Glimrande gruppen för 40+ betyder mycket för Catharina

68-åriga Catharina, Attention Malmö:

Tacksam för gruppen

”Svårigheter att ingå i grupp är djupt inristade, men här överväger ljusglimtarna”, säger Catharina. Idag är hon en trogen medlem i Attention Malmös träffar för fyrtioplussare med NPF. Gruppen har blivit en ventil där hon kan bearbeta sitt livslånga motstånd att ingå i grupp.

Text: Caroline Jonsson ● Foto: Adobe stock

Catharina minns tydligt första mötet med ”Glimrande 40+” – gruppen för personer med NPF över fyrtio år som drivs av Attention Malmö: – Jag satt på en bänk utanför biblioteket, när en man kom fram och frågade: ”Ska du på Attentionmötet med Äldrelyftet?” Det skulle jag inte, men han berättade om sin resa, om tjattret i huvudet och om gruppen som snart skulle ses. Hans egenheter och liv påminde om mitt.

Mötet resulterade i att hon följde med till gruppen och lyssnade: – Jag kände sådan igenkänning. Här satt andra som beskrev sina svårigheter, missförstånd i kommunikation och att det rusar i huvudet. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle ha adhd. Det enda jag tänkt är att jag är stökig i huvudet, karaktärssvag, handlingsförlamad och lat. Att jag bär på skuld och skam för att jag är oförmögen till så mycket.

”Katt bland hermelinerna”

Dagen efter fikade de tillsammans. Han pratade om adhd och vägen till utredning, hon beskrev sin känsla av utanförskap – att vara en katt bland hermelinerna: – Tack vare tips från gruppen tog jag kontakt med vårdcentralen för en remiss till utredning, som till slut resulterade i en adhd-diagnos. Främst sökte jag försoning med mig själv med hjälp av samtal, men erbjöds endast KBT – kognitiv beteendeterapi. Vi samtalade om diagnosen, jag lärde mig en del om dopamin, att jag inte får tillräckligt med bränsle till hjärnan. Det kändes som en tröst.

I våras fick hon sin diagnos, 68 år gammal. Idag är hon en trogen medlem i gruppen: – Med ett ständigt adrenalinpåslag pejlar jag av min omgivning. Av olika hälsoskäl får jag avvakta medicinering, men jag hoppas kunna få svar på om medicin kan hjälpa mig. Tänk att det fanns en förklaring. Jag var inte karaktärssvag, dum i huvudet eller en dålig människa. Det hade jag trott i hela mitt liv!

Tacksamhet och motstånd

Hon litar på sin intuition, som väglett henne genom livet, men brottas med känslan av att inte ha rätt till sina känslor. – Att jag var stökig i huvudet och upplevt ett livslångt utanförskap trodde jag berodde på min uppväxt. Sent i livet tog jag själv reda på att jag faktiskt var adopterad. Jag betraktar mig som den felvalda hundvalpen. Att familjen som adopterade mig borde valt en annan hundvalp, då skulle vi alla fått ett bättre liv. Min introverta storebror fick inte säga något om adoptionen. Alla gjorde så gott de kunde, men jag upplevde att det var bråk och konflikter på grund av mig.

Hon beskriver sig som känslosam och klandrar sig ofta för att överreagera. Sedan dagen på bänken, besöker hon gruppen varje månad: – Att ingå i grupp är något jag alltid gruvat mig inför, men ändå tvingat mig till att genomföra. Jag upplever ofta att jag inte är inkluderad, då vill jag hellre lägga benen på ryggen och fly. Just den här gruppen tillför mitt liv mycket. En känsla av att stå utanför ett helt liv tar tid att bearbeta. Jag söker fortfarande professionellt stöd för detta, trots ett helt liv med olika terapier. Svårigheter att ingå i grupp är djupt inristade, men i den här gruppen överväger ljusglimtarna.

Den inre domaren

Hennes önskan efter diagnos är någon form av gruppterapi med likasinnade som inte fokuserar på KBT. Hon behöver få stöd och svar på frågor som berör gruppdynamik, hur hon uppfattas, hur hon kan förmedla det hon menar och förstå hur andra menar. – Det skulle hjälpa att få dela erfarenheter med andra som har liknande svårigheter med socialt samspel och att tolka kroppsspråk. Det känns som att jag lever i en ständig audition, som ett uttagningsprov. Jag står utanför mig själv och bedömer mig. Jag kan inte knocka min inre rannsakningsdomare när jag är bland andra människor. Hela ”faderuttan” bedömer jag: Hur ser jag ut? Vad säger jag? Hur uppfattas jag? När jag delar mina upplevelser i grupp, söker jag inte tröst. Jag vill reda ut det. ●