FSSMnytt 12/2014
För några veckor sedan var jag på en jordfästning. Både jordfästningen och minnesstunden var mycket vacker och hela dagen präglades av ett hopp och en glädje mitt i sorgen. Vid situationer, som då livet tar slut, tvingas man att fundera på vad ens liv är byggt på. Var har jag min största trygghet?
D
et som för mig blev en av de starkare upplevelserna under jordfästningen var psalmerna som sjöngs i kyrkan. Det var något av det starkaste jag upplevt i andlig musikväg på väldigt länge. Det var sånger om hopp, förväntan, frid och glädje, rotade i en bergfast tro som fått möta livets alla realiteter. En tro som insett att vara kristen inte är någon garanti och någon genväg till ett bekymmersfritt liv. Och en tro som insett att vad den än tvingas möta så har Jesus Kristus övervunnit ondskan och döden och öppnat vägen till ett evigt liv.
Att tillbe och lovsjunga Gud betyder att
nalkas hans tron och hans ansikte. Att tillkännage att han är den som är värd allt vi har och att han är den som vi är villiga att lägga allt åt sidan inför.
Jag anser mig vara väldigt lyckligt lot-
tad, jag har nämligen fått växa upp och formats efter många olika musikstilar inom kristen musik. Jag har under flera års tid haft förmånen att leda min församling i lovsång, jag har deltagit i mera traditionella gudstjänster med psalm-
sång, jag har varit på Taizémässor, jag sjunger med i gospelkören His Master’s Noise och så har jag dessutom startat ett eget rockbänd för drygt ett år sedan. Alla de här stilarna har vidgat mina vyer och fått upp mina ögon för församlingars och samfunds olikhet och vilken rikedom det är att det inte bara finns en viss stil och ett visst sätt att göra saker på.
Den kanske viktigaste poängen av
dem alla är dock att olika stilar och fokus hjälper mig att förstå att Gud alltid är oändligt mycket större än vad jag tror. Oavsett hur stark eller svag min tro för stunden är. Jag är väldigt tacksam över att få vara med i så många olika kristna sammanhang och formas på olika sätt med olika människor. På det sättet lär jag mig att inte rama in Gud och inte göra honom mindre än han är. Eller åtminstone har jag bättre förutsättningar att inte göra det.
Johan Myrskog, aktiv i HSSM