Stadens möjligheter - Platser och stråk by ESS MAX IV TITA

STADENS MÖJLIGHETER platser och stråk

Tomas Wikström Lina Olsson

platser och stråk

platser och str책k

STADENS MÖJLIGHETER platser och stråk

Tomas Wikström Lina Olsson

www.essmax4tita.se

platser och stråk

sta dens möj ligh et er – pl atser oc h st r å k

utgivare: regions sk åne, tita-projektet samt lunds kommun w w w.e s sm a x 4t i ta .s e © region sk åne, lunds kommun och författarna, 2012. omslag, fr amsida: the bloedel conservatory i vancouvers queen elisabeth park, en dom-konstruktion fr ån 60-talet som bland annat figurer at i star trek. foto: tomas wikström. bilden är bearbetad av caroline, gr afolin. tryck: exakta printing, malmö, 2012. gr afisk form, produktion och original: gr afolin, lund, 2012. isbn: 978-91-637-0 663-9

platser och stråk

STADENS MÖJLIGHETER platser och stråk

Tomas Wikström Lina Olsson

platser och stråk

Introduktion

kapitel 1

Platser och stråk 1.01 Plats och rum som begrepp 1.02 Platsens fenomenologi 1.03 Stråkets fenomenologi 1.04 Stråk och platser i stadens morfologi 1.05 Vardagslivets och planeringens platser 1.06 Klasser, livsformer och livsstilar i stadens rum 1.07 Gentrifiering och stadens platser 1.08 Rekreationens, lekens och kroppslighetens platser 1.09 Rädslans och ångestens platser 1.10 Oförutsedda platser och stråk

platser och stråk

12 12 18 22 28 34 44 51 57 65 69

kapitel 2

Offentliga rum skapas av människor 2.01 Vad är ett offentligt rum? 2.02 Det offentliga rummet som mötesplats 2.03 Den urbana renässansen 2.04 Det nya stadslandskapet och det offentliga rummets omvandling 2.05 Kommersens offentliga rum 2.06 Sociala media och det offentliga rummet 2.07 Den offentliga sfären och demokratins rum 2.08 Det konfliktfyllda rummet 2.09 Det offentliga rummets normer, symbolik och materialitet 2.10 Appropriation av offentliga rum

78 78 86 97 102 110 117 123 130 136 140

kapitel 3

Stadens kreativa möjligheter

150

3.01 Kreativitetens platser och förbindelser 3.02 Planeringens möjligheter och begränsningar 3.03 Staden i rörelse och vila

150 159 167

platser och stråk

platser och str책k

Introduktion utbyggnaden av en ny stadsdel i nordöstra Lund i anslutning till forskningsanläggningarna MAX IV och ESS innebär ett planeringsarbete som ska resultera i den funktionsblandade stadsdelen Brunnshög med 2–3000 bostäder och verksamheter med 15–20 000 sysselsatta. Brunnshög skisseras som en blandstad med tät och stadsmässig bebyggelse. Stor vikt läggs därför vid gaturummen och det offentliga livet i den framtida stadsdelen. Denna forskningsöversikt har utarbetats för att bidra till kunskapsunderlaget om stadsmiljöns betydelse för kreativitet och innovation. i kapitel 1 presenteras olika aspekter av platser och stråk. Utgångspunkten är ”det levda rummet”, det vill säga det rum som människor dagligen upplever och har erfarenhet av. Detta levda rum behandlas i relation till arkitektur och planering, de verksamheter som har till uppgift att skapa ramarna kring det dagliga livet. Därvid berörs de många frågor som stadsbyggandet bär med sig och som bland annat har sin grund i ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan olika befolkningsgrupper. Genom att även inkludera studier av stråk vill vi lyfta fram mobilitetens och förflyttningsrummens betydelse. Mötesplatser är beroende av förflyttningsstråk och uppstår ofta längs dessa. Därtill kommer att utvecklingen av Brunnshög så påtagligt bygger på att förbindelserna mellan centrala Lund, de omgivande stadsdelarna och det nya området verkligen fungerar.

•

festivalkväll vid floden. neck arwiese, heidelberg. foto tomas wikström.

platser och stråk

kapitel 2 behandlar forskning om det offentliga livet i staden och det offentliga rummet betydelse som mötesplats. Här behandlas även forskning om de samhälleliga förändringar som under de senaste decennierna påverkat och skapat förändringar i staden och då i synnerhet i dess offentliga rum. Kapitlet omfattar också diskussioner om det offentliga rummets betydelse som ett demokratiskt rum, det vill säga som ett rum för politiska samtal och aktioner. Det offentliga rummets ”normativa dimension” diskuteras särskilt i ett avsnitt om det offentliga rummets normer, symbolik och materialitet. I kapitel 2 berörs också innebörderna av människors bruk och ianspråktagande av det offentliga rummet och de möjligheter som därvid öppnar sig.

Stortorget, Lund. foto: k asper dudzik.

kunskapsöversikten avslutas i kapitel 3 med en diskussion om mötesplatser, stråk och kreativitet. Vi menar att gränsöverskridanden spelar en viktig roll för kreativitet. Det kan handla om möten mellan människor med helt olika bakgrund eller förflyttningar mellan platser och aktiviteter av helt olika slag. Kreativitet uppstår, menar vi, i mötet med den andre och det annorlunda. Den andre står för de människor som representerar sammanhang som vi (helt eller delvis) är främmande för. Det annorlunda är miljöer som avviker från dem vi huvudsakligen vistas i. För människor som exempelvis främst arbetar med sitt intellekt kan det handla om platser som utmanar deras kroppsliga och känslomässiga förmåga. Kännetecknande för möten med den andre respektive det annorlunda är just gränsöverskridanden. Sådana växlingar, där gränserna för det rutinmässiga och förgivettagna överskrids, har en grundläggande betydelse för inspiration, stimulans och kreativitet. Miljöer, där möjligheterna till gränsöverskridande möten är många, skapar också goda förutsättningar för kreativt arbete.

platser och stråk

platser och str책k

Kapitel 1

Platser och stråk 1.01 plats och rum som begrepp När vi talar om de rum vi delar, kan distinktionen mellan plats och rum spela oss många spratt. ”Rum” får ibland representera de föränderliga rum som vi människor lever i, ibland de referensrymder som konstruerats av geometrin. ”Plats” kan å ena sidan stå för något som är synnerligen stabilt och, å den andra, för det ytterligt flyktiga och tillfälliga. Som vetenskapliga begrepp definieras plats och rum av sammanhangen för deras användning. Men kontexten spelar lika stor roll i de vardagliga samtal där dessa ord används. Behovet är alltså stort att finna referensramar för orden vi brukar. Det är därför viktigt att känna till de begreppsliga distinktioner som görs mellan plats och rum, inte minst av olika forskare och skribenter. På engelska är diskussionen om distinktionen mellan place och space särskilt väl utvecklad (se exempelvis Casey 1997 och Seamon 2000). Den kontinentala fenomenologiska filosofin är en rik källa till reflektion kring rum och platser. Redan i den tidiga fenomenologin var rummet något man intresserade sig för. Filosofen Edmund Husserl betonade människans förmåga till rörelse som grundläggande för hennes förhållande till rum, men han gjorde inget samlat arbete om rummet. En som mer grundligt tog upp Husserls tankegångar och på ett fokuserat sätt bearbetade dessa frågor var den franske fenomenologen Maurice MerleauPonty. Han hävdar att det bara är genom våra levda kroppar som vi har tillgång till världen. Genom att använda begrepp som ”kroppssubjektet” och ”kroppens intentionalitet” betonar Merleau-Ponty (1989) att den klassiska åtskillnaden mellan kropp och själ är en konstruktion som hindrar tänkandet om människans förhållande till kropp och rum och därför måste vi försöka se bortom denna tudelning.

• gatuliv vid times square, new york city. foto: lina olsson.

platser och stråk

Rummet skapas alltså inte av en allsmäktig gud. Det konstrueras inte i den reflekterande människans rena medvetande. Istället, menar Merleau-Ponty, uppstår rummet ur det individuella subjektets kropp, det är kroppens rörelse och upplevelsen av denna rörelse som skapar rum för oss. Det är här inte fråga om en enskild akt som leder till kunskap. Det rör sig inte hel-

kroppar bildar rum. centr al park, new york. foto: lina olsson.

ler om ett snävt instrumentellt förhållande till världen. Det handlar om en tillgång till världen och objekten – och denna upplevelse är ”för-objektiv”, det vill säga den finns där före det reflekterade medvetandet om rummet. Vad Merleau-Ponty kommer fram till är att kroppens expressivitet motsvaras av en rummets expressivitet – eftersom vi är involverade i rummet uppstår ett ömsesidigt förhållande. Med denna syn på kroppen och rummet följer bland annat en bestämd syn på orientering; att orientera sig i rummet handlar till exempel om en känsla av att det passar, av att finna sig tillrätta. Det här sättet att vara i världen är att bebo rummet. Det rör sig om ett aktivt ”inboende” genom den levda kroppen, kroppssubjektet som rummets subjekt. Egentligen är Merleau-Pontys rumsbegrepp synonymt med vad vi i allmänhet brukar mena med plats: rummet som befolkat och som fullt av händelser, innebörder och historia. De föreställningar om platser som arkitekter och planerare rör

”... att orientera sig i rummet handlar till exempel om en känsla av att det passar, av att finna sig tillrätta.”

platser och stråk

platser och str책k

sig med är ofta starkt – medvetet eller omedvetet – influerade av fenomenologin. För den tyske fenomenologen Otto Friedrich Bollnow (1963), som i hög grad påverkats av Merleau-Ponty, är ”rum” något som skapas genom människors gemensamma handlande. Rummet är därför i sig själv gemensamt för oss. I sin undersökning utgår Bollnow från människors konkreta förhållande till rummet och deras rumsskapande verksamhet. Det levda rummet är primärt i förhållande till de olika rumsbegrepp som konstruerats genom historien. Det levda rummet är enkelt uttryckt det rum i och genom vilket vi lever. I svenskt språkbruk svarar det levda rummet ungefärligen mot det vi vanligtvis menar med plats. Här finns dock en viktig invändning: Det levda rummet är ett vidare begrepp och har inte den begränsning till rumsligt inramade lokaliteter som plats oftast avser. Det innefattar till exempel även förflyttningsrummen, det vi fortsättningsvis kommer att kalla stråk.

”Vad MerleauPonty kommer fram till är att kroppens expressivitet motsvaras av en rummets expressivitet…”

Det geometriska eller matematiska rummet framställs som evigt och oföränderligt, men detta är en ahistorisk rumsuppfattning. Det ska ses som en specialisering – och en abstraktion – inom ramen för det levda rummets utveckling, vilken är intimt förknippad med människans och kulturens utveckling. Det är en sådan specialiserad rumsförståelse som dominerar utbildningen av planerare och arkitekter. Bollnow gör en poäng av innebörden av tyskans räumen (att frigöra rum, avlägsna, undanröja och/eller utrymma), som ursprungligen har med röjning av en plats i skogen att göra. Detta ursprungliga rum har alltså enligt Bollnow tillskapats genom mänsklig verksamhet och är nära förknippat med boplats. Det är klart avgränsat från omgivningens ”icke-rum”, människorna förfogar över det och får därmed skydd (Bollnow 1963). I Bollnows tes om människors rumsskapande finns ett släktskap med den franske urbanteoretikern Henri Lefebvres och den amerikanske kulturgeografens Edward Sojas teorier om den sociala produktionen av rum. Bollnows rumsfilosofi har även likheter med den franske rumsteoretikern Michel de Certeaus teorier om rumsliga taktiker samt med den brittiska sociologen Anthony Giddens tankar om tidrummet som baserat på rutinmässiga sociala praktiker. Platsen kan här ses som resultat av ”inrymmande” handlingar och processer (Lefebvre 1991, Soja 1996, de Certeau 1988, Giddens 1984). Arkitekter och planerare rör sig ständigt mellan geometrins rum och det levda rummet. Geometrins rum tenderar att dominera i projekterings- och planeringsprocesser. Att fullt ut

• vattenhallen i lund. foto: k asper dudzik.

platser och stråk

mejeriet i lund. foto: k asper dudzik

”Att gestalta rum måste därför vara att erbjuda plats”

platser och stråk

tillämpa ett platsbegrepp som grundar sig i föreställningen om människors fortlöpande skapande av rum är i sådana sammanhang ganska ovanligt – och inte helt enkelt att förena med de krav som ställs i de skeden av ”rummets produktion” som utgörs av att rita hus och utforma gator och stadsdelar. Men mycket finns att vinna i att acceptera det enkla faktum att arkitekturen realiseras, blir verklig, i processer av appropriation eller ianspråktagande – rumsskapande betyder inte med nödvändighet konkreta materiella förändringar. Först då människor tar rum i anspråk blir dessa rum till. De får mening, de införlivas i dagliga aktiviteter, blir omnämnda, kända och inbodda. Därför är platsbegreppet för alla som gestaltar, planerar och forskar om byggnader och städer med rätta förknippat med vad som ibland ser ut som slumpens och tillfälligheternas spel. Torget, gatan, passagen eller entrén används på andra sätt än det som var avsett. Att gestalta rum måste därför vara att erbjuda plats – i ordens djupaste mening. Att vara människa

handlar enligt Bollnow i hög grad om att ge plats åt andra (Bollnow 1963). Bland arkitekter som i särskilt hög grad arbetar i en sådan anda kan nämnas den danske arkitekturforskaren och urbandesignern Jan Gehl och den holländske arkitekten Herman Hertzberger. Litteratur Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyphen. Edward S Casey (1997): The Fate of Place. A philosophical history. Berkeley/LosAngeles: University of California Press. Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: Univesity of California Press. Anthony Giddens (1984): The Constitution of Society. Outline of the theory of structuration. Cambridge: Polity Press. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of Space. Oxford/ Cambridge, Mass.: Blackwell. Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of Perception. London. David Seamon (2000): Phenomenology, Place, Environment, and Architecture: A Review. Envronmntal & Architectural Phenomenology Newsletter http://www.arch.ksu.edu/seamon/Seamon_reviewEAP.htm [2011–11–25] Edward W Soja (1996): Third Space. Journeys to Los Angeles and other real-and-imagined places. Oxford/Cambridge, Mass.: Blackwell.

platser och stråk

1.02 platsens fenomenologi ”Det är alltså enligt Heidegger i användningens sammanhang som tingen ”visar sig” och blir verkliga för oss”

• att sk apa rum är att ge plats åt var andr a. självbyggd sk atebana, gastelyck an, lund. foto: tomas wikström.

platser och stråk

Tankegångar kring rum och platser har en uråldrig historia i människors berättande och filosoferande (Casey 1997). Under mer än ett sekel har den kontinentala fenomenologin varit den främsta källan till förståelse av vad rum och platser ”är”. Med fenomenologi menas den lära som närmar sig världen som den visar sig (phainomenon betyder ”det som visar sig” eller framträder) för den som ger sig i lag med sin omgivning. Erfarenhet är grundläggande i denna lära. Enligt filosofen Martin Heidegger räcker det inte med att betrakta ett fenomen ur olika perspektiv. För att ta en dammsugare som exempel är det genom att sätta i stickkontakten och börja dammsuga som dammsugaren blir till meningsfull erfarenhet. Den förvandlas då från att blott vara ”för handen” till att istället på ett komplext och fullödigt sätt vara ”till hands” för oss. Det är alltså enligt Heidegger i användningens sammanhang som tingen ”visar sig” och blir verkliga för oss (Lübcke 1987). Hur kan då en plats vara ett fenomen? Platsen måste ses som en oöverskådlig samling av fenomen som bara i vag mening låter sig förenas till ett enda. Utanför 1900-talsfenomenologins tankevärld – men inte utan intellektuellt släktskap – kan mötesplatser enligt aktör-nätverksteorin förstås som nätverk av människor och ting (Latour 1998). Platsen kan också enligt arkitekturforskaren Bill Hilliers (1999) tankegångar ses som del av en rumslig konfiguration – gatunätet med sina öppna rum – med statistiskt mätbara effekter på social interaktion. I klassisk filosofi från och med Aristoteles förstås rum ofta som en slags behållare som fylls med innehåll (Casey 1997). Fenomenologins rum däremot kännetecknas av att uppstå ur själva beboendet (Merleau-Ponty 1989). En av dem som tydligast och mest pedagogiskt utvecklat tankegångar om platsens fenomenologi är den tyske filosofen O F Bollnow (1963). Det levda rummet, skriver Bollnow, har sin mittpunkt i den levande människan. Det är ett rum som genomkorsas av kroppsligt relaterade axlar och riktningar, som innehåller kvalitativt skilda platser och påtagliga gränser mellan olika områden, som är avgränsat men ändå vidgar sig mot oändligheten, som aldrig är likgiltigt utan både kan stödja och hämma människor i deras strävan. Det levda rummets platser har alltid en innebörd för människor. Det är ett rum som finns för människorna och som är oupplösligt förenat med människornas förhållande till det.

platser och str책k

”Att ge andra utrymme är en förutsättning för att kunna mötas och för att själva mötesplatsen ska kunna existera”

••

(se avsnitt 2.10).

Rummets och platsens fenomenologi har i de nordiska länderna och på global nivå förmedlats genom texter av den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz (1980). Han utvecklar i boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture sin arkitektursyn med utgångspunkt i Martin Heideggers filosofi om att bo och bygga. En plats är, menar han, den konkreta manifestationen av människans boende. I den engelskspråkiga världen närmar sig geografen David Seamon (1979) människors livsvärld med utgångspunkt i rummet – både i termer av platser för vila och i termer av stråk för förflyttningar. Han tar bland annat upp body-ballets, gester och rörelser som tillsammans bär upp en handling. På liknande sätt är en ”tids-rums-rutin” en uppsättning vanemässiga, kroppliga handlingar med utsträckning i tiden. Livsvärldens rum, det levda rummet, uppstår genom människors ”inrymmande” eller ”rumsskapande”, menar Bollnow (1963). Tyskans räumen har till exempel innebörder som delvis överlappas av engelskans place making. I detta perspektiv är röjandet av en boplats i skogen en handling nära besläktad med att breda ut sin handduk på stranden eller slå sig ner vid ett bord på en krog. Ett annat ord för rumsskapande handlingar är appropriation som betonar besittningstagande som viktigt moment. Bollnow menar emellertid att den rivalitet som kan tolkas in i sådana handlingssätt är mindre viktig än det vänskapliga i att ”erbjuda plats åt andra”. Att ge andra utrymme är en förutsättning för att kunna mötas och för att själva mötesplatsen ska kunna existera (se avsnitt 2.10). Att i likhet med Aristoteles betrakta platser som behållare är givetvis starkt begränsande. Salens eller torgets omslutningar karaktäriseras i hög grad av sina öppningar, genom vilka yttervärlden tränger sig på och platsen interaktioner sipprar ut. Kriminallitteraturens slutna rum-mysterier driver själva relationen mellan ute och inne till dess spets. En plats kan således inte vara isolerad från det landskap den tillhör. Platser uppstår vid flodmynningar, vägkorsningar, vadställen, skyddade vikar dit stigar och vägar löper, gynnsamma sammanlänkningar i gatunät, det vill säga överallt där förflyttningsstråk korsar varandra. Det är i sådana noder – eller mötesplatser – som världen i materiellt, ekonomiskt, kulturellt och socialt hänseende förtätas och händelseförlopp upprepas och omtolkas. I en tid präglad av media ”uttrycks” världen synkront nästan varhelst människor möts – stigar och vägar har nu kompletterats med olika mediala kanaler och mötena ansikte mot ansikte med

platser och stråk

interaktion via dessa media. Konkreta platser är emellertid fortfarande avhängiga av förflyttningsstråk i fysisk bemärkelse – och det är om stråk nästa avsnitt ska handla. Litteratur Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyphen. Edward S Casey (1997): The Fate of Place. A philosophical history. Berkeley/LosAngeles: University of California Press. Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational Theory of Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

”Det är i sådana noder – eller mötesplatser – som världen i materiellt, ekonomiskt, kulturellt och socialt hänseende förtätas och händelseförlopp upprepas och omtolkas.”

Bruno Latour (1998): Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationteori och tingens sociologi. Göteborg: Nerenius & Santérius. Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm: Forum Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of Perception. London: Routledge. Christian Norberg-Schulz (1980): Genius Loci, Towards a Phenomenology of Architecture. New York: Rizzoli. David Seamon (1979): A Geography of the Lifeworld: Movement, Rest and Encounter. London: Croom Helm/New York: St. Martin’s Press. http://www.arch.ksu.edu/seamon/books_intro.htm [2011–11–25]

platser och stråk

1.03 stråkets fenomenologi

••

(se avsnitt 1.04).

”Ett stråk är då ett knippe av rörelserum”

När vi rör oss i städer, hamnar vi – ibland omedvetet – på gator och passager som vi delar med andra. Stadens morfologi (se avsnitt 1.04) leder oss på olika sätt till att följa vissa förbindelser men inte andra, till att vika av här men inte där. Det är också så att våra målpunkter ofta finns där andra rör sig. Folklivet, liksom alla de kommersiella inrättningar som är beroende av detta folkliv för sin överlevnad, hittar vi längs stadens större stråk. Vad som närmast liknar en flockinstinkt får oss att söka oss till skarorna av shoppare, flanörer, pendlare och stadsvandrare. Stråk spelar en viktig roll för städers och stadslandskaps liv och vitalitet – och har också på senare år blivit ett viktigt begrepp inom stadsbyggandet (Agora 2006). Stråk är ”fysiska” förbindelser som leder människor genom landskap, bebyggda eller ej. Samtidigt utgörs stråken av själva de förflyttningar som på så sätt samlas (Persson 2007). I urbana landskap kan stråk beskrivas som mycket märkbara rörliga förtätningar av människor på väg någonstans. Starkt frekventerade stråk kännetecknas av upplevelsen att vara del av ett flöde av människor på väg i en bestämd riktning – eller den motsatta. Trängsel eller behov av omväxling kan få människor att välja parallella förflyttningsrum. Ett stråk är då ett knippe av rörelserum som det är möjligt att i vissa punkter haka på eller avvika från. I ett glesare ruralt landskap är det spåren av förflyttningar som gör stråken märkbara, från gångstigar, vadställen och kostigar till mer permanenta rörelserum som byvägar, riksvägar, broar, färjeleder, motorvägar och järnvägar. Stråk trampades först upp som stigar av människor till fots och av deras djur – och trafikerades så småningom med vagnar som krävde bearbetning och beläggning av förflyttningsrummets golv. Ett nätverk av stigar förvandlades till trafikens infrastruktur. Genvägar hör intimt samman med stråk. Ett nätverk av stråk är rationellt ur förflyttningssynpunkt eftersom det innehåller de genvägar som uppstår ur brådska och tidsbrist. Därför avviker stråken här och där från permanenta gatu- och vägnät (Wikström 2007). Stråken trampas och trafikeras som den närmaste, kortaste, snabbaste vägen, ibland också den vackraste eller socialt mest kommunikativa vägen. O F Bollnows begrepp vägrummet beskriver stråkets humana rationalitet: förflyttning handlar inte alltid om att komma snabbt fram (1963). Vägen är en stark och rikligt använd metafor: den rätta vägen,

platser och stråk

längs ett str åk uppstår platser som k an var a permanenta eller, som här, högst tillfälliga. gatuunderhållning på södr a förstadsgatan, malmö. foto: tomas wikström.

den lysande stigen, den smala vägen och den breda, gräddfilen, att ta sängvägen, halka in på ett bananskal eller glida genom livet på en räkmacka. Stråket är mindre vanligt som metafor men dess etymologi är rik på associationer – och behäftad med stora översättningsproblem. På svenska representerar stråk på en och samma gång rummet för förflyttningar och de förflyttningsakter och flöden som fyller och definierar det. Stråkets eller förflyttningsrummets fenomenologi ingår ännu endast i begränsad grad i planerarens doxa. Stråk förekommer här nästan uteslutande som ord för planerade och byggda vägar. I uttryck som gångstråk, promenadstråk, cykelstråk utpekas länkar i stadslandskapets infrastruktur: bestående av grus, asfalt, med korrekta lutningar, belysning och gångtunnlar. Förflyttningar ses i hög grad som medel för att nå bestämda målpunkter. Att själva resan också kan vara mål i sig tycks strida mot en rationalistisk planeringsmodernism. Inom den

platser och stråk

fruktbutikens filial - en container, placer ad vid gångtunnelns mynning - ger l jus, trygghet och möjlighet att kompletteringshandla på väg hem fr ån pendeltåget. flemingsberg, huddinge. foto: tomas wikström.

”Stråkets fenomenologi handlar ofta om upplevelsen – och erfarenheten – av förflyttningen.”

platser och stråk

yrkeskår som utformar stadslandskapets trafikinfrastruktur är kulturgeografins och den kontinentala filosofins bidrag till en djupare reflektion över förflyttningarnas rum tyvärr fortfarande ganska okänd. Stråkets fenomenologi handlar ofta om upplevelsen – och erfarenheten – av förflyttningen. Vägen, gåendet och vandraren är teman som 1900-talsfenomenologin behandlar. Filosoferna Edmund Husserl och Martin Heidegger är välkända tänkare på området (Lübcke 1987). Senare har Bernard Waldenfels (1985) behandlat landskapets vägar och Bollnow det hodologiska rummet eller vägrummet. Kulturgeografen Yi-Fu Tuan (1974) behandlar förflyttningar ur perspektivet individens (mobila) levda rum. David Seamon skildrar under rubriken place ballet det rumsliga samspelet mellan människor i rörelse (1980). Koreografibegreppet lånas friskt av urbana designers och stadsplanerare. På det som inom samhällsvetenskapen kallas den rumsliga

vändningen (the spatial turn) har följt ett starkt intresse för mobilitet i ordets bredaste bemärkelse. John Urry (2000) behandlar både konkreta och virtuella förflyttningar och intresserar sig inte minst för bilismen med dess inkapslade rörlighet. Bernard Waldenfels (1985) beskriver den moderna tillvarons rum som polycentriskt, en vardag som innehåller ett nät av signifikanta platser som vi uppehåller oss på och förflyttar oss mellan. Han vidgar det levda rummet till ett rum som präglas av interregionalitet: av mångfald och splittring, multilokalitet och polycentricitet. För Waldenfels är samhällets strukturer ständigt närvarande, också i den lilla värld som omger oss. För Henri Lefebvre (2004) blev samhällets rytmer – eller rytmologier – ett starkt intresse. Rytmerna förstås här både som ”levda” och som genererade på alla skalnivåer av det naturliga och bebyggda/bebodda rummet. I Lefebvres analys av rytmer, såväl biologiska som sociala, tydliggör han tids- och rumsdimensionerna i vardagslivet. Rytmer och hur de genereras och sprider sig är grundläggande när man vill förstå staden och stadslivet. Naturliga rytmer som sömn och vakenhet, ebb och flod, soluppgång och solnedgång samverkar med samhällets, arbetets, kollektivtrafikens, butikernas, måltidernas rytmer i den komplexa dans vi känner som staden. Michel de Certeau (1988) skiljer på vandrarens och voyeurens sätt att förhålla sig till staden. Medan voyeuren har planerarens strategiska överblick – med planen, kartan och satellitbilden till hjälp – rör sig vandraren mer på känn – eller på rutin – i labyrinten av gator och hus. de Certeau betonar dock att vandraren har taktiken till hjälp och därför delvis kan undgå att låta sig kontrolleras eller hindras av övergripande ordningar. Inom arkitektur och urban design finns ett medvetande om främst det visuellt upplevda/erfarna gaturummet och dess ofta överraskande växlingar som bl a utvecklats av Gordon Cullen (1961). Cullen introducerar här serial vision som metod för stadsstudier: att i skisser och teckningar redovisa de växlande scenerier som möter den som förflyttar sig längs ett stråk. Stadens kognitiva geografi baserad i visuell synlighet och fysiskt märkbara gränser har skisserats av bl a Lynch (1968). Hilliers m fl Space Syntax behandlar rumsliga konfigurationer från byggnad till stad och söker bland annat förklara varför förflyttningar ”samlas” till vissa förbindelser (se vidare avsnitt 1.04).

••

(se avsnitt 1.04).

platser och stråk

västr a mårtensgatan i lund. foto: k asper dudzik

Litteratur Agora – Cities for People (2006). Agoraprojektet, Malmö stad & Lunds universitet. Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyphen. Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Gordon Cullen (1961): The Concise Townscape. New York: Van Nostrand Reinhold Co. Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational Theory of Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

platser och stråk

Henri Lefebvre (2004): Rhythmanalysis. Space, time and everyday life. London/New York: Continuum. Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm: Forum Kevin Lynch (1968/1960): The Image of the City. Cambridge, Mass. & London, England: The MIT Press. Rickard Persson (2007): Some Thoughts on Stråk. Space and Culture, 2004 7. David Seamon (1980): Body subject, time-space routines, and place-ballets. Ingår i: Anne Buttimer & David Seamon (red): The Human Experience of Space and Place. London: Crom Helm Yi-Fu Tuan (1974): Topophilia. Englewood Cliffs, N J: PrenticeHall. John Urry (2000): Sociology beyond Societies. Mobilities for the twenty-first century. London/New York: Routledge. Bernard Waldenfels (1985): In den Netzen der Lebenswelt. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. Tomas Wikström (2007): Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

platser och stråk

1.04 stråk och platser i stadens morfologi

”Poängen här är att ju mer integrerad en gata är, desto mer kommer den – sannolikt – att trafikeras.”

• den gamla huvudgatan är utan konkurrens det str åk som mest effektivt kopplar samman de flesta målpunkterna i altstadt. hauptstr asse, heidelberg. foto: tomas wikström.

platser och stråk

Att med precision kunna förutsäga hur ett nytt gatunät kommer att trafikeras eller hur en ny bro kommer att påverka trafikflödena i näraliggande stadsdelar är något som de flesta stadsplanerare drömmer om. Vad skulle det till exempel ha för effekter om man skapade en ny förbindelse mellan en förortsenklav och en annan? Att kunna beräkna framtida trafikflöden i en ännu inte byggd förnyelseetapp mitt i staden skulle ge möjligheter till justeringar och bearbetningar av planen. Med stadens morfologi menas dess rumsliga struktur och hur den formeras och transformeras. Studier av urban morfologi kan innefatta fysiska strukturer på olika skalnivåer men också rörelsemönster, markanvändning och ägoförhållanden. Man intresserar sig då både för att jämföra olika städer med varandra och olika skeden i en stads omvandling. Ett närbesläktat uttryck är konfiguration, ett uttryck som lånats från geometrin och där har en mer specifik betydelse. När det används inom Space Syntax syftar det på gatunätet betraktat som ett arrangemang av noder och förbindelselänkar (Hillier 1999, Grönlund 2007). Ett nyckelbegrepp inom Space Syntax är integration, som lite förenklat beskriver hur ”nära” ett segment av en gata befinner sig i relation till alla andra segment i klustret. En väl integrerad gatusträckning kännetecknas av att man från den når alla andra gaturum via mycket få ”steg” – här i betydelsen mellanliggande gaturum. Exempel på en sådan är Avinguda Diagonal i Barcelonas Eixample, med Cerdas berömda stadsplan, en aveny som direkt anknyter till ett stort antal av gatorna i stadsdelen. En svagt integrerad gata kan ofta ligga i utkanten av en stad och vara förbunden med andra gator via ett stort antal gatusegment. Poängen här är att ju mer integrerad en gata är, desto mer kommer den – sannolikt – att trafikeras. Företrädarna för Space Syntax brukar ange att analysen till (i grova tal) 75 % visar hur mycket en gata kommer att ”befolkas”. Sådana uppgifter kan ge fingervisningar om det planerade torget eller den nya promenadstigen kan väntas bli populära, men det finns även andra faktorer som attraherar människor till en plats. Tar vi Malmö som exempel, är Sundspromenaden i Västra hamnen ett bra exempel på ett stråk vars faktiska (ofta intensiva) användning inte kan uttydas ur en Space Syntax-

platser och str책k

analys. Det som lockar malmöborna hit är bland annat kvällssol, hav och utsikt över Öresundsbron och Ribban. Några forskare anser att Space Syntax kan användas till att analysera var i staden högre respektive lägre nivåer av brottslighet kan förväntas. I konsekvens med detta kan analysen ge uppslag till åtgärder som minskar sannolikheten för brott (Grönlund odat.). Kritiken mot Space Syntax är emellertid omfattande. Det finns bland annat problem med vissa förenklingar som man tvingats göra för att omfattande rumsliga analyser ska bli genomförbara. En sådan är att en gata, som till skillnad från Avinguda Diagonal inte är helt rak utan kurvar sig och därmed kommer att utgöra ett antal segment, kommer att uppfattas som mindre integrerad i analysen. Forskare som David Seamon (2007) försöker integrera Space Syntax i ett bredare perspektiv. Med en positiv grundsyn på Space Syntax diskuterar han hur metoden kan utvecklas med stöd i fenomenologisk arkitekturforskning. Med utgångspunkt i Space Syntax diskuterar Stephen Read (2008) blandstadens komplexitet och undersöker vilka egenskaper som bidrar till dess vitalitet. Han menar att det är kombinationen av frihet och ordning, ofta baserad i mycket enkla urbana geometrier, som erbjuder de lokala förutsättningarna för vitala, ibland till synes kaotiska men i slutänden begripliga och meningsfulla urbana miljöer. Space Syntax har under de senaste decennierna fått välförtjänt uppmärksamhet på stadsplaneringens område. Den har riktat uppmärksamheten mot själva möjligheten att på ett systematiskt sätt analysera de komplexa nätverk av förbindelser som en stad utgör. Som metod står den sig möjligen sämre i förortslandskapet, det öppna och splittrade urbana landskap som modernismens stadsbyggande avsatte och faktiskt fortsätter att producera kring de traditionella städerna. Det kan ha att göra med de möjligheter som här öppnar sig att – på ett svåröverblickbart sätt – avvika från avsedda väg- och gatunät. Genvägen tycks ha en ”integrerande kraft” som samtidigt upplöser gaturummets omslutande förmåga och ”nivellerar” hela det urbana landskapet när förflyttningar pågår överallt och ingenstans (Wikström 2007). Detta ”aber” hindrar inte att en jämförande analys av ett utsnitt av det urbana landskapet med respektive utan genvägar borde kunna ge ett intressant resultat. Genvägen är ju resultat av att invånarna har förstått hur förortens delar på ett bättre sätt kan länkas samman – de

platser och stråk

broar för ändr ar ibland på ett dr amatiskt sätt en stads morfologi. millennium bridge i london kopplar tate modern till city. foto: tomas wikström.

facto existerande, spontant uppkomna stigar berättar om var detta kan ske. Space Syntax är den mest kända av flera metoder för analys av rumsliga konfigurationer. Det saknas dock inte konkurrerande metoder. En sådan är Multiple Centrality Analysis (MCA) som skiljer sig från Space Syntax bland annat genom att arbeta med metriska istället för topologiska avstånd (Crucitti & al 2006). Mera vanligt är morfologiska analyser av planer, kartor och flygbilder som inte utnyttjar beräkningsmodeller utan snarare bygger på visuell analys och professionell erfarenhet (Gausa & al 2008). Ett exempel är de jämförande analyser av rumslig organisation i några stockholmsförorter som görs i Periferin i centrum (Tägil & Werne 2007). Ett annat är metoder som kartlägger och visualiserar skillnaderna mellan öppna och slutna urbana strukturer, integration och separation samt kontinuitet och avbrott (Krauss 1979, Pope 1996, Cornubert &

”Genvägen tycks ha en ”integrerande kraft” som samtidigt upplöser gaturummets omslutande förmåga och ”nivellerar” hela det urbana landskapet när förflyttningar pågår överallt och ingenstans”

platser och stråk

en hög gr ad av rumslig integr ation enligt space syntax förklar ar inte allt. folklivet på sundspromenaden i malmö har istället sin förklaring i t ex kvällssol, utsikt och bad. foto: tomas wikström.

al 2011). Redan 1748 kartlade Giambattista Nolli staden Rom med utgångspunkt i skillnaden mellan öppna och slutna rum, dvs. staden som den är tillgänglig respektive otillgänglig för invånare och besökare (The Interactive Nolli Website, odat.). Litteratur Christophe Cornubert, Caroline Dahl & Per-Johan Dahl (2011): coLAB City. Malmö: smog studio HB & PUSH architecture. Paolo Crucitti, Vito Latora, and Sergio Porta (2006): Centrality in networks of urban streets. CHAOS 16. Manuel Gausa, Marta Cervelló & Maurici Pla (2008): Barcelona: A Guide to its Modern Architecture 1860–2002. Barcelona: ACTAR.

platser och stråk

Bo Grönlund (odat.): Urban Winds. A homepage to urbanity. http://bo.gronlund.homepage.dk/ [2011–11–25]. Bo Grönlund (2007): Urban odyssé. Köpenhamn: Kunstakademiets arkitektskole. Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational Theory of Architecture, Cambridge University Press. The Interactive Nolli Website (odat.) http://nolli.uoregon.edu/ [2011–11–25] Rosalind Krauss (1979): Grids. October 9. Pp 50–64. Alfred Pope (1996): Ladders. Houston: Rice School of Architecture/New York: Princeton Architectural Press. Stephen Read (2008): ‘Thick Urban Space’. Shape, scale and the articulation of ’the urban’ in an inner-city neighborhood of Amsterdam. Scribd. http://www.scribd.com/doc/6707412/ Thick-Urban-Space-Shape-Scale-and-the-Articulation-ofthe-Urban-in-an-Innercity-Neighborhood-of-Am [2011–11–25] David Seamon (2007): A Lived Hermetic of People and Place: Phenomenology and space syntax. Proceedings, 6th International Space Syntax Symposium, İstanbul. http://www.arch.ksu.edu/seamon/spacesyntaxkeynote.htm [2011–11–25] Tomas Tägil & Finn Werne (2007): Förorter i förändring. Ingår i Katarina Nylund (red): Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

platser och stråk

vardagens rum och rutiner. värnhemstorget, malmö. foto: lina olsson.

1.05 vardagslivets och planeringens platser

”Vardagens platser är de som uppstår ur människors vanor: arbete och vila, rörelse och stillhet.”

platser och stråk

Vardagens platser är de som uppstår ur människors vanor: arbete och vila, rörelse och stillhet. Hemmet är nog det främsta uttrycket för vardagen, men många platser approprieras av sina användare på liknande sätt. Med Maurice Merleau-Pontys ord bebor vi människor inte bara våra bostäder utan också världen utanför, ja hela tillvaron (Merleau-Ponty 1989). Men detta ”boende” ska inte uppfattas som något givet. Martin Heidegger (1974) formulerar det drastiskt som att det är människans öde att ”kastas in i världen”. Därför måste hon lära sig bo i ordets bredaste bemärkelse. Det krävs en stor ansträngning att förvandla detta tillstånd av att vara satt till världen till att kunna bebo den fullt ut. Vardagen är ett ord för människors mödor

och glädjeämnen i den ständigt pågående strävan att på ett tillfredsställande och fullödigt sätt bebo världen. Hemmet är idag för många en arbetsplats, i betydelsen plats för förvärvsarbete med stöd i nya kommunikationsmedia. På ett märkligt sätt finns här likheter med tillvaron i bondesamhället där stora delar av människors liv, arbete, gemenskap, möda och fest försiggick inom några hundra meters radie, det som var deras värld. Den som idag samlar vardagens huvudaktiviteter hemma kan inte undgå att befinna sig mitt i en betydligt större värld. I alla bostadens rum “finns” kollegorna, släkten, klienterna, familjen och vännerna. Skillnaderna är dock uppenbara: Det kommunikationsmedia tillåter oss att skapa är en allestädes närvarande socialitet i ett virtuellt samhällsbygge. Men vissa grupper faller mellan dess noder: till exempel samhällets äldsta och de allra fattigaste. Den närmast obegränsade tillgången till den virtuella världen – bortsett då från de delar av Sverige och resten av planeten som saknar bredbandsuppkoppling respektive mobiltäckning – gäller nu i allt högre grad på de vardagliga platser som det ska handla om här. Hur kommunikationsmedia inverkar på de rum vi dagligen rör oss i belyses närmare i avsnitt 2.06.

”Men vissa grupper faller mellan dess noder: till exempel samhällets äldsta och de allra fattigaste.”

••

(se avsnitt 2.06).

Efterkrigstidens dramatiska erfarenheter av kraftig stadstillväxt, nybyggnad och stadsomvandling har gjort forskare och andra medvetna om en skillnad mellan insiders sätt att uppleva platser och outsiders sätt att beskriva dem. Insiders är de människor som bebor en plats medan outsiders är de som planerar, bebygger och förvaltar den, men även de experter och forskare som på olika sätt försöker beskriva eller förhålla sig till den. Den som utifrån beskriver en plats använder substantiv: bostäder, befolkning, markanvändning, gränser osv. För de boende finns innebörden av platsen i verben, i själva tillvaron och vardagens sysslor, snarare än i något som man reflekterar över och diskuterar (Buttimer 1978). Men båda dessa förhållningssätt innehåller fällor. Med utifrånperspektivet följer risken för schematisering och blindhet för andra aspekter än de som begreppsapparaten kan hantera. Med inifrånperspektivet följer en oförmåga att ifrågasätta vardagens självklarheter och att se den egna miljön som del av ett vidare sammanhang. Inom arkitekturforskningen blev hem (eller ”home” eftersom det ofta är fråga om engelskspråkiga texter) ett viktigt tema i en uppgörelse med tidigare funktionalistiskt och positivistiskt inriktad forskning. Denna uppgörelse visade med all tydlighet

platser och stråk

”... det är fullt möjligt att projektera och bygga hus som enbart med stora svårigheter går att förvandla till hem i en bredare bemärkelse.”

att det är fullt möjligt att projektera och bygga hus som enbart med stora svårigheter går att förvandla till hem i en bredare bemärkelse. I kritiken av modernismen associeras hem med det ”mjuka”, emotionella, kroppsliga, mellanmänskliga, medan hus fått svara mot det ”hårda”, fysiska, materiella, tekniska och ekonomiska. I vidare mening (både rumslig och metaforisk) får då hemmet representera det av människor befolkade och tillägnade, till skillnad från huset eller bostaden som fått stå för den materiella konkretiseringen av abstrakta, uttänkta och planerade rum. I detta nytänkande, som minst av allt kännetecknas av entydighet och homogenitet, är ”hemmet” mer än en försummad dimension. Ordet hem görs till ett begreppsligt redskap för att fånga in boendet som en levd och upplevd helhet, som människors vardag i alla dess geografiska förgreningar. Hemmet bör, både i konkret och metaforisk mening, uppfattas som mångdimensionellt. Det kan beskrivas i termer av fysisk struktur, revir, plats i rummet, identitet och som social och kulturell enhet. (Lawrence 1987) Arbetets rum är i likhet med hemmets en sluten värld. Här finns en liknande intimitet i närheten mellan kollegor men samtidigt den allra största distans mellan människor som ur maktsynpunkt, inkomstmässigt, socialt och kulturellt sett kan ha diametralt olika livssituation. Att bebo sin arbetsplats kan man normalt göra i begränsad mening: relationerna till skrivbordet, maskinen och i de rum man delar med nära arbetskamrater.

• i modernismens glesa stadslandsk ap öppnar sig ibland möligheter att – helt oberoende av planeringens intentioner – sk apa sig ett hem. flemingsberg, huddinge. foto: tomas wikström.

platser och stråk

Vardagen som tema för forskning och samhällskritik utvecklades under andra halvan av 1900-talet. Michael Sheringhams bok Everyday Life (2006) är en bred introduktion till vardagslivet som tema för filosofi, samhällsteori och konst. I hans skildring får tänkare som Henri Lefebvre, Roland Barthes, Michel de Certeau och George Perec stort utrymme. Michel de Certeau (1988) hör tillsammans med Henri Lefebvre till dem som var tidigast att utveckla ett seriöst vetenskapligt perspektiv på vardagen och dess ”trivialiteter”, det vill säga de rutiner som bygger upp människors tillvaro och präglar deras livsvärld. de Certeau är bland annat intresserad av den frihetsgrad som människor skaffar sig genom att nonchalera eller bryta mot de ordningar som makten lagt ut i form av bebyggelsestrukturer, juridiska system, symbolvärldar etc. I vardagen utnyttjar människor olika taktiker i mötet med sådana strategier. I konsekvens med detta är de Certeau kritisk mot synen på människor som passiva konsumenter. Konsumenten är alltid också producent, skriver han. Lefebvres

platser och str책k

”Innebörden av tillägnelse eller appropriation finns just i lokaliteters förvandling från att blott vara för handen till att flätas in i en vardaglig till-hands-varo.”

analys av vardagen har en tydligare politisk udd. De tre banden av Critique of Everyday Life (2008) utgör kärnan i Lefebvres livsverk och innehåller sammantagna en bred samhällsanalys – och framför allt samhällskritik – som innefattar samtliga nivåer, från individen och kroppen till övergripande strukturer. En kreativ och vildsint kritik av vardagen utvecklades också av situationisterna som var en källa till inspiration för bland andra de Certeau och Lefebvre (Sadler 1999, Knabb 2006). Heideggers begrepp för handen och till hands är tillämpbara på de relationer som återskapas i vardagens rutiner. Man kan tänka sig det lokala (och vardagen) som en ”till-hands-varo”, de kvaliteter som hör samman med att människor, rum och ting övergår från att blott existera i sinnevärlden till att tas i bruk på ett specifikt sätt, och därmed vara ”till hands” i en praktik (Lübcke 1987). Innebörden av tillägnelse eller appropriation finns just i lokaliteters förvandling från att blott vara för handen till att flätas in i en vardaglig till-hands-varo. När en omgivning på detta sätt approprieras, uppstår lokalt baserade relationer som också är unika. Till vardagens platser hör också grannskapet och den lokala miljön. Lokalsamhälle är en lokal enhet med sammanhållen produktion och reproduktion. Lokalsamhället, när det til�lämpas som analytiskt begrepp, betonar det specifika, ofta uttryckt som det lokala. Ordet samhälle i kombination med lokal – kan dock vara missvisande, eftersom samhälle leder tanken till en autonom lokal gemenskap (Bäck-Wiklund & Lindfors 1990). Det alternativa uttrycket lokala sammanhang understryker att det handlar om en uppsättning platsknutna relationer mellan människor, men att dessa inte utgör ett samhälle i sig (Wikström 1994). Staden kan därför ses som präglat av rumsliga förtätningar av individers och gruppers sociala nätverk. Stadens invånare ingår i en lång rad lösliga eller mer stabila gemenskaper varav några, men långtifrån alla, motsvaras av fasta platser eller områden i staden.

• i storstäderna har allt fler bör jat upptäck a taklandsk apet som rum för både rekreation och odling. konstnärskoopeativ i gammal industribyggnad, san fr ancisco. foto: tomas wikström.

platser och stråk

Sådana trakter i staden innehåller det Harrison White (2008) benämner netdoms (network domains). Människor förflyttar sig mellan dessa lokala “förnätningar” både i kroppslig och i kommunikativ mening. I den fler-nodiga vardagen loggar vi in på och ut ur exempelvis hemmet, förskolan, jobbet, gymmet och kaféet. Vi växlar också mellan dessa platser och den virtuella världens rum. Men grannskapet och det offentliga rummet har – trots fragmentering och splittring – kulturella och

platser och str책k

det sk a var a barn som upptäcker potentialen hos den här utformningen: klättervägg på sommaren och livsfarlig pulk abacke på vintern. flemingsberg, huddinge. foto: tomas wikström.

sociala potentialer som vi inte kan eller vill vara utan. Varje netdom kan visserligen vara början till en större rotfasthet och till livslånga relationer. Men flertalet av dem kommer att ingår i ett diversifierat utbud av lösliga och mobila sammanhang för social interaktion. Lokalsamhället har, menar Ash Amin och Nigel Thrift ersatts av ett flertal sammanhang – eller gemenskaper – inom vilka människor samspelar med varandra, platsknutna, mobila eller virtuella (Amin & Thrift 2002). Lokalsamhällen existerar idag bara i starkt modifierad form. I sätten att tänka och resonera kring städer och grannskap står lite förenklat två världar mot varandra. Kunskapsdelningen mellan planeringens och byggandets praktiker å ena sidan och vardagslivets å den andra innebär att olika sätt att tänka och tala om boendet utvecklas inom de skilda praktikerna. Planerarnas värld kännetecknas av ett rationalistiskt, ganska abstrakt, långsiktigt och överblickande yrkesperspektiv. För-

platser och stråk

ståelsen för vardagens verkligheter finns visserligen i byggares, planerares och arkitekters eget privatliv, men den ingår inte med självklarhet i de tankemönster som de tillämpar i yrkeslivet. Vardagslivets gemenskaper framstår som mer komplexa än någonsin och det är en utmaning för alla som är involverade i det urbana rummets utformning att införliva det sociala samspelets mångfald. Den medvetet målinriktade handlingen blir med Anthony Giddens synsätt en våg på vanornas och traditionernas hav (1984). Han menar att vardagens rutiner är grundläggande för allt mänskligt handlande. Tillvaron bärs upp av rutiner som är nödvändiga även i de mest nyskapande verksamheter. Inom etnologin är det något liknande man avser med uttrycket “tröga strukturer”. Orsaken till att tillvarons rutinkaraktär så lite har uppmärksammats inom planeringstänkandet kan vara att den strider mot utvecklingstankens syn på människors handlande som reflekterat och målinriktat. Med betoningen av det vanemässiga blottläggs en tröghet och konservatism som alltför mycket skulle tynga och bromsa de utvecklingsoptimistiska föreställningar som vanligen karaktäriserar planeringstänkandet. I den konfrontation med människors vardagsverklighet som sker vid stadsförnyelse och stadsförtätning är det ändå en sådan motsträvig verklighet som planerarna obevekligen ställs inför.

”Vardagslivets gemenskaper framstår som mer komplexa än någonsin och det är en utmaning för alla som är involverade i det urbana rummets utformning att införliva det sociala samspelets mångfald.”

Avståndet mellan boendets och byggandets praktiker framträder som en klyfta mellan två skilda sätt att identifiera vad som är väsentligt och uttrycka detta i ord. Men denna klyfta är inte bara en åsiktskonflikt, den visar sig dagligen i konkret handling. Byggande i form av förtätning eller ombyggnad hotar att upplösa väsentliga relationer i invånarnas vardagstillvaro. Lägenhetssammansättningen anpassas till de ”önskvärda” invånarna snarare än till de redan existerande. De hyreshöjningar som följer på ombyggnad och de höga hyrorna i nybyggda hus gör det omöjligt för de ekonomiskt svaga att bo kvar. Företagsnedläggningar, outsourcing och omorganisationer skapar på andra sätt förlust av förankring. Människors uthålliga och starka band till bestämda platser, när de istället som konsumenter förväntas röra sig fritt på bostadsmarknaden, är ett obekvämt faktum för alla som arbetar med förnyelseplanering. Själva det förhållande att människor inte bor i största allmänhet, utan bebor bestämda platser, och att detta boende innefattar ett byggande av relationer av alla de slag eller, för att använda en annan bild, att människor efterhand utvecklar

platser och stråk

ett allt större rotsystem, står i strid med den modernistiska planeringsrationalism som fortfarande präglar planerarnas sätt att förhålla sig. Det kan synas egendomligt att betona lokal förankring i en text som beskriver den minskande betydelsen av lokalt baserade gemenskaper. Men trots framväxten av gemenskaper som bygger på mobilitet och media, spelar det vanemässiga umgänget på en viss plats en viktig roll för många. Att sträva efter social hållbarhet innebär bland annat att planera med respekt för även de lokalt baserade relationer människor utvecklar där de bor och verkar. Litteratur Ash Amin & Nigel Thrift (2002): Cities: Reimagining the urban. Cambridge, UK: Polity. Anne Buttimer (1978): Home, Reach and the Sense of Place. Ingår i Regional identitet och förändring i den regionala samverkans samhälle. (Uppsala universitet). Stockholm. Margareta Bäck-Wiklund & Hans Lindfors (1990): Landsbygd, livsform och samhällsförändring. Göteborg: Daidalos. Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Anthony Giddens (1984): The Constitution of Society. Outline of the theory of structuration. Cambridge: Polity Press. Martin Heidegger (1974/1954): Teknikens väsen och andra uppsatser. Stockholm: Rabén & Sjögren. Ken Knabb, red. (2006): Situationist International Anthology. Revised and expanded edition. Berkeley: Bureau of Public Secrets. Roderick J. Lawrence (1987): Housing, Dwellings and Homes. Design Theory, Research and Practice. Chicester: Wiley. Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of Perception. London: Routledge. Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm: Forum. (Avsnittet om Heidegger)

platser och stråk

k an en planer ad gemensk ap med tiden omsättas i vardagligt umgänge med gr annarna? bunkeflostr and, malmö. foto: lina olsson.

Henri Lefebvre (2008): Critique of Everyday Life. Band 1–3. London/New York: Verso. Simon Sadler (1999): The Situationist City. Cambridge, Mass. & London: The MIT Press. Michael Sheringham (2006): Everyday Life. Theories and Practices from Surrealism to Present. Oxford: Oxford University Press. Harrison White (2008): Identity and Control. How social formations emerge. Second edition. Princeton/Oxford: Princeton University Press. Tomas Wikström (1994): Mellan hemmet och världen. Om rum och möten i 40- och 50-talens hyreshus. Stockholm/Stehag: Symposium Graduale.

platser och stråk

1.06 klasser , livsformer och livsstilar i stadens rum

”Å andra sidan öppnar sig tydliga klyftor när vi rör oss från en stadsdel till en annan.”

• livsstilsstadsdelen battery park city, new york. foto: lina olsson.

platser och stråk

Finns det klasser i vår tids samhälle? Det är en fråga som aktualiseras när vi rör oss i dagens stadslandskap. Å ena sidan verkar majoriteten av stadens invånare vilja räkna sig till det som kallas medelklassen – diffust definierad på ett sätt som bara lämnar en avundad överklass och en bortglömd underklass utanför. Å andra sidan öppnar sig tydliga klyftor när vi rör oss från en stadsdel till en annan. Ibland är det bara smala, impedimentliknande remsor av buskar och gräs som skiljer det eftersatta miljonprogramsområdet från den prydliga villaförorten. I industrisamhället var klasskillnaderna ännu tydligare och mer genomgripande: Det fanns å ena sidan en stor arbetarklass som fungerade som arbetskraft åt en dominerande tillverkningsindustri, å den andra en mera begränsad men inte mindre tydlig borgarklass av kapitalägare, arbetsledare och administratörer på hög nivå. Mellan dem fanns förvisso medelklassen: en inte särskilt stor grupp av präster, journalister, lärare och egenföretagare. Alla visste sin plats, också i det urbana rummet. Att besöka “de andras” stad var ett stort steg, en gränsöverskridande handling. Sedan flera decennier har inte samhällsklasser utan snarare livsstilar ofta hamnat i fokus när syftet varit att klassificera människor i olika sammanhang. I konsumtionssamhället definieras vi ju främst av våra konsumtionsval, som bland annat styrs av smak och (sub)kulturell tillhörighet. Livsstilar är mer effektiva som kommersiell sorteringsprincip än klasser, eftersom de pekar ut grupper som kan förväntas ha olika efterfrågeprofiler på konsumtionsmarknaden (Wikström 1992). Och då staden idag i hög grad omvandlas med utgångspunkt i kommersiell bärkraft, framstår livsstilstypologin som i högsta grad relevant i samband med stadsutveckling. Den mest kvalificerade analysen av livsstilar gjordes redan på 1980-talet av Thomas Ziehe (1989). Han diskuterar det han kallar kulturell friställning, ett fenomen som fick allmän utbredning parallellt med att välståndet ökade i västvärlden och breda samhällsskikt fick tillgång till utbildning. Ziehe lade märke till hur en slags existentiella vägval som tidigare bara var en angelägenhet för den kulturella eliten nu, tack vare att snart sagt alla genomgår en lång utbildning, blivit en fråga för de breda folklagren. Utbildningen medverkar till att kulturen avtraditionaliseras, det vill säga görs mer eller mindre oberoende av invanda tän-

platser och str책k

kulturens urbana anslagstavlor. avignon, fr ankrike. foto: lina olsson.

”Kulturell friställning – frigörelse från tradition och lokal kultur – öppnar tidigare oanade möjligheter till egna existentiella val och därmed konstruktion av nya individuella livsstilar.”

platser och stråk

kesätt, och att reflexiva former för vetande istället öppnar nya “möjlighetshorisonter”. Kulturell friställning – frigörelse från tradition och lokal kultur – öppnar tidigare oanade möjligheter till egna existentiella val och därmed konstruktion av nya individuella livsstilar. Begreppet livsform har inte på samma sätt som livsstil kommit att ingå i samhällsdebatten. Medan livsstil är en av många sociologiska termer, är livsform är ett centralt begrepp inom etnologi och antropologi. Livsform handlar mindre om smak och konsumtionsval och mer om grundläggande förhållanden: hur människor bor, lever, får sin utkomst och utvecklar lokala gemenskaper. Bondesamhällets och industrisamhällets livsformer skiljer sig i dessa avseenden radikalt från varandra. Vardagens rutiner och det sociala livet i lokalsamhället är viktiga teman i livsformsdiskurser (Højrup 1983, Löfgren 1988, Wikström 1992).

I boken Det glemte folk (1983) vidareutvecklar Thomas Højrup livsformsbegreppet genom att förankra det i en bredare marxistisk samhällsanalys. Livsformer är därmed inte längre något som främst karaktäriserar bondbyar och bruksorter utan ges en mer generell innebörd. Definitionerna av de olika livsformerna utgår från det produktionssätt och den klassposition som präglar hushållet. Højrup betonar att varje livsform ställer bestämda krav på sin omgivning, det vill säga levnadsvillkoren är inte allmänmänskliga. Man kan säga att Højrup med sitt arbete lyckades fördjupa en traditionell marxistisk klassanalys och förankra den i konkreta livssammanhang. Men han fick utstå en del kritik från feministiskt håll för sitt fokus på den manliga familjeförsörjaren. Kvinnors livsbetingelser är ibland – även inom ett hushåll – så skilda från männens att det kan vara tal om helt olika livsformer.

”Kvinnors livsbetingelser är ibland – även inom ett hushåll – så skilda från männens att det kan vara tal om helt olika livsformer.”

Medan exempelvis Orvar Löfgren (1988) föreslår en kritisk komplementär användning av både livsstils- och livsformsbegreppet, menar Mike Featherstone att livsstil framför allt är en angelägenhet för de nya, uppåtstigande mellanskikten – reklamfolk, TV-producenter, journalister, modeskribenter, konsthantverkare, socialsekreterare, dietister, terapeuter osv. som har en nyckelroll i konsumtionssamhället (Wikström 1992). Och det senare ska inte förstås uteslutande i termer av materialism utan även som en konsumtion av tecken, dvs. av olika kulturella och estetiska uttryck. Det handlar alltså om ungefär samma befolkningsgrupper som Richard Florida långt senare skildrade under rubriken den kreativa klassen (2006). Florida nyanserar analysen av medelklassen och skiljer på den kreativa klassen och dess superkreativa kärna å ena sidan och arbetarklassen och serviceklassen å den andra. Han visar med stöd av statistik att regioner som kännetecknas av tolerans och mångfald hör till de mest konkurrenskraftiga. Florida har bland annat fått kritik för att underskatta ”serviceklassen” som kreativ faktor, men han nämner faktiskt att den har en sådan potential. Hit hör ju bland annat alla de som startar nya småbutiker, restauranger och kaféer utifrån egna idéer snarare än franchisingkoncept. Lina Olsson (2008) skildrar de verksamheter i stockholmsförorten Rinkeby – småbutiker och andra företag, idrottsföreningar, återkommande evenemang – som startas och drivs på rinkebybornas egna initiativ. Hela stadsdelar, urbana platser och stråk med kommersiella/ kulturella utbud bärs idag upp ekonomiskt av människor som både producerar och konsumerar mode, konst, film osv. Denna

platser och stråk

”Hela stadsdelar, urbana platser och stråk med kommersiella/ kulturella utbud bärs idag upp ekonomiskt av människor som både producerar och konsumerar mode, konst, film osv.”

• vilk a grupper i samhället attr aher as av den här mil jön? moderna muséet, tillbyggnad av gamla elverket, f d rooseum, malmö. foto: tomas wikström.

platser och stråk

utveckling, som idag så påtagligt sätter sin prägel på framför allt innerstäderna, har konsekvenser för det offentliga rummet. Staden har länge varit skiktad efter samhällsklass – det har funnits distinkta arbetarklassområden, borgarkvarter osv – men det som tycks ske idag är att den nya medelklassen alltmer dominerar stadskärnans offentliga rum. I den mån vi inte lägger märke till detta beror det antagligen på att vi själva upplever att vi hör dit. Vad vi då inte ser är att det finns grupper i samhället som på mer eller mindre subtila sätt stängs ute från dessa delar av det offentliga rummet. Med stor förvåning upptäcker människor ur medelklassen ibland den vitalitet och kreativitet som finns i förorten och som sätter vissa frågetecken för tankegångar om den kreativa klassen. När man letar orsaker till att samhällsklass förlorat betydelse i debatten om sociala skillnader är ytterligare en sådan att generation, genus, sexuell identitet och etnicitet mer än tidigare hamnat i fokus. Det är självklart aspekter som behöver diskuteras och som inte minst spelar en viktig roll i det offentliga rummet. Här utvecklas det som Michel Maffesoli (1996) kal�lar urban tribes, lösliga grupperingar av människor som ibland är lätt igenkännbara genom särskilda estetiska uttryck. För de moderna stadslandskapens invånare spelar sådana ”mobila gemenskaper” en viktig roll som ersättning för fasta, lokalt baserade relationer till familj och vänner. Särskilt i boendets sammanhang kan samhällsklass och livsform ibland visa sig vara för grova klassificeringar. Det visar sig att människor – delvis oberoende av klass – utvecklar väldigt olika relationer till sina bostäder, något som bara undantagsvis avspeglas i till exempel i marknadsföringen av bostadsrätter eller småhus. Skillnaderna finns i hur man förhåller sig till omgivningen och grannarna, i vilken mån man använder bostaden som arbetsplats och hur mycket man vistas i den. Inför förändringar i existerande bostadsmiljöer och i samband med planering av nya är det viktigt att ta reda på vilka ”boendestilar” eller ”förhållningssätt i boendet” som finns bland invånarna respektive dem som efterfrågar nya bostäder (Wikström 1994). Förnyelseprocesser som innebär omfattande omflyttningar kan bryta ner informella kontakter grannar emellan, kontakter som är livsviktiga för dem som lever utpräglat lokala liv. Och en stereotyp syn på bostadens form kan göra att utbudet av nya lägenheter blir alltför ensartat. Men när man undersöker hur människor påverkas – och drabbas – av planering och stadsomvandling blir samhällsklass åter ett relevant

platser och str책k

begrepp, eftersom det pekar ut de resurser människor förfogar över när det gäller att möta genomgripande förändringar. Samhällsklasser aktualiseras även i nästa avsnitt som handlar om gentrifiering. Litteratur Richard Florida (2006/2001): Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos. Thomas Højrup (1983): Det glemte folk. Institut for europæisk folkelivsforskning. Statens Byggeforskningsinstitut. København. Orvar Löfgren (1988): Vardagskultur och livsform. Ingår i Himmelstrand, U & Svensson, G, Sverige – vardag och struktur: sociologer beskriver det svenska samhället. Stockholm: Nordstedts. Michel Maffesoli (1996/1988): The Time of the Tribes. The decline of individualism in mass society. London/Thousand Oaks, California/New Dehli: Sage. Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden. Appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. Tomas Wikström (1994): Mellan hemmet och världen. Om rum och möten i 40- och 50-talens hyreshus. Stockholm/Stehag: Symposium Graduale. Tomas Wikström (1992): Livsstil och livsform – två begrepp för mångfald i boendet. Nordisk arkitekturforskning, 1992.1. Thomas Ziehe (1989): Kulturanalyser: Ungdom, utbildning, modernitet. Stockholm: Symposion.

platser och stråk

1.07 gentrifiering och stadens platser Gentrifiering är ett begrepp som aktualiserats i svensk debatt under senare år, ofta i diskussionen om konsekvenserna av avvecklingen av välfärdssamhällets bostadspolitik. Det betyder inte att gentrifiering är ett nytt fenomen. Den brittiska sociologen och debattören Ruth Glass myntade uttrycket redan 1964 i en beskrivning av Islington i London (Lees & al 2010). Här togs nedslitna mews (en kombination av kuskbostäder och stall) och stugor över av medelklassen och förvandlades till eleganta och dyra bostäder vilket medförde att arbetarklassen flyttade någon annanstans. Med gentrifiering menas en omvandling av en stadsdel som innebär att en fattigare befolkning ersätts av en rikare. I ordets ursprungliga betydelse innebär det en förskjutning av befolkningens sammansättning från arbetarklass till medelklass. Uttrycket kommer av engelskans gentry, herrskapsklass. Från att framför allt ha förknippats med omvandling av arbetarklassområden, ses gentrifiering idag som något som pågår snart nog överallt i staden, såväl i rikare som fattigare områden. Gentrifieringens konsekvenser skiljer sig givetvis mellan områden av olika karaktär. Filtrering är en term för den motsatta processen och kännetecknar områden där omflyttning leder till en minskning av medelinkomsten som innebär att områdena i fråga blir fattigare (Hedin 2010).

”Här togs nedslitna mews och stugor över av medelklassen och förvandlades till eleganta och dyra bostäder vilket medförde att arbetarklassen flyttade någon annanstans.”

Det finns flera sätt att se på dessa gentrifieringens yttringar. Enligt ett synsätt kan gentrifiering ses som en strategi i konkurrensen mellan städer, där strävan är att attrahera nytt kapital genom att mobilisera fastighetsmarknader som redskap för kapitalackumulation. Det innebär att ”underutnyttjad mark”, det vill säga fastigheter som inte ger en avkastning som svarar mot dess potential, öppnas för exploatering. I praktiken innebär detta att lägre och äldre bebyggelse ersätts av högre, att hyror och andra bostadskostnader höjs så mycket som marknaden tillåter, att äldre industrimiljöer med attraktiva lägen blir nya bostadsoch verksamhetsområden osv. Det är oklart om byggandet av bostäder på tidigare industrimark eller omvandlingen från bostadskvarter för låginkomsttagare till bebyggelse för kommers och kontor ska räknas till gentrifiering. I det första fallet sker ingen bortträngning av en fattigare befolkning och i det andra ingen inflyttning av mer förmögna invånare.

platser och stråk

att röra sig på sta’n är roligast med pengar på fickan! genrifiering av det offentliga rummet. lilla torg, malmö. foto: tomas wikström.

”Gentrifiering som stadsförnyelsestrategi kan därmed få konsekvenser i form av en ökad polarisering mellan rikare och fattigare stadsdelar...”

Ett annat, mer kritiskt synsätt lyfter särskilt fram de negativa konsekvenserna av gentrifiering. Även om utflyttningen av en relativt sett fattigare befolkning med högre belastning av olika sociala problem skulle kunna leda till att själva området upplevs som tryggare, måste ju de som flyttar ut ta vägen någonstans. Gentrifiering som stadsförnyelsestrategi kan därmed få konsekvenser i form av en ökad polarisering mellan rikare och fattigare stadsdelar, vilket i sin tur motverkar de förment positiva effekter man hoppas uppnå. Gentrifiering är också en märkbar konsekvens av avvecklingen av välfärdssamhället på boendets område (Hedin 2010). En karaktäristisk gentrifieringsprocess som den ofta beskrivs i en nordamerikansk kontext innebär att en pågående förslumning och utflyttning av företag från en stadsdel efterföljs av inflyttning av fattiga kulturarbetare som bland annat, om bygglagstiftningen medger, gör om gamla industrilokaler till

platser och stråk

ateljéer, gallerier och bostäder. Så småningom etableras uteställen: pubar, restauranger och klubbar som snabbt blir populära och lockar till sig även mer väletablerade och välbetalda grupper. Därefter stiger prisnivån på de populäraste restaurangerna och de mer välbärgade personer som frekventerar dem börjar uppleva stadsdelen som intressant även att bo i, vilket driver upp hyror och bostadspriser. Nu inleds den egentliga gentrifieringen och de fattigaste konstnärerna börjar se sig om efter en ny stadsdel som erbjuder billiga lokaler (Lees & al 2010, Zukin 2011). Ibland understödjs gentrifieringen aktivt av myndigheterna, som till exempel när man i San Francisco beslöt att tillåta så kallade live/work-apartments efter en kampanj som drevs av kulturarbetare. Den (av kulturarbetarna) icke avsedda konsekvensen blev emellertid att det nu blev fritt fram att, i stadsdelar som fortfarande klassades som industriområden, bygga nya hus med sådana lägenheter. Denna politik påskyndade givetvis gentrifieringen. Det är framför allt gentrifieringens ekonomiska och sociala aspekter som intresserat forskarna. Och det är viktigt eftersom inkomstnivå relativt väl reflekterar människors levnadsförhållanden. Men processen har också kulturella aspekter som är svårare att utforska. Att en stadsdel byter befolkning innebär inte nödvändigtvis att den genomsnittliga inkomsten förändras. Istället kan det ske en förskjutning i termer av höjd genomsnittlig utbildningsnivå, det vill säga ett större kulturellt kapital (Persson 2008). Om vi väljer Möllevången i Malmö som exempel, är den mest märkbara förändringen att den genomsnittliga utbildningsnivån har ökat. Kanske kan man därför säga att stadsdelen har ”akademiserats”. Det är viktigt att påpeka att gentrifieringsprocesser i Sverige i viss mån skiljer sig från de nordamerikanska. Här kan inte hyror höjas oreglerat av fastighetsägarna, vilket innebär att undanträngningseffekterna är svagare. Dock finns forskning som visar att exempelvis kommunala bolag medvetet medverkar till segregation genom att erbjuda människor lägenheter i de områden där de så att säga passar in. Studier har exempelvis visat att invandrare tenderar att erbjudas bostäder på andra adresser än etniska svenskar. Gentrifieringens konsekvenser för det offentliga rummet är inte lika väl utforskade som de är för boendets sammanhang. Kritiker hävdar att den centrala stadens offentliga rum tenderar att tas över av medelklassen, som bär upp omsättningen inte minst på kaféer och restauranger (se vidare avsnitt 2.03).

platser och stråk

platser och str책k

Själva förutsättningen för offentlighet är enligt den klassiska definitionen att främlingar möts, i skydd av ”civilitetens mask” (se vidare avsnitt 2.01). Det förutsätter i sin tur mobilitet, eftersom offentlighet inte kan uppstå i ”lokalsamhället”, där alla känner alla. Detta innebär att det offentliga rummet har en potentiell sprängkraft att bryta upp polariseringen i staden. De delar av staden som ständigt får besök från andra delar är, åtminstone i kulturell bemärkelse, inte lika fullständigt segregerade från sin omgivning. Såväl rikemansenklaver som eftersatta bostadsområden kan därmed bättre integreras i staden. Studier har emellertid visat att människors rörlighet inte bryter ner alla skrankor. Zygmunt Bauman (2000) diskuterar stadens rum, framför allt med sikte på hur det offentliga rummet töms på innehåll genom att mötet med ”den andre” uteblir. Han pekar på den han kallar empty spaces, hur för varje grupp – trots rörligheten – vissa delar av staden förblir okänt territorium. I en fallstudie i Aalborg hade människor med olika bakgrund förflyttningsmönster som bara undantagsvis överlappade varandra (Marling 2004). I Malmö har studier gett liknande resultat, vilket bland annat lett till en ny policy för lokalisering av undervisningen i svenska för invandrare (SFI). Man beslöt att lokalisera undervisningslokalerna på ett sätt som skulle ge eleverna anledning att besöka staden mitt och inte bara dess periferi (Kronvall 2007). Sundspromenaden, också i Malmö, är ett levande exempel på hur ett stråk, trots att det ligger långt från de viktigaste affärsgatorna, kan dra till sig en publik från alla delar av staden. Det urbana livets rörlighet – som den visar sig på mötesplatser och stråk – kan därmed åtminstone sägas ha en potential att motverka tendenser till ekonomisk och kulturell polarisering.

••

(se avsnitt 2.03).

••

(se avsnitt 2.01).

”… det offentliga rummet har en potentiell sprängkraft att bryta upp polariseringen i staden.”

• barn, der as för äldr ar, ungdomar, åsk ådare i alla åldr ar. bor alla på det gentrifier ade söder? sk atebana vid björns tr ädgård, stockholm. foto: tomas wikström.

platser och stråk

Litteratur Zygmunt Bauman (2000): Liquid Modernity. Cambridge, UK & Malden, MA, USA: Polity. Karin Hedin (2010): Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institutioner. Licenciatavhandlingar 10. Gunilla Kronvall (2007): Platser för möten. Plan nr 2 – 2007. Loretta Lees, Tom Slater & Elvin Wyly, red (2010): The Gentrification Reader. London/New York: Routledge. Gitte Marling (2004): Songlines – hverdagslivets rum i byen. Ingår i Urban Lifescape. Aalborg University Press. Rickard Persson (2008): Segregation, Education and Space. A case study of Malmö. Doktorsavhandling. Asplundbiblioteket. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Sharon Zukin (2011): Naken stad. Autentiska urbana platsers liv och förfall. Göteborg: Daidalos.

platser och stråk

gerdahallen, lund. foto: k asper dudzik

1.08 rekreationens, lekens och kroppslighetens platser Övergången till det vi brukar kalla informations- eller kunskapssamhället har inneburit att människors arbetssituation förändrats radikalt. Flertalet av dem som i början av förra seklet kom hem från en dag på arbetet var fysiskt uttröttade och längtade efter att få lägga sig på rygg i kökssoffan. Idag är det vanligt för allt fler att vara mentalt utmattad, kanske också frustrerad och stressad, och kanske känna behov av att göra något med kroppen. Kökssoffan är sedan länge utslängd och det är ingen tillfällighet att det finns ett gym i snart sagt vart kvarter. Gymmet, med sina maskiner för mer eller mindre plågsamt muskelbyggande, kan ses som industrialismens svar på behovet av kroppsliga utmaningar. Fördelen med maskinerna är att

”Gymmet, med sina maskiner för mer eller mindre plågsamt muskelbyggande, kan ses som industrialismens svar på behovet av kroppsliga utmaningar.”

platser och stråk

platser och str책k

man på ett effektivt sätt kan träna samtliga muskler i kroppen. Nackdelarna är uppenbara. I kunskapssamhället söker många efter roligare, mer stimulerande och kanske också äventyrligare utmaningar för kroppen. Gemensamt för sådana utmaningar är att de innefattar självständiga bedömningar av möjligheter och risker, att de ofta innebär att överskrida formella eller informella gränser och att de fullt ut utnyttjar de möjligheter som staden erbjuder. De praktiker vi tänker på här kan kallas ubisporter (Nilsson 2010), efter ubiquitous som betyder allestädes närvarande. De kan utövas nästan var som helst i staden men deras allestädes närvaro har också en virtuell dimension: Utövarna är ofta närvarande på internet med hemsidor, facebookgrupper och videos på YouTube (Nilsson 2010, Wikström 2010). Parkour är en rörelse- och förflyttningspraktik som har sin bakgrund i militärens träningsbanor. Men istället för att bygga särskilda hinder utnyttjar utövarna – traceurerna – de hinder som finns överallt i staden: staket, murar, väggar och tak. Det är inte svårt att förstå lockelsen med parkour. Att förflytta sig genom att ta sig fram på till synes omöjliga vägar och att övervinna murhöjder och avstånd mellan byggnader ger en stark känsla av frihet (Nilsson 2010). Henri Lefebvre (1991) skriver om hur tunga materiella strukturer på ett närmast obevekligt sätt dominerar människors dagliga liv. Alla handlingar som det allra minsta förmår bryta mot denna sedimenterade tyngd upplevs därför som ytterligt befriande. En annan välkänd gatuaktivitet är skateboard-åkning. Skejtarna är mästare på att upptäcka platser som lämpar sig för olika trick: metallräcken, släta stenläggningar, trappsteg och ramper. Även om de uppskattar riktigt fina tillrättalagda banor kan de utöva sin sport i stort sett var som helst, mitt i staden. Detsamma gäller de som gör trick på cykel och ser det som en utmaning att hitta en ny användning av den sorts betongkonstruktioner med räcken, lutningar och svängda former som hör modernismens arkitektur till. Urban explorers är människor som finner sin utmaning i att utforska de delar av staden som är stängda för allmänheten. Ibland är allt som krävs att bortse från en förbudsskylt, medan det andra gånger är nödvändigt med omfattande förberedelser för att ta sig in, förbi stängsel och låssystem. Det man undersöker kan vara underjordiska system av grottor och gångar, övergivna industribyggnader eller andra anläggningar. Medan traceurerna dokumenterar sina språng och klättringar med vi-

• en ödslig gata med nyasfalter ad cykelväg får oväntad användning. entré, fredsgatan. malmö. foto: tomas wikström.

platser och stråk

deo (se t ex YouTube) publicerar de urbana utforskarna gärna bilder på sina hemsidor. Likheter med urban explorers har den subkultur som ägnar sig åt att arrangera så kallade techno- och ravefester. Även denna är en kroppslig kultur som försöker finna platser för långa och mycket intensiva danssessioner. Nya kommunikationsmedia och sociala media är en förutsättning för flash mobs eller smart mobs (Rheingold 2003). Det är ett annat slags fenomen än ubisporter och handlar om själva den kroppsliga närvaron av ett stort antal människor på en plats. Här är kanske inte den fysiska utmaningen så stor, men effekten av många människors plötsliga framträdande är kraftfull, inte minst visuellt. Vad det är fråga om är väl samordnade upptåg i det offentliga rummet, där människor på ett givet klockslag exempelvis blir stående blickstilla, inleder ett kuddkrig med varandra eller gör något annat uppseendeväckande. Flash mobs har också en betydelse som taktik för politiska demonstrationer. Genom att dyka upp snabbt och sedan lika fort försvinna igen är det möjligt att genomföra slagkraftiga demonstrationer utan att hindras av ordningsmakten. Flash mobs och liknande urbana taktiker har använts vid uppror och demonstrationer allt sedan mobiltelefonen blev allmän egendom, till exempel i länderna runt Medelhavet under 2011. Här har det också haft betydelse att mobilerna idag har inbyggd kamera med möjlighet att spela in video och skicka dokumentation t ex till tidningar och nyhetsbyråer. Pervasive och ubiquitous gaming för dataspelen ut i stadslivet och utnyttjar gator och torg som spelplan. Det viktiga i båda fallen är vidgandet av spelplanen till det ”verkliga” rummet, vilket innebär att både kroppslig förflyttning och ”sinnesnärvaro” är förutsättningar. En annan förutsättning för båda formerna är att deltagarna kan meddela sig med varandra på ett enkelt sätt. Även här spelar mobiltelefonen – ibland i kombination med handdator och GPS – en avgörande roll. De sätt på vilka flash mobs, skejtare, traceurer och urbana upptäckare tar staden i anspråk är illustrativa exempel på taktiker. Michel de Certeau (1988) pekar på taktikens möjligheter när det gäller att handla i urbana miljöer utan att låta sig hindras av ordningsmakten. Ubisporter och andra kollektiva fenomen i det offentliga rummet kan verka exklusiva men har troligen större utbredning än vi tänker oss. Den första skejtar-generationen till exempel

platser och stråk

vår tids rekreativa ritualer tar sig ibland stämningsfulla kollektiva uttryck. boulognerskogen, gävle. foto: tomas wikström.

består av personer födda på 1960- och 70-talen. Vi kan inte bortse från att människor mitt i karriären idag kan ha önskemål om rekreationsmöjligheter som vi ibland lite oreflekterat associerar till ungdomar. Men staden har också miljöer som erbjuder rekreation och lek av mindre spektakulärt slag. Ibland kan den fysiska inramningen för lekar vara av synnerligen enkelt slag. Några minns kanske sin barndoms skolgård med dess trista grusplan. Den tillät dock alla möjliga lekar som innebar att man ritade eller gjorde markeringar i gruset: hoppa hage, spela kula eller tripptrapp-trull, leka världskrig. Väldigt få miljöer idag responderar på detta enkla sätt. Ett exempel är dock förortslandskapets mellanzoner, som å ena sidan skapar barriärer mellan monofunktionella enklaver, å den andra erbjuder lättillgängliga fragment av natur för lek och avkoppling. Att välja att ta genvägen till jobbet genom ett skogsparti innebär också att – i viss likhet

”Ubisporter och andra kollektiva fenomen i det offentliga rummet kan verka exklusiva men har troligen större utbredning än vi tänker oss”

platser och stråk

för traceurerna - utövare av parkour - är murar och nivåskillnader i staden möjligheter snarare än hinder. foto: emma nilsson (bilden är bearbetad i dator).

med traceurerna – ta ansvar för sin förflyttning och se upp för stenar, rötter och hala partier (Wikström 2007). För att ge människor möjlighet till hälsosam avkoppling från ett stillasittande liv behövs platser på nära håll från arbete och bostad, platser som ger möjlighet till spontana lekar och andra kroppsövningar. Pocket parks eller fickparker kan både ge möjlighet till vilsam meditation och yster lek – men inte nödvändigtvis i en och samma fickpark. Lekplatser för barn finns på många ställen, men lekplatser för vuxna med utmaningar som att balansera, hoppa eller häva sig upp med armkraft kan också ordnas, med enkla medel. Robusta redskap för mer ambitiösa motionärer som vill göra övningar utan att behöva ha närkontakt med den fuktiga marken kan ingå. En korg för street basket eller en oöm gräsplan där man kan kicka boll kan vara mycket inspirerande. Särskilt i Frankrike – men nu alltmer även i Sverige – är många roade av att spela boule

platser och stråk

(på franska: pétanc) i parker eller på trädalléernas grusytor. Pingisbord i betong ser man också allt oftare. Allt publiken till sådana aktiviteter behöver är en inbjudande trappa i söderläge att slå sig ner på. Sol och skugga, lite vindskydd, grus och gräs, några enkla möbler – det är inte mycket som krävs för att skapa rekreationsmiljöer i miniformat. En annan typ av minipark med många plusvärden är community gardens, det vill säga mindre samlingar av kolonilotter, som ger osökt tillfälle till utevistelse samtidigt som de med blommor, träd och andra växter bidrar till estetiska upplevelser i stadsrummet och ett gott lokalt klimat (Ferris & al 2010). Skötselkostnaderna för en sådan trädgård är minimala, eftersom rensning, klippning och vattning utförs av de som har lotter där. Skejtare är en grupp som ofta på eget initiativ eller med lite stöd från kommunen bygger egna anläggningar på rivningstomter och andra övergivna platser. Gastelyckan i Lund är ett bra exempel på engagemang och kreativitet inom en sådan grupp.

”Men stadsplaneringen har en viktig uppgift i att ge utrymme för denna sort av närbelägen avkoppling, inte minst i form av lättillgängliga bänkar, trappor, fickparker, hundrastplatser och små kollektiva trädgårdar.”

Möjligheterna till rekreation i staden öppnar sig inte bara i för ändamålet avsedda parker, idrottsplatser och sportlokaler. Människor kan hitta platser för avkoppling och lek i de nischer som finns tillgängliga i det offentliga rummet, ibland direkt utanför bostaden eller arbetsplatsen. Men stadsplaneringen har en viktig uppgift i att ge utrymme för denna sort av närbelägen avkoppling, inte minst i form av lättillgängliga bänkar, trappor, fickparker, hundrastplatser och små kollektiva trädgårdar. Sådana platser ger grogrund för ett rikt offentligt liv och erbjuder samtidigt möjligheter att röra på sig som avbrott i alltför långa pass på arbetsplatsen eller skolan.

platser och stråk

Litteratur Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. John Ferris, Carol Norman and Joe Sempik (2001): People, Land and Sustainability: Community Gardens and the Social Dimension of Sustainable Development. Social Policy & Administration, Vol 35, No 5. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of Space. Oxford/ Cambridge, Mass.: Blackwell. Emma Nilsson (2010): Arkitekturens kroppslighet. Staden som terräng. Doktorsavhandling. Institutonen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Howard Rheingold (2003): Smart Mobs. http://www.smartmobs.com/book/ [2011–11–25] Tomas Wikström (2010): Mobilen och staden. Om mobilitet och konnektivitet i det nya stadslandskapet. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. https://idisk.mac.com/ptomasw// Public/files/MobiScape%20arbetsrapport%20layoutversion%2019%20dec%202010.pdf [besökt 2011–11–25] Tomas Wikström (2007): Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

platser och stråk

1.09 rädslans och ångestens platser Att förknippa vissa platser med rädsla, oro, ångest och skräck hör till människors uråldriga instinktiva reaktionsmönster. Skrämmande platser, utanför bosättningens relativa trygghet, befolkades enligt folktron av väsen som inte var att leka med. Att undvika sådana platser, långt bortom vardagens förflyttningsstråk och mötesplatser, hade ett överlevnadsvärde hur överdriven den reella faran än var. I vår tid har folktrons hotfulla väsen ersatts av rädslan för att bli rånad, misshandlad eller våldtagen. De överlevnadsstrategier människor utvecklar har inte enbart positiva följder. Till och med i städernas mitt finns idag platser associerade med rykten om farlighet, inte sällan underblåsta av media. Det kan handla om stigmatiserade stadsdelar som få utomstående vågar besöka och gågator som ligger tomma eller blir tillhåll för gäng efter stängningsdags. När många människor undviker att röra sig ute på staden leder det till att det offentliga rummets informella sociala kontroll upphör och fältet lämnas fritt för människor som även reellt sett utgör ett hot. Väl fungerande offentliga rum spelar en viktig roll för att stå emot både inbillad och befogad rädsla (Forsell & al 2010).

”I vår tid har folktrons hotfulla väsen ersatts av rädslan för att bli rånad, misshandlad eller våldtagen.”

Rädslans rum kan vi närma oss på flera sätt. För den enskilda människan är det ett rum som förknippas med känslor av oro, ångest och skräck. Rädslans rum är – för någon – ”stämt” på ett hotfullt och oroande sätt. Som aspekt av det levda rummet erbjuder stämningarnas rum en mycket övertygande totalupplevelse (Bollnow 1963). Vi vet mycket väl att rädslan nästan alltid är obefogad, och ändå erfar vi starkt ett hot bakom varje gathörn. Ur stadens och samhällets perspektiv blir dock denna rädsla ”verklig” när en negativ stämning gör att många undviker en plats – och genom sin frånvaro gör den mer riskfylld att vistas på. Faran är då inte uteslutande inbillad, även om riskerna vanligen ser annorlunda ut än var och en föreställer sig. Det finns gator, där personrån är vanliga och parker där sexuella övergrepp förekommer. En upplevd hotfull stämning är dock inget säkert tecken på att risker föreligger, men för den som upplever fara och hot är själva upplevelsen, obehaglig och skrämmande som den är, ytterst verklig. Frånvaron av rädsla kan vara lika förrädisk – den ger ingen säker anledning att släppa på vaksamheten (Pain 2000).

”Ur stadens och samhällets perspektiv blir dock denna rädsla ”verklig” när en negativ stämning gör att många undviker en plats – och genom sin frånvaro gör den mer riskfylld att vistas på.”

platser och stråk

frodigt och grönt – men ödsligt och övergivet. vem vågar gå här när mörkret fallit? foto: lina olsson.

Otrygghet i det urbana landskapets rum undersöks av goda skäl ur ett genusperspektiv. Sexuella övergrepp är något som i högre grad drabbar kvinnor och innebär övervåld av särdeles kränkande och potentiellt livshotande slag. Kvinnor upplever större otrygghet än män, vilket direkt påverkar deras benägenhet att vistas utomhus på kvällstid (Listerborn 2002). Men fler män drabbas av faktiskt våld och hot om våld, dock inte till samma höga grad av sexuellt våld. Särskilt unga män utsätts för våld av vanligen jämnåriga män. Barn, särskilt pojkar, blir bestulna av andra barn. I synnerhet för kvinnor är stadens “slutna” rum, hemmet, skolan och arbetsplatsen enligt statistiken riskabla platser. Människors ålder påverkar tilltron till de offentliga rummens trygghet. Äldres rädsla för att utsättas för våld uppfattas ibland som överdriven, men är begriplig, eftersom den åldrande kroppen de facto är sårbar och ömtålig och den äldre därmed upplever sig som skör och utsatt. Grupper som tenderar att mer än andra vara utsatta för våld eller

platser och stråk

hot om våld är etniska och religiösa minoriteter (Listerborn & Sixtensson 2010) och HBTQ-personer som öppet visar sin identitet i det offentliga rummet.. Både den upplevda rädslan och den (i efterhand) statistiskt mätbara risken för farliga och obehagliga händelser är betydelsefulla när stadslandskapets uterum planeras. Beslutsfattare och planerare söker kunskap om samband mellan ”görbara” åtgärder och rummets gestaltning å ena sidan och förekomsten av brott riktade mot personer å den andra. Stadsrummet bör vara befolkat, helst dygnet runt, anser många. På väg hem från en fest sent om natten söker man sig till de mest belysta och trafikerade gatorna. Vuxna människors närvaro nattetid på stadens gator motverkar bråk och övergrepp bland de unga. Mot detta talar att vissa brott begås just i trängsel eller där många unga samlas. Gångvägar bör å ena sidan självklart ha god belysning – men ljuset kan å den andra sidan göra den som går och cyklar blind för det som lurar utanför det upplysta stråket. Det finns enligt Boverket inga standardlösningar för att minska brottslighet och öka tryggheten. Varje plats är unik och kräver sin egen analys (Boverket 1998). Det finns emellertid möjlighet att i samband med fysisk planering analysera hur en konfiguration av gator, torg och andra uterum kan förväntas bli trafikerade och därmed befolkade. Mest känd är Space Syntax, en metod för att beräkna hur väl integrerade respektive segregerade olika förflyttningsrum är (Grönlund odat.). (Se vidare avsnitt 1.04) Ett sätt att skapa trygga miljöer har – särskilt i bostadssammanhang – varit att utestänga alla främlingar genom kontroll av tillträdet, så kallade gated communities. Gallerior arbetar enligt en liknande princip med egna vakter som kan avvisa personer som stör ordningen. Gentrifiering – en successiv exkludering av fattiga invånare genom höjda hyror och bostadspriser – följer fastighetsekonomiska mekanismer men används ibland också aktivt som led i stadsförnyelse. (Se vidare avsnitt 1.07) Alla metoder som innebär exkludering har negativa bieffekter. Baksidan av den större relativa tryggheten för de som inkluderas är att andra miljöer görs mer otrygga (Jacobs 1961). Vår tids recept på en trygg stad innehåller i Jane Jacobs anda nästan alltid blandade funktioner som en ingrediens. Men lika lätt som det är att säga ”blandstad”, lika svårt är det att realisera en blandning som genererar trygga offentliga rum under dygnets 24 timmar. Begreppet stråk kan vara en fruktbar ingång i skapandet av en blandad närvaro och en livaktig offentlig miljö.

”Vår tids recept på en trygg stad innehåller i Jane Jacobs anda nästan alltid blandade funktioner som en ingrediens.”

••

(se avsnitt 1.04)

••

(se avsnitt 1.07)

platser och stråk

Litteratur Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space, 2011. London: Hyphen. Boverket (1998): Brott, bebyggelse och planering. Karlskrona: Boverket. Rebecka Forsell, Carina Listerborn & Mats Andersson (2010): Trygghet som en jämställdhetsfråga. Utvärdering av Boverkets regeringsuppdrag: Att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv. Malmö högskolas utvärderingsrapporter Nr 5, 2010 Bo Grönlund (odat.): Urban Winds. A homepage to urbanity. http://bo.gronlund.homepage.dk/ [2011–11–25] Jane Jacobs (1961): The death and life of great American cities, New York: Vintage. På svenska Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004). Göteborg: Daidalos. Carina Listerborn (2002): Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik. Doktorsavhandling. Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Carina Listerborn & Johanna Sixtensson (2010): Med slöja i gatuvimlet. Invandrare & Minoriteter, vol. 37; 34–38 Pain, Rachel (2000): Place, social relations and the fear of crime: a review. Progress in Human Geography, 24 (3): 365–388

platser och stråk

1.10 oförutsedda platser och stråk När man betraktar en karta – eller kanske ännu hellre en satellitbild – över en urban region, upptäcker man snart att stora delar av ytan inte består av bebyggelse, parker, trafikleder eller järnvägar. Det man ser är ett ganska glest landskap, som en skärgård där de bebyggda enklaverna är öar som skiljs åt av vad som kan liknas vid fjärdar och sund. Det är om dessa mellanliggande områden, deras innehåll och potential, som detta avsnitt handlar. Därmed handlar det samtidigt om ”den reellt existerande modernismen” inom stadsplaneringen, både som den sedan mer än ett halvsekel har avsatt sig i form av byggd verklighet och som den än idag utgör doxa inom planeringen (Wetterberg 1999). Funktionalismens funktionsseparering och zonering uttrycktes rumsligt genom byggande av enklaver, det vill säga rumsligt separerade enheter med i huvudsak en enda funktion. I kombination med en hierarkisk trafikstruktur (enligt SCAFT) får det ofta till konsekvens att avstånden (både det topologiska och det metriska, se avsnitt 1.04) mellan delarna blir långa. Förflyttningar till fots och på cykel sker delvis genom partier som är utsatta för väder och vind eftersom de inte är omgivna av skyddande bebyggelse. Under delar av dygnet är sådana gång- och cykelvägar glest trafikerade, och kan därmed upplevas som otrygga. Det nutida stadslandskapet skiljer sig på många sätt från staden som vi känner den från medeltiden och fram till den tidiga industrialismen. Den viktigaste skillnaden är att stadslandskapet, som ordet antyder, saknar stadens koncentration och väldefinierade form och istället brer ut sig i rummet på ett sätt som ibland verkar planlöst. Karaktäristiskt för urbana landskap är att de innehåller monofunktionella enklaver: bostadsområden, zoner för industri, samlingar av externa köpcentra, rekreationsområden, storsjukhus, forskningsparker osv. Mellan dessa löper hierarkiskt ordnade vägar och gator, järnvägsspår, cykelvägar, kraftledningsgator, hela den infrastruktur för transport och kommunikation som är förutsättning för modernismens urbana samhälle. Däremellan har rester av natur- eller jordbrukslandskapet lämnats kvar. Modernismens stad är, som Henri Lefebvre (1991) beskriver den, ett splittrat och förvirrande urbant landskap, en bastard som varken är land eller stad.

••

(se avsnitt 1.04).

”Modernismens stad är, som Henri Lefebvre (1991) beskriver den, ett splittrat och förvirrande urbant landskap, en bastard som varken är land eller stad.”

platser och stråk

utsiktsbalkongen – närmast en extr avagant arkitektonisk gest – förvandlas av de modiga till ett hopptorn. sundspromenaden, malmö. foto: tomas wikström.

Kännetecknande för stadslandskapet är de restytor som återstår mellan trafiksystemens förbindelser och enklaverna med deras olika funktioner. De kan vara avsiktliga mellanrum mellan två planerade områden och även bullerzoner, kraftledningsgator eller ytor avsatta för framtida utbyggnad. Ofta inbjuder restytorna till aktiviteter som är förbjudna eller oönskade i bostadsområdet, på skolgården eller i köpcentret. Ibland kallas dessa impediment, ibland mellanrum eller överskottslandskap. Ytterligare en term är terrain vague, det vill säga vag eller odefinierad mark (de Sola Morales 1994). Den sistnämnda termen bör ses som en ytterst provisorisk benämning för det okända landskap som öppnar sig utanför det planerade och tillrättalagda. Det visar sig nämligen att restytorna inte är så ”vaga” som det kanske verkar: De definieras vanligen av lagstiftning, planer och fastighetskartor men också av de oskrivna regler som efterhand utvecklas när människor tar dem i anspråk. I vissa av dem är troligen allemans-rätten til-

platser och stråk

lämplig medan andra lyder under lagstiftningen om offentliga platser. (Wikström 2007) Det är ibland svårt att dra en tydlig gräns mellan den planerade enklaven och mellanrummet. Juridiska instrument som stadsplaner och fastighetskartor kan ge en fingervisning, men i praktiken måste man gå till den faktiska användningen för att peka ut vad som är mellanrum: den relativt okontrollerade förekomsten av aktiviteter som skulle förhindras och beivras inom ett planerat och aktivt förvaltat område. Medan ett område mellan två enklaver i något fall kan vara en välskött park, kan det i ett annat vara en remsa kvarlämnad natur – med dumpade sopor, kojor som barn byggt, spår av grillfester, kvarlämnade byten från inbrott och klippformationer där slitaget tyder på frekvent användning. Det är uppenbart att restytorna bidrar till att splittra vår tids urbana landskap och gör dem svåra att överblicka och tröttsamma att förflytta sig i. Mindre tydligt är hur de också binder samman stadslandskapets separata delar. Eller rättare sagt: hur invånarna genom sina dagliga handlingar använder mellanrummen för att skapa sammanhang och helhet av det som modernismens planeringsprinciper har splittrat. Liknelsen med skärgårdslandskapet fungerar även här: Havet håller också samman, dock inte utan ansträngning och risktagande för dem som har sina liv i skärgården. Men i modernismens stadslandskap är det inte båtar av olika storlekar och förmågan att använda dem i alla väder som får landskapet att hålla samman. Om man ska peka på ett karaktäristiskt drag för stadslandskapets mellanrum så är det förekomsten av genvägar i form av stigar som trampats upp av dess invånare där ingen anlagd gångväg finns. En riklig förekomst av väl använda genvägar – som också hålls öppna när snön ligger djup – är ett tydligt indicium på att planeringen misslyckats med att skapa logiska och rimliga förbindelser. Orsaken är ofta en bilcentrerad trafikplanering som format ett hierarkiskt system av vägar och gator, där fotgängares och cyklisters behov mer eller mindre har glömts bort.

”... hur invånarna genom sina dagliga handlingar använder mellanrummen för att skapa sammanhang och helhet av det som modernismens planeringsprinciper har splittrat. ”

De mest vältrampade stigarna är genvägar mellan viktiga målpunkter. Deras roll är tydlig: Det handlar om att spara tid och ansträngning i samband med dagliga förflyttningar, exempelvis till och från jobbet eller skolan. Men undersöker man restytorna närmare, upptäcker man genast att alla stigar inte är genvägar av det beskrivna slaget. Ett mer finlem-

platser och stråk

”Restytorna utgör resurser som paradoxalt nog gör modernismens stadslandskap svårslaget som miljö för rekreation.”

mat mönster av stigar brer ut sig i alla riktningar och avslöjar restytornas användning för promenader, lek och naturupplevelser. Restytorna utgör resurser som paradoxalt nog gör modernismens stadslandskap svårslaget som miljö för rekreation. Många av dess invånare delar därför inte Henri Lefebvres – och sedermera nyurbansmens – hårda kritik av detta stadslandskap utan ser till exempel närheten till natur, om så bara i form av en remsa med skog, en äng och några bergknallar, som en livsviktig kvalitet. Lars Mikael Raattamaa (2006) går ett steg längre och ser förortslandskapet som livskraftigt och närande där den traditionella staden är tärande. Den traditionella staden kan förändras genom förtätning, skifte av funktion och socio-kulturella förskjutningar som t ex gentrifiering eller inflyttning av nya etniska grupper. Men det grundläggande mönstret av kvartersstad förändras bara marginellt. När den rumsliga organisationen rekonfigureras har det oftast varit genom omfattande infrastrukturella åtgärder som stadsmotorvägar och tunnelbanor. Modernismens glesare stadslandskap ligger däremot helt öppet för vad som kan kallas mutationer (Nielsen & al 2003). Mellanrummen med deras informella gångförbindelser pekar på en sida av detta: möjligheten att länka samman rumsligt separerade enklaver på ett nytt sätt och därmed förändra stadslandskapets konfiguration. Med nya vägar, banor för kollektivtrafik samt gång- och cykelvägar skapas nya rumsliga samband och en förbättrad tillgänglighet. Också genom förtätning med ny bebyggelse kan delarna kopplas samman och nya centraliteter skapas. De medel som krävs är ibland ganska små: En gångtunnel under eller en bro över motorvägen räcker ibland för att skapa en ny enhet.

••

(se avsnitt 1.05).

När nya satsningar görs i städernas periferi är det viktigt att de inte bara kan nås bekvämt från centrum. Eftersom förbindelserna mellan centrum och periferi hittills prioriterats är potentialen för förändring genom tvärförbindelser stor. Genom att skapa förbindelser på tvären och mellan de olika delområdena uppnår man en högre grad av rumslig integration (se avsnitt 1.05) och därmed ökar man antalet människor som relativt enkelt kan nå den nya platsen. Platsens kommunikativa potential ökar då. I en utveckling som innebär att näraliggande förtätningar kopplas samman på ett effektivare sätt förändras också centrums roll. Från att ha varit den självklara referenspunkten blir den centrala staden nu alltmer en nod bland andra. Denna för-

platser och stråk

när fontänens vatten stängts av sk apas en restyta mitt i centrum. den reellt exister ande staden innehåller mängder av aktiviteter som avviker fr ån det planer ade, avsedda eller tillåtna. skejtare på sergels torg, stockholm. foto: tomas wikström.

ändring är redan tydlig när det gäller detaljhandeln där externa köpcentra alltmer lockat till sig kunder från innerstadens butiker (se avsnitt 2.04 och 2.05).

••

(se avsnitt 2.04 och 2.05).

Att gena är för många människor lite skamligt, något som man inte vill tala om. Ändå sker det ständigt och överallt i stadslandskapet. Ur ett längre (för)historiskt perspektiv är aktiviteten att trampa upp stigar grundläggande för människors rumsskapande. Än idag uppstår oförutsedda platser och stråk ur människors vardagliga taktiker. Med större lyhördhet för sådana handlingar kan planeringen få bättre underlag för att reflektera över förbindelser mellan olika delar av det glesa och splittrade förortslandskapet. Här finns en av nycklarna till en bättre förståelse av den reellt existerande staden.

platser och stråk

platser och str책k

Litteratur Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of Space. Oxford/ Cambridge, Mass.: Blackwell. Tom Nielsen & al (2003): Urban Mutations – periodization, scale and mobility. Aarhus: Arkitektskolens forlag. Lars Mikael Raattamaa (2006): Metronormativiteten. Arena nr 6, december 2006. Ignasi de Sola Morales (1994): Terrain Vague. Ingår i Anyplace. Cambridge: The MIT Press. Ola Wetterberg, red (1999): Det nya stadslandskapet. Texter om kultur, arkitektur, planering. Institutionen för stadsbyggnad, CTH. Tomas Wikström (2007): Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

• mellan modernismens enklaver är genvägarnas diagonaler oftast de bästa förbindelserna. foto: tomas wikström.

platser och stråk

platser och str책k

Kapitel 2

Offentliga rum 2.01 vad är ett offentligt rum? “... det offentliga rummet utgör den grund som gör det urbana samhället möjligt”

När vi rör oss genom staden befinner vi oss oundvikligen i det offentliga rummet. Detta rum, som alla tänkes ha tillgång till, utgör ett av stadens mest grundläggande element. Till det offentliga rummet hör en bred uppsättning av vardagliga platser: den traditionella stadens gator, gränder, torg och parker och det öppna och utspridda förortslandskapets trafikleder, matargator, gångvägar, cykelbanor, gångtunnlar och grönzoner. I ett försök att etablera en grundläggande definition av det offentliga rummet skulle man kunna säga att det är ett rum för alla. Föreställningarna om vad det innebär är motstridiga, vilket säger oss att det inte är möjligt att fastställa en absolut eller slutlig definition. Istället bör vi se att de olika föreställningarna ger oss möjligheter att förstå och analysera det offentliga rummet på olika sätt, vilket i sin tur ger oss en djupare förståelse och en mer nyanserad bild av det. Inom humaniora och samhällsvetenskap betonas ofta de betydelser och de värden som det offentliga rummet har för samhället och relationerna mellan oss människor. Det offentliga rummet betraktas här som det gemensamma rum som möjliggör relationer utanför den privata sfären. Man skulle kunna hävda att det offentliga rummet utgör den grund som gör det urbana samhället möjligt. I denna tolkning blir det tydligt att det offentliga rummet inte enbart kan ses som ett fysiskt och materiellt rum. Det offentliga rummet består i hög grad av sociala relationer mellan människor och dessa utgörs inte enbart av relationer mellan individer utan även mellan kollektiv av olika slag.

• svartbäcksgatan, uppsala. foto: johan ericson.

platser och stråk

Att ställa sig frågan vad det är som gör ett offentligt rum offentligt blir relevant då vi talar om offentliga rum i vår faktiska och konkreta omgivning. Har det faktiska offentliga rummet vissa specifika egenskaper som gör det offentligt och hur kan vi i så fall identifiera dessa? Tillgängligheten, dvs. möjligheten att beträda och vistas i det offentliga rummet, understryks ofta som ett grundläggande kriterium för huruvida ett rum kan betraktas som offentligt eller inte. Tillgängligheten är inte enbart en fråga om fysisk framkomlighet, det vill säga

tr appan som generös offentlig samlingsplats. södertull, malmö. foto: lina olsson.

om rummets materiella egenskaper. De sociala normer och föreställningar som präglar olika platser (se avsnitt 2.09), liksom de legala aspekter som kringgärdar det faktiska offentliga rummet bestämmer i hög grad dess tillgänglighet. Beträffande det sistnämnda är det faktiska rummets ägoförhållanden av central betydelse. Med offentligt rum avses vanligen ett rum som ägs och förvaltas av kommunen eller staten, alltså ett rum som inte är privatägt.

••

(se avsnitt 2.09)

Tillgängligheten är en viktig definierande aspekt, men det säger inte mycket om vad vi kan använda det offentliga rummet till och hur vi förhåller oss till varandra i det. Tillgänglighet kan heller inte användas som ett kriterium för att bestämma om en plats är offentlig eller inte. Man kan exempelvis ställa sig frågan om ett privatägt rum som förefaller vara helt öppet och tillgängligt, exempelvis ett shoppingcenter, kan betraktas som ett offentligt rum. Det finns anledning att som Stephen Carr

platser och stråk

vårtecken. stortorget, lund. foto: lunds kommun.

••

(se avsnitt 2.10)

och hans medförfattare (1992) tala om det offentliga rummet som en rättighet. Rätten och friheten att använda det offentliga rummet betraktas som grundläggande. Dessa fri- och rättigheter innebär med nödvändighet förhandlingar mellan den egna och de andras användning och anspråkstagande av det offentliga rummet (se avsnitt 2.10). Viktigt att hålla i tanken är att dessa fri- och rättigheter dock inte är jämlikt fördelat i samhället. De sociala hierarkier som existerar i samhället är också verksamma i det offentliga rummet, exempelvis genom rumslig gestaltning och regler för vad som är tillåtet att göra. När vi rör oss i det offentliga rummet träffar vi sällan på människor vi redan känner. En annan viktig egenskap hos det offentliga rummet som ofta framhålls är därför att det karaktäriseras av möten mellan främlingar. Jürgen Habermas, Richard Sennett och Zygmunt Bauman hör till de teoretiker som har utvecklat tänkandet kring det offentliga rummet. De

platser och stråk

representerar synsätt som alla utgår från de former för social interaktion som med borgarklassens framväxt utvecklades under 1700- och 1800-talet. De ideala publika rum som exempelvis Sennett beskriver kännetecknas av möten mellan främlingar, det vill säga ett helt annat slags umgänge än det som sker mellan grannar, arbetskamrater, vänner och släktingar. Mötet mellan främlingar sker i skydd av ”civilitetens mask” och karaktäriseras som en händelse utan förflutet och också ofta utan framtid. Civilitet är den term som Sennett använder för att beskriva den kompetens som krävs i det offentliga rummet (Sennett 1974, Bauman 2010). Det publika rummet är i konsekvens med detta en speciell region av det gemensamma livet, en region där främlingar har möjlighet att träffa andra främlingar i ett socialt samspel som varken förutsätter intimitet eller kontinuitet.

”Det offentliga och det privata rummet definierar alltså varandra ömsesidigt.”

Offentlighet är exempel på ”ett i grunden omstritt begrepp” (Lundeqvist 2005), ett begrepp som är föremål för olika, ibland motstridiga tolkningar och som får sin mening genom den diskussion det ger upphov till. Det är också ett begrepp som förgrenar sig i olika, delvis överlappande kategorier, till exempel offentlig sektor, offentlig sfär och offentligt rum. Mimi Sheller och John Urry (2003) har påpekat att olika tolkningar av sådana kategorier också innefattar tolkningar av det privata. Det offentliga och det privata rummet definierar alltså varandra ömsesidigt. På gator och torg kan människor samlas, umgås och samverka relativt fritt och opersonligt, till skillnad från i hemmets och arbetsplatsens privata rum som istället stödjer intimiteten och äganderätten. Men i den process som för närvarande pågår sker en uppblandning: I det ”uppkopplade” hemmet är den medierade offentligheten sedan flera decennier påtagligt närvarande – samtidigt som en informalisering och intimisering tycks ske i stadens offentliga rum. Mats Franzén (1992) visar dock i historiska studier att beteendereglerna i det offentliga rummet – och gränsen för vad som anses opassande – har skiljt sig mellan samhällsklasserna. Det informella och intima är således inget nytt inslag i stadslivet. Ett med offentligt rum besläktat begrepp är offentlig sfär. Något förenklat skulle man kunna säga att den offentliga sfären består av alla de sammanhang där det sker ett utbyte av information, tankar och idéer. Den offentliga sfären måste, för att vara fri, vara under ständig förändring och utom kontroll av enskilda aktörer. Som begrepp definieras vanligen den offentliga sfären som abstraherad från konkreta rumsliga sam-

platser och stråk

”Tanken är här att det är enklare att utveckla informella regler för socialt umgänge när rummet har en tydlig territorialitet.”

• är det här också ett offentligt rum? vardagen för fotgängare i modernismens stadslandsk ap innehåller ofta långa förflyttningar över folktomma, k ala och vindpinade ytor. brunnshög, lund. foto: tomas wikström.

platser och stråk

manhang. Man vill föreställa sig den som sammanhang där budskapen flödar fritt, ofta utan att människor behöver mötas ansikte mot ansikte: Press, radio, teve, brevväxling och nya media som e-post, bloggar och sociala media är exempel på sådana arenor. Den nordamerikanske geografen Don Mitchell (2005) är dock kritisk till en syn på offentlighet som nedvärderar eller helt bortser från det konkreta rummets betydelse och menar att det offentliga rummets platser spelar en avgörande roll för dialoger och åsiktsutbyten (se vidare avsnitt 2.07). Det offentliga rummet kontrasteras ofta mot det privata, som två sammanhang där helt olika regler för uppförande gäller (Sennett 1974). I kontrast till offentligt står privat dels för privat egendom, dels för det som skulle kunna beskrivas som den privata sfären – individens/jagets och familjens egna rum och utrymme. Arkitekturteoretikern Ali Madanipour har i boken Public and Private Spaces of the City (2003) gjort en uttömmande genomgång av studier och teorier som rör begreppsparet offentligt/privat. Madanipour menar att vi alla har ett behov av att sätta gränser för mellan det offentliga och oss själva, det vill säga vår privata och personliga sfär. Om vi betraktar gränsdragningen mellan det offentliga och det privata i ett historiskt perspektiv kan vi se hur gränserna förändrats med tiden. Privat och offentligt kan ses som ett begreppspar vilket diskursivt konstruerar samhället. Det utgör en tydlig dikotomi (dichotomia: tudelad eller isärskuren) som vill få oss att tro att det samhälleliga rummet antingen är privat eller offentligt. I en dikotomi utesluter de båda sidorna alltså varandra: Det som är privat kan inte vara offentligt och vice versa. Ibland upphöjs denna tudelning till ideal, som när den klara rumsliga uppdelningen mellan privat och offentligt i kvartersstaden beskrivs som fördelaktig just genom sin tydlighet. Tanken är här att det är enklare att utveckla informella regler för socialt umgänge när rummet har en tydlig territorialitet. Det brukar särskilt framhållas att gaturummet här entydigt representerar det offentliga. Detta till skillnad från i grannskapsenheten, där uterummet beskrivs som ett rum med en komplicerad territorialitet, präglad av en vag och obestämd gemenskap. Arkitekturforskaren Mattias Kärrholm visar dock i sin doktorsavhandling Arkitekturens territorialitet att territorialitet är ett i högsta grad komplext fenomen och att detta även gäller kvartersstadens offentliga rum (Kärrholm 2004).

platser och str책k

Alla som varit inne på frågor om det offentliga rummet vet att det ligger nära till hands att laborera med olika varianter: grader eller aspekter av offentlighet till exempel ”halvprivat” och ”halvoffentligt”, det formellt och det reellt offentliga, offentligt rum och offentlig sfär, deloffentligheter. Motsvarigheten till det offentliga som ideal kategori är svår att återfinna i verkliga livet. Så beskriver offentlighetens teoretiker ibland också vår tids offentliga liv som i ett tillstånd av förfall (Sennett 1974): Det offentliga var bättre förr! Det privata är lika svårhanterligt: som ”privatisering” tycks det lägga under sig stora delar av det offentliga rummet, medan det privata hemmet via mediala uppkopplingar befinner sig mitt i världen. Samhällsteoretikerna Mimi Sheller och John Urry (2003) förespråkar istället en mera flytande och ”mobil” begreppsvärld, där både det ”publika” och det ”privata” rummet ständigt omvandlas. De påtalar att det finns allvarliga problem med att tolka de förändringar det offentliga går igenom idag i termer av erosion eller upplösning. Många teoretiker håller enligt Sheller och Urry fast vid ”en statisk version av gränsen mellan det offentliga och det privata”, när man istället borde undersöka hur hybridisering sker och vilka nya villkor den ställer på människor när de rör sig mellan offentligt och privat. Det finns ytterligare ett problem med begreppsparet privat/ offentlig. I diskursen om staden tenderar denna tudelningen att tränga undan ett tredje territorium som inte låter sig inordnas under det ena eller det andra, nämligen det gemensamma. Elisabeth Blackmar (2006) beskriver hur the commons eller allmänningen som sätt att förfoga över mark har motarbetats och trängts undan framför allt till förmån för det privata ägandet. Ordet gemenskap eller community associeras ofta till lantliga lokalsamhällen i form av bondbyar och andra småorter, till former för socialt liv som uppfattas som otidsenliga. Men mycket talar för att gemenskaper också hör vår tids urbana liv till och fenomenet mobila gemenskaper är ett indicium på att gemenskaper inte har spelat ut sin roll utan istället tagit sig nya former (Amin & Thrift 2002, se även avsnitt 1.05). Är det så att staden idag innehåller nya territorier för dessa nya gemenskaper? Bör vi hålla ögonen öppna för en ny typ av allmänningar? Det är svårt att blunda för den komplexitet som kännetecknar det offentliga rummet i vår tid, inte minst med tanke på den stora utbredningen av bärbara kommunikationsredskap. En stor teoretisk öppenhet och en lika stor empirisk nyfikenhet

platser och stråk

är förutsättningar för en framgångsrik kunskapsutveckling. I samband med planering och design av stadens rum krävs ett nyanserat och medvetet förhållningssätt till det vi kallar det offentliga rummet: Vilka slags aktiviteter ska uppmuntras respektive förhindras, vilka människor bjudas in respektive stängas ute och vilka medel i form av rumslig gestaltning kan användas för att uppnå olika resultat? Litteratur Ash Amin & Nigel Thrift (2002): Cities: Reimagining the urban. Cambridge, UK: Polity. Zygmunt Bauman (2000): Liquid Modernity. Cambridge, UK & Malden, MA, USA: Polity. Elisabeth Blackmar (2006): Appropriating ”the Commons”: The Tragedy of Property Rights Discourse. I: Setha Low & Neil Smith (2006): The Politics of Public Space. New York and London: Routledge. Stephen Carr, Mark Francis, Leanne G. Rivlin & Andrew M. Stone (1992). Public Space. Cambridge: Cambridge University Press. Mattias Kärrholm (2004): Arkitekturens territorialitet. Lund: Institutionen för arkitektur, LTH, Lunds universitet. Jerker Lundeqvist (2005): Om att definiera arkitektur. En essä om ett i grunden omstritt begrepp. Nordisk arkitekturforskning, Vol. 18, No 4, 2005. Madanipour, Ali (2003). Public and Private Spaces of the City. London: Routledge. Richard Sennett (1974): The Fall of Public Man. Cambridge/ London/Melbourne: Cambridge University Press. Mimi Sheller & John Urry (2003): Mobile Transformations of ”Public” and ”Private” Life. Theory, Culture & Society. Vol. 20(3), pp 107–125.

platser och stråk

2.02 det offentliga rummet som mötesplats

”Det är i mötet med den andre som vi kan skapa gemenskaper, kulturer och kollektiva föreställningar.”

Begreppet offentligt rum är intimt förknippat med stadens rum och föreställningarna om dessa som en arena för möten mellan människor. Stadens offentliga rum är platsen för stadens offentliga liv, eller, som Stephen Carr och hans medförfattare formulerat det i boken Public Space (1992), den ”scen” på vilken det kollektiva livets drama äger rum. Inom urbanteorin understryks ofta den avgörande roll som det offentliga rummet spelar för tillblivelsen av offentlig kultur, för olika demokratiska yttringar och för människors möjligheter att mötas. Det är i mötet med den andre som vi kan skapa gemenskaper, kulturer och kollektiva föreställningar. Ett centralt och återkommande tema i urbanteorin behandlar stadens offentliga rum som platsen där vi möter människor som vi inte känner: människor som är främmande för oss. Bland socialvetenskapligt orienterade forskare, som exempelvis Zygmunt Bauman, Erving Goffman och Richard Sennett beskrivs denna sorts relation mellan människor med begreppen främlingen och den andre. I grunden finns ofta en föreställning om hur relationerna mellan människor har förändrats historiskt där det moderna samhällets utveckling och i synnerhet städernas omvandling under industrialismens och modernismens tidevarv. De sociala relationer som uppstår i de snabbt växande städerna under industrialismen och med den tillhörande teknologiska och kommersiella utvecklingen har försökt att fångas i begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft (Asplund 1991). Under sent 1800-talet debatterades livligt hur framförallt de växande storstäderna påverkade människors levnadsförhållanden, men även hur städerna kommit att förändra hur människor umgås och relaterar till varandra. I den klassiska essän från 1903, Die Großstadt und das Geistesleben (Simmel 1981), beskriver den tyske sociologen Georg Simmel hur stadslivet i de växande storstäderna under slutet av 1800-talet kommit att präglas av en präglas av anonymitet och affärsmässiga relationer som å ena sidan gjort gett storstadsinvånaren individuell frihet från social kontroll och rigida sociala normer, men å andra sidan även gjort storstadsinvånaren mer distanserad och blasé inför den andre. Mötet i stadens offentliga rum präglades var snarare ett slags icke-möte, ett möte utan engagemang och utbyte annat än de anonyma utbyten som sker genom handeln.

platser och stråk

infr astrukturens installationer blir till möbler för informella möten. ringgatan, malmö. foto: tomas wikström.

Föreställningarna om hur den om den moderna staden och dess offentliga rum kommit att prägla relationen mellan människor är ett återkommande tema hos många av 1900-talets urbanteoretiker. Bland dem finns de två amerikanska debattörerna och skribenterna Jane Jacobs och Lewis Mumford som båda bekymrade sig för hur den 1900-talets moderna stad kommit att urholka förutsättningarna för människor att ta del av ett offentligt liv. De vände sig mot de moderna stadsbyggnadsideologier som behandlade stadens rum, dess invånare och dess verksamheter som komponenter i ett produktionssystem. De ansåg bägge att såväl dessa idéer som de teknologiska landvinningarna, exempelvis bilens snabba utbredning som färdmedel, hade gjort den moderna staden till en livlös plats utan där människor tvingats att fjärma sig från varandra. Redan 1961 publicerades Jacobs hårda kritik av modernismens sätt att förstå staden: The death and life of great American cities. Bristen på mänskliga möten i det offentliga rummet ansåg

platser och stråk

”… stadslivet präglades av en blandning av Gemeinschaft och Gesellschaft, det vill säga en blandning av igenkännande relationer i de egna kvarteren (…) och främlingar.”

Jacobs även urholka den känsla av trygghet och tillhörighet som präglat den traditionella rutnätsstadens offentliga rum. För Jacobs kom stadens offentliga liv till sin rätta i just denna rumsliga form: Idealet fann hon bland annat på Hudson Street, Manhattan, New York. Där lade Jacobs märke till att stadslivet präglades av en blandning av Gemeinschaft och Gesellschaft, det vill säga en blandning av igenkännande relationer i de egna kvarteren (utan en allt för stor inblick i den enskildes privatliv) och främlingar. Även inom arkitekturteorin har argument hörts om utarmning av stadsrummet. År 1971 gav den danske arkitekten Jan Gehl ut boken Livet mellem husene där han lyfte fram behovet av att skapa platser med utgångspunkt i människorna och deras behov. Gehl var bekymrad över bristen på omtanke om människor i den dåtida arkitekturen och stadsbyggandet. Tillsammans med sin hustru, psykologen Ingrid Gehl, formulerade han riktlinjer för hur arkitekter och planerare skulle kunna anlägga ett annat perspektiv på den bebyggda miljön, ett perspektiv där dess användare eller brukare sätts i centrum. Vikten lades vid att skapa bebyggda miljöer som uppmuntrar till att människor använder dem och därmed skapar möjligheter till socialt umgänge. Jan Gehl har under åren publicerat flera böcker på detta tema men Livet mellen husene ses fortfarande av arkitekter och planerare som en banbrytande text. Behovet av att i den moderna staden återskapa platser som kan möjliggöra möten och vardagliga sociala utbyten mellan människor har även fångat sociologen Ray Oldenburg (1989) som ser en stor potential i den tredje platsen, dvs. platsen mellan hemmet och arbetet. De tredje platserna, som enligt Oldenburg utgörs av lokala barer, kaféer och restauranger, är enligt Oldenburg en grundbult i stadens offentliga liv. Denna typ av platser skapar förutsättningar för socialt umgänge och utbyte som stärker känslan av tillhörighet och gemenskap. Oldenburg menar dock att den tredje platsens storhetstid sedan länge är förbi. Den typ av offentligt intellektuellt liv som en gång kännetecknade kaféerna i Paris, Prag eller Berlin finns knappast kvar idag.

•

k aféet - den tredje platsen - har fått en renässans som mötesplats. k afé systr ar och bröder, malmö.

platser och stråk

Sambanden mellan mötena i offentliga rummet och känslan av trygghet och tillhörighet har även diskuterats i relation till de djupare innebörder som umgänget med främlingar har för människor på det individuella planet så väl som för samhället i stort. Enligt sociologen Zygmunt Bauman (1991) innebär

platser och str책k

lilla fisk aregatan i lund. foto: annik a andré.

”Agora var företrädesvis en plats för bemedlade män och vare sig slavar eller kvinnor hade rätt att rösta.”

platser och stråk

det moderna samhällets tendenser att vilja kategorisera och särskilja att allt som inte tillskrivits en kategori – en tydlig identitet – upplevs som ett hot. Allt som faller utanför, även människor, förblir främmande och avvikande och därmed även något, eller någon, att frukta. När främlingskapet blir så stort att människor börjar frukta varandra, urholkas också möjligheterna för demokratisk dialog. Ett centralt tema i de akademiska diskurserna om mötesplats handlar om dess politiska betydelse; dels om dess betydelse som platsen för politisk diskussion och fri talan, dels om dess betydelse som platsen där människor har möjlighet att mötas över de sociala gränserna. Det offentliga rummet som en plats för den demokratiska dialogen har ofta sammanfattas med begreppet agora, som i antikens Grekland betecknade stadens centrala mötes- och handelsplats. Agora, platsen där stadens invånare så väl som utifrån kommande möttes för att samtala

och köpslå, ses som ett slags urtyp för det offentliga rummet i det moderna samhället: platsen för det fria informationsflödet och åsiktsutbytet Det spelar därmed en avgörande funktion för det demokratiska samhället (Badersten 2002). Att agoran i antikens Grekland hade tillkortakommanden har påpekats av forskare som granskat den ur klass- och genusperspektiv (se vidare avsnitt 2.07). Agora var företrädesvis en plats för bemedlade män och vare sig slavar eller kvinnor hade rätt att rösta.

••

(se avsnitt 2.07).

Betydelsen av att erkänna och bejaka mångfalden av identiteter i det offentliga rummet, inte enbart sådana som baseras på kön och klass utan även kulturella tillhörigheter, har diskuterats av många forskare inom humaniora och samhällsvetenskapen. Stadsplaneringsteoretikern Leonie Sandercock (1998, 2003) hävdar att för att vi ska kunna planera för och bygga städer som är inkluderande och mångfaldiga måste vi kritiskt granska hur vår byggda miljö påverkar de sociala relationerna mellan människor i staden. Problemet är dock att fruktan för den andre har i allt högre grad kommit att prägla hur vi planerar och bygger våra städer. I USA har bland andra Mike Davis (1990) sett tendenser till att fruktan för den andre kommit att påverka hur den byggda miljön utformas. Det har blivit allt vanligare att olika befolkningsgrupper lever segregerat och möts i allt mindre utsträckning. Att detta trappar upp fruktan för den andre – den som är olik en själv – visar sig bland annat i att offentliga likväl som privata rum i allt högre grad kommit att kontrolleras med övervakningsutrustning och avskärmas med murar, stängsel och elektroniska låssystem. Vikten av att värna om det offentliga rummets betydelse som mötesplats där människor möts över de sociala gränserna understryks allt oftare. Den amerikanske sociologen Richard Sennett hävdar att de vardagliga offentliga platser där människor kan mötas blir alltmer viktig att bevara och utveckla. Det är i det faktiska mötet vi har en möjlighet att få en förståelse för och utveckla ett intresse för den andre men även för att kunna möta den andre i samtal ansikte mot ansikte. Betydelsen av det faktiska mötet har även diskuterats av geografen David Harvey (2006) som anser att den faktiska upplevelsen av – det förkroppsligade mötet med – den andre är viktig för vår möjlighet att bilda oss en uppfattning om varandra. Det förkroppsligade mötet har således en politisk dimension, den spelar en viktig roll för vår möjlighet att kommunicera och närma oss varandra. Med utgångspunkt i teorier om staden och det offentliga rummet har Katarina Nylund med flera for-

platser och stråk

skare undersökt det offentliga rummets potential för möten över gränserna mellan olika befolkningsgrupper i Stockholms periferi (Nylund 2007). Forskarna visar hur det offentliga rummet i de studerade förorterna yttrar sig på många olika sätt, att flera av dem stödjer möten mellan olika grupper av människor och att invånarna utvecklar en stor kreativitet i sätten att ta det urbana rummet i bruk. Under gynnsamma förhållanden kan det urbana rummet alltså realiseras som ett vitalt offentligt rum. Det finns dock starka krafter som motverkar detta. Zygmunt Bauman (2000) ger många exempel på rum som fungerar på sätt som försvårar eller omöjliggör den slags möten som till exempel David Harvey beskriver ovan. Bauman pekar på fyra aspekter av ”icke-bruk” som motsvaras av fyra typer av rum: emiska platser, fagiska platser, ickeplatser och tomrum. Dessa fyra typer skiljer sig bland annat i hur möten med främlingar sker – eller rättare sagt: undviks. Det som Bauman kallar offentliga men icke-civila rum kan återfinnas var som helst, mitt i det urbana samhället.

”Istället för att separeras från varandra assimileras främlingar här genom att deras skillnader upphävs i denna gemenskap, hävdar Bauman. På så sätt desarmeras alla direkta möten mellan dem.”

Emiska platser (emic places) har den ogästvänliga tomhet som Bauman upplevt på de öppna ytorna i La Défense strax utanför Paris. Dess monumentalitet erbjuder, skriver Bauman, ingen plats att slå sig ner och finna vila. Stadslivet reduceras här till flöden av människor som regelbundet väller upp ur metron för att sedan snabbt försvinna igen. Här hanteras främlingen genom rumslig separation och frånvaro av möten. Medan emiska platser är sådana som människor så snabbt som möjligt passerar igenom och lämnar bakom sig, kännetecknas fagiska platser av att användarna buntas ihop i rollen som kunder. Fagiska platser (fagic places) är framför allt konsumtionens tempel, platser utan platskaraktär, där kunderna upplever en närmast religiös konsumtionsgemenskap. Istället för att separeras från varandra assimileras främlingar här genom att deras skillnader upphävs i denna gemenskap, hävdar Bauman. På så sätt desarmeras alla direkta möten mellan dem. Icke-platser (non-places), en term som Bauman lånat av Marc Augé (1992), har vissa likheter med emiska platser. Men de typiska icke-platserna är (till skillnad från de emiska) ställen där människor tillbringar timtals av väntan: flygplatser, hotell, motorvägar, kollektivtrafik. Hur olika människor än är, leds de i sådana miljöer till att underordna sig ett konformt beteende. Inte heller här har man enligt Bauman anledning

platser och stråk

k anske är plattan en emisk plats (med baumans ord), men den är också hela sveriges mötesplats. sergels torg, stockholm. foto: tomas wikström.

att använda sig av civilitetens sofistikerade handlingsmönster. Det offentliga livet har här reducerats till ett fåtal lättfattliga beteenderegler. Den sista typen, tomrum (empty spaces), innefattar ett annat sätt att hantera människors olikheter, nämligen att göra dem osynliga. Tomrummen är rum som saknar innebörder, upplevs som meningslösa och där frågan om skillnader mellan människor aldrig uppkommer. Här finns inga främlingar att förhålla sig till. Tomrummen är, skriver Bauman, överblivna platser, ”icke koloniserade platser och sådana platser som varken planerare eller förvaltare vill eller känner behov av att öronmärka för ianspråktagande”. De utgör ”arkitekturproduktionens restprodukter och de försummade utkanterna av urbanisternas visioner” (Bauman 2000). Men, tillägger Bauman, de kan också vara de stadsområden som vi, som invånare i det urbana landskapet, helt undviker att besöka, som vi upp-

platser och stråk

”Varje befolkningsgrupp utvecklar inte bara sina frekventerade, välbekanta och älskade platser utan också sina tomrum, sina okända områden och sina fruktade, avskydda och demoniserade rum.”

••

(se avsnitt 2.01)

platser och stråk

fattar som farliga, fientliga, tråkiga eller ointressanta. De utgör vita fläckar i de geografiska världsbilder som uppstår ur olika gruppers vanemässiga tolkning och användning av stadslandskapet. Det innebär, om man utvecklar resonemanget, att vilken plats som helst kan utgöra tomrum för någon individ, någon etnisk grupp, samhällsklass eller lokalbefolkning. Detta slag av kognitiv och emotionell geografi är nära förknippad med stadens rumsliga segregation. Varje befolkningsgrupp utvecklar inte bara sina frekventerade, välbekanta och älskade platser utan också sina tomrum, sina okända områden och sina fruktade, avskydda och demoniserade rum (Wikström 2007). En konsekvens av en utveckling, där den fysiska utformningen av staden bidrar till att skilja olika befolkningsgrupper åt, är att bristen på kontakt genererar vitt skilda föreställningar om verkligheten och större främlingskap mellan människor. I takt med att de sociala skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper ökat har också rädslan för och den negativa inställningen gentemot de socialt marginaliserade grupperna stärkts. Fler ”tomrum” skapas därmed i människors medvetande. Det offentliga rummet har en potential att överbrygga sådana klyftor. Förutsättningen är att det inte bara formellt utan i realiteten är öppet och tillgängligt för alla grupper i samhället. Tillgänglighet är en grundläggande förutsättning för att det urbana rummet också ska vara ett i formell mening offentligt rum (avsnitt 2.01). Men det räcker, som vi sett ovan, inte med att stadens eller stadslandskapets offentliga rum frekventeras av människor. För att möten mellan människor ska uppstå krävs mer. Det är inte enkelt att peka ut vad detta är, men de tänkare som refereras till i detta avsnitt bidrar med viktiga fingervisningar.

obehagligt tomrum för någr a, en mötesplats för andr a. north vancouver, k anada. foto: tomas wikström.

Litteratur Johan Asplund (1991): Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen. Marc Augé (1995): Non-places: introduction to an anthropology of supermodernity. London: Verso. Björn Badersten (2002): Medborgardygd. Den europeiska staden och det offentliga rummets etos. Doktorsavhandling. Stockholm: Natur och kultur. Zygmunt Bauman (1991): Modernity and Ambivalence. Ithaca, NewYork: Cornell University Press. Stephen Carr, Mark Francis, Leanne G. Rivlin & Andrew M. Stone (1992). Public Space. Cambridge: Cambridge University Press.

platser och stråk

Mike Davis (1990): City of Quartz: excavating the future in Los Angeles. London: Verso. Richard Florida (2006/2001): Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos. Jan Gehl (2003). Livet mellem husene: udeaktiviteter og udemiljøer. 5. udg. København: Arkitektens forlag. Erving Goffman (2009). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. 5. uppl. Stockholm: Norstedts. David Harvey (2006): The Political Economy of Public Space. I Setha Low och Neil Smith, red: The Politics of Public Space. New York: Routledge. Jane Jacobs (1961): The Death and Life of Great American Cities, New York: Vintage. På svenska Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004). Göteborg: Daidalos. Katarina Nylund, red. (2007): Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos. Ray Oldenburg (1989): The Great Good Place: cafés, coffee shops, community centers, beauty parlors, general stores, bars, hangouts, and how they get you through the day. New York: Paragon House. Leonie Sandercock (1998). Towards cosmopolis: planning for multicultural cities. Chichester: John Wiley & Sons. Leonie Sandercock (2003). Cosmopolis II: mongrel cities in the 21st century. 2. ed. London: Continuum. Richard Sennett (1974): The Fall of Public Man. Cambridge/ London/Melbourne: Cambridge University Press. Richard Sennett (1990): The Conscience of the Eye: the design and social life of cities. New York: Knopf. Georg Simmel (1981): Hur är samhället möjligt? och andra essäer. Göteborg: Korpen.

platser och stråk

2.03 den urbana renässansen Ambitionen att motverka den funktionalistiska planeringsepokens urholkning av det offentliga rummet och istället skapa levande mötesplatser i staden har varit en stark drivkraft för de många stadsomvandlingsprojekt som ägt rum i Europa och Nordamerika från 1980-talet och framåt. I boken Postmodern Urbanism (1996) gör urbanforskaren och -historikern Nan Ellin en genomgång av de tankeströmningar som under senare delen av 1900-talet kommit att prägla arkitektur- och planeringsteorin och som sökt formulera grundvalar för stadsplanering bortom modernismen. Dessa nya – postmodernistiska – strömningar har att på ett helt annat sätt än tidigare kommit att betona vikten av att sätta människorna i centrum: att skapa en ”mänsklig” arkitektur och offentliga rum som attraherar snarare än repellerar. De nya tankarna om staden och dess utveckling innefattar också ett växande intresse för urban kultur och stadsliv, exempelvis i de äldre innerstadsmiljöer som under 1900-talet fick ge vika för den modernistiska och storskaliga arkitekturen. I Nordamerika artikulerades idéerna om den blandade och täta staden framförallt inom den nyurbanistiska rörelsen (New Urbanism) med förespråkare som Andrés Dunay and Elizabeth Plater-Zyberk. I Sverige fördes nyurbanistiska tankegångar fram av bland andra Stadsmiljörådet (Nyström & Fudge 1999) och arkitekten Jerker Söderlind som i boken Stadens renässans (1998) argumenterade för den täta kvartersstaden och efterfrågade en stadspolitik som kunde värna dess värden. Liknande tankar har senare tagits upp av landskapsarkitekten Alexander Ståhle (2005), som i sina studier av parkmiljöer i Stockholm kommit fram till att den traditionella kvartersstadens utemiljöer är mer tillgängliga och bättre utnyttjade än i grönområdena i det utglesade förortslandskapet. Från 1980-talet och framåt har intresset för stadsliv och urban kultur i Europa och Nordamerika även kommit att blomstra bland en bredare allmänhet bland annat genom den växande kafé- och restaurangkulturen. Även i de nordiska länderna har uteserveringar blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden, det svala klimatet till trots.

”… betona vikten av att sätta människorna i centrum …”

Den urbana renässansen, som det växande intresset för staden och den urbana kulturen kommit att kallas, har åtminstone under de två senaste decennierna starkt präglat stadsplaneringen i europeiska och nordamerikanska städer. Stora summor pengar har satsats på stadsförnyelseprojekt och omvandlingsprojekt där centralt belägna industri- och hamnområden om-

platser och stråk

100 platser och str책k

vandlats till täta innerstadsmiljöer. Ambitionen har varit att skapa attraktiva stadsmiljöer som kan locka människor att bo och arbeta inne i staden. Sådana omvandlingsprojekt har tillsammans med satsningar på kultursektorn (Zukin 1995, Evans 2003), exempelvis med anslående konstmuseer och påkostade sportarenor, även spelat en betydande roll för städers möjlighet att bättra sina positioner i den ”urbana konkurrensen”, det vill säga i konkurrensen om högutbildad arbetskraft och den privata sektorns investeringar. Satsningarna på att skapa attraktiva stadsmiljöer som kan locka nya invånare och nya investeringar till en stad har legat högt upp på de politiska agendorna. I England, exempelvis, tillsattes under slutet av 1990-talet en kommission – the Urban Task Force – med uppdraget att dra upp riktlinjerna för urban förnyelse. Den urbana renässansen har funnit många förespråkare, men har även kommit att ifrågasättas. En del, bland andra de holländska statsvetarna Maarten Hajier och Arnold Reindorp (2001), hävdar att i kölvattnet av den urbana renässansen har diskussioner om det offentliga rummet blivit allt för ensidiga då de främst kommit att behandlat den historiska kvartersstaden. De hävdar vidare att den syn på urbanitet och stadsliv som präglar den urbana renässansen även tenderar att romantisera och idealisera det stadsliv som man föreställer sig existerade i den förmoderna staden. Det gäller i synnerhet föreställningarna om den historiska stadens offentliga rum och dess status som mötesplats för olika sociala grupper. Även inom arkitekt- och planerarkåren har kritiska röster i självgranskande syfte ifrågasatt huruvida vi lyckats leva upp till idealen om den blandade och mänskliga staden och verkligen förmått skapa förutsättningar för ett vitalt stadsliv. Viljan att skapa levande, harmoniska och trivsamma stadsmiljöer har ofta omsatts i klichéartade försök att återskapa de förmoderna städernas egenskaper med lokalsamhället som förebild (Pløger 2006). Vidare har den ivriga stadsomvandlingen i de centrumoch vattennära stadsdelarna – med höga ambitioner när det gäller gestaltningen – haft få motsvarigheter i stadens mer perifera delar. Här fortsätter utbredningen av förortslandskapet med nya villaområden och storskaliga shoppinganläggningar och nyurbanismen lyser med sin frånvaro. Istället är modernismens principer om funktionsseparerade enklaver och hierarkiskt utformade vägförbindelse fortfarande regel.

”Viljan att skapa levande, harmoniska och trivsamma stadsmiljöer har ofta omsatts i klichéartade försök att återskapa de förmoderna städernas egenskaper med lokalsamhället som förebild.”

• lattekulturens attr aktionskr aft. unter den linden, berlin. foto: lina olsson.

platser och stråk

101

••

(se avsnitt 1.08)

”Här fortsätter utbredningen av förortslandskapet med nya villaområden och storskaliga shoppinganläggningar och nyurbanismen lyser med sin frånvaro.”

En annan sida av diskussionen om huruvida idealen om den blandade staden förverkligats handlar om invånarnas sociala och klassmässiga blandning. Stadsförnyelseprojekten har ofta följts av gentrifiering (se avsnitt 1.08) som inneburit att tidigare klassmässigt blandade stadsdelar, i takt med att priser för bostäder och hyror stigit, blivit alltmer homogena och dominerade av en relativt välbeställd medelklass. Den sociala och klassmässiga mångfald som präglade den förmoderna staden förefaller vara svår att återskapa. Bland beslutsfattare och investerare verkar den inte heller vara önskvärd att återskapa, något som bland andra Loretta Lees och Neil Smith påpekat. Dessa och andra forskare har pekat på att de nya urbana miljöer som byggts under de senaste decennierna ofta är tämligen exklusiva platser där få grupper i samhället har råd att bo och där de offentliga rummen är starkt präglade av kommers och konsumtion. Den urbana kafékulturen har kommit att bli ett skyltfönster för en ”kaffe-latte-kultur” – en medelklassbaserad konsumtionskultur – snarare än en plats för gränsöverskridande möten (Lees 2009, Smith 1996). Frågan är hur attraktiv en så slätkammad stadsmiljö är för de presumtivt kompetenta och kreativa människor som de inbördes konkurrerande städerna så desperat hoppas dra till sig. Litteratur Nan Ellin (1999): Postmodern Urbanism. New York: Princeton Architectural Press. Graeme Evans (2003): Hard-branding the Cultural City – From Prado to Prada. International Journal of Urban and Regional Research, 27.2, pp. 417–40. Oxford and Malden: Blackwell. Maarten Hajer & Arnold Reijndorp (2001): In Search of New Public Domain: analysis and strategy. Rotterdam: NAi Publishers. Rob Imrie, Loretta Lees & Mike Raco, red (2009): Regenerating London: governance, sustainabiblity and community in a global city. New York: Routledge. Loretta Lees (2008): Gentrification and Social Mixing: towards an urban renaissance? Urban Studies, vol. 45, pp. 2449–2470. Harlow: Longman. Louise Nyström & Colin Fudge, red (1999): City and culture: cultural processes and urban sustainability. Karlskrona: The Swedish Urban Environment Council (Stadsmiljörådet).

102 platser och stråk

den urbana renässansen str äcker sig sällan ut i stadens periferi. rosengårds centrum, malmö. foto: lina olsson.

Neil Smith (1996): The New Urban Frontier: gentrification and the revanchist city. London: Routledge. Alexander Ståhle (2008): Compact Sprawl: exploring public open space and contradictions in urban density. Doktorsavhandling. KTH, Stockholm. Jerker Söderlind (1998): Stadens renässans: från särhälle till samhälle: om närhetsprincipen i stadsplaneringen. Stockholm: Studieförbundet Näringsliv och samhälle. Sharon Zukin (1995): The Cultures of Cities. Oxford: Blackwell.

platser och stråk

103

2.04 det nya stadslandskapet och det offentliga rummets omvandling

••

(se avsnitt 2.03)

Det intresse för stadsliv som gjort sig gällande framförallt sedan 1980-talet har på många sätt förändrat hur stadens offentliga rum gestaltas, i synnerhet i de nya centrumnära stadsdelarna. Många städer i Europa och Nordamerika har upplevt en urban renässans (se avsnitt 2.03) med ett intensifierat stadsliv i innerstäderna och många platser som tidigare varit tämligen obefolkade har fått nytt liv, inte minst genom kafé- och restaurangkulturens uppsving. Den urbana renässansen är emellertid enbart en av en mångfald parallella förändringsprocesser som under den senare delen av 1900-talet kommit att omforma staden och dess offentliga rum. Till förändringarna hör det nya stadslandskapet, med delvis överlappande benämningar som sprawl, edge city eller Zwischenstadt, som – om man betänker hur stora arealer och hur stora delar av befolkningen som berörs – är en långt mer betydelsefull fråga än innerstadens vitalisering (Wikström 2007). Manuel Castells, som under 1980- och 90-talet gav ut sina banbrytande arbeten om det nya nätverkssamhället, anser att den nutida staden präglas varken av den traditionella stadens eller den moderna stadens distinkta former. Den nutida staden utgörs snarare av ett urbaniserat landskap där gränserna mellan landsbygd och stad suddats ut och där verksamheter och bostäder är oregelbundet utspridda och sammankopplade genom ett nätverk av noder och kommunikationsförbindelser (Castells 1989, 1996, 1997, 1998). Även Thomas Sieverts har i boken Cities Without Cities: an interpretation of the Zwischenstadt (2003) lagt fram liknande tankegångar om det nya stadslandskapet och anser att vi måste skapa nya former för regional planering för att kunna adressera dess problemställningar. Även i Sverige har det nya stadslandskapet och det offentliga rummets omvandling väckt forskarnas intresse (Nylund & al 2007, Sernhede & Johansson 2006). Enligt Castells har de rumsliga relationerna mellan människor och verksamheter förändrats i det nya stadslandskapet. Hur väl integrerad en plats är i det globala nätverket avgör vilken status den har och därmed även hur väl den kan lyckas med att attrahera människor, investeringar och innovationer. Noderna i det globala nätverket, de platser där nätverkssamhällets alla ele-

104 platser och stråk

storsk aligt och monumentalt, men inte utan mänskliga kvaliteter. nationalbiblioteket, paris. foto: tomas wikström.

ment koncentreras, är ofta mer sammankopplade till varandra än till sin omedelbara rumsliga omgivning. I den lokala skalan ger detta ger upphov till en växande social polarisering med stora skillnader mellan de som ingår i det globala nätverket och de som inte gör det. Trots att människor kan kommunicera och skapa kontakter med varandra utan att mötas fysiskt är det nya stadslandskapet fragmenterat och uppdelat på ett sätt som innebär att människor lever i parallella världar som sällan möts. Castells, som ägnat stor uppmärksamhet åt informationsteknologins betydelse för utvecklingen av det nya stadslandskapet, anser dock inte att informationsteknologin krymper avstånden eller ersätter behovet av faktiska möten, något som var en vanlig uppfattning under 1990-talet. I de noder där affärer görs upp och där beslut fattas finns inget som tyder på att faktiska möten ansikte mot ansikte har ersatts av virtuella.

”I de noder där affärer görs upp och där beslut fattas finns inget som tyder på att faktiska möten ansikte mot ansikte har ersatts av virtuella.”

platser och stråk

105

väla, helsingborg - eller var som helst i sverige. foto: lina olsson.

Mot bakgrund av de rumsliga och sociala förändringar som präglat det nya stadslandskapet har allt större uppmärksamhet både inom urbanforskningen och i den allmänna debatten riktats mot den ökade segregationen och de offentliga rummens omvandling. En fråga som rönt särskild uppmärksamhet är de allt mer påtagliga tendenserna till ett ökat privat inflytande över de offentliga rummen. Många forskare menar att det offentliga rummet i allt högre grad gjorts till en ordnad plats som prioriterar medelklassens konsumtionsinriktade aktiviteter och passiva upplevelser av stadens spektakel. Under 1990-talet uppmärksammades dessa tendenser framförallt av amerikanska urbanforskare. Den mångfald som så ofta förespråkas av den urbana renässansens politik har, som sociologen Sharon Zukin skildrat den i boken The Cultures of Cities (1995), ofta reduceras till en fråga om estetisk variation vars verkliga syfte varit att skapa en inramning för en livsstilsorienterad konsumtion. I boken Variations on a Theme Park: the New American

106 platser och stråk

City and the End of Public Space (1992) hävdar Michael Sorkin att viljan att kontrollera och tillrättalägga stadens rum riskerar att omvandla dem till ett slags temaparker, där de offentliga rummen inte är några verkliga offentliga rum utan snarare ett slags ”pseudo-offentliga” rum. John Hannigan hävdar i boken Fantasy City (1998) att iscensättande av mångfald i urbana miljöer antagit en sådan karaktär att man kan tala om en ”disneyfiering” av staden. Som John Urry (1990, 1995) har påpekat har programmeringen av de urbana miljöerna inte minst handlat om att locka till sig turistens blick. Ett annat karaktäristiskt drag för de förändringar som skett i stadsmiljöerna är att de globalt sett blivit allt mer likriktade. Detta är något som enligt den franske antropologen Marc Augé hänger samman med globaliseringen. Urbana miljöer runt om i världen har kommit att alltmer präglas av globala symboler och global arkitektur. Sådana miljöer saknar de lokala platsernas autencitet och är således enligt Augé inte platser i ordets rätta bemärkelse. De är snarare ett slags non-places. Samma fenomen har den kände holländske arkitekten Rem Koolhaas beskrivit, i den numera kultförklarade boken S, M, L, XL (1997), med begreppet ”den generiska staden” (the generic city) som står för stadsutspridning, upprepning och likriktning. I den generiska staden har det offentliga livet flyttat inomhus, till privata rum där miljöer iscensatts för upplevelse i form av storskaliga nöjespalats som rymmer allt från artificiella sandstränder och skidbackar och shoppinggallerior under ett och samma tak. Den likriktning som varit så karaktäristisk för förortsbyggandet präglar nu även de platser som tidigare uppfattats som de allra mest urbana av alla. I Manhattan, för att ta ett exempel, har antalet shoppingcenter och butikskedjor ökat radikalt under det senaste decenniet, något som fått författarna till boken The Suburbanization of New York (Hammet & Hammet 2007) att i undertiteln ställa sig frågan: ”Is the worlds greatest city becoming just another town?”.

”I den generiska staden har det offentliga livet flyttat inomhus, till privata rum där miljöer iscensatts för upplevelse i form av storskaliga nöjespalats som rymmer allt från artificiella sandstränder och skidbackar och shoppinggallerior under ett och samma tak.”

En annan trend som hänger samman med det nya stadslandskapets förändringsprocesser är att de offentliga rummen kommit att stå under allt större kontroll och ett allt större privat inflytande. I USA har detta kommit till uttryck bland andra genom överlåtande av underhåll av torg och parker till Business Improvement Districts (BID’s). Dessa privata organisationer har fått ett visst inflytande över platsernas utformning och användning och har även visat sig kunna påverka hur och av vem platserna får användas. Det har inte sällan lett till att

platser och stråk

107

108 platser och str책k

hemlösa och andra individer som helt enkelt inte ”passar in” ombeds lämna platserna eller förs bort handgripligen. Den amerikanske geografen Don Mitchell menar att tendenserna till ökad kontroll och privatisering blivit så vanlig i USA att den utgör grunden för en ny ”urban regim”. Åtgärderna för att göra stadens offentliga rum mer säkra genom att exkludera hemlösa framställs som logiska och nödvändiga. Det hot som hemlösa egentligen utgör är hotet om att deras blotta närvaro förhindrar en positiv utveckling av den byggda miljöns marknadsvärde (Mitchell 2003). I Sverige finns inga motsvarigheter till BID’s. Här finns dock andra modeller för samarbeten och partnerskap mellan offentliga och privata aktörer där inflytandet över förvaltning och skötsel av stadens offentliga rum tenderar att förskjutas dels mot den privata sektorn, dels mot ”frivilligsektorn”.

”Den uppenbara risken med säkerhetstänkandet, det ökade privata inflytandet över stadens rum och utbredningen av kommersialismen är att det verkligt offentliga rummet krymper”

Parallellt med en ökad privatisering av stadens rum kan även skönjas en ökad vilja att införa övervakning och säkerhetshöjande åtgärder. I takt med att klyftorna i samhället ökat har en rädsla bland de privilegierade grupperna blivit allt mer påtaglig. I den mycket omdiskuterade boken City of Quartz (1992) beskriver urbanteoretikern Mike Davis hur både offentliga och privata rum i USA allt mer kontrolleras med övervakningssystem och beväpnade vakter på ett nästintill militäriskt sätt, allt med motiveringen att göra dem säkrare. Även om inte städer i Sverige kan jämföras med städer i USA i detta avseende känns tendenserna igen även här. I Sverige har exempelvis filmkameraövervakning och privata säkerhetsvakter som övervakar offentliga platser blivit allt vanligare. I Stockholm har förbud mot tiggeri diskuterats och på många ”uppgraderade” offentliga platser i innerstaden körs hemlösa bort (Thörn 2006). En del forskare hävdar att den urbana renässansen inneburit att ett slags ”medelklassifiering” av innerstaden, där dess miljöer anpassats till den urbana medelklassens preferenser och plånbok (Franzén 2005). Det privata inflytandet över stadens offentliga rum är en fråga som debatteras allt oftare även utanför forskningssfären. Den uppenbara risken med säkerhetstänkandet, det ökade privata inflytandet över stadens rum och utbredningen av kommersialismen är att det verkligt offentliga rummet krymper. När gränserna mellan det privata och det offentliga blir otydliga eller rent av suddas ut, vilket är vad som händer då den privata kontrollen av offentliga rum ökar, omformas de offentliga rummen enligt en mer snävt definition av offentlighet.

• städernas gågator är offentliga rum - men ofta fr ämst tillr ättalagda för shopping. östr a förstadsgatan, malmö. foto: tomas wikström.

platser och stråk

109

Konsekvensen av detta säkerhetstänkande är att verkligt demokratiska och offentliga rum i staden försvinner. Krymper gör därmed även möjligheterna att använda de offentliga rummen som demokratiska rum för politiska yttringar och ickekommersiella aktiviteter. Litteratur Marc Augé (1995): Non-places: introduction to an anthropology of supermodernity. London: Verso. Manuel Castells (1989): The informational city: information technology, economic restructuring, and the urban-regional process. Oxford: Basil Blackwell. Manuel Castells (1996): The information age: economy, society and culture. Vol. 1, The rise of the network society / Manuel Castells. Malden, Mass.: Blackwell. Manuel Castells (1997): The information age: economy, society and culture. Vol. 2, The power of identity. Malden, Mass.: Blackwell. Manuel Castells (1998): The information age: economy, society and culture. Vol. 3, End of millennium. Malden, Mass.: Blackwell Mike Davis (1990): City of Quartz: excavating the future in Los Angeles. London: Verso. Mats Franzén (2005): Mellan stigman och karisma. Stureplan, Sergels torg och platsens politik. I Christian Abrahamsson, red. (2005): Staden. Stockholm: Tidskriftsföreningen Fronesis. Jerilou Hammett & Kingsley Hammett, red (2007): The Suburbanization of New York. New York: Princton Architectural Press. John Hannigan (1998): Fantasy City: pleasure and profit in the postmodern metropolis. London: Routledge. Rem Koolhaas (1997): Small, medium, large, extra-large. Köln: Taschen. Don Mitchell (2003): The Right to the City: social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press.

110 platser och stråk

Katarina Nylund, red (2007): Periferin i centrum: gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos. Ove Sernhede & Thomas Johansson, red. (2006): Storstadens omvandlingar: postindustrialism, globalisering och migration: Göteborg och Malmö. Göteborg: Daidalos. Thomas Sieverts (2003): Cities Without Cities: an interpretation of the Zwischenstadt. London: Spon Press. Michael Sorkin, red (1992): Variations on a Theme Park: the new American city and the end of public space. New York: Hill and Wang. Catharina Thörn (2006): Kampen om staden och offentlighetens omvandling. I: Ove Sernhede & Thomas Johansson, red: Storstadens omvandlingar: postindustrialism, globalisering och migration. Göteborg: Daidalos. John Urry (1995): Consuming Places. London: Routledge. John Urry (1990): The Tourist Gaze: leisure and travel in contemporary societies. London: Sage. Tomas Wikström (2007): Monumentalitet och mobilitet i Flemingsberg. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos. Sharon Zukin (1995): The Cultures of Cities. Oxford: Blackwell.

platser och stråk

111

2.05 kommersens offentliga rum

••

(se avsnitt 2.03)

••

(se avsnitt 2.07)

••

(se avsnitt 2.02)

”Hon hävdade att levande offentliga rum som uppmuntrar människor till att umgås och mötas inte enbart är socialt mer åtråvärda, utan även gynnar handeln.”

112 platser och stråk

Kommersiella aktiviteter har historiskt sett alltid varit ett centralt inslag i stadens rum. Handeln har ofta beskrivits som en grundläggande drivkraft för stadens uppkomst. Under lång tid var handeln geografiskt reglerad och fick enbart äga rum i städerna. Att kommersen är ett centralt inslag i stadsmiljön och att den utövar en stark påverkan på förändringsprocesser i staden är mycket påtagligt även i vår tid. Den urbana renässansen är exempelvis i stor utsträckning ett kommersiellt fenomen enligt många som studerat stadsmiljöer under de senaste decennierna (se avsnitt 2.03). Handelns platser har dock alltid inhyst ett visst offentligt liv. I det förmoderna samhället var marknaden inte enbart en samlingsplats för handel, utan även för informationsutbyte och socialt umgänge över sociala och kulturella gränser. Detta kom sig inte minst av att folk reste från när och fjärran för att samlas på marknaden. Det nutida samhällets handelsplatser utgör förmodligen inte offentliga sfärer (se avsnitt 2.07) på samma sätt som den äldre tidens marknader. I umgänget med andra uppstår dock ändå alltid möjligheter för olika typer av utbyten, uttalade och outtalade, även om det främst är varornas lockelser som står i centrum. Zygmunt Bauman hör till dem som ifrågasätter att de renodlade köpmiljöerna möjliggör möten mellan människor av det slag som karaktäriserar offentliga rum (Bauman 2000, se även avsnitt 2.02). Det kommersiella livet är en aspekt av staden som särskilt intresserade Jane Jacobs. Hon hävdade att levande offentliga rum som uppmuntrar människor till att umgås och mötas inte enbart är socialt mer åtråvärda, utan även gynnar handeln. Den traditionella rutnätsstadens livliga gaturum är ur detta perspektiv mer fördelaktigt än den moderna stadens storskaliga och folktomma platser, menar hon (Jacobs 1961). Ekonomigeografen Richard Florida (2006), som för övrigt inspirerats av Jacobs, hävdar mot bakgrund av statistiska studier i USA att städer med levande offentliga rum också visat sig vara bland de mest ekonomiskt framgångsrika, detta eftersom sådana städer tenderar att attrahera högt utbildade invånare och innovativa företag. Strategierna för att vitalisera stadens rum bygger ofta på föreställningar om ett stadsliv baserat på konsumtion. I de förnyade stadsmiljöerna bereds allt fler platser för kafé- och

skulle ett större utbud av kommersiell service gör a denna nya stadsdel mer vital? örestaden, köpenhamn. foto: tomas wikström.

restaurangkulturen, detaljhandeln och kulturkonsumtionen. Kommersens utbredning i staden är så långtgående att det genomsyrar snart sagt alla typer av stadsrum, något som bland andra har beskrivits av arkitekturforskaren Margret Crawford (1992) som menar att detta även medfört att shoppingen till stor del även kommit att prägla våra liv. Shoppingen fyller inte enbart ett materiellt behov utan i allt större grad ett emotionellt. Upplevelseindustrin lyfts idag ofta fram som en av de största och viktigaste. Allt fler städer marknadsför sig som kulturellt innovativa platser med ett rikt utbud av nöjen och konsumerbar kultur, inte minst för att attrahera turister. Kring konsumtionen av upplevelser har det vuxit fram en industri som genererar arbetstillfällen och ekonomisk vinst och till vilken allt större offentliga och privata investeringar kanaliseras. Många forskare anser att denna trend har skapat en ”symbolisk ekonomi” där kulturella symboler och offentlig kultur sammanflätas med kommersialismen (Evans 2003, Zukin 1995). Symboler och

”Shoppingen fyller inte enbart ett materiellt behov utan i allt större grad ett emotionellt.”

platser och stråk

113

butiker, k aféer och restaur anger k antar de äldre kommersiella str åk som många finner attr aktiva. hauptstr asse, heidelberg. foto: tomas wikström.

”Strategierna för att vitalisera stadens rum bygger ofta på föreställningar om ett stadsliv baserat på konsumtion.”

114 platser och stråk

”image” har blivit globala handelsvaror, varför den symboliska ekonomin blivit en aktiv drivkraft i stadens utveckling. Att kommersialismens utbredning kommit att starkt prägla våra liv var något som konstnären och debattören Guy Debord hävdade redan under 1950-talet. Debord var starkt kritiskt till den växande masskonsumtionen som i allt högre grad kommit att prägla människors vardag under 1900-talet. Konsumtionens passiviserande effekter påverkade viljan att engagera sig politiskt och bidrog till en växande känsla av alienation hos människor. Staden hade omvandlats till ett stort spektakel där verkliga sociala relationer ersatts varuutbyten och visuella budskap (Debord 2002). Att kommersen i mångt och mycket dominerar staden visuellt är påtagligt idag, inte minst genom reklamens utbredning i det offentliga rummet.

Parallellt med köpenskapens utbredning i det offentliga rummet tycks handeln, paradoxalt nog, även koncentreras geografiskt. I stadens periferi fortsätter utbyggnaden av allt större, bilburna shoppinganläggningar. Det sena 1900-talets trend mot en suburbanisering av handeln har inte avstannat. Tvärtom, har de externa shoppinganläggningarna snarare ökat ännu mer i storlek (Franzén 2004, Schönning Sörensen 2008, Kärrholm och Nylund 2011). I stockholmsregionen byggdes exempelvis under 1990- och 2000-talet flera nya storskaliga handelsplatser – externa stormarknadsområden och shoppinggallerior – med regionala omland. Som exempel kan nämnas Stockholm Quality Outlet i Barkarby, Sickla köpkvarter, Kista galleria och Kungens kurva, varav den sistnämnda marknadsför sig som Nordens största handelsplats. I Vällingby och Skärholmen har de äldre stadsdelscentra uppgraderats till shoppinganläggningar av nutida snitt där konsumtionen ställs i fokus som en upplevelse och bekvämligheten är högt prioriterad. Denna geografiska koncentration – och samtidiga utspridning – av handeln har bland annat medfört att kundunderlaget har dalat på andra platser i staden. Så är exempelvis fallet för många äldre och mindre stadsdelscentra från den moderna epoken. Oron för att centrumhandeln ska påverkas negativt har varit stor, men handeln i stadskärnorna har också förändrats och i viss mån anpassat sig för att kunna konkurrera med de externa handelsanläggningarna och de växande shoppingcentren. Koncentrationstendenserna gör sig gällande även in stadskärnorna där gågatorna utgör de mest attraktiva lägena. Arkitekturforskaren Mattias Kärrholm har i sina studier av gågator och shoppingstråk i centrum observerat att dessa miljöer även kommit att alltmer programmeras efter shoppingens verksamheter och därigenom efterlikna shoppinganläggningarna. Exempel på sådana förändringar är att entréer till butiker omformats för att göra rörelserna in och ut ur butiken smidigare, exempelvis med automatiska dörrar och utjämnade trösklar (Kärrholm 2008). En annan förändring är att handeln även tenderar att ta allt större plats i offentliga rum och stadsrum där många rör sig, exempelvis flygplatser, tågstationer, bibliotek och museer. Förorternas småbutiker – populärt ofta kallade invandrarbutiker – kan ses som en blygsam men betydelsefull trend i motsatt riktning. Planeringsforskaren Lina Olsson (2008) beskriver hur småbutiker i Rinkeby inte bara spelar en roll som leverantörer av dagligvaror och etniska specialiteter utan

platser och stråk

115

också fungerar som mötespunkter i kvarteren. Här uppstår ibland samtal om allt ifrån vädret till politiken och Olsson visar att butikerna har egenskaper som i vissa avseenden gör dem till offentliga rum. En annan relativt ny typ av kommersiella platser med potential för gränsöverskridande möten är food courts, restaurangtorg där sittplatserna delas av ett antal matställen och kaféer. Matgästerna på Kista galleria är en blandning av butikernas kunder, invånare i de kringliggande bostadsområdena, anställda i verksamheterna i Kista och andra som arbetar i norra Stockholm (Tägil & Werne 2007). Handeln har, som tidigare påpekats, alltid varit ett centralt inslag i staden. Under senare tid har många forskare oroat sig över att den tar ett allt större utrymme i staden och i det offentliga rummet, samtidigt som andra viktiga funktioner underordnas eller rent av trängs undan. Problemen med denna utveckling är flera. Ju mer det offentliga livet flyttas in till köpmiljöernas privata rum, desto mer homogeniseras rummen i staden. Shoppingmiljöerna vänder sig till dem som har för avsikt att handla, något som också starkt signaleras genom miljöernas utformning och kontrollfunktioner. Vad som är tillåtet respektive förbjudet avgörs inte med utgångspunkt i de regler som gäller för gatan eller torget som offentliga rum, utan av de privata aktörer som kontrollerar dem. Även om det har hänt att politiska aktiviteter, exempelvis förtidsröstning vid val, förekommit i köpcentra, är dess miljöer oftast starkt begränsat till aktiviteter som inte hindrar eller stör köpenskapen. Politiska manifestationer och demonstrationer av mer uttalade slag är inte troliga aktiviteter i ett shoppingcentrum. Juridiskt sett tycks emellertid de stora passagerna i köpcentra hamna i en gråzon. Medan vissa företrädare för polisen betraktar dem som offentlig plats ser ägarna dem vanligen som privat område. Litteratur Zygmunt Bauman (2000): Liquid Modernity. Cambridge, UK & Malden, MA, USA: Polity. Bosse Bergman (2003): Handelsplats, shopping, stadsliv: en historik om butiksformer, säljritualer och det moderna stadslivets trivialisering. Stehag: Symposion. Margaret Crawford (1992): The World in a Shopping Mall. I: Michael Sorkin, red: Variations on a Theme Park: the new American city and the end of public space. New York: Hill and Wang.

116 platser och stråk

kvartersbutiken fanns inte med i de ursprungliga planerna - men har dykt upp ändå! herrgården, malmö. foto: lina olsson.

Guy Debord (2002): Skådesspelssamhället. Göteborg: Daidalos. http://www2.tripnet.se/~bengt/gdsds0.htm [2011–12–11] Graeme Evans (2003): Hard-branding the Cultural City: from Prado to Prada. In International Journal of Urban and Regional Research, 27 (2): 417–40. Oxford: Blackwell Publishing. Mats Franzén (2004): Retailing the Swedish City: the move towards the outskirts. I: European Cities. Insights on Outskirts. Dynamics. COST Action C10. Brussels: ESF COST Office. Jerilou Hammett & Kingsley Hammett, red (2007): The Suburbanization of New York. New York: Princton Architectural Press.

platser och stråk

117

Jane Jacobs (1961): The Death and Life of Great American Cities, New York: Vintage. På svenska Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004). Göteborg: Daidalos. Mattias Kärrholm & Katarina Nylund (2011): Escalating Consumption and Spatial Planning: notes on the evolution of Swedish retail spaces. In European Planning Studies, 19, 6, 1043–1060. Abingdon: Carfax. Mattias Kärrholm (2008): The Territorialization of a Pedestrian Precinct in Malmö: Materialites in the Commercialication of Public Space. In Urban Studies, vol. 9 (45) 2008, pp. 1903–1924. Abingdon: Routledge. Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden: appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Oscar Pripp (2001): Företagande i minoritet: om etnicitet, strategier och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje. Tumba: Mångkulturellt centrum. Mikkel Schönning Sörensen (2008): Projective Planning – An Inquiry into the Justifications for Urban Planning. Doktorsavhandling. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Michael Sorkin, red (1992): Variations on a Theme Park: the new American city and the end of public space. New York: Hill and Wang. Tomas Tägil & Finn Werne (2007): Förorter i förändring. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos. Sharon Zukin (1995): The Cultures of Cities. Oxford: Blackwell.

118 platser och stråk

2.06 sociala media och det offentliga rummet Sociala media är olika sätt att använda internet och digital teknik för direkt social interaktion. Sociala media representerar en relativt ny och egen värld för socialt umgänge oberoende av de fysiska platser där deltagarna uppehåller sig. Sådana virtuella arenor får sina egenskaper, sina karaktärer och stämningar av de människor som deltar. I likhet med fysiska platser har de sina egna – både skrivna och oskrivna – regler för uppträdande och sina egna rytmer, som bland annat påverkas av arbetstider och dygnets växlingar. Sociala media används bland annat för att kommunicera inom gemenskaper. Virtuella gemenskaper på nätet står i en nära relation till mobila gemenskaper på gator och torg eftersom digitala medier erbjuder möjligheter att koordinera möten ansikte mot ansikte (Wikström 2010). Är det så att vår tids stad kännetecknas av mobila gemenskaper? I så fall, i vilken mening utgör de gemenskaper och hur påverkar de det offentliga livet? Mest kända av sociala media är företeelser som Facebook och Twitter som (potentiellt) bildar världsomspännande gemenskaper men i realiteten oftast består av människor som redan känner varandra från skolgång, arbetsliv och släktförhållanden. Men människor knyter här också helt nya kontakter eller återupptar gamla och ibland nästan bortglömda relationer. Sociala media lanseras också som informella virtuella mötesplatser inom företag och organisationer. Inom Malmö högskola används exempelvis Yammer som ett socialt medium exklusivt för de anställda. Bloggar som representerar en författares erfarenheter och uppfattningar utgör ett annat sätt att skapa virtuella mötesplatser och bygga kontaktnät. Bloggar kan vara helt individuella eller knutna till företag, organisationer, tidningar och tidskrifter på webben. Men även nätverkande som utnyttjar äldre och väl inarbetade kanaler som chat rooms, internettelefoni (med eller utan video), SMS och e-post är besläktade med och samspelar med sociala media. För användarna rör det sig om alternativa kommunikationsredskap och vilket man väljer tycks handla om stil och vilken sorts kontakt man söker. Med de ”smarta mobiltelefoner” som blir allt mer vanliga växlar man redskap på ett ögonblick men resultatet – att vara aktiv i och bygga vidare på ett socialt nätverk – är ändå ungefär detsamma.

platser och stråk

119

med tr ådlös kommunik ationsteknik och lätta redsk ap som smarta mobiler, läsplattor och bärbar a datorer får snart sagt var je plats global tillgänglighet. stadsparken i lund. foto: nils gustafsson.

”Det intressanta – och paradoxala – är att den nya tekniken, inte minst bland de unga, används för att få till stånd möten ansikte mot ansikte…”

120 platser och stråk

Det finns en risk för begreppsförvirring när man diskuterar sociala media. Det gäller begreppet socialt nätverk, där nätverk i den ursprungliga definitionen avser människors kontakter överhuvudtaget. När man idag talar om sociala nätverk tror många att det handlar om sociala media och nätverkande via olika kommunikationsredskap, eftersom ordet nätverk tolkas som datanätverk eller kommunikationsnät. Med sociala nätverk avses den krets av anhöriga, vänner, grannar, arbetskamrater som människor har omkring sig och som de på olika sätt upprätthåller och förnyar (Meijas 2007). Det är viktigt att påminna att sociala nätverk inte förutsätter någon som helst teknik utöver den mest basala som byggnader, stigar och vägar. Fortfarande träffas människor i kvarteret och på gatan, i trappan och på jobbet. Det intressanta – och paradoxala – är att den nya tekniken, inte minst bland de unga, används för att få till stånd möten ansikte mot ansikte, möten som tidigare förutsatte frekvent närvaro i byn eller på Storgatan. Men även ”gamla” media som brevväxling,

telegrafi och telefon tillhör sedan lång tid tillbaka de metoder människor använder för att upprätthålla sina sociala nätverk. Positionering med hjälp av inbyggd GPS eller system som triangulerar positioner i relation till mobilsändare är idag möjlig med i stort sett alla nya mobiltelefoner. Dessutom är det väldigt många bilägare och friluftsmänniskor som då och då utnyttjar en separat GPS-mottagare. Att veta var man är, att kunna hitta vägen och komma överens om tid och plats för möten har en avgörande betydelse vid förflyttningar i de splittrade och glesa delarna av de urbana landskapen. I modernismens stad är geografin visserligen rationell och logisk, men främst för planerarens tränade blick. Att med hjälp av mobilens GPS-mottagare när som helst veta var man är, gör det svåröverblickbara förortslandskapet tillgängligt på ett nytt sätt. Den nya tekniken blir på sätt och vis ett slags förlängningar av människans kropp: sinnen som är anpassade till landskap som radikalt skiljer sig från de som evolutionen anpassat oss till. De nya, hierarkiskt organiserade stråken och de rumsligt separerade platserna blir nu synliga också för den vanliga stadsinvånaren. Inom sociala media – med vissa utvidgningar till spel – utnyttjas positioneringstjänster. Som användare av Facebook kan man ange för sina vänner var i det konkreta rummet man för tillfället befinner sig. Olika former av samspel mellan konkreta och virtuella världar är intressanta eftersom de underlättar möten ansikte mot ansikte. I en tid då människor har bråttom och samtidigt inte vill vara utan stimulansen av möten utanför jobbet eller hemmet framstår uppsjön av mediala kanaler för socialt umgänge som närmast livsnödvändiga. Här tycks det framför allt handla om att umgås med sina likar, att ta del av en inarbetad gemenskap av vänner, bekanta och kollegor. Att dessa möten sker i offentligheten har konsekvenser som är dubbelriktade. De studier som gjorts tyder på att det finns synergieffekter mellan olika slags media och mellan dessa och möten ansikte mot ansikte (Petrovčič 2008). En ökad användning av sociala media skulle därmed inte minska det sociala umgänget i konkreta rum utan tvärtom öka det. Händelserna under “den arabiska våren” illustrerar samspelet mellan sociala media och konkreta platser, med Tahrirtorget i Kairo som ett av de främsta exemplen (se avsnitt 2.07). Virtuella gemenskaper genererar möten i den konkreta världen, och händelseförlopp på gator och torg förmedlas vidare via sociala media. Som exempel på detta samspel kan nämnas face-

••

(se avsnitt 2.07).

platser och stråk

121

122 platser och str책k

bookgrupper som arrangerar evenemang (möten, seminarier, diskussioner och, för att ta ett mer speciellt exempel, flash mobs) och gemenskaper i open source-världen som anordnar konferenser (Firefox, Ubuntu, Creative Commons, Drupal etc). Det handlar här om gemenskaper som ibland kan ha sitt ursprung i olika lokala sammanhang men som genom att sammanföra dessa i en virtuell miljö och “koppla om” dem kan ge upphov till gränsöverskridande möten, både i virtuella och konkreta rum. Andra gånger är det fråga om gemenskaper som vuxit fram ur chat rooms och som till sist manifesteras i möten i det konkreta rummet. Sociala nätverk som fungerar helt oberoende av kommunikationsmedia är idag mycket ovanliga. Redan under 1900-talet spelade telefonen en viktig roll och nu har många av oss blivit så beroende av internet och mobiltelefoner att de delar av våra sociala nätverk som saknar eller inte använder nya media riskerar att förfalla. I en tidsålder där sociala media spelar en framträdande roll finns det anledning att fundera över de människor som på ett eller annat sätt hamnar utanför det mediebaserade sociala umgänget. Medieforskaren Ulysses Meijas (2007) talar om det ”para-nodala fältet” som består av de människor som inte finns på Facebook eller har e-post. Den viktiga insikten här är att detta fält representerar en hel erfarenhetsvärld som tenderar att tappas bort. Professorn som slutat läsa sin e-post löper i detta sammanhang genom sin status och nyckelroll betydligt mindre risk att isoleras än exempelvis äldre personer som ännu inte lärt sig att hantera informationsteknologin. Hur förändras då det offentliga rummet genom utvecklingen av sociala media? Redan mobiltelefonins breda genomslag lade grunden för helt nya sätt att mötas i staden och det urbana landskapet genom de möjligheter som öppnades att spontant stämma träff respektive att fortlöpande omförhandla redan överenskomna mötesplatser eller mötestider. Sociala media innebär en förstärkning av gemenskaper, dels eftersom de stabiliserar gemenskaper genom att göra dem oberoende av särskilda platser, dels genom att medlemmarnas närvaro på virtuella arenor kan omsättas i möten i det konkreta rummet. Frågor om huruvida och i vilken grad gemenskaper därmed tar över det offentliga rummet, kanske till den grad att det ”tribaliseras”, är ännu obesvarade. Vi befinner oss i en utveckling som vi bara sett början av, där mobila gemenskapers möjligheter att på ett taktiskt sätt ta det urbana landskapet i anspråk kan väntas ta sig ännu okända former.

”Sociala media innebär en förstärkning av gemenskaper, dels eftersom de stabiliserar gemenskaper genom att göra dem oberoende av särskilda platser, dels genom att medlemmarnas närvaro på virtuella arenor kan omsättas i möten i det konkreta rummet.”

• med mobiltelefonins utbredning är telefonkiosken på väg att försvinna. nya telefoner i gammal inr amning. pacific centr al, vancouver, bc. foto: tomas wikström.

platser och stråk

123

Litteratur Ulysses Meijas (2007): Networked Proximity: ICTs and the Mediation of Nearness. Unpublished Dissertation, Teachers College, Columbia University, New York, NY. http://blog. ulisesmejias.com/wp-content/uploads/2007/12/mejias__networked_proximity.pdf [2011–11–13]. Andras Petrovčič (2008): Reconfiguring socialities: The personal networks of ICT users and social cohesion. http:// www.scribd.com/doc/21179889/Reconfiguring-socialities [2011–11–13]. Mimi Sheller & John Urry (2003): Mobile Transformations of “Public” and “Private” Life. Theory, Culture & Society. Vol. 20(3), pp 107–125. Tomas Wikström (2010): Mobilen och staden. Om mobilitet och konnektivitet i det nya stadslandskapet. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. https://idisk.mac.com/ptomasw// Public/files/MobiScape%20arbetsrapport%20layoutversion%2019%20dec%202010.pdf [2011–11–13].

124 platser och stråk

2.07 den offentliga sfären och demokratins rum Det offentliga rummets betydelse som mötesplats är mångbottnad och de möten som äger rum i det är av många olika slag. I planeringssammanhang skildras möten i det offentliga rummet inte sällan som ett gemytligt och avkopplande umgänge. I visionsbilder och framtidsscenarier framställs kafékulturen ofta som ett ideal. En stad som vill vara attraktiv och kunna locka till sig nya invånare och nya företag måste kunna erbjuda ett intressant stadsliv med många mötesplatser. I all större grad har urban kultur kommit att uppmärksammas som en viktig förutsättning för att skapa ett gott klimat för innovation. Ekonomgeografen Richard Florida har med sin teori om sambanden mellan stadsliv och innovation haft ett stort inflytande på diskussionen (se avsnitt 3.01). Inom planeringen betonas dock sällan själva utbytet av idéer och åsikter, trots att just det kreativa utbytet anses vara vitalt för skapandet av innovationer. Det antika Greklands agora har ofta kommit att symbolisera tanken om det offentliga rummet som en plats för åsikts- och idéutbyte mellan samhällets medborgare (Badersten 2002). Agora, en avgränsat rum som utgjorde stadens eller byns centrala torg, var en plats för handel, socialt umgänge och politisk diskussion i det antika Grekland. Sinnebilden av agoran som demokratins urplats är intimt förknippat med föreställningarna om det antika Grekland som den västerländska demokratins ursprung. Agora sägs vara den historiska plats där demokratin först tog form. Det är dock viktigt att skilja på agora som en symbol för det demokratiska utbytet och agora som en historisk verklighet. Som många, framförallt feministiska, forskare påpekat var agoran aldrig det öppna och inkluderande rum det ofta framställts som. Kvinnor, slavar och barn betraktades inte som samhällsmedborgare och inkluderades därför inte heller i det politiska samtalet. Agora var med andra ord främst en plats för en manlig elit. Att framställa den som ett demokratiskt ideal är således problematiskt (Benhabib 1990).

••

(se avsnitt 3.01)

”Inom planeringen betonas dock sällan själva utbytet av idéer och åsikter, trots att just det kreativa utbytet anses vara vitalt för skapandet av innovationer.”

Den offentliga sfären, det vill säga alla de sammanhang, situationer och platser där det fria och öppna samtalet pågår, utgör ett av den moderna demokratins mest grundläggande fundament. I det numera klassiska verket Strukturwandeln der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer kategorie der bürgerlichen Gesellschaft från år 1962 (på svenska Borgerlig

platser och stråk

125

offentlighet) beskriver den tyske samhällsteoretikern Jürgen Habermas den historiska uppkomsten av den moderna offentliga sfären. I Europa, främst i England och Frankrike, skedde under 1700-talet och det tidiga 1800-talet en rad viktiga samhälleliga förändringar som banade väg för etableringen av en offentlig sfär. Förutsättningarna att sprida och utväxla information förändrades radikalt bland annat genom uppkomsten av periodiska nyhetsskrifter, en mer effektiv distribution av post och etableringen av träffpunkter såsom kaffehus och tesalonger. För första gången, hävdar Habermas, formades ett socialt sammanhang där privatpersoner – i första hand besuttna, vita män – kunde träffas som jämlikar för att öppet diskutera politik. Därigenom skapades också för första gången i historien en möjlighet att genom gemensam diskussion och åsiktsutbyte ställa statsmakten till svars, något som i det feodala samhället enbart varit möjligt för en mycket liten elit (Habermas 2003).

”Att utplåna kaffehusen – och det fria samtalet – lyckades statsmakterna dock aldrig med.”

I England blev i synnerhet kaffehusen mycket populära samlingsplatser under 1700-och 1800-talen. Från statsmaktens sida sågs dessa platser inte med blida ögon. Kaffe blev en mycket kontroversiell dryck som ansågs vara skadlig för människors hälsa. Försök till förbud och reglering av både kaffe och kaffehus genomfördes på många håll. Det statsmakterna egentligen fruktade var inte kaffedryckens eventuella skadliga effekter på människors hälsa, utan snarare de fria samtal och det kritiska tänkande som ägde rum i salongerna. Att utplåna kaffehusen – och det fria samtalet – lyckades statsmakterna dock aldrig med (Cowan 2005). Tanken om att ingå i samtal som jämlikar ser Habermas som den offentliga sfärens grundläggande idé. Han ägnade stora delar av sin forskning åt att söka definiera de ideala förutsättningarna för jämlika samtal och jämlikt beslutsfattande och influerades i detta arbete av bland andra filosofen Hannah Arendts (1998) teoretiska arbeten. Den historiska borgerliga offentliga sfären som Habermas utforskade kan inte beskrivas som jämlik, det var snarare frågan om en exklusiv sfär befolkad av besuttna, vita män. Habermas hävdar ändå att det i den borgerliga offentligheten är möjligt att se begynnelsen av ett civilsamhälle. Inom forskningen har Habermas varit inflytelserik: Hans arbete om den offentliga sfären har fått stor spridning och har påverkat teoribildning inom många olika vetenskapliga fält. Många har ägnat sig åt att diskutera och vidareutveckla Habermas teorier om den offentliga sfären, både ur ett historiskt och ur ett samtida perspektiv.

126 platser och stråk

gustav adolfs torg, malmö. foto: lina olsson.

Filosofen Nancy Fraser (1992) anser att det aldrig är möjligt att bortse från våra olika sociala identiteter i den offentliga sfären. Detta är heller inte önskvärt, tvärtom är det viktigt att erkänna att sociala normer och sociala skillnader existerar. Risken är annars att vi inte blir varse att olika grupper deltar i dialogen med olika förutsättningar och att vissa grupper då är mer privilegierade än andra, exempelvis högutbildade jämfört med lågutbildade. Lika viktigt för den demokratiska och jämlika dialogen är därför att individer med gemensamma intressen även har möjlighet att samlas i egna avskilda rum och där föra diskussioner och organisera sig (Fornäs 1979, Räthzel 2005, Staeheli 1996). Politisk organisering och opinionsbildning sker oftare i rum som är mer privata än offentliga. Marginaliserade grupper med begränsade ekonomiska tillgångar har dock begränsad tillgång till egna, privata rum. Lynn Staeheli, en geograf som studerat deltagande i politiska processer har dragit slutsatsen att grupper med låg representation inom

”Tvärtom förefaller torgen blivit ännu viktigare som platser för manifestationer och agitation i takt med stadslandskapets utspridning och fragmentering.”

platser och stråk

127

stadens väggar som plats för ett levande politiskt samtal. cagliari, sardinien. foto: lina olsson.

”…då det ständigt växande kravet på snabbhet ställs emot de mer långsamma processer som medbestämmande och demokratisk diskussion innebär.”

128 platser och stråk

de traditionella politiska arenorna, exempelvis offentliga samrådsmöten, politiska partier och pressens debattsidor, istället ofta engagerar sig i olika typer av gräsrotsorganisationer (Staeheli 1996). Men i takt med att den offentliga sektorn skurits ner har tillgången till offentliga lokaler för föreningslivet minskat, exempelvis föreningslokaler med låg hyra, allaktivitetshus och kulturcentra, vilket påverkar gräsrotsorganisationers möjligheter att verka (Nylund 2007, Olsson 2008). Den offentliga sfären framställs ofta som ett virtuellt, ickerumsligt fenomen – en sfär – där budskapen flödar fritt. Detta utbyte sker ju ofta indirekt utan att människor behöver mötas rent fysiskt, exempelvis via tidningar, internet, TV, brev och e-post. Men frågan måste ändå ställas om vilken roll det offentliga rummet och andra faktiska mötesplatser spelar för den offentliga sfären. I en tid då vi sätter allt större tilltro till de virtuella platsernas demokratiska potential påminner oss

geografen Don Mitchell (2005) om den roll faktiska, konkreta platser i det offentliga rummet spelar för möjligheten att framföra politiska budskap. Liksom agoran i det antika Grekland var viktiga för dialog och åsiktsutbyte, spelar än idag stadens centrala torg och mötesplatser en viktig roll för det politiska samtalet. Men stadslandskapet förändras och platserna för vår sociala samvaro har omvandlats på många sätt. Torghandeln fyller inte den sociala funktion i människors vardagsliv som den en gång hade och en stor del av handeln äger numera rum i externa köpcentra (se avsnitt 2.04).

••

(se avsnitt 2.04).

Torgens betydelse för det politiska samtalet verkar trots det inte ha urholkats på samma sätt som det har för köpenskapen. Tvärtom förefaller torgen blivit ännu viktigare som platser för manifestationer och agitation i takt med stadslandskapets utspridning och fragmentering. Torgets centralitet och rumsliga egenskaper skapar möjligheter för möten och demonstrationer av ett annat slag än virtuella platser för dialog, så som sociala forum på internet. Ett illustrativt exempel på detta är den roll som just torgen spelade för den ”arabiska vårens” revolutionära demokratirörelse. Tahrirtorget i Kairo, exempelvis, var den centrala platsen för de protester och demonstrationer som under år 2011 utmynnade i den egyptiska revolutionen. Torget kom att bli en symbol för revolutionen som senare kommit att kallas Tahrir-revolutionen. Internet och sociala media spelade dock också en mycket viktig roll för informationsspridningen under proteströrelse. Att den styrande makten försökte stänga ner internet visar vilken betydelse de sociala forumen hade. I fallet med den egyptiska revolutionen blir det tydligt hur virtuella och fysiska platser verkar i samspel med varandra (se även avsnitt 2.06).

••

(se avsnitt 2.06).

Konsekvenserna för demokratin av de allt mer hektiska rytmerna i stadslivet och i människors tillvaro har sedan lång tid tillbaka bekymrat teoretiker och forskare. En som ägnat sig åt att undersöka detta är kulturforskaren och urbanisten Paul Virilio (1996) som i ett flertal texter diskuterat den tekniska utvecklingens och de ökade hastigheternas påverkan på människan och samhället. Teknikens utveckling har bland annat gjort det möjligt för oss att under kortare tid utföra olika saker i vår vardag och förflytta oss snabbare i rummet. Att hastigheterna ökar hänger inte enbart samman med den tekniska utvecklingen utan även de ökande ekonomiska effektivitetskraven. De ökande hastigheterna har omfattande konsekvenser för samhället och människors tillvaro, hävdar Virilio. Det

platser och stråk

129

största hotet är de inskränkande effekterna på den offentliga sfären och därmed på demokratin, då det ständigt växande kravet på snabbhet ställs emot de mer långsamma processer som medbestämmande och demokratisk diskussion innebär. Litteratur Hannah Arendt (1998/1958): Människans villkor: vita activa. Göteborg: Daidalos. Björn Badersten (2002): Medborgardygd: den europeiska staden och det offentliga rummets etos. Stockholm: Natur och Kultur. Seyla Benhabib (1992): Models of Public Space: Hannah Arendt, the Liberal Tradition, and Jürgen Habermas. I: Craig Calhoun, red: Habermas and the public sphere. Cambridge, Massachusetts: The MIT Press. Craig J. Calhoun, red (1992): Habermas and the public sphere. Cambridge, Mass.: MIT Press. Brian William Cowan (2005): The Social Life of Coffee: the emergence of the British coffeehouse. New Haven, CT: Yale University Press. Johan Fornäs (1979): Musikrörelsen, en motoffentlighet? Göteborg: Röda Bokförlaget. Nancy Fraser (1992): Rethinking the public sphere: a contribution to the critique of actually existing democracy. I Craig Calhoun, red: Habermas and the public sphere. Cambridge, Massachusetts: The MIT Press. Jürgen Habermas (2003): Borgerlig offentlighet: kategorierna “privat” och “offentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv. Don Mitchell (2003): The Right to the City: social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press. Katarina Nylund (2007): De religiösa samfundens betydelse som offentliga mötesplatser för människor i förskingringen. I Katarina Nylund, red: Periferin i centrum: gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

130 platser och stråk

Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden: appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. Nora Räthzel (2005): Hetero-homogeneity: some reflections on meeting places in Tensta. Nordisk Arkitekturforskning, 18 (1): 17–36. Leonie Sandercock (1998): Towards Cosmopolis: planning for multicultural cities. Chichester: John Wiley & Sons. Richard Sennett (1974): The Fall of Public Man. Cambridge/ London/Melbourne: Cambridge University Press. Richard Sennett (1990): The Conscience of the Eye: the design and social life of cities. New York: Knopf. Lynn A Staeheli (1996): Publicity, privacy, and women’s political action. Environment and Planning D: Society and Space, 14 (5): 601–619. Paul Virilio (1996): Försvinnandets estetik. Göteborg: Korpen.

platser och stråk

131

2.08 det konfliktfyllda rummet

••

(se avsnitt 2.01 och 2.02)

”Vi måste därför ge upp tanken om ett totalt friktionsfritt samhälle.”

(se avsnitt 2.03 och 2.04)

••

(se avsnitt 3.01)

••

• motståndet mot kommersialismens dominans i staden finns faktiskt, även om den sällan lyck as gör a sin röst hörd. sergels torg, stockholm. foto: tomas wikström.

132 platser och stråk

Samhällsteoretikern Richard Sennett har i flera böcker ägnat sig åt studier av det offentliga rummet och offentlig kultur (Sennett 1974, 1990 och 1992). Han betonar det offentliga rummet som en plats för meningsutbyten och demokratiska dialoger, som den plats där vi kan ha ett utbyte med den andre (se avsnitt 2.01 och 2.02). Vi vill gärna föreställa oss att detta sker på ett ordnat och fridfullt sätt. Sennett anser att synen på det goda samhället och sociala relationer i moderna västerländska samhällen tenderar att likställas med en konfliktfri tillvaro där människor lever i en idyllisk harmoni med varandra. Agonism, det vill säga en acceptans för att konflikter artikuleras i samhället, anser Sennett banar väg för ett mer öppet samhälle. Risken är större att våldet ökar om konflikter undertrycks. Vi måste därför ge upp tanken om ett totalt friktionsfritt samhälle. Även Michael Sorkin är inne på samma argumentationslinje. När vi strävar efter att göra staden och dess miljö till en tillrättalagd plats är risken att utrymmet för den politiska dialogen i dess olika former, från samtal till manifestationer, minskar – eller som han något tillspetsat uttryckt saken: ”there are no demonstrations in Disneyland” (Sorkin 1992). Tendenserna till ökad kontroll och tillrättaläggande av det offentliga rummet (se avsnitt 2.03 och 2.04) måste således granskas i relation till vad det innebär för den demokratiska dialogen i samhället. Viljan att i alltför hög grad ordna och kontrollera det offentliga rummet inskränker möjligheterna för det oordnade och odefinierade att existera, något som kan motverka skapande och kreativitet (se avsnitt 3.01). Den civilitet, det vill säga de underförstådda regler för umgänge med främlingar, som kännetecknar fungerande offentliga rum (Bauman 2000) är dock något helt annat än maktens auktoritära kontroll. Björn Badersten (2002) tydliggör just denna distinktion mellan urbana rum som präglas av medborgerlig offentlighet respektive auktoritär kontroll. På ett mer allmänt plan kan civiliteten ses som uttryck för det gemensamma rumsskapande som innebär att ge plats för varandra och som enligt Otto Friedrich Bollnow (1963) är mer grundläggande än rivaliteten om rummet. Att vistas i det offentliga rummet förutsätter i vardagsslag ett stort mått av anpassning till och tolerans för den andre. Men denna fredliga samexistens utesluter inte att konflikter och motsättningar artikuleras. När förtryck, strukturella ojämlikheter och rädslor förstärks och förändrar sociala relationer mellan olika befolkningsgrup-

platser och str책k

133

”Inte sällan möts gränsöverskridande aktiviteter med någon form av kontroll eller repressalie, ofta efter påtryckningar från den omgivning som betraktar platsen som sin.”

••

per, påverkas också villkoren för mötet och utbytet med den andre i det offentliga rummet. Det är ofta i det offentliga rummet som förtryck, strukturella ojämlikheter och rädslor kommer upp till ytan och artikuleras, ibland som hot och våld. I antologin Våldets topografier (Listerborn & al 2011) analyseras bland andra hur hot och våldsyttringar med rasistiska, sexistiska och andra ideologiska motiv kommer till uttryck i det offentliga rummet. Politiska konflikter och motsättningar som existerar i samhället visar sig på olika sätt i det offentliga rummet, exempelvis i form av organiserade demonstrationer, men manifesteras även på andra mer indirekta sätt. Ett exempel är hur politiska idéer uttrycks genom gatukonst. Det betyder dock inte att all gatukonst har explicita politiska budskap, men eftersom konstformerna ofta är förbjudna kan man säga att gatukonsten, oavsett dess ”innehåll”, är politisk i sig. Den utgör ett uttryck för en motsättning som berör möjligheten att manifestera sig i det offentliga rummet (Guwallius 2010). I en del städer, exempelvis Stockholm, råder nolltolerans mot alla former av graffiti, något som gett upphov till en ständigt pågående konflikt mellan gatukonstnärerna och myndigheternas företrädare (se avsnitt 2.10).

(se avsnitt 2.10) I det offentliga rummet uppstår ibland konkurrenssituationer, där olika individer eller grupper gör anspråk på samma plats. I sådana konflikter visar det sig ofta hur olika gruppers användning av och relation till platsen tolkas olika. Tanken om hemhörighet på en plats förefaller ge en ”naturlig” förtur att använda en plats, något som bland annat märks tydligt på gräsrotsnivån, i synnerhet inom idrotten. En idrottsplats är oftast någons hemmaplan eller hemmaarena och tycks således berättiga till en förtur till platsen. Vad händer då nya grupper kommer in och gör anspråk på samma plats? Olika grupper anses inte självklart ha samma rätt till platsen (Olsson 2008). När de motstående intressena har olika makt och inflytande ställs föreställningarna om vem som har en större rätt till platsen på sin spets. Exempel på sådana fall är när gräsrotsrörelsers intressen ställs emot kommersiella intressen. Ett intressant sådant exempel berör Makasiinit, det statliga järnvägsbolagets gamla godsanläggning i Helsingfors, som under 1990-talet och början av 2000-talet användes som ett offentligt hus för temporära konstprojekt, gräsrotsaktiviteter och loppmarknader. Omfattningen av de protester och demonstrationer som stadens planerare mötte då de lade ut planer för rivning av anläggningen vittnade om en stadigvarande appropriation av

134 platser och stråk

solidaritet och sammanhållning mot r asistisk maktutövning. the mission, san fr ancisco. foto: tomas wikström.

anläggningen som en offentlig plats. Ändå visade det sig att gräsrotsrörelsen hade mycket svårt för att hävda sin rätt till Makasiinit (Lehtovuori 2005). Tim Cresswell (1996) som bland annat studerat hur rumsliga normer verkar (se avsnitt 2.09) hävdar att aktiviteter som avviker från förväntade mönster ofta uppfattas som uppseendeväckande och ibland som rent av provokativa. Det gäller i synnerhet då de ”avvikande” aktiviteterna gör anspråk på att använda eller ta en plats i anspråk för sina egna syften. Ett exempel som Cresswell tar upp är synen på omkringresande befolkningsgrupper som avvikande och ”out of place” ibland kommer till uttryck i uttalade konflikter. Inte sällan möts gränsöverskridande aktiviteter med någon form av kontroll eller repressalie, ofta efter påtryckningar från den omgivning som betraktar platsen som sin.

••

(se avsnitt 2.09).

platser och stråk

135

••

(se avsnitt 2.04)

”Hemlösa ser sina möjligheter att leva i det offentliga rummet krympa allt mer. Hemlöshet kan då innebära en tillvaro i påtvingad rörelse dag som natt …”

Under senare år har det offentliga rummet kommit att regleras och kontrolleras i allt högre grad (se avsnitt 2.04). Förändringarna har ofta medfört att användningen av det offentliga rummet kringskurits, något som ofta drabbat marginaliserade grupper mer än andra (Smith 1996). Hemlösa ser sina möjligheter att leva i det offentliga rummet krympa allt mer. Hemlöshet kan då innebära en tillvaro i påtvingad rörelse dag som natt, något som beskrivs i Catharina Thörns doktorsavhandling (2004) om hemlösa kvinnor. Den ökande kontrollen och säkerhetstänkandet tenderar att förändra föreställningarna om vem som är utsatt och vem som anses skapa osäkerhet och oordning i staden. Såväl i Nordamerika som i Europa blir etniska minoriteter och fattiga oftare och rutinmässigt misstänkliggjorda än de ”vita” och välbärgade befolkningsgrupperna. Detta bidrar till att dramatisera närvaron av olikhet och göra den till något hotfullt i sig. Det föreställda hotet kommer då att representeras av visuella markörer som hudfärg och klädstil. På så sätt kopplas etnisk mångfald samman med rädsla och hot, vilket innebär att det offentliga rummet rasifieras. Då stadsrummet på så sätt uppfattas som för farligt för ett offentligt liv finns en risk att offentligheten eroderas (Mitchell 2003). När hotet även understryks i lagar, exempelvis de franska lagarna som förbjuder ansiktstäckande slöja i det offentliga rummet och religiösa symboler i skolan, tenderar motsättningarna att förstärkas, vilket i värsta fall kan underblåsa hot och våldsyttringar. Litteratur Tim Cresswell (1996): In Place/out of Place: geography, ideology, and transgression. Minneapolis: University of Minnesota Press. Kolbjörn Guwallius (2010): Sätta färg på staden. Obeställd kreativitet i det offentliga rummet. Årsta: Dokument press. Panu Lehtovuori (2005): Experience and conflict: the dialectics of the production of public urban space in the light of new event venues in Helsinki 1993–2003. Doktorsavhandling. Helsinki University of Technology, Centre for Urban and Regional Studies. Carina Listerborn, Irene Molina & Diana Mulinari, red (2011): Våldets topografier: betraktelser över makt och motstånd. Stockholm: Atlas Don Mitchell (2003): The Right to the City: social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press.

136 platser och stråk

Richard Sennett (1974): The Fall of Public Man. New York: Random House. Richard Sennett (1992/1970). The Uses of Disorder: personal identity and city life. New York: Norton. Richard Sennett (1990): The Conscience of the Eye: the design and social life of cities. New York: Knopf. Neil Smith (1996): The New Urban Frontier: gentrification and the revanchist city. London: Routledge. Michael Sorkin, red (1992): Variations on a Theme Park: the new American city and the end of public space. New York: Hill and Wang. Catharina Thรถrn (2004): Kvinnans plats(er): bilder av hemlรถshet. Doktorsavhandling. Gรถteborgs Universitet.

platser och strรฅk

137

2.09 det offentliga rummets normer , symbolik och materialitet ”Attraktionskraften verkar ligga i stadens förmåga att erbjuda olika former för upplevelser, visuella upplevelser inte minst.”

Ambitionen att gestalta stadens rum på sätt som bidrar till att göra staden mer attraktiv framställs idag ofta som ett av de viktigaste målen för stadsbyggandet. Betoningen läggs ofta på de upplevelsemässiga kvaliteterna snarare än – vilket var vanligare förr – på de funktionsmässiga. Attraktionskraften verkar ligga i stadens förmåga att erbjuda olika former för upplevelser, visuella upplevelser inte minst. När vi rör oss i stadsrummet kommer vi oundvikligen i kontakt med olika slag av symboliska representationer som förmedlar olika typer av budskap. Bland de mest påtagliga exemplen är reklamens allomfattande närvaro i det offentliga rummet. Reklamen pockar på vår uppmärksamhet i syfte att påverka våra handlingar och vårt beteende (som konsumenter). Idén med reklam är att påverka människors handlande genom att mata dem med budskap. För att synas i strömmen av reklambudskap vet varje reklambyrå att det gäller att utmärka sig, men makten att påverka kan även utövas på indirekta och mer subtila sätt. Alla stadsrum återspeglar på ett eller annat sätt intentioner och värderingar som ligger till grund för hur de formats och gestaltats. Föreställningar och värderingar finns bokstavligen inbyggda i rummet, exempelvis genom påbud och förbud som återspeglas både symboliskt och materiellt. Vilka antaganden och vilka normer som ligger till grund för den rumsliga gestaltningen återspeglas också i stadens struktur. Som den franske urbanteoretikern Henri Lefebvre (1996) påpekat byggde utformningen av den moderna staden på mycket konkreta idéer om hur den moderna människan skulle vilja, eller snarare borde, leva sitt liv. Rummets gestaltning är med andra ord värdeladdad. Rummet har en normativ dimension som inte på något sätt är frikopplat från samhällets sociala relationer och hierarkier. Klassmässiga, etniska och könsbaserade maktrelationer framträder på olika sätt i rummet, ibland mycket tydligt och ibland väldigt subtilt. Sådana maktrelationer verkar genom rummet och påverkar vår vardag på ett mycket konkret sätt. Hur rummet på ett materiellt och symboliskt plan bidrar till att reproducera maktrelationer har studerats av bland andra Irene Molina som i sin doktorsavhandling Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folkhemmet (1997) analyserat hur etniska hierarkier återspeglas i bosättningsmönster i Sverige.

138 platser och stråk

för vuxna en uppsk attad k älla till friskt vatten, för barn k anske snar are en dusch. vaksala torg, uppsala. foto: johan ericson

Liksom Molina har även Dolores Hayden (1995) studerat hur rasifierade sociala relationer omsätts i rummet. De föreställningar och den gestaltning som uppfattas som representativa för allmänheten representerar i själva verket oftast bara vissa grupper. Vanligast i västvärlden är att symboler och representationer för de vita samhällsgrupperna lyfts fram, exempelvis i offentliga konstverk och minnesmonument, medan etniska minoriteters kulturer och historier förblir osynliga. En konsekvens av detta är att de senares närvaro betraktas som annorlunda och främmande. Sharon Zukin (1995) hävdar att även upprustning av offentliga rum används som en strategi för att gestaltningsmässigt signalera vilka individer och grupper som är välkomna och vilka som inte är det. Just denna aspekt av rumslig maktutövning har även studerats av den engelske sociologen Tim Cresswell (1996) som menar att rummet spelar en aktiv roll för konstruktionen av normalitet, vilket gör det till ett viktigt instrument för maktutövning. Rumsliga normer

”Vanligast i västvärlden är att symboler och representationer för de vita samhällsgrupperna lyfts fram, exempelvis i offentliga konstverk och minnesmonument ….”

platser och stråk

139

••

(se avsnitt 2.10)

”Gränsöverskridandet avslöjar den som avviker från normen eller, som Cresswell skriver, är ”out of place…”

reproducerar vi utan att tänka på dem. Eftersom vi tar dem för givna blir de också osynliga för oss. Att sådana normer existerar blir uppenbart först då någon bryter mot dem. Inom den feministiska forskningen är betydelsen av just de maktrelationer som skapas i och genom rummet en central fråga (Friberg et al 2005, se även avsnitt 2.10). Det materiella rummet ges symboliska och representativa betydelser, men som Mattias Kärrholm visat i doktorsavhandlingen Arkitekturens territorialitet (2004) har det även en påtaglig innebörd. Rummets materialitet blir tydlig för oss när exempelvis ett staket eller en mur hindrar oss i våra förflyttningar. Materiella element använd som ett led i territoriella strategier och taktiker i syfte att påverka eller kontrollera hur rummet används. Det som förkroppsligas i och genom rummet har en tendens att tas för givet. Vad som betraktas som normalt förmedlas med andra ord inte enbart av mentala föreställningar utan även genom själva det materiella rummet: från dess rumsliga organisering i stort till detaljernas utformning. Att sådana oomtvistade normer existerar blir uppenbart först då de överskrids. Gränsöverskridandet avslöjar den som avviker från normen eller, som Cresswell skriver, är ”out of place”. Att på ett eller annat sätt bryta mot normer eller förväntningar är samtidigt nära nog oundvikligt. I vardagen sker hela tiden små förskjutningar – gränsöverskridanden i mikroformat – som genom upprepningar på sikt har potential att förändra normerna. Som Michel de Certeau (1988) påpekat har även den normativa makten sina begränsningar. Litteratur Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Tim Cresswell (1996): In Place/out of Place: geography, ideology, and transgression. Minneapolis: University of Minnesota Press. Tora Friberg, Carina Listerborn, Birgitta Andersson & Christina Scholten (red:er) (2005): Speglingar av rum: om könskodade platser och sammanhang. Stockholm: Östlings Bokförlag Symposion. Dolores Hayden (1995): The Power of Place: urban landscapes as public history. Cambridge, Mass: MIT Press.

140 platser och stråk

Mattias Kärrholm (2004): Arkitekturens territorialitet: till en diskussion om territoriell makt och gestaltning i stadens offentliga rum. Avhandling. Institutionen för arkitektur, LTH, Lunds universitet. Henri Lefebvre (1996): Right to the city. I Eleonore Kofman & Elizabeth Lebas, red: Writings on Cities. Oxford: Blackwell Publishing. Irene Molina (1997): Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folkhemmet. Doktorsavhandling. Uppsala Universitet. Sharon Zukin (1995). The Cultures of Cities. Oxford: Blackwell.

platser och stråk

141

väggens appropriation sk apar rum. vesterbro, köpenhamn. foto: lina olsson.

2.10 appropriation av offentliga rum Under 1960- och 70-talen kom arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten – som en reaktion mot funktionalismens rationella logik – alltmer att uppmärksamma dem som bebor och använder den byggda miljön. En ny omsorg om hur den byggda miljön bättre kunde svara mot behoven hos dess ”användare” eller ”brukare” började göra sig gällande. En vittförgrenad forskning om relationen människa – närmiljö eller människa – byggd miljö utvecklades. Den byggnadsfunktionella forskningen fick nu en tydligare inriktning mot användarnas aktiva roll, både i samband med själva forskningen och inom planerings- och byggprocessen. Miljöpsykologin, eller arkitekturpsykologin som den även kallades, etablerades som ett nytt forskningsfält med fokus på relationen mellan den byggda

142 platser och stråk

miljön och människan ur ett psykologiskt perspektiv. Detta bidrog till att en dominerande utilitaristisk syn på byggda miljöer utmanades av en mer mångdimensionell syn. Bostaden började till exempel studeras i termer av ”hem” (se vidare avsnitt 1.06). Relationen mellan den byggda miljön och dess användare har fångat intresset hos forskare även inom andra vetenskapliga discipliner, framförallt inom kulturgeografi, sociologi, etnologi och antropologi. Dessa fält anlägger olika perspektiv på relationen människa och (byggd) miljö, men gemensam är betoningen på hur sociala relationer och samhälleliga aspekter samverkar med miljöns rumslighet, symbolik och materialitet.

••

(se avsnitt 1.06)

Uttrycken ”användare” och ”brukare” indikerar att den byggda miljön verkar i ett socialt och kulturellt sammanhang. Den byggda miljöns form och struktur påverkar hur vi använder den, hur vi förflyttar oss genom den, hur och var vi bor och, i förlängningen, hur vi lever våra liv. Den byggda miljön har en strukturerande verkan som på olika sätt samspelar med samhällets sociala strukturer. Den kan bidra till att vidmakthålla men även till att destabilisera sociala strukturer. Denna rumsliga maktfaktor härrör ur den byggda miljöns materialitet men även ur dess symboliska och sociala betydelser (se vidare i avsnitt 2.09). Det är således relevant att granska den potentiella makt som den byggda miljön besitter. Ett sätt att ta sig an ämnet är att studera appropriationsprocesser. Appropriation är ett begrepp som inte är särskilt vanligt förekommande i det svenska språket. Appropriation handlar om att tillägna sig något, att göra något till sitt eget. Den franske filosofen Henri Lefebvre (1991) har beskrivit appropriation som ett slags rumsskapande process. En plats som vi regelbundet använder i vår vardag kommer att betyda något särskilt för oss – vi har en levd erfarenhet av den. Med tiden och genom användningen kommer vi att etablera emotionella band till platsen. Den som talar om ”min stadsdel” eller ”vår park” har också approprierat platsen, gjort den till sin. Appropriationen är emellertid dubbelriktad. Man skulle kunna säga att platsen i någon mån approprierar användarna själva. Att så är fallet blir tydligt i de upplevelser som uppstår då platsen förändras, exempelvis när byggnader rivs eller när ett nytt kvarter byggs. Det dubbelriktade utbyte som sker genom appropriationen innebär också att de platser som approprieras med tiden och genom upprepning kommer att återspegla dem som gjort platserna till sina.

”Appropriation handlar om att tillägna sig något, att göra något till sitt eget.”

platser och stråk

143

Enligt Don Mitchell (2003) bör vi inte per automatik betrakta rum som offentliga enbart för att de föreskrivits en offentlig användning. Offentliga rum är sådana som vi gör till offentliga genom att appropriera dem. Mitchell hävdar med andra ord att stadsrummet, för att vara offentligt i verklig mening, måste tas i anspråk. Det offentliga rummet är därför inte enbart platsen för politisk kamp, det utgör ofta själva föremålet för kampen. Ibland kräver det att gränser, även de legala, överskrids, exempelvis i situationer då individer och grupper tar i anspråk det offentliga rummet för att framföra sina åsikter och synliggöra sina intressen. Att på så sätt framträda i det offentliga rummet och sätta sin prägel på det är en fråga om politisk mobilisering (Mitchell 2003). Synliggörandet av olika intressen och olika identiteter i det offentliga rummet har haft stor betydelse för politiska förändringar som erkännandet av rättigheter och identiteter, exempelvis synen på öppet homosexuella relationer (Warner 2005) eller synen på kvinnors rättigheter (Staeheli 1996).

••

(se avsnitt 1.06 och 2.01)

144 platser och stråk

Ordet appropriation används oftast för handlingar som ifrågasätter den officiella och föreskrivna användningen av det urbana rummet. Appropriation associeras då till radikalism och kreativitet. Men alla sammanhang där staden tas i besittning är inte av detta slag. Faktum är att det offentliga rummet aldrig har varit neutralt. Dess användning har skett i en kamp mellan olika klasser och andra samhällsgrupper (Franzén 1992). I vår tid är det tydligt att städernas nya attraktiva rum, framför allt gågator och torg med uteserveringar, approprierats av en välbeställd medelklass. Det innebär inte att andra grupper de facto förhindras att vistas där. Men med ”fel” kläder och utan pengar i plånboken känner man sig inte välkommen. När ungdomar på kvällstid ”tar över” en plats kan de äldre känna sig exkluderade och kanske till och med lite rädda. I förhållande till det offentliga rummet är appropriation en känslig fråga. Stadsrummet blir, som Don Mitchell (2003) hävdar, offentligt genom att människor approprierar det. Men om det bara är en grupp eller klass som får sätta sin prägel på rummet sker något annat. Det handlar inte om privatisering eftersom det är ett kollektiv, en (löslig) gemenskap eller en urban tribe som hävdar sin förfoganderätt till rummet (se avsnitten 1.06 och 2.01). Risken med en sådan utveckling – i extrema fall en ”tribalisering” av stadsrummet – är att det offentliga rummet som en plats där främlingar möts, där man kan konfronteras med den andre, över huvud taget inte kommer till stånd.

mobil, tempor är men ändå en väletabler ad form av kommersiell appropr ation. vid vittorio emanueles monument, rom. foto: lina olsson.

I det offentliga rummet aktualiserar appropriationsprocesser frågor kring samhälleliga normer, sociala relationer och sociala hierarkier. Appropriationen av offentliga rum kan innebära konflikt, dels med ordningsmakten, dels mellan olika approprierande intressen. Lagar, regler och normer som genomsyrar det offentliga rummet uppmuntrar och legitimerar vissa typer av aktiviteter, medan andra avvisas eller rent av förbjuds. Det behöver dock inte innebära att alla aktiviteter som inte är föreskrivna är förbjudna. Tvärtom kan det vara så att något oväntat välkomnas med glädje och skratt, exempelvis en flash mob i form av en kollektiv dans som för några ögonblick uppstår i vardagslunken på en offentlig plats. Genom appropriation bidrar vi till att förändra och skapa nya rum. I fallet med flash-mob-dansen varar förändringen för ett kort ögonblick. Kvar på platsen finns inget som avslöjar vad som precis hänt, men minnet av upplevelsen hos deltagarna

”Tvärtom kan det vara så att något oväntat välkomnas med glädje och skratt, exempelvis en flash mob i form av en kollektiv dans som för några ögonblick uppstår i vardagslunken på en offentlig plats.”

platser och stråk

145

••

(se avsnitt 1.04)

och åskådarna lever kvar. Genom den ögonblickliga appropriationen har platsen tillförts ytterligare ett lager av mening hos ”användarna”. Appropriation sker dock inte enbart genom de extraordinära och tillspetsade händelserna i det offentliga rummet. Så fort vi rör oss i det sätter appropriationsprocessen i gång. Enskilda händelser lämnar oftast inga synbara spår efter sig, men enskilda händelser som upprepas i tid och av många individer äger en skapande potential. En stig skapas inte första gången någon korsat en gräsmatta, men då de sker vid upprepade tillfällen börjar snart en stig att skönjas (Wikström 2007). På så sätt modifieras platser i stadslandskapet och nya rum – ett slags poetiska geografier – skapas ovanpå eller vid sidan de formellt etablerade och föreskrivna platserna och stråken (se avsnitt 1.04). Enligt Henri Lefebvre inbjuder olika sorters stadsrum till appropriation i varierande grad. En del platser kan upplevas vara svåra att appropriera, de repellerar snarare än attraherar. Den funktionalistiska staden har ofta uppfattats som sådan. Dess likformighet och kala ytor verkar alienerande och försvårar möjligheterna till appropriation. Vissa platser är utformade på sätt som rent av medvetet motverkar appropriation. De syftar snarare till att kontrollera och dominera. De aktiviteter som inte sanktionerats i rummet betraktas som otillbörliga och tvingas på flykt till marginalerna (Lefebvre 1991).

”Aktiviteter som uppfattas som avvikande, dvs. aktiviteter som inte tillskrivits en plats, har alltid dragits till periferierna och mellanrummen.”

• en glad hälsning till alla dem som inte riktigt k änner igen sig i de r ådande kropps idealen. värnhemstorget, malmö. foto: tomas wikström.

146 platser och stråk

Aktiviteter som uppfattas som avvikande, dvs. aktiviteter som inte tillskrivits en plats, har alltid dragits till periferierna och mellanrummen. I marginalerna lättas de restriktioner och tillbud som präglar de centrala och mer ordnade rummen. Där är det möjligt att finna fickor av frihet från kontroll och insyn, något som kan vara lockande för exempelvis ungdomar som söker platser för umgänge bortom vuxenvärldens övervakning (Lieberg 1992) eller för subkulturella fenomen som graffiti- och street art-kulturen. I och med appropriationen skapas territoriella associationer (Kärrholm 2004) till informella funktioner som platserna ges av användarna. En parkeringsplats får ytterligare en ny funktion då den används som bollplan. Sådana taktiska och flyktiga appropriationer sker överallt i stadsrummet. De existerar så att säga på någon annans territorium. De är inte alltid förbjudna men inte heller uttryckligen legitimerade, vilket exempelvis kan innebära att de i en planeringssituation inte ses som värden att beakta. Appropriation kan också komma till uttryck i form av mer långvariga besittningstaganden som trots detta inte helt och hållet accepterats – som i fallet med Christiania i Köpenhamn (Hellström 2006).

platser och str책k

147

”Samhälleliga förändringar ger alltid, på ett eller annat sätt, upphov till appropriationsprocesser som skapar nya offentliga kulturer och nya rum.”

Appropriation av det offentliga rummet ses inte alltid med blida ögon av ”omgivningen”. Synen på var gränsen går mellan det offentliga och det privata – eller det offentliga och det för en grupp gemensamma – påverkar hur olika aktiviteter i det offentliga rummet bemöts och uppfattas. Aktiviteter som betraktas som privata ses ofta som olämpliga och ibland som hot mot stadsrummets status som offentligt. Det är inte heller en självklarhet att redan etablerade rättigheter, exempelvis att samlas, uttrycka sina åsikter och demonstrera i det offentliga rummet, alltid vinner acceptans i allmänhetens ögon. Rätten att använda det offentliga rummet för demonstrationer och manifestationer kringgärdas ofta av formella krav, exempelvis vad gäller tids- och rumsangivelser, vilket kräver planering och förberedelse. Några forskare hävdar att möjligheterna att bruka det offentliga rummet såväl för politiska manifestationer som för ”privata” aktiviteter (vilket de hemlösa tvingas till varje dag) blir alltmer begränsade (Thörn 2004). Samhälleliga förändringar ger alltid, på ett eller annat sätt, upphov till appropriationsprocesser som skapar nya offentliga kulturer och nya rum. Den snabba teknologiska utvecklingen som skett under modern tid har radikalt påverkat hur vi lever och utformar vår vardag. Under 1900-talet fick människor i takt med arbetstidens reglering även möjligheter att ägna mer tid i vardagen åt annat än arbete. Fler och nya befolkningsgrupper fick möjlighet att ingå i det offentliga livet, men även att skapa egna, offentliga kulturer, något som även gick hand i hand med appropriation av nya rum (Johansson & Sernhede 2004, Ristilammi 2003). Litteratur Mats Franzén (1992): Den folkliga staden. Söderkvarter i Stockholm mellan krigen. Lund: Arkiv förlag. Maria Hellström (2006): Steal this Place: the aesthetics of tactical formlessness and ”The Free Town of Christiania”. Doktorsavhandling. Sveriges lantbruksuniversitet. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Doctoral thesis No. 2006:27 Thomas Johansson & Ove Sernhede, red (2004): Urbanitetens omvandlingar: kultur och identitet i den postindustriella staden. Göteborg: Daidalos. Mattias Kärrholm (2004): Arkitekturens territorialitet. Doktors-avhandling. Institutionen för arkitektur, LTH, Lunds universitet.

148 platser och stråk

Loretta Lees (2003): The Ambivalence of Diversity and the Politics of Urban Renaissance: the case of youth in downtown Portland, Maine. International Journal of Urban and Regional Research, 27 (3): 613–634. Oxford: Blackwell Publishing. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of space. Oxford: Blackwell Publishing. Panu Lehtovuori (2005): Experience and Conflict: the dialectics of the production of public urban space in the light of new event venues in Helsinki 1993‑2003. Helsinki University of Technology, Centre for Urban and Regional Studies. Mats Lieberg (1992): Att ta staden i besittning: om ungas rum och rörelser i offentlig miljö. Doktorsavhandling. Institutionen för byggnadsfunktionslära, LTH, Lunds universitet. Don Mitchell (2003): The Right to the City: social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press. Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden. Appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Per-Markku Ristilammi (2003): Mim och verklighet: en studie av stadens gränser. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Lynn Staeheli (1996): Publicity, Privacy, and Women’s Political Action. Environment and Planning D: Society and Space, 1996, vol 14, pp 601–619. London: Pion. Catharina Thörn (2004): Kvinnans plats(er): bilder av hemlöshet. Doktorsavhandling. Göteborgs universitet. Michael Warner (2005/2002): Publics and Counterpublics. New York: Zone Books. Tomas Wikström (2007): Restytor och gränsöverskridande rumslig praktiker i Flemingsberg. I Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

platser och stråk

149

150 platser och str책k

platser och str책k

151

Kapitel 3

stadens möjligheter 3.01 kreativitetens platser och förbindelser

”I inledningen hävdade vi att gränsöverskridanden är grundläggande för kreativitet. Med gränsöverskridande menar vi möten med den andre eller det annorlunda, det vill säga människor och miljöer som på olika sätt avviker från dem vi oftast har omkring oss.”

• k arnevaler och festivaler mobiliser ar stadsborna och vänder upp och ner på staden. tr anse express på malmöfestivalen 2011. foto: tomas wikström.

152 platser och stråk

Vilka slutsatser kan man dra av forskningsöversikten om mötesplatser och stråk? I detta tredje kapitel sammanfattar och värderar vi de frågeställningar som den ger upphov till, detta genom att återföra diskussionen till de frågor om kreativitetens förutsättningar och villkor i stadens sammanhang som ställdes i introduktionen. Först måste vi dock klargöra vad som menas med kreativitet och hur vi använder ordet här. En vanlig definition är att kreativitet involverar tillkomsten av nya och användbara produkter. Mot denna definition – som tycks jämställa kreativitet med innovation och produktutveckling – kan ställas hundratals andra som t ex innefattar vetenskapliga framsteg, organisationer, konstnärliga uttryck, praktiska vardagliga handlingar och humor. Vi använder här kreativitet i den vida bemärkelsen av nyskapande, utan strikt begränsning till vetenskapligt baserad forskning och innovation. Vi gör det i övertygelsen om att likartade mekanismer är verksamma i samband med kreativa processer inom många olika områden. I inledningen hävdade vi att gränsöverskridanden är grundläggande för kreativitet. Med gränsöverskridande menar vi möten med den andre eller det annorlunda, det vill säga människor och miljöer som på olika sätt avviker från dem vi oftast har omkring oss. Vi kommer inte i det här sammanhanget kunna föra detta påstående i bevis. Det är dock inte svårt att finna exempel på filosofer och forskare som resonerar i sådana banor. Här ska bara ett par av dem nämnas. Författaren Arthur Koestler använder begreppet bisociation för att förklara vad kreativitet är. Han menar att kreativiteten uppstår ur mötet mellan två helt olika referensramar och illustrerar med slående exempel från konst, vetenskap och humor. Andra forskare har vidareutvecklat Koestlers tankegån-

i de flesta av dagens företagsomr åden förutsätts kreativiteten utvecklas innanför byggnadernas väggar. brunnshög, lund. foto: tomas wikström.

gar under rubriken conceptual blending. Också här förklaras kreativitet ur ett slags gränsöverskridanden, där begreppsapparater som normalt inte har med varandra att göra förs samman. Psykologen Mihály Csíkszentmihályi, känd för sitt arbete om fenomenet flow, beskriver kreativitet i termer som understryker gränsöverskridandets betydelse för den kreativa processen. Den kreativa personen tillför något nytt i ett sammanhang av etablerade regler och rutiner och förändrar på så sätt detta sammanhang. Kreativitet i dessa termer kan i första hand associeras till hur banbrytande upptäckter eller uppfinningar kommer till. Men motsvarande processer är verksamma i de mest vardagliga sammanhang och man kan spekulera över vilken betydelse vardagens ”mikroinnovationer” haft för mänsklighetens utveckling.

”Den kreativa personen tillför något nytt i ett sammanhang av etablerade regler och rutiner och förändrar på så sätt detta sammanhang.”

I den tidsgeografiskt baserade översikt som Gunnar Törnqvist (2004) gör av de miljöer som gynnat kreativitet på elitnivå,

platser och stråk

153

lunds energi. foto: k asper dudzik

”Törnqvist hävdar att människor med talang gärna söker sig till platser där de kan inspireras av andra och där arbetsvillkoren och de ekonomiska förutsättningarna är de bästa.”

154 platser och stråk

bland annat forskning som belönats med Nobelpriset, är det vissa faktorer som framträder som betydelsefulla. Det handlar ofta om storstäder men även om (ibland små) universitet och institutioner. När det gäller miljöer som Florens, Wien, Manchester, London, Paris och S:t Petersburg är det anmärkningsvärt att de samtidigt representerar flera helt olika områden för kreativ specialisering och en tradition för att locka till sig stora begåvningar. ”Kreativa miljöer bör därför ses som platser och institutioner som attraherar människor som besitter unika kompetenser inom olika områden.” (ibid.) Törnqvist hävdar att människor med talang gärna söker sig till platser där de kan inspireras av andra och där arbetsvillkoren och de ekonomiska förutsättningarna är de bästa. Möjligheterna att mötas är grundläggande och där informationsutbytet begränsas hämmas också kreativiteten. Mångfald och variation gynnar kreativitet medan uniformitet och homogenitet håller den tillbaka. Många exempel tyder på att kreativa miljöer inte sällan är närmast kaotiska

och att “strukturell instabilitet” gör det lättare för kreativa individer att bryta med etablerade tankemönster och strikta regler. Törnqvists slutsatser är bland annat att en kreativ miljö tillåter alternativa tänkesätt och möjligheter att bryta med konventionella värden och tankemönster, samtidigt som möten och tankeutbyten gör det möjligt att tillsammans med andra formulera idéer som kan leda till en grundläggande förnyelse. Betydelsen av gränsöverskridanden bekräftas därmed. Ämnet för denna forskningsöversikt är mötesplatser och stråk. Om vi förutsätter att det stämmer att gränsöverskridande möten gynnar kreativitet bör vi ställa oss ett antal frågor: Hur kan stadens och stadslandskapets platser och förbindelser organiseras och utformas så att gränsöverskridande möten gynnas? I vilken omfattning är sådana möten gynnsamma för kreativitet? Kan man tala om en undre och en övre gräns utanför vilka det hektiska och kaotiska respektive det kyligt kliniska har en hämmande inverkan? Kan det vara fråga om stadslivets och vardagens rytmer: Är det bra att kunna byta miljö mellan arbets- eller studieplatsen å ena sidan och kaféet, idrottsplatsen eller parken å den andra? Ska vi försöka skapa möjligheterna att enkelt kunna växla mellan platser som kännetecknas av lugn och koncentration och platser som präglas av fart och fläkt? Vad ställer detta i så fall för krav på våra arbetsplatser, på staden och på det offentliga rummet?

”Det är uppenbart att byggnader med kontor eller andra verksamheter som är slutna mot omvärlden och där de anställda har tillgång till lunchrestaurang och fikarum bara i låg grad bidrar till potentiellt kreativa möten i det offentliga rummet.”

Många stora företag idag tycks vilja erbjuda möjligheter för både stimulans och avskildhet inom arbetsplatsens väggar. Det kreativa kontoret beskrivs som en egen värld, som också ska erbjuda möjligheter till omväxling och rekreation. Där finns utöver fikarum och personalmatsal ibland även utrymme för avkoppling och träning, exempelvis pingisbord och gym. Därtill kommer i vissa fall tjänster som syftar till att spara tid och minska stress för personalen, som daghem och kemtvätt. Företaget konstrueras som en autonom värld som det inte finns anledning för de anställda att lämna under hela arbetsdagen. Därmed bidrar det inte till att vitalisera det offentliga rummet eller till att gynna de tjänster och andra resurser som erbjuds här. Det är uppenbart att byggnader med kontor eller andra verksamheter som är slutna mot omvärlden och där de anställda har tillgång till lunchrestaurang och fikarum bara i låg grad bidrar till potentiellt kreativa möten i det offentliga rummet. Därtill kommer att nya kontorsarbetsmiljöer idag ofta formas utifrån tron att det öppna kontorslandskapet – utöver att vara

platser och stråk

155

k aféet med ingång fr ån det offentliga rummet har en potential för gr änsöverskridande möten. byggnad för cancerforskning, vancouver, k anada. foto: tomas wikstöm.

yt- och kostnadsbesparande – är den mest kreativa miljön. Törnqvist (2004) menar tvärtom att kreativa processer ofta måste ske i isolering och ensamhet men att återkommande stimulans utifrån är en förutsättning. Den ideala kreativa arbetsplatsen borde alltså sörja för möjligheten till sådana växlingar mellan avskildhet och öppenhet. Forskning om kontors-arbetsplatser tyder på att cellkontoret är den miljö där de anställda trivs bäst, medan det i Sverige vanliga mellanstora kontorslandskapet fungerar sämst (Bodin Danielsson 2010). Företag som sysslar med innovation är emellertid ofta lokaliserade till enklaver för industri och kontor som planerats helt utan tanke på en attraktiv och användbar offentlig miljö. Brunnshög i Lund är ett slående exempel på en sådan planering. Man kan tala om en ond cirkel där avsaknaden av ett offentligt rum med den service som hör dit gör det nödvändigt att erbjuda motsvarande möjligheter inom företagets väggar

156 platser och stråk

vilket i sin tur motverkar utbyggnaden av tjänster i det offentliga rummet osv. Som resultat av denna onda cirkel består det offentliga livet i företagsområden i bästa fall av en kö till falafel- eller thaivagnen vid lunchtid. Den urbana renässansen (se avsnitt 2.03) kännetecknas av en strävan efter att återskapa åtminstone vissa av den förmodernistiska och mer blandade stadens kvaliteter. Blandstaden är för övrigt ett tema som explicit eller implicit återkommer i flera texter om den vitala eller kreativa staden.

••

(se avsnitt 2.03)

Stadsplaneraren och författaren Charles Landry (odat.) har tillsammans med kollegan Jonathan Hyams utvecklat the Creative City Index som pekar ut tio områden som viktiga för “den kreativa staden”: 1. political & public framework 2. distinctiveness, diversity, vitality and expression 3. openness, trust, tolerance & accessibility 4. entrepreneurship, exploration & innovation 5. strategic leadership, agility & vision 6. talent & the learning landscape 7. communication, connectivity & networking 8. the place & placemaking 9. liveability & well-being 10. professionalism & effectiveness Vi kan lägga märke till att de aspekter som forskningsöversikten behandlar framför allt återfinns i områdena sju, åtta och nio. Det behöver inte ligga någon värdering i att förbindelser, platser och livskvalitet hamnar långt ner på listan. Däremot är det intressant att aspekter som hör hemma inom ledarskap, näringsliv och utbildning dominerar den. Det är självklart så att förutsättningarna för den kreativa staden – och därmed för mötesplatser och stråk som gynnar ett kreativt klimat – skapas inom politik, ekonomi och kultur. Det är också tydligt att Landrys indikatorer har likheter med de index som Richard Florida (2006) använder. Florida har, genom bearbetning av stora statistiska material, utvecklat indikatorer för kreativa regioner. Hans kreativitetsindex är baserat på tre komponenter: teknik, talang och tolerans. Floridas tre T går i stor sett att återfinna i Landrys lista. Floridas kreativa regioner kännetecknas av att vara ekonomiskt framgångsrika. Florida antar att de inkomster som genereras utgör grunden för den kulturella infrastruktur och den service som bidrar

”Det är självklart så att förutsättningarna för den kreativa staden – och därmed för mötesplatser och stråk som gynnar ett kreativt klimat – skapas inom politik, ekonomi och kultur.”

platser och stråk

157

••

(se avsnitt 2.03).

••

(se avsnitt 1.07).

till att göra en stad eller en region attraktiv. I den utveckling som pågår ingår en renässans för staden (se avsnitt 2.03), till den grad att priserna för bostäder ökar kraftigt och att gentrifieringsprocesser (se avsnitt 1.07) tvingar bort fattigare invånare, något som Florida också diskuterar. Även platsen får stort utrymme i Floridas framställning, givetvis med fokus på kreativitet och med underrubriker som: breda arbetsmarknader, livsstil, mångfald, autenticitet, identitet och platskvalitet. I sin doktorsavhandling Den självorganiserade staden (2008) ger Lina Olsson ett delvis annorlunda perspektiv på kreativitet i ett urbant sammanhang, stockholmsförorten Rinkeby. Hon skildrar de verksamheter – småbutiker och andra företag, idrottsföreningar och återkommande evenemang – som startas och drivs på rinkebybornas egna initiativ. I hennes framställning handlar det inte om kreativitet i bemärkelsen vetenskapliga upptäckter eller innovationer på informationsteknikens område utan om en vardagsnära kreativitet som ger inkomster, skapar sysselsättning och samtidigt på ett mångdimensionellt sätt utvecklar nya gemenskaper, i vissa fall med global räckvidd. Diskussionen om kreativitet är i allmänhet fokuserad på sådant som direkt (tekniska innovationer) eller på längre sikt (grundforskning) kan bidra till ekonomisk tillväxt. Den kreativitet och sociala uppfinnaranda som leder till ökad förståelse mellan kulturer eller till nya gränsöverskridande gemenskaper (sociala innovationer) är värd större uppmärksamhet än den får idag. Ett undantag som får stor uppmärksamhet är utvecklingen av sociala media, men den forskningen är starkt fokuserad på och knuten till den tekniska utvecklingen. När John Pløger (2006) under rubriken In Seach of Urban Vitalis tar sig an frågan om den vitala eller kreativa staden tar han utgångspunkt i en filosofisk tendens som kallas vitalism. Han finner dess rötter hos Georg Simmel, Henri-Louis Bergson och Friedrich Nietzsche och visar hur den återkommer hos Gilles Deleuze och därefter tas upp av urbanteoretiker som Ash Amin och Nigel Thrift (2002). När politiker och planerare idag tar sig an de problem som hänger samman med ”transnationella och samhälleliga processer som immigration och etnisk pluralism, reflexiv modernism, individualism och välfärdsstatens nackdelar” sker ofta en regression till kommunitaristiska ideal, det vill säga man sätter sitt hopp till det goda (lokal)samhället med ideal som homogenitet, social gemenskap och civilsamhälle. Pløger menar att detta inte håller: Planeringen måste förhålla sig till en situation präglad av

158 platser och stråk

två r ader tr äd på en bred mittrefug bildar en liten oas i staden. gasverksgatan, malmö. foto: tomas wikström.

förändring, flöden, konflikter, fragmentering och mångfald. I detta tillstånd omvandlas synen på individen till något föränderligt, ett knippe identiteter som framträder i olika sammanhang men där ingen nödvändigtvis är mer ”sann” än en annan. Vitalismen handlar om en sammanhållande vilja hos subjektet till att bli ”någonting”, en drivkraft som driver honom eller henne att ta del av de skiftande sammanhang som stadslivet utlovar. Nya möjligheter erbjuds eller uppfinns i ständigt nya konstellationer. Planeringen har, menar Pløger, hittills negligerat att människors tillvaro idag kännetecknas av allt de tagit för givet ständigt utmanas och ifrågasätts och att det urbana livet präglas av en stor osäkerhet. Urban vitalis handlar alltså om stadens vitalism som är en annan än lokalsamhällets.

”Planeringen måste förhålla sig till en situation präglad av förändring, flöden, konflikter, fragmentering och mångfald.”

Hur man vid gestaltning och planering av det urbana rummet kan arbeta med frågor om den vitala eller kreativa staden återkommer vi till i nästa avsnitt.

platser och stråk

159

Litteratur Ash Amin & Nigel Thrift (2002): Cities: Reimagining the urban. Cambridge, UK: Polity. Christina Bodin Danielsson (2010): The Office – An Explorative Study: Architectural Design’s Impact on Health, Job Satisfaction & Well-being. Doktorsavhandling. Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad, KTH. Richard Florida (2006/2001): Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos. Charles Landry (odat.): The Creative City Index. http://www.charleslandry.com/index.php [2011–10–30] John Montgomery (1998): Making a city: Urbanity, vitality and urban design. Journal of Urban Design, 3: 1 Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden. Appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. John Pløger (2006): In Search of Urban Vitalis. Space and Culture 2006 9: 382 Stephen Read (2008): ‘Thick Urban Space’. Shape, scale and the articulation of ‘the urban’ in an inner-city neighborhood of Amsterdam. Scribd. http://www.scribd.com/ doc/6707412/Thick-Urban-Space-Shape-Scale-and-the-Articulation-of-the-Urban-in-an-Innercity-Neighborhood-of-Am [2011–11–26] Gunnar Törnqvist (2004): Creativity in Time and Space. Geografiska Annaler. Series B, Human Geography, Vol. 86, No. 4, Special Issue: Path, Prism, Project, Pocket and Population (2004), pp. 227–243

160 platser och stråk

3.02 planeringens möjligheter och begränsningar Hur ser arkitekturens och stadsplaneringens möjligheter att skapa kreativa miljöer ut? Det finns givetvis en lång rad åtgärder som är “görbara” ur detta perspektiv och som handlar om att organisera rummet på de sätt som gynnar kreativa aktiviteter och möten och som gör det tilltalande och användbart för de människor som med sina idéer kan vara med att utveckla regionen. Dessa människor återfinns, menar vi, inte bara inom ”den kreativa klassen” (se avsnitten 1.06 och 3.01) utan även i grupper som av slentrian inte räknas in i en regions potential för utveckling (Olsson 2008). Men forskningsöversikten påminner oss även om faktorer som ligger utanför arkitekturens och stadsplaneringens horisont. Några av dessa är ekonomiska, politiska och kulturella och hanteras visserligen lokalt av politiska beslutsfattare men under stort inflytande av globala, nationella och regionala utvecklingstrender, ekonomier och politiska regelsystem. Andra kan ses som något mer görbara ur arkitekters och urbana designers synvinklar. Det handlar om hur arkitektur och urbana rum tas i bruk av användarna i processer som ibland ter sig helt oförutsägbara och okontrollerbara – Malmöborna gjorde ganska oväntat Sundspromenaden till en urban strand för alla stadens invånare. Planeringens möjligheter är här att sörja för öppenhet och mångsidighet i användningen. Det kan också röra sig om processer som delvis kan påverkas genom att arkitekter och planerare tar initiativ och ger sig in i dialoger med olika användargrupper. Att staden ständigt tycks utvecklas till något annat än det avsedda bör enbart uppfattas som hoppfullt: Kreativiteten finns inte bara i konferensrummet eller vid ritbordet utan är en levande kraft som förändrar det urbana livet och stadslandskapet. Att planera och gestalta innebär därmed framför allt att upplåta rum (se avsnitt 1.01).

••

(se avsnitt 1.06 och 3.01)

”Planeringens möjligheter är här att sörja för öppenhet och mångsidighet i användningen.”

••

(se avsnitt 1.01)

Ur avsnitt 1.06 framgick att kunskapsdelningen mellan planeringens och byggandets praktiker å ena sidan och vardagslivets å den andra innebär att olika sätt att tänka och tala om boendet utvecklas inom de skilda praktikerna. Planerarnas värld kännetecknas av ett rationalistiskt, ganska abstrakt, långsiktigt och överblickande yrkesperspektiv. Förståelsen för vardagens verklighet finns visserligen i byggares, planerares och arkitekters eget privatliv, men den ingår inte med självklarhet i de

platser och stråk

161

oslooper ans marmorvidder tolk as av sina användare som en urban str and där det är fritt fr am att slå sig ner i små grupper. oper an, oslo. foto: tomas wikström.

vedertagna tankemönster, den doxa, som de tillämpar i sitt yrkesliv. Med urban chic avses en trend inom urban design med stark inriktning på yta och visuellt uttryck och med syftet att göra stadsrummet snyggt och läckert för användare med stor shoppingpotential. Urban chic kännetecknas också av en påtaglig frånvaro av insikter om hur platser blir till i termer av användning och appropriation. Ofta eftersträvas en hög grad av estetisk enhetlighet (exempelvis beträffande gatubeläggning, belysning och gatumöbler) som inte tillåter skräpiga undantag. Drivet till sin spets innebär det bland annat att man tränger undan udda butiker med en skyltning som inte överensstämmer med rådande estetiska normer och därmed motverkar individuella och spontana kulturella uttryck. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att urban chic vill städa bort allt som gör en stad vital och spännande, alla de spår som visar

162 platser och stråk

att staden är bebodd av människor med bakgrunder i olika kulturer, samhällsklasser, etniska grupper och stilar. Urban chic representerar, vill vi påstå, planeringens och designens estetiskt ordnande strävan driven in absurdum – en stad främst för den köpstarka medelklassen. Själva det förhållande att människor bebor (med Maurice Merleau-Pontys vida begrepp, se avsnitt 1.01) bestämda platser, och att detta boende innefattar ett byggande av relationer av alla de slag, det vill säga ett skapande av rum, står i strid med den modernistiska rationalism som fortfarande i hög grad dominerar planeringen. I vår tids urbana sammanhang ställs detta beboende på sin spets: Nu handlar det om en mångfald av platser, som alla befinner sig i ständig förändring. Den vitalism som John Pløger beskriver (se avsnitt 3.01) hjälper oss att inse att stadens dynamik utgår från myriader av möten mellan subjekt som går in i och ut ur de roller som omständigheterna kräver, samtidigt som de drivs av en “vitalistisk” strävan efter att “bli till”, att ständigt skapas på nytt. Stadslivet är därför något helt annat än tillvaron i det trygga lokalsamhället och även om rummet i båda fallen blir till genom människors deltagande, får det ”beboende” som Merleau-Ponty skriver om andra dimensioner och intensiteter i urbana sammanhang.

••

(se avsnitt 1.01)

••

(se avsnitt 3.01)

Det är många som har åsikter om hur den kreativa staden ska skapas. John Montgomery försöker med sin artikel Making a city: Urbanity, vitality and urban design svara på frågan: Hur bygger man en levande stad? I tabellen nedan sammanfattar han de viktigaste faktorerna. (Montgomery 1998)

”Urban chic representerar, vill vi påstå, planeringens och designens estetiskt ordnande strävan driven in absurdum – en stad främst för den köpstarka medelklassen.”

platser och stråk

163

”Nyckeln till framgång för dem som planerar och gestaltar urbana miljöer ligger enligt Pløger i att lära av användarna och deras tillägnelseprocesser och att gå in i en konstruktiv dialog med alla slags urbana aktörer.”

Montgomery säger sig utgå från bland annat Jane Jacobs The Death and Life of Great American Cities (1961) men det är inte oproblematiskt att översätta hennes modernismkritik och miljöskildringar till en checklista för nybyggnad. Jacobs stad består till exempel av byggnader med olika ålder och lokala sociala nätverk som haft möjlighet att växa fram under lång tid. Montgomery diskuterar inte heller i grunden de hinder som finns mot att uppnå många av hans eftersträvade egenskaper, vilket är lite märkligt med tanke på att han främst är praktiker. Hur skapar man till exempel en lokal småskalig ekonomi eller försäkrar sig om ett intensivt gatuliv dygnet runt? Hans checklista är exempel på en viss typ av tänkande som betonar åtgärder och utformning utan att detta handlingsperspektiv alltid är grundat i en djupare kunskap om urbana sammanhang och processer. Det är givetvis inte fel att göra upp sådana önskelistor, men de bör åtföljas av bedömningar om hur olika egenskaper kan uppnås. Pløger (2006) pekar istället på processer och arbetssätt som erkänner stadens vitalism och förutsätter att de planerande institutionerna utvecklar både ett utforskande och ett deltagande förhållningssätt, till exempel på följande sätt: Genom att utveckla en institutionell kapacitet att identifiera de sociala krafter och den möjliga vitalism som är i spel. Det förutsätter teoretisk-analytisk kompetens med avseende på (a) de värden, normer och mönster för meningsskapande som inramar urbanism, urbana livsformer och ett meningsfullt stadsliv, och (b) stadens kraftspel, som till exempel den kreativa stadens nätverk, kulturens mikrokrafter och vardagslivets olika krafter. Genom att skapa en institutionell kapacitet att arbeta mitt i det sociala fältet av tillfälliga vitalistiska krafter, vilket bland annat förutsätter kompetens när det gäller dialog, förhandling, förmedling samt det kreativa (och provisoriska) tillskapandet av kompromisser i ett antagonistiskt eller agonistiskt rum. Arbetet med tvister och oenigheter kan förbättras genom utvecklingen av en djup lokal kunskap som bara kan uppnås genom intensiva och kontinuerliga dialoger och analyser av lokala krafter och villkor på mikro- och makronivå. Att erkänna urban vitalis innebär i allt väsentligt att planerande institutioner måste kunna arbeta med olika deltagares värl-

164 platser och stråk

oförutsägbara spelare på en föränderlig spelplan. stapelbäddsparkens kunniga och kreativa utvecklare är hämtade ur skejtarnas subkultur. västra hamnen, malmö. foto: tomas wikström.

dar av mening, likväl som med deras taktiker och strategier, fastän deras modaliteter är dimensioner som påverkas av vitalistiska krafter (Pløger 2008, vår översättning). Nyckeln till framgång för dem som planerar och gestaltar urbana miljöer ligger enligt Pløger i att lära av användarna och deras tillägnelseprocesser och att gå in i en konstruktiv dialog med alla slags urbana aktörer. Det är ett arbetssätt som bland annat har prövats vid utvecklingen av Norra Sorgenfri i Malmö (Kronvall 2010). Det finns även en lång tradition att falla tillbaka på när det gäller användarnas medverkan i att utveckla miljöer. Brukarinflytande och -medverkan i olika former har på olika sätt ingått i den mer avancerade design- och planeringspraktiken allt sedan 1970-talet (Hornyánsky Dalholm 1998). Unga arkitekter och planerare arbetar idag gärna experimentellt på fältet och kommer därigenom i nära kontakt med de framtida brukarna av stadens rum. Utvecklingsarbeten pågår

platser och stråk

165

där det handlar om att hitta nya sätt att involvera allmänheten (när det gäller det offentliga rummet) eller mer specifika användare (när det gäller byggnader eller grannskap). Open Source-begreppet har lånats från den digitala världen som en möjlighet att kollektivt utveckla urbana rum. Det bygger i datorvärlden på öppen källkod som vem som helst har möjlighet att utveckla vidare. Frågan är hur man inom arkitektur och stadsbyggnad på liknande sätt skulle kunna utveckla idéer till utformning vidare. På designområdet har företaget Bombardier, som bland annat tillverkar tåg, använt sig av detta grepp för att få in idéer och förslag till nya tågvagnar. Inom arkitektur och stadsbyggande finns vid det här laget erfarenhet från en lång rad projekt som på liknande sätt sökt dra nytta av kreativiteten hos många aktörer: The Green Line i New York och Emscher park i Tysklands gamla industriregion kan nämnas som exempel på tillämpning av öppna planeringsprocesser. Open Source kan vara ett verktyg för att släppa in idérika personer i processer som förändrar deras egen verklighet eller där de har erfarenheter som de vill dela. Metoden kan öppna för annorlunda idéer, ibland av ett slag som inte självklart uppkommer på arkitekt- eller stadsbyggnadskontoren. Det finns dock en viss risk för att en avprofessionalisering av planeringen följer med införandet av öppna processer. Open Source är besläktat med Ellinor Ostroms bland neoliberala ekonomer kontroversiella begrepp allmänning som betonar en annan framgångsrik drivkraft än kortsiktig ekonomisk lönsamhet, nämligen omsorgen om och utvecklingen av det gemensamma. Allmänningen är till skillnad från Open Source en uråldrig form för samverkan kring gemensamma tillgångar som fiske och betesmarker. I urbana sammanhang skulle allmänningen kunna ha en roll i samband med spontana aktiviteter för att dra nytta av outnyttjad mark. Till skillnad från det vidare begreppet offentligt rum innebär allmänningen att initiativ och ansvar tas av en grupp engagerade medborgare. Genom sina aktiviteter tillerkänns de ett slags förfogande över platsen och ägarens kontroll försvagas i motsvarande mån (Gustavsson 2010). Christiania i Köpenhamn – som ju faktiskt har existerat sedan 1970-talet – har på så sätt tydliga drag av allmänning, men kontroverserna kring området visar att det är högst oklart i vilken grad denna allmänning respekteras av makthavarna.

••

(se avsnitt 1.08)

166 platser och stråk

Andra aktuella exempel är urbana trädgårdar eller community gardens (se avsnitt 1.08), ibland flyttbara sådana som drar nytta

av rivningstomter som väntar på att bebyggas (Petrescu odat.). Många exempel finns, till exempel i Paris och Berlin, Vancouver och San Francisco. Sådana trädgårdar innefattar att de medverkande genom sitt arbete utvecklar ett ansvar och därmed gör dem till allmänningar. Skateboardkulturen är en annan rörelse som kommit att förknippas med gemensamt skapande av rum för deltagarnas aktiviteter. I Lund är skejtarnas självbyggda anläggning i Gastelyckan ett bra exempel på detta. Av forskningsöversikten framgår dels att invånarnas rumsskapande handlingar på ett kraftfullt sätt kan inverka på staden och dess karaktär, ibland bara genom att ta rum i anspråk. Det framgår också att det offentliga rummet har en betydelse som är svår att överskatta, inte minst genom att det är öppet för människors närvaro och tillåtande för olika handlingar. Forskningsöversikten pekar inte entydigt ut vägar mot en mer vital eller kreativ stad, men ett varierat och agonistiskt eller konfliktbejakande offentligt rum framstår som en grundläggande faktor för framgång. En svårighet för planerare i detta sammanhang är att acceptera att den ordning man strävar efter också måste tillåta oordning och kaos (Read 2008).

”En svårighet för planerare i detta sammanhang är att acceptera att den ordning man strävar efter också måste tillåta oordning och kaos.”

platser och stråk

167

Litteratur Anders Gustavsson (2010): En urban allemansrätt. Examensarbete. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH. Elisabeth Hornyánsky Dalholm (1998): Att forma sitt rum. Fullskalemodellering i participatoriska designprocesser. Doktorsavhandling. Institutionen för byggnadsfunktionslära, LTH. Jane Jacobs (1961) The death and life of great American cities, Vintage, New York. På svenska Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004). Göteborg: Daidalos. Gunilla Kronvall (2010): Från industriområde till central stadsdel – Norra Sorgenfri i Malmö. Plan nr 2–3 2010. John Montgomery (1998): Making a City: Urbanity, vitality and urban design. Journal of Urban Design, 3: 1 Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden. Appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Arkitektur och byggd miljö, Lunds universitet. Doina Petrescu (odat.): How to make a community as well as the space for it. http://www.re-public.gr/en/?p=60 (2011–11–03) John Pløger (2006): In Search of Urban Vitalis. Space and Culture 2006 9: 382 Stephen Read (2008): ‘Thick Urban Space’. Shape, scale and the articulation of ‘the urban’ in an inner-city neighborhood of Amsterdam. Scribd. http://www.scribd.com/ doc/6707412/Thick-Urban-Space-Shape-Scale-and-the-Articulation-of-the-Urban-in-an-Innercity-Neighborhood-of-Am [2011–11–03]

168 platser och stråk

k arnevalen i lund. foto: k asper dudzik

3.03 staden i rörelse och vila När vi tänker på staden rör vi oss i spännvidden mellan två ytterligheter. Staden är det sedimenterade resultatet av århundradens cykler av byggande, rivning och nytt byggande. Under byggnader som är 10, 50 eller 100 år gamla finns ibland resterna av en mycket äldre stad. I städer som till exempel Rom är dessa rester på sina ställen fullt synliga, exponerade för det tredje millenniets blickar. Och de gator i Rom på vilka människor idag trampar mättes ut för ett par tusen år sedan. I andra städer har den rumsliga ordningen tillkommit relativt sett nyligen, men likväl är den resultat av de politiskt-ekonomiska kraftspel som präglade epoker vi lämnat bakom oss. Byggnader eller åtminstone kvartersformer och gatunät finns likväl kvar. Informations- eller kunskapssamhället utvecklas inte sällan i rumsliga strukturer från medeltiden eller 1800-talet.

”Det vi väntar oss av en stad är nog framför allt puls och intensitet, folkliv och spektakel.”

platser och stråk

169

”I naturen finns samma spännvidd mellan det nästan oföränderliga och det snabbt växlande.”

Staden förändras också genom att dess omgivning förändras. Stockholms innerstad av idag är en nod i en urban region, medan den för hundra år sedan var ett självklart centrum, omgivet av en handfull småorter och förstäder med egna hem. Genom globaliseringen knyts storstädernas finansiella centra närmare till varandra än till de näraliggande noderna i regionen. Historien spelar städerna många spratt. Rom av idag är inte bara en ruin, nödtorftigt dold av nyare bebyggelse, det är en metropol som förlorat hela sitt imperium. Också så tunga och till synes trygga och stabila materiella anhopningar kan få en helt annan mening genom de omkopplingar som sker genom ekonomiska och politiska processer. Kommer London, New York eller Frankfurt att drabbas av samma öde som Rom? Men staden är i lika hög grad det surrande, hektiska, rutinartade, spontana, överraskande och vardagliga livet här och nu. Det vi väntar oss av en stad är nog framför allt puls och intensitet, folkliv och spektakel. De lugna och kontemplativa platserna uppsöks främst av inbitna stadsbor och mer sällan av stadens tillfälliga besökare. Högst på listan över populära städer att besöka över en förlängd veckohelg finns exempelvis Amsterdam, Barcelona, Berlin, Budapest, Istanbul, Köpenhamn, London, Milano, New York, Prag, Rom, San Francisco och Venedig. Reser man till någon av dessa är det med stor säkerhet för att få uppleva ett intensivt stadsliv: att promenera på gatorna, äta på restaurangerna, dricka på barerna, besöka museer och gallerier, gå på konserter eller klubbar och komma hem stimulerad och samtidigt ganska utmattad. I naturen finns samma spännvidd mellan det nästan oföränderliga och det snabbt växlande. Dalgången skiftar karaktär med årstidernas och dygnens växlingar, men det är samma berg, samma flod och samma träd som utgör ramen för dynamiken. Träden växer och dör så småningom, floden hittar ett annat lopp och sakta, ytterst sakta vittrar bergen ner. Men både dag och natt utspelar sig en dramatik som handlar om liv och död. Vår dalgång är ur ett mänskligt livsperspektiv närmast oföränderlig men samtidigt scen för ett skådespel som sekund för sekund handlar om överlevnad. De olika rytmerna är något som staden har gemensamt med naturen. Stadslivet formas i cykler som spänner över årtusenden eller minuter. Henri Lefebvre (2004) skiljer mellan städer som präglas av månens faser, det vill säga ebb och flod, och städer som styrs av solens upp- och nedgång. Medelhavets (och

170 platser och stråk

till den urbana str anden cyklar många av stadens invånare på en kvart eller mindre. sundspromenaden, malmö. foto: tomas wikström.

Östersjöns) hamnstäder är därför i någon mån annorlunda än hamnstäderna vid Atlanten, där fiskarbefolkningen lever efter månens faser. Men den moderna stadens rytmer är framför allt underordnade det reguljära arbetets tider: hundpromenader och joggning tidigt på morgonen, barn som ska lämnas och hämtas, rusningstid i trafiken morgon och kväll, lunchtimmen med dess restaurangbesök, inköp efter arbetsdagens slut, after work med kollegor, träning, avkoppling och fritidsaktiviteter på kvällen. Den ena dagen är den andra lik – och vi talar om vardagen som grå.

”Ändå är det i vardagens snabba rytmer som stadslivets möjligheter öppnar sig. ”

Ändå är det i vardagens snabba rytmer som stadslivets möjligheter öppnar sig. Förändringar i den materiella ordningen sker först långsamt, i ett långt perspektiv, och en ny byggnad förutsätter ibland många år av förberedelser. Kampen mellan olika intressen i staden manifesteras först så småningom i ett nytt hus, ett monument, en bro eller en spårvagnslinje.

platser och stråk

171

••

(se avsnitt 1.09).

••

(se avsnitt 1.08)

Men i det urbana rummet, på gatan, ryms aktiviteter som i ett slag kan förändra bilden av staden i människors medvetande. Ibland handlar det om företeelser som får staden att framstå som farlig och hotfull: skottlossning, bränder och krossade skyltfönster (se avsnitt 1.09). Andra gånger sker saker som visar på stadens potential för gemenskap och kreativitet: flash mobs, gatukonst, musik, gatuteater och festivaler (se avsnitt 1.08). När Henri Lefebvre (1991) skriver om staden betonar han dominansen av de krafter som kan befästas av tunga materiella strukturer. Mot dominansen står sig appropriationen slätt. En grupp eller rörelse som vill ha inflytande måste, menar Lefebvre, utsätta sig för en ”rummets prövning” (trial by space). Det innebär att rent konkret bygga de materiella strukturer den behöver för att få fotfäste och genom en relativ autonomi stå emot de styrande krafternas dominans. Folkets hus-rörelsen är ett bra svenskt exempel på hur en organisation byggde sina egna hus och därmed fick tillgång till egna lokaler. Att istället, som så ofta sker idag, dra nytta av existerande strukturer och använda dem för ett nytt syfte (détournement) ser inte Lefebvre som en framgångsrik väg.

• den föränderliga staden. utställning på tate modern, london. foto: tomas wikström.

172 platser och stråk

Lefebvres samtida, Michel de Certeau (1988), har en helt annan syn. Han pekar på de möjligheter som ligger i att agera taktiskt, att utnyttja de glipor och rämnor som öppnar sig i den dominerande urbana ordningen, exempelvis till att låta nya perspektiv komma fram och till att demonstrera alternativa möjligheter. Här kan man fundera över om inte vår tids stadspolitik alltför mycket kommit att handla om prestigeladdade och kostnadskrävande byggen och alltför litet om möjligheterna att mera snabbfotat och med små medel förändra stadens praktiker – och därmed föreställningarna om den. Naturligtvis måste staden byggas och förändras i rumslig och materiell bemärkelse, men de taktiker som de Certeau talar om öppnar möjligheter för en lång rad aktörer att påverka staden som livsmiljö. Trots den maktens och materiens dominans som Lefebvre skriver om, finns i taktikerna en stor demokratisk potential. Den förutsätter emellertid urbana rum som är fullt ut offentliga och därtill också makthavare som ser initiativ från gräsrötter mera som möjligheter än som hot. En sådan stad kommer alltid vara spännande att leva i. Den kommer att locka till sig människor som vill låta sig inspireras av dess antiauktoritära och kaotiska stadsliv. Den är en vital och kreativ stad.

platser och str책k

173

Litteratur Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Henri Lefebvre (2004): Rhythmanalysis. Space, time and everyday life. London/New York: Continuum. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of Space. Oxford/ Cambridge, Mass.: Blackwell.

174 platser och str책k

platser och str책k

175

www.essmax4tita.se

176 platser och str책k