MITT I VÄRLDENS UTKANT ERIC PA LMÈR
M IT T I VÄR L D E N S UTKANT
Ää
ERIC PALMÉR
MITT I VÄRLDENS UTKANT ÄNTLIGEN TEXT OCH BILD: ERIC PALMÉR GRAFISK FORM: ERIC PALMÉR 2012/05/01 GÖTEBORG SVERIGE TRYCK HDK © ERIC PALMÉR T YPER INLAGA: DIN NEXT LT PRO FRAMSIDA: SCULPTURA CT
11:45
Tr책kigt.
11:45
Ja. Tr책kiga timmar.
11:45
Tr책kigt 채r kanske i underkant.
11:46
Outhärdligt tråkigt svidande väntande i mörker då?
11:49
Fint. Det fanns n책gon mer. George var inte sj채lv.
11:49
Vi kan skriva så här: Medvetenhet förvandlas till omedvetenhet till medvetslöshet.
11:49
Ja, det känns ganska lagom pretentiöst. George vaknade, delar av synen hade återvänt.
11:52
Han var helt virrig, förvirrad. Han lyssnade mest, han hörde inte längre någon där. Kanske?
11:52
Han såg nästan ingenting. Georges ögon var skadade. Skriv så här: ögonen var trasiga med svagt svidande.
11:53
Han var sĂśnder nĂĽgonstans. Helt klart trasig, vi Ăśkar obehaget. Det rann i tinningen, han anade vad det var.
11:53
Blod, det var blod som rann, blod Ăśverallt! Kanske inte riktigt sĂĽ dramatiskt? Just blod hade han varit med om tidigare.
11:54
Allt annat var nytt, s채rskilt r채dslan. George var riktigt riktigt r채dd. Han borde inte vara d채r. Det luktade kemiskt. Surrande ljud. Kanske industrilokal?
11:54
Han stod upp från golvet av cement och industrilokal karaktär. Fortfarande suddiga och svidande ögonen, men han såg vad han antog var en öppning ut.
11:58
George steg ut ur den lokala öppningen. Han visste att han hade färdats länge, men inte så här långt. Detta var uppenbarligen en helt annan sorts plats.
11:58
Jag tänker nog att ett staket slöt sig runt området så att det känns lite hopplöst. Det kändes hopplöst, det måste vara helg, området var helt tomt. Utan hopp.
12:03
George anade en helt vanliga gata på andra sidan. Ända alternativet är nog att han klättrar. Försiktigt tog han sig till staketet och kikade på den vanliga gatan. Han såg ingen.
12:03
Bilarna stod snett parkerade som om de var uppställda för ett klassfoto. Vi kan inte ha massa onödiga beskrivningar, vi måste ha tempo! Jaja. Lugn. George gick fram till staketet och började klättra.
12:11
Måste det vara så torftigt, kan vi inte lite beskrivningar? Staketet kändes kallt och hårt, vingligt och osäkert, som ett nätstaket känns. Det var så svårt att klättra att George fick försöka ett par gånger.
12:12
Det är ingen jävla kärleksroman vi skriver! Det är en deckare! Snabbt och hårt! George klättrade snabbt över staketet, rev upp benet men landade på gatan och tittade runt. Det var mörkt, han såg inte mycket.
12:21
Vadå mörkt?! Vi skulle ju bestämma tillsammans. Måste du alltid ta över?! Så här var det förra gången också. Du bara förstör allt. Det var dag, sol och trevligt. Det fattar du väll? Vi skrev ju det förut.
12:25
Men du är så jälva dum! Det skrev vi inte alls! Jag tog bort det! Förresten ser han knappt någonting, så det spelar ju ändå inte roll! Det är bättre om det är mörkt för då blir det mer spännande.
12:28
Svart som natten var vägen George fann sig på. Det berodde på att det var natt. En riktigt riktigt mörk natt. En sådan natt man inte vill vara själv på. Men det var George. Riktigt mörk och själv var han. Ensam.
12:28
En främling skymtade fram under en av gatlyktornas dunkla sken. Det var ingen vanlig främling. George var förvirrad men säker på sin sak, han behövde trotts allt någon from av hjälp. Med raska kliv steg han fram. Främlingen var obehaglig, det var trotts allt natt.
12:28
Nu får du sluta jobba dig! Du bara förstör allt! Det var dag. George landade i gräset under staketet. Det var varmt och fuktigt, som efter ett sommar regn. Han drog försiktigt handen genom de höga stråna och kände sig trygg. Gatan var tom och ljus.
12:28
Jag orkar inte lyssna på din skit längre! Fult skriver du också! Du är säkert ful i verkligheten också! Drömmer dig bort till någon som inte finns! Det är ju för fan mörkt ute! I alla fall här! Varför skall vi skriva om San Francesco förresten? Skriv om verkligheten!
12:35
Du är så himla elak. Nu skriver jag klart det här själv. Min George har det i alla fall bra, jag skiter i hur din har det. George gick en kort bit på vägen. Där fann han en vän som körde honom hela vägen hem till Sverige där han levde lycklig i sin trea i Masthugget. Och ögonen, de blev också bra.
Ä