Ungas erfarenheter - Louise

”Jag kände mig inte välkommen i livet”

Louise är 23 år och har autism och add. Hon har varit i kontakt med psykiatrin sedan hon var åtta år på grund av depression och ångest men fick inte sina neuropsykiatriska diagnoser förrän hon var i tonåren. Louise har sedan dess kämpat med att göra sig förstådd och få hjälp utifrån sina behov.

– När jag kom i kontakt med BUP i lågstadiet så var det mycket på grund av skolan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av den, på grund av mobbning och att lärarna visste inte hur de skulle hantera när jag inte förstod saker i undervisningen. Jag minns redan i första klass hur lärarna var frustrerade över att jag inte hängde med och förstod vad som förväntades av mig. – Klasskamraterna tittade och skrattade åt mig när jag satt bakom de där fönsterrutorna. Mobbningen blev ännu värre och jag förstår idag inte hur lärarna tänkte egentligen.

KÄNDE SIG SOM EN ALIEN

Louise upplevde att det främst var den sociala miljön som gjorde skolan svår.

– Jag har egentligen alltid gillat att lära och jag tyckte om ämnena men i den miljön blev det för svårt att koncentrera mig. Jag tänkte ofta att jag gärna gått i skolan om det bara var lektioner. Inga raster. Jag kände alltid som jag var som en alien för mina jämnåriga, någon som betedde sig annorlunda och som de inte förstod sig på.

INSATSER SOM SLOG FEL Skolan försökte göra vissa insatser för Louise men de gjorde hennes situation i stort sett värre. Hon blev

exempelvis hänvisad till ett eget inglasat rum i klassrummet för att hon skulle få vara ostörd men hon kände sig istället som ”en apa i en bur” till allmän beskådan. Jag tänkte ofta att jag gärna gått i skolan HÖGSTADIET om det bara var lek- Efter femte klass så började Louise i en tioner. Inga raster. högstadieskola. Där hade de en särskild resursavdelning med ett eget rum för elever som behövde mindre sammanhang i skolan. Det gjorde det enklare men utanför resursen kändes det fortfarande otryggt och Louise har i perioder varit hemma från skolan i månader i sträck när måendet varit för dåligt. – Ibland kändes det som att skolan i stort sett var lättad över att jag inte kom. Det gjordes inga ansträngningar för att få mig tillbaka och när jag väl kom tillbaka så kände jag mig som ett spöke. Det hände ibland att jag deltog i lektioner men ändå fick frånvaro för att jag varit så tyst och inte märkts.

DET SOCIALA

Louise hittade sitt sociala sammanhang via nätet där hon träffade andra med hennes diagnoser. Det ledde till vänskapsrelationer som hon har än idag. De träffas på helgerna och med dem kan Louise dela sitt stora intresse för sminkning och kostymering när de åker på olika fantasy- och cosplaykonvents. I de sammanhangen känner sig Louise oftast trygg och sedd för den hon är. inte det stöd hon behövde. Det slutade med att hon lämnade skolan. – Om jag bara slapp matten så skulle det betyda mycket. Det är det ämne som det faller på. Efter högstadiet så blev jag preliminärt antagen till en stylistutbildning som jag jättegärna ville gå på, men jag kom inte in på grund av att jag inte hade tillräckliga betyg i matte.

Efter folkhögskolan så gick Louise in i en depression. Allt kändes hopplöst. – Fortfarande när jag träffar människor som inte har mina funktionsnedsättningar så känner jag mig ofta konstig.

Ju äldre Louise har blivit desto mer har hon ansträngt sig för att vara som andra. – Jag tänkte att ”nu funkade inte ens det här”. Jag kände mig inte välkommen i livet. Att jag var för dum och det var mig det var fel på. Varför kan inte jag vara som alla andra och varför kan jag inte vara normal?

– Det är som en mask som jag sätter på mig i sociala sammanhang. Jag gör det för att det ska bli enklare att möta omgivningen men det ger mig extrem ångest inombords och jag blir enormt trött efteråt eftersom det har varit en så stor ansträngning. EFTER GRUNDSKOLAN Efter grundskolan så hade Louise inte tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Hon fick istället gå Komvux för att läsa upp men även där brast förståelsen och stödet. – Jag skulle exempelvis göra två dagars praktik något mina föräldrar ifrågasatte eftersom jag bara ville läsa upp mitt matte-betyg. Varför skulle det då vara nödvändigt med praktik? Svaret var då att de hade praktik för att vi ”i framtiden skulle bli goda skattebetalare”. Det tycker jag var ett konstigt argument.

ARBETA PÅ ICA Louise beskriver hur hennes mamma Det var för att återhämta mig efter alla hela tiden kämpat för att försöka hitta något åt henne att göra. Till slut fick de hjälp av kommunen. år av skolgång som inte hade gått bra. – Jag fick börja arbeta på Ica i byn där jag bor och fick aktivitetsersättning. Jag arbetade nästan i ett år. Men det gick inte heller, säger Louise och ler smått uppgivet. Mamma tyckte att jag skulle berätta att jag hade diagnoser men jag fick bara höra ”Va, du är ju normal, du kan väl inte ha autism”. Sedan glömde de ändå bort det, så när jag gjorde något ”onormalt” så reagerade de starkt. Jag var till exempel tvungen att gå iväg ibland när det blev alldeles för mycket runt mig. Och då trodde de att jag bara struntade i mitt arbete och ifrågasatte varför jag försvann och var överlag ganska elaka.

FOLKHÖGSKOLA

Louise började på folkhögskola istället med konstinriktning utan teoretiska lektioner. Ytterligare ett problem var att Louise behövde möta sina gamla plågoandar, mobbarna, på daglig basis i mataffären. Eftersom byn är lite och många av de gamla klasskamraterna bodde kvar blev det många möten som ”kickade” igång hennes ptsd från de svåra skolåren.

Praktiken avslutades med att Louise gick in i sin djupaste depression hittills.

– Det var för att återhämta mig efter alla år av skolgång som inte hade gått bra.

Första året på folkhögskolan tyckte Louise gick bra men andra året skulle hon läsa upp matten men fick – Jag kände att det inte funkade att arbeta men

försökte hela tiden göra mer än jag kunde för att visa att jag dög. Mamma blev orolig för att jag var på väg in i en utmattning och vi kontaktade min kontakt på kommunen och sa att jag behövde ta en paus.

Men Louise kom inte tillbaka efter pausen. Hon fick ringa kontaktpersonen på kommunen och säga att hennes mående bara skulle försämras om hon gick tillbaka.

– Hon var förstående och hade själv reagerat på det hon upplevde som bristande förståelse för mina svårigheter när hon kommit på arbetsplatsbesök. gången jag får ta del av något som är det. Det gör att jag känner mig mer motiverad. Jag önskar bara att det fanns mer sådant. Jag önskar att människor, på alla skolor och arbetsplatser, var mer utbildade i att möta människor med våra diagnoser. För vi är så många.

SOCIALA MEDIER

Louise och hennes mamma pratar ibland om att samhällsklimatet idag är tuffare än när Louise mamma växte upp. Tempot är snabbare och jämförelserna med andra blir svårare att värja sig emot, särskilt när så mycket av interaktionen sker på internet.

KONTAKT MED MYNDIGHET OCH VÅRD

Det senaste året har Louise varit hemma men nu blivit antagen till en folkhögskola med autisminriktning. Tanken är att Louise ska bo i en lägenhet nära skolan men hon tycker att det känns läskigt att lämna hemmet och föräldrarna. Louise upplever att hon får mycket praktisk hjälp av sina föräldrar, särskilt i kontakt med myndigheter och vården. – Men det är inte så populärt att det är de som ringer. Mina föräldrar får ofta höra att jag ska höra av mig själv istället. Jag tycker att det är konstigt särskilt eftersom de vet att jag har autism och att det är just sådant jag har svårt med. Jag går till en särskild enhet för personer med autism och till och med där ifrågasätter de att mina föräldrar kontaktar dem istället för jag.

– På sociala medier skriver folk i olika sammanhang hur de supportar människor som har olika diagnoser och fungerar på annorlunda sätt. Men när de upplever det i verkligheten då förstår de inte alls vad det verkligen Jag önskar att innebär. Och det kan vara svårt när människor generellt, det hela tiden lyfts kända människor på alla skolor och armed samma diagnoser som jag har. betsplatser, var mer Greta Thunberg till exempel, som jag tycker är jättebra och stark, men utbildade i att möta som gör mig orolig att alla ska tro att människor med våra man kan vara som hon. För jag kan diagnoser. För vi är inte det. De kanske tror att alla vi så många. med samma diagnoser ska klara det hon klarar. FRAMTIDEN Louise drömyrke är att arbeta som stylist. Eller bli nästa Leif GW Pehrson, skrattar hon. – Jag älskar true crime. Och jag kan sitta flera timmar och sminka, skapa kostymer och jag vill öva upp min sociala färdighet så att jag kan styla andra och även teatersminka. När jag får ägna mig åt styling så försvinner allt annat. Då är jag som lyckligast.

DAGSLÄGET

Månaderna fram tills folkhögskolan börjar känns tuffa, tycker Louise. Att bara gå hemma och inte ha någonting att göra. Hon är ändå glad över att vara motiverad att göra någonting men är också ärrad av de hon beskriver som sina ”misslyckanden”.

– En del av min hjärna säger att det här med nya folkhögskolan också kommer att misslyckas. Men samtidigt känns det tryggt att veta att den här skolan har anpassats för sådana som mig och det är första

Hur ser hon då på framtiden?

– Jag tänker sällan på framtiden eftersom jag upplever att mycket har gått så dåligt men min dröm är som sagt att gå en stylistutbildning. Att fungera bättre och hamna i sammanhang där jag kan få vara jag och göra det jag älskar.