Ungas erfarenheter - Vincent

”Jag vet inte varför jag har så svårt att engagera mig”

Vincent är 21 år gammal och fick sin autismdiagnos för ett år sedan. Åren efter gymnasiet beskriver han som ett tillstånd av apati och passivitet. Han upplever att det är svårt att motivera sig till att göra i stort sett någonting.

– Jag har alltid haft svårt att göra det som inte intresserar mig men har kunnat ägna hur mycket tid som helst åt det jag tycker om. Men det senaste tiden så känner jag inte att någonting intresserar mig.

Vincent beskriver hur han kraschade efter sin gymnasietid på en musikskola och han tror själv att kraschen först och främst handlade om det sociala utanförskap som han länge upplevt. – Förut så intalade jag mig att det inte spelade så stor roll. Att jag inte riktigt behövde andra och att det räckte med musiken och att jag blev bra på det jag gjorde. Att det liksom räckte med att andra tyckte att jag var bra och kunde beundra det jag gjorde. Men de senaste åren har det plågat mig att inte känna samhörighet med andra. Jag upplever inte att andra blir engagerade i mig. Jag känner inte att jag blir vald. Det är ingen som tar initiativ till att vara med just mig.

för lika. Vi går runt och irriterar oss på varandra och det är ingen värme direkt här hemma. Min mamma tycker typ att jag är ett hopplöst fall men grejen är att jag har hur många idéer som helst om vad jag skulle vilja göra, säger Vincent och gör en gest mot en anslagstavla bakom ryggen där det sitter många olika lappar som pockar på uppmärksamhet. Men jag har ingen ork att genomföra det. Min energi är så otroligt ojämn och oftast låg. Jag vet ju att jag skulle må bra av att ta TAPPAT MOTIVATIONEN hand om mig bättre, Han beskriver kampen med att försöka skapa rutiner och tvinga sig att göra sådant som inte känns struktur men det går så kul men hur han ofta känner sig bara inte. chanslös mot hjärnans oförmåga att göra det som är nödvändigt men inte lustfyllt. – Jag vet ju att jag skulle må bra av att ta hand om mig bättre, skapa rutiner och struktur men det går bara inte. Ibland känns det som att jag är hjärnskadad, säger han och skrattar trött.

BEGRÄNSAD ORK

Idag beskriver Vincent det som att han inte har några kontakter förutom med föräldrarna som han bor hos. Kontakten med familjen tycker han är svår.

– Jag tror att mina föräldrar och jag egentligen är – Det konstiga är att jag har kunnat dirigera en orkester med 20 pers i men jag kan inte få till en vettig frukost eller sköta städning eller annat. Det är helt… svårt att förstå.

Vincent har fått diagnosen depression av psykiatrin men vill inte äta antidepressiv medicin eftersom han

upplever att biverkningarna ytterligare skruvar ner förmågan till engagemang och motivation.

– Egentligen skulle jag vilja prova cs-medicin för att få hjälp med att jämna ut min aktivitetsnivå men min kontakt inom psykiatrin säger bara att mina symtom beror på autismen och inget annat. Att symtomen på add och autism påminner så mycket om varandra. Men jag önskar i alla fall att jag fick prova. Kanske kan det hjälpa mig att hålla fokus och inte dippa i motivationen hela tiden.

Vincent har en ganska klar bild över vilket slags jobb han kan tänka sig. Ett arbete som först och främst ska ge en lön han kan leva på och som gör det möjligt att göra sådant han tycker om vid sidan av.

– Jag önskar att jag hade ett enkelt jobb men som samtidigt är stimulerande. Jag kan inte ha ett monotont arbete. Det blir direkt plågsamt om det är för repetitivt. Sedan skulle jag vilja att det var ”småsocialt”. Inte för mycket men att jag ändå arbetar med andra och kan växla mellan mina arbetsuppgifter och umgänge. Sedan tror jag att det skulle vara svårt för mig att arbeta heltid. konkret sätt, varför något ska göras så har det gått hur bra som helst. Jag hade det egentligen lätt för mig i både grundskola – särskilt högstadiet - och gymnasiet. Jag fick höga betyg och så men sedan var det som all motivation försvann i samband med kraschen.

FRAMTIDSDRÖMMAR

OSÄKER PÅ SIN EGEN FÖRMÅGA

Tidigare hade han tankar på att arbeta professionellt med musiken och det är många som uppmuntrat honom till det men han har kommit fram till att arbetsvillkoren skulle vara för otrygga. Det skulle krävas ett driv som han känner att han inte har. Dessutom är han osäker på om han vill arbeta med det han ändå i viss mån brinner för. Tanken på att musiken skulle bli ett måste avskräcker. Han menar också att det överlag blir svårt när andra ska råda honom eller peppa honom att göra olika saker. Då låser det sig.

Nu har han nya planer på att istället utbilda sig till systemutvecklare på yrkeshögskolan med hopp om att utbildningen ska vara mer praktiskt betonad och leda direkt till jobb. För drömmen är att få en lön som gör det möjligt att flytta hemifrån. – Jag fantiserar inte om att bli miljardär Jag önskar att jag och jag har inga intressen som koshade ett enkelt jobb men som samtidigt är tar massa pengar. Jag behöver inte så mycket. Jag vill bara klara mig. Nu betalar mina föräldrar för mig, mitt stimulerande. boende och så. Och de ger mig pengar då och då så jag kan göra saker men det känns ju inget bra. Jag vill kunna ta hand om mig själv och hitta något eget ställe att bo på. Vincent menar att han inte haft någon större hjälp med varken sitt mående eller med att bryta isolering och sysslolöshet.

– Min mamma har föreslagit folkhögskola till exempel men då känner jag bara motstånd. Och jag är också väldigt tveksam till att ta massa studielån till något som jag inte är säker på kommer leda till jobb. Eller att jag ändå inte kommer tycka om utbildningen eller jobbet som jag fixar. Det blir lätt så för mig: jag kan få idéer men sen ser jag bara problem med dem. Jag övertänker och ser alla svårigheter. Och då tappar jag all kraft igen. – Jag träffade någon på arbetsförmedlingen men det rann ut i sanden. Och jag vet inte riktigt vad som gäller i mitt fall, varken praktiskt eller ekonomiskt. Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara konkret och tydligt vilken hjälp som finns och var man kan vända sig.

TAPPADE MOTIVATIONEN

Tankarna på att utbilda sig till systemutvecklare har funnits men efter en termin på högskolan blev de teoretiska studierna övermäktiga och Vincent hoppade av.

– Jag förstod inte varför jag skulle läsa in all den här enorma mängden teori och så fort jag inte förstår poängen med någonting så dör motivationen. Så har det alltid varit. Jag behöver verkligen förstå vitsen och när jag har fått skoluppgifter som har haft tydligt syfte, eller haft lärare som kunnat förklara på ett Vincent hoppas att Vägen vidare-projektet kan leda till att sådana som han och andra med liknande diagnoser kan få hjälp att hitta just konkreta, tydliga vägar tillbaka in i samhället.

– För när man åker av rälsen så är det svårt att komma upp igen. Man hamnar så fort utanför och då stannar allting av. Och det går inte att räkna med att alla har egna resurser, eller har föräldrar som har det, och kan styra upp sina urspårade liv. Jag vill verkligen vara en del av samhället och jag vill inte längre känna den här enorma tomheten som blir av att bara gå hemma och göra ingenting.