mölle. m

BILDEN Möllekuriren nr 3 • 2017 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år Redaktör│Bengt Nilsson 070-740 04 58 bengt.molle@gmail.com Ansvarig utgivare│Christina Ullenius 070-337 07 65 Layout och redigering Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson Tryckning│Exakta, Malmö 2017 Presslagt den 5 september 2017 Nästa nummer kommer ut den 1 december 2017 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 6 november

 Mölle By- och Kulturförening Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se

Trafikkaos på Järnvägsgatan Bilden är från 1960-talet; ur Helsingborgs museers samling/Lindberg Foto. Publiceras efter tillmötesgående av museet.

Medverkande Leif Aspelin Monica Bengtson Christer Elfversson Karin Eriksson Birgitta Hansson Bosse Hansson Gustav Hernebrant Ingmar Hesslefors Cissie Jansson Karin Janzon Lena Johanson-Thor Mats Jönsson Gunilla Larsson Helmut Lusser Ingemar Löfgren Susanne Nauckhoff Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Hans Peterson Tomas Svensson Frederic Täckström Christina Ullenius Christer Wallentin

Annonsörer Bengtssons Optik Colorama Floral Decor Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Kvantum Höganäs ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kyl- och Värmepumpservice Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje

Mölle Krukmakeri & Café Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Ost & Delibaren Pensionat Strandgården Plisséexperten Retro Sportfiskebutiken Tapet & Färglagret Tunneberga Gästgifvaregård

Årsavgiften för 2017 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 100 kronor per år; för utlandet 210 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter m.m. Möllekuriren på webben Gå till www.issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. Där läggs tidningen ut med ett nummers fördröjning.

Bilden på framsidan visar trafiken i Möllebergsbacken en lördag i augusti. Hastighetspåminnaren satte kommunen upp efter byvandringen i juni. Foto Christer Wallentin Möllekuriren nr 3 • 2017

INNEHÅLL

VÄLKOMMEN

Äntligen höst 2 Min kärlek till Kullaberg – en lovsång

TRAFIKEN I MÖLLE har alltid varit

För Mölle är Krapperup

ett hett ämne som engagerat

av stor betydelse. Gården

många Möllebor. Nu har det

och dess ägare har påver-

kanske börjat hända saker

kat byn på många sätt, och

6 På gång i Mölle

när Trafikverket har studerat

i en doktorsavhandling har

10 Hans Peterson • Krönikan

trafiksituationen. Förhoppningsvis ska man tillsammans med kommunen hitta lösningar på problemen. Vi speglar utredningen i några artiklar och hoppas att det ska fattas visa beslut i detta ärende.

Lillemor Nyström, med hjälp

4 Medverkande och annonsörer 5 Äntligen höst

12 Nya utegymmet – träningstips 14 Leif Aspelin • Catwalk på badbryggan 17 Och solen har sin gång 18 Mölles Karate Kid 20 Nära bild av livet på Krapperup

Den gångna sommaren var

23 Arkivarie och forskare på samma gång

kanske inte den varmaste,

24 Lästips om Krapperup

men i Mölle samlades byborna

26 När ska det bli några skarpa åtgärder mot

den 27 juli till ett festligt mor-

gondopp med frukost. Under

somrarnas trafikelände?

resten av dagen följde många

28 Födde berget en mus?

olika aktiviteter. Samtidigt

29 Det är dags för ett radikalt grepp

passade byföreningen på att

32 Två på Skutan seglar vidare med Skeppet

inviga ett utepingisbord, det

34 Ge trädgården liv under vintern

första i Mölle någonsin. Kamrer Wide är säkert en

36 Kamrer Wide och synden

ny bekantskap för de flesta av

42 Död åt praktfullt ogräs – som påstås ge långt liv

våra läsare. Ni får lära känna

44 Familjen Pettersson på Isolda

honom i den första delen av

av bland annat intervjuer och dagböcker, beskrivit livet på godset från senare delen av 1800-talet fram till 1995. Det finns slående likheter med Downton Abbey. Bland Mölles ungdomar har vi upptäckt att det finns en karateexpert, Filip Orwén heter han. Gunilla Larsson berättar om honom och skingrar lite av mystiken kring denna kampsport. Mycket mer finns att läsa i numret. Jag hoppas att ni gillar blandningen som vi har fått ihop den här gången. Bengt Nilsson Redaktör

Christer Elfverssons dråpliga

48 von Kochens journal

berättelse om en excentrisk

50 Min mening

herre som var två veckor varje

51 Föreningssidan

sommar i Mölle under 26 år – och alltid ville bo i samma rum på Kristinegrund.

Lördagen den 2 december Julmarknad från klockan 13 i stationshuset och annexet Fredagen den 1 december Möllekurirens julnummer kommer ut

Foto Christer Wallentin

Lördagen den 7 oktober Visans Vänner hyllar Bosse Laestadius klockan 16* __

Missa inte

Måndagen den 2 oktober Vinprovning med Kaj Zaar. Även den 30 oktober och den 20 november*

* I stationshuset Möllekuriren nr 3 • 2017

PÅ GÅNG I MÖLLE

Foto webben

Den 26 mars var sista gången vi fick ha gymnastik med Agneta Jetzén. Jag har gått hos henne i tjugo år, men många i grupperna har varit med ännu längre. Vi har haft en fin gemenskap med många glada skratt. Agneta är så positiv och kunnig, och hon har fått oss att göra de mest otroliga rörelser med passande musik. På kvällen efter den sista gången var vi drygt tjugo damer som tillsammans gick till Krukmakeriet. Abbe Jacobson bakade pizzor för fullt och vi sjöng en nyskriven sång för Agneta. Vi hade samlat

Grillaftnarna i juli

Byföreningens styrelse svarar för innehållet på sidan 6–9 när inget annat anges.

till blommor, champagne och ett vackert silverhjärta. Det hade Bengt Nilsson gjort och graverat in Mölle. Tack Agneta för alla år! All lycka önskar vi dig när du nu lämnat byn. Susanne Nauckhoff

 Lena Johanson-Thor tar vid i annexet efter Agneta. Hon har två gympapass på måndagar: klockan 09.00 och 10.15. Starten skedde den 11 september och pågår till och med den 27 november. Dessutom har Lena ett yogapass på måndagar klockan 17.30, också tolv gånger.

MölleBo musikhyllas

Textilkonst i Höganäs

Visans Vänner hyllar Bosse Laestadius lördagen den 7 oktober klockan 16 i stationshuset. Alla välkomna! Fritt inträde. Sedan flera år bor Ann-Britt och Bosse i Gylleröd. Bosse har varit aktiv i Visans Vänner i Göteborgsområdet, och han har skrivit visor och gett ut sin musik på CD. Mer information:

Kommunen ordnade en tävling om utsmyckning i korsningen mellan Lexikonvägen och Sporthallsvägen. Elisabeth Brenner Remberg, textilkonstnär i Mölle, vann med dessa tre glada »flaggstänger med textil på« som Elisabeth själv beskriver dem. Nästa år blir det något nytt på samma plats.

Kontakta föreningens ordförande Jan Erik Johanson, 070-979 76 40; jej.gwprogress@telia.com

Foto Christer Wallentin

I år lockade torsdagskvällarna över 40 personer varje gång – utom den sista. Regnet på eftermiddagen skrämde väl bort en del, men det slutade att regna innan grillen tändes, och 23 personer kom. Det här var andra året med grillning i stationsparken. Mycket talar för att det blir en fortsättning 2018.

Foto Christer Wallentin

Vi kommer att sakna vår gymnastikfröken

Kulturstöd Byföreningens Pyk-grupp har i år fått ekonomiska bidrag från tre håll: Swedbank 15 000 kronor, Höganäs kommun 15 000 kronor och senast också från Stiernstedt-Kockenhus kulturförening 15 000 kronor.

Möllekuriren nr 3 • 2017

PÅ GÅNG I MÖLLE

Vilken bra dag det blev Torsdagen den 27 juli inleddes med morgondopp. Det var en fantastisk morgon med ett spegelblankt hav. I Fågelviken morgonbadade 158 personer och i Solviken 78; alla fick Mölles nya badarmärke. Frukosten efter badet bjöd byföreningen på, och den drog cirka 200 personer. Mats Jönsson invigde det nya bordtennisbordet nedanför utegymmet, och sedan följde rundpingis. Bouleklubben hade tävling för klubbens Ladies och Christina Twengström vann. I en het fotbollsmatch möttes två lag med deltagare från sex, sju år och uppåt. En tipspromenad i två längder lockade några att utforska den nya Mölleslingan. Till bakluckeloppisen kom ett tiotal försäljare med massor av prylar. Kunderna strömmade till från alla håll. Det skojades och köpslogs så det stod härliga till.

Foto Christer Wallentin

När marknaden började mattas av kom regnet, först lätt – sedan allt häftigare. Det fick bli en snabb evakuering. Bouleklubbens inbjudan till att prova på spelet regnade bort, men de som hade anmält intresse kunde senare få vara med på någon av klubbens träningar i stället. På kvällen när grillen skulle tändas upphörde regnet, lägligt nog, och över tjugo personer kom till grillaftonen. Ingemar Löfgren och Birgitta Hansson hade planerat dagen och ansvarat för många av aktiviteterna. De är väl värda ett stort tack. Återkommer arrangemanet nästa år? Föddes kanske en tradition? Bosse Hansson, Christer Wallentin

Möllekuriren nr 3 • 2017

PÅ GÅNG I MÖLLE

Kulturen – upprop MÖLLE BY- OCH KULTURFÖRENING, så heter

ju numera vår förening. Lever vi upp till vårt namn och vårt syfte som det anges i stadgarna? Ibland kan vi behöva stanna upp och reflektera över vad vi gör eller inte gör. Jag lämnar frågan hängande i luften i hopp om att få reaktioner från er läsare. Just nu samlar Lena Strandmark, Cinna Ståhl-Hallengren och jag själv idéer för hösten och vintern. Vad kan vi erbjuda Mölleborna och behövs det större utbud än vad som är etablerat? Vi är glada över att Visans vänner väljer Mölle för sitt program den 7 oktober. Men vad vill vi erbjuda senare under hösten och vintern? Just nu är det mest frågor. Vi letar filmer med anknytning till Mölle. Kan vi

fresta några Möllebor att leta i samlingarna så att vi tillsammans kan ordna ett riktigt nostalgiprogram? Kan vi utveckla utbudet av musik tillsammans med Kapellföreningen? Vi har en lista på möjliga föredrag om vi kan locka respektive personer till Mölle. Vi blev uppmuntrade av responsen på de två kulturdagar som vi hade på fastlagssöndagen 2016 och 2017 med Katten ur tunnan och andra inslag. Vi är därför inställda på att återkomma vid samma tid 2018 med en sådan kulturdag. Men nu vänder vi oss till er läsare. Vad skulle ni vilja ta del av i stationshuset under hösten och vintern? Hör av er till oss! Christina Ullenius christina.ullenius@gmail.com

Monicas teatertips

Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

Limousin från Brunnby Ica Skutan upphörde den 8 september, se artikeln på sidan 32. I fortsättningen kommer det populära köttet från Håkan Bengtssons kor i Brunnby att säljas på Ica Skeppet i Nyhamnsläge. Start i månadsskiftet oktober/november. Karin Lindkvist, Skutans styckmästare, flyttar över till Skeppet. Där kommer hon att förestå den nya köttavdelningen.

För knopp och kropp BIBLIOTEKSGRUPPEN har dragit igång hös-

tens nya bokcirkel med omkring sextio böcker. Priset är oförändrat 250 kronor. Läs mer på byföreningens hemsida, molle.se. BRIDGE i stationshuset på måndagar.

Varmt tack till alla er som bokade biljetter och följde med till Malmö Opera och såg musikalen Spelman på taket med Philip Zandén. I och med det lever Kullens Teatersällskap vidare. Romeo och Julia har premiär på Helsingborgs stadsteater lördagen den 30 september klockan 19. Jag har fått ett

begränsat antal biljetter till den föreställningen. Eventuellt finns det några få biljetter kvar när Möllekuriren kommer ut. Hör av er bums om ni är intresserade! Kontakta mig om ni vill se någon annan föreställning på Stadsteatern i höst. Jag kan beställa era biljetter till ett starkt rabatterat pris.

Kontakta oss om du vill komma med: Birgitta Hansson 070–337 07 65 Maja Stenberg 042–34 51 22 VINPROVNING Säsongen börjar med en

provning den 2 oktober. Sedan följer provningar den 30 oktober och den 20 november. Vinmötena är alltid på måndagar och de börjar klockan 19. Priset är 250 kronor per gång. Varje provning omfattar fem, sex viner och på slutet serveras det alltid något att äta. Deltagarna ska ta med sig glas. Foto webben

FINNS ETT GARAGE för vinterförvaring av bil i mölle med omnejd? Tacksam vore jag, betalar i förskott. Lillemor Eriksson lillemoreriksson@me.com 070-891 77 15

Möllekuriren nr 3 • 2017

PÅ GÅNG I MÖLLE

RAPPORT OM LÄGET I HAMNEN MÖLLES HAMN ÄR mitt uppe i en stor omvandling. Jag besökte Pär Ragvald, exploateringsingenjör i Höganäs kommun, för att höra det senaste om hur arbetet framskrider. Som Möllekuriren tidigare berättat ska gamla byggnader ersättas med nya och gamla avtal ska avslutas. Under den gångna vintern drogs nya ledningar till vatten och avlopp till alla de tilltänkta byggnaderna i hamnen. Dessutom lade man ned rör för kommande fiberinstallation. För restaurangerna i hamnen installerade kommunen fettavskiljare.

Alla arrende- och hyresavtal i hamnen går ut i september, och därefter är det fritt för kommunen att riva den stora byggnaden som innehåller restaurang, bokhandel med mera. Det kan ske under hösten och vintern så att nya byggnader kanske kan stå klara till sommaren 2018. Marken ska styckas av och säljas till näringsidkare, i första hand till dem som i dag har verksamhet i hamnen. Det är redan klart att Grand utökar sin verksamhet. Företaget köper marken runt brandstationen plus den mark där våffelstugan ligger i dag. Det ger Grand plats för att bygga en ny restaurangdel. Våffelstugan vrids 90° och flyttas 10 meter västerut. Övriga näringsidkare har också erbjudits att köpa marken och ska avsluta köpet i början av november. Därefter har de två år på sig att bygga nya lokaler, men arbetena får inte pågå under sommaren och byggnaderna måste följa en

fastställd utformning med lockpanel och papptak. En del avtal är redan klara. Förutom Grand gäller det Special Sport School, Mölle Kajak & Klätter-center samt Fiskeboa. Det är också bekant att Mölle Krukmakeri & Café ska etablera sig i hamnen. Om någon tomt skulle förbli osåld är Pär Ragvald inte orolig för det finns förfrågningar från nya intressenter som vill till hamnen. Hamnföreningen får ett tvåårigt avtal om att sköta hamnen och båtuppställningsplatsen. Dessutom ska föreningen under en övergångstid fortsätta med skötsel av området kring själva hamnen. Den nuvarande parkeringsplatsen på hamnplanen kommer att finnas kvar i samma storlek, men den flyttas kanske något i riktning mot kajkanten. Den så kallade utfyllnaden, där båtar ställs upp under vintern, kan komma att upplåtas för parkering vid behov. m

Foto Christer Wallentin

I vinter ska en ny servicebyggnad uppföras strax utanför det nuvarande hamnkontoret. Där kommer det nya hamnkontoret att inrymmas, och det blir toaletter, tvättrum och duschar för båtfolket. Dessutom ska det finnas soprum och andra serviceutrymmen för hamnen.

Av Bengt Nilsson

Möllekuriren nr 3 • 2017

Fall i trappa

Och då sker naturligtvis lla människor faller. Äldre oftare som det verkar. De snubblar, snavar, halkar över

underverket. En sköterska stannar över på sin dyrbara

mattor och trösklar eller vid frosthalka. De

fritid och tvättar en tillbaka till

gör sig illa. Kanske för att de är sköra.

ens naturliga jag

Fotbollsspelare faller, tumlar runt så

grästovorna yr. Reser sig upp och gör mål. Unga och vältränade, vana att falla, avundsvärda. Man kan också falla i trappan mycket lätt. Man

En muskel längs låret, som ska hålla ordning på underbenet, har lossat vid knät.

går snabbt uppför trappan. Halvvägs erinrar man

Han ringer en läkare på sjukhuset och man

sig ett papper på verandan, vänder sig hastigt om.

får komma omedelbart. Det här är dagen före

Får man då ena foten i det andra byxbenet störtar

midsommar och midsommarfirande betyder kö

man handlöst som en fotbollsspelare – men inte

på ortopeden.

med samma resultat. Man försöker som vanligt kämpa sig upp, men

Ny väntan till midsommardagen då operationen sker snabbt och man återvänder till en ny

inser till slut att det inte går. Då kryper man till

tillvaro med en skena som håller benet rakt.

telefonen och ringer sin son. Han har lättast att

Därmed är man borta från den normala

komma ifrån.

tillvaron, utesluten från sommarens fröjder och hemmet med dess bedrägliga trappa.

Sonen ringer en nära vän och tillsammans inser

Man får häpnadsväckande delikat mat, men

de att en transport är nödvändig, trots protester.

lider av att omsorgsfullt ha blivit tvättad med

Därmed börjar det som hör samman med sjukhus

bakteriedödande medel före operationen. Man

– väntan.

är på något sätt inkapslad i något som inte tillhör

Väntan att få kontakt med en läkare. Väntan

ens eget jag.

på att bli röntgad. Väntan på besked, som dock är glatt. Inga skelettskador. En glad kvinnlig, dansk

Och bada är inte att tänka på. Samtliga sköterskor

läkare meddelar fakta och skriver ut smärtstil-

har verkligen annat att tänka på. Tömma rum

lande medel. Nu ska man hem och öva, träna,

och sängar inför sommaren. Och då sker natur-

komma i form.

ligtvis underverket. En sköterska stannar över på

Man flyttar tillfälligtvis hem till sonen. Han är stark och kan bära en in till toaletten om det så är mitt i natten. Att få lår och underben att sam-

sin dyrbara fritid och tvättar en tillbaka till ens naturliga jag. Men man är ju inte sjuk, bara skadad. Och så

arbeta är mer omöjligt än vad den glada danska

blir det iväg till Kastanjegården i Väsby för två

läkaren ville.

månader omvårdnad.

Efter två dagar ringer sonen till en vän som

Nej, det är inte samma mat, men ett fantas-

är sjukgymnast och bor i Mölle. Hon ringer en

tiskt rum med ett stort fönster mot ett obekant

bekant som är sjukgymnast i Klippan. Det är

lövträd. Lövträdet blir en del av behållningen den

nämligen där sonen bor och man alltså befinner

här sommaren. Virvlande när det blåser, dunkelt

sig. Denne sjukgymnast inser vad som har hänt.

i kvällens skymning, eller regn som glider fram Möllekuriren nr 3 • 2017

HANS PETERSON KRÖNIKAN Foto Greenspire

över fönstret. Personalen är ömsint, lyhörd, omtänksam och ständigt positiv. Ömsint mot de gamla som tappat både talförmåga och matlust. Hänsynstagande, vänliga, beundransvärda. Men där ute glider sommaren fram. Den som man är utesluten från. Och skulle varit än mer utesluten från om man inte hade haft möjlighet att träffa barn och barnbarn. Varje dag undrar man hur de har det där, helt ensamma. Man förlorar en sommar av de få som man kanske har kvar. Men blir en positiv erfarenhet rikare. Så kan ju också livet bete sig. Efter ett fall i en trappa. m

Möllekuriren nr 3 • 2017

Nya utegymmet – träningstips DET HAR VARIT ett perfekt sommarväder

för lek- och träningssugna Möllebor. Vilken tid på dagen jag än har gått förbi stationsområdet har det varit liv och rörelse på de olika ställena: fotboll, bordtennis, beachvolleyboll, boule och – numera – i utegymmet. Gymmet skapar leklust och idéerna är många om hur man ska använda

de olika redskapen. Barnen klättrar, hoppar och gör volter, medan föräldrarna står bredvid och pratar eller styrketränar. Det finns ungdomar som har gått ned varje dag och kört ett träningspass. Andra har tagit en joggingrunda först och sedan avslutat med styrketräning i gymmet. När du gör tricepsträning: Tänk på att det blir tyngre för dig ju längre bort från bommen som du sätter fötterna. Axlarna ska vara så nära bommen som möjligt, gärna rakt ovanför. Observera hur du ska hålla händerna, se bilden.

Du kan träna upp din balans genom att gå fram och tillbaka på bommen. Du kan även använda bommen till steptest för att träna kondition och benstyrka. Bommen fungerar också för tricepsträning. Den senare varianten gäller muskulaturen på överarmens baksida; gäddhänget, ni vet.

Alla trivs, alla har roligt. Det har blivit en trevlig samlingsplats för barn, ungdomar och vuxna i alla åldrar. Jag ser fram emot en höst och vinter där vi som bor året runt i Mölle använder oss av gymmet. Många av redskapen är tunga, men man kan använda dem på olika sätt. Här följer några tips.

De som tränade Birgitta Hansson Susanne Nauckhoff Margit Starfelt Christina Twengström 

Text Lena Johanson-Thor Foto Gustav Hernebrant

Vid steptest är en lagom dosering i början att köra med vänster fot upp tio gånger och sedan byta till höger fot tio gånger. Kör så fort du klarar – och känner dig bekväm med. Möllekuriren nr 3 • 2017

Varje tyngd väger tre kilo. Sitt ned i början. Bålstabilitet är nämligen A och O i denna övning; det är lättare att ha kontroll på bålen när man sitter. Om du använder en tyngd, bör du sitta bredbent och hålla armbågarna intill kroppen när du böjer och sträcker armbågarna. Spänn magen så kontrollerar du mage/ rygg lättare.

Om du använder båda tyngderna, ska du lyfta och sträcka växelvis vänster och höger armbåge för att lättare kontrollera bålen. Det här är en övning som stärker biceps; den är också mycket bra för att öka bålens stabilitet.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Catwalk på badbryggan Av Leif Aspelin

östen närmar sig sakta, men obevekligt. Snart sliter första höststormarna i fönster och dörrar.

Solgula rockar finns inte, förmodligen för att ingen vill få rapsbaggar på sig

Flyttfåglarna, de få som finns kvar, har flytt till varmare länder och

badgästerna i Mölle har blivit färre. Snart ligger

på en herre. Violett är sällsynt, dock förekommer

byn nästan öde under vardagskvällar.

syrenlila liksom tant Gredelins lila färg.

I år liksom alla andra år har det varit rena

Solgula rockar finns inte, förmodligen för att ingen vill få rapsbaggar på sig. Däremot minst två

catwalken på badbryggan i Fågelviken.

brandgula som lyser upp desto

De badande kan

oftare. Även senapsgul och

badrockar. En obser-

gulockra visas upp på bryggan.

vationsstudie visar

Grönt, brunt och svart är min-

följande:

dre vanligt. Man skulle kunna tro att svart är vanligt, men en

Den största gruppen badande skulle man

ivrig badare besöker badet flera

kunna kalla femtio

gånger om dagen.

nyanser av blått. Bad-

Och så finns det förstås en

rockar i ljusblått, him-

stor grupp med randiga bad-

melsblått, kobolt och

rockar, ofta i murriga färger.

marin. För att inte tala

Dessa plagg bärs oftast av äldre

om de turkosa inslagen

män. Mörkt blått, svart, grönt

av blått. Alla i olika ny-

med smalspåriga ränder av rött eller så är ränderna något så

anser och många blekta med åldern. Fördelningen är lika mellan könen. Sedan de vita och eleganta badrockarna, med eller utan kapuschong. Många inom det här

när jämnstora. Kvinnornas randiga badrockar är i kombinationer av ljusare färger och mest blåvitt. En annan stor grupp är badare utan badrock,

sällskapet har en färgglad handduk om halsen.

enbart insvepta i badlakan av diverse kulörer.

Och så förekommer det smutsvita, gråvita och

Merparten av dessa personer får man förmoda är

vita rockar med ett par rostfläckar. En och annan

gästbadare som inte vill släpa med en badrock på

vit badrock har fått en svag pastellfärg, kanske

resan. Liksom ungdomar som inte anser sig behö-

ett och annat färgat plagg i tvättmaskinen har

va denna persedel. Rutiga, prickiga och blommiga badrockar för-

hjälpt till. Rött och rosa, har mina studier visat, förekommer nästan enbart på kvinnor. Cerise, tomterött, karmin och vinrött. Bourdeauxfärg syns

kommer inte alls. De lyser med sin frånvaro! När folk ska ömsa badkläder vänder sig de flesta ut mot havet. En liten grupp vänder sig ogenerat in mot land.

Ett klassiskt Möllepensionat Rum från 950:-

Dubbelrum inkl. Kullafrukost med produkter från bygden. Öppet t.o.m. nyår Fest, bröllop, dop, möte, släktmiddag eller varför inte hyra hela pensionatet? 14

Välkomna till vårt paradis önskar Tina & Christer med familj! www.strandgardenmolle.se • 042-34 70 16

Pensional Strandgården i Mölle NÄRMRE HAVET? DÅ BLIR DU VÅT OM FÖTTERNA

Vid snålblåst vänder alla badkappan efter vinden. Leif Aspelin har varit nattchef, editionschef och ekonomireporter på Svenska Dagbladet Möllekuriren nr 3 • 2017

Foto Christer Wallentin

indelas i kluster utifrån

Tack för en bra sommar Välkomna i höst Beatrice och Johannes Samuelsson

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–21 Möllekuriren nr 3 • 2017

LUNCHKLIPPET

Gästgifvarelunch

Ät tio luncher och få en gratis

Serveras varje vardag klockan 11.30–14.00 Härligt salladsbord med hembakat bröd. Därefter en god husmansrätt. Nybryggt gott kaffe • Pris 109:Det står alltid en fin kaka framme till kaffet, 25:- per bit Hämta din dagens i köksdörren • Pris 85:- per portion

Söndagsmiddag

Varje söndag klockan 12–17 Generöst sillbord med både lax och ål. Därefter en god varmrätt och som avslutning en läcker dessert Tre rätter • Pris 325:- per person

Två temakvällar

TEMA KULLABYGDEN den 23 september klockan 18 Fem rätter • råvaror och viner från vår vackra bygd • Pris 895:- per person TEMA VILT den 7 oktober klockan 18 Fem rätter • råvaror i höstens tecken med härliga viner från Sydfrankrike. Kvällens sommelier: Martin Nygaard från Köpenhamn • Pris 895:- per person

Kommande begivenheter GÅSMIDDAG • premiär den 21 oktober JULBORD • premiär den 18 november Specialpris för såväl gåsmiddag som julbord att ätas hos oss 395:- per person. Gäller onsdagar och torsdagar för 20 personer och fler. Det går också bra att hämta maten till fint pris: gåsmiddag, tre rätter 395:- och stor jultallrik som buffé 320:NYÅRSMENY Tre rätter 395:- per person. Som avhämtning eller utkörning, 100:- till Ängelholm, Helsingborg och Höganäs

FÖLJ OSS PÅ WEBBEN Titta in på vår hemsida. Där publicerar vi menyerna till temakvällarna så fort de är klara. Se också hela vårt cateringutbud med smörgåstårtor, bufféer med mera.

Jonstorpsvägen 16, Jonstorp | 042-36 74 81 | www.tunneberga.se

Möllekuriren nr 3 • 2017

Liten byföreningshistoria från arbetet under 1970-talet med nedslag 1972 och 1977

Och solen har sin gång Saxat av Birgitta Hansson ur ett par föreningsbrev, som delades ut till Mölleborna 1972 respektive 1977. Breven var en föregångare till Möllekuriren.



Byföreningen har 600 medlemmar 1972 och medlemsavgiften är fem kronor per person. Byföreningen efterlyser gamla föremål med koppling till fiske och hav för att kunna öppna ett museum – om man hittar någon lämplig lokal. 

Byföreningen arbetar för att vänthallen i stationshuset ska vara öppen från den första till sista bussen. [Vänthallen var stängd 1977 på grund av omfattande skadegörelse och nedskräpning] 

Byföreningen har satt upp ett 40-tal nya stelor vid hamnen som ersättning för de förstörda i stelegången. [Används att rensa och torka nät på] 

Byföreningen försöker få elverket att sätta upp belysning mellan Gylleröd och stationsområdet. 

Byföreningen försöker få kommunen att göra något åt familjebadet och dambadet vid Solviken. Jämnare stigar, förlängning av stora bryggan, en svikt, en flotte och en vattentoalett är några av önskemålen. 

Byföreningen ska försöka bevara kiosken vid biblioteket. [Kiosken i hörnet av Kullabergsvägen och vägen upp mot Grand Hôtel] 

Byföreningen börjar arbeta för pensionärsbostäder intill stationen. 

Byföreningen behandlar en fråga om en urnlund vid kapellet. 

Byföreningen får ett förslag från Hans-Otto Pyk. Han vill ha en minnessten på en lämplig plats i hamnen eller vid kapellet över fiskare och sjömän, försvunna på haven. 

Byföreningen ordnar Mårtensfest på Turisthotellet, fyrverkeri på nyårsafton vid Ruffen och i januari en julgransplundring. 

Styrelsen består 1972 av Sture Bolin, Clary Brane, Ingrid Franzén, Olle Hersö, Arne Jönsson, Folke Jörgensen, Bert Knafve, Björn Oldenstam, Hans-Otto Pyk och Solweig Täckström. År 1977 är Bert Knafve och Hans-Otto Pyk kvar; nya är Arne Backman, Inga-Lisa Knutsson, Håkan Lind, Torgild Månsson, Egrette Rube och Sven-Gunnar Svensson. 

Möllekuriren nr 3 • 2017

Nyfiken på Filip Orwén

Mölles Karate Kid Text och foto • Gunilla Larsson

början av sommaren läste jag i Helsingborgs Dagblad om två ungdomar från Höganäs karateklubb som hade varit på läger i Spanien och graderat för svart bälte. En av dem var Filip Orwén, och han bor i Mölle. Bra, tänkte jag. Ännu en av dessa duktiga ungdomar i Mölle som sticker ut med sitt intresse och sitt kunnande – personer som de flesta bybor inte känner till. Den här gången var det en sport som jag inte kan någonting om. Visst har jag i likhet med många andra sett filmen om Karate Kid som lärs upp av Mr Kesuke Miyagi. Instruktörens »wax on, wax off« har fastnat i mitt huvud, men det kan väl knappast handla om att vaxa en bil. Jag bjuder in Filip till ett samtal, en intervju rättare sagt. Filip föddes i Helsingborg och är sjutton år. Han kom till Mölle i koltåldern och bor på Sillgränd i Gylleröd tillsammans med mamma Carina, pappa Henrik och lillasyster Cecilia. Filip har hållit på med kampsport sedan han var sju år. Då började han med taido i Höganäs men när man lade ned taidoklubben gick han över till karate. Det finns olika stilar inom karate. Den som Filip utövar heter goju-ryu, och det är faktiskt den karatestil som Karate Kid använder sig av i filmen. Filip började träna när han var elva år gammal, och efter sex och ett halvt år nådde han sitt mål: att erövra svart bälte.

– Karate betyder tom hand och är en av många japanska kampsporter, berättar Filip. Man har inte några andra vapen än sin egen kropp. Det är en självförsvarssport. Det man tränar är slag, blockar och sparkar. – Det är oerhört viktigt att ha god balans. Golvet har en tunn matta som inte är särskilt mjuk, så man behöver träna fallteknik för att inte gör illa sig när man faller. – I träning markerar man slag eller sparkar, men i en fight får man efter en viss ålder även träffa motståndaren, men aldrig skada någon. – Karate är en bedömningssport, och förutom fight har man det som kallas kata där man visar upp sina slag, blockar och sparkar i ett rörelsemönster (det finns flera olika kator), och i tävlingar bedöms rörelserna av en domare. Det har alltså tagit Filip sex och ett halvt år för att få svart bälte. Det låter som en lång tid, men faktum är att han har gjort det så snabbt som det går. Förklaringen är att det är många steg på vägen till målet. – Det finns tio grader som man måste klara innan svart bälte. Man måste träna regelbundet och klara av graderingen mellan varje grad. Man börjar med tio och går ned till ett innan man graderar för svart bälte. – När man börjar har man ett vitt bälte. Vid första graderingen får man ett gult streck att sätta på det vita bältet som visar att man har graden tio. Man kan gradera sig varje halvår. Det finns olika färg på bältena; vitt, gult, grönt och brunt innan det svarta bältet. Möllekuriren nr 3 • 2017

Karate är en mental sport där man hela tiden fokuserar och koncentrerar sig – För bältena gult, grönt och brunt finns det tre nivåer på varje. När man har fått gult bälte måste man alltså gradera sig två gånger till innan man får nästa färg, som är grönt, och så vidare. – Efter det sista bruna bältet måste man träna regelbundet under minst ett år innan man får möjlighet att gradera för svart bälte. Svart bälte kan endast erövras på det årligen återkommande sommarlägret, och det var alltså i Spanien i år. Det finns olika grader även av det svarta bältet. Filips nya mål är nästa grad, och att nå dit kommer att ta minst två år.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Filip tränar i sin klubb fyra dagar i veckan, en och en halv timme varje gång. Före sin egen träning har han en träningsgrupp med yngre barn som tar en timme. Utöver detta tränar Filip hemma flera timmar per vecka. – Jag går på gymnasiet i Höganäs på teknikprogrammet med sportinriktning. Jag har lagt upp studierna på fyra år i stället för tre för att jag ska hinna med all träning. Sedan kan jag fortsätta ytterligare ett år och bli gymnasieingenjör. På TV har jag sett karate-människor slå av en planka eller en tegelsten med ett välriktat slag med bara handen. Är det något som Filip kan göra? undrar jag. – Vi tränar slag som ska ha en kraft av 60 kilo för att slå av en träningsbräda, och det klarar jag. Men en tegelsten har jag inte prövat. – Karate är en mental sport där man hela tiden fokuserar och koncentrerar sig. Det handlar om att slå igenom

brädan, inte slå till den. Man siktar på en punkt på andra sidan. – Som barn skadades jag i en trafikolycka. Jag blev delvis förlamad och var tvungen att sitta i rullstol några månader efter olyckan. Karaten hjälpte mig absolut att stärka min kropp efter den händelsen. – Karate har blivit en olympisk sport som får premiär vid OS i Japan 2020. Jag skulle gärna åka dit som åskådare och vara med och se hur de tränar. m

Ordet karate ser ut så här med japanska, kalligrafiska skrivtecken. Det betyder tom hand.

Foto Antony Mcaulay, Dreamstime

Nära bild av livet på Krapperup Lillemor Nyström: I skuggan av en borg – vardag och fest på Krapperups gods 1881–1995. Doktorsavhandling vid Göteborgs universitet, institutionen för kulturvetenskaper. Göteborg 2014. ISBN 978-91-628-9066-7, 309 sidor.

Av Christer Wallentin

är jag första gången anlände till Mölle – för 40 år sedan – kom jag cyklande längs den gamla banvallen. Från cykelsadeln såg jag inte Krapperups borg och var ovetande om godsets existens. Om Linnés övernattning 1749 hos dåvarande godsägaren Petter von Kochen visste jag inte ett dyft, inte heller hade jag hört talas om ätten Gyllenstierna som kom in i bilden 1787. Med tiden har det gått upp för mig att man inte kan överskatta slottets betydelse för Kullabygden, inte minst för

Mölle. Det är väl bara Höganäsbolaget som har varit i närheten av samma starka påverkan på människornas liv i den här delen av Skåne. I ett tidigare nummer av Möllekuriren (2016:2) intervjuade jag Karl Gunnar Nilsson som hade arbetat med skogen på Krapperup under 25 år. En tid därefter lånade han mig en doktorsavhandling som han hade fått som tack av författaren, Lillemor Nyström. Karl Gunnar var en av ett trettiotal personer som hon hade intervjuat för sin bok I skuggan av en borg. Möllekuriren nr 3 • 2017

Boken ger en inblick i livet på godset från slutet av 1800-talet fram till våra dagar. Skildringen startar när Nils Gyllenstierna 1881 gifter sig med Ellen Stiernstedt, och det unga paret tar över Krapperup. Berättelsen sätter punkt först 1995, alltså 114 år senare. Under denna tid skedde stora förändringar: socialt, tekniskt, ekonomiskt. Lillemor Nyström skriver med skarp blick för klasskillnader och hierarkier. Klyftan mellan baronen och hans underlydande är enorm, men hon nyanserar bilden. Också bland dem som arbetade på slottet – som till exempel mamsell, kokerska, husjungfru och piga – fanns en tydlig hierarki. Samma skiktning gällde bland de anställda i jordbruket. Mellan godsförvaltaren och ladugårdsdrängen var avståndet stort i status, lön och arbetsuppgifter.

oken är välskriven, lättläst och oupphörligt intressant; här och där så spännande att jag inte kan lägga den ifrån mig. Eftersom Lillemor Nyström har arbetat på Krapperup sedan 1991, och gör det alltjämt, har hon haft tillgång till ett stort material. Det har bestått av brev, dagboksanteckningar, kassaböcker, kartor, fotografier, föremål med mera. Och till detta kommer intervjuer med tidigare anställda, släktingar till dessa, arrendatorer med flera. Det hade varit lätt att gå bort sig i allt detta, men Lillemor Nyström lyckas bruka källorna för att ge en mångfacetterad bild av livet på Krapperup – och hur det kom att förändras. Nils Gyllenstierna var förmögen och ägde ett av de största godsen i Skåne. Baronen och hans hustru tillhörde eliten och var högt rankade i samhället. Kung Oskar II och andra kungligheter besökte slottet för att delta i jakter och andra festligheter, ett bevis på deras uppskattning. Godsägarparet höll en självklar distans till sina anställda. Det var en livsstil som växte fram under medeltiden och som kom att bli adelns ideal.»Det rådde en social ritualiserad ordning väl inövad

Möllekuriren nr 3 • 2017

I den här avhandlingen får även mjölkerskor, kuskar, stalldrängar, räfserskor, rättare och otaliga andra en röst sedan barnsben«, skriver Lillemor Nyström. Den personal som anställdes på herresätena drillades i rätta manér. Avstånd och avskildhet är nyckelord för att beskriva relationen mellan husets härskare och tjänstefolket. Författaren ger ett talande exempel på detta. I vindsvåningen i en av borgens flyglar hade kökspigorna sitt gemensamma rum. För att komma till köket – som låg i en helt annan del av slottet – skulle pigorna ha behövt gå rakt igenom baronens mottagningsrum. Men det gick alls inte an, den vägen var spärrad för dem. De var i stället tvungna att gå tvärs över borggården och in genom den södra porten. En tidig, blåsig vintermorgon var det nog inte så roligt. Nils Gyllenstierna lät 1894 bygga en spiraltrappa upp till vinden. Därefter kunde pigorna gå upp den vägen för att via den långa vindskorridoren i huvudbyggnaden nå köket. »Genom att avgränsa, separera och leda tjänstefolket genom korridorer och trappor, där de inte var synliga för herrskapets ögon, blev den privata sfären mer avslappnad och behaglig.« Mamsell hade den viktigaste tjänsten i borgen. Varje morgon efter frukosten besökte hon friherrinnan i hennes kabinett för att få instruktioner om dagens måltider och annat viktigt som skulle ombesörjas. När Ellen Gyllenstierna hade gått igenom allt, neg mamsell för henne, gick raskt ned till köket och gav den församlade personalen anvisningar för dagens arbete. Löneutbetalningar var en annan viktig uppgift för mamsell. Hon hade full kontroll och höll hårt i sin nyckelknippa. »Allt skulle vara låst, som kryddlådan,

islådan och så vidare. Varje ljus och varje skiva av söndagssteken räknades och sparsamheten var hennes största dygd.« Hur många arbetade i borgen? Antalet varierade efter hur stor godsägarfamiljen var för tillfället. Under tiden 1881–1945 bestod tjänarstaben av som mest nio personer och som minst fyra. När herrskapet ordnade större fester utökades styrkan med tillfällig personal.

ils och Ellen Gyllenstierna reste ofta till utlandet. De besökte kurorter i södra Europa för att få behandling mot gikt, reumatism och andra besvär. Ibland for de tillsammans, men andra gånger befann sig makarna på olika ställen och korresponderade sinsemellan. »Under långa tider vistades framförallt Nils på hotell i vackra miljöer, där också läkare fanns tillgängliga.« På skolloven kunde familjens barn och ungdomar få följa med på resorna. Som spädbarn fick de stanna hemma och togs då om hand av barnsköterskor och ammor. Ett stort plus med boken är att den handlar om hela Krapperup. Lillemor Nyström skildrar förstås livet i borgen, men visar också stort intresse för arbetet med korna i ladugården, hur hästarna togs om hand, vilka maskinella hjälpmedel som successivt började användas omkring förra sekelskiftet etcetera. I den här avhandlingen får även mjölkerskor, kuskar, stalldrängar, räfserskor, rättare och otaliga andra en röst. Nils Gyllenstierna dog 1926, 71 år gammal, och hans äldste son Eric tog över godset. Denne var diplomat och arbetade mestadels utomlands. Det var bara på sin semester som han kom till Krapperup. På både Nils och Erics tid skulle alltså godset fungera även när ägaren inte var på plats. Arbetet på borgen och i lantbruket var organiserat så att verksamheten skulle kunna fortgå utan mankemang. När ägaren, som i Erics fall, var borta större delen av året kan man tänka sig att ägandet blev ganska anonymt. Godsförvaltaren och mamsellen blev de 21

örvaltaren var en nyckelperson i driften av gården, och Krapperup hade bara tre förvaltare under hela den tid som boken omspänner. Den förste var Knut Claréus som anställdes 1883 av Nils Gyllenstierna. I bagaget hade han en examen från Alnarps lantbruksinstitut och några års arbete på stora gods i Sörmland. Claréus var 27 år när han kom till Krapperup. »Denne förvaltares karriär följer den gängse modellen för tiden. Karriärgången inleddes med en tjänst som bokhållare, avancemang till kassör, sedan inspektor och efter tjugo års tjänst, år 1903, uppnåddes titeln förvaltare«, skriver Lillemor Nyström. Efter Claréus kom Linus Hasselberg på den inflytelserika förvaltarposten. Han arbetade på Krapperup i 38 år och blev med tiden en viktig person som gjorde avtryck både på gården och i bygden. När Hasselberg drog sig tillbaka i slutet av 1950-talet kom i hans ställe Göran Christenson; denne anställdes 1957 och gick en tid tillsammans med Hasselberg. År 1967 hade den siste fideikommissarien överlåtit godset till en stiftelse, Krapperupsstiftelsen. Ägandet blev ytterligare anonymiserat, och det fick säkert betydelse för den nye förvaltaren. Christenson rationaliserade jordbruket och införde ny teknik. Han drev bland annat ett stort bevattningsprojekt. En jättelik damm byggdes i landborgen, nordväst om slottet. Från dammen leddes uppsamlat vatten till fälten i ett utsträckt rörsystem. Intresset för mekanisering av arbetet med djuren och åkrarna var ingenting nytt på Krapperup. Nils Gyllenstierna var positiv till ny teknik; det var också Claréus och Hasselberg, liksom flera andra anställda på gården. Ett gott utvecklingsklimat rådde. Lillemor Nyström beskriver några av förändringarna, bland annat övergång-

en till mjölkningsmaskiner. I slutet av 1800-talet och flera decennier in på det nya århundradet hade Krapperup sex till åtta mjölkerskor, flertalet av dem var statarkvinnor som arbetade med detta för att tjäna en extra slant till familjen. Mjölkningen fordrade disciplin. Det gällde att komma upp vid femtiden på morgonen och hinna med att mjölka åtta, tio kor på ett par timmar. Samma sak skulle upprepas vid sextiden på kvällen; däremellan skulle kanske korna som kalvat mjölkas en extra gång. Arbetet under dagen omfattade alltså fyra, fem timmar och ersattes med som mest 26 öre per dag. De första försöken att konstruera en mjölkningsmaskin skedde 1901. Det skulle sedan dröja ett halvsekel för att utveckla tekniken och få den allmänt spridd i landet. Parallellt med införandet av mjölkningsmaskiner försvann mjölkerskorna; mansdominansen blev nära nog total.

rapperups olika förvaltare drev på teknikutvecklingen i samklang med godsägarna, och de möttes av ett stort intresse från flera av statarna. En av dem, Edvin Stedt, hade huvudansvaret för gårdens verkstad. Där byggde han bland annat en maskin som skulle omvandla hö till ensilage. På det viset kunde höet hållas färskt under lång tid. Karl Sture Bank var en annan uppfinningsrik person; han hade huvudansvaret för grisarna och dess avel. Han konstruerade ett särskilt bås som skulle användas när suggorna skulle betäckas – och det fungerade verkligen. »Innovationen ledde till ökad och förbättrad grisavel«, skriver Lillemor Nyström.

 Som läsare bjuds vi att titta in i friherrinnans kabinett, möta kokerskan bland ångorna i slottsköket och följa med statarna i arbetet på fälten. Genom hela boken uppmärksammar Lillemor Nyström läsarna på betydelsebärande detaljer. Hon återskapar en försvunnen värld. m

Foto webben

som fick representera ägaren och leda det dagliga arbetet. Ett förhållande som påminner om vår tids stora aktiebolag där verkställande direktören och dennes stab i praktiken sköter företaget.

Kokerskan – ett udrag ur boken Att kokerskan bodde närmast köket var logiskt eftersom hon skulle vara nära till hands och ansvara för matlagning och bakning. Hennes roll var en ytterst viktig funktion för husets invånare och gäster eftersom maten skulle smaka bra, vara nyttig och anpassas till vardag, till helg eller borgens olika fester. Det var kokerskan som bestämde vad tjänstefolket skulle äta. Hon hade en överordnad ställning med uppsikt över kökets pigor, men var underställd mamsellen. Kokerskan skickade iväg pigorna att hämta grönsaker hos trädgårdsmästaren eller beordrade dem till källaren för att hämta upp mjölk. Hon talade om för dem när det var dags att putsa koppar eller värma vatten till disk. Kokerskan skulle veta när det var dags att lägga in mer koks eller ved i spisen och veta när det var lämplig värme för att sätta in stekar eller matbröd i ugnen, vilket krävde stor skicklighet. Inte i någon av receptböckerna finns angivet vare sig tid eller ugnstemperatur för de olika maträtterna, brödet eller kakorna. Hon skulle lära pigor och hushållselever i matlagningens och bakningens konst. Fanns enbart en kokerska anställd var det hennes uppgift att planera matsedeln tillsammans med frun i huset, i annat fall gjorde hon det tillsammans med mamsellen sedan mamsellen överlagt matsedeln med friherrinnan.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Arkivarie och forskare på samma gång Text och foto Christer Wallentin

illemor Nyström började på Krapperup 1991. När jag möter henne på godskontoret i augusti i år har hon arbetat på borgen i ett kvartssekel, men hon har aldrig haft en fast anställning. En rad projekt har avlöst varandra. Lillemor har tagit hand om en del av samlingarna genom att registrera, systematisera och digitalisera, men hon har också fotograferat, rengjort och lagat.

Finns det mer att ta vara på eller börjar det bli färdigt? – Det uppstår hela tiden nya behov, så arbetet tar nog inte slut i första taget. Jag gick nyligen i pension, men blev ombedd att fortsätta ett tag till. – Ett äldre, intressant material kom nyligen fram. För ett år sedan flyttade dåvarande inspektoren ut och lägenheten i förvaltarbostaden tömdes utom ett rum, som innehöll dokument från de olika förvaltarnas tidsepoker. Det materialet registrerar jag nu. Du började arbeta på din avhandling 1996, men det dröjde till 2014 innan du lade fram den. Varför? – Jag hade mitt vanliga jobb på Krapperup parallellt med min forskning nästan hela tiden. Min familj fick jag också ta hänsyn till. När jag efter några år var klar med mina intervjuer blev materialet liggande i flera år. Jag fick inget riktigt grepp på det. En vändpunkt kom när min handledare tipsade mig på den franske filosofen, sociologen och antroplogen Bruno Latour. Han gav mig de teoretiska verktyg som jag behövde. Möllekuriren nr 3 • 2017

I din bok använder du ord som överklass, medelklass och arbetarklass och beskriver ingående den enorma klyfta som fanns mellan slottsherren och hans underlydande. Var du inte rädd för att skrämma bort läsare? – Nej, det kan jag inte säga. Under en period, jag tror det var på 1980-talet, var det många forskare och andra som tyckte att man inte borde tala om klass längre. Men det gick över, och själv menar jag att klassbegreppet behövs för att förstå samhället. – Visst var det nästan obegripligt stora skillnader mellan baronens familj och de flesta som arbetade för Krapperup. Men i dokument och intervjuer är klagan inget genomgående tema. Människorna hade många gånger djupa yrkeskunskaper och kände stolthet i sitt arbete. De bär på en värdighet. Därför är min bok ingen eländesbeskrivning. Under tiden som du har forskat har du alltså arbetat på Krapperup. Finns det en risk för att du har haft ditt studieobjekt för nära? – Ja, den risken kan man inte bortse ifrån. Under forskarseminarierna påpekades just detta för mig, och jag började då bli medveten om fenomenet och försökte förhålla mig på ett balanserat vis. Samtidigt har fördelarna varit stora. Jag har haft lätt

Lillemor Nyström grävde där hon stod, bland böckerna och arkivalierna på Krapperup.

att komma åt dokument och föremål av alla slag. Att vistas i miljön har varit inspirerande, och jag blev bemött med intresse när jag tog kontakt med dem som jag ville intervjua. De flesta visste vem jag var. Det har gått ett par år sedan din bok kom ut. Har du tänkt om på några punkter? – Nej, faktiskt inte. Eftersom innehållet fick växa fram under lång tid, känner jag att jag kan stå för boken. – Nu tänker jag mer på nästa bok som jag vill skriva. Den ska handla om Krapperups arrendatorer. Intervjuerna är klara sedan länge och jag har mycket annat material. Så nu gäller det att komma igång! På nästa sida finns tips på andra böcker som handlar om Krapperup

LÄSTIPS OM KRAPPERUP För femton år sedan startade den Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen en bokserie under namnet Historia kring Krapperup. Det som slår en vid första anblicken är hur välgjorda dessa böcker är, grafiskt sett. När man sedan sätter sig ned och börjar läsa i någon av dem, är det lätt att ryckas med och glömma tid och rum, så bra är de. Krapperupsstiftelsen har valt skribenter och ämnen med omsorg, helt klart. Författarna är både duktiga forskare och drivna skribenter. Det blir historia som berör en.

Av Christer Wallentin

Efter att ha stridit med Karl XII, och tillbringat tolv år i rysk fångenskap, köpte von Kochen Krapperup 1734 tillsammans med sin bror. Det var ett av Skånes mest anrika slott, men svårt nedgånget. Med febril aktivitet tog det Petter Gotthard trettio år att få godset på fötter.

• Peter Ullgren: Godsherrskapen och kyrkan – Krapperups relationer till Brunnby kyrka ca 1748–1900, 2009, 230 s. ISBN 91-87944-17-0. Krapperups kyrkväg går från borgen till kyrkan i Brunnby. Jag har alltid sett den som en tydlig som symbol för en nära koppling mellan adelsmän och präster. Ett exempel: I Petter von Kochens testamente stadgades att fideikommissarien skulle svara för en eller två skolmästares löner.

Böckerna kan lånas på biblioteket. De finns att köpa i Höganäs Bokhandel, liksom i Slottsboden eller direkt från kulturintendenten: info@krapperup.se; 042-34 41 90.

möllan och kvarnen som gav byn sitt namn – har mycket att hämta i båda böckerna.

Den här är en samlingsvolym och den inleds med Peggy Larssons dråpliga skildring av Annorlundafesten som Wanda Gyllenstierna höll den 2 juli 1982. Den pågick från prick klockan 18.02 till på slaget klockan 03.00. I ett annat av de femton kapitlen berättar Lillemor Nyström om just denna Wanda, och bilden djupnar.

• Peter Carelli: Krapperup och det feodala landskapet – Borgen, bygden och den medeltida bebyggelseutvecklingen i en nordvästskånsk socken, 2003, 293 s. ISBN 91-87944-13-8.

• Caroline Ranby: Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – Volym I, Borgen och byarna 1550–1850, 2003, 410 s. ISBN 91-87944-10-3.

Den arkeologiska utgärvningen 1995–1996 av borggården på Krapperup står i centrum, men författaren berättar också mycket om Brunnby socken i sin helhet och de stora förändringar som skedde på 1300-talet när Krapperup gick från att ha varit en storgård till att bli ett frälsegods. Foto Christer Wallentin

• Peter Ullgren: Petter Gotthard von Kochen – Karolinen på Krapperup, 2012, 263 s. ISBN 91-87944-20-0.

• Peter Ullgren (redaktör): Ur Krapperups historia – Människor och minnen, 2007, 293 s. ISBN 91-87944-16-2.

• Caroline Ranby: Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – Volym II, Gårdarna och gatehuse, katalog med byggnadshistorisk beskrivning, 2003, 332 s. ISBN 91-87944-11-1. Det är en gåta hur författaren har kunnat ta in ett så stort och svåröverskådligt källmaterial och presentera det i två vackra, lättlästa volymer. Den som är särskilt intresserad av en viss by eller ett specifikat gammalt hus – i mitt fall byn Vatten-

Läs om Petter Gotthard von Kochens journal på sidan 48.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2017

Trafikverket har under våren genomfört en så kallad åtgärdsvalstudie i Mölle. Verket har utrett möjligheterna att förbättra trafikmiljön, framför allt sommartid. Många har haft ett ord med i laget: Höganäs kommun, Naturvårdsverket, Skånetrafiken och byföreningen. Mats Jönsson och Ingemar Löfgren har representerat byföreningen i arbetet. Här berättar Ingemar om studien.

Läs Trafikverkets åtgärdsvalstudie. Du hittar den på molle.se

Text Ingemar Löfgren Foto Christer Wallentin

När ska det bli någr mot somrarnas

ålet är ökad trafiksäkerhet och en bättre boendemiljö. Parallellt med Trafikverkets utredning har Naturvårdsverket mätt antalet besökare och trafikintensiteten på berget. Siffrorna gäller flödet av fordon och människor till och från Kullaberg och används i arbetet med hållbar turism. De övergripande målen för Kullabergs naturreservat är • att utveckla en strategi för hållbar turism som inkluderar ekonomiska, sociala och kulturella aspekter, • att utveckla naturvårdsstrategier som underlättar skyddet av den biologiska mångfalden i samarbete med de lokala myndigheterna samt turist- och miljöorganisationer, och • att certifieras som en hållbar turismdestination i Sverige.

Mycket kompetens och engagemang har ägnats trafiksituationen i Mölle under det senaste halvåret. Hur ser då trafiksituationen ut? Ja, det beror på vilken tidsperiod man väljer att beskriva. Det är framför allt för sommarmånaderna som åtgärder behöver vidtas, både för att minska trafikflödet och sänka hastigheterna. Här ett axplock fakta: Sommarbesökarna på Kullaberg kommer från Höganäs 6 procent, övriga Skåne 29 procent, övriga Sverige 38 procent, Danmark 15 procent och övriga världen 12 procent. Hur tar sig besökarna till Kullaberg? De allra flesta, 81 procent kommer med bil, och en nästan lika stor andel anser att det är nödvändigt att kunna nå Kullaberg med bil. Å andra sidan ställer sig 63 procent positiva till att lämna bilen på en parkeringsplats i Möllekuriren nr 3 • 2017

TRAFIKFRÅGAN

Parkering på båda sidor De flesta gatorna i Mölle är trånga och inte alls byggda för bilar. Ibland behöver brandbilar och ambulanser komma fram, men det kan vara omöjligt om det överallt står bilar i vägen. Foto Christina Ullenius

Trafikinfarkt Gyllenstiernas allé är byns i särklass bredaste gata. Ändå kan det vara svårt att ta sig fram med bil där på somrarna. Turisterna vill till hamnen och parkeringsplatserna räcker inte till; de letar parkering i allt vidare cirklar. Foto Bengt Nilsson

ra skarpa åtgärder s trafikelände? Mölle och få transport till Kullaberg på annat sätt. Under toppmånaderna är det mellan 1 400 och 1 600 fordon som passerar genom Mölle per dag. På Kullabergsvägen ska alla dessa fordon samsas med fotgängare och cyklister på en väg som är blott sex meter bred. Lyckligtvis har endast nio incidenter registrerats de senaste fjorton åren. Trycket från massor av fordon och människor märks inte bara på genomfartstrafiken, utan också i byn, där bilar parkeras lite varstans. Ett antal hastighetsmätningar har genomförts. De visade att den rådande tillåtna hastigheten om 30 kilometer i timmen inte respekterades, samtliga körde för fort. Möllekuriren nr 3 • 2017

Det är tankeväckande och bekymmersamt att antalet resenärer med bussen från stationshuset till fyren har haft en nedåtgående trend. Första året, alltså 2014 då det var gratis, tog 12 200 personer bussen, andra året 8 200 och i fjor var siffran nere i 5 600. Varför denna tillbakagång? »Gratis och nyhetens behag« första året, det kan man förstå, men den betydande minskningen mellan 2015 och 2016 är svår att förklara. Vad ligger bakom folks ändrade beteende här? Mycket mer material finns att tillgå, dels i åtgärdsvalstudien, som finns på att läsa på www.molle.se, dels på Naturvårdsverkets hemsida, där man ska söka på Presentation Mobility Plan 1st June.

Vad händer nu då? En åtgärdsvalstudie innebär inga beslut, endast rekommendationer. Tjugo tänkbara åtgärder har prövats utifrån relevans, kostnader och genomförbarhet. Trafikverket har i samverkan med Höganäs kommun prioriterat tio åtgärder för att göra Kullaberg tillgängligt, skapa en trygg gatumiljö och ta hänsyn till den omgivande naturmiljön. En infartsparkering är den mest kraftfulla åtgärden för att minska trafikflödet, och den stöds också av Naturvårdsverkets utredning. Där skulle besökare parkera sina bilar och erbjudas busstransport vidare till Kullaberg. Med god service som toaletter, turistinformation, ett matställe etcetera – i kombination 27

TRAFIKFRÅGAN med att det skulle kosta att ta bilen till Kullaberg – skulle trafiken uppskattningsvis kunna minskas med upp till 50 procent under toppmånaderna. Kommunen ska under 2017–2018 utreda var en sådan infartsparkering skulle kunna läggas. För att reducera hastigheterna har en effektiv åtgärd redan vidtagits: den hastighetspåminnande skylten lite nedanför Turisthotellet. De åtgärder som ligger på Trafikverket, det vill säga gångbana, övergångsställen etcetera, kommer att genomföras först från och med 2022.

Markus Jonson på Trafikverket, som har hållit i åtgärdsvalstudien, är nöjd med resultatet och säger: »Vi kom i mål«. Problemen har klarlagts och ett antal kraftfulla åtgärder har identifierats. Kommunens representant, Martin Warmark, har redan initierat två åtgärder. Utöver den nämnda hastighetspåminnande skylten vid Turisthotellet har arbetet med en infartsparkering inletts.

 Varför ligger Trafikverkets åtaganden så långt fram i tiden som 2022? Ja, främst har det att göra med Trafikverkets ar-

Födde berget en mus? SÅ HAR VI ÄNTLIGEN fått Trafikverkets

utredning om trafiken i Mölle. Bara namnet – åtgärdsvalstudie – förskräcker. Det indikerar att nu ska det hända saker, men vi får väl se om det blir någon åtgärd i denne kungens tid. Mycket noggrant och byråkratiskt beskriver man trafikproblemet i Mölle enligt följande: Länsväg 111 är vid den aktuella sträckningen 6 meter bred och har en hastighetsbegränsning på 30 km/tim. Vägen är också kuperad med bland annat stora höjdskillnader. Den närliggande bebyggelsen begränsar möjligheterna till en alternativ utformning av vägen. [...] – Bristande trafiksäkerhet för alla trafikantgrupper (främst efter Möllelägevägen) – Dålig sikt vid utfarter (främst efter Möllelägevägen) – Brister i boendemiljön (främst buller från trafiken och avgaser) – Parkeringsproblem (främst vid kyr kan och längs Norra Strandvägen) – Trafikflödet under sommarmåna derna upplevs för högt – Motorfordon överskrider tillåten hastighet

Det går att beskriva problemet med några ord: Kullabergsvägen är smal och den trafikeras av för många bilar, varav 28

betsprocesser, där prioritering, investeringsbeslut, planering, och genomförande följer fasta rutiner, har jag fått veta. Jag är en otålig själ. Visst förstår jag att större åtgärder tar tid, men om arbete med gångbana med mera inte påbörjas förrän 2022, när ser vi då resultat i verkligheten? Många dagar med tusentals fordon genom byn kommer att gå. Sammanfattningsvis: Ändå ett stort steg framåt. Samtliga aktörer har en gemensam bild av situationen, konkreta åtgärder har listats och fördelats. Och kommunen har börjat att agera. m

Av Bengt Nilsson

en del kör för fort. År 2011 och 2012 kontrollerade Trafikverket hastigheten; alla fordon överskred gällande hastighetsbegränsning. Det är obegripligt att verket, som för fem år sedan konstaterade att alla bilar körde för fort, fortfarande inte har tagit itu med problemet. I utredningen redovisas ett antal förbättringsförslag som inte har stora förutsättningar att lösa problemen. Till exempel att förbättra kollektivtrafiken, att styra trafiken till andra besöksmål, att ordna uthyrning av alternativa färdmedel och att lägga gatsten i stället för asfalt. Därtill ett par obegripliga förslag: att skapa en förbifart och ordna med färjetrafik [sic]. Åtgärder som direkt skulle påverka trafiken – om än inte speciellt roliga – är skyttelsignal och trafiksäkerhetskamera. Men dessa åtgärder avfärdas direkt i Trafikverkets studie eftersom de bedöms ha en »negativ visuell inverkan på den omgivande miljön«. De som bor intill Kullabergsvägen, liksom de som har försökt att gå längs denna väg i hård trafik, har nog en annan syn på den omgivande miljön. Utredningen beskriver möjligheten att undersöka en infartsparkering, men utan att ens antyda vad man menar med en sådan. Kvar finns då några förslag

... men vi får väl se om det blir någon åtgärd i denne kungens tid som direkt skulle ge en bättre trafikmiljö: – Permanent hastighetspåminnande skylt – Placeringen av en tätortsport, det vill säga en kraftig markering av att bilisten kör in i en by med låg hastighet –

Andra hastighetsdämpande åtgärder, till exempel en chikan, alltså två tätt på varandra följande kurvor som tvingar föraren att sänka bilens hastighet

Detta är enkla åtgärder som utan allt för stora kostnader skulle kunna genomföras direkt. Märkligt nog hamnar de längst ned bland åtgärdsförslagen med en tidsaspekt på fem år innan de kan genomföras. De skulle förmodligen kosta mindre än alla de utredningar som man föreslår ska genomföras först – som jag tror inte kommer att leda till något. f Byföreningen skickar det här numret av tidningen till Höganäs kommun, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Trafikverket. Möllekuriren nr 3 • 2017

TRAFIKFRÅGAN

Det är dags för ett radikalt grepp

Mitt förslag Jag har ett förslag till hur problemet skulle kunna lösas. Men innan jag går in på det, kan det vara idé att titta närmare på vilka det egentligen är som kommer till Mölle på somrarna. Jag ser dessa fyra grupper: A Personer som bor i Mölle; de är mantalsskrivna på en adress i Mölle eller de har en bostad i byn som de använder mer eller mindre ofta. B Personer som har anledning att besöka Mölle även om de inte bor här på hel- eller deltid. I den här gruppen finns medlemmar i golfklubben, tennisklubben, bouleklubben och andra föreningar; leverantörer av varor; hemsjukvårdare och hantverkare. Medarbetare i företag i Mölle kan också räknas hit. C Personer som enstaka gånger

hälsar på släkt och vänner i Mölle. D Turister. Den i särklass största

besöksgruppen under de tre sommarmånaderna.

Nu till förslaget. En stor parkeringsplats ordnas 600–1 400 meter före infarten till Mölle på sidan mot berget.

Tre av tolv månader Parkeringsplatsen ska vara öppen under juni, juli och augusti. Alla tillfälliga besökare (D) under sommaren uppmanas att ställa sina fordon på infartsparkeringen. Under årets övriga nio månader är det fritt att åka in i Mölle och att parkera där det passar. Infartsparkeringen bör rymma cirka 250 parkerade bilar. Dessutom bör det finnas ett antal platser för bussar och motorcyklar. Uppskattningsvis behövs Möllekuriren nr 3 • 2017

det en yta på 5 000 kvadratmeter, till exempel i formatet 100 x 50 meter. Med träd, buskar, gräsytor, plattor med mera ska området göras vackert. Där fordonen står ska ytan vara asfalterad och platserna ska vara tydligt uppmärkta. Parkeringen ska vara avgiftsbelagd, säg med 50 kronor per dygn. Om parkeringsplatsen skulle vara i genomsnitt halvbelagd under de tre månaderna, ger det en intäkt på 125 x 50 x 90 ≈ 550 000 kronor per år. I direkt anslutning till infartsparkeringen kan turisterna hyra cyklar, mountainbikes, eldrivna cyklar och enhjulingar, mopeder, flakmopeder, elbilar och mini-elbussar. Vandringsstavar tillhandahålls också. Möjligheterna att ta sig vidare i Mölle och uppför berget är alltså stora. Därtill kommer buss 202 till Kullens fyr med ändhållplatsen flyttad till infartsparkeringen.

Tänk Lundhs sommarateljé På parkeringen köper turisterna smörgåsar, drycker, godis, kartor, böcker, vykort, badgrejer, souvenirer med mera. Tänk Peter P. Lunds sommarateljé och kiosk i Kullabergsbacken i modern tappning. En turistbyrå finns på platsen med flerspråkig personal, och de olika guideföretagen visar upp sina erbjudanden om klättring, dykning, paddling, windsurfing, tumlarsafari med mera. Personerna i grupp A och B – alltså Mölleborna – får ett digitalt passerkort. Det kan vara i stil med Öresundsbrons BroPass, alltså ett kort som sitter innanför vindrutan och avläses automatiskt. Grupp C kan vara lite värre, men där kanske man kan tänka sig ett lösenord som en gäst får i förväg av värden och sedan kan knappa in för passage.

Karta Lantmäteriet

UNDER SOMMAREN ÄR trafiktrycket makalöst. Visst, det är glädjande att så många vill besöka Mölle och Kullaberg. Men alla bilar, bussar och motorcyklar som är på väg till Kullens fyr måste passera på Kullabergsvägen, rakt igenom Mölle. Det medför stora problem med avgaser, partiklar, buller och trafiksäkerhet.

Av Christer Wallentin

rts

åg

sta

hä

Skylt och bom En bra bit före infartsparkeringen ska det finnas en skylt som informerar turisterna om vad som gäller; motsvarande information finns i turistbroschyrer, på kommunens hemsida etcetera. Sedan följer infarten till parkeringen, och en bit längre fram står bommen. En bomvakt, behövs det? Ja, det gör det kanske. Taxibilar från Höganäs kan ha ett passerkort, men mer långväga taxibilar saknar troligen ett sådant. En ambulans från Helsingborg kanske inte heller har vad som behövs för att bommen ska öppnas automatiskt. Till det kommer bussar från när och fjärran – som alltid ska ha fri lejd.

Opinionsbildning behövs Att förankra och genomföra ett så här pass radikalt projekt tar tid. Det fordras möten med beslutsfattare i kommunen och länsstyrelsen, liksom på Trafikverket och Naturvårdsverket. Andra myndigheter, företag och organisationer vill säkert också vara delaktiga. Men framför allt behövs det opinionsbildning. Under senare år har jag försiktigt prövat idén med en infartsparkering i mindre sammanhang, och gensvaret har inte varit överväldigande. Man får nog räkna med att flertalet Möllebor är 29

TRAFIKFRÅGAN

skeptiska till idén, i alla fall till att börja med. Detsamma gäller antagligen en del av Mölles företagare, liksom åtskilliga av de styrande i kommunen.

Argument för och emot Huvudargumentet för att lösa Mölles trafikproblem på det här viset är att miljön skulle bli så mycket bättre. Till det kommer att Mölle och Höganäs skulle kunna få ett positivt rykte av att visa att man verkligen gör något för miljön – inte bara pratar om det. Vad talar då emot? Det är nog framför allt vanans makt. Alltsedan turisterna började bli bilburna efter andra världs30

kriget har de kunnat köra genom Mölle och upp till fyren; låt vara att de under många år var tvungna att betala för att komma igenom vakten. Och det är likadant på de flesta andra ställen i Sverige. Fortfarande – femtio år efter Rachel Carsons Tyst vår – är det till exempel tillåtet för envar att köra med egen bil rakt igenom Vikens bykärna. Det är lika illa som att släppa in vargar i fårhagen. En annan invändning skulle kunna vara att många turister skulle uppleva att det har blivit krångligt att ta sig till Mölle och Kullaberg och därför drar sig för att åka hit. Turistföretagen i Mölle och vid fyren skulle kunna frukta ett minskat

antal besökare under sommaren. Ett sådant motargument är svårt att bemöta, eftersom ingen i förväg kan veta om det blir så. Men det finns kanske lärdomar på annat håll. På åtskilliga ställen i både Sverige och utlandet är trafiksituationen lika prekär som i Mölle med invasion av bilburna turister på sommaren i kombination med en ömtålig miljö med stora kultur- och naturvärden. Men på några ställen måtte man väl ha lyckats lösa problemet. Låt oss leta upp de orterna och lära oss av dem! m

Möllekuriren nr 3 • 2017

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2017

Två på Skutan seglar vidare med Skeppet Text och foto Christer Wallentin

Den 8 september hände det som många hade fruktat ett bra tag: Ica-butiken i Brunnby slog igen. Per och Tina Fredriksson hade varit uthålliga som få, men när lönsamhetsskruven drogs åt kunde inte heller de stå emot butiksdöden.

Skutans besättning Per Fredriksson, Karin Lindkvist och Tina Fredriksson.

n solig eftermiddag i augusti träffar jag hela besättningen. Per, chefen, hittar jag på kontoret bland fakturor och priskuranter. Tina, hans hustru och outtröttlige medarbetare, dyker upp som hastigast på språng mellan

sina, som det tycks, tusen och en sysslor. Slutligen Karin Lindkvist, butikens enda anställda numera. Karins huvuduppgift är att stycka det populära nötköttet från Håkan Bengtssons Limousiner och hålla koll på »köttavdelningen«. Vid behov sitter hon i kassan. Jag hade väntat mig tungsinne och dystra miner, men märker inte mycket av den varan. Det börjar gå upp för mig att nedläggningen har flera sidor, inte bara negativa. Ni började här 1990, alltså för tjugosju år sedan. Hur gick det till, Per?

– Både Tina och jag arbetade på Posten i Höganäs. Tina var lantbrevbärare och körde ut 32

post till bland annat Brunnby. På den vägen fick hon reda på att Ica-butiken i byn var till salu. Vi köpte hela huset och fick både en affär och en stor lägenhet på ovanvåningen. Är du bitter för att ni måste stänga?

– Nej, bitter vill jag inte säga. Men det är klart att det känns vemodigt. Det här har varit ett sätt att leva för oss. Men det har haft sin tid. – Det säger sig självt egentligen: Det går inte att få lönsamhet med högsäsong under 5 veckor och lågsäsong under 47. Året-runt-borna häromkring, som har handlat hos oss, har stadigt minskat. Dom har ersatts av sommargästerna, som ju har ett annat inköpsmönster. – Jag och Tina har arbetat sjuttio, åttio timmar i veckan för att få det att gå runt. På söndagarna har vi haft stängt, men då har det varit en hel del pappersarbete. Möllekuriren nr 3 • 2017

Tina kommer med i intervjun, och jag frågar: Har Ica centralt ställt stora krav på er? – Oh ja! Ica vill ha bort alla små, säger hon med hetta. Det är tydligen bara Kvantum och Maxi som ska få finnas, och en och annan Ica-nära. – Helt plötsligt kan dom till exempel meddela oss att vi bara får köpa en vara pallvis i stället för styckvis, vilket är otänkbart med våra små volymer. Har ni haft några kunder från Mölle? – Så många har det inte varit som har köpt all sin mat från oss, säger Per. Men vi har haft några äldre som har ringt in sina beställningar, och sedan har vi kört hem deras varor. – Däremot har det varit vanligt att Mölleborna har beställt färskt Limousinkött hos oss, till exempel när de ska ha fest. Köttet har haft ett grundmurat gott rykte. Dessutom är har förstås åtskilliga Möllebor tittat in och köpt en del när de har haft vägarna förbi.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Det går inte att få lönsamhet med högsäsong under 5 veckor och lågsäsong under 47 För ett tiotal år sedan slutade ni med bensinförsäljningen när DinX fordrade större försäljning. Blev det ett avbräck? – Penningmässigt betydde bensinen inte så mycket. Vi tjänade bara några öre per liter. Men det var fler som stannade till för att köpa bensin och sedan handlade lite annat samtidigt, säger Tina. Jag är inte mer än någon timme i affären för den här artikeln, men märker ändå att Skutan har haft en viktig social funktion. En äldre man tittar in och frågar Per efter en nyckel; han vill komma in i källaren för att hämta bord och stolar – till ett föreningsarrangemang av något slag, gissar jag.

En kvinna står i dörren till kontoret och vill veta om de beställda revbensspjällen har kommit. Några skolpojkar som har slutat för dagen sitter på trappan utanför butiken och delar upp godiset som de köpt. Så, det är klart: Många kommer att sakna butiken i Brunnby. Men för Per, Tina och Karin är det dags att se framåt. Vad kommer de att göra? Alla tre svarar med en mun: Vi ska ha semester! Per är nära 65, så han är inställd på att börja varva ned. Men Tina och Karin har många aktiva år framför sig, och de kommer att gå över till Skeppet i Nyhamnsläge. Karin börjar i månadsskiftet september/oktober; Tina några veckor senare. – Skeppet kommer att ta över försäljningen av Limousinköttet, berättar Per. Butiken kommer att ställa i ordning en köttavdelning, glädjande nog, och där kommer Karin att arbeta. m

Ge trädgården liv under vintern

Text och foto

Tomas Svensson

et händer inte mycket i Mölles trädgårdar vintertid. Grönska finns, både gröna barrväxter och bladgrönt, men under någon form av stillestånd. Som om sagans trollkarl tillfälligt förstenat

växterna. Inte avlövade, ändå i långvarig vila. Växtutvecklingen är bara synlig efter marken, där man tidigare kanske krattat undan lite löv. Där kan lökar mycket väl ses spira redan i december och streta på uppåt, först långsamt sedan allt snabbare. Att Mölle har ett mycket gynnsamt kustklimat har jag skrivit om i Möllekuriren tidigare. På sluttningen är det dessutom ett mikroklimat med få motsvarigheter i Sverige. Vinkeln mot det svaga vinterljuset är perfekt; tar vara på den

lilla värme som kommer från den bleka vintersolen och skyddar mot nordanvindar. Varför då inte satsa på en gammal fin medelhavsväxt som livar upp trädgården! Inte med mer tung och mörk grönska, utan ljusgrönt och vårligt luftigt. En växt som knappast går att odla på någon annan ort i landet lika väl som i Mölle. Växten jag tänker på, och själv odlar utomhus sedan 2009, är Viburnum tinus, på svenska Lagerolvon. Busken är något av en halvdoldis, känd men ändå inte. Det är en vintergrön, blommande buske för odlingszon 1 eller växthus. Den har odlats i Mellaneuropa sedan 1500-talet och tillhör olvonsläktet. I vårt land anses den vara en Möllekuriren nr 3 • 2017

Viburnum tinus växer snabbt när den väl har etablerat sig. Bladen är ljust gröna. Busken blommar i flera månader, vanligen på senvintern och våren. Men förra året började min lagerolvon blomma i december. Jag tog bilden ett par dagar före julafton.

orangeriväxt, och den har odlats hos botaniska institutioner i århundraden. Den tål dock en del frost, ned till minus 10–12 grader. Delar av bladverket kan brännas tidigare och får klippas bort, men busken återhämtar sig snabbt. De första åren är känsligast. Busken växer till en början långsamt, men sedan växer den snabbt. Den är helt annorlunda än det mesta som finns att välja bland av vinterns bladväxter. Den är verkligen helt vintergrön, inte partiellt vintergrön som vintervilande avenbok eller liguster. Lagerolvonet visar här sitt sydländska varmtempererade ursprung. Under milda vintrar växer den utmärkt och bjuder på doftande långvarig blomning månadsvis. Busken har rosatonande, vita blomklasar som blir upp till fem, tio centimeter. Stjälkarna är svagt vinröda. Möllekuriren nr 3 • 2017

Klarar frost När jag tog den här bilden, den 6 januari 2016 på förmiddagen, var det 7–8 minusgrader, och på natten hade det varit ett par grader kallare. Som ni ser slokade varken bladverk eller blommor nämnvärt.

Så länge frostknäpparna är tillfälliga och lätta, ned till minus 5 grader, brukar blomningen märkligt nog inte ta skada. Blommorna slokar lite, men reser sig när frosten släpper. Blomningen följs av blåsvarta, metalliskt glänsande bär – som är dekorativa, men giftiga. Inomhusodlade lagerolvon får oftast vita blommor, förmodligen på grund av att temperaturen är högre. Färger hos blommorna kan variera utomhus som en följd av markanta höjdskillnader mellan olika växtplatser. Blomningen sker oftast på senvintern och våren, men nästan lika gärna under hösten och vintern. Också detta kan sägas vara främmande från vårt svenska, huvudsakligen kalltempererade klimat, där regelbunden blomning är det vanliga. Busken går utmärkt att forma som strikt häck eller friväxande för rikare

blomning, eftersom den snabbt skjuter ny tillväxt från äldre ved. Sticklingar ska man ta under sommaren, och de rotar sig snabbt efter planteringen. Viburnum tinus är en buske som överraskar, gillar mycket näring och är torktålig. Växtplatsen kan ligga i full sol, men busken går bra också i halvskugga, och allt däremellan. Den tolererar mer skugga än andra olvon, men blommar som rikast på en ljus plats. m

Kamrer Wide och synden Första delen En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem. I varje själ är tusen själar fångna, i varje värld är tusen världar dolda och dessa blinda, dessa undre världar är verkliga och levande, fast ofullgångna (…) Av deras död och kärlek har våra egna känslor fått en färgton. Besame, Besame mucho Como si fuera ésta noche La última vez Besame, besame mucho Que tengo miedo a perderte Perderte después

onsuelo Velázquez mexikanska evergreen från 1940 finns inspelad i hundratals versioner. Jag vågar mig på en fri översättning av refrängen: »Kyss mig, kyss mig häftigt, som om det i natt var allra sista gången. Jag är så rädd att sedan förlora dig, förlora dig för alltid.« Besame mucho var kamrer Wides favoritmelodi. Han spelade den dagligen i Lucho Gaticas inspelning på en stenkaka. Vem var kamrer Wide? Han kom med tåget, första klass, från Stockholm till Mölle två veckor varje sommar från 1932 till 1958. I sitt enorma bagage – som bestod av två väldiga polletterade koffertar och en stor vinröd resväska samt en sliten kamrersportfölj, allt av märket Louis Vuitton – hade han med sig sin resegrammofon His Master’s Voice och sjutton stenkakor.

Gunnar Ekelöf • Färjesång, 1941

Av Christer Elfversson

Andra favoriter var The Way You Look Tonight med Fred Astaire, Två solröda segel med Greta Wassberg och Till havs med Jussi Björling. Kamrer Wide hyrde av min farmor Emma på Kristinegrund det rum som hade egen ingång via en trappa ut mot trädgården på baksidan av huset, alltså rum nummer sju. Ingen, inte ens jag, som han annars uppskattade att prata med, fick komma in i rummet under de två veckor som han hyrde det. Bäddning, städning och tömning av kloakspannen skötte han själv. Frukost, lunch och middag intogs tvärs över gatan, på Grand Hôtel. Den 19 juli i år var jag inbjuden till stationshuset för att tala i samband med att Erik Magnusson och Frederic Täckström släppte sin bok När synden kom till Mölle. Ämnet skulle vara »syndare«. Eftersom jag själv aldrig syndat, varken

i ord, tankar eller gärningar, letade jag i mitt minne efter människor som jag mött och som kunde kvalificeras som syndare. Kamrer Wide var den som jag först kom att tänka på. Han hamnade nämligen i helvetet efter döden på grund av sitt syndiga leverne i Mölle. Det var min farmor och en domprost i Stockholm som via Sankte Per tipsade Vår Herre om att kamrer Wide borde vara förtappad.

armor var djupt religiös. Sedan hennes man dog 1943 hade hon endast Bibeln som sängkamrat. Gud och bankdirektör Ivar Nilsson på Brunnby sparbank och jag var de enda som hon hade förtroende för. Hon var varm och vänlig och vidsynt, men hon var övertygad om att kamrer Wide var en syndig människa. Besame mucho var bara Möllekuriren nr 3 • 2017

Foto webben

Kamrer Wide och synden

Kyssen Originalet till Auguste Rodins berömda skulptur finns på Rodin-muséet på Rue de Varenne i Paris, inte på Place Pigalle som kamrer Wide sade till mig.

ett exempel på hans försyndelser. En skamligt oanständig sång. »Hormusik«. Farmor Emma ville egentligen inte hyra ut till honom, men hon fick inte vara så nogräknad. Efter kriget stod sommargästerna inte i kö för att bo på Kristinegrund. Rummen var nedslitna. Badrum fanns inte. Ett WC och två torrdass stod till förfogande för alla gästerna. Kamrer Wide var en av de få som ville återkomma år efter år. »Besame mucho!« Mina efterforskningar har visat att kamrer Wide troligen aldrig fick uppleva kyssande i verkliga livet. Han dog okysst. Men han kunde för mig citera Cyrano de Bergerac: »En kyss, en kyss, vad är han? Vårt stumma bifall till en lika stum begäran.« Han kunde också deklamera en annan i den gamla svenska översättningen mer tvetydig replik ur Rostands skådespel om Cyrano: »Ack, hur mycket ljuvare är ej den kyss I fån än den I röfven!« Han hade till och med rest till Paris för att studera originalet till Rodins skulptur Kyssen. Sade han. Men han uppgav fel adress. Kyssen finns ju i Rodin-muséet på Rue de Varenne, inte Möllekuriren nr 3 • 2017

på Place Pigalle. »Lova mig att du åker till Paris!« uppmanade han mig. Jag har hörsammat honom. Många besök i den franska huvudstaden har det blivit. Men varför blev det inget kyssande för kamrer Wide »in real life«, som det heter nuförtiden. Visste han kanske inte hur man gjorde? Om han hade levt i dag hade han kunnat följa en instruktion för kyssande på Google: »Placera de lojt åtskilda läpparna mot objektets likaledes lojt åtskilda läppar! Vidga med munnen även motpartens mun. Tryck in tungan, men inte för häftigt och rör runt den i munnen! Utforska munhålan! Vicka lite på huvudet så att inte näsorna krockar! Andas med näsan! Flämtande är på sin plats, men absolut inte överdrivet! Invänta alltid respons från motparten!«

en kan det vara syndigt att kyssas? Min farmor ansåg att kyssar skulle vara ärbara och måttfulla samt utväxlas endast mellan gifta makar, givetvis av olika kön. Edvin Sköld som var domprost i Stockholm 1952–1961 delade hennes uppfattning. Men Max Hansen uppmanade i en kuplett som var populär på 1950-talet: »Kyss varandra, gifta och även andra!« Och en ännu kändare dansk, H.C. Andersen, hade redan 1840 sitt svar på den frågan: »Et kys er dog ingen synd når man virkelig elsker hinanden.« I kamrer Wides bagage fanns fem böcker. En av dem var originalutgåvan av Hjalmar Gullbergs Kärlek i tjugonde seklet, utgiven 1933. Sidan med dikten Kyssande vind var tummad och försedd med hundöron, understrykningar och oläsliga noteringar. Du minns väl den dikten? Här intill står den. Jag har i min ägo kamrer Wides exemplar av Gullbergs diktsamling. Kamrer Wide gav mig den 1958, alltså sista

Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud. Det borde ha stannat därvid: du var ju en annans, blott lånad en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad. Han kysste ditt öra, ditt hår. Vad fäster en vind sig vid, om han får? På ögonen kysstes du blind. Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad. Men snart låg din arm om hans hals i gullregnens månad. Från din mun har han kysst det sista av motstånd som fanns. Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans. Det kommer en vind och går: och hela din världsbild rasar för en fläkt från syrenernas vår och gullregnens klasar. 

sommaren som han befann sig i Mölle. Jag var tolv år. »Läs och begrunda!« uppmanade han mig. Och tillade: »Så att ditt liv inte blir som mitt!« Vilka var de andra fyra böckerna i bagaget? Jag kommer bara ihåg en av dem, nämligen Agnar Mykles Sången om den röda rubinen, den enda jag ville låna, men det fick jag inte. »Ånej, grabben, du får allt vänta tills du blir mogen!« Och det har jag aldrig blivit. Apropå böcker och apropå synd måste jag också nämna att farmor vid ett tillfälle 1958 såg kamrer Wide samspråka med Olle Länsberg, som då hade flyttat till Mölle. När Länsbergs skandalomsusade roman Käre John utgavs året efter drog farmor slutsatsen att kamreren hade inspirerat författaren till frispråkigheten i beskrivningen av kärleksakten, sextio sidors samlag, i originalutgåvan. Farmor läste förstås aldrig boken, men hon hade ändå bildat sig en uppfattning om den. Hon hade lyssnat på göteborgspastorn Erland Svala som dundrade att Käre Berättelsen fortsätter på nästa sida

John skulle leda ungdomen i fördärv. »Tvi, så äckligt! Jag klöks!« sa farmor. (Att klökas är att vara på gränsen till att kräkas. Ordet används sällan i våra dagar. Kräkandet har minskat, och därmed klökandet, enligt forskningen.) Om jag blundar kan jag se kamrer Wide framför mig än i dag. Han hade den päronformade kropp som är så vanlig hos kamrerer. Jag uppskattar längden till 171 centimeter i strumplästen och vikten till 72 kilo. Åldern var svårare att bedöma. Han kunde vara allt mellan 35 och 65 år. Kamrerer åldras som bekant inte.

året var slickat mot skallen för att dölja flinten. Watzins Keratin hade sedan 1926 motverkat bakterieutveckling i hans hår och hårbotten och hållit håret friskt och välvårdat med ett naturligt utseende. Han tyckte genom hela sitt vuxna liv att Watzins Keratin hade den rätta doften för män som önskar vara fräscha. Jag håller med honom. Numera finns Watzins Keratin i två varianter, med eller utan fett. Själv föredrar jag varianten utan fett. Kamrer Wide fick endast njuta av den fettrika. Om du undrar vilken parfym han använde, kan jag avslöja det också: Musgo Real Cologne Classic Scent. Han gillade dess klassiska, träiga och maskulina doft med inslag av eucalyptus, vetiver och patchouli. Även jag uppskattar vetiverns välluktande jord, kåda och rök, för att inte tala om patchoulins sötma, krydda och nysågat trä. Kamrer Wide använde denna cologne även som rakvatten. På två veckor gick det åt sex flaskor. Rum nummer sju fick vädras ut ordentligt när han hade bott där. Min far Emil kallade det »bordelldoft«. Senare i livet har jag dock upptäckt att det inte luktar så på bordeller. Kamrer Wide rökte inte. Hade aldrig gjort det. »Börja aldrig röka, grabben!« brukade han säga till mig. »Det är inget som damerna uppskattar!« Jag har lytt hans råd och är tacksam för det. Mina framgångar hos det motsatta könet har heller inte uteblivit. 38

De tre smokingarna, sex kavajerna och sju par byxorna i bagaget hade han köpt på NK. Konfektions AB Oscar Molander i Alingsås

O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned! För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led. Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav.

hade tillverkat dem. Skor och san-



daler var alltid putsade Kamrer Wides axlar sluttade. Magen putade. Ryggen svankade. Klädseln var oklanderlig. Undertröjan kom från Fruit of the Loom och underbenkläderna, som kalsongerna kallades på den tiden, från Malmö Mekaniska Tricotfabrik. De hade inlägg i grenen för ökat lyft. Push-up skulle det väl heta i dag! »Perverst«, enligt min farmor, som i likhet med många i hennes generation kallade underbyxor för »de onämnbara«. De tre smokingarna, sex kavajerna och sju par byxorna i bagaget hade han köpt på NK. Konfektionsaktiebolaget Oscar Molander i Alingsås hade tillverkat dem. Skor och sandaler var alltid putsade. För kamrer Wide var det bara Oscaria i Örebro som kunde göra bra fotbeklädnader. »Gedignare än Church Grafton och John Lobb William! Och inte så snobbiga!» tyckte han. »Se på Edra skor, andra gör det», brukade han citera reklamen. Hans föredragna skokräm var Saphir Médaille d’Or 1925. Den är nästan omöjlig att få tag på i dag, inte ens på nätet har jag hittat den, men ett tips är den lilla butiken Chaussures d’Antan på Rue de Bourgogne nummer 5 i Paris. I våras när jag var där hamstrade jag nio burkar, tre av varje kulör, eftersom jag fick en känsla av att den 94-årige innehavaren, Monsieur Arnolphe Adam, snart skulle slå igen butiken för gott. »Ställa tofflorna», som det så träffande heter. Eftersom denne Arnolphe Adam är barnbarnsbarn till kompositören Adolphe Adam har jag lärt honom den svenska texten till Adams julsång. När jag är i butiken på Rue de Bourgogne brukar vi sjunga första strofen tvåstämmigt, jag tenor och han baryton. Monsieur Adam sjunger helt utan störande brytning eller märkbart vibrato:

När jag nu börjat undersöka kamrer Wides syndaregister, har en fundering kring texten i Adams julsång infunnit sig. Har »Gudamänskan« nedstigit till jorden för att försona inte bara »världens brott och synder«, utan kanske även kamrer Wides eventuella sådana? Jag diskuterade den saken med skokrämshandlare Adam. Hans kommentar blev: »Den som själv är utan skuld kaste första stenen!« På franska, förstås. Monsieur Adam berättade förresten att den nyvalde presidenten Emmanuel Macron tillhörde den exklusiva kundkretsen. Vid sitt senaste besök hade han utlovat en sänkning av skokrämsmomsen. »Un grand président!« tyckte Monsieur Adam, och jämförde honom med de Gaulle.

en åter till kamrer Wides kläder. Sommartid bar han oftast Panamahatt. Han lärde mig att »den faktiskt är gjord i Ecuador och tillverkad av fibrer från jipijapapalmen« samt att det latinska namnet är Carludovica palmata. Vintertid var det en mossgrön och en mörkgrå Borsalino, inköpta i Milano, som gällde. Sade han, men de hattarna fick jag aldrig se. Den 15 maj och 15 september var hattbytesdatum. Vintergarderoben och sommargarderoben bytte också plats med varandra samma datum, efter kemtvätt hos Emilssons tvätteri på Valhallavägen. Manschettknapparna skulle vara av silver. »Guld är för pråligt!« Kamrer Wides två par kom från Georg Jensen. Han var först i Sverige med att bära den här modellen. Paren var likadana. »Praktiskt om man skulle råka tappa en manschettknapp!« Möllekuriren nr 3 • 2017

Kamrer Wide och synden Finns det några kamrerer i dag? Nej, de är utdöda. Controlers, konsulter, ekonomichefer och projektledare har kommit i kamrerernas ställe. Kamrer Wide arbetade som kontorschef på Enskilda Bankens kontor på Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm. Kontoret lades ned 1972. Och banken gick ihop med Skandinaviska banken året före. Den sammanslagningen slapp kamrer Wide uppleva.

ör tio år sedan fick jag anledning att intervjua en av hans anställda, en viss Greta Håkansson. Hon mindes inte mycket, men hon erinrade sig med glädje att »om kassan stämde när banken stängde klockan tre var han nöjd och lät oss gå hem.« Ingen på kontoret hade någonsin varit hemma hos honom. Personalen visste ingenting om hans privatliv, om han nu ens hade något sådant. »Vi tyckte nog lite synd om honom!« Kamrer Wide bodde på promenadavstånd från sitt bankkontor, på Lill-Jans plan nummer 3, i en trerumslägenhet på fjärde våningen. Hur lägenheten var inredd visste ingen. Persiennerna var ständigt neddragna. Ingen vet heller hur han levde i Stockholm under de femtio veckor på året som han inte fanns i Mölle. Han märktes inte. En nu 103-årig granne, Vera Holm, som faktiskt lever fortfarande på samma adress, har inga starka minnen av honom. Men hon kommer ihåg att han alltid lämnade lägenheten klockan 8.40 på morgnarna och återkom klockan 17.10. På helger och kvällar syntes han inte till. Varken Besame mucho eller Till havs hördes från hans lägenhet, men »här är inte alls lyhört«, som Vera Holm förklarade för mig. Att han reste till Mölle på somrarna kände hon inte till. Och att han skulle ha besökt Paris och Milano hade hon svårt att tro. »Han verkade lite bortkommen!« När kamrer Wide dog den 9 september 1960 hade han inga arvingar. Hans tillgångar i kontanter uppgick till hela tre miljoner femhundratvåtusenelva kronor Möllekuriren nr 3 • 2017

Begravningen skedde i St Jakobs kyrka, intill Kungliga Operan i Stockholm. Den norska hovsångerskan Aase Nordmo Lövberg framförde Besame mucho och Toscas bön ur Puccinis opera. Hur begravningen hade gått till berättade Aase Nordmo Lövberg för mig 1965, då ödet ville att just jag skulle skjuta hennes älskare. Ja, det var förstås inte i verkligheten, utan när hon och jag medverkade i samma opera på Stora teatern i Göteborg, jag som statist och hon som gästspelande Tosca.

och sjuttiofem öre, som övertogs av Allmänna arvsfonden. Lösöret i lägenheten värderades till femtusen kronor. Det kördes till Stadsmissionen i Stockholm. En etruskisk barnsarkofag i marmor såldes hos Stadsmissionen för 85 kronor. För några år sedan hörde jag talas om detta och lyckades faktiskt spåra den. Jag köpte den med lånade pengar på Bukowskis förra året för 85 000 kronor. Kunde inte låta bli. Proveniensen var hemligstämplad, men auktionsförrättaren hos Bukowskis antydde att senaste ägaren hörde till kungafamiljen. Och det är ju allmänt bekant att Gustaf VI Adolf vurmade för allt etruskiskt och att hans efterträdare på tronen inte alls hade samma intressen. Barnsarkofagen finns numera hos oss. Vi använder den som salladsskål när vi har många gäster. Bouppteckningen för kamrer Wide sköttes av banken. En tropikhjälm testamenterades till »gossen Elfversson på Kristinegrund i Mölle«. Det var alltså jag. Jag har fortfarande tropikhjälmen i min ägo. En kännare av tropikhjälmar i ett av mina nätverk säger att den är en kopia av den hjälm som ständigt bars av Abessiniens siste kejsare Haile Selassie. Men den är för liten för mitt huvud. Kamrer Wide och Haile Selassie hade mindre skallar än jag. På dem satt tropikhjälmarna som gjutna. När tropikhjälmen anlände i ett paket med posten fick jag för första gången veta vad kamrer Wide hette i förnamn: Esaias. Omedelbart kom jag att tänka på

Tegnér. Kamrer Wide brukade citera honom: »Det sköna är evigt: med fiken håg vi fiska dess guldsand ur tidens våg.« Jag fick då också veta när han var född, nämligen den 5 februari 1911. Han blev alltså endast 49 år. Är det en tillfällighet att han hade samma födelse- och dödsdatum som Jussi Björling? Vilken var dödsorsaken? Ingen vet.

en tvåspaltiga dödsannonsen var införd i samtliga tre stockholmska morgontidningar. Den innehöll endast namnet, med tillägget RVO (Riddare av Vasaorden, vilket var påhittat), och uppgift om tid och plats för begravningen. Inget kors eller andra symboler. Begravningen ägde rum i St Jakobs kyrka i Stockholm. I bankfacket hade kamrer Wide lagt en detaljerad plan över hur den skulle genomföras. Nyckeln till bankfacket var deponerad i ett kuvert i kontorets kassaskåp. I den punktvis utformade agendan för jordfästningen benämner kamrer Wide sig själv genomgående »liket«. Domprosten Edvin Sköld (han som tyckte att kyssande kunde vara syndigt) förrättade jordfästningen. I griftetalet nämndes ordet »plikt« åtta gånger, »pengar« fyra. Endast tre andra personer deltog: kantorn Sebastian Gustafssson, vaktmästaren Holger Ek och hovsångerskan Aase Nordmo Lövberg, som till kantorns Berättelsen fortsätter på nästa sida

pianoackompanjemang för första och sista gången i sin karriär framförde Besame mucho samt ett stycke som hon sjungit många gånger på den intilliggande Kungliga Operan, nämligen Toscas bön ur Puccinis opera. Tosca sjunger den strax innan hon med en brevkniv mördar polischefen Scarpia, som försökt våldta henne. Vissi d’arte, vissi d’amore non feci mai male ad anima viva! Alltså: »Jag levde för konsten, jag levde för kärleken, jag gjorde aldrig en enda levande själ något ont!« Ingen lämplig sång att framföras på en begravning, tyckte domprosten, särskilt inte som Tosca senare i arian anklagar Gud: »Varför har jag som har bemödat mig om ett så fromt leverne blivit belönad med ett så omåttligt lidande?« Besame mucho var ännu mer svårsmält för prästen. »Otillständigt. Blasfemiskt«. Han beordrade i stället Där rosor aldrig dör och Ave Maria. Men hovsångerskor låter sig inte beordras, inte ens av domprostar. Aase Nordmo Lövberg stod på sig. Den avlidnes sista vilja skulle respekteras. Och kantorn var bokstavligt talat »med på noterna«.

ur begravningen hade gått till berättade Aase Nordmo Lövberg för mig 1965, då ödet ville att just jag skulle skjuta hennes älskare. Ja, det var förstås inte i verkligheten, utan när hon och jag medverkade i samma opera på Stora teatern i Göteborg, jag som statist och hon som gästspelande Tosca. Jag ingick i den exekutionspatrull som i slutet av operan avrättar hennes älskade Cavaradossi. Tosca tror att det ska bli en skenavrättning med lösa skott, men polischefen Scarpia har sett till att gevären är skarpladdade. Alltså, inte i verkligheten, det skulle ju vara förödande för den tenor som sjöng Cavaradossis parti. Det var för övrigt Rolf Björling, Jussis son, den gången. Den föreställningen är minnesvärd av en särskild anledning. I slutet kastar sig ju Tosca från taket på Castel Sant’Angelo i Rom för att ta livet av sig. Men 40

Trots förhoppningen i psalm 579 om ett evigt liv »ovan skyn« hamnade kamrer Wide alltså i likhet med andra syndare efter döden i helvetet. Min farmor fick rätt. Hon var svår att säga emot. Även i samtal med Vår Herre fick hon oftast sista ordet

studsmattan som sångerskan ska hamna på var felinställd på premiären. Hon studsade upp en gång över murkrönet. Till publikens blandade förskräckelse och förtjusning. Kamrer Wide hade angett två psalmer för begravningsgudstjänsten. Först psalm 580 i 1937 års psalmbok, »Skiljas vi må från vänner och fränder«, varav som sagt inga hade infunnit sig i kyrkan. Därefter psalm 579, »Jag är en gäst och främling, Som mina fäder här, Mitt hem är ej på jorden, Nej, ovan skyn det är«. Fjärde versens »Ty här på denna jorden, Är synden med i allt, Och ger åt allt det sköna, En främmande gestalt« skulle dock absolut inte sjungas. Trots förhoppningen i psalm 579 om ett evigt liv »ovan skyn« hamnade kamrer Wide alltså i likhet med andra syndare efter döden i helvetet. Min farmor fick rätt. Hon var svår att säga emot. Även i samtal med Vår Herre fick hon oftast sista ordet. Och domprosten Sköld bidrog till kamrerens syndaregister hos de högre makterna med en rapport om det ogudaktiga musikvalet vid begravningen. Paradiset väntade alltså inte för kamrer Wide. Hur kan jag veta det? Jo, farmor Emma lämnade jordelivet bara någon månad efter honom. Och med henne har jag, som jag skrivit om tidigare i Möllekuriren, sedan dess haft nästan daglig kontakt. Farmor hamnade förstås i de saligas ängder och redan efter några dagars vistelse där kunde hon, inte utan en viss tillfredsställelse, rapportera att inte ens röken av kamrer Wide fanns i himmelen.

De himmelska arkiven saknade uppgifter om honom. Och han syntes inte till, varken vid måltiderna eller i andra sammanhang. Därför var destinationen för slutförvaringen av kamrer Wide given: helvetet. »Vad var det jag sa!« blev farmors omedelbara kommentar. I katolska länder är det begravningsbyråerna som har möjlighet att påverka var själarna hamnar. På skyltar utanför sådana inrättningar i Frankrike, alltså »Pompes et Funèbres« som de kallas, ser man ofta texten »Toutes destinations«.

ock har kamrer Wide nu, 55 år senare, begärt omprövning och genom en ärkebiskop emeritus, som ingår i min bekantskapskrets, men som vill vara anonym, har han vänt sig till mig, »den enda människa som han kunnat tala med«, för att försöka få resning. (Och »resning« handlar nu inte om inlägg för lyft i kalsongerna.) Det är inte för att kamrer Wide plågas eller pinas i helvetet. Eld och tortyr förekommer inte. Tillvaron där liknar mest livet på jorden, tycker han. Enda skillnaden är att det är för evigt. Men Paradiset hägrar. Han har hört så mycket gott om det. Som kyrkorådets ordförande anses jag behörig att hantera den här sortens delikata ärenden, som förresten blir mer och mer vanliga. Sent ska syndarna vakna. Jag har åtagit mig fallet. Jag tycker nog att kamrer Wide vore värd en plats i himmelen. 

Fler fakta i målet levererar jag i nästa nummer av Möllekuriren. Där berättar jag också hur jag går till väga för att rädda kamrer Wides själ.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Vi är med och bi-drar till ett växande Sverige Vill du veta mer om vår bikupa eller är nyfiken på annat som har med hållbarhet att göra? Besök oss under vecka 40 då vi har hållbarhet som tema i och utanför butiken. Läs mer på FaceBook eller i vårt veckomejl. Eller varför inte kontakta oss i butiken? Erik Ahlskog Handlare • 042-36 22 67

Möllekuriren nr 3 • 2017

Richard Åkesson, kommunekolog.

Död åt praktfullt ogräs – som påstås ge långt liv

Text och foto Ingmar Hesslefors

ntingen bör man tugga i sig den, eller ta fram sin skarpa lie, sin dugliga spade och ge sig i kast med den, parksliden, alltså Fallopia japonica. En växt som i all välmening har planterats in i våra trädgårdar för att där prunka, och som tackat för resan hit ifrån Ostasien genom att bli inva-

siv. Lika lömsk och tröttsam som mördarsnigeln. Richard Åkesson, ekolog på Höganäs kommun, har ett ont öga för parksliden, eller gott öga om man så vill. Och inte bara till den. – Jättelokan är ganska lätt att bekämpa, i jämförelse, säger han. Mot vresros har vi försökt med en hetvatten-metod, men inte lyckats riktigt än.

– När det gäller parkslide handlar det om att bekämpa rotsystemet och dess rhizomer, jordstammar. Men innan vi fortsätter att förtala parksliden ska dock nämnas att dess skott går att hacka ned i en sallad, i stället för till exempel rabarber. Det finns envetna uppgifter om att den förMöllekuriren nr 3 • 2017

länger livet, förbättrar sexualdriften, är bra för levern och så vidare. Av ett Malmöföretag kan man köpa tabletter, som förutom parkslide, innehåller vindruva, kronärtskocka, gurkmeja och kolin (se fotnot). Rekommendationen är en tablett om dagen. Antagligen kom parksliden till Europa redan på 1700-talet med holländska ostindiefarare som tyckte den skulle göra sig i slottsträdgårdar. Den har sålts i Sverige som trädgårdsväxt, kanske redan på 1800-talet och är tacksam för den växer snabbt och ser riktigt prydlig och exotisk ut med sina två och en halv meter höga, bambuliknande stammar. Om hösten har den knippen med vita, rödlätta blommor. I Ostasien finns det ett par hundra insektsarter och svampar som lever av parkslide. I Europa ingen. Om man inte som i England har importerat rundbladsloppearten Alphala itdaori. Hur det ska lyckas i England vet man inte än, för försöket startades 2010, och leds av ett forskningsprojekt med namnet Japanese Knotweed Allianse. I Storbritannien har man alltså gått samman för att bekämpa växten. I USA har den ställt till stora bekymmer. Om man planterar parkslide, kan den hålla sig lugnt och fint på sin plats i flera år för att sedan raskt sprida sig. Rotsystemet är allelopatiskt, kan alltså försvåra andra växters utveckling. Via långa rhiozomer, jordstammar, kan den snabbt bilda nya plantor och ta sig

Möllekuriren nr 3 • 2017

in i avloppssystem, under vägbeläggningar, in i husgrunder – och därmed ställa till det riktigt ordentligt. Det är där lien och spaden kommer in i bilden. Slå skotten med lie, flera gånger om året. Har du flyt tröttnar parksliden efter några år. Gräv upp rot och rotsystem, men blanda inget av det med annat trädgårdsavfall. Låt torka och elda noga. Det är vad som gäller. – Om man har fått in en invasiv art på sin mark är det ägarens sak att bekämpa den, säger Richard Åkesson. Det står ingenstans att man måste. Men man bör, på samma sätt som man bör hålla ordning på annat ogräs! Jordvallen som löper utefter infarten till Mölle från Petter Svens Stig är bemängd med parkslide. Kommunen

har bestämt att schakta bort den under hösten. Det är ett grannlaga jobb. Hela växten med rot och allt ska grävas upp och fraktas i täckta lastbilar till en särskild deponi. – Annars kommer eländet tillbaka även om marken är friskförklarad, säger Richard Åkesson. Man kan inte schakta ända fram till vägkanten på grund av rasrisken, så där får det bli kemisk bekämpning. Ett bullerplank ska byggas på platsen, till gagn för bland annat tomterna intill vägen som kommunen ska sälja.

f FOTNOT Kolin är ett ämne som enligt Wikipedia finns i ägg, fisk och kött. Det förbättrar gallblåsans, binjurarnas, könskörtlarnas och hjärtats funktion, samt minnet.

Foto Helmut Lusser

Familjen Pettersson på Isolda Utdrag ur en släktkrönika

Av Karin Janzon

r 1891 lät Janne Pettersson bygga ett av de första husen uppe på »backarna« i Mölle. Då var han 28 år och hade varit till sjöss i tretton år och sparat ihop tillräckligt för att ha råd till ett riktigt »kaptenshus«. Huset blev fint möblerat enligt senaste mode och det sägs att matrummet hade gyllenlädertapeter importade från Kina. Janne målade själv tavlan med flaggan i topp. Senare skulle huset få namnet Isolda efter den skonert som Janne seglade åren 1902–1904. Janne var född 1863. Han gifte sig med Karolina Knafve och de fick sitt första barn 1890: Amelie, min mormor. Sedan följde två söner: John 1894 och Peter 1895. 44

Huset på »backarna«. Målning av Janne Pettersson Möllekuriren nr 3 • 2017

Janne Pettersson började som sjöman 1878 och steg snabbt i graderna. Under ett par år i början av 1900-talet var han kapten på skonaren Isolda. Fartyget fick ge namn åt Jannes hus på Barakullsvägen, byggt redan 1891.

Janne insjuknade hastigt och dog 1922, bara 59 år gammal. Hans hustru Karolina var änka i 26 år och bodde på Isolda tills hon avled 85 år gammal 1948, samma år som jag föddes.

Jannes söner John och Peter gick också till sjöss som de flesta andra Möllepojkar på den tiden. Hans dotter Amelie stannade kvar i Mölle och när hon gifte sig satte hon upp hem på Sunnanvik, huset bredvid Isolda.

JANNES RESOR Janne gjorde sin första

resa till sjöss när han var 15 år gammal, 1878. Hans sjöfartsbok berättar att han seglade som jungman på en skonert från Helsingborg till »Medelhavet & Westindien m.m.« Resan tog elva månader. De nästa tio åren seglade han till hamnar i Östersjön och till Tyskland, Frankrike, Portugal och England. Han arbetade sig upp till andre styrman. Sjöfarten var en stor industri i Nordvästra Skåne omkring förra sekelskiftet. Det byggdes skepp på varven i Helsingborg och Viken; det fanns rederier och skeppsmäklare överallt i Kullabygden. Många skepp köptes också in från Storbritannien. Fram till slutet av 1800-talet dominerade segelfartygen, men därefter började ångfartygen ta över. Segelfartygen kunde emellertid konkurrera på Möllekuriren nr 3 • 2017

handelsvägarna ett bra tag till, eftersom de hade större lastkapacitet. Från 1891 var Janne kapten på flera olika båtar: barkskeppen Wifstavarf, Pallas och Blenheim, skonerten Isolda och ångfartyget Arethe. Seglatserna gick till många europeiska hamnar – i Danmark, England, Tyskland – men även till Afrikas västkust och Sydamerika. Livet till havs kunde vara äventyrligt. Min mormors bror – alltså »morbror Peter« – berättade att när Janne seglade med kol till Karibien blev de förföljda av kapare. Eftersom de var tungt lastade, kunde de inte segla ifrån piraterna. De fick lägga bi och blev bordade. Men sjörövarna blev snopna när de tittade ned i ett lastrum fullt med kol. »Ta för er så möcke ni vill«, sade Janne.

Barkskeppet Blenheim, byggt cirka 1900. Skeppet var 57 meter långt, 9 meter brett och registrerat på 545 ton. Under 1890-talet seglade det på Nordeuropa–Sydafrika–Sydamerika–Nordamerika. Målning av Janne Pettersson

Ångfartyget Arethe, byggt cirka 1907. Målning av Janne Pettersson Artikeln fortsätter på nästa sida

Foto Isolda-föreningen

Isolda under segel på Atlanten. Isolda är 37 meter lång (med peke 45 meter), 8 meter bred och på 272 ton. När hon ingick i Sveriges handelsflotta hade hon cirka 700 kvadratmeter segel och en besättning på åtta man.

skonare, byggd i järn 1902 på Lödöse varv. Hon levererades till Göteborgsrederiet Korn & Kjellberg och sattes in på kaffetraden till Sydamerika. Under åren kom hon att angöra en mängd hamnar runt om i världen. För det mesta seglade Isolda på Västindien och Mexiko, Sydamerikas östkust och Västafrika. Hon sågs också ofta i franska, tyska och brittiska hamnar. Isolda är det sista svenska segelfartyget som har seglat i oceanfart. Janne Pettersson var Isoldas första kapten från juli 1902 till mars 1904. På sin jungfrufärd besökte fartyget Bridgewater i Wales; gick sedan vidare till Cadiz i Spanien. Lastad med salt fortsatte Isolda till Rio Grande i Brasilien; dit anlände hon i mars 1903 efter drygt sex månader. I Rio Grande fanns ingen utgrävd hamn, och Isolda – som inte hade någon motor – kunde gå längre in än andra båtar. Janne kastade ankare 46

utanför staden och använde en dinge för att komma i land. Lasten hämtades upp av pråmar. Färden gick sedan till Hamburg (juli), Laguna i Mexiko (november), Liverpool (januari) och vidare tillbaka till Göteborg (mars). Där mönstrade Janne av. Från 1919 och ända till 1958 fördes sedan Isolda av kapten Carl Julius Ahlgren. ÅR 1994 KÖPTES fartyget av Isolda eko-

nomisk förening. Målet är att återställa skeppet för att bedriva verksamhet inom sjöfart som seglande passagerarfartyg och i samband med det berätta om Isoldas historia. Fartyget är k-märkt av Statens maritima museer och har fått bidrag från fonder för restaureringen. Isolda ligger på Gotenius varv i Göteborgs hamn. m

Foto Isolda-föreningen

ISOLDA ÄR EN tremastad slättoppad

Fartyget restaureras för att kunna segla igen Bilden togs 2006 när Isolda låg i torrdocka för att mätas. Läs mer på föreningens hemsida: www.isolda.info

Möllekuriren nr 3 • 2017

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2017

von Kochens journal När Petter Gotthard von Kochen köpte Krapperup 1734 var godset i ett bedrövligt skick. Han satte direkt igång med att rusta upp det. Och från första dagen noterade han vad som skedde med borgen och markerna. I trettio år, fram till sin död 1764, skrev han så gott som dagligen i sina dagböcker – för hand. Exemplet till höger visar hur hans skrift såg ut.

Ovan En sida från 1749 ur von Kochens journal i original. Till vänster En sida från 1734 ur journalen. Ett exempel på hur den nya, transkriberade versionen ser ut.

Möllekuriren nr 3 • 2017

Den stora sidan till vänster är hämtad ur den transkriberade versionen av von Kochens journal, som omfattar cirka 1 400 sidor i två band. Böckerna publicerades i slutet av augusti av Skånes Släktforskarförbund. Sven Horndahl och Carin Olofsson har

ALLTID ÖPPET!

arbetat med detta jätteprojekt i tretton år. De har delat på det tidskrävande arbetet,

Kära glebygdsbor, nu rullar höststormarna in och löven faller så sakteliga mot

enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad

sin eviga vila. Det är så lätt att falla med dem men ack nej! Vi som är kvar när

den 20 augusti 2017.

alla andra drar sin kos, vi vet att årstiden för med sig allt annat än elände.

Sven Horndahl har skannat in originalsidorna från journalen. Carin Olofsson har fört över texten till redigerbart format i datorn, och tillsammans har de korrekturläst texten många gånger. – Petter Gotthard von Kochen var ju militär och är inte så personlig i sina anteckningar, säger Sven Horndahl. – Det är sakligt och kortfattat. Han var fostrad att leva spartanskt. Han skrev mycket om vädret, om odlingarna, om trädgården och han var mycket religiös. Frederic Täckström har svarat för böckernas layout och omslag. De två faksimilen på föregående sida har han ställt till vårt förfogande.

Sprakande färgkombinationer, flyttfåglar, vita vinterdagar, tid att kontemplera och tid att umgås. Allting stänger ned men vi, ja vi öppnar upp. Vareviga dag hela långa veckan möter vår muntre kock upp klockan 10.00 och han rör om i grytorna och bakar bröd tills långt efter solens nedgång. För att inte fångas av melankolins långa klor motar han mörkret med starka kryddor, eld och musik från varmare delar av planeten. På kvällarna kommer hans eviga vapendragare och börjar vid 17-tiden så smått att böka runt med sina Neapolitanska pizzor och stärkande drycker. Den rödögde kocken lyfter sin hatt till en hälsning och får en likadan tillbaka av den ännu muntrare pizzaiolon. Sedan går han hem till sin stuga långt där borta i Skättekärr, kryper ned mellan dunbolstren och drömmer sött om surdegsbröd, picklade rädisor och väna damer tills tuppen väcker honom nästa dag. Längre in i krukmakeriet arbetar krukmakerskorna med sin lera under ljudligt kackel mest jämt, och det bör dom, ty julen står för dörren fortare än man anar och tomteskrället ska ha sina hårda paket i tid, ja det leveransdatumet ligger lika fast som isen i bottenviken. Så går tiden sin gilla gång och vips är det vår, men innan dess hoppas vi att ni kommer förbi om inte för annat än bara ett litet snickesnack. Varmt välkomna att mota bort svårmodet tillsammans med alla oss på krukan :)

mollekrukmakeri.se 042-34 79 91

Mer information om böckerna finns på Skånes Släktforskarförbunds hemsida: sgfm.se. Där kan de också köpas. Priset är 600 kronor för båda böckerna. Möllekuriren nr 3 • 2017

MINMENING

Återinför utnämningen av Årets Möllebo I OCH MED ATT RUFFAGUBBEN blev utsedd

till Årets Möllebo var en cirkel sluten, skriver byföreningen om beslutet att lägga ned traditionen med att utse Årets Möllebo. Ytterligare anledningar till detta skulle vara att det är svårt att veta vilka kriterier som skulle användas vid utseendet samt att »någon kunde känna sig förbigången«. Om det vore ett stort problem fick man avskaffa många ingredienser i det sociala livet i stort. Jag tror att de flesta förstår att inte alla kan bli utsedda. Det var med spänning och förväntan som man såg fram emot offentliggörandet av årets mest förtjänta Möllebo, någon som hade gjort något speciellt bra och som kanske kunde inspirera andra att komma på bra idéer eller göra något extra för byn. Enligt min mening var det ett tråkigt och fegt beslut med motiveringar som känns något krystade. Det tycks inte ha varit några större problem tidigare att utse någon lämplig – förutom då förra årets Möllebo utsågs.

Att utse en staty till Årets Möllebo måste betraktas som ett mycket märkligt beslut. Vad en sjöman och fiskare från äldre tider har med dagens Möllebor att göra är svårt att förstå. Som jag har förstått det var tanken att alla Möllebor genom denna märkliga manöver skulle bli Årets Möllebo. Det innebär ju enligt logikens lagar att ingen utses. Mitt förslag är att återinföra utnämningen av Årets Möllebo. Nej, jag talar inte i egen sak, jag har redan en gång fått hederstiteln. Frederic Täckström

Byföreningen svarar: MÅNGA MÖLLEBOR HAR fått utmärkelsen Årets Möllebo för att de på olika sätt har bidragit utöver det vanliga till utvecklingen i Mölle. Det finns en bredd i de kriterier som har använts som gör att olika insatser kan lyftas fram. Det finns samtidigt väldigt många Möllebor som – i tysthet och utan att synas – på olika vis bidrar till livskvaliteten i Mölle. Det ville Byföreningens styrelse lyfta fram 2016 genom att låta Ruffagubben som representant för alla Möllebor bli Årets Möllebo. På sitt sätt kändes det som en värdig avslutning på den fina traditionen. Sannolikt hindrar det inte att det framöver finns skäl att åter lyfta utmärkelsen Årets Möllebo. Den som lever får se! Mats Jönsson Byföreningens ordförande

www.bengtssonsoptik.se

Möllekuriren nr 3 • 2017

FÖRENINGSSIDAN

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE spfseniorerna.se/kullabergmolle Den 26 september│Christer Elfversson berättar om Fröken Annie, Isaac Svenssons sista efterträdare. I stationshuset klockan 14. Den 28 september│Kommunens politiker svarar på frågor, viktiga för seniorer. I Tivolihuset i Höganäs klockan 15. Den 11 oktober│Studiebesök hos Per i Viken med start klockan 11. Guidad rundvandring och en liten smakbuffé. Den 24 oktober│»Skåne i mitt hjärta«. Naturfotograf Ingmar Skogar visar bilder och berättar om smultronställen i Skåne. I stationshuset klockan 14. Den 8 november│Besök på Höganäsbolaget med start klockan 10. Det världskända företaget visar sin produktionsanläggning i Höganäs.

KAPELLFÖRENINGEN Den 22 oktober│Svanholms Singers. Konsert i kapellet klockan 18. Den 29 november│Jullunch i stationshuset klockan 12. Ingen anmälan behövs. Den 3 december│Adventsgudstjänst i kapellet klockan 14. Därefter adventskaffe i stationshuset.

MÖLLE BRIDGEKLUBB Höstens bridge i stationshuset startade den 4 september. Om du är intresserad att komma med, är du välkommen att kontakta: Birgitta Hansson 070–337 07 65 Maja Stenberg 042–34 51 22

Den 15 november│Christoffer Palmer och Jutta Sarodnick, Höganäs Bokhandel, informerar om höstens böcker. I stationshuset klockan 14.

Möllekuriren nr 3 • 2017

snfkullabygden.n.nu Den 23–24 september│Svamputställning, svamprådgivning och en trevlig tipspromenad. Tid och plats: klockan 10–16 på Brunnby Boställe, som då har sin traditionella skördefest. Den 2–9 oktober│Miljövänliga veckan. Liksom föregående år är temat »Fräsch på riktigt« – hygienartiklar skärskådas. Den 26 oktober│Är ständig ekonomisk tillväxt möjlig? Föredragshållare: Kjell Mårtensson, filosofie doktor i företagsekonomi. Klockan 19 i Café Amanda på Höganäs bibliotek. Den 18 november│Gås- och örnspaning i Sydskåne. Samling klockan 9 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

MÖLLE BOULEKLUBB │ molle.se Det är träning på måndagar klockan 14, på tisdagar och onsdagar klockan 10 samt på torsdagar klockan 16; från den 1 oktober klockan 14 .

Den 13 december│Jullunch med luciatåg. I stationshuset klockan 13. Anmälan till: Britt Gudmundson 070-868 14 81 eller brittgu@gmail.com; Birgitta Gille 073312 11 07 eller biobe.gille@telia.com

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN

FÖRENINGEN VATTENMÖLLANS VÄNNER│vattenmollan.se Föreningen har fått 15 000 kronor från Stiernstedt-Kockenhus kulturförening för att bygga en permanent utställning om restaureringen av vattenmöllan.

Boka redan nu in våra ärtsoppekvällar tisdagen den 3 och 31 oktober. Reservera också fredagen den 1 december då vi har julboule och julfest.