Fritt för det vilda på Vidåsa
Å
Text Monica Bengtson Foto Christer Wallentin
ret är 1971. Telefonen skräller till och Ingemar svarar. Det är en faster från Stockholm som ringer och berättar att hon är i Skåne. »Då måste du komma till oss och se vårt nybyggda hus i Jonstorp«, säger Ingemar.
»Nej«, säger hon,»ni måste komma till Mölle och se ett fantastiskt hus«. Jag stoppar vår förstfödda, som är ett par månader gammal, i den röda manchestervagnen och vi åker till Vildrosvägen i Mölle. Det visar sig att faster Lydia är en nära vän till husets ägare, Gunnar Wallentin. Runt vårt nya hus i Jonstorp ska vi anlägga en trädgård och har därför bett den kända trädgårdsarkitekten Ulla Molin om tips. Jag ville ha gamla arter, inget förädlat, och jag tar åt mig mycket av vad hon säger, bland annat att naturen inte har raka linjer och att man ska låta fröet tala. När jag då står i Vidåsas trädgård ser jag vad Ulla Molin menar och blir helt förälskad i denna vilda och naturliga skogstomt på berget med alla blommor, prästkragar, blåklockor, digitalis och så vidare. Och inne i huset fascineras jag av de väggfasta möblerna, tavlorna på väggarna och porträtten på spegeldörrarna av konstnärens hustru och deras döttrar. På 1970-talet fanns inte väg 112, utan jag kunde plocka de ljuvliga sommarblommorna i vägkanterna utmed vägen mellan Jonstorp och Höganäs. Tjugonio år senare är vi ägare av Vidåsa och lovar Märta, den dåvarande ägaren av huset, att ta hand om det och vårda trädgården och dess blåklockor, som hon älskade.
2
Det som vill får komma, allt är vilt och naturligt. Så det är »låt fröet tala« som numera råder En dag kommer jag i samspråk med en äldre dam som går förbi på Trappstigen och hon säger att vi bor i huset som är känt för sina blåklockor. »Men det är inte så mycket blåklockor«, säger jag. Då svarar hon att de inte kan konkurrera med gräset. I den stunden börjar mitt evighetsarbete: att rycka gräs! Och det pågår fortfarande, varje dag. Ulla Molins ord lever vidare i mig. Vi har nämligen försökt att plantera rosor och clematis, som skulle klättra längs med stenpelarna i trädgården, men utan något lyckat resultat. Vildrosor kommer det dock överallt. Jag måste ofta plocka bort dem för att de inte ska ta över. Magnolia försökte vi också med intill äppelträden, men med samma dåliga resultat. Så det är »låt fröet tala« som numera råder. Därför ser inte trädgården likadan ut år från år. Där vi nu har prästkragar var det till exempel en rödklöveräng under några år. Det som vill får komma, allt är vilt och naturligt. De första åren hade vi mycket paddor, vinbärssnäckor och mördarsniglar, men vartefter jag röjde och rensade bort allt skräp försvann paddorna och sniglarna. Det blev för torrt för dem, men perfekt för ängsblommorna. Artikeln fortsätter på nästa uppslag Möllekuriren nr 3 • 2020
